tisdag, mars 31, 2009

Varför urskilja Självet från icke-Självet om allting är Självet?

Mycket har den senaste tiden handlat om att urskilja Självet från det som är icke-Själv. Denna process har inspirerats och eldats på genom läsningen av Shankaras Vivekachudamani. Men hur skall man sedan förhålla sig till allt det som är icke-Själv? För icke-Själv är förfärande nog ... allt ... nästan.

Det är inte lätt att översätta de anvisningar som kommer från Sankaras 1200 år gamla brahminska kultur till Sverige år 2009! Här måste jag och alla som läser Vivekachudamani lita till vårt sunda förnuft och försöka extrahera essensen ur den kulturella kontexten. Vad är då essensen?

Jo, såhär förstår och tillämpar jag Sankaras uppmaningar till asketism. Frågan mynnar ut i den än mer grundläggande frågan om vad Nondualism egentligen innebär. Så här resonerar jag kring Nondualism utifrån den enkla metaforen med vågorna och havet:

Vi tänker oss här att vi människor, tillsammans med alla levande varelser, representeras av vågorna på havet. Som vågorna har vi en början och ett slut. Vi vet att vi som vågor kommer att brytas sönder mot stranden. Som vågor har vi en form och är separerade från andra vågor ... på ytan. Nyckelordet är - på ytan. Men om vi istället för att fokusera på vågornas form fokuserar "våtheten", att vi är vatten, ja då har vi gått i djupet med vilka vi är. Då ser vi att under ytan är det stört omöjligt att skilja oss åt.

Vad asketism betyder inom ramen för denna metafor är att vända vår uppmärksamhet mot djupet, mot våtheten. Asketism är att se vad som alltid finns här hos alla, vad som aldrig förändras - med andra ord - vad som förenar. Nu råkar det vara så att formerna är det vi i vår kultur och tidsålder normalt förknippar med liv och lust. Former är kreativitet, konst, skönhet, njutning m.m. Men vad Shankara vill få oss att förstå - PÅ RÄTT SÄTT - är att döden finns inbyggd i varje form vilket förr eller senare kommer ge oss smärta. Rätt sätt är inte - okej, då gäller det att krama ut så mycket njutning som möjligt innan det är slut. Rätt sätt är det sätt som får oss att se djupare än ytan. För om bara vågorna på ytan fanns så skulle hedonism vara det förnuftigaste förhållningssättet. Men att suga ut så mycket njutning som möjligt av ytan är samtidigt att klamra sig fast vid ytan till ett allt för högt pris. Priset är att vi går miste om djupet, vi går miste om våtheten, föreningen. Värst av allt - vi går miste om the Beloved - Självet.

Åter till frågan vad Nondualism egentligen är - inte som en tankenöt utan som en fråga om nu eller aldrig, sanning eller lögn, himmel eller helvete.

För om nu allt, i enlighet med våg/hav-metaforen är våthet, spelar det verkligen någon roll vilken våthet vi identifierar oss med eller ägnar oss åt? Kan vi inte lika gärna knäppa på TV:n, öppna chipspåsen, ringa jobbet och sjukanmäla oss, ta ut våra besparingar och beställa en resa till karibien. Varför inte? Alltså, verkligen, jag menar det! Varför inte? Kan vi inte bara fatta det här en gång för alla - att allt är VÅTHET alltså - och sedan fira slutet på vårt andliga sökande och strävande med en helkväll på krogen?

Jag vet hur det är att sluta söka. Jag känner till lättnaden och den eufori som temporärt infinner sig. Kanske måste vi alla pröva den varianten några gånger för att veta vart den leder - nowhere. Att göra en religion av att sluta söka funkar bara i några månader. Förklaringen till det rus som uppstår är enkel, ren och skär kontrastverkan, omväxling förnöjer ... men bara på ytan, bara temporärt.

Alltså måste vi inse att det inte var så enkelt. Gud fanns inte i ölet eller i sexet eller beachen eller bilen. I teorin ja, men inte i praktiken. Shit, det lät ju så bra. Den nya bilen är en våg som är samma våthet som allt annat. Mitt begär är samma våthet, och min njutning etc.

Detta visar att Nondualism inte är en teori. Det är en fråga om död eller liv. Det är på riktigt. Och det gillar jag. Jag skall erkänna att jag kan roas av teorier, men det sjunger inte till i magen av sanning om jag inte känner sanningens kalla stål mot mitt huvud. Det sjunger till i mig när Mayas självgoda flin plötsligt bränns bort av sanningens vitglödgade stål.

Såhär ser jag på Nondualism. Vi kan omöjligt se att ölen, sexet, beachen och bilen är samma våthet innan vi är helt och hållet identifierade med den stillhet som genomsyrar allting. Dom orden hjälper mig oerhört dessa dagar - stillheten som genomsyrar allt -

Eckhart Tolle har gett sin kanske mest "laddade" bok titeln "Stillness speaks". Han hade kunnat kalla boken "The Self speaks" men valde Stillness. Stillhet är en fantastisk pointer som kompletterar och ger djup åt pointers som Självet, Nuet, Närvaron, Ren Uppmärksamhet m.m.

Jag gillar ordet Stillhet som synonym till Självet för att det hjälper mig (som sinnet) att inse att stillheten lyssnar till lyssnaren Björn. Jag lyssnar inte, jag blir lyssnad till ... av stillheten. Jag tänker på mig själv som vittnet ända tills jag inser att jag blir bevittnad ... av stillheten, av Självet, av den jag i sanning är!

Men vad betyder då denna mening, detta mantra - stillheten som genomsyrar allt - ??

Jo, jag förstår detta på många plan. Jag tänker på stillheten mitt i navet. Denna punkt som är evig eftersom där inte finns något annat än stillhet. Allt rör sig kring navets mitt. Allt rör sig kring Stillheten.

Plötsligt idag fick jag besök av ett minne från kemins och fysikens värld. Jag skall här göra ett litet kollage av mer eller mindre vederhäftiga minnesfragment som dock ger en förfärande exakt och kraftfull illustration av vad stillhet är. En vanlig liten atom, säg en kolatom, ser ut såhär ungefär. Om atomkärnan är ett äpple befinner sig elektronerna, stora som sandkorn, lika långt från kärnan som jorden befinner sig från solen.... Aaaaahh :) Mitt sinne andas ut och blir till ett enda stort leende....

En atom är alltså till 99.99999999 ... följt av ett förfärande antal 9:or ... procent ren jävla rymd. Ursäkta svordomen för den var alldeles för svag. Detta är som ett stålbad för intellektet. Vad är stilla om inte rymden. Som en parentes kan vi sedan nämna att dom där små sandkornen som befinner sig så oanständigt långt ifrån kärnan, dom finns egentligen inte mer än som en sannolikhet. Dom blir verkliga som partiklar först när vi väljer att gå in och förutsäga deras position som partiklar. Väljer vi att beräkna elektronerna som vågor, ja då blir dom vågor. Så vi glömmer det där med sankornen. Låt oss inse att mängden rymd bara ökar. Den som är utrustad med en sjuhelsikes matematisk begåvning kan sedan gå vidare och upptäcka att elementarpartiklarna (kärnans protoner och neutroner) somt elektronerna i själva verket är helt och hållet fiktiva i bemärkelsen matematiska konstverk i form av supersträngar.

Men låt oss lämna elementarpartiklarna (som jag inte begriper mig på) och fokusera på det jag trots allt begriper. Alltså, fatta hur sjukt mycket rymd det finns i det där hårda bordet som datorn står på. Och vad finns i rymden? Svaret är ... tadaaaa ... stillhet, Självet.

Som ytterligare en parentes. Minns ni hur många vattenmolekyer det finns i ett litet glas vatten (180 gram vatten)?

Kolla in den här siffran: 6 022 135 000 000 000 000 000 000 stycken. 24 nollor alltså. Det är rätt många molekyler ... :)

Och betänk sedan att var och en av dessa molekyler är rymd rym och åter rymd. Hur är det i rymden? Stilla. Vi dricker alltså stillhet. Vi är stillhet.

