tisdag, mars 31, 2009

Varför urskilja Självet från icke-Självet om allting är Självet?

Mycket har den senaste tiden handlat om att urskilja Självet från det som är icke-Själv. Denna process har inspirerats och eldats på genom läsningen av Shankaras Vivekachudamani. Men hur skall man sedan förhålla sig till allt det som är icke-Själv? För icke-Själv är förfärande nog ... allt ... nästan.

Det är inte lätt att översätta de anvisningar som kommer från Sankaras 1200 år gamla brahminska kultur till Sverige år 2009! Här måste jag och alla som läser Vivekachudamani lita till vårt sunda förnuft och försöka extrahera essensen ur den kulturella kontexten. Vad är då essensen?

Jo, såhär förstår och tillämpar jag Sankaras uppmaningar till asketism. Frågan mynnar ut i den än mer grundläggande frågan om vad Nondualism egentligen innebär. Så här resonerar jag kring Nondualism utifrån den enkla metaforen med vågorna och havet:

Vi tänker oss här att vi människor, tillsammans med alla levande varelser, representeras av vågorna på havet. Som vågorna har vi en början och ett slut. Vi vet att vi som vågor kommer att brytas sönder mot stranden. Som vågor har vi en form och är separerade från andra vågor ... på ytan. Nyckelordet är - på ytan. Men om vi istället för att fokusera på vågornas form fokuserar "våtheten", att vi är vatten, ja då har vi gått i djupet med vilka vi är. Då ser vi att under ytan är det stört omöjligt att skilja oss åt.

Vad asketism betyder inom ramen för denna metafor är att vända vår uppmärksamhet mot djupet, mot våtheten. Asketism är att se vad som alltid finns här hos alla, vad som aldrig förändras - med andra ord - vad som förenar. Nu råkar det vara så att formerna är det vi i vår kultur och tidsålder normalt förknippar med liv och lust. Former är kreativitet, konst, skönhet, njutning m.m. Men vad Shankara vill få oss att förstå - PÅ RÄTT SÄTT - är att döden finns inbyggd i varje form vilket förr eller senare kommer ge oss smärta. Rätt sätt är inte - okej, då gäller det att krama ut så mycket njutning som möjligt innan det är slut. Rätt sätt är det sätt som får oss att se djupare än ytan. För om bara vågorna på ytan fanns så skulle hedonism vara det förnuftigaste förhållningssättet. Men att suga ut så mycket njutning som möjligt av ytan är samtidigt att klamra sig fast vid ytan till ett allt för högt pris. Priset är att vi går miste om djupet, vi går miste om våtheten, föreningen. Värst av allt - vi går miste om the Beloved - Självet.

Åter till frågan vad Nondualism egentligen är - inte som en tankenöt utan som en fråga om nu eller aldrig, sanning eller lögn, himmel eller helvete.

För om nu allt, i enlighet med våg/hav-metaforen är våthet, spelar det verkligen någon roll vilken våthet vi identifierar oss med eller ägnar oss åt? Kan vi inte lika gärna knäppa på TV:n, öppna chipspåsen, ringa jobbet och sjukanmäla oss, ta ut våra besparingar och beställa en resa till karibien. Varför inte? Alltså, verkligen, jag menar det! Varför inte? Kan vi inte bara fatta det här en gång för alla - att allt är VÅTHET alltså - och sedan fira slutet på vårt andliga sökande och strävande med en helkväll på krogen?

Jag vet hur det är att sluta söka. Jag känner till lättnaden och den eufori som temporärt infinner sig. Kanske måste vi alla pröva den varianten några gånger för att veta vart den leder - nowhere. Att göra en religion av att sluta söka funkar bara i några månader. Förklaringen till det rus som uppstår är enkel, ren och skär kontrastverkan, omväxling förnöjer ... men bara på ytan, bara temporärt.

Alltså måste vi inse att det inte var så enkelt. Gud fanns inte i ölet eller i sexet eller beachen eller bilen. I teorin ja, men inte i praktiken. Shit, det lät ju så bra. Den nya bilen är en våg som är samma våthet som allt annat. Mitt begär är samma våthet, och min njutning etc.

