tisdag, april 21, 2009

Vichara är INTE en varm och mysig snuttefilt!

Igår, måndag kväll, deltog jag i paneldebatten/samtalet med temat - Mystiken i en ny tid - De andra deltagarna, Ingrid Krianon, Jon Anker Holm, Lotti Sharif, samt moderatorn Rigmor Borg är alla underbara människor. Samtalet och hela kvällen genomsyrades av ett varmt och öppet flöde ... MEN ... jag insåg att jag inte lyckades formulera vad Vichara är. Min framställning och mina inlägg fick aldrig den udd och skärpa som behövdes. Vichara är vasst, det skär som laser genom lager av lögner. Men i min framställning blev det mer som en mysig, mjuk och varm snuttefilt .... Jag hörde det själv medan orden kom. Jag kände vibbarna från publiken - hur dom tyckte att orden Stillhet och Närvaro var "mysiga" och avslappnande. Och jag sveptes med av de vibbar som uppstod mellan mig och publiken. Det var så lätt och spinna vidare på det varma och mysiga och trygga. Jag var oförberedd, jag blev tagen på sängen.
Jag är mycket tacksam för mitt "misslyckande". Följande ser jag nu tydligare än någonsin:

Jag är inte den jag tror att jag är. I den här insikten faller jag handlöst genom flera olika lager av lögner:
Följande utdrag ur en dikt av Thich Nhat Hanh illustrerar vad jag menar: Dikten heter Please Call Me By My True Name

".......
I am the frog swimming happily in the clear water of a pond.
And I am the grass-snake that silently feeds itself on the frog.

I am the child in Uganda, all skin and bones,
my legs as thin as bamboo sticks.
And I am the arms merchant,
selling deadly weapons to Uganda.

I am the twelve-year-old girl,
refugee on a small boat,
who throws herself into the ocean
after being raped by a sea pirate.
And I am the pirate,
my heart not yet capable
of seeing and loving.
....."


Dessa rader säger allt. Vi tror inte att vi är vapenhandlaren eller våldtäktsmannen men det är vi .... helt enkelt för att vi är en del av mänskligheten ... på samma sätt som en hudcell är en del av vår kropp. Hudcellen är delaktig i allt en människa gör. Den går så att säga åt samma håll som människan och är närvarande på brottsplatsen. På samma sätt är jag närvarande på brottsplatsen i egenskap av "mänsklighets-cell". Brottsplatsen är planeten Jorden.

Detta är den första lögnen om oss själva - att vi är goda och gör rätt. Denna lögn måste avslöjas innan vi ens kan börja med Vichara. Varför sade jag inte det igår? Jo, det krävs mod för att tala om för människor att dom är våldtäktsmän utan att veta om det. Men det krävs också medkänsla av samma kaliber som den Thich Nhat Hanh utstrålar. Stora sanningar kräver stor kärlek. Annars studsar dom bara eller så sårar dom djupt djupt.

Den andra lögnen är att vi är vakna när vi i själva verket drömmer. Hur säger man det utan att det rinner av som vatten på en gås? Det går ju bara inte. Men ändå måste det sägas. För annars blir Vichara just en snuttefilt.
Jag vet ju skillnaden av egen erfarenhet. Varenda cell i kroppen måste skrika att den inte står ut en sekund till med den här drömlika tillvaron. När jag känner så, då är jag redo för Vichara - då är jag redo att vakna upp. Men jag vaknar inte upp förrän det brinner i mig och runt mig.

I kyrkan igår brann det inte värre än några tända ljus. Det var fint och mysigt. Härliga energier flödade. Vem är redo att vakna upp under sådana omständigheter?
Jag tänker ibland att det bästa Jed McKenna citatet måste vara - "Why wake up, you have a wonderful dream!?"

Jag vet ju inom mig att Vichara fungerar först när energin närmar sig en inre och yttre eldsvåda.
Alltså, det här är ju otroligt. Det går ju inte att marknadsföra Vichara. Vilken idiot jag var igår som låtsades tro det. Vichara är en spann med vatten som man griper tag i när det brinner eller när man håller på att törsta ihjäl. Människor som har en uthärdlig dröm kommer aldrig börja med Vichara. Däremot kanske dom börjar med något som är snarlikt Vichara, en sorts mental snuttefilt full av Stillhet och Närvaro.

