söndag, april 12, 2009

Den allt genomsyrande ovillkorliga kärleken från Självets stillhet

Återigen smälte jag under meditationen. Självets stillhet som bjuder in allt, som alltid funnits där och lyssnat på mig (som sinnet) och aldrig någonsin dömt mig. Självets stillhet som alltid älskat mig (som sinnet), genomsyrat varenda cell i min kropp. Självets stillhet som aldrig förväntat sig något av mig utan älskat mig förbehållslöst. Detta tålamod! Det är så man (som sinnet) smälter och blir till tårar.

Jag tänker på inlägget jag skrev om Amma - http://bjornclausen.blogspot.com/2009/01/inget-kan-stoppa-mina-trar.html - Jag tänker att det som omnämns som Gud - det är inget annat än Självets stillhet. Och jag smälter till tårar när jag tänker på att det är så nära mig (som sinnet). Det är inuti mig. Självets stillhet genomströmmar varje cell. Lyssnar till allt och älskar allt.
Och det hela kan bara sluta på ett sätt - jag som sinnet smälter och rinner ut i den ocean som är Självets stillhet. Inget kan stoppa denna sammansmältning. Detta är en absolut kärlek och dess kraft är absolut.
Ibland skriver jag om Vichara som om det vore en fråga om att gradvis släppa min (som sinnet) identetit med sinnets innehåll och låta den sjunka in i det som aldrig förändras, det som alltid finns här, stillheten, nuet, närvaron, Självet. Så skriver jag om det och så kan jag prata om det. Men jag vill också skriva om Vichara utifrån perspektivet KÄRLEK. Detta är devotion, bhakti, fullkomligt överväldigande. Jag vill alltid ha med mig det perspektivet.
Samtidigt kan jag idag känna oerhörd tacksamhet för att jag ser att bhakti-perspektivet är ett av flera och att jag behöver dom andra också. Jag behöver urskiljningen, den skoningslösa urskiljningen av icke-Själv från Själv. Och de känslor som kommer upp under ett meditationspass som det jag hade i morse, det är så lätt att vilja klamra sig fast vid för det är sååååååå LJUUUUVLIGT.
Mer, mer, jag behöver mer...... OCH HÄR, här är jag så tacksam över det som kallas "viveka" som betyder urskiljning. Det är enkelt och det är skoningslöst. Om det kommer och går så är det inte Självet. Så enkelt är det.
Men jag (som sinnet) bugar mig djupt, djupt inför Självets stillhet och tar tacksamt emot dessa tillstånd som kommer och går när man gör Vichara

40 kommentarer:

  1. Vackert Björn!

    Just det! Det verkar som om vi paradoxalt nog behöver flera komponenter med oss till ENHETEN. Alla dessa olika vägar gör oss så förvirrade ibland och vi letar efter ETT svar. Men tänk om det behövs flera svar för att vi skall bli HELA? Vi ser dom som går den s.k. Kärlekens väg, Bakhti, hängivenhet; vi ser dom som använder intellektet, Jnana, Vichara; vi ser dom som bara ÄR. Och, även om vi inte ser dem som sämre eller lägre, ser vi gärna dom som går de båda andra vägarna som annorlunda oss. Och lärorna uttrycker sig ofta i väldigt definitiva termer om att det är bara på denna väg man kan nå Sanningen. Men kanske skall vi alla kunna uttrycka alla dessa grundyttringar för att fullbordas som människor. Om man samlar alla vägar som letar efter den yttersta Sanningen om oss Själva utkristalliserar sig just dessa tre grundområden - MEDVETENHET, KÄRLEK, och VARANDE. Eftersom alla dessa tre är uttryck för och ingångar till ENHETEN, kan det verka som om en av dom räcker för att nå fram. Men kanske är det så att vi måste ta till oss och fullkomna alla dessa tre element inom vårt väsen. För mig är det ingen tillfällighet, Björn, att du som fördjupar din Vichara samtidigt, då och då, får ett oemotståndligt behov att närma dig denna enkla, rena kärleksenergi som du pekar mot. De är helt enkelt samma sak uttryckta på olika vis. Och båda dessa "energier" måste vila i det ABSOLUTA, orubbliga, oföränderliga, för att nå sin fullkomning. Därför tror jag att man inte skall se dessa tre yttringar som olika utan absolut nödvändiga yttringar från och närmande till samma innersta Själv och Sanning. Om vi upplever oss som en typisk Bakhtimänniska eller följer en Vicharateknik, eller strävar efter en absolut perfekt Shikantaza för att nå rent Varande, gör vi klokt i att ta till oss det vi kan av de andra 3 vägarna. Då blir det allt lättare att närma oss det vi ÄR.

    Olof

    SvaraRadera
  2. Du skriver väldigt vackert och inspirerande. Tack för din blogg Björn!

    SvaraRadera
  3. Mmmm :) Självet stillhet är Gud. Ja visst är det så! Men också svårt att säga öppet för då tror människor lätt att man fått hybris... för att de inte nått in dit ännu med sin medvetenhet. Ska man då vara tyst eller ska man berätta...?
    Glad Påsk!
    /Alexandra

    SvaraRadera
  4. PS. Appropå något du skrev i Perras blogg som jag vill fråga dig om:

    Björn! Jag fastnade direkt för det du skrev “Man måste ha prövat de sedvanliga OBJEKTBASERADE sätten att ta sig upp ur det tillstånd som brustna illusioner skapar och sedan fallit tillbaka … ännu djupare … gång på gång på gång. ” och inser plötsligt att jag gör detsamma fortfarande. För att jag tror att man måste möta människor DÄR DE ÄR. Men jag har kanske fel. Alltså om en människa sover i sin illusion, förstår han/hon mig om jag agerar från ett högre medvetande när han/hon söker en konflikt eller baserar sitt agerande på den makt han/hon har, t ex i form av försörjningsstöd osv?

    /A

    SvaraRadera
  5. Olof!
    Ja precis, läror uttrycker sig ofta väldigt definitivt om att en av de tre - medvetenhet, kärlek och varande - är kungsvägen. Jag har också lagt märke till det.

    Jag tror att kungsvägen är "trefilig". Medvetenhet, kärlek och varande.
    Du säger att dessa "energier" måste "vila i det ABSOLUTA, orubbliga, oföränderliga, för att nå sin fullkomning."
    Hmm, detta skall jag begrunda. Det känns ju som att upplevelsen av kärlek kommer och går. Samma med medvetenhet. Jag menar, ibland förlorar man sig i objekten. Hur ser en medvetenhet ut som är oföränderlig och som vilar i det absoluta?
    Samma sak för kärlek?
    Jag skall leva med dom frågorna nu. Jag tänker på UPPLEVELSEN AV kärlek resp. medvetenhet. Det slår mig att jag kan släppa greppet om upplevelseavspekten och gå djupare in i medvetenhet, kärlek och varande.

    Jag förundras över hur lätt det är att fastna i ett upplevelse-perspektiv.
    Det var just detta som Swartz visade mig - det handlar ännu mer om att VETA. Veta att kärleken alltid finns där. Hmmm...
    Tack för dessa frågor!

    SvaraRadera
  6. Skoglundh!
    Åh vad kul att min blogg kan ge dig något! Kikade in på din blogg och såg länkar till ett svenskt J. Krishnamurti center! Det kände jag inte till. Syftet med föreningen sägs vara att sprida kännedom om Krishnamurti. Jag känner till honom och tror att många kan få hjälp av hans ord. Men han är också mycket radikal och tuff! Han avfärdar alla vägar, alla övningar och alla koncept. Det var för tufft för mig. Hur ser på hans "tuffhet"??

    SvaraRadera
  7. Jätteintressant att läsa vad ni alla skriver! Tack :)

    Själv har jag alltid varit starkt dragen åt Jnana-hållet, så det kom som en enormt stor överraskning i samband med "uppvaknandet" att mitt "andliga temperament" helt plötsligt växlat om mot Bhakti/Vichara istället.

    Som Olof sa,
    "De är helt enkelt samma sak uttryckta på olika vis."
    Jag upplever det lite så här: Man behöver inte använda alla tillgängliga färger för att måla ett konstverk, men man kan om man vill. Det spelar helt enkelt ingen roll. Oavsett vilket, så är det upp till betraktaren att ta till sig resultatet/tavlan.

    Om man bara nosar på ytan så kan olika uttryckssätt verka just väldigt olika, men ju djupare man går desto mer övergår det i likheter. Ungefär som när man först börjar resa och möta främmande kulturer och människor - i början ser man allt som är annorlunda, men så småningom ser man istället alla likheter. Underbart! Men vi börjar ju alla någonstans, och det skulle nog bli väldigt trångt om alla försökte komma in genom samma dörr ;)

    Apropå det så är jag väldigt nyfiken på de egentliga likheterna och skillnaderna mellan (Vedanta) Advaita och Taoism. Jag har försökt att börja reda ut det själv, men jag kan bara se likheter som det är nu. Någon av er som läst någon bra artikel eller har några tankar kring dessa två?

    SvaraRadera
  8. Telluselle!
    Tack för en bra fråga!
    Alltså, jag tror det finns en och annan som väljer att aldrig prata om sina upplevelser av detta. Jag förstår dom! Men jag är galen nog att försöka. Det kan jag inte hjälpa:)
    Kanske kan våg/hav metaforen vara till hjälp. Om vågen är sinnet och havets våthet är Självet/Gud då kan vi tydliggöra följande:
    När vågen ser att den är identisk med hela havets våthet betyder det inte att vågens form försvinner. Det är INTE vågens form som blir jättelik och inneslutar alla andra vågor. Det är våtheten som innesluter och genomsyrar allt.
    Ungefär så... :)

    SvaraRadera
  9. > Men jag är galen nog att försöka

    Heh, jag också! Men det kan ju, som vi vet, vara både skrämmande och jobbigt att utforska sinnets gränser och djup (speciellt om man inte redan sett vad som finns "bakom hörnet"), och jag vill ju absolut inte att mina vänner ska känna sig obekväma eller illa berörda bara för att jag känner en iver att inspirera och dela med mig av det jag hänförs av.

