måndag, mars 09, 2009

Tunga grejer ...

På en retreat med Nukunu 2005 berättade han för oss (taget ur mitt minne) att han aldrig kommit in i rummet, han satt inte där och pratade med oss ... han tillade att detta var hans orubbliga övertygelse.
Detta uttalande gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, jag kan återkalla situationen när som helst i mitt minne, rummet vi satt i, var jag satt, solen lyste in genom fönstren, vad jag kände o.s.v. Men det är först de senaste dagarna som jag förstår vad han menade. Han pratade också mycket om att "there is no doer", ett påstående man hittar på många ställen i Vedantisk litteratur, bl.a. i Bhagavad Gita. Men då fattade jag inte. Idag är detta min verklighet. Det blir så realistiskt att förstå och uppleva med hjälp av Swartz texter.

Först tänkte jag att jag skulle vila från mina försök att formulera det jag går igenom. Men sedan ångrade jag mig. Det är just genom att formulera dom här sakerna som dom sätter sig. För detta handlar om att ersätta förvirring och luddighet med förståelse och klarhet, vilket är möjligt tack vare Vedanta. (Huvudsaken är inte att det är just Vedanta, utan att det är en etablerad och väl beprövad tradition av teori och praktik. Tibetansk Buddhism eller Zen-buddhism fungerar säkert lika bra i en någorlunda ren och sammanhållen tappning.) På egen hand hade jag aldrig kunnat klura ut dom här grejerna. Jag försökte och försökte i väntan på Vedanta, och de som följt den här bloggen har sett resultaten - inlägg präglade av en vetskap som skymtar fram bakom rökridåer av förvirring. Vetskapen har väglett mig fram hit, nu kommer förståelsen och befriar mig. En tradition av förståelse som vuxit fram genom årtusenden inom Vedanta.

Nu till detta med att jag inte sitter här och skriver. Det finns ingen aktör.
Om vi börjar med vetskapen jag pratade om. Det är vetskapen om att jag är Självet = Medvetande som är odelat och formlöst. Det är en väldigt enkel vetskap. Vem som helst kan komma fram till den på några minuter! Såhär går det till:

Jag kan bli medveten om min kropp som ett objekt - alltså kan jag inte vara kroppen.
Allt i kroppen, alla sinnesintryck, de mest subtila sensationer av liv i kroppen, kan jag lägga märke till som objekt. Jag är inget av detta.
Jag kan bli medveten om mina känslor som objekt - alltså är jag inte känslorna
Jag kan bli medveten om tankarna som objekt - alltså är jag inte tankarna
Jag är subjektet till alla objekt. Detta subjekt kan vi kalla vittnet.
Det här vittnet är en funktion inom sinnet som jag också (till min förvåning) kan bli medveten om som ett objekt - alltså är jag inte heller vittnet. Jag är det som är medveten om vittnet. Rent medvetande - odelat och formlöst. Vittnet i relation till objekt är en form, en del av medvetandet. Men jag VET att jag är formlös och odelad.
För att ytterliga förstärka förståelsen för vad vi är kan man tillägga - jag är det som aldrig förändras, alla objekt kommer och går ur medvetandet, men medvetandet förändras aldrig, det är vad som alltid finns här, medvetandet är jag, det är Självet. Jag vet att något i mig alltid har varit detsamma. För fem minuter sedan, fem timmar sedan, fem år sedan - samma sak. Detta vet alla. Alla känner igen det - och det är Självet.

Den här insikten kan vem som helst få, men nästan ingen vet vad dom skall göra med den. Vetskapen är mest som ett igenkännande, inget spektakulärt. Bara ett konstaternade ... So what?? De flesta som tror dom vet vad dom skall göra med vetskapen plågas ändå av tvivel. Detta är anledningen till att man efter ett stort uppvaknande ändå fortsätter gå på Satsanger, fortsätter läsa på internet om NonDuality o.s.v.
Man vet inte vad man skall göra med denna vetskap, denna Själv-klarhet.

Och vad jag skall göra med denna vetskap om vad jag är - det är vad allt handlar om. Detta kursiva lilla jag - vi måste börja där - vad är det? Jo, det är det dualistiska intellektet och egot.
Det Själv-uppenbarande Självet (rent medvetande) behöver inte göra något med sin Själv-klara kunskap om sig Själv. Det är lilla jag som behöver få klarhet. Det är också lilla jag som kan bli upplyst. Självet kan aldrig bli upplyst, det är ju Självet som är det absoluta ljuset som lyser upp allt annat - inklusive lilla jag.

Klarheten kommer i portioner när man tar till sig kunskapen i Vedanta. Små portioner som får sjunka in i sin naturliga takt. Jag väljer nu att dela med mig av denna process hos lilla jag.

Idag handlade det framför allt om att jag inte är en aktör. Jag går över rummet och hämtar något. Det är kroppen/sinnet som agerar. Jag som Självet har inte rört mig ur fläcken. Alltså, detta är för tusan dagsens sanning. Det är inte varken kryptiskt eller djupt. Det är uppenbart och Själv-klart. Vem som helst kan, som jag skrev, på några minuter, identifiera sig med Självet, och då VET man att man inte gör någonting. Aldrig någonsin! Man rör inte en fena. Inte heller bevittnar man. Inte ens det! Även vittnet är ett objekt i Självet - det rena medvetandet. För vittnet kommer och går. Mindfulness kommer och går. Men något i mig är alltid där, oföränderligt!! Och detta något VET alla vad det är. Utan ansträngning.

Så jag sätter mig på stolen. Neej, säger jag till mig själv - jag som Självet sätter mig inte. Jag gör ingenting. Kroppen/sinnet sätter sig.

Okej, nu höjer vi ribban på förståelsen. För kroppen/sinnet är ju en aktör. Men Vedanta säger att det inte finns någon aktör. Hur går det ihop?

Jo, Swartz förklarar detta mycket bra. Kroppen/sinnet som aktör är beroende av Självet. Men Självet är inte beroende av kroppen/sinnet. Han säger också, aktören är är del av Självet, men Självet är inte en del av aktören. hmmm.... det här får man klura lite på och bena ut långsamt.

Vad han pekar på är att den dualistiska aktören möter det icke-dualistiska Självet. Aktören kan vara en del av något annat (Självet). Det är dualism att ha två delar av samma sak. Men Självet är icke-dualistiskt och kan inte vara en del av något annat.

Okej, okej, det här är klurigt men när man ser det klart är det en befrielse utan dess like!
Kom ihåg, vad vi skall komma fram till här är vad tusan det innebär att det inte finns någon aktör.

Det är verkligen till hjälp att se på detta med vem som behöver vem. Aktören behöver Självet men Självet behöver inte aktören. På natten, i drömlös sömn finns ingen aktör men Självet finns där, helt och självlysande.

Detta med ljuset är kanske det mest klargörande. Det finns en identifikation med aktören som beror på att vi ser aktören som något verkligt. Det känns som att aktören har ett eget liv och ett eget ljus. Men enligt Vedanta har den inte det. Inget objekt i universum har ett eget liv utan är beroende av Självets ljus.

Detta pekar på att aktören inte finns som något med eget liv, eget ljus. Det finns flera nivåer i denna förståelse. Den första är att jag som Självet inte är aktören. Det kan jag se tydligt. Sedan ser jag att Självet är icke-dualistiskt. Det finns inga delar i Självet. En aktör förutsätter en aktion och ett resultat av aktionen. Så ser det bara ut i dualismen. Självet är odelat.
Går vi en nivå djupare kommer vi till frågan om vem som får dom här insikterna. Frågan om vilket perspektiv det handlar om. Det handlar såklart om aktörens perspektiv. Eller snarare det dualistiska sinnets perspektiv. Som vi sade kan Självet inte ha något perspektiv eftersom det är odelat. Perspektiv förutsätter delar.

Sinnet är dualistiskt och kan därför urskilja Självet från allt annat. Nu skall jag påpeka något mycket viktigt. Sinnet behövs inte för att vetskapen om Självet skall uppenbaras. Självet är Själv-uppenbarande. Det är därifrån alla råd om att inte tänka och försöka förstå kommer ifrån. Men det är Sinnet som döljer denna vetskap NÄR sinnet inte förstår. Men sinnet kan lära sig förstå. Det är det som är upplysning.

Sinnet har inget eget ljus, inget eget liv, det är beroende av Självets ljus. Sinnet är upplyst av Självet. Allt är upplyst av självet. Det är så jag förstår påståenden om att alla redan är upplysta. Alla sinnen är upplysta, alla egon är det. Men vad innebär det att veta att man är upplyst? Det innebär att man ser att man inte har något eget ljus, inget eget liv.

Och då ....... TADAAAAA ...... då dör egot. Denna ego-död som vi alla längtar efter. Eller no-mind. Livet rinner ur egot och sinnet. Verkligheten rinner ur. Och då, när vi ser att både egot och sinnet är livlösa kan vi inte längre identifiera oss med dom. Då sker en identifikation med Självet. .... men sakta i backarna.... vi är inte klara ännu. Vem identifierar sig med självet? Jo, sinnet/egot. Självet är odelat och därför oförmöget att identifiera sig med något. Vetskapen om att vi är självet finns där ja. Men i början, innan sinnet begripit det här, så finns en identifikation med sinnet och kroppen ... SAMTIDIGT som den Själv-klara vetskapen om Självet finns där.

Tidigare trodde jag att den där vetskapen om Självet skulle räcka. Men det gör den inte. För vips kommer sinnet med sina identifikationer och lägger sig som ett töcken över denna vetskap. Hemligheten är alltså att få sinnet och egot att förstå att de inte är verkliga. De är overkliga i den meningen att de inte har något eget liv, inget eget ljus. Egot är overkligt i betydelsen att det är obeständigt, att det ibland finns där, ibland inte. Hur kan något som ibland är borta vara verkligt? Det måste ju vara en dröm. Ett fantastiskt kriterium på verklighet är att det alltid måste vara närvarande och oförändrat. Jo, det är högt ställda krav, jag vet. Men det är dom kraven Vedanta ställer. Allt annat är Maya, en illusion. I vårt språkbruk brukar vi kalla det för relativ verklighet. Självet är absolut verkligt. Men att kalla Maya för relativ verklighet försvårar förståelsen. Det låter snällare och mer lättsmält. Men detta är varken snällt eller lättsmält. Det är den skoningslösa sanningen vi är ute efter.