Detta visar att Nondualism inte är en teori. Det är en fråga om död eller liv. Det är på riktigt. Och det gillar jag. Jag skall erkänna att jag kan roas av teorier, men det sjunger inte till i magen av sanning om jag inte känner sanningens kalla stål mot mitt huvud. Det sjunger till i mig när Mayas självgoda flin plötsligt bränns bort av sanningens vitglödgade stål.

Såhär ser jag på Nondualism. Vi kan omöjligt se att ölen, sexet, beachen och bilen är samma våthet innan vi är helt och hållet identifierade med den stillhet som genomsyrar allting. Dom orden hjälper mig oerhört dessa dagar - stillheten som genomsyrar allt -

Eckhart Tolle har gett sin kanske mest "laddade" bok titeln "Stillness speaks". Han hade kunnat kalla boken "The Self speaks" men valde Stillness. Stillhet är en fantastisk pointer som kompletterar och ger djup åt pointers som Självet, Nuet, Närvaron, Ren Uppmärksamhet m.m.

Jag gillar ordet Stillhet som synonym till Självet för att det hjälper mig (som sinnet) att inse att stillheten lyssnar till lyssnaren Björn. Jag lyssnar inte, jag blir lyssnad till ... av stillheten. Jag tänker på mig själv som vittnet ända tills jag inser att jag blir bevittnad ... av stillheten, av Självet, av den jag i sanning är!

Men vad betyder då denna mening, detta mantra - stillheten som genomsyrar allt - ??

Jo, jag förstår detta på många plan. Jag tänker på stillheten mitt i navet. Denna punkt som är evig eftersom där inte finns något annat än stillhet. Allt rör sig kring navets mitt. Allt rör sig kring Stillheten.

Plötsligt idag fick jag besök av ett minne från kemins och fysikens värld. Jag skall här göra ett litet kollage av mer eller mindre vederhäftiga minnesfragment som dock ger en förfärande exakt och kraftfull illustration av vad stillhet är. En vanlig liten atom, säg en kolatom, ser ut såhär ungefär. Om atomkärnan är ett äpple befinner sig elektronerna, stora som sandkorn, lika långt från kärnan som jorden befinner sig från solen.... Aaaaahh :) Mitt sinne andas ut och blir till ett enda stort leende....

En atom är alltså till 99.99999999 ... följt av ett förfärande antal 9:or ... procent ren jävla rymd. Ursäkta svordomen för den var alldeles för svag. Detta är som ett stålbad för intellektet. Vad är stilla om inte rymden. Som en parentes kan vi sedan nämna att dom där små sandkornen som befinner sig så oanständigt långt ifrån kärnan, dom finns egentligen inte mer än som en sannolikhet. Dom blir verkliga som partiklar först när vi väljer att gå in och förutsäga deras position som partiklar. Väljer vi att beräkna elektronerna som vågor, ja då blir dom vågor. Så vi glömmer det där med sankornen. Låt oss inse att mängden rymd bara ökar. Den som är utrustad med en sjuhelsikes matematisk begåvning kan sedan gå vidare och upptäcka att elementarpartiklarna (kärnans protoner och neutroner) somt elektronerna i själva verket är helt och hållet fiktiva i bemärkelsen matematiska konstverk i form av supersträngar.

Men låt oss lämna elementarpartiklarna (som jag inte begriper mig på) och fokusera på det jag trots allt begriper. Alltså, fatta hur sjukt mycket rymd det finns i det där hårda bordet som datorn står på. Och vad finns i rymden? Svaret är ... tadaaaa ... stillhet, Självet.

Som ytterligare en parentes. Minns ni hur många vattenmolekyer det finns i ett litet glas vatten (180 gram vatten)?

Kolla in den här siffran: 6 022 135 000 000 000 000 000 000 stycken. 24 nollor alltså. Det är rätt många molekyler ... :)

Och betänk sedan att var och en av dessa molekyler är rymd rym och åter rymd. Hur är det i rymden? Stilla. Vi dricker alltså stillhet. Vi är stillhet.

En tanke är stillhet, stillhet och inget annat än stillhet. Hur vet vi det? Jo, för en tanke är olika salter som färdas fram och tillbaka genom neuronernas membran. Och vad är dessa salter? Jo atomer. Och vad är atomer? Jo rymd. Och vad är rymd? Jo stillhet. Och vad är Stillhet? Jo, Självet, närvaron, nuet, evigheten ....

