söndag, februari 08, 2009

Jonas Gardell och modet att inte vända bort blicken

Såg alla fyra avsnitten av Jonas Gardells "De halvt dolda" nu ikväll - i en följd - fyra timmar. Dom finns att se på svtplay. Det här är mina reflektioner, vad som väcktes i mig. 

Jonas vill att vi slutar vända bort blicken från det fasansfullt smärtsamma elände som finns mitt ibland oss. Här i sverige, här i mitt kvarter, på min gata ... i mitt umgänge ... i min familj ... i mitt hjärta ... här ... och nu ....

Så länge vi tittar bort, sitter vi här med en halv berättelse och är endast halva människor. Den som tittar bort när hon möts av elände är oärlig och rädd. Den som sett de halvt dolda och försöker glömma eländet, flyr ifrån sitt liv. För all denna smärta är min smärta. Hur många filmer skall vi behöva se med sammanvävda människoöden, för att inse att vi alla är en del av samma mänsklighet? Att vända sig bort ifrån elände är att vända sig bort ifrån sig själv. Så enkelt är det.

Nu mår jag bra, nu är jag lycklig, deklarerar jag ibland hurtfriskt för mig själv och andra. Jag mediterar och jag joggar och övar mindfulness och känner tacksamhet och är i kontakt med sanningen. 
BAH! säger Jonas. Get real! Sluta låtsas, öppna ögonen och se vad det innebär att vara människa. Det är vad jag hör. Och jag hör något oerhört sant i detta. 

Och när jag hör det märker jag hur jag automatiskt rör mig mot något att gripa tag i. Jag letar efter en fast punkt. Men vad letar jag efter egentligen?
Letar jag efter en flyktplan? Vägen ut? Öronpropparna? Skygglapparna?

Mitt intellekt letar febrilt efter något att gripa tag i. MEN, MEN det är b b bara en il il il illusion ... stammar jag med liten och rädd stämma.
Så fan heller, ryter Jonas och griper tag i mig. Titta här, uppmanar han mig, det här är fan ingen illusion. Det är riktigt blod som flyter ut på gatan. Det är ett riktigt liv som går till spillo här. Killen var 16 år när hans huvud krossades med ett basebollträ. Bah! ... illusion ... ?

- Eh, njae, ... eh,... det handlar om hur vi väljer att se på det, försöker jag igen. 
 - Jodu, säger Jonas, och visar mig prästen som försöker förklara för sina barn att Jesus ville att deras mamma skulle dö. Han svamlar förtvivlat om - ske Guds vilja - och ingen av hans barn tror honom. Han säger till dom att dom skall känna tacksamhet gentemot Gud för att mamma fick vara hos dem. Gud ser så mycket mer än vi, han har kallat hem er mamma säger han, och jag fylls av medlidande med honom, den stackars prästen som mist sin fru och sitter ensam med sina tre barn och sin tro ... det han säger är så sant men samtidigt blir det så fel... aj!

Allvarligt talat. Det är prästen säger är klockrent. Skalar man bort de religiösa symbolerna och språkbruket så låter det precis som mycket av det jag skrivit om på den här bloggen. Jag fylls av en djup önskan att den stackars prästen verkligen skall kunna stå rak och stark i sin sanning och sin tro på Jesus. Hans tro på Gud är min tro på att vara ren uppmärksamhet. Prästen pratar om Jesus och jag pratar om Vichara. 

Men Jonas vill uppmuntra oss att vara modiga. Han vill inte att vi skall klamra oss fast vid någon sanning. Jonas vädjan, hans inbjudan verkar vara:
Var modiga, våga se livet som det är, våga leva livet fullt ut precis som det är. Och varje cell i min kropp ställer sig upp och sjunger ja ja JAAA .... 

Visst är det så. Vem bryr sig om mina insikter när dom egentligen behöver en kram, någon att hålla i handen, någon att prata med. Barnen som inte får någon frukost för att deras mamma är alkoholist, hur hjälpta är dom av att jag kan förklara för dom att allt är en illusion?

Istället för ickedualistiska insikter pratar Jonas om kristna dogmer. Han uppmanar oss att vara modiga och sluta klamra oss fast vid dogmer. Detta inspirerar mig.

