fredag, mars 27, 2009

Att öva Vichara

Det kommer en punkt då det inte längre kräver ansträngning att öva Vichara. Plötsligt upptäckte jag hos mig själv det jag hört andra säga, det var nu en ansträngning att inte öva Vichara. När det blir så, vilket det är vissa dagar, är det inte längre en övning utan en passion - den enda sanna passionen.

Innan jag delar med mig praktiska tips om hur jag gör Vichara vill jag säga något om själva ordet Vichara. Det betyder enligt Wikipedia följande:

"Vicara (Sanskrit: Vicāra) means the way mind maintains attention toward any object. It first referred to pre-Hindu yoga, later in Buddhist meditation."

Det är en förkortning av Atma-Vichara som ofta översätts med Self-inquiry som i sin tur ofta karakteriseras som att leva intensivt med frågan "VEM ÄR JAG". Om man skall göra Vichara enligt traditionen handlar det om att steg för steg upptäcka att jag inte kan vara de objekt jag kan lägga märke till.

Något förenklat och schematiskt skulle det kunna se ut såhär. Man börjar med att "avidentifiera sig" från de objekt som har lägst frekvens och går vidare mot att koppla loss sin identitet från allt mer subtila högfrekventa objekt.

1. Jag är inte min kropp (Annamaya kosha, food-apparent-sheath)

2. Jag är inte min livskraft (Pranamaya kosha, air-apparent-sheath)

3. Jag är inte mina känslor (Manomaya kosha, mind-stuff-apparent-sheath (mind i betydelsen känslor))

4. Jag är inte mina tankar (Vijnanamaya kosha, wisdom-apparent-sheath)
5. Jag är inte tillstånd av absolut frid och lycka (Anandamaya kosha, bliss-apparent-sheath)

Detta ser jag som stommen i Vichara. Jag tycker det är värdefullt att nämna namnen på de olika "skenbara" höljen som utgör Maya eller det vi tror är verkligheten. Ordet maya finns ju i själva namnet på varje hölje.

Egentligen är det mycket enkelt att övertyga sig om att man inte är något av dessa höljen. Alla höljen är icke-Själv. Jag kan ju omöjligt vara något objekt hur subtilt och eteriskt det än är. Svårigheten ligger i att vi är så vana vid att koppla vår identitet till dessa höljen. En annan svårighet är det jag nämnde i förra inlägget, de kollektiva brist- o begärs-energier som omger. Vichara är egentligen att med en dåres envishet om och om igen återvända till Självet. Denna dåraktiga envishet kommer sig av en intensiv längtan efter sanning och en intensiv motvilja mot o-sanning. När man väl har fått smak på Självet blir Vichara ett namn på en kärleksaffär som övergår allt jag någonsin varit i närheten av. Mina mest patetiska tonårsförälskelser var som skuggor av Vichara. The Beloved är Självet.

Nu kommer vi till den allra viktigaste punkten. Vem gör Vichara? Vem är förälskad i the Beloved??

Jag säger att detta är det viktigaste för att oklarhet på den punkten låste mig i flera år. Det är "jag" (som sinnet) som gör Vichara. Med sinnet menar jag triaden - intellekt, känslor, ego - där intellektet har högst energi. Detta har jag erfarit och det uttolkar jag också ur Vedanta. När sinnet gör Vichara ser det att det är skenbart. Sinnet ser att det inte har något eget ljus. Sinnet ser att det är upplyst. Det är därför Vedanta-lärare (och andra) ofta säger att vi redan är upplysta. Det enda som behövs är att vi blir medvetet upplysta. Självet lyser på alla objekt, på hela Kosmos.

Nu vill jag föra in något från Mahayana Buddhismen som kalla "Sådanhet" (Tathata) För att åskådliggöra detta fantastiska begrepp kan börja med våg/vatten-metaforen. För att metaforen skall bära lite bättre kan vi ha i bakhuvudet att själva vattnet/våtheten i havet är själva energin i universum. När vi pratar om vattenvågor kan vi tänka oss universums oräkneliga frekvenser och former av energi.

