torsdag, april 16, 2009

Vad vet jag ALLTID absolut säkert?

Jag vet så mycket - men det jag TROR att jag vet utgör kanske bara 1% av det mitt intellekt sysslar med dagarna i ända. 99% handlar om vad jag tycker, tror, hoppas eller tvivlar på etc. etc. Om vi då tittar på det jag vet - hur mycket av det vet jag ALLTID absolut säkert? Hur mycket är beroende av att jag har en viss erfarenhet? ... en viss yttre eller inre omständighet? ... att jag känner vissa känslor eller får vissa sinnesintryck?

Svaret är ALLT .... utom detta:

"There´s a great space
in which this moment takes place
There´s a great silence
that is listening to the thoughts." ~Adyashanti

Det vet jag (som sinnet). Det vet jag alltid och jag vet det så säkert att jag kan gå i döden för det. Så säkert att jag (som sinnet) VILL gå i döden för det. Denna "great space" och denna "great silence" är Självet - Jag (som Självet)
Allt det andra som jag alltså INTE vet försvinner som skuggor när Självets rena ljus lyser på det. Ok, om någon ropar på Björn så reagerar jag (som sinnet) även om kopplingen mellan den här kroppen och namnet Björn är fullständigt fiktiv. Men lika fiktiv är den här kroppens reaktion på namnet Björn.

Allt som jag inte ALLTID vet med absolut säkerhet faller bort mer och mer. Det blir i alla fall mindre intressant. Det tynar bort som en blomma som inte får vatten. Allt detta icke-Själv kräver att jag som sinnet investerar känslomässigt i det. Identifikation är en känslomässig investering. När jag som sinnet istället investerar i "the great space" och "the great silence" så släpper det andra av sig självt. Jag behöver inte skära bort det som jag trodde när jag läste Jed McKenna i höstas. Då trodde jag att andlighet var en brutal strid med mycket blod och smärta. Det var så jag upplevde det. Kanske gjorde denna strid nytta. Kanske inte. Men en sak är säker - i Självets ljus blir kärleken allt mer skoningslös. Varför? Vad menar jag med skoningslös kärlek?

Det vi normalt menar med kärlek är villkorad - hur ädel, upphöjd och uppoffrande den än förefaller. Jag älskar Adyashantis ord därför att dom så vackert beskriver skoningslös kärlek. Men han gör något stort i sin gärning som andlig lärare. Han vill verkligen få oss att släppa taget om honom och hans lära. Hela tiden puttar han bort oss. Han gör det ofta genom att säga raka motsatsen till det han sade innan. Vi förlorar fotfästet. Det är hans sätt att visa oss vad skoningslös kärlek är. Den är helt opersonlig. Den är ALDRIG bunden till en viss person, ett visst objek. Skoningslös kärlek handlar om en enda sak - det absoluta subjektet - Självets stillhet - det enda vi ALLTID vet med absolut säkerhet .....
Det är det enda skoninglös kärlek handlar om. Därför kallar Adyashanti ibland Självet för "The Beloved". Det är bhakti-aspekten.

Och detta gör ont. Detta är den personliga kärlekens död. Banden till "speciella" personer bryts sönder. Eller smälter bort. Jag vet inte hur man skall uttrycka det. Även banden till lärare som Adyashanti. INGEN är speciell. För mig som sinnet är detta omvälvande. Det svåraste är kanske att banden till mig (som sinnets innehåll) smälter bort. Inte ens Björn är speciell. Narcissismen är ofta tabubelagd i viss mån även om vi ideligen uppmanas att älska oss själva. Denna narcissismens död är bortom självförakt. Det är inte ens självmord. Det är bara brutalt och smärtsamt och OÄNDLIGT befriande därför att jag (som sinnet) då äntligen kan få vara med The Beloved. Smälta samman med The Beloved. Det är allt jag vill. ALLT jag (som sinnet) någonsin velat. Vara mig själv. Vara mitt Själv. ETT

Det enda jag alltså alltid vet absolut säkert är VEM JAG ÄR!!!! Det är ett annorlunda sätt att se på Vichara. Vichara formuleras som en fråga - vem är jag? - men egentligen är det ett sätt för mig (som sinnet) att ropa på The Beloved. Var är du min älskade??? Jag (som sinnet) vill smälta samman med dig. Jag (som sinnet) vill BLI MIG SJÄLV!!!