Det som mest imponerar på mig med Jonas, och alltid har gjort (har läst och sett det mesta han gjort) är att han inte säger - åt helvete med alla dogmer. Han ser att vi behöver dom också. Han säger inte att vi skall sluta tro, eller att Gud inte finns, eller att vi kan skrota bibeln. 

Också detta säger jag JA till för jag tillämpar det på mina motsvarigheter. Vi behöver inte sluta läsa Tolle eller Adya eller Sherman. Jag tror Jonas hade varit precis likadan om han verkat inom NonDuality. Han hade sett vår tendens att tillbe Nuet och gömma oss i det. Adya talar också om frestelsen att gömma sig i det absoluta. Jonas inspirerar oss att vara modiga. Sträck på er, göm er inte! Låtsas inte! Stanna inte upp!
Jag upplever att Adya gör samma sak inom amerikansk NonDuality som Jonas gör inom svensk kristenhet. 

Jag har hört att Gardell sympatiserar med biskop Spong vilket är intressant. Spongs kristendom är så radikalt förnyad att de flesta kristna står frågande inför varför han överhuvudtaget kallar det kristendom. Han ser inte Jesus som Guds son, han tror inte på uppståndelsen, inte något av undren, jaa, han ser väl ungefär det jag ser i kristendomen. Vissa utvalda citat som speglar österländsk visdom. Men det räcker ju faktiskt inte för att kalla sig kristen. Det tycker inte jag heller. Men det tycker biskop Spong, han ser det som kristendomens enda räddning. En extrem makeover. Så extrem att det enda som blir kvar är en djup mystik upplevelse av "Varats grund". Något han tagit från en annan radikal kristen teolog, nämligen Paul Tillich. Jag minns när jag läste Tillich, jag fattade inte att han var kristen. Shit, det här låter ju precis som Ramana eller Tolle. Vad är detta, tänkte jag. Är killen teolog? Varför då?
Jaa, det kan man fråga sig men jag tror att dom ser varthän det barkar med den kristendom som klamrar sig fast vid dogmer. Käpprätt åt helvet. Precis som det gjorde för prästen och hans familj i Gardells "De halvt dolda". 

Jag känner mig stärkt av detta inför samtalet om den nya mystiken och kyrkan. Var kan vi mötas? Jo, i viljan att släppa taget om dogmer och se rädslan rakt i ögonen. Vad är vi rädda för?Jag kan bara tala för mig själv. Jag är rädd för att jag skall gömma mig i det absoluta. Där är så gott att vara. Jag är rädd för att gå från källan ut i manifestationen. 

Det var prästen också. Vi måste vara starka, uppmanade han sina barn och preparerade dem med bibelverser. Prästen vågade inte släppa sina Jesus-citat. Vågar jag släppa mina Tolle-citat? 
Det finns ingen att hålla i handen när man skall gå de sista avgörande stegen. INGEN! Men det finns inspiratörer! För mig är Gardell en av flera. Men det finns många, en som passar var och en av oss. Gardell passar långtifrån alla, det inser jag. Men dom riktiga inspiratörerna har en sak gemensamt. Dom håller oss inte i handen. Dom ger oss inga bibelverser. Dom säger:
- Du kan gå själv. Jag vet det. Du är stark. Oändligt stark. Och du behöver inga citat. Du kan tänka och känna och upptäcka själv. Du har en egen röst.

En annan sak jag älskar med Gardell är just att han inte slänger sin bibel. Han har sin bibel med sig. Han har sin församling att gå till där han tankar mod och kraft. Men den där sista biten. Den som betyder allt. Den måste man gå själv, naken och tomhänt.

Yes! 

Så sant som det var sagt!

26 kommentarer:

  1. Den här hemsidan har varit hjälpsam för mig.
    http://www.enlightened-spirituality.org/Varieties_of_Nondual_Realization.html

    Punkterna 2 och 5 tycks tala om vad skriver, Björn. Det osunda och dåraktiga i att fastna i transcendent tillstånd var hjälpsamt för mig, som faktiskt tidigare hamnat i ett slags apati där jag blev otillgänglig för omgivningen.
    Punkt 5 handlar om icke-dualistiskt generöst agerande.