    Ibland kommer jag på mig själv att bli besviken över att jag inte kan dela med mig av det jag upplever, att de inte förstår eller ens är nyfikna på vad jag försöker förmedla, men i samma ögonblick blir jag ju förstås påmind om hur oviktigt det är - att det bara är egot/sinnet som försöker ta plats igen :) Efter att inombords ha skrattat lite åt ironin i det hela händer det ibland att jag istället roar mig själv med att försöka förmedla *essensen* från en djupare nivå, istället för att låta egot vräka ur sig strömmar av ord. Bara en så enkel sak som att ankra sig själv i Stillheten och därifrån tyst möta någon annans blick för ett ögonblick eller två säger förmodligen mer än tusen ord någonsin skulle kunna göra:)

    SvaraRadera
  10. Telluselle!
    Din andra fråga ang. det jag skrev i Perras blogg - om jag förstår den rätt och utifrån det jag läst om din situation säger jag såhär:

    Om vi bortser från situationer där du bara måste få ditt försörjningsstöd så skulle jag säga såhär:
    Finns det något som säger att du absolut behöver möta människor där dom är? Jag menar, om dom är tillräckligt angelägna om att höja sitt medvetande gör dom sig väl mödan att möta DIG där DU är. Eller?

    När det gäller handläggarna som skall betala ut pengar så vet jag inte. Jag antar att det enda sättet att få veta är att pröva. Men vad kan hända om det inte funkar? Det är lätt för mig förslå saker.
    Troligen Alexandra, troligen händer oväntat positiva saker om du möter dina handläggare från din inre stillhet och hela tiden knyter an till deras inre stillhet. Den eviga oförändrade frid som lyssnar till alla dumheter dom kläckt ur sig såhär långt ...

    SvaraRadera
  11. Jag hoppas det. Jag ska försöka. Sverige får några månader till, annars reser jag långt bort härifrån och kommer aldrig att återvända...

    SvaraRadera
  12. Alexandra!
    Jag hoppas det också! Om du allt mer möter deras underliggande stillhet från din stillhet kan mirakel ske. Men låt oss vara realistiska också, vissa har så ofattbart lite kontakt med sin inre stillhet. Då är det en sann utmaning. Men jag håller båda tummarna för dig!!

    SvaraRadera
  13. Magdalena!
    Väldigt intressant att höra att du växlade över från Jnana till Bhakti. Skulle gärna vilja höra mer om det och om ditt uppvaknande!

    Jag tror också att vägarna blir alltmer lika ju djupare vi går, dom möts ju i centrum ... typ:)
    Angående Taoism och Advaita. Jaa, jag har med stor glädje och tacksamhet av och till läst Tao Te Ching. Sommaren 2008 lyssnade jag igenom Wayne Dyers nya book som består av en nyöversättning av Tao Te Ching samt hans kommentarer. Han gav bort allt han ägde och flyttade till en ö där han levde mycket enkelt under ett år utan andra uppgifter än att skriva boken. Det väckte respekt hos mig. Boken alltså. Men även mannen Wayne Dyer som jag tidigare sett som en av New Age litteraturens superstjärnor som mest ville tjäna pengar.
    Med den mycket begränsade kunskap jag har om Taoism (och Vedanta) ser jag en skillnad. Taoismen har (vad jag minns) ingen motsvarighet till Maya, det som skapar allt som är icke-Själv. Vedantas Maya-koncept fascinerar mig och har hjälpt mig en del att gå djupare.
    Jag tror faktiskt att det finns större likheter mellan Taoism och Zen. En känsla bara.
    Men någon som är kunnigare får gärna korrigera mig och fylla i här.

    SvaraRadera
  14. Magdalena!
    Som svar på din andra kommentar, den om hur man kan eller inte kan förmedla detta till nära och kära kan jag bara hålla med.

    Jag kan säga att det är väldigt få av mina gamla vänner och bekanta som läser den här bloggen. Det blir ju så. Jag grubblar inte över det längre. Jag är däremot mycket glad över att du och andra hittar hit!!

    Håller särskilt med om det du så fint beskrev - att ankra sig i stillheten och därifrån möta någons blick - klockrent. That't the real transmission... :)

    SvaraRadera
  15. Hörde Cameron och Bob en gång, tyckte den förre var så fånig och inte lät Bob tala. Men lyssnar nu. Så underbart att höra människor tala om dessa saker!

    Daoismen hade ingen praktik som hjälpte mig. Meditationen var mycket andningskoncentrerad, och qi gong skulle inte ha hjälpt just mig att upplösa den dualistiska lögnen.
    Men Dao motsvarar rimligtvis det Ena. Och läsning av daoism minskar ens ingrodda föreställningar om fasta värden och så vidare.

    Zen (kinesiska: chan) är helt enkelt buddhism + daoism, och den blandningen har varit mycket fruktbar.

    SvaraRadera
  16. Mycket av vad jag läst av daoism är också ämnat att göra ego-livet lättare. Praktiska, världsliga tips om att dra sig undan och leva enkelt osv. All sorts vedanta syftar ju på olika vägar rakt till transcendens över det "världsliga", alltså egot.

    Men man måste berömma daoismen för att de på ett oöverträffat sätt pekat på hur substanslöst språket är.

    SvaraRadera
  17. Man måste hålla tungan rätt i mun när man talar om dessa subtila saker. Jag förstår när jag läser vad jag skrev att du tycker att det låter konstigt att kärleken skall vila i det absoluta.

    Vad jag menar är att vårt innersta subjekt/själv skall vila i dessa tre "grunder" för att vara fullbordat. Jag tror att man mycket väl kan tro att man är "framme" och färdig, upplyst och allt det där, om man bryter igenom till den rena medvetenheten, som en renodlad Jnani gör; eller är fullt nöjd och tror sig ha nått sin slutstation om man når en konstant Satori på sin Zenväg; eller är så uppfylld av kärlek att det inte verkar meningsfullt att göra något mer än uttrycka denna underbara kärleksenergi. Vart och ett av dessa vårt väsens grundelement är så överväldigande att det är fullt förståeligt om vi stannar där,(särskilt om vi i åratal följt en särskild väg som säger att det är så) och därför kan det verka som om det finns tre vägar som leder till samma mål.

    Jag tror livet vill att vi ska kunna uttrycka alla dessa tre element av vårt väsen. Om man inte vilar i sitt absoluta varande, grund, botten, när man uttrycker sin kärlek finns det alltid kvar en viss grad av personlighet i det kärleksuttrycket. Om någon har uppnått en ren medvetenhet, men inte utvecklat sitt hjärta till fullo, blir inte heller medvetenheten fullbordad. Och så vidare med de olika elementen.
    Vad jag säger är att vägen är ännu mer krävande än jag nånsin trodde tidigare då jag trodde det gällde att följa en av dessa vägar och om jag hade tur och nåden så skulle jag nå fram. Men numera tror jag att motsvarigheterna till Jnana (Medvetenhet), Bakhti (Kärlek) och Zen/Dao (Varande, det Absoluta) i hög grad renodlar en av dessa vårt väsens grundelement som redan ligger och väntar i oss att bli uppväckta. Alla tre "vägarna" ligger och väntar i oss. Förr eller senare måste en renodlad Jnani uppväcka sitt hjärta och sin relation med sitt absoluta Varande. Det räcker, enligt detta synsätt, således inte bara med förståelse av Självet utan man måste även utveckla sin djupaste Varandegrund - Det Absoluta, och sin djupaste och meningsfullaste själsyttring - Kärleken.
    En av förklaringarna till varför många s.k upplysta människor många gånger beter sig märkligt och till och med oetiskt beror till största delen på att dom har (över)utvecklat och blivit så kallat upplysta via enbart en av dessa vägar.

    Därmed inte sagt att det är dåligt eller fel att nå fram på bara en av dessa vägar. Vem vore missnöjd om det skulle ske!?

    Oj, det blev många ord, och helt klart en personlig åsikt, men jag antar att det är OK att ha sådan också?! Ni får gärna tycka tvärtom!

    Olof

    SvaraRadera
  18. Olof, jag tror mig förstå vad du menar. Och visst är det omöjligt att helt beskriva detta i ord. Men jag kan inte se att det skulle finnas tre grundläggande element i självet. Eller att utvecklandet av personliga egenskaper skulle leda vägen till det Ena.
    All värdering måste väl upphöra för att det ska bli tydligt att egot kan försvinna men att man själv, eller Självet dvs det Ena, Alltet... finns kvar?

    Du längtar kanske efter kärlek, eller ännu hellre Kärlek, men det betyder inte att det är ett hjälpsamt begrepp för att hitta sanningen.
    Love is only a feeling, som låten går.

    För övrigt:
    The Advaita Show (podcast) är ju hysteriskt rolig!
    Briljant! Fullständigt vanvördiga skämt blandat med de bästa citaten från de klarast talande advaitins.

    Här blir Ramanas ord "you will laugh" (när du förstår advaita) verkligen sanning varje gång.

