måndag, april 27, 2009

... inget nytt liksom, MEN det är härligt att bli påmind ...

Ikväll var jag med jobbet på en föreläsning av Kjell Enhager! Han har coachat svenska damlandslaget i golf och en lång rad framgångsrika personer inom idrotten, kulturen och näringslivet. Vi hade roligt och skrattade mycket. Kjell är en superskön person med en smittande energi. Det var en givande kväll.

På ett annat plan var detta en enormt spännande utmaning för mig. Hur stabil är min övertygelse om att jag inte är berättelsen om mig och mitt liv? Vichara visar mig om och om igen att inga berättelser om mig och mitt liv säger något om min identitet. Samtidigt försöker allt och alla övertyga mig om att berättelsen om mig och mitt liv är verklig och dessutom viktig.

Jag minns den period då jag brann för coaching, NLP och KBT. Det var inte länge sedan. Som sagt, i januari 2008 skrev jag fortfarande om det här på bloggen. Men allvarligt talat, jag hade haft mitt stora uppvaknande 2004, jag hade haft flera mindre, jag hade mediterat, jag hade läst och fått insikter, jag VISSTE ju för sjutton att berättelsen om mig och mitt liv inte sade ett dyft om mig som Självet. Hur kunde jag åka dit och låta mig förtrollas mot bättre vetande?

Jag inser idag att svaret är - BRISTANDE ÖVERTYGELSE. Det lustiga var att jag såg hur samma sak gäller inuti drömmen. Alla dessa fantastiska coaching-principer och knep funkar för vissa men inte för andra. Vad är skillnaden som gör skillnaden? Nästan alla har någon gång hört det som de stora inspiratörerna och coacherna pratar om. Jag snappade upp detta bland folks kommentarer i pausen också. De flesta hade kommentarer i stil med - jaja, det är ju rätt enkla grejer han pratar om, inget nytt liksom, MEN det är härligt att bli påmind ... och så är Kjell en sån härlig person!

Samma sak med Vichara. Vi (som sinnet) faller tillbaka in i drömmen för att sinnets övertygelse inte är stark nog. Jag kom ihåg detta idag. Så under eftermiddagen insåg jag att jag behövde formulera ett mantra som jag kunde upprepa för mig själv under föreläsningen - ett mantra som kunde stå emot Kjells förmåga att dra mitt sinne tillbaka in i drömmen.

Jag skrev ner det på en papperslapp och förvarade det i fickan. På lappen stod följande:


Såsom en spegel förblir orörd av din spegelbild,
så förblir identitetens röda tråd - Självet -
orörd av alla berättelser om dig och ditt liv.

Att identifiera sig med den röda tråden - Självet -
och inte med berättelsen om mig och mitt liv,
avslöjar en absolut frihet
som öppnar upp för villkorslös kärlek.

Detta hjälpte mig. Effekten blev att förtrollningen uteblev. Visst skrattade jag igenkännande, visst berördes mitt sinne när han växlade ner och blev sentimental för att sedan avväpna oss med ett dråplig kommentar som vittnade om sann självdistans. Men jag kunde ändå hålla kvar en identifikation med identitetens röda tråd - Stillhet/Närvaro. Sinnet är ännu kvar i detta tillstånd. Vad kan jag säga annat än tack!

Sinnet finns här som vågor på havet men jag är havets våthet ... åh, jag säger allt detta om och om igen!! ... jag gör det för att jag älskar den här sista berättelsen. Vilken berättelse kan mäta sig med denna?? Jag älskar den här sista berättelsen för att den för mig hem, den för mig till den röda tråden som är utan början och utan slut. Den släpper ut mig ur tidens fängelse. Nu finns ingen tid. Jag behöver ingenting. Jag behöver inte skriva ner detta. Ingen behöver läsa det. Ingenting har någonsin hänt, inget kommer någonsin hända.

Varför skriver jag såna här saker?
Det gör jag inte. Ingenting har någonsin skrivits. Ingen har någonsin läst något. Det finns inga människor. Det finns inget sinne. Ändå finns allt detta som en hägring i öknen. Som James Swartz säger. En hägring slutar vara ett problem när man vet att det är en hägring. När man vet vad det handlar om försvinner allt hopp men också all besvikelse - all glädje men också alla sorg. Kvar blir en lycksalighet bortom alla motsatser. Jag vet att jag inte behöver dricka vattnet i hägringen. För jag ÄR vatten. Jag är allting. Jag behöver ingenting.

