... inget nytt liksom, MEN det är härligt att bli påmind ...

Ikväll var jag med jobbet på en föreläsning av Kjell Enhager! Han har coachat svenska damlandslaget i golf och en lång rad framgångsrika personer inom idrotten, kulturen och näringslivet. Vi hade roligt och skrattade mycket. Kjell är en superskön person med en smittande energi. Det var en givande kväll.

På ett annat plan var detta en enormt spännande utmaning för mig. Hur stabil är min övertygelse om att jag inte är berättelsen om mig och mitt liv? Vichara visar mig om och om igen att inga berättelser om mig och mitt liv säger något om min identitet. Samtidigt försöker allt och alla övertyga mig om att berättelsen om mig och mitt liv är verklig och dessutom viktig.

Jag minns den period då jag brann för coaching, NLP och KBT. Det var inte länge sedan. Som sagt, i januari 2008 skrev jag fortfarande om det här på bloggen. Men allvarligt talat, jag hade haft mitt stora uppvaknande 2004, jag hade haft flera mindre, jag hade mediterat, jag hade läst och fått insikter, jag VISSTE ju för sjutton att berättelsen om mig och mitt liv inte sade ett dyft om mig som Självet. Hur kunde jag åka dit och låta mig förtrollas mot bättre vetande?

Jag inser idag att svaret är - BRISTANDE ÖVERTYGELSE. Det lustiga var att jag såg hur samma sak gäller inuti drömmen. Alla dessa fantastiska coaching-principer och knep funkar för vissa men inte för andra. Vad är skillnaden som gör skillnaden? Nästan alla har någon gång hört det som de stora inspiratörerna och coacherna pratar om. Jag snappade upp detta bland folks kommentarer i pausen också. De flesta hade kommentarer i stil med - jaja, det är ju rätt enkla grejer han pratar om, inget nytt liksom, MEN det är härligt att bli påmind ... och så är Kjell en sån härlig person!

Samma sak med Vichara. Vi (som sinnet) faller tillbaka in i drömmen för att sinnets övertygelse inte är stark nog. Jag kom ihåg detta idag. Så under eftermiddagen insåg jag att jag behövde formulera ett mantra som jag kunde upprepa för mig själv under föreläsningen - ett mantra som kunde stå emot Kjells förmåga att dra mitt sinne tillbaka in i drömmen.

Jag skrev ner det på en papperslapp och förvarade det i fickan. På lappen stod följande:

Såsom en spegel förblir orörd av din spegelbild,
så förblir identitetens röda tråd - Självet -
orörd av alla berättelser om dig och ditt liv.

Att identifiera sig med den röda tråden - Självet -
och inte med berättelsen om mig och mitt liv,
avslöjar en absolut frihet
som öppnar upp för villkorslös kärlek.

Detta hjälpte mig. Effekten blev att förtrollningen uteblev. Visst skrattade jag igenkännande, visst berördes mitt sinne när han växlade ner och blev sentimental för att sedan avväpna oss med ett dråplig kommentar som vittnade om sann självdistans. Men jag kunde ändå hålla kvar en identifikation med identitetens röda tråd - Stillhet/Närvaro. Sinnet är ännu kvar i detta tillstånd. Vad kan jag säga annat än tack!

Sinnet finns här som vågor på havet men jag är havets våthet ... åh, jag säger allt detta om och om igen!! ... jag gör det för att jag älskar den här sista berättelsen. Vilken berättelse kan mäta sig med denna?? Jag älskar den här sista berättelsen för att den för mig hem, den för mig till den röda tråden som är utan början och utan slut. Den släpper ut mig ur tidens fängelse. Nu finns ingen tid. Jag behöver ingenting. Jag behöver inte skriva ner detta. Ingen behöver läsa det. Ingenting har någonsin hänt, inget kommer någonsin hända.

Varför skriver jag såna här saker?

Det gör jag inte. Ingenting har någonsin skrivits. Ingen har någonsin läst något. Det finns inga människor. Det finns inget sinne. Ändå finns allt detta som en hägring i öknen. Som James Swartz säger. En hägring slutar vara ett problem när man vet att det är en hägring. När man vet vad det handlar om försvinner allt hopp men också all besvikelse - all glädje men också alla sorg. Kvar blir en lycksalighet bortom alla motsatser. Jag vet att jag inte behöver dricka vattnet i hägringen. För jag ÄR vatten. Jag är allting. Jag behöver ingenting.

Det handlar om att jag försöker övertyga mig själv

När jag möter människor nuförtiden ser jag ofta följande:
Under nattens djupsömn var hennes ansikte alldeles fridfullt. Andningen var djup och lugn och ljuset från Självets Stillhet/Närvaro reflekterades perfekt i sinnets spegelblanka yta.
Sedan kom drömmarna - en drömkaraktär uppstod som en våg på den spegelblanka ytan och snart var hela skådespelet igång - alltmedan kroppen låg där i sängvärmen - ansiktets drag inte längre så fridfullt utslätade, andningen inte lika djup och lugn.
Sedan vaknade hon - efter några minuter började det hända något i hennes sinne - berättelsen om denna person och hennes liv började rulla igång. Medan hon satt på toaletten, när hon stod i duschen radades hennes olika behov upp. Snart är hon på banan. Telefonen ringer, almanackan kollas och adrenalinet strömmar genom systemet .... men ...
... hon glömde fråga sig ...
... vart tog nattens Stillhet/Närvaro vägen?

