torsdag, april 09, 2009

Jag är för evigt orörd

Ni vet, när man river ner gamla tapeter, då händer det plötsligt, man får tag i en bit som är hur stor som helst, den går inte av, den lossnar som ett stort, stort stycke. Så var det i går när jag klickade på den här länken

http://itisnotreal.com/

I mejlet jag fick (från Självet i form av en vän) stod att jag skulle scrolla ner på sidan och klicka på den här länken

New Talk by Robert Adams: Awareness of Consciousness


Jag gjorde så och fick vänta väldigt länge innan ljudfilen laddats. Då kom rösten, släpig, hes och skoningslös. Skoningslös kärlek. Kärlek renad från sentimentalitet, halvsanningar och smicker. Jag har haft förmånen att höra Självet tala till mig (som sinnet) genom flera olika lärare. Varje gång har en liten bit tapet lossnat. Men igår lossnade en stor stor bit. I morse mediterade jag. Meditationen var väldigt saklig, väldigt rakt på sak. Men det var nu under dagen som jag upptäckte effekten.... eller vad man skall kalla det. Det var en effekt för mig som det dualistiska sinnet. Det går som vanligt inte att uttrycka i ord och jag försöker som vanligt med det omöjliga. Såhär kanske det kan sägas.

Jag som sinnet identifierar mig med en spegel utan gräns. Vad som än visas i den här spegeln så är jag -SOM SJÄLVET - helt orörd. Ingenting som uppträder i den här spegeln kan sätta något spår i Självets spegel. Det är lätt att tänka sig en spegel som aldrig kan krossas, aldrig kan rispas. En sådan spegel är jag - SOM SJÄLVET.
Jag som sinnet (Björn) uppträder i den här spegeln men ingenting Björn gjort eller tänkt eller känt har satt något spår i spegeln som jag - SOM SJÄLVET - i sanning är.

Så enkelt och samtidigt så kraftfullt. Robert körde mycket med spegelmetoforen i det tal jag lyssnade till igår kväll. Jag läser om den i Vivekachudamaani om och om igen. Den här metaforen är flera tusen år gammal och jag tror att den bara blir bättre ju äldre den blir.

Det finns en annan metafor som uppträder om och om igen i Vivekachudamani - den om Självets rena vattnet som för alltid blir opåverkat. Vattnet kan bli grumligt, men det blir snart klart igen om det grumliga får sjunka undan. (där har vi meditationen) Det grumliga kan aldrig på riktigt sätta några spår i vattnet. "grumlet" kommer och går, men vattnet består. Samma sak med lukter. Det talas om stinkande vatten. Stanken kommer och stanken går men vattnet består.
Samma sak med havets blå färg en vacker dag. Försök ta upp en kanna med blått vatten. Vattnet är för alltid klart även om det kan se blått ut, eller grått eller grönt.
Jag tycker detta är en så oerhört vacker liknelse.

Hemligheten är att inte försöka göra dessa metaforer till något mer än dom är. Det är en stor konst som uppträder spontant om man har tur. Igår och idag har jag tur. Robert Adams skoningslösa kärlek fick något att lossna.

Såhär byter mitt Ahamkara (ego) succesivt identitet från sinnet till Självet. Om och om igen. - jag är en spegel, jag är orörd av det som uppträder i spegeln. Jag tror att Robert Adams väckte till liv min inre lärare som är Självet. Det sägs att vi alla har en inre lärare. Jag (som sinnet) mötte min igår. Alla tvivel tas om hand på samma sätt som Robert tog hand om de som ställde frågor till honom på Satsangen jag lyssnade till. Han tog hand om deras tvivel med skoningslös kärlek.