19 kommentarer:

  1. Jag har bara en enda liten invändning. Kroppen. Kroppen har behov och det är i kroppen berättelsen sitter; i vårt muskelminne. Vi kan frigöra oss från att identifiera oss med våra fysiska kroppar men ändå måste vi ju ta hand om dem för att de ska kunna husera vår själ så smärtfritt som möjligt.

    Fint litet mantra!

    Hade också mycket kontakt med Enhager, NLP mm när jag brann som mest för coaching 2002-04 men har insett att coachingen kan vara bra för just handlingsorienterad effekt eller för att diskutera fram processinriktade insikter, men inte för själva livet...
    /A

    SvaraRadera
  2. Jag känner igen mig i dettta. Nu när man har erhållit en - som man hävdar - högre förståelse, då gör man motstånd mot coacher och annat som man tycker är mera "mainstream".
    Jag skulle genomgå samma komplexa process här, helt klart.
    Det här är ju ego så det visslar om det: "Visa nu, vart du har kommit!", oroar en liten röst. Man vill bevisa nåt för sig själv.

    Märkligt, att coachning drar en tillbaka till "storyn om ditt liv". Är du säker på att det verkligen VAR så, eller om det inte var en förutfattad attityd du hade, som gjorde att du upplevde honom genom detta filter?

    Mia Törnblom heter en annan coach. Jag handlade hennes bok som hon signerade, och fick en kram av henne (jag levde länge på den..:-), men jag skulle nog kunna tolka hennes budskap på ett "Vicharamässigt" vis. Hon talar mycket om identifikation med dåliga saker, att man BLIR misslyckandet. Och det är ju att bli storyn om sitt liv - låt vara på en lite enklare nivå, men ändå...

    SvaraRadera
  3. Alexandra!
    Jag håller med dig i det du skriver om kroppen. Samtidigt - kroppen tar hand om sig själv! Hur mycket gör vi egentligen, vi delar inte cellerna, vi slår inte hjärtat, vi är lyckligt ovetande om 99,999% av alla processer som pågår i kroppen. För egen del följer jag enkla välkända råd som finns inom Yoga och överallt om hur man håller kroppen Sattvisk (inte för mycket stimulans men heller inte för mycket bedövning) Ett enkelt råd är att inte gasa och bromsa samtidigt vilket är oerhört vanligt i vår kultur. Vi jagar upp oss med massor av stimulans och sedan bedövar vi oss med alkohol, för mycket mat m.m. Överstimulansen kommer på massor av olika vis, det är underhållning, katastrofer, konflikter, kaffe, nikotin, shopping m.m Inom Vedanta kallar man det för Rajas. Bedövning för Tamas och balansen, det sinne som kan spegla Självet, för Sattva.

    Intressant att höra att du har liknande reflektioner kring coaching.

    SvaraRadera
  4. Perra!
    Jo, det som lockar med Coaching är att det finns beröringspunkter med Vedanta och österländska filosofier. T.ex. kan man lätt tolka coaching-teori som att det inte finns någon sann berättelse. Du kan välja att hitta på vilken berättelse du vill. Det är bara att skriva ett manus, börja spela rollen och sen blir det som du vill.
    Bortsett från att detta kan slå över i narcissism och ren rappakalja, så är den intressanta punkten att det inte finns någon sanning... Du påstås kunna skapa sanningen själv.

    Detta var nog mitt svar på din fråga hur jag kunde dras tillbaka in i berättelsen om mitt liv. Det finns beröringspunkter men det är också allt.

    Nu till något MYCKET intressant. Egot .... Här misstänker jag att vi har lite olika åsikter vilket är spännande. Med sinnet menar jag "hela paketet": känslorna, tankarna, vår upplevelse av tid och dualism. Men framför allt definierar jag sinnet som vår förmåga att identifiera oss med den berättelse vi kallar JAG OCH MITT LIV.

    Nu anser jag såhär: Det som skapar identifikationen med berättelsen om mig och mitt liv, kan också lösa upp denna identifikation. Här finns många inom Nondualismen som säger emot. Enligt dom handlar det bara om att inse att DET som skapar identifikation OCKSÅ är en fiktion. När man inser det är det game over.
    För mig är det intressant att se vad som fungerar. Att låta det som skapar identifikationen också lösa upp den fungerar för mig (som sinnet) Det tar tid, det kommer bakslag, men det går mot allt större frihet och flöde. Det är inget jag inbillar mig. Det är så i mitt liv.
    Så här står vi inför det faktum att vi FAKTISKT kan säga:
    - jag har kommit såhär långt. Jag är längre kommen idag än jag var för ett halvår sedan.
    "Ego så det visslar om det" Det kan man säga om man vill.

