måndag, mars 23, 2009

Om brist- och begärs-energier

Bakom den person man möter finns alltid det Absoluta Självet. Det Själv som också är mitt Själv - allas Själv - fastän Självet är icke-dualistiskt och totalt orört av koncept som mitt eller ditt. Ändå är det från dualismen jag (som sinnet) kan och måste närma mig det Absoluta icke-dualistiska.

En person jag möter kan på ytan vara en manifestation av begär och driften att tillfredställa dem. En manifestation av en djup övertygelse om att vara separat och otillräcklig. Ytterst handlar tron om att behöva "något" om tron på att behöva sitt liv. Jag tänker på Swartz uttolkning av Vedanta som säger att personen behöver Självet, men Självet behöver inte personen. Självet behöver inte någonting eftersom det är odelat och fullkomligt i sin icke-dualism. Hur kan vi då, när vår identifikation med Självet är komplett tro att vi behöver våra liv? En människa fullständigt identifierad med Självet är inte rädd för att dö - kan omöjligen vara det! Att inte behöva sitt liv i en kropp betyder inte att man vill dö. Det betyder att man inte är rädd för att dö.

Jag sitter här denna vackra morgon och tar dessa stora, tunga och oerhört laddade ord i min mun därför att det är dit jag är på väg. Och om jag inte vore på väg dit skulle jag vara en levande död.
Eckhart Tolle fick hos Oprah frågan om han var rädd för att dö. Han tittade henne i ögonen och utan att blinka svarade han - Nej. Detta gjorde Oprah lite förbryllad. Så säger man inte. Man säger att man är lycklig för att leva och rädd om den här unika chansen. Så skulle kanske Oprah säga. Så skulle 99% eller mer av mänskligheten säga.

Men det är omöjligt att säga att man är rädd för att dö när man gör Vichara på allvar. Men hur många som Eckhart Tolle möter vi under en dag? De flesta vi möter är totalt övertygade om att de behöver något för att bli hela. Jag har tidigare tonat ner sådana här resonemang och sagt att - naturligtvis behöver vi t.ex. mat - men jag har ändrat mig. För var går gränsen? Jag börjar allt oftare kunna se att jag inte behöver mitt liv. Självet behöver inte mitt liv. Självet behöver inte någons liv. Självet är ju odelat. Därför behöver inte heller någon sitt liv eftersom alla är Självet.

Jag har länge skrämts av sådana här resonemang. För vad får detta för moraliska konsekvenser? Jag inser att jag nu är bortom den punkten där jag har råd att oroa mig. Det är lite som med Passionen. Det kommer en punkt när hela ens värld måste brinna upp för att passionen kräver det! Vichara kräver av mig att jag slutar oroa mig för moralen i detta. Dessutom får jag ofta en djup känsla av att det finns mer moral i en sekund av Vichara än i ett helt liv i tron att vi behöver våra liv. För om Du är mitt Själv, hur kan jag någonsin vilja göra dig illa? Varför skulle jag, om Du och jag är samma Själv, sätta mig före Dig?

Jag återkommer till de moraliska konsekvenserna av att inse att ingen behöver sitt liv - att ingen behöver någon annans liv - att ingen behöver mitt liv. Dessa konsekvenser är monumentala. Nu vill jag fokusera på vad detta innebär i mötet med tron på att behöva något .... någonting i vidaste bemärkelse - alltifrån mitt liv till en ny bil - alltifrån en beboelig planet för våra framtida generationer till ett uppskattande ord från kollegan på jobbet. Detta är allt eller inget. Det må vara upprörande men jag har passerat den gräns där jag har råd eller tid att uppröras.

De människor vi möter är på ytan inget annat än en uppsättning övertygelser om olika behov. Jag behöver kultur och skönhet - säger en. Jag behöver ärlighet och att människor verkligen lyssnar på varandra - säger en annan. Jag behöver något meningsfullt att leva för - säger en tredje. Jag behöver få uttrycka min kreativitet - säger en fjärde. Jag behöver känna att jag hjälper andra och ser dom växa - säger en femte ...... o.s.v. o.s.v.
Självet som finns där som en stilla närvaro bakom dessa personers lyssnande, Självet som finns som det klara ljuset som lyser genom deras ögon - detta Själv är totalt orört och fritt från dessa trosuppfattningar.

Om vi bortser från alla materiella behov, alla behov som har med makt och prestige att göra och bara koncentrerar oss på de högre behoven - så är de också i lika hög utsträckning resultat av "reklam". Inte reklam som kablas ut i TV eller reklamradio eller på reklampelare, men reklam i form av t.ex. böcker om personlig utveckling. Dock förblir ingen opåverkad av den vanliga reklamen. Hela samhällsandan laddas upp med energier av brist och begär. Dessa energier är nog inte bundna till det visuella eller hörbara utan "finns i luften". Denna bristmentalitet och glorifiering av begär finns i ansiktet hos nästan alla vi möter. Det syns i sättet på vilket människor går och står.

Att mitt i dessa brist- och begärs-energier öva Vichara är sannerligen en fascinerande upplevelse. Jag tänkte säga att det är svårt men på ett sätt förenklar det också. På ett sätt gör det saken ännu klarare för mig. Dessa brist- och begärs-energier - när man väl fått upp ögonen för dom - är så likt ett helvete man kan komma. Valet mellan Vichara eller helvetet är så enkelt och Själv-klart det kan bli.

Nu är jag på väg till jobbet. Jag kommer fram till kl. 18 att möta en lång rad människor som är övertygade om att dom är separata och otillräckliga och behöver något för att bli hela. MEN ... och detta slutar aldrig att fascinera mig ... plötsligt träffar jag någon som VET. Någon som VET att dom VET. Alla VET ju i djupet av sitt väsen men vetskapen når inte upp till ytan. Men plötsligt ser jag in i ett par ögon som är utan behov. Ögon som utstrålar Bliss. Vad har hänt? Kanske är det ett cancer-besked. Dom har fått veta att dom har 3 månader kvar att leva. Och detta besked i kombination med ett totalt accepterande släcker ut begären. Raderar hela komplexet av brist och begär. Plötsligt finns det en öppning där. En avslappning och en identifikation med Självet - även om personen inte skulle uttrycka det i dom termerna. Och i denna öppning ser jag mitt Själv ... allas vårt Själv.
Jag vet aldrig var eller när jag möter en sådan människa. Det kan bli idag. Tills dess gör jag min Vichara för att jag inte har något val längre. Det jag skriver nu är ett sätt för mig (som sinnet) att försöka lysa igenom den dimma av brist- och begärs-energier som ligger över ett Lerum med blå himmel.