Vad gör våra sinnesorgan? Jo, dom sorterar bort stillheten. Dom letar efter dessa försvinnande små mängder "förtätad" rymd som vi kallar för elementarpartiklar. Resten skippar dom. Resten, dvs. rymden, har dom heller inte kapacitet att ta in eller ens förstå.

Men vi kan lära oss älska stillheten. Vi behöver inte förstå ett dyft om vare sig elementarpartiklar eller supersträngteorier för att genomsyras av denna heliga förnimmelse ... av stillhet.

Vi kan alla förstå och uppleva hur stillheten talar, dansar, tänker, rör sig och älskar.

Det finns inget annat än stillhet. Vi kan titta upp på himlen. Se rymden. Se ljuset från stjärnor som dog innan vår sol föddes. Ett stålbad för intellektet men en vitaminspruta för Vichara.
En annan ingång. Navet. Vi kan tänka oss alla atomers kärna som det eviga navet som elektronerna roterar kring. Hur många nav finns det då inte i en fingernagel? Förmodligen ett antal med över tjugo nollor. Vart och ett av dessa oräkneliga antal atomers kärnor - som ett nav i ett solsystem - med omätliga oceaner av stilla rymd.
..... och nu är vi tillbaka i

- stillheten som genomsyrar allt -

översatt blir det

- Självet som genomsyrar allt -

- Närvaron som genomsyrar allt -

- Nuet som genomsyrar allt -

Och nu, när en total sammansmältning med enna kunskap finns, en ständigt levande och älskande förnimmelse av stillheten i varje atom, då blir för första gången - ölen, sexet, beachen och bilen samma sak som Självet.

Men vad vi måste inse är följande:
Begäret och rädslan kan aldrig upplevas på samma gång som kärleken till stillhet, annat än som en svag krusning långt, långt däruppe på ytan av våthetens gränslösa ocean.

Detta fysikaliska, snarare än filosofiska , perspektiv på Stillhet gör att min identitet liksom tappar allt fotfäste i det gamla fastklamrandet vid Björn. Hur kan en normalbegåvad individ på fullt allvar klamra sig fast vid en fullkomligt fiktiv berättelse om en fullkomlig fiktiv verklighet när hon VET med stöd av alla vetenskapliga discipliner att allt till 99,99999999999999999999999999999999999999 procent är rymd och Stillhet?????????????????????????????????????????????????

Jo, vi kan glömma. Och vi vill glömma. Vi hjärntvättas till att glömma. Så är det. Vi är beroende av att glömma. Hjärnans belöningsystem är knutet till belöningar i form av fiktioner. Vi belönar oss med fiktioner. Betänk det!

Hur kan jag göra skillnad på människor när jag är bergfast i min övertygelse att alla är stillheten som dansar och sjunger?

Hur använder man detta i vardagen? Jag (som sinnet) tänker på det, känner det, erfar det, går djupare i det, hittar nya ingångar i det, nya djup, nya nyanser. Om och om igen kommer jag tillbaka till det. Från olika perspektiv. Nu läser jag Mandukya-upanishaden som handlar om AUM-mantrat. Här är symbolen igen:


Kronan på verket - Bindu - är samma sak som Självet eller Stillheten. När man använder AUM mantrat börjar man underifrån med A = gross world etc. ... går vidare till U = subtle world etc. ... går vidare till M = Causal plane ... och låter sedan mantrat gå över i stillheten som är Självet.
Man säger att stillheten finns där innan AUM, under AUM och efter AUM. Man säger just att stillheten genomsyrar existensens tre plan. För den som vill läsa mer, gå in på http://www.swamij.com/om.htm Denna site är för övrigt en guldgruva i klass med www. shiningworld.com

Men stillheten är den största guldgruvan av alla. Och den genomsyrar ALLT - bokstavligt talat, fysikaliskt talat, andligt, bildligt, erfarenhetsmässigt. ABSOLUT.