    Slutligen: Vad många far efter tror jag är att Självet inte har kommit någon vart. Självet kan aldrig genomgå några processer eller uppnå något. Självet kan aldrig inta några perspektiv. Självet kan aldrig skriva eller läsa på någon blogg. För Självet finns inget andligt sökande.
    Om man betänker ovanstående och sedan ser att Vichara handlar om att fördjupa identifikationen med Självet (Stillhet/Närvaro), då blir det intressant. Då skulle intresset för sökandet och förståelsen minska ju närmare man som sinnet kommit Självet. Så upplever jag också att det är. Men jag som sinnet har en bra bit kvar. Dock har jag kommit längre idag än jag var i januari 2008 när den här bloggen startade.

    SvaraRadera
  5. Hmm..
    Vad är egot? Den frågan dyker upp hela tiden. Jag är alltmer säker på att det inte är bra att krångla till det. När man känner att man har gjort det finns egentligen bara EN utväg, lyssna på John Sherman.

    Vet inte om jag uppfattade dig rätt i ditt möte med den där coachen. Kände du att du måste bevaka en position gentemot coachen?
    Detta är ego. Man ska inte behöva känna så här, utan kunna Se coachen, rakt på (i det fallet behöver du honom inte, men det var också det du ville bevisa?). Du vet varifrån jag tar min definition av EGO. Kanske du borde kolla upp det nån gång. Jag tror det är den bästa ego-definition som existerar.

    Vedanta lägger på en massa onödiga abstraktionsnivåer, känner jag. Man blir jävligt bra på att prata om egot men man kan aldrig göra nåt åt det...
    Den här ego-göraren t ex, är en onödig abstraktionsnivå.
    Ta egohelvetet i örat, bara! Se så!

    SvaraRadera
  6. Jag är inte alls insatt i coachingvärlden, till skillnad från er andra, så jag skulle gärna vilja veta vad ni lägger in i begreppet "coach". Hur skiljer sig denna titel eller process från exempelvis lärare/guru/etc, vad ni nu kallar personer som Adyashanti och John Sherman m fl?

    > Ta egohelvetet i örat, bara! Se så!
    Ha, ha Perraj! Problemet är väl bara, vem finns där att göra det..? Kanske därför det aldrig verkar bli gjort ;)

    Kul att ni berör ayurveda också. Dess helhetstänk är helt fantastiskt.

    SvaraRadera
  7. Perra!
    Jag väljer en ny ingång. Tänk på hur många människor som nickat instämmande när dom fått höra att dom inte är berättelsen om sina liv. Miljoner har nu hört Eckhart Tolle och nästan lika många har läst Byron Katie. Där har vi lärare med enorm genomslagskraft. SÅ SANT!!! Ropar miljoner människor. Jag inkluderad. Och sen då. När vännen sviker, när barnen inte lever upp till förväntningarna, när partnern är otrogen etc. ... vet du Perra ... detta är så jäkla enkelt, ... alla har sin gräns och om dom pressas utöver den så GLÖMMER dom. Och då har liksom Björn tagit sig en liten funderare och klurat lite på det här och kommit fram till att NÅGON kanske måste göra nåt för att STÄRKA dom här insikterna. VEM kunde tänkas ta på sig den uppgiften. Tja, Självet ... det var det första jag tänkte. VÅR sanna natur, den icke-dualistiska verkligheten, den kanske kan axla uppdraget. Men sen så började jag skratta. Varför i helskotta skulle Självet göra något sånt. Självet är icke-dualistiskt. Vi ÄR oavsett vilka galna berättelser som fångar våra sinnen. Självet sviker aldrig. Självet dömer aldrig. Då måste vi räkna bort Självet. Oops!

    Jag tycker Magdalenas fråga var helt kanon, så mitt i prick!! Vem skall ta ego-helvetet i örat? VEM??