30 kommentarer:

  1. Mmmm. Mycket blev tydligt för mig i och med min mammas cancerbesked även om inte sjukdomen drabbade mig rent fysiskt.

    Jag är faktiskt som Tolle. Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att leva...

    De fysiska behoven (mat, vatten, tak över huvudet, beröring osv) kommer vi ju dock aldrig att komma ifrån så länge vi lever...

    Aloha,
    /Alexandra

    SvaraRadera
  2. Man stöter ofta på folk som säger att de inte är rädda för döden. Men jag har inte sett någon säga det med en sådan ärlighet som Tolle gjorde där (det kan också ha gjort Oprah lite perplex). Han är verkligen inte rädd. Punkt.

    Nu börjar du se igenom omvärlden. Folks behov, t ex. Det är nästan outhärdligt tydligt. Man ser egot så lätt hos andra. Det är ändå ett steg på vägen. Snart kan man se skymten av sitt eget ego.
    Det är ofta med vånda man ser sanningen. Uppvaknande innebär zoner av rädsla och ångest. Men man måste bara igenom.

    Vi behöver ingenting. Walsch säger det här också. Illusionen av Behov är #1 i hans "De tio illusionerna".
    Och det är den största illusionen av dem alla. (Boken heter Gemenskap Med Gud)

    Det här som "finns i luften" är det kollektiva egot. Vi tror vi är så fria, men om vi höjer medvetande bara ett snäpp ser vi att vi sitter i ett mentalt fängelse. Vi är tvungna att bete oss enligt ett mönster. Det är inte vi som lever våra liv. Men vi är så säkra på att vi behöver det här livet. Men det är heller inte vi, som är säkra!
    Vi har det här mönstret inom oss. Då finns det utom oss också, därför att - som Kim säger - universum är en spegel. Det ligger nåt i det.
    Nu håller DU på att ändra nåt inom DIG. Och då blir följden att du ser hela den här bluffen. Du åker inte bara med i strömmen som alla andra utan du stannar, upptäcker strömmen!

    Mycket bra inlägg. Det känns som att du håller på att hitta din sanna ton. Det här är tankeväckande, berikande och insiktsfullt!

    SvaraRadera
  3. Hej. Jag är inte heller rädd för döden. Av den enkla anledningen att det finns ingen död :-) Jag skulle vilja påstå att det är tron på att det finns tid som är illusionen. Ingen tid - ingen död.

    Konsekvenserna för mig... Inte så stora faktiskt... jag fortsätter att leva "mitt liv" som tidigare. Kroppen har sina behov, får vad den behöver. Sinnet har en massa behov som inte är verkliga. "Jag behöver nya kläder" Jag tittar - Nej, det behöver du inte. Jag hittar en ursnygg tröja. Sinnet säger "Åååå jag vill ha den" Jag tittar - ler och svarar - Jag köper den för skojs skull. För att den är vacker. Kunde lika gärna låtit bli att köpa. Inga sura miner. För mitt sinne har börjat förstå att det har inga behov. Det har hittat friden.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  4. Telluselle!
    Visst är det så att en nära anhörigs död kan göra att mycket klarnar. Så var det för mig också. Min mamma omkom i en bilolycka 2001. Jag tror det blev startskottet för mitt sökande. Jag hade sökt innan också men inte på riktigt.

    Döden gör att det verkliga blir overkligt.... och det som tidigare tycktes overklig (det andliga) blir verkligt. En levande kropp tycks verklig. Men är den det? Det är ju precis det man känner när man ser den döda kroppen till en person man älskat - overklighet. Så vansinnigt overkligt. Det som var verkligt finns inte i kroppen längre. Och om man kan ta vara på den känslan och göra den till en insikt, ja då behöver man inte läsa så många böcker. Men man klarar det inte utan böcker och lärare. För vårt samhälle inpräntar i oss att kroppen ÄR verklig och viktig och helig.

    Det är här tror jag som många får svårt med Vedanta. Vi blir upprörda över det vi upplever som förnekande av det fysiska och sinnliga. Så har jag i alla fall känt ända fram till nyligen. Nu inser jag att det som ser ut som förnekande i själva verket är ett hyllande av något högre och långt viktigare. Jag upplever det som att kroppen och sinnen liksom har fått sin rätta plats.

    Visst kan man säga att allting, inklusive kroppen och det sinnliga är Självet. Men vägen dit måste gå via en total identifikation med Självet. Och denna totala identifikation kan ALDRIG äga rum så länge vi identifierar oss med kroppen. Jag tror att vi i stunder av djup Vichara faktiskt kan uppleva att kroppen är identisk med Självet. Vi är vatten, kroppen är en våg. Men så länge vi tror att vi är vågen kan vi aldrig lära känna vattnet.... ungefär så.

    Upplever du det som att Tolle är rädd för att leva? Isåfall tror jag att jag kan se vad du menar. Men frågan är om det vi kallar för att leva är ett liv värt att leva. Jag tycker att det som ofta lyfts fram som livsbejakande i själva verket är bejakandet av en dröm. Det är bejakandet av vågen till priset att vi glömmer det våta vattnet. När vi är vattnet är vi ett med alla vågor. Så enkelt är det ... och så svårt.

    SvaraRadera
  5. Perra!
    Jag minns när jag läste "gemenskap med Gud"! Jag strök under allting och till slut tänkte jag, varför inte stryka under det som inte är viktigt... :)

    Tänk hur många gånger man måste höra dom här sakerna! Är det inte otroligt. Jag tror det beror på många faktorer men jag vill lyfta fram några viktiga här
    1. Så fort en insikt börjat få fotfäste utsätts vi för massiv motpropaganda. Reklamen väller in över oss. Vi kan säga att vi genomskådar reklamen men på något plan påverkas vi ändå. Det är jag övertygad om. Och nu menar jag inte bara pryl-reklam. Jag menar hela kittet med personlig utveckling.
    2. Så fort en insikt börjat få fotfäste hoppar vi till nästa bok och upptäcker motsägelser som intellektet börjar härja runt med. Vi gör det för svårt för oss genom att hoppa runt mellan olika läror.
    3. Vi är som du påpekar också en del av ett kollektivt ego. Så när insikten börjar gro i oss behöver vi omge oss med människor som är inne på samma linje. Här ser jag bloggosfären som en sådan miljö. Att få ha dom här dialogerna är bästa tänkbara näring!!

