lördag, februari 14, 2009

Vichara på alla hjärtans dag

Jag gör vichara:
- var är uppmärksamheten nu? den flödar mellan musiken, mina fingarar på tangentbordet, kroppen, en viss spänning i kroppen som helhet, tankar på vad klockan är, en vag känsla av splittring
- vad är uppmärksamheten? stillheten som lyssnar genom mina öron? ljuset som strömmar genom mina ögon? det inre ljuset som visar tankarnas konturer?
- uppmärksamheten längtar inte efter svar - inte nu - svaren manifesterar sig alldeles spontant som livets evigt skiftande dröm - nej, nu längtar jag efter källan till uppmärksamheten - den längtar efter mig - jag låter stillheten ta mig - en obändig styrka strömmar in och ur mig - 
... detta är vichara, just nu,

Och här, i detta strålande, allt omfamnande subjekt blir allt jag tidigare (för en minut sedan) refererat till som jag, förvandlat från subjekt till objekt. 

Objektifiera - det är ett oerhört vackert ord om man hör det med nya fräscha öron i ljuset av vicharans perspektiv. Det är "the divine play". Objektifiering är själva öppningen på dramat. Hela leken börjar med berättelsen om den andra. Jag och du. Jag älskar den berättelsen. Jag och denna gnistrande vintermorgon med sin klarblå himmel. Jag älskar det. Och jag vet att det är en berättelse - den första och den sista berättelsen. 

.... tillbaka in i vichara. Berättelsen om den andra försvinner som den drömlika skugga den är i ljuset av "The Omnipresent Subject". Och uppstår igen. "I Am" playing hide and seek with itself. 

På väg tillbaka in i dramat kommer en liten reflektion till mig. Subjektet har ett förhållande med den ständigt föränderliga berättelsen om Björn, strömmen av tankar, känslorna som sköljer genom denna kropp likt vågor av liv, hans andning, de 100 triljoner cellerna i Björns kropp, subjektet har förhållanden med allt detta. ....
... okej, så var går gränsen mellan subjektets förhållande till Björn och dess förhållande till andra? Ingenstans. Uppmärksamheten vidrör allt och alla som finns nu, nu och nu. Uppmärksamheten inte bara vidrör, den omsluter och genomströmmar. Sådan är uppmärksamheten. Och vad är subjektet annat än uppmärksamhet?

2 kommentarer:

  1. Intressant!

    "det inre ljuset som visar tankarnas konturer" är så himla vackert och träffande skrivet...

    Tack.

    SvaraRadera
  2. Magdalena!
    Tack! Jag förstår att du mediterar! Du är välkommen att dela med dig av dina erfarenheter här!

    SvaraRadera

UA-3343870-1