En tanke är stillhet, stillhet och inget annat än stillhet. Hur vet vi det? Jo, för en tanke är olika salter som färdas fram och tillbaka genom neuronernas membran. Och vad är dessa salter? Jo atomer. Och vad är atomer? Jo rymd. Och vad är rymd? Jo stillhet. Och vad är Stillhet? Jo, Självet, närvaron, nuet, evigheten ....

Vad gör våra sinnesorgan? Jo, dom sorterar bort stillheten. Dom letar efter dessa försvinnande små mängder "förtätad" rymd som vi kallar för elementarpartiklar. Resten skippar dom. Resten, dvs. rymden, har dom heller inte kapacitet att ta in eller ens förstå.

Men vi kan lära oss älska stillheten. Vi behöver inte förstå ett dyft om vare sig elementarpartiklar eller supersträngteorier för att genomsyras av denna heliga förnimmelse ... av stillhet.

Vi kan alla förstå och uppleva hur stillheten talar, dansar, tänker, rör sig och älskar.

Det finns inget annat än stillhet. Vi kan titta upp på himlen. Se rymden. Se ljuset från stjärnor som dog innan vår sol föddes. Ett stålbad för intellektet men en vitaminspruta för Vichara.
En annan ingång. Navet. Vi kan tänka oss alla atomers kärna som det eviga navet som elektronerna roterar kring. Hur många nav finns det då inte i en fingernagel? Förmodligen ett antal med över tjugo nollor. Vart och ett av dessa oräkneliga antal atomers kärnor - som ett nav i ett solsystem - med omätliga oceaner av stilla rymd.
..... och nu är vi tillbaka i

- stillheten som genomsyrar allt -

översatt blir det

- Självet som genomsyrar allt -

- Närvaron som genomsyrar allt -

- Nuet som genomsyrar allt -

Och nu, när en total sammansmältning med enna kunskap finns, en ständigt levande och älskande förnimmelse av stillheten i varje atom, då blir för första gången - ölen, sexet, beachen och bilen samma sak som Självet.

Men vad vi måste inse är följande:
Begäret och rädslan kan aldrig upplevas på samma gång som kärleken till stillhet, annat än som en svag krusning långt, långt däruppe på ytan av våthetens gränslösa ocean.

Detta fysikaliska, snarare än filosofiska , perspektiv på Stillhet gör att min identitet liksom tappar allt fotfäste i det gamla fastklamrandet vid Björn. Hur kan en normalbegåvad individ på fullt allvar klamra sig fast vid en fullkomligt fiktiv berättelse om en fullkomlig fiktiv verklighet när hon VET med stöd av alla vetenskapliga discipliner att allt till 99,99999999999999999999999999999999999999 procent är rymd och Stillhet?????????????????????????????????????????????????

Jo, vi kan glömma. Och vi vill glömma. Vi hjärntvättas till att glömma. Så är det. Vi är beroende av att glömma. Hjärnans belöningsystem är knutet till belöningar i form av fiktioner. Vi belönar oss med fiktioner. Betänk det!

Hur kan jag göra skillnad på människor när jag är bergfast i min övertygelse att alla är stillheten som dansar och sjunger?

Hur använder man detta i vardagen? Jag (som sinnet) tänker på det, känner det, erfar det, går djupare i det, hittar nya ingångar i det, nya djup, nya nyanser. Om och om igen kommer jag tillbaka till det. Från olika perspektiv. Nu läser jag Mandukya-upanishaden som handlar om AUM-mantrat. Här är symbolen igen:


Kronan på verket - Bindu - är samma sak som Självet eller Stillheten. När man använder AUM mantrat börjar man underifrån med A = gross world etc. ... går vidare till U = subtle world etc. ... går vidare till M = Causal plane ... och låter sedan mantrat gå över i stillheten som är Självet.
Man säger att stillheten finns där innan AUM, under AUM och efter AUM. Man säger just att stillheten genomsyrar existensens tre plan. För den som vill läsa mer, gå in på http://www.swamij.com/om.htm Denna site är för övrigt en guldgruva i klass med www. shiningworld.com

Men stillheten är den största guldgruvan av alla. Och den genomsyrar ALLT - bokstavligt talat, fysikaliskt talat, andligt, bildligt, erfarenhetsmässigt. ABSOLUT.

fredag, mars 27, 2009

Att öva Vichara

Det kommer en punkt då det inte längre kräver ansträngning att öva Vichara. Plötsligt upptäckte jag hos mig själv det jag hört andra säga, det var nu en ansträngning att inte öva Vichara. När det blir så, vilket det är vissa dagar, är det inte längre en övning utan en passion - den enda sanna passionen.

Innan jag delar med mig praktiska tips om hur jag gör Vichara vill jag säga något om själva ordet Vichara. Det betyder enligt Wikipedia följande:

"Vicara (Sanskrit: Vicāra) means the way mind maintains attention toward any object. It first referred to pre-Hindu yoga, later in Buddhist meditation."

Det är en förkortning av Atma-Vichara som ofta översätts med Self-inquiry som i sin tur ofta karakteriseras som att leva intensivt med frågan "VEM ÄR JAG". Om man skall göra Vichara enligt traditionen handlar det om att steg för steg upptäcka att jag inte kan vara de objekt jag kan lägga märke till.

Något förenklat och schematiskt skulle det kunna se ut såhär. Man börjar med att "avidentifiera sig" från de objekt som har lägst frekvens och går vidare mot att koppla loss sin identitet från allt mer subtila högfrekventa objekt.

1. Jag är inte min kropp (Annamaya kosha, food-apparent-sheath)

2. Jag är inte min livskraft (Pranamaya kosha, air-apparent-sheath)

3. Jag är inte mina känslor (Manomaya kosha, mind-stuff-apparent-sheath (mind i betydelsen känslor))

4. Jag är inte mina tankar (Vijnanamaya kosha, wisdom-apparent-sheath)
5. Jag är inte tillstånd av absolut frid och lycka (Anandamaya kosha, bliss-apparent-sheath)

Detta ser jag som stommen i Vichara. Jag tycker det är värdefullt att nämna namnen på de olika "skenbara" höljen som utgör Maya eller det vi tror är verkligheten. Ordet maya finns ju i själva namnet på varje hölje.

Egentligen är det mycket enkelt att övertyga sig om att man inte är något av dessa höljen. Alla höljen är icke-Själv. Jag kan ju omöjligt vara något objekt hur subtilt och eteriskt det än är. Svårigheten ligger i att vi är så vana vid att koppla vår identitet till dessa höljen. En annan svårighet är det jag nämnde i förra inlägget, de kollektiva brist- o begärs-energier som omger. Vichara är egentligen att med en dåres envishet om och om igen återvända till Självet. Denna dåraktiga envishet kommer sig av en intensiv längtan efter sanning och en intensiv motvilja mot o-sanning. När man väl har fått smak på Självet blir Vichara ett namn på en kärleksaffär som övergår allt jag någonsin varit i närheten av. Mina mest patetiska tonårsförälskelser var som skuggor av Vichara. The Beloved är Självet.

Nu kommer vi till den allra viktigaste punkten. Vem gör Vichara? Vem är förälskad i the Beloved??

Jag säger att detta är det viktigaste för att oklarhet på den punkten låste mig i flera år. Det är "jag" (som sinnet) som gör Vichara. Med sinnet menar jag triaden - intellekt, känslor, ego - där intellektet har högst energi. Detta har jag erfarit och det uttolkar jag också ur Vedanta. När sinnet gör Vichara ser det att det är skenbart. Sinnet ser att det inte har något eget ljus. Sinnet ser att det är upplyst. Det är därför Vedanta-lärare (och andra) ofta säger att vi redan är upplysta. Det enda som behövs är att vi blir medvetet upplysta. Självet lyser på alla objekt, på hela Kosmos.

Nu vill jag föra in något från Mahayana Buddhismen som kalla "Sådanhet" (Tathata) För att åskådliggöra detta fantastiska begrepp kan börja med våg/vatten-metaforen. För att metaforen skall bära lite bättre kan vi ha i bakhuvudet att själva vattnet/våtheten i havet är själva energin i universum. När vi pratar om vattenvågor kan vi tänka oss universums oräkneliga frekvenser och former av energi.