    När jag hörde den frågan kände jag att allt bara släppte. Det var en sån fråga som var självdestruerande. När man går in i den går man in i Stillheten/Närvaron.
    Du behöver ju verkligen inte svara Perra! Det är ju det som är hela poängen med en sådan klockren fråga. Den avslöjar Stillheten om man är vaken nog.

    Till sist vill jag säga. Vi som skriver och kommenterar här VET ju redan. Det handlar om att förstå och jobba med det vi vet. Och det måste vi alla göra på olika sätt. Jag försöker inte driva fram någon konsensus här. Jag känner respekt för allas perspektiv och ber om ursäkt för om min retorik skulle antyda något annat.

    SvaraRadera
  8. Magdalena!
    Jag ser en coach som någon som hjälper mig att förbättra berättelsen om mig och mitt liv. En "andlig lärare", som t.ex. Adyashanti, hjälper mig att av-identifiera mig från berättelsen om mig och mitt liv.

    Fast detta visste du ju redan. Jag förstod nog inte din fråga riktigt!
    En fundering jag har är följande. Under en del av den här av-identifieringsprocessen, är det omöjligt att samtidigt jobba med att förbättra berättelsen. Det är min erfarenhet. Så var det trots att det i teorin inte fanns någon motsättning.
    - Jag är inte min berättelse, ok, so what, då kan jag ju lika gärna förbättra den. Det spelar ju ingen roll.
    Så tänkte jag. Men så funkade det inte i praktiken. För så fort jag började förbättra Björn-berättelsen glömde jag allt vad Adyashanti och Sherman och dom andra lärt mig. Det går så fort.
    (jag skriver om mig som sinnet såklart). Förtydligandet var för mig allena och ingen annan. Detta förtydligande har hjälpt mig massor!

    SvaraRadera
  9. "Ta egohelvetet i örat, bara!"
    Tja, det var naturligtvis skämtsamt menat...

    Somliga har dock lyckats med det här. Egot är bara en identifikation. Vi har en högre identitet än egot, som kan ta egot i örat.
    Men jag vet, det här har sagts förr. Mycket ord, lite verkstad. Lätt är det inte...
    Det är inte lätt att se bjälken i det egna ögat.

    SvaraRadera
  10. Björn,

    Skillnaden mellan coach och andlig lärare var faktiskt ny för mig i det här sammanhanget, så det var jättebra förklarat. Nu förstår jag resonemanget ovan!

    Det här hade kunnat vara något jag själv skrivit: "Jag är inte min berättelse, ok, so what, då kan jag ju lika gärna förbättra den. Det spelar ju ingen roll.".
    För mig förändrades allt när jag verkligen insåg var driften till denna självvalda förändring kom från, och vad jag förväntade mig att den skulle leda till. Jag jobbar fortfarande på att förbättra berättelsen, men med den stora skillnaden att förändringen nuförtiden kommer från ett helt annat ställe och helt utan de förväntningarna. Det är inte längre i samma utsträckning något som styr mig, som jag är beroende av, utan bara något som jag väljer att göra här och nu. En ny valmöjlighet som inte fanns tidigare, kan man säga. Jag skulle nog påstå att de båda - avidentifieringsprocessen och berättelseförbättringen - har hittills gått hand i hand för mig, och även om det kan tyckas vara en paradox så har de verkligen gynnat varandra. Det är så jag upplever det, om inte annat. Å andra sidan är ju inte nästa steg taget än, vem vet hur det kommer att se ut. Intressant att vi känner så olika! Eller så är det ännu ett fall av 'same same but different' :)

    Det finns gånger, extrema situationer, då jag så att säga "pressas över gränsen" (dina ord ovan), och tillfälligt låter mig falla tillbaka i mitt gamla förhållningssätt - trots att jag samtidigt är medveten om att jag gör just det. Varför? Jag lägger ingen större vikt i själva beteendet för tillfället, utan försöker istället följa spåret av upptäckten att det faktiskt finns en upplevd gräns och (fortfarande!) "någon" som passerar den. Det är där jag är i min process just nu... det jag väljer att observera och utforska. Om jag ska vara ärlig så är det outhärdligt att sitta mitt i skarven. Det är så lätt att bara glida in i det "nya", avslappnade förhållningssättet, men det gör ju bevisligen inte att gränsen eller denna "någon" försvinner. (Eller gör de kanske det med tiden?) Jämfört med att sitta i skarven så är det faktiskt också rätt skönt att låta sinnet ta över som förr och bara låta situationen rulla på tills dess att sinnet är tillfredsställt. Oavsett vilket så finns ju gränsen fortfarande där även nästa gång... och jag är så fruktansvärt less på den! Jag frågar mig själv återigen: Vem är less på den? Och jag _vet_ ju att det inte finns någon där. Trots det ifrågasätter jag återigen var svaret kommer ifrån; kan det vara så att det är sinnet som svarar fast vetskapen känns så äkta och stillheten det vibrerar i får allt annat att försvinna? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte... Det är tillfällen som detta som jag hett önskar att jag hade en guru som jag kunde ringa eller sitta ner tillsammans med, någon som kunde reflektera de delar av mig som är i min döda vinkel just nu och peka på träden som gör att jag inte ser skogen... Och sen kommer jag ihåg att det ju faktiskt är okej, oavsett. Allt är precis som det ska, och stillheten infinner sig igen. Tills nästa extrema situation dyker upp...