Det finns ett tvivel som min inre lärare hjälpte mig med för en liten stund sedan. - Tänk om man slutar bry sig när man (sinnet) identifierar sig med - och sammansmälter med - Självet. Tänk om man blir kall och oberörd inför det som händer.
Svaret jag fick var att självklart förblir jag (som Självet) totalt oberörd av allt som händer. Men när jag (som sinnet) inte längre är identifierad med sinnet ... jo då, det är logiskt :) ... alltså, när sinnets identifikation med sinnet släppt, kommer sinnet bli fritt och öppet. Då försvinner sinnets kramp, och det kan naturligt öppna sig för och omfamna det som uppträder. Som en extra gardering här, med sinnet menar jag egot, känslorna och tankarna.

Så var det idag. Men hur fantastiskt det än var och hur förvirrad jag (som sinnet) än kan känna mig imorgon kommer jag (som Självet) för alltid vara klar som kristall. Orörd. För evigt oförändrad.

Jag (som sinnet) vet det nu.

18 kommentarer:

  1. Björn!
    Det lät jättespännande med den där ljudfilen, så jag klickade på länken och kollade, men jag kunde inte finna någon fil. Hmm konstigt, kommer bara upp en bild på Robert Adams och lite text. Får kanske försöka från en annan dator. Men det fanns mycket annat matnyttigt att läsa där. Spännande sida!

    Tack Björn och Glad Påsk! :)

    SvaraRadera
  2. Kunde inte heller höra nåt, utom några sekunders oväsen.

    SvaraRadera
  3. För mig funkade det. Man får vänta länge, flera minuter nästan. Sedan sätter ljudfilen igång. Man ska inte klicka på nåt eller söka efter nåt, utan bara vänta.

    SvaraRadera
  4. Jag får ett felmeddelande när filen laddats, sen stängs Explorer ner. Firefox börjar inte ens ladda ner filen.
    Kan inte heller öppna den direkt med Realplayer.

    SvaraRadera
  5. Här börjar det inte heller ladda ner. Har testat med både Safari (har mac) och Firefox, men det händer absolut ingenting. Ska låna en pc vid tillfälle och se om det går bättre. :)

    SvaraRadera
  6. Crystal, Anonym och David!
    Alltså, det skulle såklart vara roligt om ni lyssnade på just den där Satsangen med Robert Adams. Men det finn en annan Satsang som är mycket enklare att ladda ner. Kolla här - http://itisnotreal.com/HowTheJnaniSeesTheWorld.htm -
    Där finns dessutom ett transcript för det är svårt att höra vad han säger i början.
    Att den första länken inte funkar måste ha att göra med inställningar i Internet Explorer. Kolla på menyn Verktyg - Internetalternativ och fliken Avancerat. Där finns lite olika rutor man kan bocka i om man vill att explorer skall tillåtas spela upp ljudfiler m.m.
    Men som sagt, det viktiga är inte att det är just den där Satsangen. När jag tänker tillbaka på det är det inte vad han säger som är varken nytt eller unikt, det är det jag försöker formulera som "skoningslös" kärlek. Det förefaller mig att man som sinnet inte kan släppa identifikationen med sinnet och dess innehåll utan att betala ett saftigt pris. Och Robert har betalat. Jag tror att det som hände var att jag den kvällen också betalade en rejäl slant. Det är så det uppfattas i mig som sinnet.

    Allt detta är såklart väldigt svårt att formulera och det är väldigt subjektivt men jag hoppas att ni kan "smälta samman" med Självets "skoningslösa" kärlek genom att lyssna. Det hela handlar om timing också. Det var så fantastiskt för timingen var helt rätt för mig. För två månader sedan vet jag att jag inte kunnat ta till mig det orubbliga i Roberts "transmission".
    Hoppas det funkar och om inte så funkar säkert den andra länken.

    Crystal!
    Jag svarade på din kommentar i "Vichara är som att andas". Jag vill bara säga det att jag får kommentarerna på alla inlägg - även tidigare - på min mejl och svarar så snart det blir läge. Du behöver allså inte undra om jag skall se kommentarer till tidgare inlägg.

    Alla!
    Tack så innerligt för att jag får dela allt detta underbara med er!!!