    SvaraRadera
  19. Jo Krishnamurti har varit beydelsefull för mig. Det var först när jag avsade mig alla vägar och dogmer som jag började se mitt sanna jag. Detta hände iofs innan jag kom i kontakt med krishnamurti men han har blivit en bra hjälp att se alla problem och onödiga konflikter som jag kan få för mig att jag bär på i ett nytt ljus ibland. Jag gillar hur han kan klä av allt så naket och så tydligt beskriva hur fåfängt mycket av våra inbillningar om våra egon är. Hur detta leder till konflikt både inuti och utanför så att säga. Hans tuffhet som du säger tror jag är en nödvändighet får att man ska kunna se och gå vidare.

    Eller nåt ;)

    Tack igen, forsätt skriva såna här saker det behövs.

    SvaraRadera
  20. Björn! Vackert! Tack igen. Och tack till alla andra också!

    Kärlek... det är så synd att vi har bara ett ord för det. Det finns så många olika sorter. Jag håller med att den romantiska kärleken är den vansinnigaste av alla berättelser, som Byron Katie säger :-)

    Upplevelsen av KÄRLEK... att den kommer och går... Det är inte alls så :-) Det är bara intensiteten som varierar! Det är mina förväntningar om hur det borde vara/kännas som gör att jag inte "ser".

    Tre vägar... nja :-)... för mig är det fortvarade en mynt med två sidor... Men jag tror jag förstår vad du menar Olof. Och tror likadant.

    Ang att försöka förmedla till andra, berätta och inte lyckas :-) Jag börjar mer och mer leva enligt: "Det innevarande ögonblicket är som det är. Alltid. Kan du låta det vara så?" -Eckhart Tolle

    Kramar, Pirjo

    SvaraRadera
  21. Olof!
    Tack för ditt förtydligande. Det var mycket givande att läsa. Vet du, jag känner sådan tacksamhet över att jag fått komma i kontakt med alla dessa tre aspekter. För jag skulle absolut kunnat stanna i Jnani vetskapen. Jag var där och på något sätt är det pinsamt att erkänna det - men jag skrev t.om. en liten bok (2006) där jag klart och tydligt deklarerade att mitt sökande var över ... :) Så var det. För det är lätt att stanna, inte bara på Jnani-vägens slutstation (som jag inte alls var i närheten av) utan man kan stanna också på dom första stationerna. Det ÄR så frestande att stanna ända tills djupet i den här kärleken till Självet griper tag i varje cell i kroppen. Inte förräns ALLT är framme är jag framme. Varje litet skrymsle i själen skall badas i Självets ljus.
    Men det är så svårt att se detta ibland för insikten om att jag redan ÄR framme är så uppenbar. Vi är alla redan framme, vi är alla redan upplysta. Det är sant. Det är också absolut sant! Och det är en av Jnani-vägens första stationer. Det finns inget annat än Självet.
    Samtidigt är det som jag skrev innan. Inte förrän varje liten aspekt av mig badar i denna insikt är det fullständigt sant för mig som sinnet! För Självet finns inget sökande. Och självet är det enda som finns ...
    ....jaa, det är inte lätt med orden alla gånger. Jag ger mig här innan jag trasslar in mig ännu mer:)

    SvaraRadera
  22. David!
    Javisst är Cameron i The Advaita Show ganska bra ändå ... Han är förvillande lik någon stollig reklamradio-pratare men han har en äkta kärlek till Bob och till Sanningen. Jag följde det här när det gick och har även kommenterat en del.

    SvaraRadera
  23. Skoglundh!
    Du säger att Krishnamurtis tuffhet är nödvändig. Du har kanske rätt. Någon typ av tuffhet behöver nog alla för att vakna uppp. Sedan har jag varit väldigt hjälpt av Vedanta nu den sista tiden. Vedanta är också tuff men inte så tuff. För mig är det viktigt att inse två saker.
    1. Jag (som Självets stillhet) behöver ingenting, inga insikter, ingen upplysning, ingenting - som Självet är jag det som lyser upp allting och kan inte bli upplyst.
    2. Jag (som sinnet) kan välja att identifiera mig med Självet istället för med objekten. I den processen inser jag (som sinnet) att jag inte heller är sinnets innehåll, jag inser att jag i själva verket är Självets stillhet och öppenhet.

    Poängen här är att oklarhet kring dessa saker bromsat mig i flera år. Jag ville inte erkänna sinnets perspektiv eftersom det är en illusion och låste på så vis fast mig själv (som sinnet) i illusionen.

    Den förståelse som krävdes för denna befrielse hittade jag i Vedanta.

    SvaraRadera
  24. Pirjo!
    Jag läser mycket stillhet mellan raderna i det du skriver och det är härligt att bada i :) .. ljuvt att smälta samman med ...
    Tänkvärt det du säger! Tack!

    SvaraRadera
  25. Björn,

    Som svar på din fråga om övergången från jnana till bhakti, skulle jag nog säga att det hände i samma ögonblick som uppvaknandet. Rent praktiskt för mig innebar det att jag senare upptäckte att jag för ovanlighetens skull hellre bara satt i templet och *upplevde*, istället för att sitta med näsan i en bok eller på en föreläsning. Det hör också ihop med upptäckten om att det faktiskt inte handlar om mig, utan om alltet... Inget är personligt, det finns ingen anledning att lägga så stor betydelse i mig själv och mitt, utan poängen med det hela är helheten, och att helheten interagerar med sig själv... och detta fick mig att hysa en enormt stark medkänsla inför min egen uppenbara vilsenhet. Naturligtvis är jag betydelsefull, men inte som en separat drivkraft, utvecklare eller analytiker (alltså inte i rollen av någon som utför något), utan helt enkelt bara genom att vara en del av helheten - som upplever och låter helheten föra (som i en dans), utan att hela tiden streta emot och blunda för vad som är... för det spelar ju faktiskt ingen roll! Det finns ett finskt uttryck som går "elämä kantaa", fritt översatt "livet bär dig". Det spelar ingen roll om du njuter av det eller sprattlar och kämpar emot. Du behöver inte bära upp dig själv och ditt liv själv, det behöver helt enkelt inte bäras upp. Det är redan som det ska vara.

    Väldigt svårt att beskriva i ord, det här... mitt bästa försök skulle nog bli något i stil med att all den hängivelse jag sökte kunskap med, och all den inre, själsliga tillfredsställelse jag tidigare kände när pusselbitar av kunskap och insikt föll på plats, övergick i en allomfattande, totalt accepterande och förbehållslös tacksamhet-kärlek till pusslet som helhet - oavsett hur många pusselbitar som var lagda eller saknades. Övertygelsen om att den ultimata hemligheten skulle framträda bara jag lyckades samla ihop nog många bitar, det som tidigare verkat så uppenbart och självklart (bevisen fanns ju redan där, tyckte jag då, eftersom allt ju blev klarare och tydligare för varje bit jag hittade!) tycktes nu mest bara ironisk, eller kanske bättre uttryckt som en lek - något med meningen att roa, som förströelse men även som nåt utvecklande och något att lära sig av. Men inte för själva hemlighetens skull - den fanns väl kanske avbildad på sätt och vis i pusselbitarna också, men pusslet behövdes aldrig för att se sanningen. Det var också en oerhörd lättnad att släppa taget om tanken att det var upp till mig att hitta eller uppnå hemligheten, och istället bara luta sig tillbaka och observera leken, och se det för vad det är... och känna att jag faktiskt inte behöver kämpa eller prestera eller förstå för att "allt ska bli okej så småningom", utan att allting ju faktiskt är perfekt redan. Precis som det ska vara.

    Jag tycker väldigt mycket om texterna som Anton/Nyvaknad skriver (tack!), och blir ofta inspirerad av dem. Här är något som ville bli skrivet om just detta, efter att läst ett av hans inlägg:

    Looking for missing pieces
    yearning, aching to
    piece it all together
    to find true peace
    Failing to realize
    peace was always here
    even before the pieces.

    Att jag numera skulle kalla det bhakti har väl egentligen mest att göra med hur insikten uttrycker sig nuförtiden. Om jag skulle sammanfatta den i ett ord/mantra skulle det vara ett kärleksfullt "tack", och just denna totalt spontana tacksamhet-kärlek-känsla är den starkast framträdande, den som tar över precis allt annat. Den som sveper mig iväg... eller vad man ska säga. Underförstått är denna "känsla" även besvarad, eftersom det ju handlar om "icke-två"... något väldigt, väldigt intimt.

    Det ord jag själv oftast använder är att "jag fann sinnesfrid", fast egentligen menar jag att sinnesfriden fann mig, och jag tillät/välkomnade den. Ordet "uppvaknande" funkar också, men för mig säger sinnesfrid lite mer om hur jag upplever det. Tacksamhet-kärleken skulle jag beskriva som formlös, och den är egentligen inte riktad mot något speciellt. Behöver jag sätta ord på upplevelsen av någon anledning, så känns det naturligt att prata om Shiva (som hör hemma i hinduismen) - eller om jag pratar med folk som är "allergiska mot gud och allt som luktar det minsta lilla av religion" så brukar jag använda ordet Livet istället. Visst kan man säga att jag är tacksam mot Shiva (det som Shiva representerar) för allt han lärt mig genom sin skoningslösa kärlek och tuffa utmaningar, och att han sett till att jag upptäckt konsten att bli innehållslös. Han har förmodligen skrattat sig hes oräkneliga gånger då jag trasslat in mig i och börjat tro på de berättelser jag själv vävt kring det sinnet lockat och förvillat mig med... Desillusionen är inte nödvändigtvis en lätt gåva att ta emot. (Vi känner väl alla till de röda och blå pillren i Matrix!) Sen kanske jag också ska tillägga att Shiva för mig representerar just Stillheten i detta sammanhang, och även den livsgnista i mig som är både "jag" och Stillheten, beroende på vem/i vilka termer jag talar för tillfället.