Med detta i bakhuvudet kan vi nu tänka oss att vi är en våg på havet. Att göra Vichara är helt enkelt att komma ihåg att vi är vatten - att vi är våtheten. Vågen kommer en dag, kanske imorgon att brytas mot klipporna på stranden. Om vi inte gör Vichara framkallar detta existentiell ångest. När vi kommer ihåg att vi är vattnets våthet försvinner ångesten. Denna existentiella ångest är liksom roten till hela det töcken av brist- och begärs-energier som omger oss. Detta töcken är som ett spöke. Som en hallucination. Som ormen vi tycker oss se i repet. Så fort vi ser att vi är våtheten försvinner all rädsla. Vågformen som bär vårt namn kommer krossas mot klipporna, JAA, absolut, kanske idag, kanske först om flera år. Men vi VET att våtheten kommer finnas kvar, vi vet att våtheten alltid funnits och alltid kommer att finnas och att den är samma i "den här vågen" som i alla andra vågor.

Detta är ett annat sätt att beskriva Vichara. Att göra Vichara är att komma ihåg at vi är havets våthet och inte den här vågens form. MEN ..... återigen det viktigaste. VEM upptäcker detta? Är det havets våthet??
NEJ!!!!!

Det är den här vågformen som upptäcker att den är havets eviga, fullkomliga, odelade VÅTHET. Det Buddhistiska begreppet Tathata = Sådanhet är egentligen bara ett sätt att öppna upp den här metaforen. Ett sätt att säga att allt i grunden är samma sak. Jag menar allt det här handlar om samma sak. Att på många olika sätt se att allt är ETT. Något som symboliseras så vackert av Aum-tecknet. Aum som kommer av de tre bokstäverna A, U och M ... från "A-kara means form or shape like earth, trees, or any other object. U-kara means formless or shapeless like water, air or fire. Ma-kara means neither shape nor shapeless (but still exists) like the dark matter in the Universe. When we combine all three syllables we get AUM which is a combination of A-kara,U-kara, andMa-kara."
Ofta säger man också att handlar om att skapandet, bevarandet och döden är ETT. Ofta symboliserat av gudarna Brahma, skaparguden, Vishnu, den som upprätthåller och bevarar, samt Shiva, död och destruktion. Alla dessa Gudar är ETT = AUM
Så för att runda av - för denna gång - kan man säga att Vichara är sinnets sätt att lära sig att allt är ETT. Det är sinnets sätt att minnas att det inte är en våg på väg att brytas mot klipporna utan den odelade, eviga våtheten hos vattnet. Det är sinnets sätt att inse att Självet som min sanna identitet inte kan vara varken en känsla eller en tanke eller något annat objekt - hur subtilt och fyllt av frid och lycka det än må vara. Då försvinner också begäret efter häftiga sinnestillstånd. Våtheten är ALLTID HÄR. Våtheten är det många kallar NÄRVARO. Det är vad många kallar NUET. Essensen
... Vichara är att pränta in allt detta. Vichara är att inpränta att allt är ETT. Och naturligtvis också att uppleva det och känna det. Vichara är också alla de konsekvenser det får att inse att man inte är vågen som kommer brytas mot klipporna utan vattnets eviga våthet.

16 kommentarer:

  1. Åhh Björn!
    Tusen, tusen tack för den här mycket enkla, tydliga och vackra redogörelse. Det är mycket som faller på plats hos mig nu. Särskilt de fem påståendena om vad vi inte är. Detta tar mig ett steg längre i min förståelse. Just det här med att vi faktiskt inte heller är den frid och lycka vi upplever. Tack för du låter mig ta nästa steg. Detta gör också att jag förstår (i efterhand) mycket mer av vad du hela tiden har försökt säga. Nästan lite lustigt. 25 öringen trillade ner. Hi hi.

    Jag ska återkomma till detta inlägg, jag ska bevara de fem påståendena och jag ska börja öva vichara. Det är absolut värt ett riktigt ärligt försök. Under en längre tid också tills det blir svårt att sluta som du säger.

    TACK

    SvaraRadera
  2. NU är det en VÅT dag!
    Behöver fan ingen Vichara för att se det :-)

    Skämt åsido Björn. Åter ett dunderinlägg från din vitglödgade penna! Bra liknelse med vågorna som klyvs mot klipporna.

    "jag" som sinnet är det som gör Vichara? Hur går det ihop med Shermans "look at yourself"?

    Jag säger som Jenny. återkommer senare! Jag ska nu bege mig ut i den våta dagen...