    Jag förstår inte idén om att allt skulle vara illusion. Tror att Shermans ord att "all is delusion" är mer träffande, han syftar då på de övertygelser man har när man är i "drömtillståndet/transtillståndet". När man blir desillusionerad med dessa gissar jag (eftersom jag fortfarande slumrar) att man inte känner ett behov av att se åt andra hållet längre. Gissar, som sagt.

    SvaraRadera
  2. Diggar Gardell stenhårt. Har dessutom haft den förnäma förmånen att få tillbringa en stund i eget samtal med honom på ett galler i Sthlm för några år sedan. Ett samtal jag inte glömmer :)

    För mig handlar uppvaknandet om att se igenom illusionen vi har om vår separation - när vi ser och tar in med alla våra sinnen det som finns i världen; blod, krig, tårar - då är vi vakna.

    SvaraRadera
  3. På ett gallerivernissage ska det vara; oops, tryckfelsnisse glömde i-et.

    SvaraRadera
  4. David!
    Stort tack för tipset om Timothy Conway! Länken du ger här leder till en hemsida som är en veritabel guldgruva. Hur mycket guld som helst.
    Jag har också varit i den där apatin. Jag undrar ibland om någon slipper undan apatin. Eller som jag ibland ser det - en sorts upplyst depression.

    Jag har börjat gilla uttycket - allt är berättelser. Och ingen berättelse KAN vara absolut. Dom är alltid beroende av perspektiv och kontext och dessa ändras hela tiden. Då uppstår den där flytande drömlika kvaliteten. En kvalitet som gör oss osäkra och får oss att att vilja rista in berättelserna i sten och bära dem med oss.

    Fasen vad livet blir jobbigt då. Det är såååå tungt att släpa runt med dessa stentavlor... oj, kan jag ha fått detta från gamla testamentet?
    Nej, stentavlornas tid är förbi. I det postmoderna samhället är alla försök att rista in saker i sten närmast löjeväckande.

    Jag tänker på hur automatiskt min hjärna producerar berättelser om "tragiska" saker som de som Gardell visar upp i "de halvt dolda".

    Vad hemskt, men gud vilken idiot, fan, såna as borde inte få skaffa barn osv osv.
    När jag tittade igår såg jag hur värdelösa den typen av berättelser är. Jag kan inte längre tro på dom. Ärligt talat. Så det störde mig inte så mycket. Jag mådde inte dåligt av vare sig det jag såg eller det min hjärna berättade om det jag såg.

    Jag tror att Gardells inbjudan till oss är att känna djup och äkta samhörighet med förövarna. Jag är väldigt tacksam för denna inbjudan. Själv har han sagt att "de halvt dolda" är det bästa han någonsin gjort. Jag håller med!

    SvaraRadera
  5. Telluselle!
    Jag kan tänka mig att enskilt samtal med Jonas är underbart. Jag gissar att hans närvaro och uppmärksamhet var extraordinär!

    Jag håller med om det du säger om separation. Vad tycker du om vår samhörighet med förövarna? Kan du känna djup samhörighet med alla handläggare på försäkringskassan?
    Jag är själv osäker på om det är en bra fråga, men jag vill ändå veta. Jag ser nämligen inget problem i att bli skitförbannad när folk beter sig som as.

    ... men när jag besinnar mig ser jag ändå att ribban höjs dramatiskt här. Fixar vi det? Jag har liknande issues som du, men valde försäkringskassan här. Om du löser den knuten kanske det kan ge mig en ledtråd för hur jag skall lösa mina.

    SvaraRadera
  6. Björn. Har du "problem" som du vill lösa? Vad sägs om att först bli medveten om vad "problemet" är. Den snabbaste vägen är The Work :-) Lycka till! Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  7. Pirjo!
    The Work har hjälpt mig mycket. En issue jag har är fundamentalistisk religion i alla former här hemma och i hela världen. Jag har en berättelse om det

    - andra borde inte klamra sig fast vid dogmer!

    Jonas säger samma sak med sin "de halvt dolda". Jag har en berättelse till:

    - andra borde se att dom inte behöver klamra sig fast vid dogmer!

    Tror jag på dessa berättelser? Är dom sanna?
    Självklart inte!
    Nästa issue:

    - jag har gjort The Work på dom här problemen och blivit befriad. Då borde inte problemen komma tillbaka! The Work borde befria mig en gång för alla!