Ni vet svaret lika väl som jag - Stillheten/Närvaron tog inte vägen någonstans. Människan jag ser framför mig är inget annat än Stillhet/Närvaro. Varenda cell i hennes kropp är en form av Närvarons ofattbara intelligens. Som en våg på havet. Inget behöver läggas till, inget behöver tas bort. Med andra ord - inget KAN läggas till, inget KAN tas bort.

Men människan jag möter vill att jag skall lyssna till hennes berättelse om henne och hennes liv. Det finns bara en berättelse - ett tema - med ett oändligt antal variationer. Temat är

... jag behöver ....

Mina första inlägg på den här bloggen i Januari 2008, handlade om de sex mänskliga behoven såsom dom framställs inom NLP enligt Anthony Robbins. Jag jobbar ju en del med coaching och var väldigt engagerad i dom här frågorna på den tiden. Utan att utveckla den här behovs-teorin vill jag säga att det står alldeles klart för mig att berättelsen om mig och mitt liv handlar om en enda sak - vad jag behöver. Altruism är också ett behov - "the need to contribute" - enligt Robbins det "högsta" behovet som kommer ur en känsla av tacksamhet för livet.

Det "coola" med Vichara är att det inte kan fångas in i några behovs-modeller. Det finns dom som anser att Vichara kommer ur ett primitivt behov av trygghet och säkerhet men inget kan vara längre ifrån sanningen. Vichara kan inte ta fart förrän man vet att man kan dö nu. Det räcker med att titta på vad som föregick Eckhart Tolles uppvaknande, eller Byron Katies - nattsvart, bottenlös depression. Hade dom inte vaknat upp hade dom troligen begått självmord. För mig står det också klart att jag kan dö nu. Jag har åkt färdigt. Berg-och-dal-banan av glädje/sorg etc. intresserar mig inte längre. I am done. Jag som sinnet lever för Vichara. Det är allt. Sedan märker jag hur berättelsen om Björn rullar på av sig självt. Björn gör en massa saker, han tillfredställer behov hos sig själv och andra. Ibland säger han t.om. saker som - Det här behöver göras nu för det är viktigt .... Och när han säger så småskrattar något inom honom. För något inom honom vet - allt är redan gjort ... och samtidigt ... ingenting har någonsin gjorts.

Ibland får jag mejl från läsare av den här bloggen som tycker att det låter som att jag försöker övertyga mig själv om dom här sakerna. Detta kunde jag såklart uppfatta som kritik men jag håller med. Det är vad min process handlar om. Det är vad den här bloggen handlar om. Man kan inte undgå att lägga märke till att ALLT - precis allt (99,99%) vi möter när vi går ut i världen handlar om att förbättra berättelsen om mig och mitt liv. Det handlar om att försöka laga något som aldrig varit trasigt. Det handlar om at försöka sätta ihop något som aldrig varit delat.

Allt fler människor springer till coacher. Vad gör coacherna egentligen? Jo, dom lyssnar ... låter klienten hitta svaren inom sig själv ... Aaah, det låter tjusigt. Vad det egentligen handlar om är att låta som "sanna" behoven komma upp till medvetandet. Dessa behov hittar man först när man kommit bortom det som är politiskt korrekt. Dessa "råa" behov skall lysa i neon. På badrumsspegeln, på kylskåpsdörren. På lappar i taket över sängen. När mina djupaste behov lyser i neon kan ingenting stoppa mig. När ett behov övergår i tvång vaknar en ny form av intelligens i oss. Jag lägger ingen värdering i det men jämför ändå med missbrukare. En spelmissbrukar t.ex. hittar sätt att låna pengar ... var så säker. På samma sätt hittar någon som har ett tvångmässigt behov av att gå ner i vikt ett sätt att lyckas. Men först när han/hon inser att det underliggande behovet kanske är att attrahera massor av sexpartners. Ja, ni ser principen. Coachens jobb är att omvandla behov till tvång. Behoven skall bulta i kroppen. Coachens jobb är att gallra bort alla behov som klienten omtalar i termer som - ja vet att jag borde / egentligen skulle det vara bra ....... - coachen vill inte veta vad du tycker att du bör. Coachen vill veta vilka behov som har en potential att omvandlas till tvång. Om detta tvång är att tjäna pengar - ja då jävlar, räkna med att klienten blir rik, - liksom den coach som varit med i processen.

I detta klimat, i denna kulturella energi, är det en utmaning att göra Vichara. Om vi går in i berättelsen att jag är en separat våg på havet så ser vi snart att detta inte är sant, inte ens som en fiktiv berättelse. Jag som sinnet påverkas hela tiden av allt och alla runt om mig. Att kliva ur berättelsen om mig och mitt liv och vakna i Stillheten/Närvaron som är identitetens röda tråd, det kräver 100% fokus twentyfourseven. En av de saker som hjälper sinnet att inte falla in i berättelsen om mig och mitt liv är att stärka övertygelsen om "hur det egentligen är". Alla (99,99%) berättar för oss "hur det INTE är".