    Övergången från jnana till bhakti var inte den första ändringen av färdriktning för mig, men definitivt den mest plötsliga. Jag har under många år varit en hängiven utövare av ashtanga yoga (raja yoga), där - i den tradition jag följer - huvudsaklig fokus ligger på de fysiska övningarna. 99% utövande, 1% teori. Tanken är att man börjar där med att stärka och balansera sin kropp, för att ha en stadig grund att stå på när man senare går vidare mot djupare filosofi och mer andliga tillämpningar. I utövandet ingår även från första början att man observerar och korrigerar hur man förhåller sig till sig själv, till andra och till livet, samt att man gör koncentrations- och meditationsövningar. Lustigt nog började jag faktiskt med yoga bara för den fysiska träningens skull, utan någon som helst aning om att den skulle visa sig vara svaret på de andliga frågorna jag ställt genom åren. Men som sagt, vinden vände och jag kände mig mer och mer dragen till att fortsätta utforska teorin och framförallt filosofin bakom. Och på den vägen är det.
    Som det är idag utövar jag inte fysiska yogaställningar för att jag hoppas att de ska leda mig ett steg närmare (eller hela vägen) till Sanningen, utan för alla de bra effekter det har på alla olika nivåer av min kropp (fysiskt, emotionellt, mentalt). Jag läser också fortfarande filosofi och lär mig nya saker, men inte för att hitta Svaret, utan mest bara för skojs skull.

    Om man ser separat på min resa genom olika typer av meditation så har det också varit en färd av förändring. Från att ha provat på avslappning och guidade meditationer med mycket visualiseringar och affirmationer gick jag vidare till bland annat shamanistiska trumresor, fysiska yogaställningar, rena koncentrationsövningar, zazen, buddhistisk anapanasati (att observera andningen), att försöka stilla sinnet, japa/mantran, pranayama (andningsövningar) och vipassana, thaiyogamassage (en meditation i sig att både ge och att ta emot), taoistisk meditation i olika former (gående, stående, andningsövningar, qi gong, tai chi osv) och därefter self-inquiry och vichara. Numera blir det oftast bara att jag vilar i Stillheten, utan nån speciell teknik eller metod. Det tenderar också att bli mer i vad jag än gör/sysslar med just då, jämfört med tidigare då jag avsatte tid och satte mig på kudden eller yogamattan. Är jag ute efter något särskilt, exempelvis att få mer energi eller att stilla upprörda tankar väljer jag ibland en specifik metod för att åstadkomma just det.

    Så för att återkomma till diskussionen om de tre och så vidare, så tror inte jag heller att det finns någon direkt anledning att tro att man måste hänge sig åt dem alla. Jag tror att vilken väg som helst, eller ingen väg alls, kan leda till Stillheten/Sanningen/Sinnesfrid. För det krävs ingen som helst ansträngning eller prestation, tvärt om! Med andra ord - en självisk, lat svensk byfåne kan bli upplyst likväl som en tibetansk buddhistmunk som mediterat i 40 år osv. Om man däremot pratar om personlig utveckling och kunskap/visdom, om att bli en så hel människa man kan, då är det en annan sak - men då pratar vi inte heller längre om uppvaknandet. Personligen tycker jag att Ken Wilber förklarar det här med att utvecklas på ett balanserat och "optimalt" sätt bättre än någon annan. Levels, stages och allt det där. Har ni ingen aning om vad jag menar så kolla upp Ken Wilber, Integral Life Practice och Integral Spirituality. Hur intressant som helst! En annan person som är väl värd att nämna i sammanhanget är Genpo Roshi (Dennis Merzel) och hans Big Mind Big Heart process, som verkligen kan hela och utveckla.

    Taoism och Zen har väldigt mycket gemensamt, absolut! Vad gäller maya i det här sammanhanget ser jag det inbakat i själva tao, i form av "det som ger upphov till de tio tusen tingen" osv. Vet dock inte hur mycket av mina egna tolkningar det är jämfört med mer korrekta jämförelser...
    Björn, är det något speciellt du tänker på som du upptäckt tack vare maya? (sorry - kommer inte ihåg om du skrivit specifikt om det i nåt av dina tidigare blogginlägg, hittade ingen sökfunktion heller)
    Wayne Dyers Tao Te Ching-projekt låter intressant, jag kände inte till det sedan tidigare. Min solklara favorit är Alan Watts.

    Ang Alexandra och om att möta handläggare med stillhet osv... För mig är den frågan extremt irriterad. Man ska ha himla tur om det ens finns någon namngiven handläggare - oftast blir man ju mött av nya, oinsatta, oengagerade tjänstemän som via mejl bara hänvisar en vidare varje gång man söker kontakt. All idioti gör mig fly förbannad, och det här är absolut ett sånt tillfälle då jag själv tappar all kontakt med Stillheten. Bra träning i att öka ens medvetenhet, antar jag... men till vilken nytta?! Det där med att fly landet kan jag absolut relatera till också! För mig har det varit sydostasien och Indien, och det går inte en endaste dag utan att jag hett och innerligt längtar tillbaka och fantiserar om att åka dit igen... Önskar dig all lycka till, Alexandra!

    David, det du skrev om taoismens praktik var intressant att läsa. För mig är tai chi verkligen som att sätta en strålkastare mot de tillsynes dolda sidorna av mig själv. Det tar fram saker ur mitt djup genom att leda mig dit från det fysiska inåt (istället för från det mentala planet, som varit den vanligast ingångspunkten för mig, numera även det emotionella). Som exempel, här är något jag skrev vid nåt tillfälle efter ett tai chi-pass:

    Fear is tension, resisting what is. So don’t hold tension. Don’t hold attachments, expectations, fear, doubt, judgements or regret. Just relax and allow yourself to sink into the center, to be filled with inner strength and peace. Then use the momentum of this release (of old habits, wrong ideas, unwholesome attitudes, expectations etc) to push through the changes and the hard times. Stay in the center and have trust. Don’t linger with what’s already gone.

    Men tai chi är inte bara terapeutiskt, utan funkar åtminstone för mig som djupmeditation i rörelse. Jag har aldrig annars upplevt Stillheten på ett så intensivt sätt, på så många plan, som när jag gjort tai chi. Och med det menar jag att jag även "fysiskt" och "energimässigt" kan förminna den på ett annat sätt än om jag exempelvis bara sitter still i soffan och mediterar. (Intressant nog har jag aldrig ens upplevt samma kontakt under ett yogapass, trots att jag utövat yoga väldigt många fler år än tai chi...)

    Det Skoglund skriver, att "Det var först när jag avsade mig alla vägar och dogmer som jag började se mitt sanna jag." kan jag känna igen mig i. Verkligen. Jag tror inte att någon av alla mina studier och upplevelser var avgörande för själva uppvaknandet, men jag vet med all säkerhet att kunskapen gjorde det väldigt mycket lättare att hantera och förstå alla förändringarna på det "världsliga planet". Utan de kunskaperna och utan tillgång till exempelvis Eckhart Tolles föreläsningar och böcker hade jag nog helt enkelt bara tagit för givet att jag blivit galen eller på annat sätt sinnessjuk. Det var skrämmande, förvirrande och jobbigt nog som det var, med kunskapen, att helt tappa bort sig själv.

    Nu har jag väl snart sänkt servern med mina långa inlägg, sorry about that! Jag blir visst lite väl ivrig när jag sätter igång, och det är så svårt att klä allt detta i ord... än svårare att göra det kortfattat! Kan ju också tillägga att det här är absolut första gången någonsin som jag "pratar" om det här med någon överhuvudtaget.

    Hur är det förresten med er andra - har ni redan delat med er av era personliga upplevelser? Här någonstans eller på era egna respektive bloggar? Jag är också nyfiken!

    Tack för att ni lyssnar :)

    SvaraRadera
  26. Det Björn skrev, att "Vi är alla redan framme, vi är alla redan upplysta. Det är sant." det nickar jag instämmande till. För det är ju så det är. Att deklarera att ens sökande är slut är absolut ingen fånig sak att säga, tycker jag. Tvärt om. Själva sökandet är ju ofta det som tar oss iväg på omvägar, för det är ju med sinnet vi söker. Hjärtat (där Stillheten "bor") behöver ju inte fara någonstans för att hitta hem. Att tillåta sig att stanna upp och låta bli var faktiskt exakt vad som väckte mig.

    The mind keeps taking you on trips,
    further away from your Self.
    Mind’s intent starts every moment.

    Just keep quiet.

    SvaraRadera
  27. Väldigt intressant att läsa!
    Du får mig att vilja göra tai chi, inte för att få nånting av det utan bara för att det låter underbart.
    Det finns så mycket i det du skriver som jag håller med om

    SvaraRadera
  28. Magdalena!
    Tack för din oerhört klara berättelse där jag känner igen så mycket. Det är till stor hjälp för mig (som sinnet) att läsa detta.
    Insikten om att detta sökande inte är en personlig angelägenhet har lyst klart hos mig också men den har en tendens att glida bort ...:)
    Medkänslan med min egen vilsenhet finns där också till och från. Det är ett träffande sätt att beskriva vad jag ofta upplever under Vichara. Det är den där kärleken som alltid genomsyrar mig no matter what. Jag kan vara hur hypnotiserad som helst av nån liten skitsak. För Självets stillhet gör det ingen som helst skillnad. Och detta är överväldigande. Jag har så svårt att verkligen ta in det faktum att Självets kärlek är ovillkorlig. För när jag gör det, då ser jag något som får egot att flippa ut - Självet gör ingen skillnad på mig och en maffiaboss. Stillheten och öppenheten genomsyrar allt - ALLTID - och det tar tid innan jag som sinnet kan smälta in i detta. Det är så stort, jag får tårar i ögonen precis nu när jag skriver detta. Det är som att en grundval i mig skakar. Egots grundval. Att jag som sinnet är en sökare som gör Vichara spelar ingen roll för Självet, det gör mig inte speciell. VA!!??:) ofattbart. Det är ovillkorlig kärlek.