    Är det sant?
    Nej, såklart inte.
    Varför?
    För att verkligheten är den att The Work inte tar bort grejer en gång för alla. Punkt.

    Såklart är The Work en välsignelse!
    Men jag är trög. Och så vill jag vara ärlig och gillar att gå till botten med saker - vilket ger mig min passion för dom här sakerna. Det är alltså egenskaper jag är tacksam för!
    Om man gör the work, finns det då en risk att man går in i ett sorts subtilt förnekande av verkligheten?

    Du får gärna tycka att jag är jobbig - men jag är nyfiken på dina tankar om detta!

    SvaraRadera
  8. Björn!
    Jag har svårt för att förlika och försona mig med handläggarna på F-kassan för att de agerar som marionettdockor för någon annan. Jag kan försonas och förstå en förövare som agerar utifrån sin egen berättelse och känsla av omvärlden - one on one - men inte när det sätts i system och handläggarna blundar när det är de som måste gå till ledningen och säga nej och ändra. Förstår du skillnaden? Dessutom är det ju ingen som står med en kniv mot deras strupe så att de inte kan ge mig pengar om de ville...

    SvaraRadera
  9. Telluselle!
    Du pratar om det klassiska tjänstemanna-syndromet. Jag är en del av detta. Jag har många regler att följa i mitt arbete. Jag har två val. Antingen följa reglerna eller söka mig ett annat jobb. Så funkar det. Att jobba kvar och bryta mot reglerna är oärligt. Försäkringskassan måste kritiseras utifrån. Om en handläggare inte tycker om systemet så är det enda rakryggade dom kan göra att
    1. säga upp sig
    2. kritisera och försöka ändra på reglerna.

    Ville med detta ge dig en lite annorlunda synpunkt i frågan. Hoppas du är hjälpt av den. Självklart förstår jag din synpunkt också!

    SvaraRadera
  10. Ja, men det är klart att jag inte tycker att de ska bryta mot reglerna! Däremot att ett initiativ; gärna samlat och kanske genomarbetat med nya förslag, från tjänstemännen är det som både skulle fungera bäst och snabbast gå att genomföra. Det är bristen på handlingskraft från tjänstemännen i org som stör mig. och viss dumhet... igår fick jag reda på att det finns ett beslut - ett godkännande av min sjukskrivning för tandoperationen i november - sedan några veckor men ingen utbetalning har blivit gjord - FÖR ATT DE INTE VISSTE OM JAG VILLE HA PENGARNA. Men hallå, liksom?

    SvaraRadera
  11. Jonas Gardell är verkligen en person med ruter i sig. Han har en obändig styrka.

    Det här men att inte vända bort blicken är intressant det också. Ska nog se dessa avsnitt själv.

    Jag tillämpar detta på Look at yourself. Kan du se på dig själv utan att vända bort blicken? Är det det man gör?

    Pain bodies does not want to be looked at, säger Tolle...

    SvaraRadera
  12. Behöver man försonas med och känna samhörighet med handläggaren, läkaren, förövaren eller vem det nu än må vara som kanske ödelagt ens liv? Är det viktigt? Oavsett om det är någon i ett system med regelverk eller en förövare (med en historia)? Om man begrundar saken, läkaren/handläggaren kan ju också ha en egen historia som kan medverka till att h*n tar ett s k "felbeslut" för att h*n av olika orsaker inte kan "se" sin patient/klient klart. Inga ovanligheter, kallas projektioner. Och att kunna se DET, ja bara DET är ju en slags försoning i sig. Man ska naturligtvis kämpa för att få rätt, men om det inte går - vilket ofta händer - kan man ju antingen fortsätta vara offer, eller försonas med den historia som livet tilldelade en. Och försonas man släpper så småningom historien sitt grepp om en, sakta men säkert... om man jobbar på det.. ja, jag säger till det till mig själv.. ;)

    Man kan ju, som sagt, genom försoningen förstå varför vissa gör som dom gör. Men behöver man verkligen känna samhörighet med "handläggaren" om man försonats med själva historien? Jag vet faktiskt inte om det är nödvändigt. I och med försoningen och det fortsatta uppvaknandet upplever jag att VEM som tog det s k "felbeslutet", ja, det blir alltmer oviktigt... it fades away...