- Björn, vad du behöver för att läka ut det ena ... hela det andra ... eller integrera det tredje ... är följande. Och så kommer det en aldrig sinande lista med saker jag behöver göra.
- Bullshit! svarar jag. Berättelsen om mig och mitt liv är lika intressant som fågelsången, lika intressanta som flugornas surrande eller radiopratarnas babblande. I am done with stories. Det finns bara en story kvar och det är den om Självet. Det är dom stories vi kan berätta om hur Vichara verkar i våra liv. Dom vill jag berätta. Dom vill jag höra om.

.... jag vill höra berättelsen om Stillheten/Närvaron som aldrig någonsin vikit en tum från vår sida. Den har aldrig lämnat oss. Kommer aldrig lämna oss. Stillheten/Närvaron är den röda tråden. Det enda som består. Det enda som är verkligt. Det enda som är sant.

Vichara är INTE en varm och mysig snuttefilt!

Igår, måndag kväll, deltog jag i paneldebatten/samtalet med temat - Mystiken i en ny tid - De andra deltagarna, Ingrid Krianon, Jon Anker Holm, Lotti Sharif, samt moderatorn Rigmor Borg är alla underbara människor. Samtalet och hela kvällen genomsyrades av ett varmt och öppet flöde ... MEN ... jag insåg att jag inte lyckades formulera vad Vichara är. Min framställning och mina inlägg fick aldrig den udd och skärpa som behövdes. Vichara är vasst, det skär som laser genom lager av lögner. Men i min framställning blev det mer som en mysig, mjuk och varm snuttefilt .... Jag hörde det själv medan orden kom. Jag kände vibbarna från publiken - hur dom tyckte att orden Stillhet och Närvaro var "mysiga" och avslappnande. Och jag sveptes med av de vibbar som uppstod mellan mig och publiken. Det var så lätt och spinna vidare på det varma och mysiga och trygga. Jag var oförberedd, jag blev tagen på sängen.
Jag är mycket tacksam för mitt "misslyckande". Följande ser jag nu tydligare än någonsin:

Jag är inte den jag tror att jag är. I den här insikten faller jag handlöst genom flera olika lager av lögner:
Följande utdrag ur en dikt av Thich Nhat Hanh illustrerar vad jag menar: Dikten heter Please Call Me By My True Name

".......
I am the frog swimming happily in the clear water of a pond.
And I am the grass-snake that silently feeds itself on the frog.

I am the child in Uganda, all skin and bones,
my legs as thin as bamboo sticks.
And I am the arms merchant,
selling deadly weapons to Uganda.

I am the twelve-year-old girl,
refugee on a small boat,
who throws herself into the ocean
after being raped by a sea pirate.
And I am the pirate,
my heart not yet capable
of seeing and loving.
....."

Dessa rader säger allt. Vi tror inte att vi är vapenhandlaren eller våldtäktsmannen men det är vi .... helt enkelt för att vi är en del av mänskligheten ... på samma sätt som en hudcell är en del av vår kropp. Hudcellen är delaktig i allt en människa gör. Den går så att säga åt samma håll som människan och är närvarande på brottsplatsen. På samma sätt är jag närvarande på brottsplatsen i egenskap av "mänsklighets-cell". Brottsplatsen är planeten Jorden.

Detta är den första lögnen om oss själva - att vi är goda och gör rätt. Denna lögn måste avslöjas innan vi ens kan börja med Vichara. Varför sade jag inte det igår? Jo, det krävs mod för att tala om för människor att dom är våldtäktsmän utan att veta om det. Men det krävs också medkänsla av samma kaliber som den Thich Nhat Hanh utstrålar. Stora sanningar kräver stor kärlek. Annars studsar dom bara eller så sårar dom djupt djupt.

Den andra lögnen är att vi är vakna när vi i själva verket drömmer. Hur säger man det utan att det rinner av som vatten på en gås? Det går ju bara inte. Men ändå måste det sägas. För annars blir Vichara just en snuttefilt.
Jag vet ju skillnaden av egen erfarenhet. Varenda cell i kroppen måste skrika att den inte står ut en sekund till med den här drömlika tillvaron. När jag känner så, då är jag redo för Vichara - då är jag redo att vakna upp. Men jag vaknar inte upp förrän det brinner i mig och runt mig.

I kyrkan igår brann det inte värre än några tända ljus. Det var fint och mysigt. Härliga energier flödade. Vem är redo att vakna upp under sådana omständigheter?
Jag tänker ibland att det bästa Jed McKenna citatet måste vara - "Why wake up, you have a wonderful dream!?"

Jag vet ju inom mig att Vichara fungerar först när energin närmar sig en inre och yttre eldsvåda.
Alltså, det här är ju otroligt. Det går ju inte att marknadsföra Vichara. Vilken idiot jag var igår som låtsades tro det. Vichara är en spann med vatten som man griper tag i när det brinner eller när man håller på att törsta ihjäl. Människor som har en uthärdlig dröm kommer aldrig börja med Vichara. Däremot kanske dom börjar med något som är snarlikt Vichara, en sorts mental snuttefilt full av Stillhet och Närvaro.

Jag inser just att Stillhet/Närvaro inte har ett dyft med Vichara att göra om dom ingår i drömmen om mig. Man MÅSTE vilja vakna och det vill man inte förrän drömmen blir outhärdlig.