Med detta i bakhuvudet kan vi nu tänka oss att vi är en våg på havet. Att göra Vichara är helt enkelt att komma ihåg att vi är vatten - att vi är våtheten. Vågen kommer en dag, kanske imorgon att brytas mot klipporna på stranden. Om vi inte gör Vichara framkallar detta existentiell ångest. När vi kommer ihåg att vi är vattnets våthet försvinner ångesten. Denna existentiella ångest är liksom roten till hela det töcken av brist- och begärs-energier som omger oss. Detta töcken är som ett spöke. Som en hallucination. Som ormen vi tycker oss se i repet. Så fort vi ser att vi är våtheten försvinner all rädsla. Vågformen som bär vårt namn kommer krossas mot klipporna, JAA, absolut, kanske idag, kanske först om flera år. Men vi VET att våtheten kommer finnas kvar, vi vet att våtheten alltid funnits och alltid kommer att finnas och att den är samma i "den här vågen" som i alla andra vågor.

Detta är ett annat sätt att beskriva Vichara. Att göra Vichara är att komma ihåg at vi är havets våthet och inte den här vågens form. MEN ..... återigen det viktigaste. VEM upptäcker detta? Är det havets våthet??
NEJ!!!!!

Det är den här vågformen som upptäcker att den är havets eviga, fullkomliga, odelade VÅTHET. Det Buddhistiska begreppet Tathata = Sådanhet är egentligen bara ett sätt att öppna upp den här metaforen. Ett sätt att säga att allt i grunden är samma sak. Jag menar allt det här handlar om samma sak. Att på många olika sätt se att allt är ETT. Något som symboliseras så vackert av Aum-tecknet. Aum som kommer av de tre bokstäverna A, U och M ... från "A-kara means form or shape like earth, trees, or any other object. U-kara means formless or shapeless like water, air or fire. Ma-kara means neither shape nor shapeless (but still exists) like the dark matter in the Universe. When we combine all three syllables we get AUM which is a combination of A-kara,U-kara, andMa-kara."
Ofta säger man också att handlar om att skapandet, bevarandet och döden är ETT. Ofta symboliserat av gudarna Brahma, skaparguden, Vishnu, den som upprätthåller och bevarar, samt Shiva, död och destruktion. Alla dessa Gudar är ETT = AUM
Så för att runda av - för denna gång - kan man säga att Vichara är sinnets sätt att lära sig att allt är ETT. Det är sinnets sätt att minnas att det inte är en våg på väg att brytas mot klipporna utan den odelade, eviga våtheten hos vattnet. Det är sinnets sätt att inse att Självet som min sanna identitet inte kan vara varken en känsla eller en tanke eller något annat objekt - hur subtilt och fyllt av frid och lycka det än må vara. Då försvinner också begäret efter häftiga sinnestillstånd. Våtheten är ALLTID HÄR. Våtheten är det många kallar NÄRVARO. Det är vad många kallar NUET. Essensen
... Vichara är att pränta in allt detta. Vichara är att inpränta att allt är ETT. Och naturligtvis också att uppleva det och känna det. Vichara är också alla de konsekvenser det får att inse att man inte är vågen som kommer brytas mot klipporna utan vattnets eviga våthet.

måndag, mars 23, 2009

Om brist- och begärs-energier

Bakom den person man möter finns alltid det Absoluta Självet. Det Själv som också är mitt Själv - allas Själv - fastän Självet är icke-dualistiskt och totalt orört av koncept som mitt eller ditt. Ändå är det från dualismen jag (som sinnet) kan och måste närma mig det Absoluta icke-dualistiska.

En person jag möter kan på ytan vara en manifestation av begär och driften att tillfredställa dem. En manifestation av en djup övertygelse om att vara separat och otillräcklig. Ytterst handlar tron om att behöva "något" om tron på att behöva sitt liv. Jag tänker på Swartz uttolkning av Vedanta som säger att personen behöver Självet, men Självet behöver inte personen. Självet behöver inte någonting eftersom det är odelat och fullkomligt i sin icke-dualism. Hur kan vi då, när vår identifikation med Självet är komplett tro att vi behöver våra liv? En människa fullständigt identifierad med Självet är inte rädd för att dö - kan omöjligen vara det! Att inte behöva sitt liv i en kropp betyder inte att man vill dö. Det betyder att man inte är rädd för att dö.

Jag sitter här denna vackra morgon och tar dessa stora, tunga och oerhört laddade ord i min mun därför att det är dit jag är på väg. Och om jag inte vore på väg dit skulle jag vara en levande död.
Eckhart Tolle fick hos Oprah frågan om han var rädd för att dö. Han tittade henne i ögonen och utan att blinka svarade han - Nej. Detta gjorde Oprah lite förbryllad. Så säger man inte. Man säger att man är lycklig för att leva och rädd om den här unika chansen. Så skulle kanske Oprah säga. Så skulle 99% eller mer av mänskligheten säga.

Men det är omöjligt att säga att man är rädd för att dö när man gör Vichara på allvar. Men hur många som Eckhart Tolle möter vi under en dag? De flesta vi möter är totalt övertygade om att de behöver något för att bli hela. Jag har tidigare tonat ner sådana här resonemang och sagt att - naturligtvis behöver vi t.ex. mat - men jag har ändrat mig. För var går gränsen? Jag börjar allt oftare kunna se att jag inte behöver mitt liv. Självet behöver inte mitt liv. Självet behöver inte någons liv. Självet är ju odelat. Därför behöver inte heller någon sitt liv eftersom alla är Självet.

Jag har länge skrämts av sådana här resonemang. För vad får detta för moraliska konsekvenser? Jag inser att jag nu är bortom den punkten där jag har råd att oroa mig. Det är lite som med Passionen. Det kommer en punkt när hela ens värld måste brinna upp för att passionen kräver det! Vichara kräver av mig att jag slutar oroa mig för moralen i detta. Dessutom får jag ofta en djup känsla av att det finns mer moral i en sekund av Vichara än i ett helt liv i tron att vi behöver våra liv. För om Du är mitt Själv, hur kan jag någonsin vilja göra dig illa? Varför skulle jag, om Du och jag är samma Själv, sätta mig före Dig?

Jag återkommer till de moraliska konsekvenserna av att inse att ingen behöver sitt liv - att ingen behöver någon annans liv - att ingen behöver mitt liv. Dessa konsekvenser är monumentala. Nu vill jag fokusera på vad detta innebär i mötet med tron på att behöva något .... någonting i vidaste bemärkelse - alltifrån mitt liv till en ny bil - alltifrån en beboelig planet för våra framtida generationer till ett uppskattande ord från kollegan på jobbet. Detta är allt eller inget. Det må vara upprörande men jag har passerat den gräns där jag har råd eller tid att uppröras.

De människor vi möter är på ytan inget annat än en uppsättning övertygelser om olika behov. Jag behöver kultur och skönhet - säger en. Jag behöver ärlighet och att människor verkligen lyssnar på varandra - säger en annan. Jag behöver något meningsfullt att leva för - säger en tredje. Jag behöver få uttrycka min kreativitet - säger en fjärde. Jag behöver känna att jag hjälper andra och ser dom växa - säger en femte ...... o.s.v. o.s.v.
Självet som finns där som en stilla närvaro bakom dessa personers lyssnande, Självet som finns som det klara ljuset som lyser genom deras ögon - detta Själv är totalt orört och fritt från dessa trosuppfattningar.

Om vi bortser från alla materiella behov, alla behov som har med makt och prestige att göra och bara koncentrerar oss på de högre behoven - så är de också i lika hög utsträckning resultat av "reklam". Inte reklam som kablas ut i TV eller reklamradio eller på reklampelare, men reklam i form av t.ex. böcker om personlig utveckling. Dock förblir ingen opåverkad av den vanliga reklamen. Hela samhällsandan laddas upp med energier av brist och begär. Dessa energier är nog inte bundna till det visuella eller hörbara utan "finns i luften". Denna bristmentalitet och glorifiering av begär finns i ansiktet hos nästan alla vi möter. Det syns i sättet på vilket människor går och står.

