söndag, april 26, 2009

Det handlar om att jag försöker övertyga mig själv

När jag möter människor nuförtiden ser jag ofta följande:
Under nattens djupsömn var hennes ansikte alldeles fridfullt. Andningen var djup och lugn och ljuset från Självets Stillhet/Närvaro reflekterades perfekt i sinnets spegelblanka yta.
Sedan kom drömmarna - en drömkaraktär uppstod som en våg på den spegelblanka ytan och snart var hela skådespelet igång - alltmedan kroppen låg där i sängvärmen - ansiktets drag inte längre så fridfullt utslätade, andningen inte lika djup och lugn.
Sedan vaknade hon - efter några minuter började det hända något i hennes sinne - berättelsen om denna person och hennes liv började rulla igång. Medan hon satt på toaletten, när hon stod i duschen radades hennes olika behov upp. Snart är hon på banan. Telefonen ringer, almanackan kollas och adrenalinet strömmar genom systemet .... men ...
... hon glömde fråga sig ...
... vart tog nattens Stillhet/Närvaro vägen?

Ni vet svaret lika väl som jag - Stillheten/Närvaron tog inte vägen någonstans. Människan jag ser framför mig är inget annat än Stillhet/Närvaro. Varenda cell i hennes kropp är en form av Närvarons ofattbara intelligens. Som en våg på havet. Inget behöver läggas till, inget behöver tas bort. Med andra ord - inget KAN läggas till, inget KAN tas bort.

Men människan jag möter vill att jag skall lyssna till hennes berättelse om henne och hennes liv. Det finns bara en berättelse - ett tema - med ett oändligt antal variationer. Temat är

... jag behöver ....

Mina första inlägg på den här bloggen i Januari 2008, handlade om de sex mänskliga behoven såsom dom framställs inom NLP enligt Anthony Robbins. Jag jobbar ju en del med coaching och var väldigt engagerad i dom här frågorna på den tiden. Utan att utveckla den här behovs-teorin vill jag säga att det står alldeles klart för mig att berättelsen om mig och mitt liv handlar om en enda sak - vad jag behöver. Altruism är också ett behov - "the need to contribute" - enligt Robbins det "högsta" behovet som kommer ur en känsla av tacksamhet för livet.

Det "coola" med Vichara är att det inte kan fångas in i några behovs-modeller. Det finns dom som anser att Vichara kommer ur ett primitivt behov av trygghet och säkerhet men inget kan vara längre ifrån sanningen. Vichara kan inte ta fart förrän man vet att man kan dö nu. Det räcker med att titta på vad som föregick Eckhart Tolles uppvaknande, eller Byron Katies - nattsvart, bottenlös depression. Hade dom inte vaknat upp hade dom troligen begått självmord. För mig står det också klart att jag kan dö nu. Jag har åkt färdigt. Berg-och-dal-banan av glädje/sorg etc. intresserar mig inte längre. I am done. Jag som sinnet lever för Vichara. Det är allt. Sedan märker jag hur berättelsen om Björn rullar på av sig självt. Björn gör en massa saker, han tillfredställer behov hos sig själv och andra. Ibland säger han t.om. saker som - Det här behöver göras nu för det är viktigt .... Och när han säger så småskrattar något inom honom. För något inom honom vet - allt är redan gjort ... och samtidigt ... ingenting har någonsin gjorts.

Ibland får jag mejl från läsare av den här bloggen som tycker att det låter som att jag försöker övertyga mig själv om dom här sakerna. Detta kunde jag såklart uppfatta som kritik men jag håller med. Det är vad min process handlar om. Det är vad den här bloggen handlar om. Man kan inte undgå att lägga märke till att ALLT - precis allt (99,99%) vi möter när vi går ut i världen handlar om att förbättra berättelsen om mig och mitt liv. Det handlar om att försöka laga något som aldrig varit trasigt. Det handlar om at försöka sätta ihop något som aldrig varit delat.