    SvaraRadera
  3. TACK Björn!
    Vilket fantastiskt klargörande och tydliggörande. Du är som det klara vattnet i det här inlägget. Jag älskar verkligen sinnebilden vattnet och vågorna när man övar Vichara. Det är en underbar liknelse som är så himla lätt att relatera till, för till och från UPPLEVER jag den process du så vackert beskriver. Igen och igen och igen!

    Just nu har jag, förutom vattnet och vågen, även en annan bild som hjälper till att göra det här tydligare för mig. Jag som sinnet (som inte är det sanna Jag) som upplyses av det Absoluta Självet, är liksom en måne som inte har ett eget ljus men som upplyses och blir synliggjord av solens ljus. Jag som sinnet är nu totalt förälskad i Självet, som en måne som söker bli (sammansmälta med) solen - en sol som alltjämt lyser med sitt kärleksfulla ljus...

    SvaraRadera
  4. Alltså, jag är den absoluta mittpunkten i ett cykelhjul. Den absoluta mittpunkten av navet, det som inte rör sig och det som allt annat snurrar runt. Jag är inte rörelse eftersom rörelse är livskraft. Tankar, känslor, kropp, tankar, bliss är alla tillstånd av rörelse. Då kan man konstatera att det mänskliga är vad som ligger omkring det absoluta varandet av stillhet eller Självet. Är jag ute och cyklar nu Björn, hi hi. Det är vi väl alla eftersom vi befinner oss i en mänsklig kropp.

    SvaraRadera
  5. Just idag upplevde jag en känsla av att vara världens medelpunkt när jag joggade-promenerade. Det var en väldig skillnad från att vara en stackars liten människa som släpade sig fram längst en slumpmässigt utplacerad väg.
    Det låter ego-centriskt men jag tror att jag är på rätt väg.

    Björ, jag är lite förvånad över att du skriver om vichara utan att ens nämna Sherman, även om alla här känner till honom nu.
    Det är hans intuitiva vichara jag praktiserar och gör stora framsteg med. Själv tycker jag helt enkelt att det blir väldigt ohanterligt att komma ihåg och försöka "uppleva" alla de punkter du skriver att vichara är, Björn. Shermans vichara är bara en 180 graders vändning av uppmärksamheten. Jag skriver detta inte för att förneka din metod det minsta, utan för att det vore intressant att diskutera likheter och skillnader mellan dessa båda metoder, eller dessa båda varianter av samma metod.

    SvaraRadera
  6. Jennyli!
    ... :) ....
    Du är navet. Punkt. Så enkelt är det. Idag gick jag i affären och tittade på alla människor. När jag (som sinnet) var i kontakt med navets stillhet, såg jag det i alla andra också. Så Själv-klart. Men allt det där som snurrar runt personernas nav ... allt detta förvirrade krimskrams, det som jag brukar ha så svårt att älska, svårt att se skönheten i, det betydde ingenting. I en enda stor stillhet VET jag att vi alla är detta nav - Självet.

    Helt underbart att du tog fram den liknelsen Jennyli!! Minns att jag 2002 läste en bok av en Sufi-mystiker som så otroligt vackert lyfte fram den liknelsen med navet och hjulet. (jag bröt foten när jag cyklade ... :) Book of Mirdad heter den. Jag satt hemma i 6 veckor med gipsat ben och översatte hela boken från engelska till Svenska. Skall lägga ut detta på min hemsida och länka till det. Om jag glömmer - påminn mig!!

    Men du, visst är det häftigt att man ibland behöver lite mer detaljer för att se enkelheten! Allt det här är mycket enkelt men man kan inte se det utan många nyanser och perspektiv. Så tror jag. Är jag ute och cyklar?:)

    SvaraRadera
  7. Perra!
    Utrustad med Jennylis underbara liknelse säger jag såhär - jag som "ekern" Björn, tittar på navet. Jag säger det väl medveten om att detta är icke-verbalt och icke-kognitivt territorium. Men det är just detta som intellektet är kapabelt till i sina bästa stunder - en förmåga att se sin egen begränsning.
    Look at yourself. Jaa, vad menar Sherman med det? Vi VET ju vad han menar. Om det går ihop att det är jag(som sinnet) som gör Vichara? Jaa, det måste det göra. För den dag hjärnan lägger av kommer jag inte kunna göra Vichara. Så enkelt är det. Detta är en unik chans!!! Vi är dom lyckligt lottade vinnarna som får möjlighet att göra Vichara. Så är det!!!!