Att mitt i dessa brist- och begärs-energier öva Vichara är sannerligen en fascinerande upplevelse. Jag tänkte säga att det är svårt men på ett sätt förenklar det också. På ett sätt gör det saken ännu klarare för mig. Dessa brist- och begärs-energier - när man väl fått upp ögonen för dom - är så likt ett helvete man kan komma. Valet mellan Vichara eller helvetet är så enkelt och Själv-klart det kan bli.

Nu är jag på väg till jobbet. Jag kommer fram till kl. 18 att möta en lång rad människor som är övertygade om att dom är separata och otillräckliga och behöver något för att bli hela. MEN ... och detta slutar aldrig att fascinera mig ... plötsligt träffar jag någon som VET. Någon som VET att dom VET. Alla VET ju i djupet av sitt väsen men vetskapen når inte upp till ytan. Men plötsligt ser jag in i ett par ögon som är utan behov. Ögon som utstrålar Bliss. Vad har hänt? Kanske är det ett cancer-besked. Dom har fått veta att dom har 3 månader kvar att leva. Och detta besked i kombination med ett totalt accepterande släcker ut begären. Raderar hela komplexet av brist och begär. Plötsligt finns det en öppning där. En avslappning och en identifikation med Självet - även om personen inte skulle uttrycka det i dom termerna. Och i denna öppning ser jag mitt Själv ... allas vårt Själv.
Jag vet aldrig var eller när jag möter en sådan människa. Det kan bli idag. Tills dess gör jag min Vichara för att jag inte har något val längre. Det jag skriver nu är ett sätt för mig (som sinnet) att försöka lysa igenom den dimma av brist- och begärs-energier som ligger över ett Lerum med blå himmel.

fredag, mars 20, 2009

Om förälskelse och Självet

Vad gör man när man är förälskad?
Vad gör man framför allt?
Man tänker på den man älskar såklart! Hela tiden. Tänker och tänker på den älskade. Det spelar ingen roll om man är i varandras famn eller inte. När man är ifrån varandra tänker man på den andra hela tiden. Hela, hela tiden. Och när man är i varandras famn ... ja då tänker man också på den andra. Hur fin den älskade är. Hur vacker. Hur mycket man älskar föremålet för sin kärlek. Man tänker och tänker hela, hela tiden .....

Eh, det låter ganska intellektuellt....
Mm, att vara förälskad är mycket intellektuellt. Hundar blir inte förälskade. Dom vill fortplanta sig och denna drift är lika naturlig som att äta och bajsa. Så är det oavsett hur många Lady och Lufsen projektioner dom får på sig.

På samma sätt är Vichara något intellektuellt. Ingen kan bestämma sig för att sluta identifiera sig med objekten. Betänk följande meningar:
Mitt barn,
min familj,
min bästa vän,
min dröm om en bättre värld.
Ingen kan bestämma sig för att nu, nu skall jag göra den här övningen som t.ex. mr. Tolle rekommenderar för att sluta identifiera mig med det jag älskar. Det som gör mitt liv värt att leva. Om jag fokuserar x antal timmar varje dag på "the inner body" så kommer jag så småningom till en punkt där jag är fri från det jag älskar. Bah!! .... löjligt. Det funkar inte så. Våra tankar kommer kretsa kring det som är oss kärt till the bitter end. Tills hjärnan lägger av helt enkelt. Men enda fram tills dess kommer vi vara bundna vid det vi älskar. Så fungerar Ahamkara, den mekanism som skapar och underhåller egot.

Om vi frågar såhär - vad är det som brukar göra människor istånd att lämna ALLT?
Bara lämna hus, bil, hund, fru, barn, karriär, vänner ALLT? Vad är tillräckligt kraftfullt för att åstadkomma detta?

Förälskelsen.
Den sliter av alla band. Den är skrämmande på det viset. Passionen. Vi räds passionen och går genom livet som levande döda. Vår svenske "mentor" inom personlig utveckling, Lars-Erik Uneståhl säger att människor behöver hitta passionen. Det är det första och enda han vill veta om en människa han träffar - vad brinner du för? Och om personen inte kan hitta fram till sin passion, ja då hjälper ingenting. Då är dom som levande döda. Dom kunde lika gärna gå och lägga sig i graven på en gång.
Samtidigt har vi drivkrafter. Och det är förmodligen rädslan som driver oss. Rädslan för vår passion. Rädslan för vår egen storhet och skönhet. Vi gör allt för att slippa möta vår passion. För denna passion brukar ofta starta en eldsvåda där alla lögner brinner upp.

Detta är så nära Vichara vi kan komma med det språk som finns inom personlig utveckling. Vi kommer nära men vi är ljusår ifrån. För förälskelse i något som inte har en form, något som inte är ett objekt, det är så skrämmande att våra tankar studsar. Men vissa av oss kommer tillbaka. Om och om igen. Vi kan inte glömma det Absoluta, det som aldrig förändras, det som alltid är här - Självet.

Vi tänker och tänker på det. Sinnet alltså. Intellektet. Egot. På samma sätt som vi tänker och tänker på den person som ibland råkar väcka den ofantligt mäktiga passionen vi alla har inom oss.

När det handlar om Vichara är det Självet som är The Beloved. Vi tänker på det otänkbara. Vi älskar det objekt som inte är ett objekt. Och detta är en inre REVOLUTION utan motstycke.

Såhär skriver James Swartz lärare Chinmayananda, i en kommentar till en vers i Vivekachudamani:

As Kahlil Gibran beautifully puts it. “Love gives naught but itself, and takes naught but itself; Love possesses naught, nor would it be possessed; for love is sufficient unto love”. This being so, the best of love is in the lover’s atunement with the beloved. The attunement is successful to the degree the lover identifies himself with the beloved.
Thus, identification is the measuring rod of love. When the identification is complete, love is fulfilled. Identification of the little ego, with all it’s weaknesses, imprefections and limitations, with the absolute Reality, Perfection, Bliss, Knewledge, is achieved through a constant remembrance of the nature of the Self. When the finite ego gets released from its false notions of limitations, it discovers itself to be nothing other than the Supreme, and in this self-discovery, it experiences complete identification with the Self. Then alone is love entirely fulfilled.

This process is accomplished through a constant awareness of the Divine in us, which can be maintained only if we maintain in ourselves an unbroken stream of divine thoughts. So anusandhan when it is unbroken, increases the frequency of divine thoughts in us, and when the frequency of such thoughts comes to the degree of frequency with which the ego idea now persists in our hearts, we shall be able to experience the Divine as intimately and freely as we experience now our ego-centric life.

Therefore, when we re-read the verse with a correct understanding of the practical implication of atma-vichar and the suggestions of bhakit marga, we find that Sankara is only too right when he says that for those who want to walk the path of knowledge and reach the Ultimate, the most efficient technique is bhakti, restated in its correct meaning.


Det Chinmayananda säger här är att det handlar om "divine thoughts". Det handlar om att egot byter aktivitet helt enkelt. Istället för att syssla med de tankar som underhåller egot sysslar det med tankar på Självet.

MEN detta kommer så himla naturligt. Det låter lite konstigt när man pratar om vikten av att "tänka". Jag har skrivit och skrivit om detta men inte fått till det riktigt. Jag tycker Chinmayananda får till det mycket bättre. Och det han skriver här hjälper mig oerhört. Det är ju Själv-klart. Vi tänker på det vi älskar. Tänker och tänker. Alla vet det. Alla har upplevt det. Men när vi tänker på obeständiga objekt - som människor - så kan aldrig den där identifikationen eller sammansmältningen komma till stånd. Inte på det viset. Men med Självet är det möjligt. Chinmayananda talar om complete identification. Han säger faktiskt att detta är det ända sätt kärleken kan förverkligas. Kärleken till Självet är den enda kärlek som kan leverera det vi alla längtar efter i romantisk kärlek. Och dessutom säger Chinmay.. att EGOT ser att det inte är något annat än Självet.

Egot visar sig vara självet men först sedan KÄRLEKEN bränt bort illusionen av att egot är något annat än Självet.