    Jag älskar för övrigt försoningstanken och tycker pratet om förlåtelse är ganska så ointressant. :)

    SvaraRadera
  13. Telluselle!
    Tolle å gänget skulle kanske säga att dom här handläggarna är dina bästa lärare. Jag tror jag förstår vad dom menar men det känns ändå inte autentiskt för mig att själv säga det. ... Det e lätt å säga liksom :)
    Men du, det var ju ganska komiskt faktiskt, att dom inte visste om du ville ha pengarna alltså, ... dom verkar ha lite humor i alla fall:)

    SvaraRadera
  14. Perra!
    jamen precis, painbodies don't want to be looked at. Klockrent. Vad är det vi sitter och tittar på i 4 timmar när vi ser "de halvt dolda"? såklart vår egen smärtkropp. Det var bra!

    Har du sett dom än?

    SvaraRadera
  15. Crystal!
    Jag gillar när du säger - "ja, jag säger det till mig själv...;)" - jomenvisst är det så. Allt handlar om oss. Och därför, när vi försonas med oss själva - slutar tro på vår berättelse - ... ja då har vi försonats med alla andra ... per automatik. It fades away som du säger.
    Det här skrev jag bara för att jag ville säga samma sak som du på mitt sätt :)
    Jag sa det också till mig själv:)

    Å så en sak till ... som har slagit mig de sista dagarna. Jag ser inte något av allt detta som ett sorts projekt med ett slutmål. Det pågår i varje nu. Och det är alltid nu. Att säga - ja nu har jag försonats med mina fiender en gång för alla, ja det förutsätter att jag tänker i linjär tid, men försoning kan bara vara nu... och nu ... och nu.

    SvaraRadera
  16. Nä har inte sett dom än! Ska!
    Pain bodies DO not want to be looked at, heter det ju. Tack för rättningen, jag hatar när jag skriver såna fel.:-[
    (fast det inte spelar nån roll. Ego.)

    Har du sett videon med Tolle som handlar om pain bodies?

    SvaraRadera
  17. Björn!
    JAA! Precis (hmm, tycker jag skriver det där rätt ofta här i mina svar ;D). Läste just det där igår (lustigt!) och kände hur orden liksom blinkade till mig. Håller ju på och läser om "En ny jord" igen. Måste bara få citera lite igen. ;)

    Tolle: "Det enda som krävs för att bli fri från egot är att vara medveten om det, eftersom medvetenheten och egot inte är förenliga med varandra. Medvetenhet är en kraft som ligger dold i nuet. Det är därför vi också kan kalla den för Närvaro. Det yttersta syftet med människans existens, det vill säga syftet med ditt liv, är att föra in denna kraft i den här världen. Det är också orsaken till att frihet från egot inte kan göras till ett mål att sträva efter och uppnå någon gång i framtiden. Det är bara Närvaro som kan befria dig från egot, och du kan bara vara närvarande i Nuet, inte igår eller i morgon".

    Så jälla bra! Tål att upprepas om och om igen. Åtminstone för egen del, märker ju hur egot snirklar sig in och så börjar man s-t-r-ä-v-a efter det där MÅLET igen - den hägrande upplysningen. Ja jag säger det till mig själv nu igen :). Tack för att jag får använda din blogg till mitt ständiga tjat. :)))

    Btw, såg du att jag babblade en massa svar på dina frågor lite längre ner i bloggen? Fängslan-inlägget tror jag visst det var. Ursäkta om det blev lite omständligt skrivet och en massa upprepningar här och där. Var visst lite trött och inte så klartänkt när jag skrev det där igår, men trots det - på hugget, därav alla bokstäverna. :D

    SvaraRadera
  18. Hej Björn. "...finns det då en risk att man går in i ett sorts subtilt förnekande av verkligheten?"
    Detta har jag faktiskt blivit anlagad för :-) Ska försöka förklara hur jag tänker. Jag tror på det som sägs i boken The Secret. Har också läst andra böcker om Lagen om Attraction. Jag tror på tankens skapande kraft och tror mig veta hur denna lag funkar. Det som är min verklighet (inte samma som din) skapar jag själv. Ett annat sätt att säga det är att allt är en dröm/film som jag kan påverka. Så varför skulle jag skapa/drömma elände? Världen blir inte hjälpt av att jag lider.