Jag inser just att Stillhet/Närvaro inte har ett dyft med Vichara att göra om dom ingår i drömmen om mig. Man MÅSTE vilja vakna och det vill man inte förrän drömmen blir outhärdlig.

Nu vill jag starkt betona att ingen annan än jag kan se vad som gör min dröm outhärdlig. Jag har ett mycket bra liv. Jag mår bra psykiskt, har en underbar familj, vänner, materiell standard, ett jobb jag gillar, en hobby jag gillar (fiolspel), kort sagt, ett liv jag gillar .... men trots detta står jag inte ut med att drömma den här drömmen. För det handlar inte om mig och mitt liv och hur det ser ut. Det är just den biten som är outhärdlig. Det tar emot att ljuga. Men den största lögnen av alla, nämligen att jag är god och gör rätt, den får mig att vilja krypa ur skinnet NU. För helvete, släpp ut mig, jag står inte ut en sekund till!!!!

Vi är ormen, vapenhandlaren, piraten, våldtäktsmannen, maktmissbrukaren. Vi är också alla offer - vi är allt. Vi vet det. Men vi ljuger för oss själva och drömmer att det handlar om mig och mitt liv. När man inte längre står ut med att ljuga - då är man redo för Vichara. Då är man redo för Stillheten/Närvaron. Först då.

Detta glömde jag säga igår. Eller så insåg jag inte hur viktigt det är. Det är monumentalt.
Vichara kräver ett blodigt förspel. Det hade jag i höstas. Men det funkar inte riktigt så enkelt heller. Detta blodiga förspel måste man ha varje dag. Det ser jag nu klart. Om man sätter sig på meditationskudden utan att blodet flutit så kommer man bara vagga sig djupare in i drömmen - en dröm full av Stillhet/Närvaro.

Vi var ju i en kristen kyrka igår och Jesus hängde hela tiden där på sitt kors som en påminnelse om blodet och lidandet. Men jag såg inte budskapet. Blodet och lidandet var vad som föregick hans uppståndelse från de döda. Samma sak föregår vår uppståndelse från "de levande döda". Om man skulle tvingas stapla upp ett berg av alla lik som dödats av andra människor under förra seklet och in i detta sekel - ja då skulle man tvingas inse att människan är en förfärlig varelse. Punkt. Berget av lik skulle bli ofantligt.

Så blir det när vi lever som levande döda. Så blir det när kroppen/sinnet lever ett liv bortkopplade från Självets Stillhet/Närvaro.

Jesus uppstod inte från de döda förrän blod flutit och han utstått alla helvetets kval på korset. Varför skulle vi slippa? VARFÖR???

Sådär, då var det gjort. Nu har jag gjort allt för att få Vichara att låta som det sista jag skulle göra i mitt liv. ....... och se det är ganska nära sanningen. Vichara är det sista vi gör i livet. Det är slutet på det livet vi känner till. Livet som levande döda.

P.S. Jag var trött igår kväll när jag skrev detta och lägger därför till följande kommentar efter att ha mediterat på morgonen.
Vi är också hjälten och frälsaren vi längtar efter skall komma och rädda oss. Insikten om att vi inte är dom vi tror vi är - öppnar för dimensioner av oändligt mörker men också för oändligt ljus. Jag gjorde en hård vinkling igår för att få fram den skrärpa och vasshet som saknades i måndags kväll. Jag vill också säga att Vichara för mig fortfarande är just så enkelt som det alltid varit - det handlar om att jag som sinnet identifierar mig med Stillheten/Närvaron ... tystnaden som lyssnar till alla mina tankar..... Närvaron som aldrig sviker, som älskar mig villkorslöst ... med DETTA outsägliga .... med the Beloved ... smälter jag samman.... om och om igen.

Vad jag ville lyfta fram var att det inte finns något mig och mitt lilla liv. Jag kan aldrig gömma mig i illusionen om lilla mig och mitt nästan perfekta liv. Tack vare det finns en ständig drivkraft att göra Vichara och en ständigt klargörande låga av lidande - inte mitt utan mänsklighetens ... den lilla droppe jag kan ta in innan mitt hjärta brister ... om och om igen. Lidandet är den bästa av alla Gurus säger Eckhart Tolle. Nej då, Tolle är ingen mysgubbe som säljer snuttefiltar åt folk. Men om man bara skrapar lite på ytan av hans lära kan det se ut så.