Hur detta berör mänskliga relationer är naturligtvis revolutionerande. Jag återkommer till det, nu måste den här kroppen rusa iväg. Men jag som Självet vilar för evigt i det Absolutas BLISS.

måndag, mars 16, 2009

VAD i dig förblir oförändrat?


Självet är "The Open Secret". Vi - som det dualistiska sinnet - har Självet mitt framför ögonen ... hela tiden ... men vi ser istället objekten, de tio tusen tingen. Vi ser allt utom Självet! Varför?
Jo, ingen har talat om för oss att vi kan leta efter det som är odelat, det som saknar form, det som förblir oförändrat. Vi letar efter rörelse, efter form och förändring.
Eller så har vi blivit itutade att vi inte kan leta efter Självet eftersom vi ÄR det. Det är synd isåfall. För vem är det som letar? Självet kanske? Hahaha!!! Varför skulle Självet som är icke-dualistiskt, odelat, oföränderligt få för sig att leta efter sig självt? Nej, det är det dualistiska sinnet som letar! Det som har ett namn ... t.ex. Björn.

I Lördags var jag med familjen på Göteborgs Konstmuseum. Vägg efter vägg med färg och form. Jag hade mediterat på morgonen och fick ett infall! Bakgrunden var denna - Första gången jag hörde Osho tala på en video, det måste ha varit 2003, så uppmanade han mig (lyssnaren) att lyssna till tystnaden mellan orden, de små pauserna. Eftersom jag är musiker var detta inget nytt men ändå nytt i den kontexten. Eckhart Tolle m.fl. gör samma sak - uppmanar oss att lyssna till "the gaps between the words".
- Björn, sade jag till mig själv, nu skall du titta på väggen mellan, över och under tavlorna! Knäppskalle, tänkte jag, men min dragning till Självets odelade, oföränderliga stillhet, gjorde denna övning till det naturligaste i världen!

.... vita väggar .... beiga väggar .... gråa väggar ... mer vita väggar. Ju större vit yta jag hittade och kunde leva mig in i desto lyckligare blev jag. Tavlorna skymtade i periferin som overkliga skuggor. Den odelade, formlösa, oföränderliga väggen fyllde mitt sinne. Och jag kände igen mig i den. Vilken skönhet, vilket ljus, vilken stillhet och frid.

Jag tror inte att någon märke var mina ögon vilade. Hade dom gjort det hade jag berättat. - Jag är färdig med objekten. Jag har gjort slut med dom och inlett ett förhållande med Självet, det rena, odelade, formlösa och oföränderliga subjektet. Det är bara Självet som kan göra mig sant lycklig.

I gränssnittet mellan dualismen och icke-dualismen förstår jag - som det dualistiska sinnet - att jag alltid vetat att jag är odelad, formlös och oföränderlig som den vita väggen på museet. Jag har alltid vetat att dualismen,formerna och alla uppdelningar varit overkliga, som en dröm, som en hallucination.

Jag behöver pränta in mitt vetande i vardagens bok, timma för timma. Men hur? Genom att praktisera Vichara! Hur gör man?
Man kan inte göra fel säger John Sherman: Det finns många sätt att göra Vichara = Själv-utforskande. Detta klottrade jag ner på en lapp på jobbet idag:

VAD i dig förblir oförändrat
- när du ätit dig mätt efter att ha varit vrålhungrig?

Detta vet vi. It's the Open Secret. Vi behöver bara förstå att frågan är avgörande. Om och om igen!

VAD i dig förblir oförändrat
- under och efter en orgasm som föregåtts av en långvarig och intensiv sexuell upphetsning?

- när du äntligen kommit in i värmen efter att ha frusit en halv dag?

- när du hittat något du letat länge efter?

VAD i dig förblir oförändrat
- när förståelsen som du trodde var så stabil ersatts av förvirring?

- när du äntligen kommer hem efter att ha längtat hem i timmar, dagar eller månader?

Du vet vad det är - it's you, just you ... som John Sherman skulle säga. Det odelade, formlösa, oföränderliga Självet!!

VAD i dig förblir oförändrat
- när du plötsligt blir sviken av någon du litade på?

- när du blivit lugnad efter att länge ha oroat dig?

Du vet vad det är, för du ÄR det.

VAD i dig förblir oförändrat
- när du från meditationens stillhet kliver in i ett rum där TV:n kablar ut nyheter?

DU

det är DU

som förblir oförändrad. För DU är Självet ... det Absoluta ... odelade, formlösa, oföränderliga som alltid flödar över av Bliss såsom solen flödar över av ljus.

måndag, mars 09, 2009

Tunga grejer ...

På en retreat med Nukunu 2005 berättade han för oss (taget ur mitt minne) att han aldrig kommit in i rummet, han satt inte där och pratade med oss ... han tillade att detta var hans orubbliga övertygelse.
Detta uttalande gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, jag kan återkalla situationen när som helst i mitt minne, rummet vi satt i, var jag satt, solen lyste in genom fönstren, vad jag kände o.s.v. Men det är först de senaste dagarna som jag förstår vad han menade. Han pratade också mycket om att "there is no doer", ett påstående man hittar på många ställen i Vedantisk litteratur, bl.a. i Bhagavad Gita. Men då fattade jag inte. Idag är detta min verklighet. Det blir så realistiskt att förstå och uppleva med hjälp av Swartz texter.

Först tänkte jag att jag skulle vila från mina försök att formulera det jag går igenom. Men sedan ångrade jag mig. Det är just genom att formulera dom här sakerna som dom sätter sig. För detta handlar om att ersätta förvirring och luddighet med förståelse och klarhet, vilket är möjligt tack vare Vedanta. (Huvudsaken är inte att det är just Vedanta, utan att det är en etablerad och väl beprövad tradition av teori och praktik. Tibetansk Buddhism eller Zen-buddhism fungerar säkert lika bra i en någorlunda ren och sammanhållen tappning.) På egen hand hade jag aldrig kunnat klura ut dom här grejerna. Jag försökte och försökte i väntan på Vedanta, och de som följt den här bloggen har sett resultaten - inlägg präglade av en vetskap som skymtar fram bakom rökridåer av förvirring. Vetskapen har väglett mig fram hit, nu kommer förståelsen och befriar mig. En tradition av förståelse som vuxit fram genom årtusenden inom Vedanta.

Nu till detta med att jag inte sitter här och skriver. Det finns ingen aktör.
Om vi börjar med vetskapen jag pratade om. Det är vetskapen om att jag är Självet = Medvetande som är odelat och formlöst. Det är en väldigt enkel vetskap. Vem som helst kan komma fram till den på några minuter! Såhär går det till:

Jag kan bli medveten om min kropp som ett objekt - alltså kan jag inte vara kroppen.
Allt i kroppen, alla sinnesintryck, de mest subtila sensationer av liv i kroppen, kan jag lägga märke till som objekt. Jag är inget av detta.
Jag kan bli medveten om mina känslor som objekt - alltså är jag inte känslorna
Jag kan bli medveten om tankarna som objekt - alltså är jag inte tankarna
Jag är subjektet till alla objekt. Detta subjekt kan vi kalla vittnet.
Det här vittnet är en funktion inom sinnet som jag också (till min förvåning) kan bli medveten om som ett objekt - alltså är jag inte heller vittnet. Jag är det som är medveten om vittnet. Rent medvetande - odelat och formlöst. Vittnet i relation till objekt är en form, en del av medvetandet. Men jag VET att jag är formlös och odelad.
För att ytterliga förstärka förståelsen för vad vi är kan man tillägga - jag är det som aldrig förändras, alla objekt kommer och går ur medvetandet, men medvetandet förändras aldrig, det är vad som alltid finns här, medvetandet är jag, det är Självet. Jag vet att något i mig alltid har varit detsamma. För fem minuter sedan, fem timmar sedan, fem år sedan - samma sak. Detta vet alla. Alla känner igen det - och det är Självet.