    SvaraRadera
  6. Pirjo!
    SÅ underbart att läsa det du skriver! Precis så håller jag också på! Tack för denna kommentar!!

    SvaraRadera
  7. Björn!

    Javisst! Ju närmare du kommer insikten om den innersta sanningens nakenhet, desto fler av dina sanningssökande medresenärer stiger av, tar en paus eller finner en annan resrutt. Vi har alla våra favoritföreställningar (=vi ÄR våra favoritföreställningar) om våra liv och vilka vi är. När någon säger till oss att vi inte är den favoritföreställning vi inbillar oss kommer vi att vända oss bort för att så länge som möjligt kunna bevara vår föreställning.

    "Du är inte din kropp, eller den som utför handlingarna, och inte heller den som skördar frukterna av handlingarnas konsekvenser.
    Du är det evigt rena medvetandet, vittnet, som inte är i behov av någonting - lev därför lyckligt!"
    Ashtavakra Gita XV:4

    Vedanta, och liknande insiktsläror, har tusentals av verser som denna. Alla säger samma sak, men vi fortsätter att läsa, den ena versen om samma tema efter den andra. Det skulle räcka med en enda vers, som exemplet ovan, om man verkligen tog innehållet till sig och gjorde det till sitt. Men min älsklingsföreställning om mig själv hindrar mig att släppa taget även när jag börjar se sanningen i dessa verser om vem jag verkligen är. Varför skulle det vara enkelt att byta identitet när jag efter 30, 40, 50 ,60 ,70 år med miljontals upprepningar av orden "jag, mig, min, mitt, mina", har cementerat en föreställning om mig själv som separat kropp och identitet skiljd från andra likaledes separata kroppar? Varför inbillar vi oss att det inte skulle krävas massor med påminnelser som förändrar min invanda föreställning om mig själv - påminnelser som överöser mig med insikten att "jag är det eviga medvetandet, utan början utan slut, som inte behöver någonting, som inte kan förlora någonting, som inte kan vinna någonting eftersom jag redan har allt". Tror jag verkligen att det räcker med lite funderingar om livet när jag får en stund över efter jobbet, eller att läsa andliga böcker? Och, om vi är absolut ärliga mot oss själva - vill jag ta dessa ord i min mun? Möter dom inte motstånd från min nuvarande favoritföreställning om mig själv, som just nu är på väg att fullborda ett uppdrag, slutföra en plan, igångsätta ett nytt äventyr? Så är det för mig, trots att jag numera är fullständigt övertygad om sanningen i den ovan citerade versen, så skjuter jag fortfarande upp det avgörande totala accepterandet. På resan mot det nakna ljuset som redan är där och "väntar" på oss måste vi vara intensivt uppriktiga och ärliga mot och om oss själva (såsom du är, Björn) så att vi just nu ser och genomskådar den favoritföreställning vi identifierar oss med för tillfället. Det är som att skala av det ena lagret efter det andra tills vi blir allt mer genomskinliga och det inre ljuset börjar skina genom lagren och då blir det allt lättare. Då börjar man drivas av en inre självalstrande och oemotståndlig längtan att klä av sig allt som står emellan... Då får man hjälp - det är nog det som kallas "Nåden". Men först efter att man gjort allt man kan av egen kraft.

    Olof

    SvaraRadera
  8. Ja, det där med moraliska konsekvenser kan vara lite svårsmält och gärna få oss att konstruera lugnande resonemang såsom "om Du är mitt Själv, hur kan jag någonsin vilja göra dig illa?" (som förvisso har sina poänger). Som små mentala fallskärmar att känna oss lite tryggare med. Men resonemanget borde väl då snarare vara om Du är mitt Själv, hur vore det ens möjligt att göra dig illa? Hur skulle jag ens kunna sätta mig före dig?

    Hursomhelst är det befriande att släppa moralen. Jag lät mig bindas ganska hårt av den förut.

    Tack för ett givande inlägg!

    SvaraRadera
  9. Björn!
    (Svarar här istället för att svara under föreg inlägg) Tack snälla du för hänvisningen till Vivekachudamani med Chinmayanandas kommentarer. Det är högst intressant att läsa Vivekachudamani med kommentarerna istället, för att inte tala om klargörande. Blir alldeles klar i energin av att läsa det där. Och vad gäller de verser om att endast män kan bli upplysta, så förvarnade Swartz om det redan i videon. Jag lyssnade mycket noga på det han sa - om vad som krävdes - och att det INTE hade något med kön att göra. När jag nu börjat läsa verserna, var det ett bra förtydligande från Swartz sida som jag la på minnet. Så jag läser utan någon som helst irritation, inte ens en krusning.

    Och ja, som du skriver, det är inte så särskilt bra ställt vad gäller det där med kvinnlig könstillhörighet så här 1200 år senare. Har varit nere i en omgång ang den saken alldeles nyligen, vad gäller könet och upplever att något riktigt ordentligt börjar klaras ut på djupet vad gäller detta. Det känns väldigt frigörande och jag går knappt ens igång längre. Konstaterar mest, men på ett lugnt vis. Jag menar, det är ju trots bara en kropp med kvinnligt kön som jag råkar ha just här och NU. :)

    Det som hade med drömmen att göra, budskapet jag fick från Självet, har jag tagit itu med på det sätt som Självet visade mig. Det är saker som gick långt tillbaka och som var nödvändigt att ta itu med för mitt eget fortsatta frigörande. Annars har jag precis som du skrev någonstans att du gjort, tagit itu med barndomen och kommit till ett accepterande och en försoning vad gäller det. Tror det är just därför som det känns så mycket lättare nu att närma sig det här än vad det gjorde förr i världen. Det finns liksom inga sår som ligger och skaver längre i den subtila kroppen.

    Ditt inlägg är riktigt superbt. Vilken klarhet! Kan bara säga att jag känner igen det du skriver. Det är rätt intressanta grejer som försvunnit på sistone för min del. Jag var på god väg innan, men på sistone har saker som var viktigt alldeles nyss, bara fallit bort och försvunnit. Samtidigt, en intressant iakttagelse jag gjort är att i takt med att jag släppt behov och begär, har jag noterat hur mycket som istället kommit till mig på sistone. Och detta utan att jag ens ber om det eller ens har behov av det. Jag VET och upplever i djupet att jag behöver inget/ingen från något objekt- jag älskar och föremålet är Självet, The Beloved. Så när jag nu upplever allt mindre behov, när jag inte längre är "needy" (och det här är något jag jobbat med länge) så kommer saker till mig. Visst är det märkligt hur det fungerar...