    Sedan detta med att man kan vila utan att man lagt klart pusslet. Läckert beskrivet och sant. När jag ser på mitt eget sökande kan jag däremot inte tänka bort de pusselbitar jag hittat och lagt. Jag påstod en gång något liknande det du skriver och då fick jag en kommentar i stil med - men för att kunna se att du inte behövde något av detta var du ändå tvungen att pröva det. Jag kunde ju inte säga emot det.

    Det du skriver om Bhakti förstår jag såväl. Jag ser min (som sinnet) kärleksaffär med Självet (som the Beloved) som en oerhörd hjälp i min Vichara. Som någon skrev tidigare, kanske var det du, så smälter jnana och bhakti samman ju närmare Självet man kommer. Så upplever jag det när jag mediterar dessa dagar. För mig manifesterar sig Självet med ord som stillhet, öppenhet, tacksamhet och en kärlek som jag smälter samman med.

    Jo, jag tror också att vem som helst kan bli upplyst om vi definierar upplysning som ett medvetande-stadium där man "inte behöver något". Men denna upplysning kommer för de flesta att vara i högst en timme tills man går in i total identifikation med kroppen för att man blir toanödig eller hungrig. JAG behöver bajsa eller äta. Bye bye upplysning.... Men det beror förstås på hur man definierar upplysning. För mig är en medvetande-STRUKTUR präglad av av-identifikation med kropp/sinne och HELA OBJEKT-pakatet den definition på upplysning som makes sense.
    (jo, jag har läst min Ken Wilber.. :)) Jag tycker hans distinktion mellan states and structures of consciousness är ovärderlig. Det var en sådan befrielse att sluta blanda ihop dessa. otaliga missförstånd inom andligheten beror på denna sammanblandning.

    När du pratar om den late byfånen kan jag ge mig sjutton på att han lämnat in på V75, dagens dubbel och lotto. Det har han inte glömt hur lat han än är. Och då tror han att han behöver pengar. Han må vara en frekvent besökare av medvetande-STADIER bortom behov men hans medvetande-STRUKTUR är fast i behovs-illusionen.

    Det var inte meningen att låta smart och påläst här utan detta är sånt jag påminner mig själv om därför att det skapar sådan klarhet och för att jag är så tacksam för dom guldkorn Wilber har gett mig. Samtidigt skall jag erkänna för dig Magdalena, att hans böcker och flera års engagemang i den integrala rörelsen på många sätt varit en sorts dikeskörning för mig. Det är en sådan boost för egot att förstå allt detta och liksom ÄGA alla svaren. Men detta börjar släppa. Jag betalar inte längre för att vara med på Integral Life forumet. Det tog några månader innan jag insåg att, shit, jag får hem alla dessa superintressanta videos där Ken briljerar men varför tittar jag inte på dom. Jag orkar inte .... jag är inte längre intresserad. Det var en konstig insikt jag gjorde för några månader sedan bara. Så nu får dom klara sig utan mina 15 dollar i månaden. Det fixar sig säkert för dom. Ken har ju precis fått göra en intervju med Obama. Han mår nog som en prins:)

    Din fråga om vad jag upptäckt tack var Vedantas Maya-koncept ... hmm.. jo, det är nog detta med att Självet inte behöver mig som sinnet. Tidigare vilade jag i synen på ickedualism som ett mynt med två sidor. Den bilden hjälpte mig länge. Men det var något som inte stämde i min förståelse där. Det sägs ofta att Källan skapat manifestationen för att kunna uppleva sig självt. Med detta vill man lugna mig (som sinnet) att jag är viktig, jag har en uppgift, utan mig skulle Självet inte kunna uppleva sig självt. Njae.... det var nåt som skavde där, fast det lät toppenbra ... nu skaver det inte längre. Självet behöver inte mig som sinnet. Självet behöver inte mitt uppvaknande. Självet älskar ALLT lika sanslöst mycket, byfånen som hoppas på att vinna på V75 och helgonet. Med älska menar jag vara stillheten och öppenheten där allt detta kan spelas upp. Och detta lär mig något om vad sann kärlek är. Det nästan kliché-artade uttrycket - det handlar bara om att finnas där, lyssna och ... jaa, vara närvarande - det är SÅÅÅÅ Sant. Det är kärlek. Aaaah:) Och då gör man inte skillnad på människor. Då dömer man ingen. Och plötsligt smälter denna exotiska andlighet samman med gammal hederlig godhet. Att inte göra skillnad på folk och folk. Att inte döma.
    Men så fort jag tror att mitt uppvaknande eller mina insikter är viktiga för Självet för att Självet skall kunna uppleva sig självt - ja då har jag gått vilse. Men jag vill ju så gärna tro det. Att jag behöver göra något för att få Självets kärlek. Att jag måste förtjäna Självets kärlek, att jag är Speciell. Självet ger katten i vad jag gör eller inte gör. Självet ÄLSKART mig vanvettigt no matter what. Självet genomströmmar varje cell i min kropp ALLTID ALLTID ALLTID

    Uppskattar djupt att du är så ärlig när du berättar om ditt förhållande till försäkringskassan!! Jag bugar mig!

    Jag önskar jag kunde tala om för dig var du hittar andras berättelser. Dock finns en sökfunktion, du skriver in ordet högst upp till vänster i blogger-raden. Men det hjälper dig ju inte så mycket.
    Vet du vad, jag planerar att strukturera inläggen och kommentarerna här, både för min egen och för läsarnas skull. Då kan jag börja med etiketten "uppvaknande-berättelser" eller något liknande. Det är något av det mest givande att läsa. Vi kan alla citera fina rader av mästare men det är hur the rubber hits the road som verkligen är intressant.

    Återigen, stort tack för ALLT du delar med dig av här!!

    SvaraRadera
  29. Magdalena, varför skriver du att du är "klar" fastän du fortfarande blir "fly förbannad" på Försäkringskassan?
    Tror du inte att det är möjligt att nå en medvetandestruktur (det ÄR ett bra ord) där din kamp för att få försäkringspengar sker utan att du identifierar dig med ett jag om ibland upplever sig som kränkt och i fara?

    SvaraRadera
  30. David,

    jag tror inte riktigt att jag förstår din fråga. Vad i mina texter har du tolkat som "klar"? Vad innebär det för dig, och på vilket sätt går det inte ihop med att bli förbannad?

    Visst, det är säkert möjligt att nå en medvetandestruktur som funkar som du beskriver. Man kan ju även fråga sig hur intressant den frågeställningen är för mig (och dig), här och nu. Om jag återigen fäster min blick och uppmärksamhet på något som skulle kunna hända i framtiden, istället för att acceptera nuet som det är, på vilket sätt påverkar det mig? Förändring och utveckling sker ju oavsett om vi tvingar fram den eller inte, och som jag ser det finns det inget som heter "att nå fram". Resan har inget slut, utan fortsätter vidare hela tiden. Man kan ju argumentera att allt alltid kan förbättras, men också att själva den strävan motarbetar det man egentligen är ute efter.
    Kanske handlar det mer om var förändringen kommer ifrån än vad den leder till. Försöker jag åstadkomma förändring för att jag inte accepterar det som är? Förväntar jag mig att allt kommer att bli bra om jag bara..? Eller stannar jag upp, gillar läget och gör mina val utifrån de förutsättningar som faktiskt gäller just nu (till skillnad från de som kanske eller kanske inte kommer att gälla i framtiden)? Skyggar jag undan från verkligheten, eller vågar jag ser den som den är? Hjälper det mig på något sätt att önska att jag inte blev förbannad och frustrerad i denna situation? Eller blir det kanske dubbelt så mycket missnöje och lidande, om jag både är missnöjd med själva situationen och dessutom hur jag själv reagerar på den? Är det "bättre" om jag fokuserar på att bli upplyst i framtiden än om jag är medveten om och accepterar hur jag faktiskt funkar och reagerar just nu? (Jag tycker mig se att själva medvetenheten har en fantastisk, inneboende självkorrigerande funktion, som gör att förändring händer mer eller mindre av sig själv istället för att man ska tvinga fram den på annat sätt.)
    Att acceptera något betyder för mig inte att man nödvändigtvis tycker om det eller stöttar det på något sätt. Man låter det helt enkelt bara vara, precis som det är. Sedan kan man ju utifrån det välja att försöka förändra det eller inte, vilket som.

