fredag, mars 20, 2009

Om förälskelse och Självet

Vad gör man när man är förälskad?
Vad gör man framför allt?
Man tänker på den man älskar såklart! Hela tiden. Tänker och tänker på den älskade. Det spelar ingen roll om man är i varandras famn eller inte. När man är ifrån varandra tänker man på den andra hela tiden. Hela, hela tiden. Och när man är i varandras famn ... ja då tänker man också på den andra. Hur fin den älskade är. Hur vacker. Hur mycket man älskar föremålet för sin kärlek. Man tänker och tänker hela, hela tiden .....

Eh, det låter ganska intellektuellt....
Mm, att vara förälskad är mycket intellektuellt. Hundar blir inte förälskade. Dom vill fortplanta sig och denna drift är lika naturlig som att äta och bajsa. Så är det oavsett hur många Lady och Lufsen projektioner dom får på sig.

På samma sätt är Vichara något intellektuellt. Ingen kan bestämma sig för att sluta identifiera sig med objekten. Betänk följande meningar:
Mitt barn,
min familj,
min bästa vän,
min dröm om en bättre värld.
Ingen kan bestämma sig för att nu, nu skall jag göra den här övningen som t.ex. mr. Tolle rekommenderar för att sluta identifiera mig med det jag älskar. Det som gör mitt liv värt att leva. Om jag fokuserar x antal timmar varje dag på "the inner body" så kommer jag så småningom till en punkt där jag är fri från det jag älskar. Bah!! .... löjligt. Det funkar inte så. Våra tankar kommer kretsa kring det som är oss kärt till the bitter end. Tills hjärnan lägger av helt enkelt. Men enda fram tills dess kommer vi vara bundna vid det vi älskar. Så fungerar Ahamkara, den mekanism som skapar och underhåller egot.

Om vi frågar såhär - vad är det som brukar göra människor istånd att lämna ALLT?
Bara lämna hus, bil, hund, fru, barn, karriär, vänner ALLT? Vad är tillräckligt kraftfullt för att åstadkomma detta?

Förälskelsen.
Den sliter av alla band. Den är skrämmande på det viset. Passionen. Vi räds passionen och går genom livet som levande döda. Vår svenske "mentor" inom personlig utveckling, Lars-Erik Uneståhl säger att människor behöver hitta passionen. Det är det första och enda han vill veta om en människa han träffar - vad brinner du för? Och om personen inte kan hitta fram till sin passion, ja då hjälper ingenting. Då är dom som levande döda. Dom kunde lika gärna gå och lägga sig i graven på en gång.
Samtidigt har vi drivkrafter. Och det är förmodligen rädslan som driver oss. Rädslan för vår passion. Rädslan för vår egen storhet och skönhet. Vi gör allt för att slippa möta vår passion. För denna passion brukar ofta starta en eldsvåda där alla lögner brinner upp.

Detta är så nära Vichara vi kan komma med det språk som finns inom personlig utveckling. Vi kommer nära men vi är ljusår ifrån. För förälskelse i något som inte har en form, något som inte är ett objekt, det är så skrämmande att våra tankar studsar. Men vissa av oss kommer tillbaka. Om och om igen. Vi kan inte glömma det Absoluta, det som aldrig förändras, det som alltid är här - Självet.

Vi tänker och tänker på det. Sinnet alltså. Intellektet. Egot. På samma sätt som vi tänker och tänker på den person som ibland råkar väcka den ofantligt mäktiga passionen vi alla har inom oss.

När det handlar om Vichara är det Självet som är The Beloved. Vi tänker på det otänkbara. Vi älskar det objekt som inte är ett objekt. Och detta är en inre REVOLUTION utan motstycke.