    Nån som känner igen sig eller varit där tidigare?

    SvaraRadera
  11. Hej

    "Jag skulle nog påstå att de båda - avidentifieringsprocessen och berättelseförbättringen - har hittills gått hand i hand för mig, och även om det kan tyckas vara en paradox så har de verkligen gynnat varandra."

    - Så har det varit för mig också. Ju mer jag vilar i varandet desto bättre blir mitt människoliv. Automatiskt. Och det är ju naturligt eller hur, jag menar... det yttre är en manifestation av det inre.

    "Jag är inte min berättelse, ok, so what, då kan jag ju lika gärna förbättra den. Det spelar ju ingen roll."

    - För mig spelar det roll. Jag ser det nästan som en skyldighet att förbättra, att välja det "goda" istället för det "dåliga". Jag tror (fortvarande?) att vi kan välja. Att välja vart vi riktar vår uppmärksamhet. Att välja vad vi vill förstärka med fokusering. Att välja vad vi skapar.

    "... jag gör det för att jag älskar den här sista berättelsen."

    - Precis! :-) Eller... jag skapar den sista berättelsen för kärlekens skull...

    Kramar Pirjo

    Ps Magdalena: skarven... jag känner igen det, skriver lite senare när jag hinner. Vill också skicka en kram till dig som tack för dina underbara kommentarer. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  12. Hej igen. Gick för att väcka mina döttrar... såg att den lilla har en ögoninflamation... plötsligt har jag tid :-)

    Skarven.... ja, det är nästan outhärdligt. Och det mest befriande om man stannar kvar.

    Jag gör ett försök att beskriva... När smärtan från det förflutna stigen upp till ytan. Vissa gånger förstår jag vad triggaren är, vissa gånger har jag ingen aning. Tårarna börjar rinna. Det bränner i halsen. Det känns som om hjärtat och bröstkorgen sprängs i tusen bitar. Som om man hade en stor sten i magen. Detta känner alla igen, det vet jag :-)... men vad händer om man inte flyr, om man stannar kvar?

    Min upplevelse är att om jag tillåter smärtan "ta över", om jag kapitulerar, slutar göra motstånd, tillåter mig att "dö", intensifieras den för att sedan skingras som rök. Kvar blir Frid. Och det underbara :-) är att om jag stannar kvar där... börjar den "leva". Det är som om hela universum jublar. Som om smärtan hade varit en fånge i min kropp... att jag släppte den fri... lät den komma hem... den tackar mig.

    Vissa gånger är smärtan personlig, andra gånger inte. Det som skiljer är hur jag upplever den i kroppen. Den opersonliga smärtan är lättare att "hantera", men mer skrämmande.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  13. Pirjo!
    Tack för dina verkligt underbara kommentarer!
    Jag läste dom flera gånger. Det enda jag kommer på att svara är tack!
    Du skrev "Det är som om hela universum jublar". Jag håller med och jag jublar också ...:)

    SvaraRadera
  14. Perra!
    Okej, tack för förtydligandet av din kommentar. Men hur tänker du kring denna "högre identitet" som kan ta egot i örat? Varför skulle den vara intresserad av det? Skulle vara intressant att höra hur du tänker här!