    Det verkar som att det händer något så snart jag börjar försöka, kämpa, forcera och tänka i termer som måste/borde, bättre/sämre, rättvisa/orättvisa osv. Jag har märkt att om jag utifrån en attityd som säger "Det är INTE okej!" försöker åstadkomma en förändring, så verkar sinnesfriden snabbt försvinna i bakgrunden. Det här är precis en av de saker jag tänkte på när jag tidigare skrev att jag inte hittat balansen. Ju mer jag utnyttjar sinnets styrka i form av att resonera, analysera, planera, argumentera, utvärdera, riskbedöma mm så växer även min närhet till sinnets alla andra sidor - såsom förväntningar, rädsla, sorg, besvikelse, fördömande, ilska och allt det andra. Skillnaden motför tidigare är att jag numera har en ny valmöjlighet. Jag kan släppa taget när som helst för att nudda sinnesfriden igen. Grejen är ju att det inte alltid är så praktiskt eftersom saker som "måste bli gjorda" då tenderar att inte bli gjorda, där får jag helt enkelt inte ihop ekvationen. Om vägen bjuder så här mycket motstånd är det kanske helt fel väg, men vad är alternativet? Det enkla svaret är väl att bara slappna av och att utan förväntningar på resultatet göra det jag kan, för mer kan jag ju ändå inte göra. Låta det bära eller brista, lita på att ordnar sig oavsett. Det svåra är att omfamna frustrationen, ovissheten och rädslan. Och inte minst konsekvenserna i praktiken. Men det är ju okej det också.
    Jag tycker helt enkelt att det är skitsvårt att stanna kvar i ett avslappnat, accepterande och icke-överengagerat tillstånd där man kan nyttja sinnet effektivt utan att låta det styra en - speciellt då i extrema situationer.

    En upplyst person skulle säkert hantera situationen på ett helt annat sätt. Men kanske skulle han/hon också blir förbannad, vem vet? En upplyst person skulle nog förhoppningsvis inte ens ha satt sig själv i den här situation från första början :)

    (Björn, jag svarar på ditt inlägg senare. Det var så mycket där som behövde få ligga till sig lite först :)

    SvaraRadera
  31. Magdalena

    Jag tycker du uttrycker dig mycket moget och välbalanserat: Det känns att du har gjort hela livscirkeln och är tillbaka där du började men på ett mycket högre varv på spiralen. Just att kunna möte livet naket NU innebär att man inte kan använda sig av sin gamla rustning av intellektuella koncept och förklaringsmodeller om hur just denna nu-situation bör hanteras på bästa sätt. Så länge man är ett helt vanestyrt ego handlar man reflexmässigt på varje situation (och kallar det för fri vilja!). Sedan kommer perioderna då man har rätta svar enligt någon filosofisk eller religiös mental modell och pendlar som en jojo mellan att klara av och inte klara av att leva upp till de rätta svaren i mitt liv (och kallar även det för fri vilja!). De flesta månniskor kommer inte längre än till olika grader av "lyckade resultat" enligt sin modell (för att sedan invänta "domen")
    Det tredje steget (som jag ser det) kommer om man lyckas upptäcka och etablera sig i en konstant NÄRVARO och MEDVETENHET. Här tar jag fasta på vad du skrev i ditt inlägg: (Jag tycker mig se att själva medvetenheten har en fantastisk, inneboende självkorrigerande funktion, som gör att förändring händer mer eller mindre av sig själv istället för att man ska tvinga fram den på annat sätt.)
    Precis så! Det är först när man klarar av att släppa sin identitet som tankedriven värdesättare och aktiverare av livet som den verkligt stora livsförändringen inträder. När man blir själva Närvaron i livet upptäcker man att livet fortsätter att leva vidare som tidigare men med allt mindre problem därför att det inte längre finns ett litet ego (eller STORT!) som har synpunkter och tror att ingenting händer om inte "JAG" är där och fixar till det. Det förunderliga är att när man har identifierat sig som Närvaron sker inte det man tror innan, dvs att allt stannar av och ingenting blir gjort. Allt som måste göras blir faktiskt gjort, och dessutom mycket bättre på grund av det enkla faktumet att det inte finns ett litet gnälligt ego där som har synpunkter och kanske inte har lust eller vill eller vill något helt annat än det som faktiskt bör göras just nu. Men när man vilar i NÄRVARON gör kroppen det som måste göras utan gnäll. Det innebär inte att det inte uppstår problem som måste lösas eller att det ibland sker saker man inte hade räknat med, men det finns inget motstånd längre - och det - är den stora skillnaden.

    Olof

    SvaraRadera
  32. Magdalena, tack för ett utförligt svar!
    Okej, här blir det svårt eftersom vissa begrepp betyder olika saker för alla.

    Jag talar utifrån ett advaita-perspektiv, vilket Björn nästan enbart skriver om nuförtiden. Och från egen erfarenhet.

    Min personliga definition av när sökande bör sluta är när man identifierar sig med icke-jaget (som traditionellt kallats självet). När man har insett bortom tvivel att man inte är sitt jag, alltså varken det som glädjer sig eller lider då är man klar - det är hela sanningen. Då kan man stänga av alla negativa tankar när de uppstår, och allt färre uppstår ens ett ögonblick. De goda tankarna blir bara mer njutbara när man inte klamrar sig fast vid dem.
    Att nå hela vägen fram vill jag inte ens spekulera om. Total jag-löshet kan eremiter ägna sig åt. Men även om man inte når hela vägen kan man låta jaget bli ett verktyg och ingenting annat. Du verkar ju vara rätt nära det eftersom du kan "läppa taget", fast jag vet ju inte exakt vad du menar.

    Den som inte identifierar sig med den serie av subtila och grövre tankar som utgör jaget slipper bli förbannad. Eller, för mig kan negtiva tankar uppstå men de vara ca en sekund och försvinner spårlöst, glöms) Ilska är en försvarsmekanism hos jaget, som är plågsam och - onödig.

    Allt jag vill säga är att det Björn skriver om fungerar. Vichara har fungerat för mig. Sailor Bobs pratstunder har lett till undersökningar av jaget som funkat för killarna och gästerna på the Advaita Show. Det slår mig med häpnad att det finns så många som lyckats. För inte länge sen var jag osäker på om "upplysning", "self-realization", "awakening" fanns eller var en myt. Nu vill jag förstå berätta för alla som är intresserade att det inte är en myt. Annars vore jag oschysst.

    "Skyggar jag undan från verkligheten, eller vågar jag se den som den är?"
    Den som identifierar sig med jaget ser inte verkligheten. Du är bara det som aldrig förändras. Inte den om accepterar sakerna tillstånd eller den som kämpar emot.

    Jag fick intrycket av att du kommit så långt man kan komma utan att se igenom jag-illusionen.
    Och allt kämpande utförs av jaget, jaget omfamnar lidande, frustration etc. Det är jaget som tror sig kunna göra saker eller avstå. Vi har ingen fri vilja. Den som har tur gör vichara eller motsvarande och ser att vi inte är våra jag-tankar, och "all will be taken care of" som Sherman säger.

    Det är möjligt att du redan är på väg till att se igenom jag-illusionen, inte vet jag. Jag vet inget om dig, kommenterar bara det du skrev ur mitt praktiska (inte teoretiska) advaita-perspektiv.

    Kul med lite diskussion här på bloggen. Jag beklagar om jag missuppfattat något du har skrivit, Magdalena.

    SvaraRadera
  33. Jag tror jag håller med dig om allt du skriver, Olof, men vore det inte bättre att säga att man egentligen ÄR närvaron, självet, källan.
    Även om man såklart använder jaget varje gång man kommunicerar och gör andra saker.

    Så man inte ger intryck av att närvaron är ett ställe man alltid kan söka skydd i när smärtsamma jag-tankar uppstår?

    SvaraRadera
  34. Olof, tack så mycket för ditt inlägg - väldigt intressant att läsa ditt perspektiv på det hela. Jag kan inte annat än nicka instämmande. Just det du skriver om "När man blir själva Närvaron i livet upptäcker man ... om inte "JAG" är där och fixar till det." är så himla klockrent!

    Min "förståelse" kanske inte är lika stadigvarande som den verkar vara för er andra, kanske är det därför vi pratar lite förbi varandra ibland. Den lilla mängd grus som då och då fortfarande tycks finnas kvar i mina skor kanske nöts bort med tiden, eller kanske inte. Kanske ligger de precis där de ska ligga just nu, vem vet? Missförstå mig inte - jag har inte på något som helst sätt bestämt mig för att i längden stå kvar precis här, eller att med flit stoppa en eventuell vidareutveckling. Men jag har heller inga som helst ingivelser att genast ge mig iväg och jaga efter ett eventuellt "nästa steg". Jag tar varje ögonblick som det kommer, helt enkelt.

    David, jag talar förmodligen inte ur ett "renlärigt" advaitaperspektiv, utan bara ur min egen erfarenhet. Jag har förvisso läst en hel del advaitatexter, men har inte lagt på minnet definitionerna av alla begrepp osv eftersom de ju skiljer sig mellan olika grenar (vilket ju är lite ironiskt i sig). Ursäkta om jag förvirrar diskussionen genom att inte hålla mig till de "rätta" termerna. Det är som sagt första gången jag formulerar detta i ord, jag har aldrig tidigare försökt ge uttryck av upplevelsen genom sinnet på det här sättet - mest eftersom min känsla är att det är något som ändå aldrig kan förstås eller definieras på sinnets plan. Fast det betyder ju inte att det inte är skoj att försöka..! Jag törs nog lova att vi är garanterade missförstånd och missuppfattningar när vi försöker prata om sånt här, speciellt när det bara sker i anonym, begränsad ordform :)

    Vi kanske pratar om precis samma sak här, jag vet inte. Jag upplever inte Självet/Närvaron/Källan/Stillheten som något (eller någonstans) som är skilt från mig själv, inte heller som ett tillstånd som kan uppnås eller nåt annat vi kan få eller förlora, och inte heller nåt som vi kan definiera eller förstå med vårt sinne. Det är det enda som finns och har funnits. Jag är ingenting. Men "jag" är också en oskiljaktig del av det som spelas upp inom detta som är bortom alla definitioner. Jag är både och, eftersom allt omfattas av det förstnämnda.