Var var vi, (kl. halv två på natten), jo, att det inte finns någon aktör. Nej, för aktören är Maya, eller relativt verklig. Det enda verkliga är Självet. Det som alltid finns här oförändrat... evigt ... odelat .... översvämmande av absolut BLISS!!!!

Rent praktiskt då, i vardagen. Jo, det fungerar fint att hela tiden påminna sig. Jag som Självet gör ingenting - är inte trött - kommer inte gå och borsta tänderna - kommer inte drömma - kommer inte somna - kommer inte vakna och äta frukost - jag som Självet lyser med en absolut klarhet i en odelad och gränslös ocean av Själv-klarhet. ....
.... så det så.

48 kommentarer:

  1. Hej Björn!
    Oj, ett sånt bra inlägg!
    Det här andas klarhet. Du börjar komma till verklig insikt. Det är en enkel sådan. För de är alltid så enkla. Man kan lägga ner all energi på sökande, harva i återvändsgränder och stöta pannan blodig, analysera, förkasta, börja om, tills man har bränt allt man hade. Allt ligger i ruiner, själv ligger du i rännstenen, utslagen (bildligt eller bokstavligen), som ett vrak. Och DÅ kommer insikten som förändrar allt! Det här hände Tolle. Och han är inte ensam.
    I hans fall kom insikten när han i förtvivlan sa
    "I can't live with myself any more"
    Och då slog det honom att om "myself" är problemet, vad är då "I"?

    (ovanstående är återgett ur minnet)

    Men när vi lever i vår normala lunk springer vi SÅ GÄRNA förbi guldkornen. Vi hanterar andligt sökande på samma sätt som någon utbildning, vilken som helst. Där utbildningens nivåer blir vägen. Men det är ingen väg om du inte är med själv!
    It's about YOU, som Sherman säger.

    Det finns inget på den vägen som är "elementärt" eller "avancerat"! Det handlar om DIG.
    Men vi dras in i ett slags högmod i själva sökandet, ser en väg som ska leda till ett mål. Som om det vore en utbildning. Och skapar mentala bilder utan att kunna. Men vi TROR oss kunna.

    Vet du t ex vad Acceptans är?
    "Ja ja, acceptans..de e ju elementärt, de e ju det där..."
    I helvete du vet!
    (detta var en modell)

    Det handlar om att nöta in enkla principer. Nöta igenom späcklagren av ignorans och rädsla. Att bli av med egot är otroligt enkelt att göra otroligt svårt.

    Därför vill jag dröja vid Shermans enkelhet. Ha honom att återgå till.


    Det är jäkla mycket olika entiteter och bindningar till identiteter här nu, ORD, som olika folk har olika uppfattningar om. Och man vill gärna utgå från den uppfattning man redan har, och därmed "översätta".

    Vad är det egentligen för skillnad på sinnet och egot här?

    I min värld är sinnet högre stående än egot. Och jag skulle hellre kalla det det Medvetna jaget, och det dör inte, som egot.
    Självet är I AM?, Tao?, Gud? Christ Consciousness? Stillheten? Nuet?

    Men! (återigen i min värld): Egot skulle aldrig identifiera sig med Självet. Egot står för separation. Egot vill VARA Självet själv! Och vill att DU (det medvetna jaget) ska identifiera dig med egot. Egot är en perverterad version av Självet!

    Men det medvetna jaget har alltid en connection till det äkta Självet! Denna connection kan vara svår att hitta.

    Men det är var sökandet handlar om. Det är vad det måste handla om. Jag är övertygad om att du är på rätt väg.
    Tack igen för detta kanoninlägg, Björn!

    SvaraRadera
  2. Hej. Håller med perraj. Kanoninlägg! Tack!

    "Jag är det som är medveten om vittnet. Rent medvetande - odelat och formlöst." PRECIS!

    Men... är det hela myntet? Eller "bara" den ena sidan? Jag kan inte låta bli :-) Råkade läsa ett hinduistiskt ordspråk:

    "Siva (medvetandet) utan Shakti (energi) är Sava, en död kropp.
    Shakti utan Siva är blind, våldsam och vild energi".

    Vem är aktören? Detta är svårt för mig :-) Inte Självet. OK. Jag hänger med. Men det är inte jag (Pirjo) heller! Kroppen andas utan mig. Tankarna och känslorna kommer och går utan mig. Osv. Enda sättet att förstå det (vad jag kommer på) är då att det inte finns någon jag (Pirjo). Vilket måste betyda att min insikt "livet är en dröm" är en lögn. För då finns INTE ENS DRÖMMEN. Ingenting har någonsin hänt, händer inte och kommer inte att hända. Hmmm... jag får nog ta och fundera över det jag just skrev. Förlåt om jag avviker från ämnet.

    Tack ännu en gång Björn!

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  3. Tack Björn för dessa "Tunga greger..." som lyfter oss till ett nytt ljus. Det är som Jennyli brukar säga, seendet citerar äntligen sanningens ord därför att upplysningen medvetandegjort oss om dem. Seendet känner igen det sanna ordet när det ser det. Seendet vet hur sanningens ord ser ut. Seendet väntar på ljus för att kunna se. Du och jag är seendet. Du och jag är ögat som skapar bilder på näthinnan. Seendet är kroppen och näthinnan är självet. När det är mörkt ser man ingenting, när det är ljust ser man.

    Det handlar om att slå på strömbrytaren och börja se. Det handlar om att hitta strömbrytaren till ljuset. Precis som du säger Björn så är ljuset alltid där, allestädes närvarande, du och jag är upplysta alltid av detta ljus men vi kämpar emot sanningens ljus och även om vi hittar knappen kanske vi inte vågar trycka på den.

    Den sanna ljuskällan finns utanför den grotta vi sitter i (för att använda Platons liknelse) och skuggbilderna på grottans vägg är sålunda den verklighet vi ser. När vi tittar ser vi endast skuggbilden av oss själva eftersom ljuset lyser på oss och skapar en mörk gestalt. Denna mörka gestalt ser ut precis som oss dock kännetecknas skuggbilden inte av ljus utan av dess motsats. Det vi ser av oss själva är kontrasten som blir när vi vänder oss bort från ljuset.

    Skulle vi vända oss mot ljuset då ser vi inte oss själva utan då ser vi själva ljuset och vi blir helt upplysta. Den bild som blir på grottans inre vägg skapar en illusion om vilka vi är. Den mörka gestalten är konstruerad av sinnet i tron att vi är skuggan på väggen. Skuggan på väggen är egot och kunskapen om det sanna ljuset kommer när vi inser att för att vi ska kunna se oss själva måste vi vara upplysta. Det skapas ingen skugga utan ljus. Det allestädes närvarande ljuset skapar bilden av oss.

    Tänk om vi vände oss mot ljuset. Då såg vi inte skuggan och sålunda såg vi inte oss själva. Nu är vi upplysta och känslan av kontrast försvinner. Kontrasternas rike är ett annat ord för maya eller sinnets sfär. Där det inte finns seende andas ordens betydelse ut och in, ut och in, ut och in.

    Seendet är tillhörande kontrasternas rike därför sker något när vi slutar titta och verkligen börjar se. Det vi ser hörs som ett andetag som går ut och in, ut och in, ut och in. När det allestädes närvarande ljuset drar in och ut som en själens andetag inser vi att ljuset är själens syre. Syret är inte vi men det är livsnödvändigt för oss.

    När vi ser att själens syre ljuset är seendets förutsättning ser vi också att seendet är citatens förutsättning. När seendet citerar sanningens ord kunggörs källans ord. Det är som Jennyli brukar säga...

    Syresätt kroppen och kroppen kommer att leva. Syresätt själen och själen kommer att leva. Hur kan en människa leva med en själ som inte lever? Nåden kallas det. Det är vad människor lever på. Syret finns där men så länge vi håller andan skrattar vi inte, så länge vi håller andan syresätts inte ljuskällan inom oss. När vi börjar andas, ut och in, ut och in, ut och in syresätts källan och livsgnistan äntrar själen.

    Seendet visar vägen. Seendet ser allt därför att vägen är alltid upplyst. När vi vänder oss bort från kontrasternas bild på grottans inre vägg. Seendet ser allt så som det är. När vi ärligt bänkar oss åt rätt håll ser vi sanningens ljus som lyser, lyser och lyser. Någon handling finns inte bara soljuset och solvärmen som skänker en behaglig känsla och vila i kroppen och själen.

    Detta måste vara kärnan i vårt sökande Björn, tusen tack för du tar upp det och för att du vägleder självet att tala eller lysa :)

    Det är bara att fortsätta för sanning inspirerar sanning..

    Jennyli

    SvaraRadera
  4. Wow! Vilka inlägg ni kommer med gott folk!
    Björn! Självet säger (på sitt icke-dualistiska språk) Välkommen till Sanningens Rike! Du har sammanfattat ditt energiska tankearbete på ett utomordentligt sätt.
    Och om ni fortsätter att skriva och kommentera på det här sättet blir nog den här bloggen till slut så eterisk att bokstäverna inte fastnar på dataskärmen utan uppgår i DET ENDA.
    Nej, men verkligen! Det här är grejer hörni! Sällan utbytes tankar av den här nivån på bloggar.
    Det är något att vara tacksam för. Vi är nu så nära svaret på frågan Vem är jag? som man kan komma med ord. Men man behöver nya ord och tankar från lite olika håll, gång på gång, med perioder av stillhet och vila emellan, för att nöta ner den till synes påtagliga, men egentligen illusoriska, hinna som skiljer intellektet från Självet. Nu handlar det om att byta identitetsfokus från att vara egot till att vara Självet. Att göra slag i saken och bestämma sig för att man är Självet. Till slut är det endast i detta identitetsbyte som vi kan finna det egentliga svaret på fråga Vem är jag?
    Nu ska jag inte säga mer för att inte späda ut allt fint och sant som Björn och ni andra har sagt här ovan, utan nu skall jag läsa om och begrunda allt ni sagt.

    Olof

    SvaraRadera
  5. Perra!
    Åh så roligt att inlägget gav dig något! Jag (som sinnet) var halvdöd av trötthet där mitt i natten men något i mig var tvungen att få ner det här på pränt. Tack för påpekande om definition av "sinnet" :) Nu glömde jag igen - jag köper Swartz uppdelning i gross, subtle och causal bodies ... helt enkelt för att jag är van vid den från Ken Wilber.