Nu vill jag starkt betona att ingen annan än jag kan se vad som gör min dröm outhärdlig. Jag har ett mycket bra liv. Jag mår bra psykiskt, har en underbar familj, vänner, materiell standard, ett jobb jag gillar, en hobby jag gillar (fiolspel), kort sagt, ett liv jag gillar .... men trots detta står jag inte ut med att drömma den här drömmen. För det handlar inte om mig och mitt liv och hur det ser ut. Det är just den biten som är outhärdlig. Det tar emot att ljuga. Men den största lögnen av alla, nämligen att jag är god och gör rätt, den får mig att vilja krypa ur skinnet NU. För helvete, släpp ut mig, jag står inte ut en sekund till!!!!

Vi är ormen, vapenhandlaren, piraten, våldtäktsmannen, maktmissbrukaren. Vi är också alla offer - vi är allt. Vi vet det. Men vi ljuger för oss själva och drömmer att det handlar om mig och mitt liv. När man inte längre står ut med att ljuga - då är man redo för Vichara. Då är man redo för Stillheten/Närvaron. Först då.

Detta glömde jag säga igår. Eller så insåg jag inte hur viktigt det är. Det är monumentalt.
Vichara kräver ett blodigt förspel. Det hade jag i höstas. Men det funkar inte riktigt så enkelt heller. Detta blodiga förspel måste man ha varje dag. Det ser jag nu klart. Om man sätter sig på meditationskudden utan att blodet flutit så kommer man bara vagga sig djupare in i drömmen - en dröm full av Stillhet/Närvaro.

Vi var ju i en kristen kyrka igår och Jesus hängde hela tiden där på sitt kors som en påminnelse om blodet och lidandet. Men jag såg inte budskapet. Blodet och lidandet var vad som föregick hans uppståndelse från de döda. Samma sak föregår vår uppståndelse från "de levande döda". Om man skulle tvingas stapla upp ett berg av alla lik som dödats av andra människor under förra seklet och in i detta sekel - ja då skulle man tvingas inse att människan är en förfärlig varelse. Punkt. Berget av lik skulle bli ofantligt.

Så blir det när vi lever som levande döda. Så blir det när kroppen/sinnet lever ett liv bortkopplade från Självets Stillhet/Närvaro.

Jesus uppstod inte från de döda förrän blod flutit och han utstått alla helvetets kval på korset. Varför skulle vi slippa? VARFÖR???

Sådär, då var det gjort. Nu har jag gjort allt för att få Vichara att låta som det sista jag skulle göra i mitt liv. ....... och se det är ganska nära sanningen. Vichara är det sista vi gör i livet. Det är slutet på det livet vi känner till. Livet som levande döda.

P.S. Jag var trött igår kväll när jag skrev detta och lägger därför till följande kommentar efter att ha mediterat på morgonen.
Vi är också hjälten och frälsaren vi längtar efter skall komma och rädda oss. Insikten om att vi inte är dom vi tror vi är - öppnar för dimensioner av oändligt mörker men också för oändligt ljus. Jag gjorde en hård vinkling igår för att få fram den skrärpa och vasshet som saknades i måndags kväll. Jag vill också säga att Vichara för mig fortfarande är just så enkelt som det alltid varit - det handlar om att jag som sinnet identifierar mig med Stillheten/Närvaron ... tystnaden som lyssnar till alla mina tankar..... Närvaron som aldrig sviker, som älskar mig villkorslöst ... med DETTA outsägliga .... med the Beloved ... smälter jag samman.... om och om igen.

Vad jag ville lyfta fram var att det inte finns något mig och mitt lilla liv. Jag kan aldrig gömma mig i illusionen om lilla mig och mitt nästan perfekta liv. Tack vare det finns en ständig drivkraft att göra Vichara och en ständigt klargörande låga av lidande - inte mitt utan mänsklighetens ... den lilla droppe jag kan ta in innan mitt hjärta brister ... om och om igen. Lidandet är den bästa av alla Gurus säger Eckhart Tolle. Nej då, Tolle är ingen mysgubbe som säljer snuttefiltar åt folk. Men om man bara skrapar lite på ytan av hans lära kan det se ut så.

Vad vet jag ALLTID absolut säkert?

Jag vet så mycket - men det jag TROR att jag vet utgör kanske bara 1% av det mitt intellekt sysslar med dagarna i ända. 99% handlar om vad jag tycker, tror, hoppas eller tvivlar på etc. etc. Om vi då tittar på det jag vet - hur mycket av det vet jag ALLTID absolut säkert? Hur mycket är beroende av att jag har en viss erfarenhet? ... en viss yttre eller inre omständighet? ... att jag känner vissa känslor eller får vissa sinnesintryck?

Svaret är ALLT .... utom detta:

"There´s a great space
in which this moment takes place
There´s a great silence
that is listening to the thoughts." ~Adyashanti

Det vet jag (som sinnet). Det vet jag alltid och jag vet det så säkert att jag kan gå i döden för det. Så säkert att jag (som sinnet) VILL gå i döden för det. Denna "great space" och denna "great silence" är Självet - Jag (som Självet)
Allt det andra som jag alltså INTE vet försvinner som skuggor när Självets rena ljus lyser på det. Ok, om någon ropar på Björn så reagerar jag (som sinnet) även om kopplingen mellan den här kroppen och namnet Björn är fullständigt fiktiv. Men lika fiktiv är den här kroppens reaktion på namnet Björn.