    Att "släppa taget" för mig är att... ja, vad ska jag säga? Surrender på engelska, men vad kallar man det bäst på svenska? Lite som att man tillåter Stillheten att spela på full volym (som egentligen är dess enda läge) och att det automatiskt dränker bakgrundsljudet från sinnet? Öronbedövande tystnad, typ :) Att släppa taget är upplevelsen av det som (för mig) sker så snart jag kommer tillbaka efter att, om det så är bara för en mikrosekund eller längre period, ha låtit sinnet förföra sig själv och börja ge sig in i leken igen - utan att jag egentligen begav mig någonstans än där jag alltid är, och utan att jag för den skull glömde bort min sanna (brist på) identitet. Det betyder inte för mig att man glömmer bort sanningen, utan bara att man kanske lever sig in lite väl mycket i en film man ser på bio - samtidigt som man vet att det inte är på riktigt. Eller om man använder uttrycken Working mind och Thinking mind (i den betydelse Sri Ramesh Balsekar använder dem), och då låter the working mind göra sitt jobb utan att bli distraherad av the thinking mind. Eller... Äh, det här går ju inte att förklara..! Hoppas ni förstår ungefär vad jag menar ändå :)

    "Den som inte identifierar sig med den serie av subtila och grövre tankar som utgör jaget slipper bli förbannad."
    Det där håller jag inte med om, från det perspektiv jag har idag. Som jag ser det får allting plats i Självet/Närvaron/Källan/Stillheten, inklusive ilska. För mig handlar det mer om vilken relation man har till ilskan som uppstår och allt det andra som spelas upp för oss. Det är lite som en dålig reklamkampanj - man behöver ju inte tro på produkten eller köpa den bara för att man ser den i tv-rutan. Att man nån gång ibland kanske tillåter sig själv att visa intresse för den (låter sig förföras av den), behöver ju inte betyda att man tar den till hjärtat eller att man då är övertygad om att den har stor betydelse och kan förändra ens liv till det bättre/sämre. Ju färre gånger man bjuder in den dörrknackande försäljaren, desto mer sällan kommer han ju tillbaka. Inte sant? Men om man gömmer sig bakom gardinerna och aldrig öppnar dörren så lär han ju fortsätta knacka tills han genomfört sitt uppdrag... Ursäkta den dåliga liknelsen, men jag kommer inte på nåt bättre sätt att uttrycka mig. Jag ser det som samskaras/gamla tankespår och rester av tidigare erfarenheter som ligger kvar i sinnet sedan tidigare, och sinnet är så vant och tränat att reagera på dess signaler att det går av bara farten. För att bryta dessa mönster tycker jag mig se att det ibland behövs att man låter dem komma upp till en medveten nivå - istället för att bara utageras reflexmässigt - för att de ska förkastas (och nu pratar jag igen om medvetandets inneboende självkorrigerande funktion). Men å andra sidan ligger ju allt detta i sinnet, så det gör ingen egentlig skillnad för sanningen.

    David, du skriver att "Min personliga definition av när sökande bör sluta är..." Jag skulle vilja gå ännu ett steg bortom det och säga att sökandet pågår så länge det pågår, sen upphör det. Kanske återupptas det vid ett annat tillfälle, kanske behövs det inte. Som jag skrev tidigare så var det just det att sökandet upphörde (eller kanske rättare sagt att det tilläts upphöra?) som väckte mig, som fick mig att inse vad som inte är sant. Jag känner också starkt att själva sökandet/görandet/strävandet är en stor del i det som gör att man inte ser sanningen. Så var det åtminstone för mig. Själva det att man söker antyder ju underförstått att det är något som saknas, att det är något som inte upptäckts än, att det finns något att uppnå osv. Essensen av nyfikenheten i sig som ligger bakom sökandet däremot, den tror jag är betydelsefull i det här sammanhanget. Jag håller med de som hävdar att vi alla redan är där, att vi inte behöver lära oss eller lägga till något nytt - det enda vi behöver göra är att stanna upp och låta bli. Alla försök att göra något annat tar oss bara längre iväg bort från oss själva (Självet). (Vichara skulle jag inte vilja kalla för nåt vi gör, utan nåt som händer och som vi tillåter, så jag menar inte att man ska sluta upp med vichara!) Kanske är det här också samma sak som du menar, jag vet inte.

    David, du skriver också att "Då kan man stänga av alla negativa tankar när de uppstår, och allt färre uppstår ens ett ögonblick. De goda tankarna blir bara mer njutbara när man inte klamrar sig fast vid dem."
    Personligen tänker jag inte i dessa termer om negativt och gott osv. Det som händer händer och det spelar inte ens någon roll hur vi reagerar på det, om vi pratar om oss själva som Självet/Närvaron/Källan/Stillheten. Jag ser det inte som en "bättre" handling att stänga av en negativ tanke som dyker upp, än att låta den ha sin gilla gång för att sedan försvinna av sig själv. Inte en "sämre" handling heller, jag tänker helt enkelt på det viset. Det bara är. Men i ett sammanhang som detta då jag försöker att ge uttryck för det odefinierbara genom sinnet och ord, så tycker jag också det är intressant att i det observera hur sinnet beter sig, även efter det så att säga blivit genomskådat. Det kanske bara är jag som tycker så, men jag kan inte låta bli att fascineras. Eller frustreras ;)

    Ber så hemskt mycket om ursäkt för min orddiarré! Igen...

    SvaraRadera
  35. Här kommer mitt inlägg i diskussionen om ilska och närvaro/stillhet.

    När jag kommer hem från jobbet vissa dagar, öppnar dörren, och inser att jag inte kan gå in därför att min underbara lilla dotters skor, jacka, cykelhjälm, trumpetfodral, trumpetnoter, lappar från skolan, nycklar ... ja just det, nycklar som ligger väl gömda under tröjan som jag trampar på (Aaaaj som fan) i mitt försöka att forcera denna barriär av saker .... då brister det för mig.
    För hur många gånger har vi inte diskuterat detta? Hur många gånger har hon inte lovat? Hur många gånger har hon inte varit tvungen att plocka upp sakerna direkt när jag kommer hem ... okej, okej, jag har säkert gjort tusen misstag som förälder. Men jag tycker att jag varit tydlig på den här punkten.

    Alltså, här har vi en tvärarg pappa och en dotter som längtat efter honom ...jo, det har hon faktiskt. Hon gjorde det inte för att djävlas. Och så blir pappan arg på henne. Hur lyckat är det?

    Ok, detta om ilska. Den bara kommer. Betyder det att jag identifierar mig med mina känslor och min berättelse om hur det BORDE vara?????
    Jaa, jag tror att det är så enkelt. Jag har helt enkelt en bit kvar. Eller så är det som Magdalena så bra uttryker det - jag sitter och tittar på filmen om mitt liv - jag vet att det är en film - men ändå lever jag mig in lite väl mycket i filmen ... det var väldigt bra uttryckt.

    Jag tycker Davids fråga var väldigt bra och samtidigt utmanande - "Tror du inte att det är möjligt att nå en medvetandestruktur (det ÄR ett bra ord) där din kamp för att få försäkringspengar sker utan att du identifierar dig med ett jag som ibland upplever sig som kränkt och i fara?"

    Frågan är bra för att det är i dessa situationer som the rubber hits the road. Samtidigt är den utmanande för mig, för om jag blir förbannad på dottern för lite prylar i hallen, hur förbannad kan jag då inte bli på större saker? Nja, detta är inte så enkelt. Det har att göra med vilken personlighetstyp man är. Jag inser att jag bara kan vara personlig i detta och inte säga något generellt. Jag är nämligen i grunden konflikträdd och väljer ofta att dra mig undan.... till en viss gräns ... då ilskan blir för mycket och då slår till med en kraft som är rent destruktiv både för mig och den andra. Därför kan jag inte se någon så tydlig utveckling i detta. Jo, jag har inte blivit så där rasande arg på många år. Jag ser också en utveckling i det inre. Jag brukade ha dialoger i huvudet med personer jag var arg på och där plattade jag till dom med diverse argument - i fantasin ... hallå eller, hur pinsamt är inte detta beteende, men samtidigt ganska vanligt för dom som har min personlighetstyp. Detta, oerhört meningslösa inre prat, har minskat avsevärt. Det är jag innerligt tacksam för. Så Vichara fungerar. Så är det!

    SvaraRadera
  36. Magdalena,
    jag har ärligt egentligen inte läst annat än små utdrag ur advaita-kanon. Istället har jag läst vad människor som vaknat (det är termen jag kommer använda) har skrivit om texterna och sin egen erfarenhet.
    Men efter att ha sett vad de sett behöver jag inte längre referensmaterial, så jag talar också ur egen erfarenhet.

    Om ilska. Visst får den plats i stillheten. All världens hemskheter uppstår ur stillheten. Jag tycker om liknelsen med moln som täcker solen.
    Själv föredrar jag en så molnfri himmel som möjligt. Eller, det är inte riktigt sant. Jag föredrar vita moln framför svarta. Ungefär som det ser ut utanför fönstret: några tunna nästan självlysande vita molnremsor på en annars klar himmel.
    Som jag ser det är både dörrknackaren (ilskan) och den som avstår från att bjuda in honom jag-tankar. Sidor av samma mynt. Vad händer med dörrknackaren när ingen överhuvudtaget är hemma?


    Ok, när man ska diskutera allt som handlar om vad jaget gör måste man i sanningens namn först fastslå att den odelade sanningen är att ingen har den minsta fria vilja. Det torde vara ganska uppenbart om man tänker efter, och annars kan man lyssna på alla vetenskapsmän som forskar om hjärnan och inte ser det minsta utrymme för ett fritt val.