    SvaraRadera
  7. Björn!
    Hmm, det där messet du refererar till, skrev jag för länge sen. Och du har även svarat på det. Så jag vet. Är inte orolig att du inte ska hitta svaren. Det är lugnt. :)

    Sen att jag inte får upp filen, det är som det är. Jag kör inte Internet Explorer eftersom jag har mac-dator. Har bara Safari och Firefox som webläsare. Men jag ska kolla den där andra länken du gav. :)

    SvaraRadera
  8. Åh.. den andra länken funkade! Jippi! Nu lyssnar jag på hans hesa röst. Goosebumps! :)

    Och först NU fattade jag vad du menade med det där svaret till mig. Såg ditt svar längre ner alldeles nyss. Men du, jag vet att du svarar, förr eller senare. Du förklarade nämligen för ett tag sen hur det funkar här rent tekniskt och att du får svaren i din mail. Så som sagt, jag fattar, det är coolt.

    Sen gillar jag att svaren - vare sig du eller jag svarar på varandras frågor - få ta sin tid. Jag tycker OM att få gå och fundera och klura lite över dina frågor eller något av dina blogginlägg. Att ge mig tid att ta det djupt inom mig och begrunda. Det känns gott... Du vet, i Stillheten, Tystnaden händer det... visst är det läckert?! :D

    SvaraRadera
  9. Lustigt sammanträffande: efter att ha blivit hjälpt av Robert Adams råkade jag hitta en annan man
    Bob Adamson, vars dialog med nån åtminstone för mig har några riktiga guldkorn.

    http://www.advaita.org.uk/discourses/teachers/sailorbob_braha.htm

    Transkriptionen av samtalet är en bit ned på sidan.

    SvaraRadera
  10. http://www.advaita.org.uk/discourses/teachers/sailorbob_braha.htm

    Här är länken.

    SvaraRadera
  11. www.advaita.org.uk/discourses/teachers/
    sailorbob_braha.htm

    Länken går inte att skriva in som ett ord. Tycker dock Bob förklarar så bra att jag delar upp adressen i två delar.

    SvaraRadera
  12. Crystal!
    Goosebumps var ordet! :)
    Inväntar i stillhet din reaktion på Adams.

    SvaraRadera
  13. David!
    Sailor Bob har ett eget rum i mitt hjärta. Om du gillar honom skall du lyssna på The Advaita Show - http://advaita.thepodcastnetwork.com/2005/08/17/the-advaita-show-001/
    En kille som heter Cameron får Advaita att svänga, man förundras över hur ärlig Cameron är, hur stort hjärta han har, hur mycket Bob betyder för honom och sedan, som en bonus, njuter man fullt ut när Bob gästar showen.
    Jag har skrattat så hjärtligt åt mycket av detta.

    SvaraRadera
  14. > utan att betala ett saftigt pris.
    > Det är så det uppfattas i mig som sinnet.

    Det där känner jag igen. Jag har också betalat dyrt och betalar fortfarande av min skuld, så att säga.
    Å ena sidan vet jag ju att det jag blev av med aldrig egentligen var mitt, men å andra sidan upplever jag det riktigt, riktigt jobbigt ibland. Lätt att leva med om man får och kan göra det utifrån sina egna förutsättningar, men inte alltid så enkelt när man samtidigt är beroende av att "vara normal" och passa in i dagens svenska samhälle, för att inte göra sin vardagliga situation och relationer besvärligare än nödvändigt.

    Förhoppningsvis blir det väl lite lättare så småningom :)

    SvaraRadera
  15. Magdalena!
    Vad blev du av med? Jag vill gärna höra om du vill berätta!
    Jag förstår allt mer varför människor väljer att bli munkar etc. När man som vi väljer att leva kvar "i samhället", det är ju ett val man gör varje morgon, ja då kan man göra mycket för att underlätta livet har jag upptäckt. En sak vi diskuterat här på bloggen är hur man förhåller sig till media och underhållning. För mig har det minskat till ett minimum. Antar att det är samma för dig. Samma sak med umgänge. Jag har helt enkelt väldigt lite motivation att umgås på det sätt jag gjorde förut. Jag gör det och klarar av det men det faller liksom bort mer och mer - alldeles av sig självt - eftersom jag inte ger det näring.
    Så på ett sätt har det här livet blivit lättare.
    Hur är det för dig runt dessa issues - media, underhållning, umgänge etc. ??