    Intressant det du skriver om döden. Förr trodde jag nog att jag inte var rädd för att dö, att det skulle bli häftigt att "få åka hem". Ja så trodde jag tills den dag då jag ställdes inför döden på riktigt. Ack vad jag hade bedragit mig - jag blev skiträdd. Insåg att jag varit lika rädd för att leva som för att dö. Så när jag 2001 fick möjlighet (ja jag skriver möjlighet!) att möta döden face to face, hände något. Efter den upplevelsen är döden är inte längre död för mig, det där som ofta symboliseras av Herr Döden som kommer och knackar en på axeln. Så upplever jag det inte längre, ser döden bara som en annan form av liv. Jag kom bortom rädslan. Och fick vara kvar här. Har tagit emot den gåvan med tacksamhet. Vichara och Vedanta gör att jag - mellan de dynamiska utrensningarna :D - upplever att jag i alltfler ögonblick flyter med havet. Det känns lättlätt just nu. Men - det ligger massor av hårt jobb bakom... :)

    SvaraRadera
  10. En fråga man kan ställa sig om det nu är så att Självet inte behöver objektet, alltså vår kropp och vårt sinne, är varför livet över huvud taget uppstod. Om det inte fanns en önskan, längtan, nyfikenhet hos Självet att uppleva sig själv. Detta tror jag att Neale tar upp i början av sin första del i Samtal med Gud - serien. Det är ju rimligt att Självet också behöver oss annars vore inte livet. Livet är av en anledning och om inte det finns en anledning så måste det finnas en inneboende skapardrift ur vilken det liv vi ser i dag har kommit till.

    Men jag håller helt och fullt med om att ju mer vi närmar oss den inre sanningens högsta varande desto mer tillfreds blir vi och det innebär att vi inte längre behöver fylla den sinande källan med läskedryck längre. Det klara källvattnet är det bästa så klart.

    Härlig bild med vattnet och vågen, helt i min smak ;) och oerhört klargörande.

    Jennyli

    SvaraRadera
  11. Föresten Björn, jag har ett önskemål om att du skriver ett inlägg om "Att öva Vichara". För mig som inte alls är insatt skulle det hjälpa. Du nämner ofta detta, att öva Vichara, men för mig är det bara ett ord. Du kommer säkert att ha någon bra länk men jag tänkte mer kortfattat vad det innebär.
    Jag förstår också att allt du skriver på nåt sätt är grundat i Vichara eller Vedanta som du också nämnet, så jag tror ändå att jag har en slags bild av det. Men fundera lite om det är möjligt.

    Jennyli

    SvaraRadera
  12. Intressanta punkter du tar upp här.

    Så fort en insikt börjar få fotfäste utsätts vi för massiv motpropaganda. Klockrent. Är det inte märkligt?
    Det är i mina ögon det kollektiva egot som vill dra ner dig igen. Det är som en naturlag. Du kommer inte undan det!
    Dessa "motsägelser som intellektet börjar härja runt med" är en del av propagandan. Och ur egots synvinkel är det inte nödvändigtvis att du överger din insikt som är det primära, utan att du hålls i tillståndet att härja runt. Dvs att hålla dig kvar i det dualistiska medvetandet! Egot är så listigt...

    SvaraRadera
  13. Olof!
    Precis, varför skulle det vara lätt att bli trygg i det som denna underbart enkla och rena vers ur Astavakra Gita säger?
    Som du säger, vi har hört precis motsatsen miljontals gånger. Vi har investerat känslomässigt i motsatsen miljontals gånger.

    Du skriver underbart inspirerande om detta! Jag kan bara hålla med! Och detta, att få dela detta, det är en gåva. Det är NÅD!!!
    Det är en sådan hjälp som kommer när vi börjar inse att vi inte behöver något.... Och vi ser att vi paradoxalt nog behöver en Sangha i någon form, kanske det sista behovet. Det du skriver är ett oerhört stöd för mig Olof!!!

    SvaraRadera
  14. Anton!
    Underbart! Du kopplar på "turbon" här. Du har så rätt, om du verkligen, verkligen ÄR mitt Själv, hur vore det ENS MÖJLIGT att göra dig illa!
    Det är bra. Man skall löpa linan ut. Jag fegade lite där ... :)

    SvaraRadera
  15. Crystal!
    Åh vad roligt att du känner samma sak inför Vivekachudamani och Chinmayanandas kommentarer. Du utrycker det väldigt träffande, man blir alldeles "klar i energin" av att läsa det:)

    Så bra att höra om den process du går igenom. Det är en sån hårfin skillnad på att fixa psykologiska issues och att på djupet acceptera dom. För fixandet är en distraktion medan accepterandet är en befrielse. Jag hör befrielsen i det du skriver... Härligt:)

    Du, detta med att vara "needy" har jag också jobbat mycket och länge med :) Jag har varit så känslomässigt needy så länge att jag måste skratta när jag tänker på det. Som en drunknande som behöver en hand eller en räddnngsboj ... :D
    Är det borta från mitt system nu?? Eh, om jag säger såhär ... allt oftare och i allt längre perioder. Då har jag inte ljugit:)

    Och visst, det är samma för mig, i takt med att denna "neediness" avtar kommer allt mer till mig. Ja känner igen det! Och jag kan inte så enkelt säga att jag blir glad, det är mer som du säger "märkligt hur det fungerar"...

    Vilken gåva du beskriver att du fått!! Och så härligt att höra om ditt flyt! Självklart ligger det massor av hårt arbete bakom. Vila i detta Crystal!!! Det var du som skrev om vilan och fick mig att börja värdesätta den. Vila vila vila...
    Jag har förresten lyssnat på Adyashantis Full Embrace vol. 7. Det gav mig väldigt mycket. Speciellt en sak som jag kommer utveckla mer i ett kommande inlägg. Han skiljer på personal och impersonal enlightenment. Mycket av det jag skrivit om på sistone är personal enlightenment. Och han betonar verkligen värdet av det personliga. Men pekar ut en möjligt utveckling. Han säger också att vila vila och låt dig näras av "personal enlightenment" så länge du behöver det. But when i comes to feel a little dry ... det är då man kan gå vidare. Som han själv gjort.
    Han väcker en intressant fråga. Om jag som "sinnet" är helt identifierad med Självet och fri från personligheten ... då är det såklart fantastiskt. Han nedvärderar det inte. Men han säger.... då måste ju också insikten om att allt är ETT ha kommit. Insikten om att det inte finns ett jag och ett du. Hur kan jag vara fri OM INTE DU ÄR FRI???????? det var Adyas fråga. Och på ett sätt känns det lite som att han filosoferar här. Mannen grubblar. Men det är också det jag älskar hos honom. Det är det jag kan känna igen mig i.
    Och han hyllar nyfikenheten, att alltid vilja upptäcka mer. MEN just därför var det så värdefullt att höra att han i samma Satsang betonar vikten av att vila i det man har och låta sig näras av det.
    Ja, nu skriver jag som om du inte lyssnat på detta, men jag drogs med bara. Jag återkommer till dom här sakerna. Men nu skall jag vila. Vila i den frihet som är här. Den är inte min grannes frihet. Men jag tror att jag kan vara till större glädje för min granne om jag är fri än om jag lever i identifikation med egot ... eller hur?
    Adya siktar så vansinnigt högt ibland. Eller hur?