Och nu kommer en sån där stund där allt lägger sig till ro. Jag har såklart ALLTID varit Självet och inget annat. Det finns inget annat än Självet. Sinnets intellekt vilar i sin älskades famn. För sinnet och intellektet och Självet är ETT. Vågen är lika våt som havets absoluta våthet.

11 kommentarer:

  1. Du skriver så oerhört klart här, Björn! Finns det något mer att veta? Sakta men säkert släpper identifikationen med ditt ego sitt grepp. Och då - åt helvete med ego och vad som händer denna illusion, denna återkommande tanke utan verklighet.

    SvaraRadera
  2. Underbart skrivet, Björn!
    Jag behövde verkligen läsa detta nu.
    Citatet kunde lika gärna vara Tolles. Borde kolla upp Adya lite mer.
    Jag gillar det här med att han "puttar bort oss", som du säger. För mig är detta att man måste alltid ta steget från yttre lära till inre. Man kommer alltid till det stadiet. Och då måste man överge alla mentala bilder man har av läraren (därför puttar han bort oss). Mentala bilder är vad som riskerar att stagnera och dra till sig egot.
    Den skoninglösa Kärleken är drivkraften bakom ALLT. Det är den som alltid transcenderar. Den tillåter ingen stagnation. Det är Livets Flod.
    Det kan göra ont, men det är alltid egot som skriker. Egot vill grabba tag. Bevara. Livet fungerar inte så!
    Gud är en ständig process. Den blir hela tiden MER. Gud skapar genom att bli MER av sig själv.
    Och det är vad vi också måste göra.

    Du har kommit till insikt. Det känns mellan raderna och genomströmmar allt du skriver.
    Som du säger är det skillnad mot för i höstas :-)

    SvaraRadera
  3. David!
    Du skriver "Sakta men säkert släpper identifikationen med ditt ego sitt grepp." Men det är för att jag inte kan sluta tänka på Självet - som är stillheten/ tystnaden/ rymden/ öppenheten.... Jag överväldigas av att tänka på att stillheten ALLTID finns här. Den lämnar mig aldrig. Alltså, det är så oändligt mycket mer än all den kärlek jag någonsin önskat mig. Stillheten genomsyrar mig, dömer mig aldrig, tillåter allt, har oändligt tålamod, oändlig acceptans .... ojojoj, jag kan inte sluta förundras och fyllas av tacksamhet över detta.
    och då, mitt i detta, jag var finns energin, motivationen eller tiden till att odla dom gamla intressena för objekten?
    Det är så det är. Väldigt enkelt och underbart!

    SvaraRadera
  4. Perra!
    Jag tror du kan hämta lika mycket klarhet från Adyashanti som jag gör. Eller hämta och hämta ... jaja, du vet vad jag menar:)
    Och det är just detta, han är så tydlig med detta att hos honom finns INGENTING att hämta. Allt som kan hända är att man blir av med grejer. Det enda han erbjuder är destruktion .... utplåning av lögner. Ganska brutalt men den skoningslösa kärleken kan inte manifesteras vackrare än så.

    SvaraRadera
  5. Björn! Det är en ren glädje att läsa det du skriver. Så gott, så mycket kärlek. Som du vet, gillar jag ju Adya otroligt mycket. Laddade ner hans senaste mp3-fil igår - "Seeing Through the Core Story". Mycket, mycket intressant satsang eftersom jag jobbar på samma sätt. Känner en väldig närhet och släktskap med Adya och det han säger. Men så gillade jag ju honom från början också. :)