Allt fler människor springer till coacher. Vad gör coacherna egentligen? Jo, dom lyssnar ... låter klienten hitta svaren inom sig själv ... Aaah, det låter tjusigt. Vad det egentligen handlar om är att låta som "sanna" behoven komma upp till medvetandet. Dessa behov hittar man först när man kommit bortom det som är politiskt korrekt. Dessa "råa" behov skall lysa i neon. På badrumsspegeln, på kylskåpsdörren. På lappar i taket över sängen. När mina djupaste behov lyser i neon kan ingenting stoppa mig. När ett behov övergår i tvång vaknar en ny form av intelligens i oss. Jag lägger ingen värdering i det men jämför ändå med missbrukare. En spelmissbrukar t.ex. hittar sätt att låna pengar ... var så säker. På samma sätt hittar någon som har ett tvångmässigt behov av att gå ner i vikt ett sätt att lyckas. Men först när han/hon inser att det underliggande behovet kanske är att attrahera massor av sexpartners. Ja, ni ser principen. Coachens jobb är att omvandla behov till tvång. Behoven skall bulta i kroppen. Coachens jobb är att gallra bort alla behov som klienten omtalar i termer som - ja vet att jag borde / egentligen skulle det vara bra ....... - coachen vill inte veta vad du tycker att du bör. Coachen vill veta vilka behov som har en potential att omvandlas till tvång. Om detta tvång är att tjäna pengar - ja då jävlar, räkna med att klienten blir rik, - liksom den coach som varit med i processen.

I detta klimat, i denna kulturella energi, är det en utmaning att göra Vichara. Om vi går in i berättelsen att jag är en separat våg på havet så ser vi snart att detta inte är sant, inte ens som en fiktiv berättelse. Jag som sinnet påverkas hela tiden av allt och alla runt om mig. Att kliva ur berättelsen om mig och mitt liv och vakna i Stillheten/Närvaron som är identitetens röda tråd, det kräver 100% fokus twentyfourseven. En av de saker som hjälper sinnet att inte falla in i berättelsen om mig och mitt liv är att stärka övertygelsen om "hur det egentligen är". Alla (99,99%) berättar för oss "hur det INTE är".

- Björn, vad du behöver för att läka ut det ena ... hela det andra ... eller integrera det tredje ... är följande. Och så kommer det en aldrig sinande lista med saker jag behöver göra.
- Bullshit! svarar jag. Berättelsen om mig och mitt liv är lika intressant som fågelsången, lika intressanta som flugornas surrande eller radiopratarnas babblande. I am done with stories. Det finns bara en story kvar och det är den om Självet. Det är dom stories vi kan berätta om hur Vichara verkar i våra liv. Dom vill jag berätta. Dom vill jag höra om.

.... jag vill höra berättelsen om Stillheten/Närvaron som aldrig någonsin vikit en tum från vår sida. Den har aldrig lämnat oss. Kommer aldrig lämna oss. Stillheten/Närvaron är den röda tråden. Det enda som består. Det enda som är verkligt. Det enda som är sant.

7 kommentarer:

  1. Fast nu blev ju ditt inlägg en snuttefilt för mig i alla fall... ;) *vink vink* Jag tror att jag behöver möta min historia för att lära mig och påminna mig om att inte lägga någon vikt vid den. Att bara låta dramat passera igenom mig och kunna se mig själv i spegeln rent fysiskt, skratta och se att Stillheten lyser igenom, i Nuets perfektion, liksom, att nattens avslappning får fortsätta en stund som förhoppningsvis blir längre och längre med tiden. Eller inte.
    Fridens,
    /Alexandra

    SvaraRadera
  2. PS. Har du kvar inlägget eller en länk till de där behoven som du refererar till? Låter intressant för mig som just nu är så behovsorienterad. DS.

    SvaraRadera
  3. "I am done with stories" är just en sådan story som stinker. Det finns många stories som jag kan finna gripande, men den är verkligen inte en av dem.

    SvaraRadera
  4. Alexandra!
    Du är inne på samma spår som jag - möta historierna, inte undertrycka dom, för att sedan transcendera dom. Exakt! Du gjorde ett viktigt tillägg här. Ja du vet hur det är, såna här blogginlägg blir summariska. Om vi undertrycker historierna så fortsätter dom att berättas på ett undermedvetet plan och styr oss därifrån. Jag har ju gått i terapi och har nog med mig det där förhållningssättet - titta på det för att sedan släppa det. Vi kan inte släppa nåt vi aldrig tittat på - SJÄLVKLART men ändå så viktigt att påminna sig om. Jag tycker du är helt rätt ute Alexandra!!

    Här får du länken. Även inlägget efter behandlar samma sak lite mer från nondualismen.

    http://bjornclausen.blogspot.com/2008/01/six-human-needs-av-anthony-robbins.html

    och sedan:

    http://bjornclausen.blogspot.com/2008/01/behov-nr-7-nrvaro-i-nuet-versikt.html

    SvaraRadera
  5. Anton!
    Nej, historien om Självet är inte gripande - den är BEFRIANDE :)

    SvaraRadera
  6. Nix. Inte heller det.
    Storyn "I am done with stories" är det andliga hyckleriet i ett nötskal.
    Sorry!

    SvaraRadera
  7. Anton!
    Jaha, så det tycker du.

    SvaraRadera

UA-3343870-1