    SvaraRadera
  15. Magdalena!
    Du skrev: "Det är tillfällen som detta som jag hett önskar att jag hade en guru som jag kunde ringa eller sitta ner tillsammans med, någon som kunde reflektera de delar av mig som är i min döda vinkel just nu och peka på träden som gör att jag inte ser skogen..."
    Så känner jag också ofta. Faktum är att många kommentarer jag får här fungerar på det sättet. Nya fräscha ingångar och perspektiv från er som kommenterar har hjälpt mig många gånger.
    Jag tycker Pirjos svar till dig var väldigt bra. Själv funderar jag såhär:
    När berättelsen om att "Björn och hans liv är hotat" uppstår ... då händer det grejer. Då sker en reflexmässig identifiering med berättelsen.
    Jag tänkte att på en cellulär nivå fungerar ju immunförsvaret så. En berättelse uppstår om att kroppen är hotad vilket leder till ett reflexmässigt svar. MEN det leder ju inte till att vi identifierar oss med immunförsvaret. Det gör sitt jobb helt enkelt och vi är tacksamma.
    Låt oss ta pengar som exempel. Berättelser om att vår ekonomi och därmed (potentiellt) vår fysiska överlevnad hotas - dom är utmanande till tusen!! Varför? Jo, för att vi så lätt identifierar oss med dom. Vi VET att vi inte är några berättelse - inte heller berättelsen om personen med vårt namn - och blir som du uttrycker det "fruktansvärt less" på att luras till något vi vet inte är sant.
    ... jag trevar mig fram här som du märker ... för att se om jag kan komma på ett nytt sätt att praktisk hantera nästa penga-issue ...

    Detta handlar egentligen bara om vad vi identifierar oss med. Den ilska som kanske uppstår vid nästa penga-issue skall jag försöka se som immunförsvaret in action. Jag tror det kan funka. Vi kan kalla det för ett EKONOMISKT IMMUNFÖRSVAR. Vad sägs om det? Och varför identifiera sig med det?

    Jag vet att detta är en ny berättelse. Många säger att alla berättelser måste avfärdas. Jag håller inte med. Hur ser du på det?

    SvaraRadera
  16. Hej igen igen :-)

    "någon som kunde reflektera de delar av mig som är i min döda vinkel just nu"

    - Detta någon kan vara jag själv, och vem skulle vara bättre för det jobbet :-) Dels genom att öppna mina ögon och titta på mitt liv. Den spegelbilden ljuger inte. Dels genom att öppna mina öron och lyssna på mina känslor. Dom ljuger inte heller.

    Vad är det jag känner när jag tittar och lyssnar... Acceptans eller glädje eller entusiasm (Tolle) - Skit bra! Något annat - Sluta med det du gör! (Tolle igen)

    Funkar för mig. Någon annan som provat?

    Björn... Jag är så obeskrivligt glad för din skull. Blir varm i hjärtat av att läsa dina inlägg (hinner inte kommentera så ofta). Tack! Vet du... vi kanske inte hör fanfarerna, men jag är säker på att hela universum firar :-)

    Tack för dina fina ord till mig.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  17. Återigen, oändligt tack för att ni lyssnar och låter mig dela utrymmet här. Jag tar till mig era kommentarer och provar att ta på mig dem, för att se om de passar :) Det ni skriver gör verkligen intryck på mig, på ett bra sätt. Påminner mig, ...

    Något i mig kämpar fortfarande, om inte annat så med att hitta ett mer äkta och icke-utmattande sätt att låta åtgärder och handlande ske utan överdriven ansträngning. Balans, återigen. Det känns fortfarande totalfel, smärtsamt och väldigt onödigt att måsta stå hjälplös och bara konstatera att min hälsa försämras allt mer... att det har gått så långt, och att det bara fortsätter :( Jag är fullt medveten om att det är sinnet som etiketterar och bedömer, överlevnadsinstinkten som driver på... Samtidigt hänger en av mina allra innerligaste övertygelser på den alla sista (?) spiken, fladdrar och slits ner alltmer av förändringens vindar... Består inte överlevnadsinstinkten av samma virke som Stillheten? Var möts uppgivenheten och livet? Oavsett vilket så har jag nog kanske gjort allt som står i min makt, det kanske är dags för mig att bara luta mig tillbaka och se vad som händer? Jag vet inte...