Såhär skriver James Swartz lärare Chinmayananda, i en kommentar till en vers i Vivekachudamani:

As Kahlil Gibran beautifully puts it. “Love gives naught but itself, and takes naught but itself; Love possesses naught, nor would it be possessed; for love is sufficient unto love”. This being so, the best of love is in the lover’s atunement with the beloved. The attunement is successful to the degree the lover identifies himself with the beloved.
Thus, identification is the measuring rod of love. When the identification is complete, love is fulfilled. Identification of the little ego, with all it’s weaknesses, imprefections and limitations, with the absolute Reality, Perfection, Bliss, Knewledge, is achieved through a constant remembrance of the nature of the Self. When the finite ego gets released from its false notions of limitations, it discovers itself to be nothing other than the Supreme, and in this self-discovery, it experiences complete identification with the Self. Then alone is love entirely fulfilled.

This process is accomplished through a constant awareness of the Divine in us, which can be maintained only if we maintain in ourselves an unbroken stream of divine thoughts. So anusandhan when it is unbroken, increases the frequency of divine thoughts in us, and when the frequency of such thoughts comes to the degree of frequency with which the ego idea now persists in our hearts, we shall be able to experience the Divine as intimately and freely as we experience now our ego-centric life.

Therefore, when we re-read the verse with a correct understanding of the practical implication of atma-vichar and the suggestions of bhakit marga, we find that Sankara is only too right when he says that for those who want to walk the path of knowledge and reach the Ultimate, the most efficient technique is bhakti, restated in its correct meaning.


Det Chinmayananda säger här är att det handlar om "divine thoughts". Det handlar om att egot byter aktivitet helt enkelt. Istället för att syssla med de tankar som underhåller egot sysslar det med tankar på Självet.

MEN detta kommer så himla naturligt. Det låter lite konstigt när man pratar om vikten av att "tänka". Jag har skrivit och skrivit om detta men inte fått till det riktigt. Jag tycker Chinmayananda får till det mycket bättre. Och det han skriver här hjälper mig oerhört. Det är ju Själv-klart. Vi tänker på det vi älskar. Tänker och tänker. Alla vet det. Alla har upplevt det. Men när vi tänker på obeständiga objekt - som människor - så kan aldrig den där identifikationen eller sammansmältningen komma till stånd. Inte på det viset. Men med Självet är det möjligt. Chinmayananda talar om complete identification. Han säger faktiskt att detta är det ända sätt kärleken kan förverkligas. Kärleken till Självet är den enda kärlek som kan leverera det vi alla längtar efter i romantisk kärlek. Och dessutom säger Chinmay.. att EGOT ser att det inte är något annat än Självet.

Egot visar sig vara självet men först sedan KÄRLEKEN bränt bort illusionen av att egot är något annat än Självet.

Hur detta berör mänskliga relationer är naturligtvis revolutionerande. Jag återkommer till det, nu måste den här kroppen rusa iväg. Men jag som Självet vilar för evigt i det Absolutas BLISS.

13 kommentarer:

  1. Menar du nu att du inte längre skiljer på Egot och Självet? Vi har ju båda med oss hela tiden men för mig är det två olika sidor med två olika perspektiv som gör att jag kan se på världen på två helt olika sätt...
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  2. Björn!
    Wow, så sanslöst intressant och bra skrivet! Det här var synnerligen klargörande. TACK! Kärleken till Självet är själv-klart den sanna kärleken. Högst revolutionerande tankar. Vivekachudamani är spännande läsning. Återkommer i frågan. Men nu måste även den här kroppen dra iväg - men vilar i kärleken till The beloved. Åh! :D

    SvaraRadera
  3. Och vad hände med känslorna? Är det inte för att tankarna ger syre till våra känslor som vi kan uppleva förälskelse? Till slut lär man sig känna förälskelse utan ett objekt - det är härligt! Allt man tänker på ger man energi, så ock människor och med den ökade energin man därigenom får själv, blir man ju lite "hög"... som en förälskad...

    SvaraRadera
  4. Björn!