    Har haft en sån härlig period där jag går från klarhet till klarhet. När jag såg Ammas bild i ditt föreg inlägg, slog det mig att jag börjar fatta (JA!) vad det är Amma gör, vad det är hon ser i oss när hon ser in i oss på det där underbara viset. Naturligtvis, det är ju Källan, Självet hon ser inom oss - Eureka! *skrattar*. Ja det låter kanske lite lustigt att jag inte fattat det där än, eller jag har väl fattat det delvis. Men det var liksom en insikt som drabbade mig så totalt härom dagen, kanske för att jag alltmer själv nu klarar av att se ljuset i andra, det är en sån outsäglig glädje. Och framför allt, jag vilar alltmer i Källan, hos min Älskade, The Beloved genom det ständiga arbetet med Vichara. :D

    "There's a great silence that is listening to the thoughts." De där raderna.. åh, ja jag blir så varm av Adyas ord, för på sistone upplever jag det. Det genomsyrar mig så starkt, den här lyssnande stillheten. Tänk, att Något som lyssnar till tankarna! Och detta Något är Kärlek, Solen som genomlyser mig. Och det är jag som Självet! Hur mycket häftigare kan det bli!? :D

    Jag läste också det intressanta du och de andra skrivit längre ner om de tre vägarna. Jag har inte tänkt så mycket på det där, mer än att jag visste att det fanns fler vägar. Jag har tidigare så totalt gått Bhakti, hängivenhetens väg och gör det fortfarande till viss del. Det har liksom fallit sig mest naturligt för mig eftersom jag fick det andliga uppvaknandet genom hjärtat och genomsyrades så totalt av den allomfattande Kärleken. Där i den stunden, visste jag bara att jag skulle tjäna genom kärlek och hängivenhet. Så blev det också. Senare kom jag att bli djupt inspirerad av Amma eftersom hon är Kärlek och hängivenhet manifesterad. Hon har varit en viktig vägvisare för mig. För vad behöver den här världen? Jo Kärlek! Men genom Tolle lärde jag mig om Zen/Varandet och känner därför stor tacksamhet gentemot honom för det. Och genom din blogg och Swartz har jag funnit en allt större medvetenhet, det ni kallar Jnana. Intressant att se på det på det här viset, om det nu spelar någon roll förstås, jag vet inte. Jag förstår att Robert Adams är vad man kallar Jnani, och hans röst och ord, vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men det går rakt in - en total upplevelse. Mer ord har jag inte än. :)

    Apropå att SE ljuset i den andre. För en vecka sen hade jag ett möte med en liten pojke och hans mamma. Pojken ville absolut inte följa med mamman, så jag tänkte att det här skulle bli en riktigt rolig och kärleksfull stund för oss alla tre. När de kom, la jag mig verkligen i vinn om att se ljuset i deras ögon. Det gick väldigt lätt att se det i barnet, men tog lite mer tid med mamman, men det gick. Och kan du tro, ganska snart hade jag (som Källan) lyft hela situationen. Vilken stund vi fick! När de skulle gå, kom den lille pojken springande och hoppade rakt upp i min famn, helt rödblommig om kinderna och med lysande, lycklig blick. Jag fick en sån där bamsekram och en försäkran om att han absolut ville komma tillbaka igen - SNART! Det var två lyckliga människor som gick ut genom dörren. Det fullkomligen sjöng inom mig.

    Källan är allestädes närvarande. Min glädje känner inga gränser... :)

    SvaraRadera
  6. Ännu en gång mycket väl skrivet. Bara en del jag undrar över. Du skriver:

    "Och detta gör ont. Detta är den personliga kärlekens död. Banden till "speciella" personer bryts sönder. Eller smälter bort"

    Jag ser vad du menar här. Men min personliga erfarenhet är att detta, efter ett tag, ersätts av en mycket större kärlek. Då menar jag inte bara den stora övergripande kärleken utan även den personliga kärleken.
    Nu menar jag inte egots ägande kärlek utan den stora kärleken på ett personligt plan. Att jag som sinnet kan möta personer i den stora kärleken på ett nytt sätt ett mer genuint sätt.