    SvaraRadera
  16. Björn!
    Angående Adyas Vol 7, jag fattar din iver! Jag känner precis samma sak. Har lyssnat på just vol 7 massor av gånger och varje gång blir jag alldeles lycklig av det han säger. Och jag lyssnade flera gånger på ett särskilt ställe (kan det vara samma ställe du refererar till månntro fastän vi uppfattat det olika?) där Adya pratar om skillnaden mellan personlig upplysning och opersonlig (impersonal) upplysning. Jag uppfattar det som att han tar upp frågan om varför den personligt upplyste kanske inte alltid tar ansvar för sina beteenden gentemot andra utan istället slår ifrån sig och säger: "its just personality arising!". Medan den opersonligt upplyste har ett helhetsperspektiv och därmed tar ansvar för sina beteenden eftersom denne ser Självet i allt och alla.

    Det här är något jag funderat över en del eftersom jag sett flera "personligt upplysta" bete sig precis just så som Adya beskriver det. Nu förstår jag bättre varför. De kanske inte har en upplevelse av "the revelation of oneness" eller så struntar dom helt enkelt i detta för att det är bekvämast så, vad vet jag.

    Kunde inte låta bli att skriva ut det Adya säger. Så här nedan kommer därför det avsnittet jag refererar till. Ber om ursäkt för att texten blev lång men det här är så makalöst intressant!

    Från The Full Embrace, Vol 7 av Adyashanti:
    "Personal enlightenment, that individual who has really extracted their identity from the conditioning of the mind so their identity is no longer of the conditioning of the mind. So whatever is arising is not bothering them, is not shaking their sense of being free all the time. A big thing in itself. So whatever is arising in the mind - it didn't matter if it was very horrific thoughts or very beautiful thoughts. If it is no identity tied up into thoughts it wouldnt much matter. What arose, arose. So it doesn't bother you. So imagine that you actually had come to the place that the arising of conditioning didn't shake your sense of freedom - that's beautiful. So you are free. That's "personal enlightenment". But stuff is still arising. And if it's coming up, in a right situation, it can become an action and it's gonna take form. But your identity is not there - it's just the arising of the personality! But you are free of it so what do you care, you are enlightened. You are enlightened from your personality, from your conditioning. But the problem is - nobody else is! The whole worlds gets to deal with it. So you maybe are free of it, but nobody else is.

    Now - if everything is One - I am THAT - it's only one SELF ultimately. One ocean, many waves, all made out of water. One, one, one, just water, just Self, just consciousness. Thats the revelation, NOT the idea - the revelation. It's all ONE. If it's all one, one and only, only one and one only - and if it's affecting them over there, there is no "them" over there. So if they are not free of your behaviour, then you are not free - because it's all ONE!

    If it's TWO, then maybe you can still delude yourself into thinking that you, personally are free. If you go against the revelation of unity, of oneness. But if you don't go away, if you don't let yourself slide out of the revelation of oneness - because it's comfortable to do so - and you stay in oneness, then if you are still acting in a way, and conditioning is still manifesting in affecting others, in a harmful way - and the others are yourself - so actually nobody is free of anything! You are NOT free of it either if you really realize who and what you are.

    Personal enlightenment is very popular these days - it feels good, it gets you off the hook. But is it TRUE? Or does it actually contradict the revelation of oneness? I have found that it couldn't do anything BUT contradict the revelation of oneness - because it's only ONE SELF ultimately. And that One Self is not going to allow that interpretation of "me and you".

    But people like to hear it (about personal enlightenment, min anmärkning). But because we like to hear it - if we are really dedicated to truth - does it mean anything? It doesn't mean ANYTHING!

    Impersonal enlightenment - if we start to move beyond the personal, we actually start to fall in love. Because when you really start to fall in love, you start to fall in love with yourself in the form of everything and everybody else. That's what you start to fall in love with. Yourself in all of your manifestations rather than just this one. So actually your "personal enlightenment" becomes VERY secondary. When you fall in love with the whole of yourself, then the "personal enlightenment" doesn't make much sense at that point anymore. Not that it does not happen - it's just something that you are not focusing on... When you fall in love with the whole, it robs you of this idea: "it's not hurting me, and if it's hurting you, well.. you're just not enlightened yet...". It robs you of that, that doesn't work anymore. Because you actually love that person, you love yourself in that persons form as much as you love yourself in this form. So in one way, it robs you of "personal enlightenment". So when conditioning arises, you no longer say "that's just the personality". You don't do that anymore."

    Visst "does it make sense", eller vad säger du Björn? :D

    SvaraRadera
  17. När man är separat och otillräcklig är det lätt att leta upp sätt att känna sig levande, tillräcklig och harmonisk. Troligen är alkoholen väldigt lätt att ta till för ersätta ångesten. Det uppstår så småningom ett beroende och det är en förlängning av det begär du pratar om. De negativa konsekvenser det får. Som om det inte vore nog så kommer andra konsekvenser av detta. De lägst stående i detta drar sig inte för någonting utan ger sig utan vidare ut på vägarna och kör.

    Tro fan att det lidande som denna människa känner kommer att sprida sig. Troligen kör han på någon och innan han vet ordet av det sitter han i fänglse för att ha kört ihjäl en pappa med sina tre barn. Dessutom har han förstört livet för den mamma som sitter hemma och väntar. Ja ni kanske också såg inslaget på tv4 nyheterna om alkolås. Den värsta gråtattack på länge utlöstes hos mig.