    Nu passerar du den gräns som så få passerar - en gräns som är så tabu att den förblir osynlig tills man snubblar över den därför att man efter årtionden av sökande av ren utmattning inte längre vet vart man skall vända sig. Jag har hela livet vänt mig till "något", år ut och år in - i barndomen till min nallebjörn, när jag var pojk till min fotboll, under ungdomen till motorcykeln, sedan till mina kvinnor, blandat med Jesus, Muhammad, Buddha, Guru och Gud. Vi anser och tror att det är stor skillnad mellan nallebjörnen och kvinnan, ja, till och med mellan fotbollen och Gud. Men dom är alla kärleksobjekt som jag riktar min tanke och innerlighet mot. Och dom kommer aldrig att släcka min törst efter kärlek! Inte ens Gud! Ju mer jag längtar efter Gud desto mer backar han undan, som en förförisk kvinna som lockar och ger hopp för att i nästa sekund dra sig undan. Några av dessa kärleksobjekt kallar vi materiella, några andliga och vi ger dem olika grader av mognadsbeteckningar. Men dom förenas av en gemensam nämnare - dom ligger utanför mitt Själv. De flesta andliga övertygelser är egentligen ingenting annat än mentala och emotionella trosföreställningar, inte annorlunda än en politisk åskådning.
    Först när man som du nu, Björn, vänder dig om och fäster din blick inåt, inte mot en inre bild eller teori, utan för att du bara måste rikta dig inåt mot ditt formlösa själv, och stirrar stint in i dina egna eviga "ögon", kommer vi att stilla vår törst. Nästan alla andliga traditioner förlägger kärleksobjektet utanför oss och det är ingen ide att kalla det tragiskt då det antagligen måste vara på det sättet eftersom vi inte hade varit mogna att våga vända blicken mot vårt eget själv även om någon påpekat det för oss. Inte ens i Indien, som kanske har den djupaste och äldsta traditionen när det gäller att finna sitt själv, är det bara en bråkdel av människorna som klarar av att göra denna insikt till sin verklighet.
    Det finns så mycket motstånd att ta sig förbi innan man klarar att på ett meningsfullt sätt ta till sig faktumet att det är mitt Själv, mitt eget innersta Subjekt, som är resans mål, den Graal jag letat efter i livets alla vrår.
    Och det räcker inte att ha kommit till insikt om denna revolutionerande, 180 gradiga fokuseringsomvändning. Det handlar nu inte om ännu en älsklingsteori som skall förvaltas och predikas till andra. Man måste från och med nu fästa blicken stadigt inåt mot Självet, så stadigt att det till slut blir så dominerande att ingenting i det yttre kan få min blick att vika från min älskade i ett famntag som sedan aldrig släpper. Då slutar alla teorier och trosföreställningar att spela någon roll. I det famntaget behövs inga ord.

    Olof

    SvaraRadera
  5. Telluselle!
    Jo, jag skiljer på egot och Självet. Det är egot som kan bli förälskat i Självet.

    Det Chinmayananda säger om att egot till slut visar sig vara Självet tolkar jag såhär:
    Inom Vedanta finns en berättelse om en man som kommer till en brunn i skymningen och blir förskräckt då han ser en orm som ligger där bredvid brunnen. Historien berättar hur han plötsligt ser att ormen är repet till brunnen. Då försvinner all hans rädsla.

    Den här berättelsen skall illustrera hur Dualismen "ligger över" icke-dualismen - på samma sätt som ormen "ligger över" repet. Egentligen ligger inte ormen över och skymmer repet. Det är vår okunskap om verkligheten som skapar illusionen av en orm. På samma sätt skapar vår okunskap om Självet illusionen av ett ego - separat från omvärlden.

    Jag förstår vad du menar med två olika perspektiv. Jag tänkte mycket i dom banorna och kan också uppleva något åt det hållet. Men jag ser alltmer att det är vårt dualistiska vardagsperspektiv vi har att jobba utifrån i vardagen. Vi lever i och med språket som är dualistiskt. Därför uppskattar jag att Vedanta så tydligt utgår ifrån egots perspektiv. Men man säger att ju mer näring vi ger vår kärlek till Självet desto mer inser vi att "vi" som "sinnet" är som illusionen av en orm i repet, vi finns inte. Och ju säkrare vi blir på sanningen, desto genomskinligare blir vi. Till slut finns bara Självet kvar. Men så länge kroppen lever talar vi och fungerar utifrån sinnet = (intellekt, känslor och ego) Och därför är det mycket svårt att prata om något annat perspektiv än egots. Det går, visst, men frågan är hur mycket det ger, hur praktiskt och användbart det är?