    Vad som ingår i "subtila kroppen" är enligt Swartz huvudsakligen 1. ego 2. mind (känslorna) 3. intellekt - i stigande ordning. intellektet har högst energi. Jag menade med sinnet samma som hela "subtle body" ... på samma sätt som mind ofta används som samlingsnamn på tankar, känslor och ego. VERKLIGEN viktigt att man definierar vad man menar här. Tack för påminnelsen!

    Du skrev:
    "I min värld är sinnet högre stående än egot. Och jag skulle hellre kalla det det Medvetna jaget, och det dör inte, som egot.
    Självet är I AM?, Tao?, Gud? Christ Consciousness? Stillheten? Nuet?"

    Japp, jag skulle sätta likhetstecken mellan Självet och allt det du räknar upp.
    De olika graderna av energi i den "subtila kroppen" är ännu rörigt för mig. Jag klarar t.ex. inte av att följa Swartz diskussioner där man jämför Ramana (Shermans inspirationskälla) med Nisargadatta (som givit ansikte åt "I Am That", efter titeln på hans kända bok) Här finns många olika nivåer med olika namn men jag kommer hålla mig till Swarz och hans "destillat" av Vedanta tills det sätter sig ordentligt.

    Bra skrivet om detta med att sökandet inte är en utbildning.
    Det roliga är ju att målet, Vetandet, redan finns här hos alla som vår essens, hos vissa som ett nästan helt begravt minne, hos andra som ständigt återkommande öppningar. Målet är så Själv-klart att vi som du skriver - SÅ GÄRNA springer förbi det.

    Förståelsebiten däremot kan mer likna en utbildning - tycker du inte? Som dressyr, man kuvar egot. Nu ser jag det, du skriver ju också om att "nöta in enkla principer". Swartz pratar om att vissa Gudar inom hinduismen avbildas med ett ego i form av en råtta som sitter vid deras fötter ... Då krävs det rätt mycket hård dressyr!! Eller?

    I Vivekashudamani som jag läser nu pratas det mycket om att även fullt upplysta individer behöver hård träning för att inte falla tillbaka in i drömmen. Sinnet är alltid utsatt för Mayas listiga förförelsekonster. Men den hårda träningen som ordineras är inget annat än Vichara, om och om igen, tillbaka till Självet!!

    Visst är det härligt! För Vichara är i mycket en kärleksaffär. Så upplever jag det och det bekräftas också i skrifterna.

    Funderar på det där sista. Du skriver om det medvetna jagets koppling till Självet. Jag kallar det medvetna jagtet för intellektet. För vad är det i oss som kan gå in och analysera och avslöja egots mekanismer? Jo, tänkandet. Indet det automatiska, utan det laservassa, högfrekventa tänkandet.

    Tack för all din uppmuntran! Om du tror att jag är på rätt väg är du också det Perra! Det här har vi kommit att göra tillsammans. Varje kommentar från dig, varje inlägg jag läser på din blogg, inspirerar och manar till större skärpa och klarhet!

    SvaraRadera
  6. Pirjo!
    Tack för din uppmuntran!
    Du undrar om detta är båda sidor av myntet? :) Bra fråga!
    Detta är bara början Pirjo, på en fördjupning och ökad rikedom utan gräns! Visst känner du också det! Du vill alltid vidare och titta bakom nästa hörn, lyfta på varje sten. Exakt så fungerar jag också.

    Det är något med mötet mellan dualismen (sinnet) och icke-dualismen (Självet) som klarnat hos mig. I går kunde jag trots min trötthet formulera det. Idag klarar jag det inte ... :)
    Men jag återkommer till detta och det du tar upp - som jag upplever knyter an till det.

    Det där du skrev var väldigt bra! Du avviker inte alls från ämnet!

    Du skrev:
    "Enda sättet att förstå det (vad jag kommer på) är då att det inte finns någon jag (Pirjo). Vilket måste betyda att min insikt "livet är en dröm" är en lögn. För då finns INTE ENS DRÖMMEN. Ingenting har någonsin hänt, händer inte och kommer inte att hända."

    Nej, ingenting har någonsin hänt, händer inte ohc kommer inte att hända. Det känns brutalt att ta orden i sin mun om inte Självets lyskraft är stark nog. Så här formulerade jag det för mig själv idag. - I takt med att Självet blir allt verkligare, blir Maya allt overkligare -
    När jag "lekte" (helt rätt ord) med dom tankarna för några år sedan, kändes det brutalt och cyniskt. Idag känns det inte alls så. För idag kommer förnekandet av Maya som en naturlig följd av att jag bejakar Självet. Det finns en oerhört stark kärlek i Självet. Dessutom är allt inkluderat i Självet även om det språket inte fungerar. Självet innehåller inga delar. Alla delar ingår i Självet men Självet har inga delar.... är du med?
    Jag återkommer till detta för det är så centralt för mig nu.
    Vad spelar det för roll om du förnekar Pirjo när du vet att du är Självet?
    Åh, jag skulle vilja gå djupare i det här nu men behöver sova:)

    SvaraRadera
  7. Jennyli!
    Som alltid är dina kommentarer som musik:) Jag vill bara säga att läst ditt inlägg flera gånger och hängt vid varje ord. Lysande. Upplyst. Som vi alla är. Om vi för en kort stund slutar stirra ut i mörkret. Eller in i grottan som i Platons liknelse. Du har tittat mycket på ljuset Jennyli!
    Alltid lika berikande när du tittar in här!

    P.S. Hur går det med fiolundervisningen? Och vardagen?

    SvaraRadera
  8. Olof!
    Tack för dina varma och uppmuntrande ord!! Och för det du delar med dig!

    Du skriver, "... att GÖRA SLAG i saken och bestämma sig för att man är Självet..."
    Javisst!! Jag jublar. Inget trevande eller tassande. Och det är det jag gjort så länge. Ibland har jag stuckit ut hakan. Men haft för lite på fötterna. Och ryggat tillbaka. Men med Vedanta i ryggen har man alltid på fötterna:) Eller hur?
    Det är dom goda nyheterna!
    Dom dåliga då ...
    ... jaa, det är väl att man inte längre har några ursäkter för att drömma(:

    Och med din och er andras uppmuntran kommer jag nu göra slag i saken och bestämma mig ... jag är Självet!
    Så Själv-klart egentligen:)

    SvaraRadera
  9. Tack Björn, det värmer att höra!
    Det har inte varit aktuellt med fiolundervisning än och om det blir det får vi finna en lösning där jag inte behöver starta egen firma i alla fall. Annars spelar jag rätt mycket själv. Förra helgen spelade jag med kantorn i två gudtjänster.

    Prästens predikan var alldeles lysande bra. Han talade om något jag och min mor talat om bara två dagar tidigare. Det var ett underbart sammanträffande och jag tror att det verkligen gick in hos mamma och att hon till slut kan känna tillit och börja tro, lämna över, släppa taget.

    Det handlade om kampen med Gud (andra söndagen i fastan) och hur Jakob (tror jag det var) utkämpade en strid med Gud. Gud gav honom ett slag över höften så att han var tvungen att kapitulera. Precis samma sak hade jag sagt till min mor. Hon var i en situation där hon inte kunde göra något annat än att be om hjälp, lämna över allt och bara be om hjälp. Detta har hon alltid haft svårt för. Hon kämpar med näbbar och klor för att klara allt själv.

    Oj vilken utvikelse det blev. Men alla sammanträffande som sker är ett sätt att befästa en sanning hos oss, det är jag övertygad om. Det är något att verkligen tacka för. Vi ska även tacka för att Gud slår oss på höften ibland, eller för att vi kommer i situationer där vi är tvungna att lämna över allt och kapitulera. Det är då ljuset sipprar in eller flödar in i den sjunkande skutan. Då möter vi oss själva på ett djupare plan.

    Tack Björn för ditt outtröttliga sökande och lärande. Det är verkligen fantastiskt vilken energi du har. Du gör det så oerhört tydligt och lätt att förstå. Jag förstår mig själv och mitt skrivande bättre. Jag önskar att jag hade samma energi. Viljan och den inre drivkraften finns hos mig men många gånger kommer kraftlösheten eller latheten in. Det är mig en gåta. Jag mår inte bra av det ändå är det något som drar. Det liksom sliter som om jag vore ett rep som användes till dragkamp.

    Hmm. Konstigt, är det kampen mellan Självet och Egot tro. Mycket möjligt. Men med viljans hjälp blir Självet starkare och starkare. Till slut blir det ingen kamp längre utan ett normalt tillstånd. Det har varit så med mig en längre tid nu att jag inte orkat bry mig. Jag vill bara vara, inte söka, inte skriva så mycket heller, och ibland känner jag mig lat och ibland känner jag att så här måste det vara. Det andliga växandet går i perioder precis som det kroppsliga. Ett barn växer främst på natten och mer i vissa perioder.

    Det är som jag skrev på Perras blog. På vintern växer vi mer för då måste vi söka solen i vårt inre. På sommaren kommer solen ändå och vi kan liksom ta semester ett tag.

    Jag tror ändå att andligt sökande är en utbildning. Vi går i skolan på vintern och har semester på sommaren. Sommaren är en belöning, sommaren är tiden när Gud kommer till oss, vintern är tiden när vi söker Gud. Skapelsen blomstrar i en enorm kraft på sommaren och vi dras med.

    Tack än en gång
    Jennyli

    SvaraRadera
  10. Björn, tidigare har du sagt vid något tillfälle att "Källan är handling". Skulle man kunna säga att det är därför det inte finns någon aktör. Det är källan som är skeendet, handlandet, aktören.

    Det finns en konflikt i detta tycker jag att delvis säga att källan eller Självet eller det upplysta tillståndet är stillhet och att säga att källan är handling. Jag håller med om båda. Det är ju så att livets förutsättning är rörelse. Det som inte rör sig lever inte. Sanningen om livet är födelse och död, en ständig och evig rörelse, ebb och flod osv.