    Pirjo, du skriver väldigt fint om skarven och allt det andra. Jag kan inte annat än känna igen mig. Tack! (har inga fler ord att uttrycka mig med just nu)

    Och Björn, dina ord om "immunförsvaret", de är både underhållande och tänkvärda! Min tanke när jag läser dem är - handlar det egentligen någonsin om pengar? Eller handlar det mer om vad vi förväntar oss att de kan/ska förse oss med, hur de ska förbättra nuet? Drar man allt till det yttersta handlar det nog om att vi alla söker lyckan mer eller mindre indirekt, funderar jag. Kanske var det det du skrev också. Inte därmed sagt att det är "bättre" att söka hälsa och livskraft än makt, rikedomar, ära eller vad det nu kan vara. Fast för mig personligen känns det som att det är sista biten på snöret - om hälsan rinner ut som sand mellan fingrarna, då är det lätt att känna det som att det är livet självt som sinar... Innerst inne känns det inte som att det är dags för det riktigt än. Finns det nåt jag kan göra eller låta bli att göra för att förhindra det? Jag vet inte.

    Jag tror jag börjar vara redo att sluta kämpa nu, på "gott och ont". Jag har väl alltid
    misstänkt att jag låg i riskzonen för att bli en sån där tokig gammal tant, som bor ensam
    med sina oräkneliga katter i ett ensligt torp nånstans i skogen... fast jag trodde aldrig att det skulle hända redan nu ;) För min egen skull är det okej, men det är inte lätt att se hur det påverkar de som står mig nära..

    Björn, jag tror inte att berättelser kan/måste avfärdas. De är där oavsett om vi attackerar dem eller välkomnar dem. Frågan är väl hur mycket vi väljer att involvera oss i dem. Kanske avdunstar de av sig självt med tiden om vi inte ger dem någon uppmärksamhet/energi, jag vet inte.

    Pirjo, det du skriver som svar på min fundering om gurus/lärare, det är nåt jag också känner starkt för. Samtidigt önskar jag fortfarande att jag fick möjlighet att spendera tid tillsammans med någon av de personer som ju faktiskt utstrålar Stillheten/Sanningen/vad-man-nu-ska-kalla-det. Det har både hjälpt mig avsevärt och "tröstat" mig ohyggligt mycket vid flera tidigare tillfällen, och det känns verkligen som att jag skulle behöva (vilja ha) lite av det just nu. Om inte annat så bara för att det känns så himla skönt :) Just Tolle och hans budskap har via böcker och ljudfiler hjälpt mig obeskrivligt mycket, verkligen funkat som en ren katalysator. Och samma gäller för flera andra personer/lärare.

    Jag hade inte lyssnat speciellt mycket på Adyashanti tidigare, men tack vare alla era referenser jag har han nu gjort mig sällskap på många långpromenader längs älven. Jag tycker att han är fantastisk, och hans humor är superhärlig!

    Sköt om er, allihopa! :)

    SvaraRadera
  18. Magdalena!
    Åh vad kul att du delar min förtjusning för Adyashanti! Jag har också gått längs älvar och allt möjligt och lyssnat på honom, om du visste hur många timmar. Det är inte klokt egentligen!! Men hans tuffhet kombinerat med värme är så fantastisk!

    Angående berättelser. Den mest osannolika berättelsen men samtidigt den allra käraste, det är den om att vi "står på spel" i våra liv. Berättelsen om att vi påverkas av vad som händer i pjäsen är trollbindande. Maya. Jag säger bara Maya. Mayas trollkraft är oöverträffad. Att tvivla på Maya.... du, det är långt mycket värre än att svära i kyrkan... ända tills du inte längre orkar fabricera ihop berättelsen om en Magdalena som står på spel. Jag vet att du varit där före mig. Jag ser det nu när jag läser dina kommentarer. Och jag anar att det är kärleken som ställer till det. Är jag ute och cyklar? Du är hur fri som helst... om det inte vore för kärleken till manifestationen och de människor du brytt dig om och fortfarande bryr dig om .. t.om. mer än tidigare fast på ett annat vis. (jag prövar mig fram här utifrån sådant jag läser i din text, på din blogg och mellan raderna)

    Jag vet inte vad jag skall svara på det du skriver om din hälsa. Din fråga, var möts uppgivenheten och livet. Den relaterar till det jag är inne i. En uppgivenhet som bara blir djupare och djupare. För några år sedan hade jag ingen aning om att det finns så många nyanser och djup i uppgivenheten.

    Jag skall berätta nåt om uppgivenhet kopplat till den man - Nukunu - som jag såg som min lärare under en tid - kanske är han fortfarande min lärare fast det var länge sedan vi sågs eller hade kontakt. Första gången jag såg honom, innan vi hälsat, hörde jag honom säga till en annan sökare - have you surrendered yet? Jag glömmer det aldrig. När jag hörde dom orden visste jag att Nukunu var min lärare och jag visste att allt hade med surrender att göra. MEN HUR????