Den här insikten kan vem som helst få, men nästan ingen vet vad dom skall göra med den. Vetskapen är mest som ett igenkännande, inget spektakulärt. Bara ett konstaternade ... So what?? De flesta som tror dom vet vad dom skall göra med vetskapen plågas ändå av tvivel. Detta är anledningen till att man efter ett stort uppvaknande ändå fortsätter gå på Satsanger, fortsätter läsa på internet om NonDuality o.s.v.
Man vet inte vad man skall göra med denna vetskap, denna Själv-klarhet.

Och vad jag skall göra med denna vetskap om vad jag är - det är vad allt handlar om. Detta kursiva lilla jag - vi måste börja där - vad är det? Jo, det är det dualistiska intellektet och egot.
Det Själv-uppenbarande Självet (rent medvetande) behöver inte göra något med sin Själv-klara kunskap om sig Själv. Det är lilla jag som behöver få klarhet. Det är också lilla jag som kan bli upplyst. Självet kan aldrig bli upplyst, det är ju Självet som är det absoluta ljuset som lyser upp allt annat - inklusive lilla jag.

Klarheten kommer i portioner när man tar till sig kunskapen i Vedanta. Små portioner som får sjunka in i sin naturliga takt. Jag väljer nu att dela med mig av denna process hos lilla jag.

Idag handlade det framför allt om att jag inte är en aktör. Jag går över rummet och hämtar något. Det är kroppen/sinnet som agerar. Jag som Självet har inte rört mig ur fläcken. Alltså, detta är för tusan dagsens sanning. Det är inte varken kryptiskt eller djupt. Det är uppenbart och Själv-klart. Vem som helst kan, som jag skrev, på några minuter, identifiera sig med Självet, och då VET man att man inte gör någonting. Aldrig någonsin! Man rör inte en fena. Inte heller bevittnar man. Inte ens det! Även vittnet är ett objekt i Självet - det rena medvetandet. För vittnet kommer och går. Mindfulness kommer och går. Men något i mig är alltid där, oföränderligt!! Och detta något VET alla vad det är. Utan ansträngning.

Så jag sätter mig på stolen. Neej, säger jag till mig själv - jag som Självet sätter mig inte. Jag gör ingenting. Kroppen/sinnet sätter sig.

Okej, nu höjer vi ribban på förståelsen. För kroppen/sinnet är ju en aktör. Men Vedanta säger att det inte finns någon aktör. Hur går det ihop?

Jo, Swartz förklarar detta mycket bra. Kroppen/sinnet som aktör är beroende av Självet. Men Självet är inte beroende av kroppen/sinnet. Han säger också, aktören är är del av Självet, men Självet är inte en del av aktören. hmmm.... det här får man klura lite på och bena ut långsamt.

Vad han pekar på är att den dualistiska aktören möter det icke-dualistiska Självet. Aktören kan vara en del av något annat (Självet). Det är dualism att ha två delar av samma sak. Men Självet är icke-dualistiskt och kan inte vara en del av något annat.

Okej, okej, det här är klurigt men när man ser det klart är det en befrielse utan dess like!
Kom ihåg, vad vi skall komma fram till här är vad tusan det innebär att det inte finns någon aktör.

Det är verkligen till hjälp att se på detta med vem som behöver vem. Aktören behöver Självet men Självet behöver inte aktören. På natten, i drömlös sömn finns ingen aktör men Självet finns där, helt och självlysande.

Detta med ljuset är kanske det mest klargörande. Det finns en identifikation med aktören som beror på att vi ser aktören som något verkligt. Det känns som att aktören har ett eget liv och ett eget ljus. Men enligt Vedanta har den inte det. Inget objekt i universum har ett eget liv utan är beroende av Självets ljus.

Detta pekar på att aktören inte finns som något med eget liv, eget ljus. Det finns flera nivåer i denna förståelse. Den första är att jag som Självet inte är aktören. Det kan jag se tydligt. Sedan ser jag att Självet är icke-dualistiskt. Det finns inga delar i Självet. En aktör förutsätter en aktion och ett resultat av aktionen. Så ser det bara ut i dualismen. Självet är odelat.
Går vi en nivå djupare kommer vi till frågan om vem som får dom här insikterna. Frågan om vilket perspektiv det handlar om. Det handlar såklart om aktörens perspektiv. Eller snarare det dualistiska sinnets perspektiv. Som vi sade kan Självet inte ha något perspektiv eftersom det är odelat. Perspektiv förutsätter delar.

Sinnet är dualistiskt och kan därför urskilja Självet från allt annat. Nu skall jag påpeka något mycket viktigt. Sinnet behövs inte för att vetskapen om Självet skall uppenbaras. Självet är Själv-uppenbarande. Det är därifrån alla råd om att inte tänka och försöka förstå kommer ifrån. Men det är Sinnet som döljer denna vetskap NÄR sinnet inte förstår. Men sinnet kan lära sig förstå. Det är det som är upplysning.

Sinnet har inget eget ljus, inget eget liv, det är beroende av Självets ljus. Sinnet är upplyst av Självet. Allt är upplyst av självet. Det är så jag förstår påståenden om att alla redan är upplysta. Alla sinnen är upplysta, alla egon är det. Men vad innebär det att veta att man är upplyst? Det innebär att man ser att man inte har något eget ljus, inget eget liv.

Och då ....... TADAAAAA ...... då dör egot. Denna ego-död som vi alla längtar efter. Eller no-mind. Livet rinner ur egot och sinnet. Verkligheten rinner ur. Och då, när vi ser att både egot och sinnet är livlösa kan vi inte längre identifiera oss med dom. Då sker en identifikation med Självet. .... men sakta i backarna.... vi är inte klara ännu. Vem identifierar sig med självet? Jo, sinnet/egot. Självet är odelat och därför oförmöget att identifiera sig med något. Vetskapen om att vi är självet finns där ja. Men i början, innan sinnet begripit det här, så finns en identifikation med sinnet och kroppen ... SAMTIDIGT som den Själv-klara vetskapen om Självet finns där.

Tidigare trodde jag att den där vetskapen om Självet skulle räcka. Men det gör den inte. För vips kommer sinnet med sina identifikationer och lägger sig som ett töcken över denna vetskap. Hemligheten är alltså att få sinnet och egot att förstå att de inte är verkliga. De är overkliga i den meningen att de inte har något eget liv, inget eget ljus. Egot är overkligt i betydelsen att det är obeständigt, att det ibland finns där, ibland inte. Hur kan något som ibland är borta vara verkligt? Det måste ju vara en dröm. Ett fantastiskt kriterium på verklighet är att det alltid måste vara närvarande och oförändrat. Jo, det är högt ställda krav, jag vet. Men det är dom kraven Vedanta ställer. Allt annat är Maya, en illusion. I vårt språkbruk brukar vi kalla det för relativ verklighet. Självet är absolut verkligt. Men att kalla Maya för relativ verklighet försvårar förståelsen. Det låter snällare och mer lättsmält. Men detta är varken snällt eller lättsmält. Det är den skoningslösa sanningen vi är ute efter.

Var var vi, (kl. halv två på natten), jo, att det inte finns någon aktör. Nej, för aktören är Maya, eller relativt verklig. Det enda verkliga är Självet. Det som alltid finns här oförändrat... evigt ... odelat .... översvämmande av absolut BLISS!!!!

Rent praktiskt då, i vardagen. Jo, det fungerar fint att hela tiden påminna sig. Jag som Självet gör ingenting - är inte trött - kommer inte gå och borsta tänderna - kommer inte drömma - kommer inte somna - kommer inte vakna och äta frukost - jag som Självet lyser med en absolut klarhet i en odelad och gränslös ocean av Själv-klarhet. ....
.... så det så.

lördag, mars 07, 2009

Fråga: Hur gammal är du? Svar: Jag har 39 år.

Följande inlägg kommer präglas av en undervisande ton. Det är mig själv jag undervisar - make no mistakes about that.

ALLT jag kan bli medveten om vibrerar på en lägre frekvens än jag själv. Mina tankar vibrerar på en lägre frekvens. Ljudet av ängalharpor (om jag kunde höra dom) Men också min känsla av att behöva något, av att något fattas mig, mina begär, min känsla av ägandeskap, min rädsla. Allt vibrerar på en lägre frekvens. Fågelsång och solnedgångar står under mig. Liksom tillstånd av stillhet, frid och lycksalighet. Upplevelser av att vara utanför tid och rum. Allt har lägre energi än jag. Jag står över allting....