    När vi söker andlig upplysning ämnar vi så att säga släta ut kurvan. Tiden mellan födelse och död blir kortare. Tiden mellan topp och dal blir kortare. Däremot tror jag inte att kurvan blir helt rak någonsin. Det skulle väl vara Nirvana i så fall. När vi slutar att återfödas och egentligen slutar att existera. Själen går upp i evigheten, i det medvetslösa ämnet som saknar puls.

    Själen emanerar ur viljekraften och mynnar ut i viljelösheten. Detta skulle vara det största pulsslaget som det bara finns ett enda pulsslag av. Tänk om det är så. Det största pulsslaget som det bara finns ett av är indelat i mindre och mindre pulsslag. Vårt fysiska liv är som ett pulsslag och dödsriket är mellanrummet innan nästa slag/liv kommer.

    Nu kanske jag rör till det här, men tanken kom bara så då är det väl en mening med det.

    Jennyli

    SvaraRadera
  11. Björn,
    Du börjar få så fullt opp nu med den här bloggen att du kanske inte har tid med annat?

    Varför inte bli stor vedantisk författare och skriva väsentliga saker, i stället för att jobba som pillertrillare?
    :-)

    Nu hade jag inte så mycket kläm på Swartz när jag läste detta! Jag ska ta mig en duvning till med detta. Återkommer.

    Jag tror också vi har ett samarbete! Kul att du ser det så!
    Vi inspirerar varandra till stordåd
    (ibland åtminstone), och vässar dialogen; förhoppningsvis ser vi sanningen glimta till då & då...

    SvaraRadera
  12. Björn!
    Så sanlöst BRA skrivet, Björn! Vilken klarhet *bugar*. Tack för att du ger dig på att så bra och lättfattligt (för det gör du verkligen) förklara Swartz förklaringar av Vedanta. Du har i din tur gjort ett litet "destillat" av Swartz "destillat" av Vedanta. :D

    Jag gillar när du beskriver att det som att man dresserar egot, när man nöter in det här. Jag kan inte annat än skriva under på det. Och dressyren är ett hårt jobb. Det är sååå lätt att ramla in i Mayas illusion, den är så förförisk. Jag påminner mig hela tiden - "jag sitter inte här, jag borstar inte tänderna, inget händer", etc etc. Genom all den här träningen upplever jag en allt större fokus, skärpa, klarhet i tillvaron. Men jag märker också att egot på sista tiden väldigt gärna vill komma emellan och tala om att det är egot som är jag. Det kommer reaktioner. Men huvudsaken är ju att jag ser vad det håller på med. Så jag nöter vidare. Dina inlägg och Swartz texter sporrar mig att fortsätta.

    Ni andra skriver helt fantastiska inlägg. Vilken otrolig glädje att läsa era kommentarer och Björns svar. Har inget mer att tillägga just nu. Vill begrunda det här vidare i stillheten och nöta vidare. Moment by moment. :)

    SvaraRadera
  13. Jennyli!
    När du skriver om att du känner dig som ett rep som används i en dragkamp, kom jag att tänka på en text av Swartz som heter The Ropes, What's tying you down? Med andra ord, vilka är dom rep som drar oss bort från Självet? Kolla in detta http://www.shiningworld.com/Home%20Page%20Links/The%20Ropes%20Part%201.html
    Hoppas du hittar nåt här!

    Det du nämner om att Gud får oss att kapitulera är intressant. Jag har egentligen inte mer energi än genomsnittet, inte heller har jag mer energi än jag hade innan jag började med "det här". Saken är att mycket av den energi jag tidigare lade på det "vanliga", alla mina rädslor, hur det skall gå med mina mål o.s.v. - har jag nu flyttat över till "det här". Visst har jag rädslor och visst har jag ett och annat halvhjärtat mål i det "vanliga" livet, men ärligt talat, jag har kapitulerat. Den vanliga (o)-verkligheten intresserar mig inte längre. Jag är helt ok med att dö imorgon, så känns det ofta. Det har alltid förundrat mig hur likt detta är en depression, ändå känner jag mig glad och energisk. Jag tror jag skrivit om det här på bloggen. Om depression och uppvaknande. Så nära men ändå ljusår ifrån varandra.

    Detta med att jag trots att jag saknar mål eller mening i den yttre världen, känner mig glad och nyfiken, gör att jag ibland rycks med, och börjar tro att ett projekt verkligen är viktigt.

    Ingenting är viktigt för mig utom att vara i det som är Absolut verklighet. Skulle jag mot förmodan starta en firma, skulle den kanske heta Absolut Verklighet AB. Det är allt som betyder nåt för mig.

    Och grejen med detta är att målet redan är uppnått. Det gäller alla. Vi är alla redan Självet. Hur skulle vi kunna vara något annat? Vi vet det också, även om den vanliga (o)verkligheten lägger sig som en dimma över denna vetskap.

    Men arbetet är att förstå det jag VET och göra något fruktbart av det dom timmar, dagar, år jag har kvar att irra runt i denna "bag of skin and bones" som Alan Watts uttryckte det.

    Nu lät kanske detta lite väl melodramatiskt och visst, jag vässade till det lite :) Men du skall veta att i grunden är det såhär. Det är inget jag pratar om på fikarasten på jobbet. Men att sätta det på pränt är intressant. Jag blir själv förvånad över att det är så här det ÄR. Jag har kapitulerat. Jag har fått nog av (o)verkligheten.

    Samtidigt, för Björn gör det aldrig lätt för sig, vet jag ju att allt i den (o)verkliga, dualistiska världen är en del av Självet. Men det icke-dualistiska Självet är inte en del av något i den dualistiska världen. Hängde du med:) Och därför, i processen att verkligen befästa sin identitet i Självet, känner jag att förnekandet av (o)verkligheten på något sätt är oumbärlig.

    SvaraRadera
  14. Jennyli!
    Din andra kommentar har jag läst och begrundat:) Jag har inte några klara tankar kring det du säger just nu ... ber att få återkomma. Det ända jag kan säga är detta: Visst låter det världsfrånvänt och "negativt" att vilja kliva av Samsara, återfödelsernas hjul. Men det låter bara så innan kärleken till Självet vuxit sig tillräckligt stark. Så kan jag känna att det är. När jag nu läser vedanta-texter som tidigare skulle fått mig att studsa, så säger jag bara JAAA och det beror på kärleken till Självet. Inte som ett yttre objekt, men som ett inre. Det Själv som inte är ett objekt. Det Själv som är Själv-klart och Självuppenbarande, det som ALLA VET är vi själva ... ALLTID. Men parallellt med detta finns sinnet som endast kan fungera i dualismen. Och för sinnet blir Självet det sista objektet. Det ENDA objektet. Den STORA kärleken.
    Det är detta med Vetande och förståelse. Vetandet är icke-dualistiskt och förståelsen måste vara dualistisk. De existerar i oss samtidigt och parallellt. Förståelsen förvandlas till kärlek. Och då kan jag "förstå" Gud som ett yttre objekt. Men jag VET att Gud inte finns som annat än Närvaron just Nu.

    SvaraRadera
  15. Björn!
    Du skrev: "...för sinnet blir Självet det sista objektet. Det ENDA objektet. Den STORA kärleken.
    Det är detta med Vetande och förståelse. Vetandet är icke-dualistiskt och förståelsen måste vara dualistisk. De existerar i oss samtidigt och parallellt. Förståelsen förvandlas till kärlek. Och då kan jag "förstå" Gud som ett yttre objekt. Men jag VET att Gud inte finns som annat än Närvaron just Nu."

    Så bra formulerat! Känner sån kärlek och klarhet när jag läser såna här på-pricken-formuleringar, tack! Det får mig att tänka på det där Adya säger om The lover and The beloved... Men han säger också att om jag älskar DET så kommer DET att göra jobbet. Men hur rimmar det med arbetet om att dressera egot? Inte alls, eller hur? *funderar lite*

    SvaraRadera
  16. Perra!
    Det är ren glädje att skriva här och föra dessa dialoger med dig och de andra!
    Det tar tid, absolut, tid från en massa fiktiva saker. Och det är också en del av glädjen. Att byta fiktion mot verklighet. Det är alltid en bra affär:)

    SvaraRadera
  17. Crystal!
    Dressyr och hårt arbete:) Jag tror numera stenhårt på det. Och jag kan göra det eftersom jag vet att Vetandet redan är på plats. Det odelade, eviga ENDA finns alltid här. Jag VET det. Så arbetet syftar ju inte till att "uppnå" det. The Beloved är redan här. Har alltid varit. Nu vill jag bara vara så mycket det går med The Beloved. Som man alltid vill när man älskar. Och den dualistiska sidan i oss kommer inte lämna oss förrän vi drar vårt sista andetag. Det är jag övertygad om.
    Arbetet och dressyren för mig närmare det som redan finns här. Känner du igen det? Kanske kan man säga att det hårda arbetet är effortless... vad tror du? Jag menar, om man är förälskad och måste gå i timmar i regnet för att få tillbringa en stund men sin älskade ... ja då är det effortless. Man har inget val. The Beloved gör jobbet. Kanske kan man säga så. Vad tycker du?

    Jag känner det som en sådan befrielse att inte behöva förneka det dualistiska perspektivet. Att omfamna dualismen är så mycket lättare när man ser att den är fiktiv och overklig.
    Nej, jag hinner inte uttrycka det där. Nu måste Björn rusa iväg till jobbet medan JAG förblir den ocean av stillhet och Bliss jag för evigt är. ... (en liten affirmation som ingår i min hårda träning) Kul att höra att du gör liknande grejer:) Det är lättare att vara knäpp när man inte är ensam.

    SvaraRadera
  18. Det här med vittnet som du inte kan vara därför att du kan se det som en tanke är hyperintressant, och även symptom på en västerländsk sjukdom. Mina tankar går till vetenskapsmännen som inser att man inte längre kan se verkligheten som objektiv, kliniskt frånkopplad oss själva.

    Vi vill se nåt "verkligt". Men vi har så svårt att se var vi själva är.
    Men så insåg de att de själva var en del av experimentet. Hur gick de vidare med detta? För att kunna kommunicera detta fantastiska nya rön med omvärlden måste de se även detta som ett objekt! Att ett "subjekt påverkade experimentet".

    Är identitet verkligen en tanke? Ens en väldigt högvibrant och förfinad sådan? Kan inte denna tanke också bli till ett objekt?
    Du närmar dig alltmer Självet.
    Vilket i sin yttersta form också är Gud.
    Gud är otänkbar!
    Det vi kallar Det Rena Varandet (det låter som en gammal kliché), är nåt annat än tanke. Men ändå finns här den yttersta intelligensen.