    SvaraRadera
  6. Telluselle!
    Jo, jag glömde säga att jag håller med om det du skrev om känslorna. Visst ger tankarna energi åt känslorna. Massor:)
    Och du, det är rätt intressant, för det kan tyda på att tankar har högre frekvens och "högre" energi än känslorna. Jag tror det är så.

    SvaraRadera
  7. Crystal!
    Ja läs Vivekachudamani!! Men snälla, hoppa över de första verserna som är öppet sexistiska. Endast män kan bli upplysta o.s.v. Det är ju så himla tramsigt och jag vet inte om det är en ursäkt att Shankara levde på 800-talets Indien. Iofs var väl vår kultur inte så himla mycket bättre på den punkten för 1200 år sedan.

    Chinmayanandas kommentarer är intressanta. Boken jag citerade ur ligger på scribd http://www.scribd.com/doc/7738481/Talks-on-Shankaras-VIVEKACHUDAMANI-by-Swami-Chinmayananda

    SvaraRadera
  8. Olof!
    Innerligt tack för en underbart klar och kraftgivande kommentar!

    Du skriver så himla underbart! Det här är en karamell att suga på
    "Vi anser och tror att det är stor skillnad mellan nallebjörnen och kvinnan, ja, till och med mellan fotbollen och Gud. Men dom är alla kärleksobjekt som jag riktar min tanke och innerlighet mot."
    Så himla bra skrivet!!:)
    Du har samtidigt så rätt för fotbollen är ju faktiskt i mycket en världsreligion!

    Och du har rätt, det räcker inte med att tycka att Vedanta m.m. låter coolt. Man kan lära sig alla dessa slogans som ett rinnande vatten och t.om. predika dom för andra. Jag är skyldig på alla punkter. Men nu, nu har jag sedan en tid tillbaka inget val. Jag är mycket mer "såld" än jag någonsin varit i mina stormigaste tonårsförälskelser. En vacklande analogi men jag vill bara visa på kraften i detta. Det är uppenbart utifrån det du skriver att du också passerat bortom den punkt där det finns en återvändo. Även om vi tiggde och bad, som Cypher i Matrixfilmerna, om att få bli tillbakaflyttade till Matrix, skulle det inte gå. Vi kan aldrig mer bli rädda för ormen i repet. Inte på riktigt...

    ... men om någon en dag placerar kallt stål mot mitt huvud kommer min puls troligen gallopera. Kanske kommer jag då inte låta så kaxig. Det här måste vårdas och skötas om och växa sig starkt nu.

    Att få ha dessa underbara dialoger med dig Olof och er andra här på bloggen är bästa tänkbara näring!!

    SvaraRadera
  9. Hej. Ännu en fantastisk inlägg Björn. Tack!

    Om tankar och känslor. Jag ser det så här: Tankarna skapar känslorna. Tankarna manifesteras som känslorna i kroppen. En tanke vibrerar på samma nivå som känslan den skapar. Kärleksfulla tankar vibrerar i en annan frekvens än hatfulla tankar.

    Förälskelsen... citerar Eva Jonzon:

    "Från början i en förälskelse visar man ju också bara sina främsta sidor! =) Lättare att umgås när man kvittrar åt allt den andre säger och håller med håller med håller med varandra... =) Sen öppnar sig möjligheten att ÄLSKA, inte bara för-älska som lite uppvärmning!

    Det underbara i förälskelsen, när allt känns PERFEKT och man kan inte tro att det är saaaaaaaaaant att man hittat nån så underbar som tycker om miiiiiiig?!?!?! - det underbara är en försmak av hur perfekt hela livet kan vara om man bara stannar i den öppningen och blir lika accepterande av ALLA sina sidor. Det går att vara ständigt i ett sådant förälskelserus och ännu större rus! Om vi vågar face'a... oss själva så som vi faktiskt är... och älska oss själva för ALLT det vi är... "

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  10. Björn!
    Tack för ditt fötydligande. Jag är med dig, speciellt det där med genomskinligheten - det är ju själv - klart :)
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  11. Pirjo!