Allt som jag inte ALLTID vet med absolut säkerhet faller bort mer och mer. Det blir i alla fall mindre intressant. Det tynar bort som en blomma som inte får vatten. Allt detta icke-Själv kräver att jag som sinnet investerar känslomässigt i det. Identifikation är en känslomässig investering. När jag som sinnet istället investerar i "the great space" och "the great silence" så släpper det andra av sig självt. Jag behöver inte skära bort det som jag trodde när jag läste Jed McKenna i höstas. Då trodde jag att andlighet var en brutal strid med mycket blod och smärta. Det var så jag upplevde det. Kanske gjorde denna strid nytta. Kanske inte. Men en sak är säker - i Självets ljus blir kärleken allt mer skoningslös. Varför? Vad menar jag med skoningslös kärlek?

Det vi normalt menar med kärlek är villkorad - hur ädel, upphöjd och uppoffrande den än förefaller. Jag älskar Adyashantis ord därför att dom så vackert beskriver skoningslös kärlek. Men han gör något stort i sin gärning som andlig lärare. Han vill verkligen få oss att släppa taget om honom och hans lära. Hela tiden puttar han bort oss. Han gör det ofta genom att säga raka motsatsen till det han sade innan. Vi förlorar fotfästet. Det är hans sätt att visa oss vad skoningslös kärlek är. Den är helt opersonlig. Den är ALDRIG bunden till en viss person, ett visst objek. Skoningslös kärlek handlar om en enda sak - det absoluta subjektet - Självets stillhet - det enda vi ALLTID vet med absolut säkerhet .....

Det är det enda skoninglös kärlek handlar om. Därför kallar Adyashanti ibland Självet för "The Beloved". Det är bhakti-aspekten.

Och detta gör ont. Detta är den personliga kärlekens död. Banden till "speciella" personer bryts sönder. Eller smälter bort. Jag vet inte hur man skall uttrycka det. Även banden till lärare som Adyashanti. INGEN är speciell. För mig som sinnet är detta omvälvande. Det svåraste är kanske att banden till mig (som sinnets innehåll) smälter bort. Inte ens Björn är speciell. Narcissismen är ofta tabubelagd i viss mån även om vi ideligen uppmanas att älska oss själva. Denna narcissismens död är bortom självförakt. Det är inte ens självmord. Det är bara brutalt och smärtsamt och OÄNDLIGT befriande därför att jag (som sinnet) då äntligen kan få vara med The Beloved. Smälta samman med The Beloved. Det är allt jag vill. ALLT jag (som sinnet) någonsin velat. Vara mig själv. Vara mitt Själv. ETT

Det enda jag alltså alltid vet absolut säkert är VEM JAG ÄR!!!! Det är ett annorlunda sätt att se på Vichara. Vichara formuleras som en fråga - vem är jag? - men egentligen är det ett sätt för mig (som sinnet) att ropa på The Beloved. Var är du min älskade??? Jag (som sinnet) vill smälta samman med dig. Jag (som sinnet) vill BLI MIG SJÄLV!!!

Och nu kommer en sån där stund där allt lägger sig till ro. Jag har såklart ALLTID varit Självet och inget annat. Det finns inget annat än Självet. Sinnets intellekt vilar i sin älskades famn. För sinnet och intellektet och Självet är ETT. Vågen är lika våt som havets absoluta våthet.

Den allt genomsyrande ovillkorliga kärleken från Självets stillhet

Återigen smälte jag under meditationen. Självets stillhet som bjuder in allt, som alltid funnits där och lyssnat på mig (som sinnet) och aldrig någonsin dömt mig. Självets stillhet som alltid älskat mig (som sinnet), genomsyrat varenda cell i min kropp. Självets stillhet som aldrig förväntat sig något av mig utan älskat mig förbehållslöst. Detta tålamod! Det är så man (som sinnet) smälter och blir till tårar.

Jag tänker på inlägget jag skrev om Amma - http://bjornclausen.blogspot.com/2009/01/inget-kan-stoppa-mina-trar.html - Jag tänker att det som omnämns som Gud - det är inget annat än Självets stillhet. Och jag smälter till tårar när jag tänker på att det är så nära mig (som sinnet). Det är inuti mig. Självets stillhet genomströmmar varje cell. Lyssnar till allt och älskar allt.
Och det hela kan bara sluta på ett sätt - jag som sinnet smälter och rinner ut i den ocean som är Självets stillhet. Inget kan stoppa denna sammansmältning. Detta är en absolut kärlek och dess kraft är absolut.

Ibland skriver jag om Vichara som om det vore en fråga om att gradvis släppa min (som sinnet) identetit med sinnets innehåll och låta den sjunka in i det som aldrig förändras, det som alltid finns här, stillheten, nuet, närvaron, Självet. Så skriver jag om det och så kan jag prata om det. Men jag vill också skriva om Vichara utifrån perspektivet KÄRLEK. Detta är devotion, bhakti, fullkomligt överväldigande. Jag vill alltid ha med mig det perspektivet.

Samtidigt kan jag idag känna oerhörd tacksamhet för att jag ser att bhakti-perspektivet är ett av flera och att jag behöver dom andra också. Jag behöver urskiljningen, den skoningslösa urskiljningen av icke-Själv från Själv. Och de känslor som kommer upp under ett meditationspass som det jag hade i morse, det är så lätt att vilja klamra sig fast vid för det är sååååååå LJUUUUVLIGT.