    SvaraRadera
  16. Björn,

    Ursäkta det superlånga inlägget, men eftersom du frågade...

    De senaste åren har varit totalt omvälvande för mig, och förändringen av mitt medvetande under denna period har förstås mycket att göra med allt det jag (inte) gjort, det som hänt och så vidare. Utbrändheten/utmattningsdepressionen som jag drog på mig för några år sedan brände bokstavligen bort i stort sett allt jag tidigare trodde att jag var, ville och visste. Den tvingade mig även att släppa taget om det mesta, på ett sätt som jag tidigare aldrig ens skulle ha trott varit möjligt. Den tid jag spenderat i sydostasien och i Indien har dessutom drastiskt flyttat både min tyngdpunkt och mitt perspektiv. Och sen då förstås "uppvaknandet" i sig.

    Jag blev av med så mycket att jag är frestad att svara "allt", men det är ju inte riktigt sant det heller. Det jag har kvar idag är en lägenhet och en hel del saker, men samtidigt förlorade jag min gamla uppfattning om vad "hemma" är. Jag tappade kontrollen, bara för att upptäcka att jag aldrig haft den. Jag förlorade min glupska aptit på livet och känslan av att det faktiskt finns en mening med livet, men insåg även att det inte spelar någon roll. Jag tappade tron på allt (även mig själv), och insåg då värdet i att vara desillusionerad. Jag tappade bort mig själv, och tvingades ifrågasätta om jag verkligen fanns. Jag tappade förståndet, och insåg tack vare det hur galet jag levt mitt liv fram tills dess. Jag förlorade mitt anseende, men även folks förväntningar på mig. Mitt hjärta krossades, och medan jag samlade ihop bitarna tvingades jag se, ifrågasätta och omvärdera var och en av dem - även de som höll mina absolut innersta övertygelser och rädslor. Jag blev av med tryggheten som vilar i tron på rättvisa och säkerhet, att gott belönas med gott. Jag tappade förtroendet för allt - vänskap, social trygghet, ansvar, samvete, "måsten" och skyldigheter. Mina begär och min motvilja försvann, och med dem gamla "sanningar", övertygelser, tankemönster och (o)vanor. Jag tappade balansen och svävade fritt för att kunna sätta ner mina fötter precis var som helst, när som helst - men genom det förlorade jag även stabiliteten och närheten till allt annat än Stillheten. När närheten försvann blev istället utrymmet enormt och möjligheterna obegränsade. Jag förlorade glädjen, och upptäckte istället färgstarka nyanser i sorgen. Jag förlorade min kärlek till det fysiska utövandet av yoga (asanas), men vann istället insikt om vad essensen av yoga verkligen är. Jag miste styrkan att orka tänka på eller planera inför framtiden, och upptäckte att det enda som finns är här och nu. Mitt logiska, analytiska tänkandet försvann till stor del, och jag som alltid varit smart och intellektuell var nu lika korkad och långsam som de jag själv tidigare (väldigt skämmigt att erkänna) sett ner på... vilket lärde mig ödmjukhet, tolerans och en hel del om acceptans. Jag förlorade förmågan att fylla på, men upptäckte hemligheten och nyttan av att vara tom. Jag förlorade hoppet, och upptäckte att det var hoppet självt som hållit mig tillbaka från det jag innerst inne längtade efter. Den ständiga längtan och sökandet efter att veta mer, och att förstå, upphörde - och jag överraskades totalt av paradoxen i att man helt plötsligt fattar allt i samma ögonblick som man låter bli att försöka förstå (och att man samtidigt som man tror att man fattar slås av insikten att man egentligen inte begriper någonting...). Jag förlorade min tro på att ensam är stark, för att sedan inse att vi alla är ensamma. Jag förlorade allt skydd - mentalt, psykiskt och känslomässigt - och blev så känslig att den brännande smärtan och sorgen blev en ständig följeslagare; även om elden bara brände upp det jag hade... inte det jag är. Jag miste nästan alla de jag trodde var mina vänner, men samtidigt upptäckte jag vad riktig vänskap innebär. Jag tappade delar av mitt minne, men kunde njuta av nöjet att se gamla filmer och läsa gamla böcker som om det var för första gången. Jag tappade min relation till flera av mina tidigare lärare, förlorade gemenskapen med de andra eleverna. Jag förlorade tryggheten och glädjen av att ha lärare som inspirerade mig, fick mig att tänka i nya banor och ställa massor av frågor - och fann inte länge därefter en lärare som istället fick mitt sinne att bli helt tyst och stilla. Jag förlorade de passionerade, intensiva känslo- och sinnesupplevelserna och kickarna jag tidigare levde för, och lärde mig värdet i det som består. Jag gick vilse, men så är det ju de som går vilse som hittar nya vägar.