    Förnekar jag då eländet? Enligt mig själv nej. Jag bara vägrar ge energi till "det dåliga". Vägrar låta det växa med kraften från mina tankar.

    Hur tänker du själv?

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  19. Perra!
    Jaa, jag har sett Tolle prata om painbodies och det är värt att återkomma till om och om igen. Han har så mycket att ge den mannen, den gamle tysken ;)
    Han pratar ofta om hela nationers kollektiva painbodies också. Tysklands t.ex. Trauman från WW2. Intressant. Han ser det säkert som något som bidrog till att han vaknade upp på det sätt han gjorde ... till glädje för oss alla.

    SvaraRadera
  20. Crystal!
    Läste med glädje allt du skrev i fängslan-inlägget och har svarat också. Får alla kommentarer som mejl så jag hoppas jag inte missar något. Om jag inte svarar har jag i alla fall läst det.
    Visst är det härligt att läsa något hos tolle som man just haft som en aha-upplevelse!? Man inser att man läst och hört det många gånger tidigare men ändå känns det ofta som första gången! Visst är det förunderligt!?
    Men det är nog så att dom här budskapen sipprar in i cell efter cell. Och vi har ju rätt många ... :) Typ 100 triljoner....

    SvaraRadera
  21. Pirjo!
    Jag tror jag förstår vad du menar med att ge energi åt det dåliga. Jag tror såhär:

    När något dåligt dyker upp, som t.ex. allt elände i "de halvt dolda" då är det "fängslande". Då riskerar vi att förlora oss i det och bli ett med det. Det hände mig faktiskt. Jag ser det nu och mitt inlägg är färgat av det.
    Nu tittar jag på det igen och känner att närvaron är starkare i mig och jag ser att det "bara" är berättelser. Det är Jonas oerhört "fängslande" berättelse. Men jag "köper" den inte idag. Idag är min närvaro starkare.

    Vår närvaro testas om och om igen. Om vi tror att det är för mycket kan det vara klokt att titta bort en stund. Men inte förneka. Istället säga såhär. Just nu är jag inte tillräckligt stark för att behålla min närvaro men lovar att återkomma igen när jag är starkare. Vad tror du om det?

    Det här vet vi ju bara själva. Ingen annan kan säga att vi förnekar när vi egentligen bara inser att vi behöver gå till källan för att hämta mer kraft. Folk därute är törstiga. Då kan vi säga, jag kommer snart, jag skall bara hämta mer vatten....

    Oj, det lät som en predikan. Men det lät bra. Och det är bra. Jag har provat.

    SvaraRadera
  22. Hej
    Har sett tre avsnitt nu av De Halvt Dolda. Och det är mycket bra.
    Det är mycket jobbigt att se de här existenserna, i deras elände.
    Men så grips man av en varm medkänsla, för alla deltagare. Alla måste köra sitt race.

    Gardell har lyckats med nåt här. Tredje avsnittet var väldigt tungt, faktiskt deprimerande. Har ett kvar... tack för tipset.

    SvaraRadera
  23. Perra!
    Ja eller hur, han lyckas med det nästan omöjliga att få oss att känna djup och varm sympati för människor vi helst inte vill komma ihåg att dom finns (talar för mig själv här)
    vi är EN mänslighet. Jonas VISAR det. Och jag tror faktiskt att han lever den insikten också.

    SvaraRadera
  24. Har sett alla fyra nu. Magnifikt. Man kommer för alltid ihåg den här historien. Och då var den sevärd.
    Den lilla grabben Ragnar är nog den jag identifierar mig själv med (mest) i den här serien. Hans religiöse far är nog den jag har lättast att glömma att han finns... och ändå, vi är alla människor...

    SvaraRadera
  25. Perra!
    Okej, jag vet inte vem jag identifierar mig mest med. Kanske prästen faktiskt. Nej, hualigen. Nämen det är nåt med hans förkärlek för högtravande sanningar som är så svåra att manifestera i vardagen. Jag kände varmt för Ragnars pappa.

    SvaraRadera

UA-3343870-1