Mer, mer, jag behöver mer...... OCH HÄR, här är jag så tacksam över det som kallas "viveka" som betyder urskiljning. Det är enkelt och det är skoningslöst. Om det kommer och går så är det inte Självet. Så enkelt är det.

Men jag (som sinnet) bugar mig djupt, djupt inför Självets stillhet och tar tacksamt emot dessa tillstånd som kommer och går när man gör Vichara

Flöde och öppenhet kring påskmiddagsbordet

Eckhart Tolle pratar om space-consciousness och object-consciousness. Han säger att det handlar om att få mer av space-consciousness och mindre av object-consciousness. Jag tänker på våg/vatten metaforen. Då handlar det om mer vatten-medvetande och mindre våg-medvetande.

Bra, hur tar jag med mig detta till påskmiddagen då allas medvetande är inriktat på objekt, vilka objekt dom gillar/ogillar, vill ha/vill inte ha, o.s.v. ..... med objekt menar jag allt ifrån prylar, människor, åsikter, åsiker och fler åsikter.
- jag har också en åsikt, hör på mig, min åsikt är viktig, därför är jag viktig, för jag är identifierad med mina åsikter.
Med objekt menar jag också berättelser - om mig själv, om mina relationer, om världen, om hur det borde vara, om vems fel det är o.s.v.
- hör på min berättelse, älska min berättelse, älska mig, för jag ÄR min berättelse, jag är totalt identifierad med min berättelse.

Alltså, hur kan space-consciousness lysa klart under påskmiddagen?
Såhär ser jag på det. Såhär övar jag Vichara under påskens sociala samvaro:

Ingenting som jag känner eller tänker kan sätta några spår i mig som Självet. Alla känslor, alla impulser till att hävda min åsikt eller berätta min berättelse har lika liten påverkan på mig som Självet som vågen har på havets våthet. Vågen kan se ut hur den vill, den är lika våt ändå. Eller så tänker jag på mig själv som Självet som en gränslös spegel. Det jag känner och tänker, säger och gör, kan aldrig påverka denna Självets spegel. Vad som än händer, denna Självets eviga spegel förblir absolut opåverkad.
OCH.... NU.... hemligheten .... detta ser jag också hos dom andra runt bordet. Jag ser det i dom som aldrig förändras. Det är inte svårt. Det enda man behöver göra är att leta efter det.... Vågen är både och - våt och vågformad. Om man fokuserar på våtheten ser man den. Om man fokuserar på vågformen och hur den förändras ser man bara vågformen - då missar man våtheten. När man sitter där vid påskmiddagen och är uppmärksam på formerna, tankarna, känslorna, åsikterna och berättelserna - ja då ser man detta OCH missar det i de församlade personerna som är evigt orört och opåverkat, evigt öppet, omfamnande, genomsyrande och ÄLSKANDE, ÄLSKANDE, ÄLSKANDE utan förbehåll.
Och när man ser detta hos de församlade och hos sig själv, då är man identifierad med Självet som är samma i alla OCH ..... nu kommer det bästa, man ser SAMTIDIGT formerna och allt det andra. Man kan fortfarande vara med i samtalet. Det är fullt möjligt. Skillnaden är att krampen, den förbannade krampen som uppstår när man glömmer våtheten/ stillheten/ det som aldrig förändras/ the space-consciousness/ Självet ... denna kramp upplöses och allt börjar flöda.

Jag är för evigt orörd

Ni vet, när man river ner gamla tapeter, då händer det plötsligt, man får tag i en bit som är hur stor som helst, den går inte av, den lossnar som ett stort, stort stycke. Så var det i går när jag klickade på den här länken

http://itisnotreal.com/

I mejlet jag fick (från Självet i form av en vän) stod att jag skulle scrolla ner på sidan och klicka på den här länken

New Talk by Robert Adams: Awareness of Consciousness


Jag gjorde så och fick vänta väldigt länge innan ljudfilen laddats. Då kom rösten, släpig, hes och skoningslös. Skoningslös kärlek. Kärlek renad från sentimentalitet, halvsanningar och smicker. Jag har haft förmånen att höra Självet tala till mig (som sinnet) genom flera olika lärare. Varje gång har en liten bit tapet lossnat. Men igår lossnade en stor stor bit. I morse mediterade jag. Meditationen var väldigt saklig, väldigt rakt på sak. Men det var nu under dagen som jag upptäckte effekten.... eller vad man skall kalla det. Det var en effekt för mig som det dualistiska sinnet. Det går som vanligt inte att uttrycka i ord och jag försöker som vanligt med det omöjliga. Såhär kanske det kan sägas.

Jag som sinnet identifierar mig med en spegel utan gräns. Vad som än visas i den här spegeln så är jag -SOM SJÄLVET - helt orörd. Ingenting som uppträder i den här spegeln kan sätta något spår i Självets spegel. Det är lätt att tänka sig en spegel som aldrig kan krossas, aldrig kan rispas. En sådan spegel är jag - SOM SJÄLVET.
Jag som sinnet (Björn) uppträder i den här spegeln men ingenting Björn gjort eller tänkt eller känt har satt något spår i spegeln som jag - SOM SJÄLVET - i sanning är.

Så enkelt och samtidigt så kraftfullt. Robert körde mycket med spegelmetoforen i det tal jag lyssnade till igår kväll. Jag läser om den i Vivekachudamaani om och om igen. Den här metaforen är flera tusen år gammal och jag tror att den bara blir bättre ju äldre den blir.