    Vi är kaxiga med vårt intellekt (inte minst jag), men vi måste vara ödmuka inför det faktum att vi inte förstår, utifrån den nivå av medvetande vi befinner oss på. Vi låser oss annars.

    Är Uppmärksamhet ett begrepp man hellre ska tala om, när det gäller Självet? Dvs Identitet?
    Att uppmärksamma, utan tanke, totalt ärligt, är att acceptera. Då händer stora saker! Det är då man känner att man är inte sitt liv.

    Och den här uppmärksamheten är det Ljus du talar om, Björn!
    Och jag undrar om sinnet och egot ÄR upplyst redan. För vem i så fall? Är det inte när man medvetet riktar sin uppmärksamhet på något, som det belyses? (kanske jag missuppfattade dig här)

    Kommer ånyo att tänka på Tolles kommentar: "pain bodies don't like to be looked at".

    Egot tar inget Ljus från Självet, och vill det inte heller.
    Egot tar i stället energi (ljus) från yttre ting, från dig, från andra. Här har vi ha-begäret.
    Egot existerar i en ständig identitetskris.

    Men det lever på att DU inte vet vem du är!

    SvaraRadera
  19. Det sista du säger här Perra är ju på pricken. Varför heter egot egot om det inte vore för dess ha-begär. Egoismen! Egot lever på ljus/energi från yttre ting för att kunna överleva. Det är detta vi måste inse för då avslöjar vi egot och det står där med svansen mellan benen och vet inte vad det ska göra. Tills nu har egot sugit åt sig all energi utifrån men plötsligt börjar vi inse vad det/vi håller på med och söker källan inom oss istället.

    Jennyli

    SvaraRadera
  20. Wow, du går från klarhet till klarhet verkar det som, Björn. Återigen ett underbart inlägg. Jag läser med stort intresse och inspireras, även texten av Swartz där han bland annat definierar aspekterna av chitta.
    Själv koncentrerar jag mig på vichara som vanligt.
    Jag har svårt för att "förneka" Maya, vad man nu menar med det. Ser den buddhistiska åsikten att Maya är i ständigt föränderlig och därför utan essens som mer begriplig.

    SvaraRadera
  21. Perra!
    Tack för intressanta infallsvinklar!

    Det finns i sinnet (intellekt, mind=känslor, ego) en funktion som Vedanta kallar för Ahamkara. Ahamkara betyder ungefär "själv-göraren". Eller "ego-skaparen". Ahamkara beskrivs som en tanke/funktion som är roten till egot. Själva mekanismen bakom. Om du visste hur länge jag letat efter den:) Det är den som säger MIN/MITT. Alla dessa min/mitt kopplingar lagras sedan i ett sorts minnesbank av tankar och ägandekänslor som Vedanta kallar egot. Det hela är naturligtvis mer detaljerat beskrivet än så och jag håller precis på att tränga in i detta.

    Nu säger man att Ahamkara kan vändas mot Självet istället för mot egot. Man identifierar sig med det man tänker på. Om man tänker mycket på det som är bortom tanken, ja då blir detta vår nya identitet ... gradvis. Hur tänker man på det som inte kan tänkas??? Jo, det kan man faktiskt. Det är ju det vi gör hela tiden här. Vi kretsar kring det, försöker ge det olika namn. Vi tänker på det. När vi säger att det är bortom tankar -är också det en tanke. En mycket bra tanke. Vi kan tänka på något gränslöst, rymden, något odelat, något som bevittnar all form men som själv inte har någon form. Allt detta är tankar. Och det är den typen av tankar som på sikt flyttar vår identitet till Självet. Alla dessa tankar hänger också ihop med upplevelser och känslor. En ny identitet skapas långsamt. Så uppfattar jag Vedanta.

    Naturligtvis kan vi bevittna den här processen. Den här processen är inte Självet. Det handlar om att bryta ner den illusion som drar uppmärksamheten(en reflektion av Självet*) från det Själv-klara - att vi inte kan vara något vi kan vara medvetna om. Men spåren är djupa. Vi går in i identifikation med kropp/tankar/känslor på nolltid. Djupa djupa hjulspår. Det som kallas tankespår eller Vasanas inom Vedanta. Det är Vasanas som skapar karma. Så ser man på det.

    Vi har vasanas som hela tiden, med dåraktig envishet vänder vår blick bort från det Själv-klara, att vi inte är vår kropp/känslor/tankar. Så processen är ett sätt att få blicken att vila på det Själv-klara Självet som vår identitet.

    Jag håller med om att identitet inte kan vara en tanke eftersom en tanke alltid kan bevittnas av subjektet. Men en tanke på det gränslösa, odelbara, subjektets subjekt - är i gränsnittet mellan dualismen och icke-dualismen. Dit kan vi komma. Vi kan se att vi är icke-dualismen. Vad begär vi mer???????? Perra! Det är en fråga till dig, till mig själv och ni andra som läser! Vi är ju redan det vi söker och vi VET det.

    Det där med ödmjukhet håller jag med om. Men det intressanta är att för mig blev det en låsning i att hela tiden stanna vid att jag inte kan förstå. För intellektet vill förstå. Låt det förstå! Låt det komma fram till dualismens gräns och dricka ur icke-dualismen! Varför inte???
    För när intellektet är där, i gränsnittet mellan dualismen och icke-dualism, då är det tillfreds. Då skapar det inte konflikt. Då strävar det inte. Då känner det tacksamhet och överflöd och ÖDMJUKHET. Vad är det för mening med att vara ödmjuk om man inte vet om det. Ödmjukhet är ju ett kognitivt tillstånd också. Inte bara en känsla.

    Swartz använer ju Självet och Uppmärksamhet (The Self/Awareness) som utbytbara begrepp. Men jag tror på att använda båda. För att inte glömma att detta ytterst handlar om identitet. NÅgot du varit inne på Perra och hjälpt mig att inse. Jag ser ett stort värde i att använda begreppet Självet!!

    Sedan *-tecknet jag gjorde tidigare handlar om det här ljuset. Det är tack vare att sinnet är upplyst av självet som det lever. Det arbetar med en smal strimma av SJälvets ljus som liksom reflekteras i sinnet. Detta håller jag på att få mer klart för mig. Jag läser och mediterar.
    Men utan upplysning skulle vi dö. Problemet enligt Vedanta är att vi tror att sinnet är ljuset källa. Det är därför vi identifierar oss med våra tankar och känslor. Vi tror att dom har ett eget ljus. Men dom är reflektioner av Självet. Det hjälper mig att tänka i dom här banorna.
    Jag följer ditt resonemang också.

    Du skrev: "Och jag undrar om sinnet och egot ÄR upplyst redan. För vem i så fall? Är det inte när man medvetet riktar sin uppmärksamhet på något, som det belyses?"
    Jo, det är just medvetandet som är nyckeln. Vi är redan upplysta men vi är inte medvetna om det. Vi tror att vi lyser av oss själva.
    (kanske jag missuppfattade dig här)
    Jag vet inte, det här är knivigt, och chansar bara på att jag förstår dig. Men det är ju så vi får göra ... :) Eller hur?

    Du skrev: "Egot tar inget Ljus från Självet, och vill det inte heller."
    Det handlar mer om Amamkara, mekanismen som skapar egot. Ahamkara (ego-skaparen) tittar åt fel håll av okunskap. När Ahamkara börjar titta på Självet bryts banden till det gamla egot och det gör ont eftersom det finns investeringar av känslor i dom här banden. Egot byggs med hjälp av känslor som binder energi.

    "Egot tar i stället energi (ljus) från yttre ting, från dig, från andra. Här har vi ha-begäret.
    Egot existerar i en ständig identitetskris."
    Jaa, för det känner ju på sig att det är overkligt, att det inte har någon bestående, egen lyskraft. Det är en konstruktion som vet att den skall dö. Precis som kroppen. Men när vi vet OCH FÖRSTÅR att vi är Självet försvinner rädslan och därmed behovet att stärka och underhålla egot och kroppen.

    Men det lever på att DU inte vet vem du är!
    JAPP! Precis så ser jag det:)

    Jag hoppas att jag förstod dig rätt här. Jag gick ut hårt och chansade på att jag förstod. Korrigera mig annars som du brukar.
    Det är väldigt givande för mig att få såna här kommentarer för då får jag en chans att pröva och stärka min förståelse. Tack Perra!
    Som du vet kan sådan prövning också leda till omprövning. Jag är ödmjuk i detta även om det inte låter så. Men det vet kanske redan!

    SvaraRadera
  22. David!
    Tack! Roligt att du gillade inlägget! Ja dett med Maya är inte lätt. Jag vet, detta med att förneka bär emot. Men ju mer man bejakar självet desto lättare blir det att förneka Maya. Och vad jag märker blir förnekandet inte så som jag tänkt mig. Världen blir som Swartz ju kallar sin hemsida en "Shining World".

    SvaraRadera
  23. Jennyli!
    Jag börjar landa i ett för mig något nytt sätt att se på egot. Men jag återkommer om det. Vad Perra pekar på är viktigt. Men detta är en fråga om precision. Jag efterlyser ett mer exakt sätt att se på detta! Laserlikt.

    SvaraRadera
  24. Jennyli och Björn!
    Ni är inne på samma sak, så jag vänder mig till er båda...

    Ja, det här sabla egot...
    Egot är inte Guds skapelse och kan inte få energi från Gud.

    Ahamkara läste jag om nu i Wikipedia, och det står där: "aham" refers to the concept of the Self, and "kara" refers to the concept of "any created thing".

    Du talar om mekanismen som skapar egot, men är det inte mer givande att definiera intentionen som skapar egot?
    "Mekanism" är ett ord som jag själv använder mycket, men jag tror man måste undvika det. Det är drivkrafterna som är intressanta.

    Men, Björn, i "sekulärandlighet" talar man hellre om mekanismer. Liksom i psykiatri och en del filosofi. Jag tror inte man kommer åt egot här.

    "Ahamkara (ego-skaparen) tittar åt fel håll av okunskap"
    I så fall är det Du som är Ahamkara! Men behöver vi detta ord?