    Så länge vi inte har kontakt med källan inom oss kommer vi att ha behov av än det ena än det andra för att fylla tomrummet eller för att hitta ett substitut. När jag hör om liknande händelser där barn är inblandade blir jag så otroligt ledsen, uppgiven och rosenrasande. Jag känner mig maktlös, det känns som ett hån på nåt sätt. Det känns som om det var jag som satt där och väntade på min man och mina tre barn.

    Skådespelet vi lever här på jorden är både ett paradis och ett helvete. Det enda helvete som finns

    Jennyli

    SvaraRadera
  18. Jennyli!
    Ja varför säger jag att Självet inte behöver objekten (manifestationen)? Tänk vatten .... Om Självet är vatten och manifestationen är vågorna ... blir vattnet "vattnigare" där det finns vågor? Svaret är uppenbart nej. På samma sätt ser jag att Självet inte blir mer Själv tack vare manifestationen. Däremot behöver vågorna vatten för att kunna vara vågor. Men inte tvärtom. Alltså, det blir inget filosofiskt svar, bara en liten metafor för att belysa hur jag förhåller mig till det här.

    På något sätt är allt mitt intresse och all min passion nu inriktat på Självet. Därför kommer frågor om varför icke-självet finns i andra hand. Jag är nog kär och galen ... :) Tänker bara på The Beloved (annat ord för Självet ...)
    Den här skapardriften du talar om, den finns säkert i manifestationen. Jag tror det är den som ligger bakom det revolutionerande i att en våg plötsligt förlorar sin känsla av ensamhet och sin rädsla för döden ... plötsligt kan vågen se att den är vatten, alltid har varit och alltid kommer förbli. Att den därför inte kan dö och därför aldrig varit separerad ifrån andra.
    Våg = vi som sinnet
    Vatten = vi som Självet

    Hmm, man kommer rätt långt med våg/vatten metaforen!

    Det kanske inte var ett svar på dina frågor men förhoppningsvis gav det något ändå.

    Det finns många som säger att dom där frågorna inte bör besvaras, men så ser jag det inte. Varför inte? Däremot kan jag uppleva att jag allt oftare är i ett "tillstånd" där frågorna inte uppkommer.

    SvaraRadera
  19. Jennyli!

    Jag kommer skriva ett inlägg med just den titeln - Att öva Vichara -
    Med glädje!:)

    Jag glömde förresten runda av mitt svar i föregående kommentar. Jag skrev att jag allt oftare är i ett tillstånd där de gamla existentiella frågorna inte uppstår. Det tillståndet är Vichara. Och förstår man varför frågan uppkommer in the first place, så vet man också svaret. Svaret finns där hela tiden - före, under och efter frågan har ställts.

    Ursäkta att jag svarar så där kryptiskt. Jag är generellt emot kryptiska uttalanden av det slaget, det är ett så billigt sätt att slippa säga att man "INTE HAR EN ANING" :)
    Men i det här fallet känns det faktiskt så. Både som att det kryptiska svaret har relevans - SAMT att jag på ett annat plan INTE HAR EN ANING:)
    Skall väl tillägga att det inom Vedanta finns färdiga svar på dom här frågorna. Men för mig är det inte det viktiga med Vedanta. Färdiga svar finns på så många håll i så många förpackningar. För mig är det viktigaste med Vedanta det som kallas Vichara ... vilket jag återkommer till.

    Nu till ditt senaste inlägg bristmentalitet och t.ex. alkohol.
    Tänk vilka konsekvenser en människas illusion av att behöva något kan få! Men tänk också vilka konsekvenser det kan få när vi inte längre tror att vi behöver något. När vi vet att vi är det hela, odelade, kompletta Självet. Det får också konsekvenser! Det måste det rent logiskt få.

    SvaraRadera
  20. Perra!
    Du har så rätt! Motsägelser finns bara i det dualistiska medvetande-tillståndet. Likadant med frågor och svar.

    Men du, är det inte en osannolik ynnest att få kännedom om det som alltid finns här, det som lyssnar till tystnaden bakom alla ljud. Med ljud menar jag ALLT, tankar, känslor rubbet, allt har en ton, en frekvens ... en våg, och vi är VATTEN. Tänk att få smaka på det. Så ofta man vill. Sin sanna identitet - Självet.

    Vem smakar? Det medvetna jaget i din terminologi. Jag vet precis vad du menar. Jag kallar det för intellektet eller sinnet.

    SvaraRadera
  21. TAck för ditt svar Björn. Jag tycker det är ett väldigt bra sätt att besvara min fråga med hjälp av hav/våg-metaforen. Det tydliggör verkligen. Det är ju självklart att havet inte behöver vågen men att vågen behöver havet. Solklart.

    När väl den fysiska manifestationen finns ja, men varför uppstod den, varför började havet röra på sig. Varför började det blåsa så att vågor började ta form. Du har säkert lika lite susning om det som jag men det är en intressant fråga i alla fall.

    Du säger att du är kär och galen i the Beloved (självet) och enligt din framställning om "att öva vichara" säger du att även känslan av lycka och frid inte är min identitet utan bara en illusion, ett lager som döljer det verkliga Självet. Förälskelse är också en känsla och inte det vi är, rimligtvis. Detta är min tolkning av vad du själv säger så rätta mig om jag har fel.

    TAck än en gång
    Jennyli

    SvaraRadera
  22. Jennyli!
    Tack för ett mycket viktigt påpekande! Självklart, min (som sinnet) känsla av att vara kär och galen i The Beloved är INTE min identitet. Helt riktigt! Och lätt för mig att glömma. Samtidigt är detta den sista passionen, jag lägger inte på mer ved nu på den eld som bränner upp illusionen. Så beskrivs det inom Vedanta och jag känner verkligen så. Den utåtriktade PASSIONEN har tagit mig IN I samsaras fängelse. Samma passion, fast ännu mer fokuserad, klar och vitglödgad kan riktas inåt mot Självet och således ta mig UT UR samasaras helvetesfängelse... och då Jennyli, då är världen kvar, vår i luften, fåglarna som sjunger, nära och kära finns där, men nu ser vi för första gången att dom är vattnets våthet i stället för vågornas form. Då slutar "allt är ETT" att vara ett ideal, en vision eller en vag känsla.

    Det ser ut som att detta handlar om att förneka vågorna, men det gör det inte, det handlar om att bejaka vattnets våthet. Och tills en total identifikation uppnåtts med vattnets våthet kan vi inte se att vågorna är SAMMA SAK. Tills denna total identifikation uppnåtts blir ENHET bara vackra ord och ideal. Svaga, förvirrade och maktgalna människor kommer fortsätta vara "dom onda" tills denna totala identifikation med Självet uppnåtts.

