onsdag, april 08, 2009

Det som skapar klängiga barn

Jag fick plötsligt en sån klar bild över hur konceptuell förståelse av Nondualism inte alls står i motsats till uppmaningar om att gå bortom alla koncept. Uppmaningarna att transcendera det dualistiska intellektet och "ge upp" försöken att förstå, syftar till att komma till Stillheten bortom alla koncept, där en upplösningen av alla frågor och svar sker helt naturligt.

Såhär kom bilden till mig:
Hur skall barnet våga lämna sin förälder och utforska världen om det inte kan känna trygghet i att föräldern finns där till hands om något händer. Barn som inte kan lita på att en förälder finns där klamrar sig fast vid föräldern och blir en räddhågsen liten stackare.
... på samma sätt ...
Hur skall en sökare våga gå bortom alla koncept om hon saknar trygga och välbeprövade koncept som finns där och väntar?

Jag ser att liknelsen haltar på flera punkter. Men kärnproblemet belyses hur klart som helst tycker jag. På samma sätt som barnet en dag skall lämna föräldern helt och hållet och bli helt oberoende, skall sökaren (som sinnet) en dag bli helt oberoende av sin konceptuella förståelse. Det sker när sinnet helt och hållet identifierat sig med Självets Stillhet.

Men poängen är att barnet inte kan genomföra den här processen pang bom. Det krävs att hon gång på gång återkommer till föräldern för att succesivt göra längre och längre utflykter. På samma sätt behöver jag (som sinnet) gång på gång återkomma till min konceptuella förståelse. Men utflykterna blir längre och längre. Behovet av "tröst och omvårdnad" i förståelsens trygga famn avtar allt mer. Detta sker i takt med att jag (som sinnet) allt mer identifierar mig med Självets Stillhet.

Den här processen går fortare nu känner jag (som sinnet). Tidigare, för bara några månader sedan, när jag fortfarande fascinerades av tanken på att klara detta genom att - som jag skrev ett inlägg om - bränna alla säkringar i intellektet. Pang bom. Denna önskan om att saker skall ske omedelbart är barnslig och helt absurd. Men den befästs av vissa Neo-advaita lärare med hjälp av argument som att det finns bara detta NU. Du kan inte bli upplyst sedan för sedan finns inte. Eller, det enda som står i vägen för din upplysning är tron på att det finns något du behöver göra eller förstå. Släpp det NU och en gång för alla kommer du se att du för evig ÄR självet och att det inte finns någon som kan bli upplyst. ...

Som sagt, halvsanningar är knepigare att genomskåda än rena lögner. Ju mer en lögn liknar sanningen desto förrädiskare blir den. Vad dessa halvsanningar gjorde med mig var att dom gjorde mig feg. Jag satt där och låtsades. Jag klamrade mig fast vid dessa halvsanningar med en krampaktig panik alltmedan jag kände en sorts tillgjord överlägsenhet. - Haha, titta på dom där stackarna som tror att dom måste förstå något eller att dom behöver meditera. Hahahaha.... Fattar dom inte att dom redan ÄR det dom söker. Men bakom detta högmod fanns en rädsla. Jag hade bara dom här halvsanningarna och dom HÖLL BANNE MIG INTE. Jag vågade inte släppa taget om dom. Nu, när jag vilar på den gamla beprövade Vedanta-förståelsen vågar jag släppa taget om förståelse allt oftare.

Jag (som sinnet) är så oerhört glad och tacksam över att HA NÅGOT STABILT ATT LÄMNA. Och jag (som sinnet) inser allt mer att jag (SOM SJÄLVET) är fullkomligt oberörd av vad jag (som sinnet) förstår eller vågar eller vad som helst. Solen lyser med lika klart och varmt ljus över syndaren som över helgonet. Solen lyser lika klart över festen som över slagfältet. Så är det med Självet också. Jag (SOM SJÄLVET) behöver ingenting för jag är hel och odelad och fullkomlig.
... det börjar jag (som sinnet) äntligen fatta. Och det gör en väldigt skillnad för mig (som sinnet)
Jag (som sinnet) är lika mycket Stillhet som Självet ... och alla andra sinnen - på samma sätt som vågen är lika våt som havet ... och alla andra vågor.

2 kommentarer:

  1. Allting är - var det visst någon som sa - vem det nu var.

    Kram / Eva

    En som försöker fatta - och alltså är rätt illa ute - det var väl just det som det gick ut på att inte göra. Bara vara - i ögonblicket.

    Spännande tanke att leva fullt ut i skapelsens ögonblick.

    SvaraRadera
  2. Eva!
    Gud vad klok jag var på den tiden;)
    Nej men det här var speciellt att läsa just idag. I helgen skall jag gå en Advaitakurs med Nukunu. Det började ikväll med Satsang. Det var väldigt fint!
    Kram
    Björn

    SvaraRadera

UA-3343870-1