13 kommentarer:

  1. Det här är väldigt konkret, det du skriver Björn. Jag älskar att föreställa mig att mitt själv betraktar mig hela tiden och att jag (mitt sinne) är upptaget med att vara uppslukat av vad det nu än är uppslukat av. Jag har nyss sökt tid hos en psykolog för att ta reda på hur jag funkar, hur mitt sinne funkar. Hur upplevde du dessa samtal? Ställdes du inför många "aha"-upplevelser som kunde fördjupa din kontakt med självet eller var det plågsamt? Blir det tydligare för dig vilka hinder som ligger ivägen mellan dig (sinne-du) och ditt själv? Jag (sinne-jag) har svårigheter att knyta an till andra (och mitt sinne-jag) och det är min största anledning att söka mig till psykologin. Nu inser jag att det kanske finns större potential med mina besök och att ansträngningarna kanske kan ge mer djupgående resultat än vad jag först kunnat drömma om. Men allt är bara teori, än så länge.

    Tack för att du skriver!

    SvaraRadera
  2. Hej Björn!
    Vårsolen börjar ge sig tillkänna nu, den vill dra mig ut ur min dunkla bloggkammare...

    Många intressanta saker du tar upp här. Bra liknelser är mycket belysande, och jag gillar vågliknelsen!!
    I havet är det våtheten som är den förenande faktorn. Allt är vått.
    Och om vi överför liknelsen på oss själva är det energi. Allt är energi. Och egentligen kan man ta det ännu ett steg och säga att allt är medvetande. Ju större medvetandet är, desto mer ser vi att vi är alla ETT.
    Vinden som driver vågorna då? Vad är det för oss? Den Breda Vägen? Det kollektiva egot?
    Om en våg skulle bli medveten om sig själv skulle den inte följa nån vind.
    Eller kanske det är så här: Vinden som driver oss är den ekonomiska generatorn som driver oss att springa i våra ekorrhjul tills vi splittras mot klipporna.

    Jag gillar också allvaret. Nondualism ÄR en fråga om liv och död. Det handlar om att höja medvetandenivån! Strutsen med sitt huvud i sanden börjar förstå att det han gör inte gynnar överlevandet, därför att han blivit medvetan om att hans kropp står synlig där på ytan, exponerad för angrepp. Vi är alla sådana strutsar. Vi kan välja att ignorera allting eller resa oss.

    Underbart skrivet om Eckhart Tolles Stillness Speaks! Den är magisk, den lilla boken och den ligger alltid på min sängkudde.
    Vi ÄR stillheten runt allt. Att nå fram till den punkt där detta ÄR VERKLIGT FÖR MIG, är nog vad allt handlar om. Märker du hur bra det harmonierar med Vichara? Det Tolle säger ÄR Vichara!

    Roligt att också du går in på fysikens område och förundras över de förhållanden som råder.
    Det är bevisat att ALL UNIVERSUMS MATERIA kan komprimeras till ett knappnålshuvuds storlek. Din bil och Grand Canyon finns häri!
    Och troligen kan det komprimeras ännu mer, för vad vi gärna vill tro är att det finns NÅGON FAST materia!
    Men det gör inte. Det finns ingen minsta tänkbara odelbara partikel av FAST materia! Atomkärnan och elektronen är inga fasta partiklar de heller!

    Tänk dig att du ser detta knappnålshuvud. Ställ dig därefter frågan "Vem ÄR jag?"

    Du avslutar detta magnifika inlägg perfekt med en betraktelse över AUM. Eller OM.
    AUM/OM är också Universums grundton. Den infinner sig när perfekt balans råder mellan Alfa och Omega. Åttans skärningspunkt.
    Och genom att "tona in sig" på denna grundton kan man själv finna balans. I Inden sutter folk hela dagarna och hummar "OM". The cosmic hum...

    Tack för ett nytt stycke inspirerande läsning!

    SvaraRadera
  3. Jag håller med Perra i varenda ord. Tack Björn för ditt oerhört inspirerande blogginlägg. Det är fullmatat med liknelser, det är gott att få alla dessa saker att bita i. Boken Tystnaden Talar ligger även på mitt nattduksbord. En underbar bok och igår kväll läste jag än en gång orden "kan du se att detta 'jag' (som sinnet, min anm) är föränderligt, en tillfällig konstruktion, som ett vågmönster på vattenytan?". Det är ju exakt det du, Björn skriver om vågen, havet och den underbara liknelsen du gör med "våtheten".