    SvaraRadera
  8. Crystal!
    Så sagolikt vackert med månen och solen!! Tack!!! Och ljuset, månens ljus är ETT med solens ljus, Självets ljus

    SvaraRadera
  9. Björn, David

    Sherman hjälper också mig väldigt mycket. Jag tror Sherman är bra för såna som Björn, kanske även jag själv(men jag tror jag lugnat mig på senare år), som tenderar att intellektualisera och definiera så förbannat hela tiden.

    Jag tror helt enkelt Shermans Vichara leder fram till en sådan upplevelse som Eckhart Tolle, och kanske även Byron Katie hade. Dvs att "mina problem, mitt liv, är inte JAG".
    Att ha en intellektuell förståelse av vad den är insikten faktiskt betyder, är inte upplevelsen! Men man vill så gärna tro att man fattar, och då verkar Sherman alldeles för simpel.

    Det är en 180-gradig vändning av uppmärksamheten, som David säger.
    Men jag upplever också att det (detta "look at yourself") är som att man "backar", tar ett steg tillbaka ut från sig själv. Ju mer man backar ju mer ser man allt det som inte är JAG. Och fortsätter man backa når man slutligen Självet.
    Jag tror alltså det är Självet som gör Vicharan. Men i början är man så under-undermedveten om detta att det kanske bara känns löjligt.

    Mera exakt uttryckt tror jag att det som kallas Det Medvetna Jaget, det uns av icke-ego, rent medvetande som vi har "här", är det som backar. Men Det Medvetna Jaget är en utpost från Självet. ÄR egentligen Självet.
    Men det är "mutbart".
    Och det är egot som mutar.

    Det är skillnad mellan uppmärksamhet och intellekt.

    SvaraRadera
  10. David!
    Jag återkommer alldeles säkert till Sherman som har en unik plats i mitt hjärta!! Mannen är sååå genuin och så sann.
    Svårigheten med allt detta är ju just att det är så ofattbart enkelt. Men som många säger, man måste återkomma till detta om och om igen ibland från lite olika perspektiv för att på så sätt bli alltmer stabil i sin övertygelse om att det är JUST SÅ ENKELT. Jag känner inte till någon som likt Sherman får fram just denna enkelhet.
    Jag har just återkommit till Vivekachudamani som jag lämnade för fem år sedan. Sedan kanske det är fel att säga att man lämnar och återkommer till. Det enklaste och sannaste har finns alltid här för evigt. Det var så jag upplevde det när jag blev bekant med Shermans budskap. Det här har jag ALLTID VETAT! Jag har ALLTID vetat att är just så här enkelt.

    Nu är jag inte rädd för mina frågor och tvivel längre. För Självets "ton" ljuder alltid i bakgrunden, OMÖJLIG att helt glömma. Så nu tar jag hand om frågorna som dyker upp. Och vissa frågor behöver ingångar som Sherman inte erbjuder. Andra frågor hittar jag inte svaret på hos Swartz eller Adyashanti. I morse googlade jag på Ahamkara (Jag-göraren) - en funktion i sinnet som har att göra med egot och Vichara. Då hittade jag den här sajten - www.swamij.com - och där fann jag mycket användbara saker.

    Tack David för din kommentar!! Visst är Sherman guld och visst är det egentligen så enkelt som du skriver - 180 graders vändning av uppmärksamheten.

    SvaraRadera
  11. Björn. Jag behöver din hjälp... vad menas med "Jag är inte min livskraft"? ...om du har tid... skulle du kunna översätta vad som sägs om just detta? Eller kanske kan nån annan förklara... Tack på förhand...

    Som jag lärt mig att se det... förstå det... två sidor av en mynt... livskraften och medvetandet... Att jag är rymden, nuet. Ingenting. Att jag är livet. Det som pågår i nuet. Energin i rörelse. Att jag är medvetandet. Medveten om mig själv.

    Ok... det absoluta = ingenting. Djup drömlös sömn. Men... om livskraften (energin) inte finns... finns inte heller det rena medvetandet... Eller???