    Egot kan inte stå på egna ben, utan måste ha yttre stöd. Det vill bevisa sitt värde genom att HA materiella ting, och pengar. Det lägger identitet i dessa ting (vilket Ahamkara bekräftar)
    Gud gav oss fri vilja. Det betyder att vi får gå emot Gud! Men vi måste ta konsekvenserna av det. Egot är en sådan konsekvens.

    Hur gör egot när det tar energi från andra?
    varför det inte kan ta emot energi(ljus) direkt från Gud/Självet beror på att energin är för positiv (för hög frekvens). Egot perverterar den rena energin genom konfliktskapande. Egot stjäl energi genom att t ex hålla sin omgivning i ett tillstånd av rädsla eller vrede.
    Egot lever av konflikt.
    Det får näring av negativa energier.

    Identitet är grejen! Det är det Vichara och Vedanta handlar om.
    Du kan inte göra ett objekt av det du ÄR, för att förstå.
    Du ÄR kunskapen, låt oss bara försöka återfinna den.

    Acceptera att du inte förstår. Då kommer du att förstå.

    Se på dig själv med fullständig acceptans.

    Låt allt vara.

    Det är att vara ödmjuk.
    Var vaksam på definitonerna av orden här.

    Se på din otålighet med fullständig acceptans.

    Jag tror vi förstår varandra, Björn. Men du har en "intellektuell otålighet", känns det som.
    Just look.
    Låt livet vara.

    SvaraRadera
  25. Ja detta Ego!

    Jag tror egentligen inte vi menar så olika saker med det verkar som vissa bara ser egot som något "dåligt". Vad kallar vi i så fall det goda inom oss, det som vänder sig mot ljuset till slut? Vem är sökaren? Det är väl också egot, så egot kan vara allt i den manifesterade världen. Det är till slut tack vare egot vi blir fria från egot. Det hjälper till att frigöra livet som fastnat i separatistiska och kortsiktiga begär. Egot tar till slut fram sin egen spade och börjar gräva sin egen grav. Egot lever av begär och till slut blir begäret efter Självet större än begäret efter tillfälliga njutningar.

    Perraj skriver så fint:
    "Egot tar inget Ljus från Självet, och vill det inte heller.
    Egot tar i stället energi (ljus) från yttre ting, från dig, från andra. Här har vi ha-begäret.
    Egot existerar i en ständig identitetskris.

    Men det lever på att DU inte vet vem du är!"

    Allt det Perraj säger tror jag på förutom första meningen. Länge är det så att egot inte tar ljus från Självet, men till slut inser även egot att det är ute på fel väg och är berett att offra sina begär och rensas från allt som håller den vid liv i den dualistiska manifestationen. Då är den redo att ta ljus från Självet och bli en ren spegelbild av sitt innersta ursprung.

    Olof

    SvaraRadera
  26. Perra!
    Du skrev att du upplever en intellektuell otålighet hos mig. Där pekade du på något viktigt. Har faktiskt gått och tänkt idag på vikten av att vattna och vårda den förståelse jag har nu innan jag går vidare. Tidigare har jag inte gjort så. Då hade jag per automatik kastat mig över din förståelse av egot, jämfört med min egen, värderat, argumenterat. Nu behöver jag inte det. Och jag är både förvånad och glad!

    Missförstå mig inte Perra! Jag uppskattar våra diskussioner och dom stärker och utvecklar mig.

    Men nu ikväll känner jag en oerhörd tacksamhet över den förståelse jag har idag. Jag kommer vårda den ömt. Jag kommer skydda den mot allt tal om att vi skall tona ner förståelsebiten. Även om jag inser att dessa råd är givna i all välmening kommer jag inte följa dem! Men jag kommer vänta och vila ett tag innan jag tar nästa steg.

    Och med "jag" menar jag lilla dualistiska Björn. Bättre definiera en gång för mycket ...:)

    SvaraRadera
  27. Olof!

    Vi har också begreppet själen! Jag är öppen för att det du så fint beskriver som egot som offrar sina begär för att närma sig Självet - kan kallas själen. Jag kan tänka mig att egots essens är själen. Inom Vedanta pratar man också om Jiva (det som återföds). Man säger att Jiva kan inse sin identitet med Atman och Atmans identitet med Brahman. Kan det vara så att Jiva ses som egots rena essens?

    Naturligtvis spelar det inte så stor roll vad saker kallas, bara vi definierar dom, men det är allt väldigt intressant att tänka på att ursprunget till allt detta vi pratar om faktiskt finns i Vedanta. Det finns inte på samma sätt inom de abrahamitiska religionerna.

    SvaraRadera
  28. Björn och Olof!
    JA Olof, du skriver så BRA att jag upplever ett lysande "aha!" och ett stort JA! Att egot tillslut inser att det är på fel väg och offrar sig för Självet. Och även ett stort JA till det du skriver Björn, att den delen av egot kanske kan kallas själen. Själen, den goda sidan av egot, offrar sig och alla kortsiktiga begär som tidigare styrde egot, pga den enormt starka längtan efter Självet. Jag fattar vad ni skriver eftersom jag upplever det så starkt i vad som händer i det som kallas "Crystals lilla liv". Egots önskningar håller alltmer på att ges upp och då menar jag det verkligen. Det blir alltmer så totalt ointressant. Och jag måste säga att det där med att förneka Maya hjälper mig, för allt det egot tidigare kunde underhålla sig med, blir liksom uddlöst om man förneka Maya. Det där klarade jag inte tidigare. Nu känns det bara oerhört välgörande. :)

    "Non-dual means that inner revelation and outer expression of the personality are one and the same." -Adyashani

    Citatet här ovan är från Adyashantis Full Embrace, vol 6 (ja jag återkommer till Adya igen och igen, för han har ett förbaskat vettigt budskap!). Jag har i o m Swartz författande - och det du Björn så tydligt tar fram och belyser i din blogg - fattat bättre vad det var Adya verkligen menade i sin föredrags-serie. De där andliga upplevelserna som de flesta av oss haft, har ju ETT ENDA budskap - och det är ju att ge upp och offra precis ALLT som har med egot att göra. Men Adya uttrycker att det är så FÅ som ens är villiga att _konsekvent_ uttrycka djupet i de där andliga upplevelserna - kärlek, medkänsla och visdom - det som Adya anser vara kännetecknen för det som kallas upplysning. Och varför det? Jo för att det innebär ju att totalt ge upp egots kortsiktiga begär och önskningar. Jag har, efter tjugo år, verkligen FATTAT vad min egen djupa andliga upplevelse faktiskt försökte berätta för mig. Och jag är förstummad - på ett positivt vis. Den ville jag skulle offra allt, och då menar jag verkligen ALLT...!

    Sen skrev du Björn:
    "Arbetet och dressyren för mig närmare det som redan finns här. Känner du igen det? Kanske kan man säga att det hårda arbetet är effortless... vad tror du? Jag menar, om man är förälskad och måste gå i timmar i regnet för att få tillbringa en stund men sin älskade ... ja då är det effortless. Man har inget val. The Beloved gör jobbet. Kanske kan man säga så. Vad tycker du?"

    På första frågan: JA! Jag känner igen det. Och JA det känns på sätt och vis effortless. Men - jag följer också en inre signal om att pausa ibland. Upplever att jag behöver sätta mig ned en stund (på en sten i skogen! :D) och bara tillåta varandet för att smälta allt jag läser, lyssnar på, och tar in, men också vila efter allt nötande. Vilar där i det där gränssnittet du skriver om (så bra uttryckt!) för att allt detta ska bli till en slags "foundation". Men denna vila är också ett slags arbete - men det sker helt utan ansträngning. Det är då The Beloved gör jobbet, så upplever jag det iaf.

    SvaraRadera
  29. Björn, jag utgår från att jag inte behöver behöver utveckla vad jag menar med "Acceptera att du inte förstår. Då kommer du att förstå".

    Jag påstår inte att du inte förstår.
    Jag säger inte "inse att man inget fattar".

    Men det öppnas en ny "realm" av förståelse när man kan släppa problemet, och se på det. Den sanna förståelsen ligger i Självet.

    SvaraRadera
  30. Crystal!
    Jag klarade heller inte av att "förneka" Maya. Tidigt i mitt sökande, åren innan mitt uppvaknande 2004, blev jag bekant med Osho. Han försökte ju på något vis kombinera Zen och Tantra och kallade sig Zorba the Buddha! Det här satte djupa spår och har gjort att jag automatiskt försökt trampa på i dom fotspåren - alltid bejaka och njuta av livet parallelt med min djupa känsla för Zen och Advaita Vedanta.

    Tänk om Zorba the Buddha helt enkelt var en dum idé från en tveklöst upplyst man? Upplysta människor kan ju som bekant också ha fel, ja t.om. åt helvete fel. James Swartz anser att Osho hade fel här. Jag tenderar att hålla med - helt enkelt för att det inte funkade för mig - det lät bra men det var en återvändsgränd. Osho-folket mediterade på morgonen och hade sexorgier på kvällarna. Zorba The Buddha ... Tja, vad skall man säga?

    Det var en liten utvikning men jag ville belysa varför jag instämmer i det du säger med att du tidigare inte lyckats "förneka" Maya.

    Det du skriver om the Full Embrace känner jag också igen. I ett avsnitt tar Adyashanti ner det till det brutalt enkla - Min vilja eller Guds vilja - Han säger att nästan alla som underkastar sig Guds vilja gör det för att dom tror att det ger utdelning på slutet - Guldstjärna i himlen typ ... Men att underkasta sig Guds vilja forever även om Gud skulle göra oss till en kloakråtta för tid och evighet ... det är vad som krävs. Och det är egentligen inte så svårt att förstå. För när vi vet och förstår att vi är Självet, då spelar det förunderligt nog ingen roll om vi är en musicerande ängel eller en kloakråtta. När man vaknat upp spelar det inte så stor roll vad man drömde ... typ:)

    Och jag känner så här. Det enda som kan få mig att underkasta mig Guds(Självets, det Absolutas) vilja är kärlek! Kärlek till Självet, till det Absoluta. Och det konstiga är att jag plötsligt, av mig själv, börjar se ett värde i klosterlivets avhållsamhetsideal. Men jag värderar inte dessa ideal utifrån en syn på det världsliga som ont eller smutsigt - istället värderar jag avhållsamheten därför att det världsliga som du säger framstår som uddlöst - som overkligt - som fiktivt. Det står i vägen för den tid och energi jag har för att mediterar och göra Vichara. Avhållsamheten gör mitt sinne Sattviskt, precis som Swartz skriver om i the Ropes. Och det är så jag bäst kan vara med The Beloved. The Beloved vill ha mig Sattvisk ... :)
    Alltså gör jag det som krävs. OBS!! Naturligtvis inom rimlighetens gränser. Tro inget annat. Det är mer som en ny riktning i mitt liv om du förstår?

