Igår, måndag kväll, deltog jag i paneldebatten/samtalet med temat
- Mystiken i en ny tid - De andra deltagarna, Ingrid Krianon, Jon Anker Holm, Lotti Sharif, samt moderatorn Rigmor Borg är alla underbara människor. Samtalet och hela kvällen genomsyrades av ett varmt och öppet flöde ... MEN ... jag insåg att jag inte lyckades formulera vad Vichara är. Min framställning och mina inlägg fick aldrig den udd och skärpa som behövdes. Vichara är vasst, det skär som laser genom lager av lögner. Men i min framställning blev det mer som en mysig, mjuk och varm snuttefilt .... Jag hörde det själv medan orden kom. Jag kände vibbarna från publiken - hur dom tyckte att orden Stillhet och Närvaro var "mysiga" och avslappnande. Och jag sveptes med av de vibbar som uppstod mellan mig och publiken. Det var så lätt och spinna vidare på det varma och mysiga och trygga. Jag var oförberedd, jag blev tagen på sängen.
Jag är mycket tacksam för mitt "misslyckande". Följande ser jag nu tydligare än någonsin:
Jag är inte den jag tror att jag är. I den här insikten faller jag handlöst genom flera olika lager av lögner:
Följande utdrag ur en dikt av Thich Nhat Hanh illustrerar vad jag menar: Dikten heter
Please Call Me By My True Name
".......
I am the frog swimming happily in the clear water of a pond.
And I am the grass-snake that silently feeds itself on the frog.
I am the child in Uganda, all skin and bones,
my legs as thin as bamboo sticks.
And I am the arms merchant,
selling deadly weapons to Uganda.
I am the twelve-year-old girl,
refugee on a small boat,
who throws herself into the ocean
after being raped by a sea pirate.
And I am the pirate,
my heart not yet capable
of seeing and loving.
....."
Dessa rader säger allt. Vi tror inte att vi är vapenhandlaren eller våldtäktsmannen men det är vi .... helt enkelt för att vi är en del av mänskligheten ... på samma sätt som en hudcell är en del av vår kropp. Hudcellen är delaktig i allt en människa gör. Den går så att säga åt samma håll som människan och är närvarande på brottsplatsen. På samma sätt är jag närvarande på brottsplatsen i egenskap av "mänsklighets-cell". Brottsplatsen är planeten Jorden.
Detta är den första lögnen om oss själva -
att vi är goda och gör rätt. Denna lögn måste avslöjas innan vi ens kan börja med Vichara. Varför sade jag inte det igår? Jo, det krävs mod för att tala om för människor att dom är våldtäktsmän utan att veta om det. Men det krävs också medkänsla av samma kaliber som den Thich Nhat Hanh utstrålar. Stora sanningar kräver stor kärlek. Annars studsar dom bara eller så sårar dom djupt djupt.
Den andra lögnen är
att vi är vakna när vi i själva verket drömmer. Hur säger man det utan att det rinner av som vatten på en gås? Det går ju bara inte. Men ändå måste det sägas. För annars blir Vichara just en snuttefilt.
Jag vet ju skillnaden av egen erfarenhet. Varenda cell i kroppen måste skrika att den inte står ut en sekund till med den här drömlika tillvaron. När jag känner så, då är jag redo för Vichara - då är jag redo att vakna upp. Men jag vaknar inte upp förrän det brinner i mig och runt mig.
I kyrkan igår brann det inte värre än några tända ljus. Det var fint och mysigt. Härliga energier flödade. Vem är redo att vakna upp under sådana omständigheter?
Jag tänker ibland att det bästa Jed McKenna citatet måste vara - "Why wake up, you have a wonderful dream!?"
Jag vet ju inom mig att Vichara fungerar först när energin närmar sig en inre och yttre eldsvåda.
Alltså, det här är ju otroligt. Det går ju inte att marknadsföra Vichara. Vilken idiot jag var igår som låtsades tro det. Vichara är en spann med vatten som man griper tag i när det brinner eller när man håller på att törsta ihjäl. Människor som har en uthärdlig dröm kommer aldrig börja med Vichara. Däremot kanske dom börjar med något som är snarlikt Vichara, en sorts mental snuttefilt full av Stillhet och Närvaro.