36 kommentarer:

  1. Björn... jag tror inte man slipper drömmen så länge man är en människa. Hur skulle det gå? Jag är en människa tills kroppen dör. Men det jag däremot tror på är att det går att vara vaken i drömmen, istället för att drömma i drömmen. Medvetenhet... är inte det just det allt "detta andliga" handlar om....

    Vad händer om man är vaken/medveten i drömmen/det som brukar kallas livet? Val... Ansvar... Medveten skapande... Vem väljer? Vem skapar? - Jag. Vem är detta jag? Suck... jag vet faktiskt inte. Kanske borde jag fråga istället: För vems skull... Ja!!! För glädjens skull. För kärlekens skull. För livets skull.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  2. "Jag inser just att Stillhet/Närvaro inte har ett dyft med Vichara att göra om dom ingår i drömmen om mig. Man MÅSTE vilja vakna och det vill man inte förrän drömmen blir outhärdlig."Det där har jag funderat lite över och finner det inte så i mig. Att vilja vakna hjälper inte. Det är det många som vill, många som upplever sina liv som outhärdliga, men vad innebär det att vilja?

    Detta att se livet som en dröm kan jag uppleva som ett flyktbeteende som många med mig dragits med, men man drömmer inte mindre för att man går omkring och intalar sig själv att man drömmer, tvärtom. Att se på livet som en dröm är ofta just en sådan snuttefilt som du skriver om.

    Själv upplever jag inte (just nu) mitt liv som outhärdligt. Det som lockar mig är snarare en nyfikenhet på vad som verkligen är sant, en nyfikenhet på vem jag är.

    "då skulle man tvingas inse att människan är en förfärlig varelse. Punkt."Inte mer förfärlig än Gud. Varför döma?

    SvaraRadera
  3. För mig är det så här:

    Det är genom att inse (inse=känna i magen och själen) att vi är offer, våldtäktsmän, tjuvar och mördare; att jag också "är" det - det är genom detta som den sanna Medkänslan kan komma fram. Det först genom denna insikt som en sann frid kan lägga sig med vetskapen att vi behöver ta bättre ansvar för våra handlingar, acceptera och respektera varandra bättre, och inte minst ge det "goda" i oss mer näring, än vi ger det "onda". Att kunna stå framför spegeln (och sedan andra)och vara helt ärlig med sin ofullkomlighet är det som gör oss till gudomliga varelser.
    Aloha-kram!
    /Alexandra

    SvaraRadera
  4. Det är så intressant att följa den här bloggen hur vi ser och upplever detta att vara människa och inte minst vem det egentligen är som upplever och ser.
    Ur mitt perspektiv handlar det om att vara sin biografi, berättelse, historia, - eller att göra sig fri ifrån den. Biografin är mycket komplex och enorm i sin omfattning med alla små minnesbilder, tankar, känslor och även hela det undermedvetna under ett helt liv. Det räcker inte att gå i terapi i 30 år, bli andligt intresserad, höra någon säga och själv inse att jag egentligen är en drömvarelse, att egot är en illusion etc, be eller recitera mantra och heliga texter några år, för att kunna frigöra mig från den berättelse jag identifierar mig med. Och även om jag frigör mig från min bindning till min historia måste någon del av min biografi alltid vara närvarande i mitt möte med världen, annars skulle jag inte känna igen mig, jag skulla vara utan språk, oförmögen att utbyta något med omvärlden. Det är ju en del av min historia som skriver här just nu.
    Men till slut inser man att det inte spelar någon roll hur mycket jag än försöker ändra biografin (till det bättre!?) så sitter jag fast hur stor förståelse jag än har. Jag måste vilja (jo, just vilja, även om vissa på bloggen hävdar att man inte kan vilja sig till förändring) lämna min identifiering med min biografi. Det jag upplever som mitt fokus måste flytta ut ur min kropp, mina tankar, mina känslor och inta en position "utanför", "bakom", min historia och från detta nya perspektiv omsluta och se min egen biografi som vore den genomskinlig och ingenting annat än ett opersonligt redskap för den NÄRVARO som nu har blivit min identitet.
    För att bli denna NÄRVARO måste man faktiskt börja med att ta fram viljan att förändras. Då säger någon: men vem vill förändras? Jo, en aspekt av egot som till slut har tröttnat på att skriva denna eviga historia som aldrig tycks ta slut. Denna egoaspekt måste vilja flytta fokus från biografin till NäRVARON som alltid finns där och som vi kallar stillheten, tystnaden, den rena medvetenheten osv. Gång på gång tar historien över, och gång på gång ersättes den av närvaron. Gång på gång, dag ut och dag in, månad ut och månad in, år ut och år in växlar fokus mellan dessa båda - och till slut, om viljan till denna förändring är tillräckligt stark, inträder ett tillstånd då MEDVETEN NÄRVARO stannar där hela tiden. Vi hör mest talas om BIG BANG-upplysningar där individer som slagna av blixten drabbas av ett nytt seende. Det som nästan alltid händer med dessa människor är att dom efter en period av ren medvetenhet ramlar tillbaka i sin gamla biografi igen.
    Som ni förstår tillhör jag falangen som förespråkar att när tiden är mogen för en speciell individ så blir längtan att frigöra sig från sin biografi så stark att viljan till förändring möjliggör förflyttningen av perspektiv. Många andliga sökare tror att det är den person jag är nu som skall bli något annat bara jag blir tillräckligt bra eller mogen. Men i min värld måste jag vara beredd på att lämna allt som binder mig till denna biografi och endast se den som ett redskap för kontakt med denna värld. Det är inte svårt när NÄRVARON är konstant och stabil eftersom ingenting i min biografi längre har tillräcklig dragningskraft för att förflytta fokus tillbaka till historien.
    MEN - och det är det viktigaste jag vill säga - man måste "jobba sig" (hu och hå vad hemskt det låter i vissa andliga skolöron) till denna förändring. Det är inte bara något som "drabbar" vissa lyckligt lottade individer.