    Tack för att du påminner om Vilan:)
    Jag behöver höra det! Verkligen!
    Jag har mycket Rajas i mig och det tar över även här i mitt skrivande och läsande!
    Snart skall jag vila för natten:)

    SvaraRadera
  31. Perra!
    Jag tror jag förstår vad du menade med ditt inlägg. Förståelse är helt enkelt ett laddat ord som är väldigt svårt att ta med sig till gränssnittet mellan dualism och ju icke-dualism. Men vad skall vi ta med oss? Vad skall vi kalla det?

    För vi ÄR Självet till 100% varje natt när vi inte drömmer. Men vad är vitsen med det? Djupsömnen är ju grymmaste Samadhin!

    Självet behöver inte vårt uppvaknande! Är du med på det Perra?
    Det är så centralt i detta! För vi vill så gärna tro att det är Självet som vaknar upp genom oss. Och då skall vi få en fet bonus av Självet som tack!!! Du vet, egot ger sig aldrig. What's in it for me???

    Men när vi ser att Självet varken bryr sig eller inte bryr sig om vi vaknar upp eller inte, då blir det faktiskt lättare att se vad det handlar om. Vi vaknar upp för att minska lidandet för oss själva och alla andra som står i kontakt med oss - vilket just är ALLA. Life becomes sweet - för oss - och alla som står i kontakt med oss - vilket är just ALLA.

    SvaraRadera
  32. Björn,

    I det här gränssnittet mellan dualism och icke-dualism,
    där den yttre vägen ska bli den inre vägen, kommer vi in på det här
    som kallas Surrender. Det är det jag menar.
    Inställningen att hela tiden försöka förstå blockerar subtila insikter.
    Jag har själv ingen riktig kläm på vad som menas med Surrender, men jag har en slags intuitiv feeling av det. Min feeling brukar leda mig rätt.

    Vet du vad det är?
    Jag undrar om inte Shermans "Look at yourself, See what happens", är surrender? Det är det det är?
    Och detta funkar ju.

    Den yttre vägen är dualistisk. Den inre är non-dual. Det här blir tufft för egot.

    SvaraRadera
  33. Hej. Jag skulle kunna skriva mycket om vad tantra är och om vad det INTE är :-) Om någon som läser detta vill prova, så säger jag bara: Ge det en ärlig chans. Gå djupare... och djupare... och djupare. Jag har kommit till "ett ställe" där det är "gudinnan" i mig och "guden" i honom som möts. Min tacksamhet är inte längre Pirjos tacksamhet att få uppleva detta underbara. Min tacksamhet är "gudinnans" tacksamhet för formen Pirjo.

    Vad innebär detta för Pirjos liv? Såsom sinnesron från meditation stannar i henne och följer med till hennes vanliga liv, stannar och växer kärleken i henne. Min (Pirjos) tro är att den kan växa och växa, inte bara i sängen, utan till alltomfattande. Och då spelar det ingen roll vem som upplever och vad. Då... kärleken är.

    Till dess... jag övar på tillåtelse. Allowing.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  34. Pirjo!
    När jag läser det otroligt vackra du skriver om Tantra blir jag ödmjuk och inser att Vedanta är en av flera möjliga vägar. Jag har tidigar sagt att jag mycket väl kunnat välja en annan väg, t.ex. Zen, om jag hade haft en lärare och kanske ett kloster i närheten. Jag skulle nog också kunnat välja Tantra om det hade stämt helt med min personlighet. Med Tantra menar jag ett bredare förhållningssätt där man liksom söker befrielse från formen genom att dyka in i formen .... och som du säger gå djupare och djupare. Till slut kommer man troligen fram till Självet på samma sätt som Vedanta.

    Det här handlar också om i vilken ordning saker kommer. Vedanta säger ju också att allting, alla delar av existensen är Självet. Men för att komma dit, att se att min partner är Självet, att sex är Självet, ja då går man en annan väg än tantra.

    Jag ser i din kommentar hur mycket Tantra betyder för dig och känner att mitt uttalande om Osho och Zorba the Buddha behöver utvecklas. Kanske gick dom inte tillräckligt djupt i sin Tantra? För facit är i alla fall tusentals frustrerade sökare efter att Osho dog. Det var ingen mirakelmetod.

    Att man inte kan kombinera Tantra med Vedanta - det är min upplevelse. Och den bottnar i att jag upplever att Vedanta är så rikt och överflödande för mig nu. Jag kan inte önska mig något mer nu. Min längtan efter Tantra, efter att dyka djupt, djupt ner i formen har nästan försvunnit.

    Jag tror på att välja en väg därför att jag i så många år försökt kombinera vägar utan att egentligen komma så långt. Men det är min upplevelse Pirjo!
    Din kommentar grep mig och jag känner plötsligt hur viktigt det är att inte börja generalisera och säga att det jag funnit gäller för alla. Det är så lätt gjort och det är då missionerandet börjar... och det elände som följer på en missionerande attityd ...

    Så, nu var det sagt. Jag upplever i denna stund en djup respekt för din väg Pirjo och andra vägar. Men min iver och vilja att dela med mig gör att jag kan börja missionera.

    SvaraRadera
  35. Perra!
    En definition på Surrender är - Ske din vilja ... inte min. Och det är som du säger, väldigt tufft för egot.
    Det kommer egentlinge först när man är madly in love with the Self. Det är först då man är beredd att ge upp sin vilja och bli ett med Självet. Det är och förblir en kärleksaffär det här ... OCH den är dualistisk.

    Att prata om en icke-dualistisk väg är en anakronism men samtidigt en pointer. Jag förstår vad du menar. Men i min värld är en inre väg på ett sätt är lika dualistisk som en yttre väg. Det finns inga vägar i icke-dualismen. För en väg leder från A till B. Och i icke-dualismen finns inga delar.

    Det är därför vissa Satsang-lärare säger friheten ligger i att inse att det inte finns något vi kan göra. Det är kört... och däri ligger en sorts Surrender. Vissa blir saliga av att inse att det inte finns något dom kan göra. Allt är redan Självet. Closed case. Mission complete. Call off the search. Det är den icke-dualistiska "vägen" Perra. Och den har jag testat. Den gav inget mer än några goda skratt.

    Vill du få ett smakprov på den anti-vägen skall du kolla in Tony Parsons - www.theopensecret.com - Men det har du kanske redan gjort. Jag har redan skrivit om honom en gång. Han som sitter och dricker öl på puben eftersom allt ändå är Självet. Kommer inte ihåg vad inlägget heter. Men jag hade kul när jag skrev det.

    Jag börjar fatta att det nog låter som att jag snöat in totalt på detta med intellektuell förståelse. Det ÄR viktig för MIG. Du kan omöjligt tycka det är lika viktigt. Då hade du nämligen varit lika mycket eld och lågor som jag.

    SvaraRadera
  36. Surrender är att ge upp egot.
    "That little engine of hope and fear", som Sherman säger.
    Det är Vichara!

    Jag är kanske ännu mera eld och lågor än du! Men jag har förstått att man kommer bara till en viss gräns med det mänskliga intellektet.
    Du har ett överlägset andligt intellekt också.

    Din vilja är inte egots vilja!
    "Ske din vilja" är Din vilja. Du är Självet, därmed Gud.

    Se på Eckhart Tolle. Jag tror han har låtit sitt ego dö. Verkar det som om han är ockuperad av någon annan vilja som inte är hans egen??

    Intellektuell förståelse jobbar med mentala bilder, skapade i formens värld.

    Egot har inte någon egen identitet. Det är du som ger den det.
    Därför kan egot, när du har tagit tillbaka din identitet från den - dö.


    Jo jag minns Parsons! Det var mera avancerat än man trodde.

    SvaraRadera
  37. Hej Björn!
    Intressant det du skriver om Osho. Jag har läst mycket av Osho (eller Bhagwan Shree Rajneesh som han kallade sig då) och uppskattade hans böcker. De var välskrivna, intellektuellt stimulerande och mycket underhållande. Men det var också något knepigt med Zorba the Buddha. Jag avstod därför att kliva in i rörelsen. Min försiktighet kom sig av att jag såg en hel del av vad som pågick, fast från sidan, men ändock på nära håll. Det var mycket droger i rörelsen, det fanns många som skodde sig och utnyttjade andra och många som blev utnyttjade, och en del av de sistnämnda bröts sönder. Den här förvirringen blommade ju sedan ut totalt i Oregon och det här faller ju i hög grad ändå tillbaka på Osho själv. Ja du känner säkert till hela historien. Den här vägen verkade alldeles för hård i mina ögon, i vart fall kändes den inte kärleksfull, därför avstod jag. Det var inte en väg för mig.

    Men alla har sin väg att vandra och jag vill inte sitta här och påstå att den här rörelsen inte skulle ha sitt berättigande. Det har den ju självklart. Många erfarenheter gjordes ju och många slutsatser har dragits därifrån som är högst intressanta att ta del av - som vad som fungerade och vad som inte fungerade. Visst är det intressant? Man lär sig alltid något.

    Vad intressant att du tar upp det där med att du nu ser värdet av klosterlivet! Jag har känt något liknande på sistone. Tänk att få vara i avskildhet, borta från världens stress och larm. Nu får man fixa det på annat sätt. För min del är vilan viktig, att bara vara i Varandet och lyssna till tystnaden... Det känns som en viktig bit just nu. Resten - jobb, barn, hem och hushåll, ska ju också klaras av parallellt. Wow, det är en utmaning. Tänker på Adya som hade en egen Zen-lärare, vilken gåva! Och så undrar han varför inte fler blir upplysta. :D Jisses, jag kan fatta varför. Det känns otrolig utmanande att ge sig in på den här vägen - fullt och helt - i en värld nedlusad av objekt. Men, som Ambres säger, det är här vi kan nå Källan, för här finns tillräckligt med friktion. Jajamensan, friktion var ordet! :D

    SvaraRadera
  38. Perra!
    Du skrev: "man kommer bara till en viss gräns med det mänskliga intellektet". Jag håller med OCH att komma till denna gräns är fantastiskt. Vårt mänskliga intellekt kan förstå att något i oss aldrig ändras, det kan förstå uttalanden som "be the space around everything", det kan förstå det du skriver, vad Sherman skriver, vad Swartz skriver ... o.s.v.