    OBS, Jennyli, detta är skrivet som en föraning, som att beskriva en doft eller smak av det som skall komma. Förstår du? Stabiliteten finns inte där hos mig (som sinnet) ännu. Om något sätter en kall pistolmynning mot mitt huvud kan jag inte lova att jag kommer ihåg allt det jag skriver om. Tills jag är där kallar jag den här typen av skrivande för föraningar. Men det finns många som ÄR DÄR.
    Som Självet är vi alla redan framme!!!

    SvaraRadera
  23. Crystal!
    Men det är ju helt underbart att du verkligen SKREV ner det där. Jag tänkte faktiskt att jag skulle göra det:) Nu behöver jag inte. Tack!!

    Ok, nu ser jag tydligare vad Adya vill komma åt. Han börjar ju också med att prata om halvupplysta kollegor som ger Satsang och säger att detta är chockerande. Jag fattar nu vad han underförstått pekar på. Satsanglärare som har sex med unga elever o.s.v. Jo då, det finns överallt i Neo-advaita världen och det som faktiskt ÄR chockerande, tycker jag också, är att just detta, det heligaste och djupast, används för att rättfärdiga sexuella övergrepp och ekonomiska oegentligheter. It's just personality. Has nothing to do with me. Ah, nu fattar jag fullt ut Crystal! Shit, detta är inte roligt att tänka på men förbannat nyttigt.

    Och vet du vad jag kom att tänka på. Två saker, detta som det står massor om i Vivekachudamani, om att vända bort alla passion från sinnesobjekten för att (som sinnet) kunna rikta 100% av sin passion mot Självet - mot det Absoluta subjektet. !!!!!
    Alltså, det var faktiskt komiskt, det slog mig att det som står om sinnesobjektens förskräcklighet och om hur asketiskt man skall leva, det påminde om värsta kristna sekten där man inte får skratta, inte sjunga, inte dansa, inte läsa nåt annat än bibeln och bara äta bröd och dricka vatten ... VARFÖR ... jo, för att kunna ge ALLT KRUT på Självet. Fast i dessa kristna sekter, tänker på Schartauanismen, tror jag inte att dom mådde så himla bra. För mig är denna asketism inte ett dugg meningsfull i form av regler eller övningar som skall leda fram till något. Det tror jag inte alls fungerar.
    DÄREMOT, för första gången någonsin, kan jag känna att ett asketiskt förhållningssätt till livet kommer SOM DEN NATURLIGASTE sak i världen när man kommit in i Vichara. Och Vichara är twentyfour Seven. Det finns inga pauser. Pauser är uppoffringar. Dessa regler är inte regler, det är naturliga konsekvenser.

    Alltså, jag tror att eventuella likheter med t.ex. Schartauanismen är rent tillfälliga. Men ändå kanske uppsåtet är detsamma. Hmm... intressant. MYCKET intressant.

    ... jag måste skratta åt detta, det är SÅÅÅÅ långt ifrån vad jag någonsin kunde väntat mig att detta skulle leda till .... :D

    Jag har alltid vurmat för en livsbejakande attityd! Men detta handlar inte om livsbejakande eller inte. Det handlar om att passionen för Självet släcker ut passionen för allt annat.

    Och därmed finns det egentligen bara en sak att säga om dessa "livsbejakande" Satsanglärare Adya pratar om. Dom praktiserar inte Vichara twentyfour seven. Så enkelt är det.
    Och då, när man gör detta halvhjärtat, det är då man kan missbruka sin upplysning ... när man tar paus från Vichara. Och då sker allt detta som gör så många sökare så fruktansvärt besvikna och sårade. Det är verkligen stort och modigt av Adya att ta upp detta. Skall snart lyssna på alltihopa igen med det här nya perspektivet du gav mig!! För det var väl såhär du menade?

    SvaraRadera
  24. Björn!
    JA! Det var precis det här jag menade! Tack för att du förstod hur jag menade även om jag inte använde alltför många ord. Jag ville låta Adyas ord tala för sig själv, och de gör dom ju verkligen. Varför jag skrev ner det, var för att jag upplevde en sådan ivrighet över att få se hans ord på pränt, och få dela det här med er andra. Jag upplever nämligen ett sånt djupt och rungande "JAA!" inom mig när jag hör vad det är han verkligen försöker säga till oss.

    Jag har som jag skrivit om tidigare, sett så många desillusionerade sökare omkring mig, men själv har jag aldrig klivit in någonstans. Och anledningen, för att jag har uppfattat varningssignalerna. Orden jag hört inombords har ofta varit "men var är Kärleken till ALLT? Den inkluderar ju även personen bredvid dig" Det är ju som Adya så viktigt påpekar, Självet du ser fast i en ANNAN form bara. Därför blir jag så lycklig nu när jag hör Adya så modigt ta upp detta. Ja du har rätt Björn, Adya är MYCKET modig som tar upp detta. Han må verka mjuk, men han är också mycket, mycket modig. Jag har längtat efter att höra detta från någon upplyst och denne någon finns nu. Kan man känna annat än tacksamhet? Jag blir också så lycklig när jag nu äntligen själv får möjlighet att läsa och ta del av källorna, och att då upptäcka att det är så här det ska utövas, att objektifierandet av någon annan/annat står i total strid mot Vichara. För mig är det att komma hem. :)

    Och ja, som du skriver, visst blir det asketiskt om man övar Vichara på det här sättet. Och ja, på ett sätt kanske det liknar schartaunismen, men ändå inte. Att öva Vichara i varje ögonblic, DET känns livsbejakande! Jag ser ju iofs hur asketiskt jag själv lever och ändå, jag är lycklig i det här, jag är förälskad. Jag har varit på väg hit så länge, men det är inte förrän nu som jag MEDVETET fattat vartåt jag var på väg. Jag följde hjärtat, men nu är även intellektet med. Och det kan jag tacka dig för Björn. Det känns som så många saker äntligen har börjar ramla på plats efter en lång, lång resa. Jag vet nu att Crystal är en våg manifesterad, kommen ur vattnet som egentligen är Jag. Därför älskar jag våtheten i varje ögonblick, smaken av havsvatten. Det är så totalt.