    Olof

    SvaraRadera
  5. Pirjo!
    Jag gillar ditt resonemang och ditt sätt att resonera. Känner igen mig i det. Du kommer aldrig köpa några färdiga svar eller gå några utstakade vägar .. eller hur?
    Idag tänkte jag såhär - ingen älskar mer innerligt än Stillheten/Närvaron. Det spelar ingen roll vad jag gör, tänker, känner ... Stillheten/Närvaron viker inte en tum. Jag (som sinnet/kroppen) älskas villkorslöst. Det är alldeles för stort för att skriva om. Ändå gör jag det ... för kärlekens skull:)
    Jag gör det för att sammansmältningen av sinnet/kroppen och Stillheten/Närvaron är OUNDVIKLIG. Så upplever jag det från ett av sinnets oändligt många perspektiv.
    Jag som Stillheten/Närvaron har bara ett perspektiv - den ovillkorliga kärlekens.

    SvaraRadera
  6. Anton!
    Ok, vad är verkligen sant? Vem är du?

    Det är mina frågor också. Vi sitter i samma båt du och jag. Jag vill vakna och veta och du är nyfiken - är det verkligen någon större skillnad?

    SvaraRadera
  7. Alexandra!
    Jaa, medkänsla är centralt i detta.
    Man kan vara helt ärlig med sin (som sinnet) ofullkomlighet när man står framför spegeln .... därför att man inser att man (som Självet) är som spegeln. Man förblir orörd och opåverkad oavsett vad som visas i spegeln. Med opåverkad menar jag här att kärleken förblir opåverkad. Självet sviker aldrig. Om du så skulle bekänna det hemskaste av brott skulle Självet (likt spegeln) bara lysa klart utan att döma, utan att bli rädd, utan att lämna dig (som sinnet)

    Är det med på vad jag försöker säga här? Jag får inte till orden ikväll. Alltså, precis som du säger är vi i verkligheten gudomliga varelser. Som jag ser det är det inte vi (som gudomliga varelser) som ställer till med all skit här på jorden. Vi som gudomliga varelser (som Självets Stillhet/Närvaro) älskar ovillkorligt. Det spelar ingen roll vad som händer. Vi älskar älskar älskar

    Ok, nu sade jag samma sak som ovan. Skit samma. Jag vet att du vet vad jag vill säga:)

    SvaraRadera
  8. Det är skillnad på att ställa frågorna av nyfikenhet, och att vilja veta svaret på dem.

    SvaraRadera
  9. Anton!
    Kanske tror du att jag ser svaret på frågorna "Vad är verkligen sant?" och "Vem är jag?" som mentala objekt. Kanske tror du att jag mot min vilja gör svaren till objekt. I så fall förstår jag det. Jag har läst mycket av det du skriver på din blogg och såhär tänker jag om ditt sätt att prata om detta.