    Det är väl ganska tydligt att jag har inte hittat balansen överlag än, mellan att må bra och samtidigt kunna funka "normalt" i samhället. Men som sagt, det har väl mer med utbrändheten att göra än något annat. Min situation är förjävlig i det att jag inte tillåts vila, återhämta mig och fokusera min energi på det som gör att jag mår bättre, utan jag tvingas istället ensam och skadad att slåss med näbbar och klor mot ett tillsynes oövervinnerligt system, för att ens ha tak över huvudet och mat för dagen. Det knäcker mig totalt.

    Vad gäller media så är det för mig precis som du skriver, det har på ett naturligt sätt minskat till ett minimum. Med två undantag - böcker och indiska filmer. Men jag läser inte vad som helst, utan bara noga utvalda böcker. Kanske handlar det mer om kvalitet nu än tidigare, vad jag vill få ut av det jag tar in. Och inte heller det att jag söker svar eller kunskap, utan mer bara för skojs skull.
    Jag har mer eller mindre gått i ide. Jag bor själv, har inget jobb och tillbringar egentligen all min tid i ensamhet och tystnad som det är nu. (Det beror nog mer på utbrändheten än nåt annat, antar jag.) Visst har jag vänner som jag hörs av med lite då och då, men de är alla förtrollade av sin småbarnsvärld - vi lever helt enkelt olika liv och ses därför väldigt sällan. Just känslan av tillhörighet, närhet och gemenskap är något jag verkligen kan sakna till och från, men det är ju en konst i sig att hitta eller låta sig bli hittad av likasinnade.
    Jag älskar att resa och uppleva nya kulturer och människor, så jag är egentligen ingen enstöring som så. Även mitt resande har förändrats på senare år, och jag är mer än nöjd med att bara sitta i nåt skuggigt hörn med en kopp chai och observera allt som pågår omkring mig. Jag jagar helt enkelt inte upplevelser med samma frenesi som tidigare.

    Grattis, ni som orkat läsa ända hit! ;)

    SvaraRadera
  17. Wow, intensivt och välskrivet! Tack för att du delade med dig.

    SvaraRadera
  18. Magdalena!
    Jag bugar mig och tackar innerligast för allt du delar med dig av här!!! Jag kommer läsa detta fler gånger. Det är sann inspiration. Vilken lycka att du hittat hit till denna blogg. Jag kommer bokmärka det här inlägget som Magdalenas uppvaknande! :)
    Jag kan liksom inte plocka ut någon enstaka formulering och säga att den var extra målande eller träffande. Det enda jag kan göra är att plocka ut HELA texten och säga att den var extra målande och träffande!
    Men visst finns det saker jag vill veta mer om. Jag återkommer till det.

    SvaraRadera

UA-3343870-1