    Även om man inser detta till fullo ändras ingenting. Man lever alltid som om man hade fri vilja. Och skriver som om... etc.

    Om sökande. Varför slutar sökandet? För att man sett sanningen eller för att sökandet är så fullt av lidande att man hellre avstår utan att ha funnit sanningen. Björn berättade en gång om nån han kände som lagt av med allt sökande för att blev övermätt på andlighet som inte gav honom vad han ville. Han såg att all andlighet i sig bara är snack och bokstäver, men han såg inte att hans jag är en illusion. Nu kommer han sannolikt leva i den illusionen. Om han är riktigt tursam får han många lyckliga jag-tankar, men han kommer alltid att känna sig hotad av allt det positivas motsatser. Därför finns det alltid smolk i bägaren för icke-dualister. Och inget går upp emot att leva i sanning.

    Vichara KAN ses som nåt annat än sökande. Sherman beskriver vichara som seende. Men strikt talat, så länge man medvetet gör vichara (efter ett tag sker vichara automatiskt utan en tanke) är det ett sökande efter det enda som aldrig förändras. Det är jaget som försöker se sitt eget totala beroende på nåt konstant - vad? Gradvis ser jaget (den konstanta serien jag-tankar) sin substanslöshet och att nåt annat däremot är absolut. Då överförs identifikationen långsamt till det senare.
    Och det finns ingen dörrknackare eller nån att knacka på hos.
    Så här kommer mitt skämtsamt provokativa och advaitapolitiskt inkorrekta uttalande. Det riktas till alla om fortfarande tror att livet är nåt annat än precis vad de vill ha, som upplever en känsla av separation mellan sig och världen, och inom sig själva. Jag riktar det fortfarande då och då till mig själv när nån liten irritation uppstår. Sök
    av hela ditt hjärta och väsen!!! Bli en världens allra bästa sökare! Skit i kärlek-hat, sinnesfrid-oro, acceptans-motstånd etc... Skit i alla känslor. Ingen känsla är sann. Skit i hopp om upplysning och lycka, men sök sök sök!
    Mobba din jag-tankar tills de begår självmord. För till slut återuppstår ett nytt jag som tjänar självet, som tjänar sanningen och njuter av sanningens frukter.
    Sök sök sök tills du helt utan tankar och tvekan kan se se se!

    För nåt måste man göra. Att stanna upp är lika mycket en handling som att åka till Indien. Eftersom vi är levande varelser och alltid riktar uppmärksamhet nånstans, varför inte rikta uppmärksamheten mot delvis jaget (för att se hur det uppstår och försvinner utan spår) och delvis det som är oföränderligt och blir tydligt så fort ingen tanke täcker det. Och sen låta jaget dra de nödvändiga slutsatserna av vad det sett.

    Du får ursäkta, men jag har svårt att tro att någon människan inte tänker i dualistiska termet gott/ont osv. Allt tänkande är dualistiskt, att separera ett från ett annat.
    Frågan är: vem tänker? Det finns ingen tänkare, bara tänkande. Inget subjekt eller objekt. När tänkandet slutgiltigt övergått till detta perspektiv rycks jaget upp med roten och blir ett verktyg att uppleva med. Den som tycker om att lida kan låta sig förnimma känslor av rädsla och separation. Den om vill kan använda jaget för att se allt i självets ljus.
    Jaget får se fantastiska saker. Jaget inser att det enda sanna är att identifiera sig med inget eller med allt. Denna insikt är INTE intellektuell, utan en tankelös upplevelse som jaget sen kan bejaka när det dyker upp igen.

    "And life is sweet" som Sherman säger.

    Ursäkta om mitt jags prisande av sin overklighet är påfrestande. Svårt att hålla tillbaka sin entusiasm när man inser att man är allt-inget, livet självt - istället för en hopplöst malande hjärna i en påse av värkande skinn.

    SvaraRadera
  37. Björn,
    i ungefär tio år har jag ägnat det mesta av min lediga tid åt att gräla med personer i mitt huvud. Vissa var verklighetsbaserade personer, andra totala fantasifoster.
    Det var ett helvete. Det berodde på en känsla av hot. Jag slutade läsa tidningar för att slippa känna mig hotad av vad som stod. Men jag behövde ständig underhållning, tvångsmässigt. Så jag började läsa igen.

    Sökte terapi som bara mildrade symptomen. De religiösa och filosofiska texter jag läste mildrade symptomen. Läsning av advaita och lyssnande på t.ex. Sherman bedövar och mildrar symptomen.

    Vichara lindrar symptomen och vänder uppmärksamheten till annat. Men det kan också leda till att man ser sanningen. Då kan man inte bli lurad igen.

    Allt handlar om att, som Lao Tzu säger, bli mindre för varje dag! Men även om man glömmer allt och minskar sitt ego till ett sandkorn så kommer det egot att skava varje dag och hindra det klara ljuset.

    Björn, det är sant att ilskan bara kommer. Och att den sen inte kommer. Har du märkt att den uppstår med jag-tanken, att den är en variant av jag-tanken? Och att det som strävar emot eller accepterar ilskan är en ny jag-tanke som ersatt den förra. Och att den som tror att ilska är onödigt är en jag-tanke.

    Det går inte att reparera dåliga tankar när de väl uppstått! Men din vichara har tydligen minskat lögnernas antal och trovärdighet.

    Kanske är det så att många intellektuellt inser att en värdering är godtycklig och substanslös. Men så kommer en automatisk känsla precis samtidigt som värderingen, och då tror man på den istället! Magen knyts åt, och en rädsla-tanke uppstår. Som man ser igenom, men magen är ju fortfarande i kramp! Det är dock bara en förnimmelse som inte är meningsbärande. I sig själv är den inte obehagligare än vinden genom håret och säger lika lite något om vad man är eller hur världen är.

    SvaraRadera
  38. David!
    Otroligt vackert uttryckt! Att ilskan är precis som vinden genom håret. Aaah:) Att denna förnimmelse säger lika lite om vem jag är eller hur världen är som vinden genom håret. Alltså David, det var en av de finaste formuleringar jag läst på länge. Och du, jag tar till mig den också som en viktig påminnelse. Jag glömmer så lätt. Dessa påminnelser och det stöd vi ger varandra här är så betydelsefullt för vakenheten. Drömkaraktären ... ja den behöver vi inte bekymra oss om. Den är så välprogrammerad den kan bli. Eller hur?

    SvaraRadera
  39. Björn,

    Det du skriver om ovillkorlig kärlek och hur egots grundvalar skakas, det berör verkligen att läsa. Mycket intressant att höra om förändringen av din relation till Wilber och Integral Life också, och om vad Maya lärt dig. Tack så hemskt mycket för att du delar med dig av det. Angående Wilber/Obamaintervjun så misstänker jag att du tänker på aprilskämtet..? :)
    Själv läste jag Wilber som mest när jag var mitt uppe i en period av nåt slags rätt kraftigt medvetandeskifte, och i min upplevelse var det definitivt ingen livboj för egot. Det fick mig däremot att förstå att det inte är någon mening med att trampa vatten som en galning bara för att hålla näsan över vattenytan, när man istället lugnt ta ett djup andetag och slappna av - eftersom vattnet aldrig var djupare än att man bottnade hela tiden... Ointressant i det ultimata perspektivet, men definitivt guld värt ur ett relativt perspektiv!

    Vad hände förresten med din bok, Björn? Har du gömt undan den, eller har du valt att jobba vidare på den?

    Jag har märkt att jag ofta ber om ursäkt för vad jag skriver här, i mina svar till de andra kommentarerna. Det kanske är en grottmänniskogrej att jag som kvinna har ett behov (jaja, relativt sett! :) av att tömma min korg av insamlade tankar/observationer/upplevelser, och att män då generellt genast ser det som sin uppgift att agera problemlösare och komma med råd om hur jag ska kunna fixa de problem de tror sig ha hittat i det jag skriver. Ibland behöver man bara få skriva av sig, helt enkelt. Inget illa ment grabbar, så ta det inte på fel sätt! Jag menar bara att det är skillnad på att dela med sig av sina erfarenheter och att lägga ut en fråga som man hoppas på att få besvarad. Tack för era vinkar om hur jag kan komma vidare, ta nästa steg. Och om nån fortfarande undrar så är jag fullständigt medveten om att jag inte är "klar" och jag vet också att sinnesfrid i sig inte är något mål utan bara början på något annat. Jag vet att jag fortfarande jagar solkatter ibland (varför inte? det är ju skoj!), och att sinnet i sitt spel även kan maskera sig väldigt övertygande som Stillheten, till och med gå så långt att det i smyg använder sig av advaita som en värktablett... och det är ju okej, det också.

    SvaraRadera
  40. Magdalena!
    Du skriver så bra. Jag sitter här och njuter. Visst är vi roliga när vi går in i olika "grottmänniskogrejer" ... :) Visst gör vi ofta det. Helt superb iakttagelse.
    Jo, Wilber har hjälpt mig mycket. Jag låter det stanna vid det. Kanske återkommer jag till honom igen, jag kan inte se det nu, men vem vet? Sinnets vägar är outgrundliga ...
    Min bok ja, hmmm.... nej, jag har inga planer på att jobba vidare på den. Det finns så många bra böcker redan. Jag tänker lägga upp en diger länklista och litteraturlista på min nya hemsida.
    Att använda Advaita som en värktablett är ju inte bara okej, det är ju kanon... tycker jag.

    SvaraRadera

UA-3343870-1