    Frågan är inte bara hur man ger upp/överlåter sig, utan hur mycket. Det verkar inte finnas någon gräns. Du säger att du är vid repets ände, tänk om det bara fortsätter att öppna sig? Berättelsen om den som har kontroll och tar tag i livet är den fetaste lögn som finns. Det vet vi. Intellektuellt. Vi vet det också utifrån egen djup erfarenhet. eller hur?

    Det som hände mig på valborg var att surrender öppnade upp ett helt nytt djup. Det känns som att jag aldrig förr varit i närheten av att ge upp. Märkligt.
    Jag känner hur orden glider iväg här och ber att få återkomma. Men känns detta bekant? Be mig förtydliga det som var alltför svävande.

    Jo just det ja. Livet. Din fråga var - var möts uppgivenheten och livet. För mig börjar livet visa sig först nu. Det andra var en pjäs, ett uppdiktat påhitt. Jag känner igen detta liv. Det flimrar förbi små minnesfragment av detta sanna liv från mitt pre-verbala liv. Dessa minnesfragment har också en doft av rädsla. Det liv som nu öppnar sig är fritt från rädsla. Däri ligger en skillnad. Antar att du känner igen också detta.

    Tack för dina orädda frågor. Det är bara i stillheten jag kan komma i närheten av något sorts ärligt svar. Men jag trevar mig fram i det dualistiska språket. För det är trots allt ett ganska spännande äventyr det också.

    SvaraRadera
  19. Magdalena,
    Din fråga känns så välbekant för mig, så jag kan inte låta bli att skriva några rader till dig. Var möts uppgivenheten och livet? Kanske kan mina ord ge något, kanske inte.

    För några år sen satt jag just där, mellan uppgivenheten och livet. Jag var nära att förlora livet en sisådär handfull gånger. Jag satt som du, mitt emellan. Men när jag var som allra längst ner, och livet höll på att rinna ur mig helt och hållet, ja, då gjorde jag något slags val, även om jag egentligen inte tyckte att jag hade något val: jag valde livet - varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund, varje ögonblick, varje nu - valde jag livet, för att jag ville leva. Jag började vila i varje ögonblick. Och i det ögonblicket blev berättelsen om Crystal väldigt ointressant...

    Mitt liv var vid den tiden som en adventskalender. Jag kunde bara öppna en dag i sänder, och knappt ens det. Vi talar timme för timme, minut för minut. Jag kunde inte tänka framåt eller ens försöka tänka ut hur jag skulle klara det här, det hade varit ödesdigert. Bara tankarna hade tagit kål på mig. Situationen var helt enkelt för eländig. För att klara detta svåra umbärande och ett jobb som är rätt påfrestande (kunde inte vara sjukskriven eftersom jag är egen, då hade jag hamnat på gatan också), var jag tvungen att vila i varje ögonblick. Jag gav upp eftersom jag var på botten. Och något hände när jag gav upp så totalt, jag började känna livets energi strömma igenom mig - i varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag kände jag livet genomsyra mig. Den här uppklättringen tog flera år och idag har jag klättrat upp ganska bra. Fast jag upplevde det aldrig som en klättring eftersom jag slutade kämpa och istället levde i varje stund. Men jag lärde mig hur man stannar i nuet, jag lärde mig det - med kniven på strupen. :D

    Så var möts uppgivenheten och livet? Min erfarenhet är att de möts i nuet, i VARENDA litet ögonblick. Där, precis just DÄR, i nuet, händer något. Varandet/Stillheten/Källans livsenergi börjar strömma igenom oss.. och något händer.. Detta Något läkte den här vågen som kallas Crystal...

    Tolle har hjälpt mig otroligt mycket på den här resan. Och Adyashanti, honom bara älskar jag. För att inte tala om Byron Katie, John Sherman, James Swartz etc. Ja jag skriver ofta om det, men tänk vilka lärare vi ändå har tillgång till. Och även om de inte kroppsligen sitter här bredvid oss, så sitter de ändå här bredvid oss. Så upplever jag det och känner enorm tacksamhet...

    Varm kram till dig, Magdalena

    SvaraRadera

UA-3343870-1