lördag, april 11, 2009

Flöde och öppenhet kring påskmiddagsbordet

Eckhart Tolle pratar om space-consciousness och object-consciousness. Han säger att det handlar om att få mer av space-consciousness och mindre av object-consciousness. Jag tänker på våg/vatten metaforen. Då handlar det om mer vatten-medvetande och mindre våg-medvetande.

Bra, hur tar jag med mig detta till påskmiddagen då allas medvetande är inriktat på objekt, vilka objekt dom gillar/ogillar, vill ha/vill inte ha, o.s.v. ..... med objekt menar jag allt ifrån prylar, människor, åsikter, åsiker och fler åsikter.
- jag har också en åsikt, hör på mig, min åsikt är viktig, därför är jag viktig, för jag är identifierad med mina åsikter.
Med objekt menar jag också berättelser - om mig själv, om mina relationer, om världen, om hur det borde vara, om vems fel det är o.s.v.
- hör på min berättelse, älska min berättelse, älska mig, för jag ÄR min berättelse, jag är totalt identifierad med min berättelse.

Alltså, hur kan space-consciousness lysa klart under påskmiddagen?
Såhär ser jag på det. Såhär övar jag Vichara under påskens sociala samvaro:

Ingenting som jag känner eller tänker kan sätta några spår i mig som Självet. Alla känslor, alla impulser till att hävda min åsikt eller berätta min berättelse har lika liten påverkan på mig som Självet som vågen har på havets våthet. Vågen kan se ut hur den vill, den är lika våt ändå. Eller så tänker jag på mig själv som Självet som en gränslös spegel. Det jag känner och tänker, säger och gör, kan aldrig påverka denna Självets spegel. Vad som än händer, denna Självets eviga spegel förblir absolut opåverkad.
OCH.... NU.... hemligheten .... detta ser jag också hos dom andra runt bordet. Jag ser det i dom som aldrig förändras. Det är inte svårt. Det enda man behöver göra är att leta efter det.... Vågen är både och - våt och vågformad. Om man fokuserar på våtheten ser man den. Om man fokuserar på vågformen och hur den förändras ser man bara vågformen - då missar man våtheten. När man sitter där vid påskmiddagen och är uppmärksam på formerna, tankarna, känslorna, åsikterna och berättelserna - ja då ser man detta OCH missar det i de församlade personerna som är evigt orört och opåverkat, evigt öppet, omfamnande, genomsyrande och ÄLSKANDE, ÄLSKANDE, ÄLSKANDE utan förbehåll.
Och när man ser detta hos de församlade och hos sig själv, då är man identifierad med Självet som är samma i alla OCH ..... nu kommer det bästa, man ser SAMTIDIGT formerna och allt det andra. Man kan fortfarande vara med i samtalet. Det är fullt möjligt. Skillnaden är att krampen, den förbannade krampen som uppstår när man glömmer våtheten/ stillheten/ det som aldrig förändras/ the space-consciousness/ Självet ... denna kramp upplöses och allt börjar flöda.

4 kommentarer:

  1. Åh, vad härligt! Jag glömmer lätt bort att titta efter det hos andra. Ska börja försöka göra det mera. Tack för en ovanligt ;) klar bild!
    Fridens,
    /Alexandra

    SvaraRadera
  2. Telluselle!
    Mm, jag ser tillbaka på inlägget nu och tänker på hur det sedan gick i verkligheten på denna påskmiddag. Sammanfattningsvis, jag försökte ... och det är ju det vi kan göra. Lite oftare, lite längre. ...
    Påminna oss om och om igen.... nu, nu och nu:)
    Ibland bara älskar jag mina åsikter skall du veta:) Politik, oj oj oj, när Björn går i gång då bara älskar han att höra sin egen stämma. Men jag dömer inte mig själv. Vad skulle det tjäna till. Jag ser bara nyktert på detta och konstaterar återigen att det handlar om att försöka.
    Hur gick det för dig?

    SvaraRadera
  3. Härligt :-) Att inte döma... det är ju samma som accepterande, förlåtelse. Tids nog, efter en massa övande kommer det att ske automatiskt :-) Tror jag. Hoppas jag!

    Att se att andra är Självet. Att andra är Kärlek. Hmmm.... Enligt min tro/erfarenhet räcker det med att se det på mig själv. Allt annat händer sedan automatiskt. Och... dom andra finns ju inte :-) Det är en projicering. Jag ser mig själv.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  4. Pirjo!
    Visst är det förunderligt - vi vet att dom andra inte finns och samtidigt ... samtidigt är jag (som sinnet) fortfarande identifierad med mitt kropp/sinne och därmed upplever andra som separata. Men för varje evigt ögonblick som sinnet identifierar sig med stillheten/öppenheten - så släpper identifikationen med kropp/sinnet. Vi är på väg hem till våra Själv ... och samtidigt har vi aldrig varit borta.
    Uttrycker jag mig någorlunda klart?

    SvaraRadera

UA-3343870-1