    Med hjälp av ett poetiskt och avskalat språkbruk försöker du gestalta föreställningar som är bortom subjekt - objekt. Jag tycker du lyckas bra med det. Jag får en känsla av "the beyond" när jag läser dina haikuliknande betraktelser. Det är en väg jag har all respekt för och jag uppskattar din blogg. Jag förstår också hur dualistiskt mitt språkbruk låter för dig. Men jag skall berätta för dig hur jag tänker om mitt språkbruk.

    Dualismen finns inte där när sinnet inte opererar. Dualismen liksom alla språk är en fiktion rakt igenom. Även de mest transcendenta poetiska ord är fiktiva i någon mening.
    Såhär ser jag det: Mitt jobb som sinnet är att välja. Vill jag fortsätta harva runt i denna berättelse utan slut när jag vet att den är en fiktion? Jag (som det dualistiska sinnet) har valt att en gång för alla bli totalt fri från berättelsen. Jag tänker inte komma tillbaka till den här fiktionen. Den lockar mig inte längre.
    Det som drar i mig är Stillhet/Närvaro, som jag vet är den röda tråden i min identitet - mitt Själv. Det är inget jag har tänkt ut eller förstått. Jag har bara blivit påmind om att jag alltid vetat det. Och så är det för alla. Alla vet att dom är HÄR. Dom vet att denna nakna Närvaro alltid varit det Stillhetens nav kring vilket allting i deras liv kretsat. Dom vet också att allt som kretsat kring Stillheten har varit fiktivt. Dom vet det men är rädda för att ta till sig vetskapen och leva efter den.

    Så mitt "jobb" är att om och om igen identifiera mig med Stillheten/Närvaron. Jag lyssnar till tystnaden bakom yttre ljud och inre ljud såsom tankebruset. Jag förenar mig med Stillheten som aldrig dras med i yttre eller inre rörelser såsom känslor. Jag gör det när jag sitter på min meditationskudde, jag gör det när jag diskar och jag gör det när jag pratar med människor. Det senaste är det svåraste. Men jag har en stark vilja och den hjälper mig att allt oftare hålla mig identifierad med Stillheten/NÄrvaron.

    Så ser jag på detta. Det finns många som kontrar med - titta på den/det som vill något - och inse att denna separata identitet inte existerar. När du väl insett detta kan du göra vad du vill. Du vilar säkert i förvissningen om att ingenting spelar någon roll eftersom allt du kan föreställa dig är en fiktiv berättelse. Jag säger inte emot. Jag säger bara att det inte passar mig som sinnet. Jag älskar Stillheten/NÄrvaron och VILL därför smälta samman med DET allt mer och mer och mer. Jag vill känna mig mer och mer hemma i sanningen. Jag är på väg dit .... tro det eller ej:)

    SvaraRadera
  10. Olof!
    Som du ser av mitt senaste svar till Anton är också jag övertygad om att det är meningslöst att "vilja" hoppa över viljan....
    Neo-Advaitas "no-doer" retorik är tjusig och jag har inget intresse av att argumentera emot. Däremot har jag ett stort intresse av Advaita så som den formulerades av Sankara på 800-talet. Hans texter som t.ex. Vivekachudamani hjälper mig mycket. Såhär skriver Chinmayananda i en kommentar till Vivekachudamanis 169:e vers:

    "... in order to go beyond the world-of-becoming (Maya, fiktionen) the mind has to be controlled and transcended. The mind cannot be controlled unless the sense-organs are controlled. The sense-organs cannot be controlled unless their fields are controlled. So one should first get away from he sense-objects in order to quieten the sense-organs. Then to gain a greater conviction, the seeker must study and reflect upon the scriptures. He should read, study, reflect, contemplate and meditate deeply. When the non-apprehension of Reality and the consequent mis-apprehension of plurality are memoved, the mind becomes predominantly filled with Sattva. Maya is then dispelled and one comes to apprehend one's Real Nature"

    Det här fungerar för mig! Våra kära neo-Advaita-lärare må förundras över att Sankara inte genomskådat illusionen om the doer. Jag säger - låt dom förundras. Jag skall erkänna att jag ibland förundras över hur neo-Advaita kunnat uppstå som en så blek kopia av sin förlaga.

    SvaraRadera
  11. Idag vill jag bara pussa och krama hela världen, men jag börjar med er.