Det finns en annan metafor som uppträder om och om igen i Vivekachudamani - den om Självets rena vattnet som för alltid blir opåverkat. Vattnet kan bli grumligt, men det blir snart klart igen om det grumliga får sjunka undan. (där har vi meditationen) Det grumliga kan aldrig på riktigt sätta några spår i vattnet. "grumlet" kommer och går, men vattnet består. Samma sak med lukter. Det talas om stinkande vatten. Stanken kommer och stanken går men vattnet består.
Samma sak med havets blå färg en vacker dag. Försök ta upp en kanna med blått vatten. Vattnet är för alltid klart även om det kan se blått ut, eller grått eller grönt.
Jag tycker detta är en så oerhört vacker liknelse.

Hemligheten är att inte försöka göra dessa metaforer till något mer än dom är. Det är en stor konst som uppträder spontant om man har tur. Igår och idag har jag tur. Robert Adams skoningslösa kärlek fick något att lossna.

Såhär byter mitt Ahamkara (ego) succesivt identitet från sinnet till Självet. Om och om igen. - jag är en spegel, jag är orörd av det som uppträder i spegeln. Jag tror att Robert Adams väckte till liv min inre lärare som är Självet. Det sägs att vi alla har en inre lärare. Jag (som sinnet) mötte min igår. Alla tvivel tas om hand på samma sätt som Robert tog hand om de som ställde frågor till honom på Satsangen jag lyssnade till. Han tog hand om deras tvivel med skoningslös kärlek.

Det finns ett tvivel som min inre lärare hjälpte mig med för en liten stund sedan. - Tänk om man slutar bry sig när man (sinnet) identifierar sig med - och sammansmälter med - Självet. Tänk om man blir kall och oberörd inför det som händer.
Svaret jag fick var att självklart förblir jag (som Självet) totalt oberörd av allt som händer. Men när jag (som sinnet) inte längre är identifierad med sinnet ... jo då, det är logiskt :) ... alltså, när sinnets identifikation med sinnet släppt, kommer sinnet bli fritt och öppet. Då försvinner sinnets kramp, och det kan naturligt öppna sig för och omfamna det som uppträder. Som en extra gardering här, med sinnet menar jag egot, känslorna och tankarna.

Så var det idag. Men hur fantastiskt det än var och hur förvirrad jag (som sinnet) än kan känna mig imorgon kommer jag (som Självet) för alltid vara klar som kristall. Orörd. För evigt oförändrad.

Jag (som sinnet) vet det nu.

Det som skapar klängiga barn

Jag fick plötsligt en sån klar bild över hur konceptuell förståelse av Nondualism inte alls står i motsats till uppmaningar om att gå bortom alla koncept. Uppmaningarna att transcendera det dualistiska intellektet och "ge upp" försöken att förstå, syftar till att komma till Stillheten bortom alla koncept, där en upplösningen av alla frågor och svar sker helt naturligt.

Såhär kom bilden till mig:
Hur skall barnet våga lämna sin förälder och utforska världen om det inte kan känna trygghet i att föräldern finns där till hands om något händer. Barn som inte kan lita på att en förälder finns där klamrar sig fast vid föräldern och blir en räddhågsen liten stackare.
... på samma sätt ...
Hur skall en sökare våga gå bortom alla koncept om hon saknar trygga och välbeprövade koncept som finns där och väntar?

Jag ser att liknelsen haltar på flera punkter. Men kärnproblemet belyses hur klart som helst tycker jag. På samma sätt som barnet en dag skall lämna föräldern helt och hållet och bli helt oberoende, skall sökaren (som sinnet) en dag bli helt oberoende av sin konceptuella förståelse. Det sker när sinnet helt och hållet identifierat sig med Självets Stillhet.

Men poängen är att barnet inte kan genomföra den här processen pang bom. Det krävs att hon gång på gång återkommer till föräldern för att succesivt göra längre och längre utflykter. På samma sätt behöver jag (som sinnet) gång på gång återkomma till min konceptuella förståelse. Men utflykterna blir längre och längre. Behovet av "tröst och omvårdnad" i förståelsens trygga famn avtar allt mer. Detta sker i takt med att jag (som sinnet) allt mer identifierar mig med Självets Stillhet.

Den här processen går fortare nu känner jag (som sinnet). Tidigare, för bara några månader sedan, när jag fortfarande fascinerades av tanken på att klara detta genom att - som jag skrev ett inlägg om - bränna alla säkringar i intellektet. Pang bom. Denna önskan om att saker skall ske omedelbart är barnslig och helt absurd. Men den befästs av vissa Neo-advaita lärare med hjälp av argument som att det finns bara detta NU. Du kan inte bli upplyst sedan för sedan finns inte. Eller, det enda som står i vägen för din upplysning är tron på att det finns något du behöver göra eller förstå. Släpp det NU och en gång för alla kommer du se att du för evig ÄR självet och att det inte finns någon som kan bli upplyst. ...