    I flera dagar har jag nu fått tillfälle att träna vichara med människor som har ganska täta moln över solen, Självet. Det är vid såna här tillfällen man får möjlighet att se om grunden håller. Jag har en bit kvar, det är uppenbart. Men jag tacksam för prövningarna. Märker också att vid sådana utmanande tillfällen, funkar Shermans underbart enkla "look at yourself" väldigt bra. Ja, *skrattar* åtminstone just nu i alla fall. Men genom att använda Shermans enkla ord, lyckas jag se igenom den andres moln och förmår se solen, Självets ljus, skymta genom dennes ögon. Det funkar, sakta men säkert så... :)

    Tack Björn för dina underbara ord och alla bra-iga påminnelser du ger mig. :)

    SvaraRadera
  4. Fredrik!
    Ja, jag fick många aha-upplevelser under terapin. Men idag skulle jag nog få ut ännu mer av det. Kanske går jag en ny omgång snart. Den terapi som är kognitivt orienterad är ju helt lysande om den får en koppling till uppvaknandet till Självet. Byron Katie är mästaren här. Du känner till henne?
    Jag önskar dig lycka till!! Jag tycker det verkar som ett väldigt bra beslut och du har rätt, kanske kommer det gå mycket djupare än du tänkt dig! Det kommer det säker att göra!

    SvaraRadera
  5. Perra!
    Javisst, "våthet" och energi eller rent medvetande spelar ju ingen roll. Det är bara det att "våthet" är mindre abstrakt. Satt igår och njöt av solen på Stenpiren en god stund, ett par timmar, och mediterade över vågorna som drogs upp av Älvsnabben. Tänkte att "våtheten" aldrig "hotas" eller skadas eller överhuvudtaget påverkas ens om en stor båt kommer och klyver genom den. Ingenting kan skada våthet. Det var en fantastisk meditation!

    Okej, universums "fasta" materia inte större än ett knappnålshuvud ... Wow!! Det är fantastiskt. Jag trodde det var mer :)
    Javisst är AUM mantrat vackert. Mer teori behöver man inte. Swami J (din namne ... nästan...:)) skriver någonstans om Manduka Upanishaden, den som handlar om AUM, - Veda är essensen av alla upplysta mästares insikter, Upanishaderna är Essensen av Veda, och Manduka är essensen av Upanishaderna. Manduka sägs vara den enda Upanishad man behöver läsa.

    Jaa, jag märker hur bra Tolle och Vichara och allt detta harmoniserar. Det är sååå underbart att uppleva det.

    Ha det gött i vårsolen denna fina torsdag!

    SvaraRadera
  6. Crystal!
    Jaa du, att se solen genom ögon med mycket moln:) Vackert beskrivet. Det är utmaningen. Jag känner som du, det är nog det svåraste och det är för mig på samma sätt, det är då jag ser att jag har en bra bit kvar. Men vi har grunden, eller hur?
    Det är något med energier också som gör Vichara jättesvårt mitt bland människor med mycket... kan vi säga Tamas. Vi är ju inte separata. Vi är ett. Är dom "molniga" är vi (som sinnet) molniga. Det är då stenhårt fokus på det som aldrgi förändras är så viktigt. Och det kräver för mig något som liknar disciplin och ansträngning. Men det är inte det. Hur skulle du beskriva det? Effortless effort? Man märker ju att ren effort inte funkar. Men det som funkar är ändå så nära effort?
    Hur tänker du kring detta?

    SvaraRadera
  7. Björn!

    Det är en fröjd och glädje att följa din fascinerande resa till dig Själv. Jag är övertygad att du kommer att finna vad du söker med den brinnande inställning du har till resan.

    Om vi alla som skriver på denna blogg bjöd in alla sökare i Sverige och bestämde oss för att träffas i Blomstermåla, skulle vi nog bli förundrade över hur många olika sätt människor skulle försöka ta sig dit. De flesta skulle skaffa en karta och följa den. Några skulle gå, några åka tåg, bil eller cykla.