    Ser du... jag får inte det att gå ihop :-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  12. Perra!
    Jaa, det är enkelt detta. Vichara är oerhört enkelt. Men vår förvirring är väldigt komplex och vi är programmerade till förvirring. Vi har tränat på vår felaktiga identitet i så många år. Vi tror att vi är så mycket och alla dessa olika falska identiteter hänger ihop på så många komplicerade sätt. Man kan hoppas att sanningen om vilka vi är skall kunna "bränna bort" alla falska identiteter i en stor brand en gång för alla. Så som vi tror att det var för t.ex. Tolle.
    Men jag tänker möta mina felaktiga tankar en och en, utmana dom och brottas med dom. Jag vet att jag kommer vinna. Jag kommer knäcka dom en efter en.
    Och när jag är färdig med denna strid då kan jag förhoppningsvis bättre kunna hjälpa andra. Jag sitter inte och väntar på den stora branden. Jag tar striderna en efter en. För detta är en strid. En strid mot lögnerna. Och lögnerna är envisa som synden. Men jag är envisare. För jag VET vem jag egentligen är. Nu är det krig. Och för varje lögn jag förintat växer kärleken sig allt starkare. Jag gör allt mindre skillnad på formerna. Jag kan börja älska den fördomsfulla Sverigdemokraten lika mycket som jag älskar Dalai Lama eller någon annan beundransvärd person. Det ÄR ingen skillnad på oss. Jag VET det. Det är en lögn att det är skillnad på oss. Kärlek är ovillkorlig och inkluderar alla människor annars kallas det villkorad kärlek och det helvete den skapar VET vi att vi inte vill ha. Vi vill ha ovillkorad kärlek. Då måste vi kämpa mot den villkorade. Och vinna. Och det kan vi göra.

    SvaraRadera
  13. Pirjo!
    Det hela var nog enklare än du trodde. Jag lyfte ut en aspekt av Vichara. Du vet att du som Självet inte kan dö, eller hur?
    När livskraften lämnar din kropp kommer du som Självet finnas kvar - precis som du fanns innan din kropp blev till genom att livskraften genomströmmade de första cellerna av Pirjo. Självet är utan början och utan slut - det eviga Nuet. Men livskraften i din kropp har en början och ett slut.

    Att tänka icke-dualistiskt är däremot inte enkelt eftersom tänkandet är dualistiskt. Men jag tror att vi trots allt vinner väldigt mycket på att tänka kring dom här frågorna. Den som inte grubblar och tvivlar är inte ärlig. Så tror jag. Den personen undertrycker sina tvivel i tron att dom är skamliga och ett tecken på svaghet och misslyckande. MEN, och detta skall jag skriva ett eget inlägg om, det sanna tvivlet är själva drivkraften som för oss mot Självet. Hur då?
    Jo, om vi inte tvivlade hade vi fortfarande trott att allt hänger på yttre attribut som utseende, karriär, pengar, prestige.
    Alltså, tvivlet på att dessa ytliga attribut verkligen var viktiga räddade oss! Vi borde hylla vårt tvivel. Tacka det och göra det till vår bundsförvant ... oj, nu måste jag spara resten till mitt nya inlägg, läs vidare där!!!:)

    Du har samma sätt att tvivla på som jag, och jag är förmäten nog att kalla detta tvivel för det sanna tvivlet. Hur vet jag det? Jo, för det verkligen öppnat upp verkligheten för mig. Och jag upplever ju genom det du skriver här att det är likadant för dig.

    SvaraRadera
  14. Nej du är inte heller ute och cyklar Björn. Det är ju precis så, om du ska kunna se hela äpplet så måste det belysas från alla håll. När vi inte ser hela äpplet kan ju vår fantasi fabulera ihop precis vad som helst. Tills dess att vi faktiskt ser hela äpplet och då upptäcker dess enkelhet. Vi belyser saker och ting ur olika perspektiv hela tiden för att till slut få den hela och enkla bilden.

    Det kämpande livet som vi lever är verkligen en gåva, precis som du säger :)

    SvaraRadera
  15. Jennyli!
    Precis, varför skulle vi ge oss förrän vi belyst detta från så många synviklar som möjligt. Det är ju en kärleksakt. Det man älskar kan man inte sluta titta på:)

    SvaraRadera

UA-3343870-1