Jag slänger ut några ladde begrepp här. Var är ödmjukheten? Hur anstår jag mig att vara så förmäten!? Dessutom har jag fräckheten att använda mig av en "kvasivetenskaplig" newage-kliché ... vibrerar på frekvens X..... hualigen :(
Menar jag verkligen att andra människor står under mig? Jaa, ALLT står under mig. Menar jag att jag vibrerar på en högre frekvens än alla andra människor? Ja, det menar jag! (please do not quote this out of its context)

Jag vågar mig på dessa dumdristiga påståenden med Vedanta i ryggen. Men påståendet är också uppbackat av egen erfarenhet och sunt förnuft. När jag säger "jag" så menar jag Självet. Självet i betydelsen gränslös medvetenhet - gränslös, tidlös, odelad, oföränderlig medvetenhet. Det var några av attributen till den gränslösa medvetenhet jag menar med Självet - som i en absolut mening är bortom alla attribut. 

Det här handlar om identifikation. Det är oerhört enkelt. Det står över psykologi och filosofi. Det vibrerar på en mycket högre frekvens. Jag kan helt enkelt inte vara något som jag kan bli medveten om. Ett subjekt kan inte bli ett objekt. Det spelar ingen roll vad filosoferna kokar ihop - eller psykologerna. Subjektet står orört. För evigt. 
I meningen - jag äter spagetti - är jag subjekt, äter predikat och spagetti objekt. Även om det finns många som påstår att du blir det du äter, protesterar jag mot detta. Din kropp blir vad du äter ... okej, det kan jag acceptera. Men inte du. Jag har en kropp. Där har vi en annan mening. Jag är subjekt, har predikat och kropp objekt. Jag kan aldrig bli min kropp. Jag kan lida av tvångsföreställningen - jag är min kropp. En kollektiv tvångsföreställning, förvisso, men likt förbannat en tvångsföreställning. Som ger upphov till så mycket lidande. Det hela är som jag sade mycket enkelt. Vi behöver lära oss att vi inte är våra kroppar. Lär vi oss inte det så kommer vi lida. Punkt slut. 

Enligt James Swartz och Vedanta är det egots uppgift att identifiera sig med kroppen. Det tycker jag är bra. Jag är medveten om att den här identifikationen äger rum, för den skyddar min kropp mot faror. Men som sagt, jag står över ALLT jag kan vara medveten om. Givetvis står jag då över egot och dess funktioner.

Okej, det här låter enkelt och den som varit andlig sökare i mer än en vecka, fnyser nog åt det här. Bha, grundkursen. Så bra om man klarat av grundkursen på en vecka för då är man klar. Men hur många sökare, mig själv inkluderad, säger inte - jag är hungrig - jag är trött - jag är glad - jag är tacksam??
Va? Hur många?
Och säger man så, då har man fasen inte klarat av grundkursen. Möjligheten finns att man säger "jag är glad" samtidigt som man är medveten om att det är felaktigt, att man säger så för att inte dra onödig uppmärksamhet till sig. It's possible, but not likely.... Not in my case...

När jag forskade lite på begreppet Självet och kom in på psykosyntesen, läste jag att grundaren Roberto Assagioli, i en intervju hade sagt - jag har 84 år - Har var supernoga med grunderna. Som alla mästare. Jag säger helt oreflekterat att jag är x antal år och sedan går jag loss på högtravande teorier om Självets natur bortom tid och rum. Näpp, inte Assagioli. Efter att ha läst lite om denna inspirerande man kommer mitt medvetande om dom här grundläggande detaljerna att skärpas. 

Varför slarvar vi med grunderna? För vi tycker att det är självklart. Vadå, vad är självklart? Att vår identitet är grundad bortom tiden eller att vi ÄR x antal år? Jag tror att båda är självklara. Och vi som hållt på med dom här grejerna ett tag tror att vi kan stå emot tusentals år av betingning. Bara sådär. Varför skulle det vara så lätt? För att vi får en liten flash av insikt då och då? 
När vi hör om något barn som dött, hur lätt stämmer vi då inte in i att det var tragiskt. Det är enklast så. För då slipper vi att träna på grunderna. 

Det här barnet som tidigt fick lämna sin kropp, behövde det sin kropp?
Nu är vi inne på behov. Behöver vi vår kropp? Behöver vi andras kroppar? Behöver vi närhet, kärlek, uppmärksamhet, medkänsla?
Om vi lärt oss grunderna inom Vedanta så vet vi att Självet står över kroppen, känslorna och tankarna. Varför skulle vi behöva något som vibrerar på en lägre frekvens än vi själva? Solen behöver inte några planeter, men planeterna behöver solen! Självklart. Men det är lika självklart att Självet inte behöver någon kropp. Kroppen däremot behöver Självet. 

Nu skall jag göra misstaget att slänga ut för många trådar på en gång. Tänk om jag inte får ihop dom på slutet! Spelar ingen roll. Jag står över alla trådar, antingen dom möts på slutet eller inte. 

Evolution! ... detta laddade ord ....
För att kunna göra Vichara på riktigt och verkligen bli fria är vi hjälpta av Vedantas revolutionerande syn på evolutionen /involutionen. Revolutionerande för västerlänningar. Egentligen är det självklart. Solen har inte utvecklats från planeterna. På samma sätt har inte det gränslösa medvetandet utvecklats från vår kropp, eller från amöbor, fiskar och apor. Självet är inte resultatet av någonting. Det är därför inte beroende av någonting. Däremot är allt annat resultatet av Självet. Det här är bara saker jag skummar av från Swartz fantastiska texter om Vedanta. För fördjupning, gå till - www.shiningworld.com - Rekommenderas varmt. 

Det här fattar vi som västerlänningar inte. Vi tror att universum utvecklats i miljarder år för att slutligen komma upp med detta fantastiska mänskliga medvetande. Fel! Men att inse att det är fel ställer allt på huvudet. De forskare som försöker svara på frågan vad mänskligt medvetande är går bet. För det är inte sammansatt av några delar. Det är inte resultatet av någonting. Allt är resultatet av medvetandet - det gränslösa medvetandet - Självet - Du.... som John Sherman säger - You, ... just you, ... you are the source of everything. 

Nog om detta. Det handlade om behov. Om att jag inte behöver något! Kroppen behöver saker, känslorna och intellektet behöver saker, men inte Självet.
Hur många gånger har jag inte trott att jag fattat det här. Att VETA och att FÖRSTÅ är olika saker. Jo, faktiskt. Vi vet nog alla som hållt på med det här ett tag att vi (i en absolut mening) inte har några behov. Att livet handlar om att ge - om överflöd - om tacksamhet o.s.v. Vi vet djupt inom oss att vi inte behöver vara rädda för någonting för all rädsla kommer ur illusionen att vi behöver något, rädsla för att vi inte kommer få det vi behöver eller att vi kommer förlora det vi behöver.  Alltså, supergurusar som Neale Donald Walsch och Wayne Dyer ropar ju för tusan ut dom här grejerna med megafon över världen. Dom spottar ut böcker i miljonupplagor där allt detta står i klartext. Vi har alla läst det. femtielva gånger. Men det är SÅ svårt att få det att gå in..... varför då då???