    De flesta är slarviga med kartan. Man kastar en blick och tror sedan att man nog hittar dit. Några tar första bästa karta och märker inte att Blomstermåla inte ens är utsatt på kartan. Vissa har gamla kartor där vägarna inte gäller längre. De allra flesta blir dock distraherade av något under vägen och glömmer helt enkelt bort vart de var väg från början. Några ger sig av utan någon karta alls och frågar sig fram helt i blindo. Vissa följer första bästa guide som påstår sig veta var Blomstermåla ligger, men hamnar istället i Bromölla.

    Om vi skall ha någon som helst chans att finna Blomstermåla måste vi börja vår resa från båda ändar, dvs med så stor kunskap och insikt som möjligt om själva resmålet, och samtidigt ha konkret och praktisk förståelse hur man tar de första och därpå följande stegen på vägen till målet – och – vi måste ha en oerhört stark längtan dit.

    Målet, Blomstermåla, är ju inte en fysisk plats, utan ett tillstånd som inte är beroende av något annat än sig självt. Det innebär att den yttre omgivningen kring Blomstermåla kan se ut hur som helst, personens känslor eller tankar påverkar inte heller den som trätt in i Blomstermåla. Den som kommer först dit har ingen känsla av att han/hon måste vänta på de andra.

    Det som skiljer Blomstermåla från alla andra orter är att när vi är där uppstår inte någon som helst önskan om att vara någon annanstans. Detta är innebörden av att vara framme.

    De flesta sökare är väldigt slarviga när det gäller sitt eget sökande. Man blundar och andas djupt, försöker rätta till de värsta personlighetsskavankerna och hoppas att något bra ska hända. Kanske lite styggt beskrivet men jag var själv en sådan ”sloppy” sökare under lång tid.
    Men man behöver faktiskt till slut någon form av inre karta om man skall finna sig själv. Det finns många ”läror” som cirkulerar runt idag där man förespråkar att man inte kan göra någonting eftersom man egentligen inte finns, eller faktiskt redan är framme även om det inte verkar så! De flesta märker snart eller så småningom eller när det är för sent, att ”läran” gällde för den som förespråkade den, men inte för någon annan. Det finns också läror med mycket detaljerade kartor hur man tar sig till målet men dom har inte den djupaste förståelsen av vad Blomstermåla innebär, varför livet blir en enda lång resa där man försöker förändra resenären, betonar särskilt viktiga platser längs resvägen, men resans mål blir aldrig funnet, om man nu ens förstår att Blomstermåla är resans mål.

    De riktigt uthålliga sökarna kommer till slut fram till att det finns inre kartor som ritades
    för tusentals år sedan och som man kan följa lika bra idag som igår. Det finns även moderna varianter på dessa gamla kartor men dom använder sig av samma vägmärken som de gamla gjorde. Dessa kartor beskriver helt enkelt vägen till Självet och den vägen har inte ändrats bara för att vi som personligheter har blivit ”moderna”. Det handlar alltså inte om religion utan om vägbeskrivningar.
    När en sådan vägbeskrivning säger att resenären måste ta med sig urskiljningsförmåga och en uppriktig vilja att inte följa personliga begär handlar det inte om några diffusa generaliseringar utan om mycket konkreta råd att man för varje ögonblick i livet skall se om det man just nu möter är verkligt eller overkligt, dvs har ett slut och en början eller om det är evigt och oföränderligt. Man skall också vara så närvarande i sin Närvaro att man hela tiden kan iaktta om man är bunden eller fri från ett tillfälligt begär eller inte. När en sådan instruktion säger att man som färdkost skall ta med sig förnöjsamhet, medlidande, förlåtelse, uppriktighet, lugn och självkontroll, är det inte en uppräkning av ungefärliga egenskaper som kan vara bra att ha, eller för att det låter etiskt och poetiskt utan för att dessa egenskaper efter årtusenden av djupt tänkande och erfarenhet har befunnits besitta den förlösande kraft som får egot att släppa taget. När dessa instruktioner säger att den innersta essensen i det andliga sökandet är att ”släppa greppet” är det inte ett ”sloppy” begrepp, utan en revolutionerande sanning som förvandlar människans väsen. För när vi släpper taget om ting efter ting, föreställning efter föreställning, avkläds vår hittillsvarande identitet, och det vi ÄR träder fram.