    Björn, jag bara älskar det du skriver! Att gå in här på din blogg och läsa, att sätta sig en stund varje kväll och läsa Vivekachudamani, att öva Vichara i varje ögonblick, det är SÅÅÅ livsbejakande. Jag är ju äntligen befriad från att projicera min passion på alla objekt... Det är som att dra det djupaste och mest vilsamma andetaget av dom alla... Aaahhh! :)

    SvaraRadera
  25. Crystal!
    Precis, var är kärleken till ALLT inom NonDuality. Detta, åh, du anar inte, är så viktigt område för mig. Vad jag funnit är att det vi kallar kärlek är kopplat till något yttre eller inre attribut, det svara till något inom oss som vi BEHÖVER. Men jag VET någonstans inom mig att jag kan älska alla precis lika mycket. Men det ÄR såååå himla svårt. Och då, i dessa lägen är det en frestelse för mig att kasta ut babyn med badvattnet. För villkorad kärlek är smutsigt badvatten. Det är inte mycket att ha. Det kanske känns fint att älska så länge det tillfredställer något fiktivt behov, det kan vara altruistiskt och ädelt t.om. Men det är inte sant och detta VET jag och det gör mig så himla besviken, besviken på kärlek och gör att jag nästan, men bara nästan tappar hoppet på att mänskliga relationer är nåt att han. Det är då det är SÅÅÅ FARLIGT och frestande att gå in i den där personliga upplystheten Adya pratar om. BARA personlighet. Vem bryr sig.

    Men du, jag HAR inte tappat hoppet. Och jag VET att Självet lyser igenom alla ögonpar. Jag VET att värsta offret som snackar i timmar om hur livet suger och att det är alla andras fel, att Självet finns där inne och lyser och lyssnar. Jag VET det Crystal. Men att tillämpa den kunskapen kräver att vi BRYTER dessa djupa, djupa hjulspår av villkorad kärlek. Och det sker inte bara för att man vaknar upp. INte för mig och uppenbarligen inte för andra heller. Det beror kanske på hur djupt uppvaknandet varit. Ta t.ex. Byron Katie. Hos henne tror jag att alla mönster av villkorad kärlek brann upp. Tror du inte?

    Jaa, jag håller med. Vichara är SANNT livsbejakande och då är det för mig som att allt det där andra, som jag tidigare kallade livsbejakande, liksom glider bort. Helt av sig självt. Jag gör det fortfarande ibland. Igår kväll hade jag haft en väldigt körig vecka, så jag drack två folköl 2,8 procent och åt lite för mycket ostbågar till filmen. Snacka om att synda:) Nej, men jag insåg att jag inte alls behövde slappna av på det sättet. Kände mig bara slö och ... neej, varför?? Kändes helt poänglöst. Det har ju inget med regler att göra, om att man inte får dricka alkohol eller att man MÅSTE sluta äta innan man blir mätt. Jag ser helt enkelt ingen poäng med det längre. Och det gjorde jag verkligen tidigare. Nu är det bara Tamas mer eller mindre. och vet att Sattva är det som gör att jag kan vara bäst med the Beloved. Så jag slutar äta innan jag är mätt.
    Jag håller med så mycket att jag inte har ord - Vad KAN MÖJLIGEN vara mer livsbejakande än att vara med the Beloved?? INGENTING? Absolut INGENTING?

    Och då, då Crystal, ser man The Beloved genom ALLA ögonpar, säger jag ... sådär lite kaxigt ... innan jag råkar träffa på dom där människorna som är allra mest förvirrade, de människor vars minne av Självet är oerhört avlägset. Men det är DÅ, det är just DÅ som jag vill öva Vichara. Mitt i denna glömska och förvirring. Men man behöver vila också, vila och stabilisering. Det här behöver slå rot och växa sig starkare, starkare och starkare för var dag.
    Och du, jag tror det är när man tror att man är stark som man kanske slår av på takten, hoppar över övningarna, slappnar av och då åker man dit. Då faller man, hårt, från hög höjd. Risken finns. Det är dessa människor Adya pratar om tror jag. Dom som kallar sig upplysta och sedan faller hårt. Ju vaknare man är desto mer måste man öva. Kan det vara så? Jag hoppas det, för jag vill inget annat än var med The Beloved, forever and ever and ever.... :)

    SvaraRadera
  26. Hej. Tack för Adyas text Crystal. Påminde mig om en annan han skrivit, som träffade mig på djupet. Budskapet "stanna inte" - If emptiness cannot dance, it is not true emptiness. Det är så lätt att glömma...

    "Many spiritual seekers get "stuck in emptiness,” in the absolute, in transcendence. They cling to bliss, or peace, or indifference. When the self-centered motivation for living disappears, many seekers become indifferent. They see the perfection of all existence and find no reason for doing anything, including caring for themselves or others. I call this "taking a false refuge." It is a very subtle egoic trap; it's a fixation in the absolute and all unconscious form of attachment that masquerades as liberation. It can be very difficult to wake someone up from this deceptive fixation because they literally have no motivation to let go of it. Stuck in a form of divine indifference, such people believe they have reached the top of the mountain when actually they are hiding out halfway up its slope.

    Enlightenment does not mean one should disappear into the realm of transcendence. To be fixated in the absolute is simply the polar opposite of being fixated in the relative. With the dawning of true enlightenment, there is a tremendous birthing of impersonal Love and wisdom that never fixates in any realm of experience. To awaken to the absolute view is profound and transformative, but to awaken from all fixed points of view is the birth of true nonduality. If emptiness cannot dance, it is not true emptiness. If moonlight does not flood the empty night sky and reflect in every drop of water, on every blade of grass, then you are only looking at your own empty dream. I say, “Wake up!” Then your heart will be flooded with a Love that you cannot contain."

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  27. "Och du, jag tror det är när man tror att man är stark som man kanske slår av på takten, hoppar över övningarna, slappnar av och då åker man dit."

    Det här har jag råkat ut för så många gånger. Inte så konstigt att man efter en urjobbig klättring ur en psykisk avgrund vill vila ut och bara njuta. Och, som du säger Björn, måste man då snart börja om.

    Sakta, sakta tappar behovet av underhållning och njutning greppet om mig. Du skriver helt korrekt att det handlar om att man inte känner någon dragning till det längre.

    SvaraRadera
  28. Tack Pirjo för Adyas text. Vilken underbar påminnelse. Tack. :)

    Kram,
    Crystal

    SvaraRadera
  29. David!
    Det glädjer mig att höra om detta med underhållningens minskade dragningskraft. Så är det för mig också. Det är ingen uppoffring men det går inte av sig självt heller. Det är en kombination av att behovet av underhållning faller av av sig självt och att man hjälper till att skala av det ... det som ändå skall skalas av ... förr eller senare:)

    SvaraRadera

UA-3343870-1