..... jaa, si, det har att göra med intellektet. Det räcker inte att veta, vi måste förstå vad det vi vet har för konsekvenser. Men eftersom vi tror att det är FY och AJA BAJA med intellektuell förståelse så blir det omöjligt. Vi VET men vi fattar ändå inte. Fattar inte vad det får för konsekvenser. Fattar inte att vi måste avprogrammera oss. Och avprogrammering är hårt jobb. Man tar en tvångsföreställning, analyserar fram vad som är fel med den, och slänger sedan bort den. I dess ställe sätter man in en riktig föreställning. Och tvångsföreställningarna är många. Dom har spridit sig som virus i våra intellekt. Om jag nu med max fem ord skulle säga vad alla dessa tvångsföreställningar har gemensamt skulle det bli

felplacerad identitet ...
(som ger upphov till) ...
bristmentalitet
inbillade behov

Jag är inte beroende av någonting som jag kan vara medveten om. Det är busenkelt att hitta tillbaka till sin sanna identitet. Det är Vichara. Man kan göra det via negation. Om jag kan vara medveten om det - är det inte min identitet. Det som blir kvar - det är Självet. Och Självet står över allt. Självet behöver därför inget, lider inte brist på något. 
Vad får det för konsekvenser?
Jag är inte där riktigt ännu. Men jag har ju hört av dom som är där - det får helt underbara konsekvenser!!!  Rädslan kommer försvinna och som Sherman säger - life becomes sweet....

Den här känslan att vara den gränslösa medvetenheten som lyser starkare än allt annat - den är sweet. Största delen av dagen har jag vilat i det här. I Självet. I det som inte behöver något. Och förståelsen av vad det får för konsekvenser blir allt klarare. Men framför allt gäller det att vila i Vichara. Det är så självklart. Det jag kan vara medveten om har lägre energi än jag. Det har lägre energi för att det är ett resultat av mig. Det kommer från mig. Jag är källan.

onsdag, mars 04, 2009

Självet är självklart


När jag upplevde mitt stora uppvaknande 2004 behövdes inga ord. Varken från någon annan eller från mig själv. Jag befann mig i en oerhört stödjande miljö - på en retreat med Nukunu. De flesta i gruppen hade upplevt den här typen av omvälvande uppvaknanden - det var fantastiskt för mig att få ha dom runt mig. Det dom sade var - jag vet, jag vet var du är, det behövs inga ord, eller hur? Och så skrattade vi tillsammans åt detta. Det var många skratt och dom kom från en plats av bottenlös lycka. Du behöver inte berätta för någon om detta när du kommer hem, kommer jag ihåg att en person sade. Neej, för vad finns det att berätta? .... och så vällde skrattet upp igen. 

Att jag fick det där stödet och blev uppmuntrad att inte försöka verbalisera det var en lycka och en olycka på samma gång. Det var en lycka för det gjorde att upplevelsen fick stanna kvar mycket längre än den annars gjort ... tror jag. Det var vad Nukunu sade till mig. "Don't go into the mind and try to understand what has happened to you" Om och om igen sade han det. Jag var överlycklig över detta. Jag fick bada ostört i lyckan. 

Nu yttrades en hel del ord under den där retreaten, varav de flesta handlade om att inga ord kan eller behöver beskriva THAT. Jag skrev massor i min dagbok under den här perioden, så jag har alla mina ord bevarade. Det som slog mig när jag för ett tag sedan läste i dessa dagböcker var just igenkännandet. 

- ÅÅÅåååh, hahahaha, det här har jag ju vetat hela tiden. Var det sååå enkelt??? Och sedan skratt, massor av skratt, och glädjetårar. Vad var det jag vetat hela tiden? Jo, det självklara, att jag är självet ... det självklara självet. Det som alltid finns här. Som en självklarhet. 
Så där är nästan alla uppvaknanden. .... ok, happy end? eh.... nej.

För som jag sade, att jag uppmuntrades att inte försöka förstå det som hänt var både en lycka och en olycka. 

Olyckan var att jag inte förstod att intellektets  jobb är att berätta historier om egot. Att försöka hindra denna process är dömd att misslyckas. Den är lika naturlig som matsmältningen eller immunförsvaret. Intellektet behöver all hjälp det kan för att berätta en klar och begriplig historia om det som uppenbaras vid ett uppvaknande. Jag återkommer till vad som är klart och begripligt.

Lyckan var att jag fick dom där veckorna i total Bliss. Det var tillräckligt länge och djupt för att jag aldrig skulle glömma det självklara .... som är självet*

*definitionsdags: The Self, (det ord J. Swartz använder) är ett ord jag hela tiden försökt hitta synonymer till. Närvaron, Nuet, Subjektet, Källan, Det Absoluta, You/Du (som Sherman säger) o.s.v. Jag var inne på att använda Självet men såg risker med det. Det ligger snubblande nära Självet så som det används av Jung eller t.ex. Assagioli. Läste därför på om Assagioli, Psykosyntesens grundare, och fann att hans ord Självet, verkligen ligger snubblande nära Vedantas Självet. Sen kan man ju tro att man blir "självisk" om man gör Vichara ... 
Men om jag säger Självet - så som det definieras inom Vedanta, har jag gjort vad jag kan. 

Tänk att något så självklart som Självet kan skapa en sådan förvirring! Jo, men det är just detta upplysning handlar om. Att ersätta intellektuell förvirring med intellektuell klarhet ... själv-klarhet. Med Vedanta-termer - replacing Self-ignorance med Self-knowledge. 

Det är sant att vi under ett förändrat medvetande-tillstånd upplever en oerhört djup, självklar och ordlös förståelse av vilka vi är. Jämfört med denna djupa förståelse blir intellektets förståelse under normala medvetande-tillstånd ytlig. Ytlig ja ... men inte desto mindre viktig. James Swartz säger i ett mejl att "... Enlightenment is when this deeper knowing becomes shallow knowing... " Hela inlägget finns här .

Den djupare, ordlösa, självklara kunskapen har vi alla smakat på. Inte bara vi som är intresserade av Vichara. Enligt Vedanta finns den självklara Själv-kunskapen där hos alla hela tiden. Den behöver vi inte tillägna oss eller uppnå. Det är Själv-o-kunskapen som det handlar om. Den ligger över Själv-kunskapen men ... hör och häpna ... döljer den inte! 

Den Vedantiska liknelsen med repet och ormen är så bra - repet syns hela tiden även om vi i skymningen tycker oss se en orm. Repet är Själv-klart, Själv-uppenbarat - vi tittar rakt på det. Men intellektet behöver lära sig att ormen är overklig, en fiktion det själv skapat. Visst, vi ser en världen som en orm och visst, vi blir skiträdda, men det är fiktion. Det behöver intellektet lära sig, banne mig, sitta i skolbänken och göra sin läxa. Vi kan göra tantra och älska manifestationen till vi blir blåa, men det hjälper inte, manifestationen är likt förbannat en orm. Den vackraste och mest magnifika orm som någonsin skådats, förvisso, vi kan älska dess skönhet, och beundra dess intelligens, men det är en orm, en fiktion.

Jag läser för närvarande Vivekashudamani, en 1200 år gammal skrift av Adi Shankara (finns på Swartz hemsida). Dom där Vedantisterna ter sig med vår kulturs glasögon väldigt världsfrånvända. Jag ser något annat. Dom är fiktions-frånvända och verklighets-tillvända. Att läsa detta ger mycket näring åt min Vichara. Om och om igen trummas läxan in i oss. Dualismen är ormen, men du tittar rakt på icke-dualismen, repet. Det är nog därför Sherman och andra lärare försöker avdramatisera Vichara, it's You, just You, så Själv-klart.

Det finns mycket att säga om detta. Jag ville egentligen bara dela med mig av glädjen av att läsa Vivekashudamani och hylla den briljanta metaforen med ormen och repet. Men så blev det fler ord. 

Sedan finns det mycket mer att säga om Embodiment, om hur man skall förhålla sig till världen om den är en "orm". Swartz säger mycket bra saker om det, liksom Adyashanti. Kanske är det inte så konstigt. Vi älskar ormen. Med varje inandning manifesterar vi vår kärlek. Jag ser nu att jag själv hoppade på embodiment för tidigt. Eller snarare, hade för mycket fokus på det och för lite på Vichara. 

I en kommentar till förra inläget lyfte Crystal fram en väldigt bra uppställning som Swartz gör.

1 Disassociate yourself from the objects
2 Then identifying with the subject
3 Taking back the objects that you threw away as the Self
4 Then understanding what the relationship is between the pure Self and the self in the form of objects
5 Then you wont expect anything out of the objects that they can't deliver. They are insentient, unaware. It's not conscious, even if it seems to be conscious. It's like a dream.

Jag återkommer till den!
UA-3343870-1