    Det är svårt att förklara med ord, det är det jag tycker du gör så bra. Men som någon form av slutsat, samtidigt som man har en stor kärlek för allt och alla så kan jag ha en inte större men mer personlig och matchande kärlek till vissa personer?
    Rätta mig här Björn eller sätt dina flytande ord på mitt trevande.

    SvaraRadera
  7. Det är som om en vind av uppvaknande sveper igenom den här bloggen.

    SvaraRadera
  8. Lustigt!
    Jag skulle just skriva något i stil med vad David säger här ovan nämligen att den här bloggen håller på att utvecklas till någon form av "Group-enlightenment". Jag tycker ni alla som delar med er på denna blogg visar att ni har kommit väldigt långt på er vandring. Det är verkligen glädjande att veta att det finns många även här i Sverige som har dessa tankar och insikter. Man känner sig genast mindre ensam.
    Tack all ni som delar med er av era livs viktigaste insikter. Det finns antagligen ingenting viktigare man kan dela med sig.

    Olof

    SvaraRadera
  9. Skoglundh!
    Jag var som barn väldigt klängig och "needy". Detta har följt mig genom livet. Men allt det jag tidigare trott mig behöva i nära relationer behöver jag inte längre där. Allt jag någonsin längtat efter och oändligt mycket mer finns i Självets alltid närvarande Stillhet.

    För att bli lite privat - precis som du säger påverkas nära relationer på ett sätt som är svårt att förstå. Man skulle kunna tro att man blir opersonlig och avståndstagande. Men för mig, precis som för dig, har mina relationer till nära och kära berikats och blivit djupare. Jag tänker då framför allt på min fru och min dotter.
    Jag tror det har att göra med att jag klamrar mig fast mindre och att jag inte kräver att dom skall ge mig det jag nu hittar i Självets stillhet - i mitt eget hjärtas djup.
    Kan det inte vara så att när rädslan och ägandebehovet minskar berikas vilken relation som helst. Det låter uppenbart och basic men är ju inte mindre sant för det.
    Det som kankse inte är så uppenbart (för alla)är att detta blir en naturlig följd av att man (som sinnet) allt mer identifierar sig med Självets stillhet.

    SvaraRadera
  10. Till alla som kommenterar här!
    Ingen är gladare än jag åt alla underbara kommentarer:)
    Tack från djupet av mitt hjärta!

    SvaraRadera
  11. Crystal!
    Så underbart att läsa dina ord!! Jag skrattar när du beskriver hur du, precis som jag, återkommer till det enklaste. Men det finns nog ingen gräns för hur djupt de allra enklaste av insikter kan tränga in i oss. Det är just dom enklaste insikterna som jag alltid återkommer till. Det är dom som är mest berikande. Det som är minst intressant visar sig vara mest befriande.

    Din berättelse om mötet med mamman och pojken har jag sparat i mitt hjärta. Tack för att du delade med dig av detta! Vad kan jag säga mer än tack! Jo, när jag läser sådant är det som att alla spänningar överallt, från ansiktet till tårna släpper, flöde, flöde. Glädje och tacksamhet. Alltså, denna tacksamhet Crystal. Det är rubriken på allt i mitt liv. Har alltid varit. Du använder det ordet mycket och det påminner mig varje gång jag läser dina kommentarer om att - javisst, det är vad allt detta handlar om. Den intelligens, det liv som finns i stillheten och närvaron, det måste vara tacksamhet. Eller vad tror du?

    Det där som inte är något objekt, det som inte kan beskrivas på annat sätt än med negationer, det ord som kommer närmast är nog tacksamhet. Stillhet är ett bra ord. Närvaro är bra. Öppenhet är bra. Vad har dom gemensamt? Dom tar emot, dom älskar, dom visar tacksamhet mot allt genom att vara öppna för allt.

    Jo, en sak till ville jag svara på. Det där med Robert Adams. Jag upplever på något sätt att han är väldigt mycket bhakti också. Han säger att det bästa man kan göra om man inte gör Vichara är att chanta. Det var länge sedan jag gjorde det nu men chanting av bhadjans är helt underbart!

    SvaraRadera

UA-3343870-1