    Summa summarum, vet ni alla allt detta men jag ville egentligen bara säga och uppmuntra dig Björn, och alla oss andra som läser dessa rader, att det är upp till oss själva att ta vår förvandling på högsta allvar. Detta handlar inte om en ABF-kurs på torsdagskvällar där godkänt betyg är bra nog. Det handlar inte om ursäkter att livet är stressigt, besvärligt eller motigt, utan det handlar om hur mycket Sanningslängtan som brinner i mitt hjärta. Allt annat är diskussionsunderlag, till för att fördröja resan.

    Låt oss sammanstråla i Blomstermåla!

    Olof

    SvaraRadera
  8. Olof!
    Ja låt oss sammanstråla i Blomstermåla! Som du skriver, när vi är där uppstår ingen önskan om att vara någon annan stans. Allt oftare, allt oftare Olof, är det så för mig som sinnet. Det är en nåd. Jag har inte ord att uttrycka min tacksamhet.
    Bra uttryckt det där med läror som bygger på en persons erfarenheter. Dom är mycket vanliga dessa dagar. Det ligger i luften känner jag. Jag ser ett oerhört värde att lyfta fram källorna.
    För övrigt var det en fröjd att läsa din kommentar. Jag tackar också innerligt för din uppmuntran!!

    SvaraRadera
  9. Björn!

    Ja, Björn, vi har grunden, visst har vi det, en grund med tusenåriga anor. Och ja du har rätt, tamas, skulle jag nog också säga att de har för mycket av, nåt som känns tungt. Och "jag som sinnet" är en del av detta moln, så är det nog, medan "jag som källan" ser bortom detta. Jag röner en sån inre glädje vid de tillfällen jag lyckas med det. Det är som om det LYSER inombords då.

    Har begrundat det du skriver ett tag och noterat hur jag upplever det och jag skulle nog också säga effort effortless, ett mycket bra uttryck. Först någon form av disciplin, viljeansträngning, effort, men sen.. i ögonblicket händer det jag upplever som effortless. Det bara kommer, men har naturligtvis föregåtts av ett fokus på källan. Upplever dessa ögonblick som mycket kraftfulla, fyllda av kärlek till ALLT.

    Björn och Olov! Här är en till som längtar så innerligt efter "Blomstermåla". Och nej, det här är sannerligen ingen abf-kurs, så sant. Det är hårt arbete. Så vackert uttryckt Olov, tack för dina ord.. de gick rakt in i hjärtat.. :)

    SvaraRadera
  10. Haha, vände visst på orden. Effortless effort, skulle det naturligtvis vara. :D

    SvaraRadera
  11. Crystal!
    Tack för svaret och tankar kring effortless effort. Fokus var ordet! Precis! Fokus på Källan. Stillheten. Har du märkt Crystal att varje gång man upprepar dessa Själv-klarheten blir dom mer Själv-klara. Visst är DET underbart?!

    SvaraRadera
  12. Björn!
    Ja visst är det så. Upprepandet verkar vara en viktig del för att självklarheter ska bli självklara. Jag (som sinnet) behöver det där upprepandet för att haja hur det egentligen till, att det är Jag (som Självet) som är solen och inte tvärtom. :D

    SvaraRadera
  13. Crystal!
    Javisst! Jag som sinnet kan inte lysa alls. Däremot är vi alla (som sinnen) upplysta. Det handlar bara om att ta till sig det. En process som tar tid för sinnet. Ditt ljus är mitt ljus är allas ljus. Allas våthet. "untouched", evig.
    Åh, jag önskar det fanns ord samtidigt som jag vet att den här processen behöver mer och mer stillhet. Jag mediterar "sittande" i avskildhet allt längre perioder när tillfälle ges. Därför dröjer mina svar ibland. Mer stillhet och mindre ord. Men orden ÄR så dyrbara också. Det har dom alltid varit. Vad vore Vedanta utan ord. Vad vore Zen utan ord. Zen som hela tiden använder orden till att se att det INTE handlar om orden. Tänk så värdefulla orden är i Zen!!

    SvaraRadera

UA-3343870-1