Jag inser just att Stillhet/Närvaro inte har ett dyft med Vichara att göra om dom ingår i drömmen om mig. Man MÅSTE vilja vakna och det vill man inte förrän drömmen blir outhärdlig.
Nu vill jag starkt betona att ingen annan än jag kan se vad som gör min dröm outhärdlig. Jag har ett mycket bra liv. Jag mår bra psykiskt, har en underbar familj, vänner, materiell standard, ett jobb jag gillar, en hobby jag gillar (fiolspel), kort sagt, ett liv jag gillar .... men trots detta står jag inte ut med att drömma den här drömmen. För
det handlar inte om mig och mitt liv och hur det ser ut. Det är just den biten som är outhärdlig. Det tar emot att ljuga. Men den största lögnen av alla, nämligen att jag är god och gör rätt, den får mig att vilja krypa ur skinnet NU. För helvete, släpp ut mig, jag står inte ut en sekund till!!!!
Vi är ormen, vapenhandlaren, piraten, våldtäktsmannen, maktmissbrukaren. Vi är också alla offer - vi är allt. Vi vet det. Men vi ljuger för oss själva och drömmer att det handlar om mig och mitt liv. När man inte längre står ut med att ljuga - då är man redo för Vichara. Då är man redo för Stillheten/Närvaron. Först då.
Detta glömde jag säga igår. Eller så insåg jag inte hur viktigt det är. Det är monumentalt.
Vichara kräver ett blodigt förspel. Det hade jag i höstas. Men det funkar inte riktigt så enkelt heller. Detta blodiga förspel måste man ha varje dag. Det ser jag nu klart. Om man sätter sig på meditationskudden utan att blodet flutit så kommer man bara vagga sig djupare in i drömmen - en dröm full av Stillhet/Närvaro.
Vi var ju i en kristen kyrka igår och Jesus hängde hela tiden där på sitt kors som en påminnelse om blodet och lidandet. Men jag såg inte budskapet. Blodet och lidandet var vad som föregick hans uppståndelse från de döda. Samma sak föregår vår uppståndelse från "de levande döda". Om man skulle tvingas stapla upp ett berg av alla lik som dödats av andra människor under förra seklet och in i detta sekel - ja då skulle man tvingas inse att människan är en förfärlig varelse. Punkt. Berget av lik skulle bli ofantligt.
Så blir det när vi lever som levande döda. Så blir det när kroppen/sinnet lever ett liv bortkopplade från Självets Stillhet/Närvaro.
Jesus uppstod inte från de döda förrän blod flutit och han utstått alla helvetets kval på korset. Varför skulle vi slippa? VARFÖR???
Sådär, då var det gjort. Nu har jag gjort allt för att få Vichara att låta som det sista jag skulle göra i mitt liv. ....... och se det är ganska nära sanningen. Vichara är det sista vi gör i livet. Det är slutet på det livet vi känner till. Livet som levande döda.
P.S. Jag var trött igår kväll när jag skrev detta och lägger därför till följande kommentar efter att ha mediterat på morgonen.
Vi är också hjälten och frälsaren vi längtar efter skall komma och rädda oss. Insikten om att vi inte är dom vi tror vi är - öppnar för dimensioner av oändligt mörker men också för oändligt ljus. Jag gjorde en hård vinkling igår för att få fram den skrärpa och vasshet som saknades i måndags kväll. Jag vill också säga att Vichara för mig fortfarande är just så enkelt som det alltid varit - det handlar om att jag som sinnet identifierar mig med Stillheten/Närvaron ... tystnaden som lyssnar till alla mina tankar..... Närvaron som aldrig sviker, som älskar mig villkorslöst ... med DETTA outsägliga .... med the Beloved ... smälter jag samman.... om och om igen.
Vad jag ville lyfta fram var att det inte finns något mig och mitt lilla liv. Jag kan aldrig gömma mig i illusionen om lilla mig och mitt nästan perfekta liv. Tack vare det finns en ständig drivkraft att göra Vichara och en ständigt klargörande låga av lidande - inte mitt utan mänsklighetens ... den lilla droppe jag kan ta in innan mitt hjärta brister ... om och om igen. Lidandet är den bästa av alla Gurus säger Eckhart Tolle. Nej då, Tolle är ingen mysgubbe som säljer snuttefiltar åt folk. Men om man bara skrapar lite på ytan av hans lära kan det se ut så.