    Det andliga intellektet du pratar om, är det dualistiskt? Om inte, varför kalla det för ett intellekt? För mig finns det icke-dualistiska vetandet här hela tiden och med hjälp av det "mänskliga" intellektet kan jag destillera fram det.

    Du skrev tidigare om "the looking". Att rent bevittnande/ ren uppmärksamhet står över intellektet. Jag håller med Perra! Men bevittnandet finns alltid där hos alla. Det handlar om hur det påverkar intellektet. Det är vår intellektuella tro på att vi är separata och att vi behöver något som skapar rädsla.
    Bevittnandet i sig tar in bort denna tro. Då skulle ingen må dåligt, för samma Själv, samma stilla vittne finns i alla. Det är hur det påverkar våra trosuppfattningar som spelar roll.

    Men nu måste jag tillägga detta - du har helt rätt i att detta inte är en renodlad intellektuell process! Det kanske låter så när jag skriver, men jag skriver också mycket om att detta är en kärleksaffär, den mest förödande förälskelse som någonsin drabbat mig ... på så sätt är detta bortom allt förnuft.

    SvaraRadera
  39. Crystal!
    Håller med om det du skriver om Osho. Jo, jag känner till alldeles för mycket av det som hände i Oregon bl.a.. Saker jag hade varit gladare om jag inte vetat. Men, han gav mig de nycklar jag behövde då. För detta känner jag obeskrivlig tacksamhet.

    Jaa du Crystal, vi kämpar på i en värld "nedlusad av objekt" :) underbart uttryckt. Intressant detta med friktion. En viss friktion behöver vi säkert. Men ett liv där man inte gallra ganska brutalt är omöjligt att leva om man vill göra Vichara. Så jag gallrar. Behåller bara det viktigaste. Pratar inte primärt om materiella saker, utan om engagemang, borde-göra-listor, skulle-vara-kul-listor, vi-måste-träffas-och-snacka-snart-listor ... jaa, du vet. Det mesta ryker. Kärleken har ingen lag. Jag vill vara med det Absoluta:D Vad som helst för en kvart med det Absoluta!!!!!

    Du vet att det låter dualistiskt men att det inte är det! Men språket har en gräns där... :)

    SvaraRadera
  40. Great Björn!
    Det låter grymt det du säger här!
    Tidigare har du vart så in i h-e enveten på punkten att egot ska vara kvar. Men du verkar ha kommit till insikt!

    Det andliga intellektet jag tjôtar om? Tja, vi behöver inte kalla det för intellekt som du föreslår, utan vi kan kalla det kärleken. Det sägs ju att kärleken är ALLT, därmed även intellekt. Nej, dualistiskt är det nog inte.

    Den Kärleken vi kommer in på här är oerhört mycket mer än en emotionell upplevelse.

    The looking är - som jag ser det - en övning som gradvis tar dig till Självet.
    Bry dig inte om hur det påverkar saker och ting! Ge det tid! Försök inte formulera hur det funkar i ord. Alla ord är ju en nergradering, ett besudlande, ord som beskriver något heligt blir en profan bild, och det kan ta uppmärksamheten från det heliga. Just look. See what happens.

    SvaraRadera
  41. Björn!
    Skrattar igenkännande när jag läser om din brutala gallring. Vad skönt att höra att vi är flera "knäppisar"! :D Ja bara en viss friktion, som du skriver. Och just därför har de flesta "göra-prylarna" även åkt ut ur mitt liv sen en ganska lång tid tillbaka. Inte mycket är kvar mer än det allra närmaste. Det blir ett slags "slow living" och det är otroligt skönt. Vill vara med Källan, The Beloved, så mycket det bara går... :)

    Det där med språket, jo jag fattar. Men jag kan läsa det du säger mellan raderna. :)

    SvaraRadera
  42. Perra!
    Jodå, jag vet att dualistiskt språk inte kan beskriva det icke-dualistiska.
    Däremot ser jag våra försök att prata om det här som oerhört värdefulla! Jag vet att du också tycker det, men jag vill bara understryka det med dubbla streck och röd penna!!!
    - vi programmerar om vår hjärna Perra! Det är vad vi gör. Vi skulle kunna ta bort den och ge den till en hund ... som vi skojade om ... men så länge den funkar så har vi chansen att leva som medvetet upplysta människor!! Och då drar vi vårt strå till stacken för att dämpa något av det värsta vansinnet som härjar här på planeten... Vilket är en gynnsam bieffekt. Huvudsaken är att vi inte längre behöver vara rädda. Och då behöver inte heller människor runt oss vara lika rädda. Vi behöver inte längre hålla livet på en armlängds avstånd och ängsligt bevaka våra tankar och handlingar.

    Hur göra?
    1. The looking
    2. Med hjälp av klarheten som kommer avslöja falska trosuppfattningar som t.ex. jag är i fara, jag behöver något, det är jag mot dom, o.s.v.
    3. Vila och låta den nya och sanna trosuppfattningen slå rot, blomma och bära frukt.

    sedan om igen från nr. 1 - The Looking

    Så ser jag på det. Jag vet många som liksom du tycker att ord besudlar sanningen. Jag förstår den synpunkten. Men jag ser också att sanningen renar orden. Det hör du när du lyssnar på Kim eller Sherman eller Tolle ... eller hur?

    SvaraRadera
  43. Crystal!
    Slow living! :) Jag förstår precis. När vi är med The Beloved är vi samtidigt tillsammans med dom vi valt bort att kallprata med ... då är vi samma sak.

    Så tänker jag ibland på jobbet. Jaa, här sitter våra Vasanas och pratar medan vi för evigt är det oföränderliga, odelade Självet - som stillheten bakom våra ord, som ljuset som lyser upp alla objekt är VI ETT. Jag och kunden. Om dom visste. Då skulle krampen släppa. Hjärtat öppnas.

    SvaraRadera
  44. Björn. Ja, tantra är viktigt för mig. Men inte lika viktigt som meditation. Kanske mer som ett annorlunda sätt att meditera. Som bonus. Sex är sex, det blir inte tantra bara för att man kallar det för tantra :-) Om Osho... jag har ingen aning, folk kanske bara missförstod honom? Alla står där dom står vid varje given tillfälle. Hade jag kunnat ta till mig tantra för två år sedan? Svaret är nej. Inte en chans :-) Så jag håller med dig. I vilken ordning spelar roll.

    Jag tycker inte att du missionerar. Det jag läser mellan raderna är glädje. Ett barns grädje. Oförställd. Jag gläds med dig.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  45. Glömde en sak... Det finns inga genvägar! Inga mirakelmetoder.

    Och är inte det vad sökandet i grund och botten handlar om? Sökandet efter någon eller något som kan göra mig hel...

    SvaraRadera
  46. Pirjo!
    Så bra att du inte störs av det som kan låta som missionerande:)
    Tantra som ett annorlunda sätt att meditera - ja varför inte! Ett sorts manifesterande av insikten att allt är Självet!
    Men som du säger, sex är sex oavsett vad man kallar det. För mig blir allt, när jag går djupt i Vichara-meditation som ett och samma uttryck för Självet...
    jag skrev nåt här men deletade då jag inser att jag ine greppar det här riktigt. Jag förstår så väl impulsen bakom Tantra. Istället för att se t.ex. lust som ett hinder, som något som drar ner mig, så ser man det som en öppning. Man vill undvika risken att undertrycka och förneka lust vilket som bekant ställt/ställer till med en massa elände i religiösa kretsar. Däremot kan jag ibland uppleva att Självet får en sådan dragningskraft att lusten försvinner och ersätts av något mycket mycket starkare än lust. Jag återkommer till detta! Känner du till David Deida. Han är enligt Integral Institute och Ken Wilber en av vår tids främsta andliga lärare och han lär ut Tantra. Det har inte blivit av att jag studerat honom närmare. Dessutom tror jag att det hela bygger på praktik, typ, kurser för par. Njae, jag vet inte. Jag och min fru har det bra. Jag är lyckligt lottad där. Hon respekterar och delar i vissa bitar min passion för det här. DESSUTOM respekterar och delar JAG en hel del av hennes skepsis för mycket inom den här typen av andlighet. Jag är så här i backspegeln väldigt tacksam för min ifrågasättande grundinställning. Om man inte har den blir man ett alltför lättköpt byte för en hel armé av halvupplysta lärare/läror som försöker sälja på oss halvsanningar.
    Men trots denna min skepsis har jag ju varit som ett rö för vinden många gånger. Följt efter än den ena än den andra teorin. Fast ändå kan jag se en röd tråd, en bestämd färdriktning. Och det är ju trösterikt:)

    SvaraRadera
  47. Hej Björn.
    Jag har inte läst David Deida.
    Det du skriver om förnekandet... jag tror det är viktigt. Jag var faktiskt frustrerad :-) Kunde inte förstå varför jag väljer sex när jag har himmelriket framför mina fötter. Så jag gjorde ett medvetet val. Valde att ha sex. Rent sex. Utan några som helst bör eller inte bör, ska eller inte ska. Det var fantastiskt. Några gånger :-) Sen... till min stora förvåning... sex blev meningslöst. Helt onödigt. Liksom försvann av sig självt. Kvar blev mötet. Med eller utan kläder spelar ingen roll :-) Det är tantra för mig.

    Jag är glad för det du har med din fru. Önskar er allt gott.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  48. Pirjo!
    Du skriver väldigt fint och inspirerande om Tantra! "kvar blev mötet" - jaa, det kan jag förstå. För mötet kan vara heligt. När man möter Självet i den andra! Och det kan man när man (som sinnet) har kontakt med självet i djupet av sitt hjärta! När man lyssnar till tystnaden bakom den andras ord ... och lyssnar till den ännu heligare tystnaden bakom denna tystnad ... där är hon/han :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1