    Bra citat av Eva Jonzon. Jag ser hur hon försöker göra en koppling från förälskelse i ett objekt till "något annat". Jag kan inte utifrån det här citat se om hon pratar om det jag pratar om, men det är möjligt!

    Det är också möjligt att hon pratar om den viktiga terapeutiska process av acceptans som skapar förutsättningen för att kunna börja med Vichara. Jag gick i terapi och höll på mycket med acceptans av min personlighet innan jag fick mitt uppvaknande 2004. Jag fortsatte terapin också en tid efter uppvaknandet. Utan allt detta smärtsamma "face'ande" av ALLA mina sidor hade jag nog inte varit redo för denna nya, som Olof skriver, 180 gradiga, fokusändring. Jag kan såklart inte säga att jag face'at allt (kul svengelska av Eva..:) ) men det känns så. Det finns ju inget test man kan ta, så det är och förblir en subjektiv bedömning.
    Att ha face'at allt betyder heller inte att man "fixat" allt. Däremot att man har hyfsad koll på sina rädslor och hur dom styr en. Men nu, NU Pirjo, med denna 180 gradiga fokusändring, vet e katten vad som händer med rädslorna ... :)

    SvaraRadera
  12. Björn. Jag har en ovana. Tror att folk kan läsa mina tankar :-) Här är tråden om du vill läsa: http://www.livshandboken.se/index.taf?_page=mess_thread&messenger_auid=9990&start=1&EnsureNoCache=1566

    Projicering... Att jag älskar Självet... Mer än någonting annat... Självet är ju Jag... Jag älskar Mig Själv. Som en människa älskar jag min gudomlighet. Som gudomlighet älskar jag min mänsklighet. Dualistiskt? Ja, det låter så. Eller... är det två sidor av samma mynt...? Och vem/vad är Jag?

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  13. Pirjo!
    Tack för länken! Du skrev något intressant: "Som en människa älskar jag min gudomlighet. Som gudomlighet älskar jag min mänsklighet. Dualistiskt? Ja, det låter så. Eller... är det två sidor av samma mynt...? Och vem/vad är Jag?"
    Jag kan bara säga hur jag ser på detta nu. Jag har slutat försöka släta över att jag pratar om detta i dualistiska termer. Språket är dualistiskt ... punkt. Sedan har jag bestämt mig för att mitt perspektiv måste vara sinnets (intellekt/känslor/ego). Jag har funnit att Självet som är icke-dualistiskt inte har något perspektiv. Självet har allt inom sig som sig Själv. Det är sinnet som är orsaken till vår förvirring och vårt lidande och det är därför sinnet som behöver förstå att det inte är vad det tror att det är. Sinnet (intellekt/känslor/ego) tror att det är otillräckligt och begränsat men det kan lära sig att det är fullkomligt och obegränsat. När sinnet lärt sig det inser det att det i själva verket är Självet. På så sätt kan man säga att sinnet löser upp illusionen av sig självt.
    Alltså, det här är den modell jag jobbar utifrån. Det finns så fruktansvärt mycket förvirring på det här området. Vedanta är för mig klarheten jag behöver.

    Så om jag utifrån Vedanta skulle försöka räta ut ditt frågetecken skulle jag säga - du är det icke-dualistiska Självet. Men ditt perspektiv är det dualistiska sinnets då Självet inte kan ha något perspektiv. Det är utifrån sinnet vi kan jobba. Det är sinnet som kan bli stabilt i sin övertygelse om att det för evigt är upplyst av Självet. Och när det ser att det är upplyst ser det att det är ett objekt. Det är bara objekt som kan bli upplysta. Och om det är ett objekt, hur kan det då finnas någon identitet i det??? Eller hur? Då blir det så klart att den enda möjliga identiteten är Självet - det som lyser på alla objekt. Och nu slutklämmen. Självet lyser på alla objekt ... som är identiska med Självet... inom Självet.

    Det där sista fick jag inte till med ord. Men det kommer tror jag!! :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1