Som sagt, halvsanningar är knepigare att genomskåda än rena lögner. Ju mer en lögn liknar sanningen desto förrädiskare blir den. Vad dessa halvsanningar gjorde med mig var att dom gjorde mig feg. Jag satt där och låtsades. Jag klamrade mig fast vid dessa halvsanningar med en krampaktig panik alltmedan jag kände en sorts tillgjord överlägsenhet. - Haha, titta på dom där stackarna som tror att dom måste förstå något eller att dom behöver meditera. Hahahaha.... Fattar dom inte att dom redan ÄR det dom söker. Men bakom detta högmod fanns en rädsla. Jag hade bara dom här halvsanningarna och dom HÖLL BANNE MIG INTE. Jag vågade inte släppa taget om dom. Nu, när jag vilar på den gamla beprövade Vedanta-förståelsen vågar jag släppa taget om förståelse allt oftare.

Jag (som sinnet) är så oerhört glad och tacksam över att HA NÅGOT STABILT ATT LÄMNA. Och jag (som sinnet) inser allt mer att jag (SOM SJÄLVET) är fullkomligt oberörd av vad jag (som sinnet) förstår eller vågar eller vad som helst. Solen lyser med lika klart och varmt ljus över syndaren som över helgonet. Solen lyser lika klart över festen som över slagfältet. Så är det med Självet också. Jag (SOM SJÄLVET) behöver ingenting för jag är hel och odelad och fullkomlig.

... det börjar jag (som sinnet) äntligen fatta. Och det gör en väldigt skillnad för mig (som sinnet)

Jag (som sinnet) är lika mycket Stillhet som Självet ... och alla andra sinnen - på samma sätt som vågen är lika våt som havet ... och alla andra vågor.

Vichara är som att andas

Här kommer några Själv-klara påminnelser jag (som sinnet) behöver denna morgon. Upprepningen är hemligheten. Varje inandning kan bära med sig en påminnelse om Självet. Varje utandning kan befria mig från en fiktiv identitet jag inte längre behöver.

Vi säger att Vichara är enkelt på samma sätt som andningen är enkel. Ändå har jag (som sinnet) svårt att fatta att Vichara är något man gör twentyfourseven. Man gör det lika självklart som man andas. På samma sätt som inget andetag är det andra likt finns det oräkneliga varianter av Vichara. Oräkneliga ingångar och nyanser.

Jag har börjat andas Vichara. Såhär kan min Vichara uttryckas denna morgon.

Är vattnet dolt under vågorna?

Frågan klingar länge i mitt medvetande för att sedan lösas upp. Vad finns kvar när frågan lösts upp? Vattnet såklart... SÅ KLART. Det fanns där hela tiden. Frågan var en våg i vattnet.

Jag har förstått att jag är en outsider. Varför kan inte jag som alla andra låta mitt sinne syssla med vågorna? Dom andra säger att det är därför vi är här - för att leka vågleken.
- Kom nu, var med nu Björn, säger dom. Nej tack, säger jag. Jag vill inte längre. Så enkelt är det. Jag vill inte längre. Jag är inte skyldig att ge några förklaringar. Låt mig vara säger jag. Låt mig meditera över vattnet.

Så här enkelt är mitt liv just. Samtidigt finns alla dessa vågor här i vattnet. Relationer. Dessa relationer. Låt oss knyta kontakter och samarbeta, säger dom andra. När jag hör det vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Förr kunde jag svälja sådant. Nu kan jag inte längre.

Är vattnet dolt under vågorna?

Frågan klingar ett tag för att sedan uppgå i den stillhet den kom ifrån.

Så här enkelt är mitt liv just nu. Vattnet och de tio tusen vågorna är ett... som Tao och de tio tusen tingen. Det som för evigt varit odelat kan inte etablera kontakter. Det som varit ett enda fullkomligt flöde kan inte börja samarbeta.

Det är enkelt att se detta men det kräver en ofantlig styrka att hålla denna enkla insikt levande - en styrka som tack och lov levereras med själva insikten. Men det kräver mod att använda styrkan - ett mod som endast kan komma ur kärleken till Självet, the Beloved.

Självets ljus är det perfekta uttrycket för ovillkorlig kärlek. Ett ljus som flödar för evigt och aldrig någonsin kräver något tillbaka.

Att tänka på det, att tänka på att jag (som sinnet) till mitt sista andetag kommer vara genomsyrat av ovillkorlig kärlek, det får mitt hjärta att smälta. Isen smälter. bäckar med smältvatten rinner från sinnet ner i Självets klara vatten. Isen var aldrig något annat än vatten. Självets klara vatten. Odelat, fullkomligt.

Att tänka på att jag genomströmmas av ovillkorlig kärlek är den vackraste tanke jag kan tänka. Det är den enda tanke jag vill tänka.

Samtidigt vet jag att alla tankar är vågor i Självets klara vatten.

... även den tanke som säger att jag är ofullkomlig och behöver något för att bli hel ???? ... viskar en liten våg som vi kallar tvivel.

Jag gör ingenting med tvivlet. Jag vet att stillheten gör jobbet åt mig. Den lilla vågen kallad tvivel är borta. Stillheten är min mästare, min vän och min älskade. Stillheten är mitt Själv.

Nu är jag redo att låta den här kroppen gå till jobbet. Själv vilar jag för evigt i den stillhet som genomströmmar alla aktiviteter, gående, stående, sittande och liggande. Självets stillhet genomsyrar klarhet och förvirring, frågor och svar, vakenhet, dröm och djup sömn. ALLTID, för alltid genomströmmar Självets klara ljus allting som jag (som sinnet) är och kan föreställa mig.