    Björn!
    Jag förstår precis hur DU menar. Kanske förstår jag det till och med mer än du, eftersom jag ser att du redan vet allt du någonsin kommer att undra över redan, du har bara inte fått upp allt till ytan än :)

    Olof!
    So, well put! Precis så där är det för mig. Ett växlande mellan biografi och medvetande. Mellan yttre och inre närvaro, beroende på t ex att människor i omgivningen gärna vill bemöta en utifrån en biografi-identitet eftersom de flesta fortfarande själva befinner sig i den och blir osäkra, rädda, skapar draman, när de möter någon "flytande" som mig, då de jag är som mest i Medveten Närvaro.

    Tack alla för att det ni bidrar med i denna bloggcirkel av acceptans, växande och ljus!
    /Alexandra

    SvaraRadera
  12. Björn,

    Jag har ofta stort utbyte av att läsa på din blogg. Den ger infallsvinklar åt mina egna reflektioner. Såsom ovanstående inlägg fick mig att klargöra för mig själv hur jag ser på vilja.

    För mig handlar detta inte om vad jag tror om dig. För mig handlar detta inte om någon konflikt med dualismen. Det är så mycket enklare än så.

    För mig handlade detta mest om insikten att vilja är en tjusig fasad som läggs på något som inte vill ut i ljuset. Det var nyttigt för mig att se, och kan möjligen vara nyttigt för någon annan att ta del av. Därför min kommentar. Jag är ledsen om jag trampade på någon öm tå, men jag tror ändå att dina tår tål en del trampande på. Rätta mig om jag har fel!

    Jag vet att jag uppskattar (även om jag förstås ofta reagerar) när människor är ärliga med mig. De får mer än gärna vara det. Jag är främst intresserad av sanningen. Jag tror det gäller dig också Björn. Kan vi bara vara fullständigt och skoningslöst ärliga med varandra? Eller måste vi inta stridspositioner?

    Jag går så lätt in i mitt krig mot lögnen istället för att bara omfamna sanningen i den. Det är ett mönster som fortsätter att spela ut i mig. Som nu. Det tjänar ingenting till för mig att vilja bli av med det.

    SvaraRadera
  13. Alexandra!
    Dina ord förmedlar en väldigt klar och "perfekt" energi. Härligt! Tack!!

    SvaraRadera
  14. Anton!
    Björns tår får du trampa på hur mycket du vill, dom har inget med mig som Självet att göra ... :)
    ... säger jag för att peppa mig själv. Nejdå, ingen fara, det du skrev var helt ok, och jag uppskattar också ärlighet.

    Jag läste ett inlägg på din blogg om just detta med VILJA & VÅGA. Jag klistrar in det här och min kommentar.

    Citat från Antons blogg:
    "Att vilja är att drömma. Den som vill något, skjuter upp det, drömmer om det, pratar och skriver om det, men vågar inte vara det. Att vilja är att inte våga.
    Det är inte att veta vad man vill som räknas. Det är att vara det. Det finns inget mellanting. Antingen är man det eller så är man det inte. Vad man vill är en story.
    Om man "vill vakna upp", kan man vara rätt säker på att det är just precis vad man inte vill."

    Och så min kommentar:
    Ditt utforskande av det dualistiska och tidsbundna språket är intressant till en viss punkt. Men sedan blir det stating the obvious. Jag vet redan att uppvaknandet inte kan beskrivas eller relateras till med hjälp av språket - just på grund av ovanstående kvalitéer hos detta språk. Jag vet det därför att jag haft flera ganska omvälvande uppvaknanden som jag under lång tid insåg att ord inte kunde eller behövde berätta om. Det fanns inget behov av att säga någonting och varje försök att göra det kändes som att få fram en äcklig rap när man egentligen vill säga - jag älskar dig ... :) om du fattar.
    Men sedan glider medvetandet tillbaka in i tiden och dualismen - det sker gradvis. Och så vill man tillbaka och då går det inte. Då är det precis som du är inne på. Men vad du inte tar med är följande som jag tänker beskriva med hjälp av ett citat från en Zen-mästare jag glömt namnet på.
    Enlightenment is an accident and meditation makes you accident-prone.
    Det säger allt. Du måste bli överkörd av bussen. Men om du inte vill gå och ställa dig på vägen, ja då är chansen väldigt liten att det händer...

    SvaraRadera
  15. Anton!
    ... ett litet tillägg till ovanstående kommentar:
    Den här bloggen handlar om hur man med det dualistiska & tidsbundna språkets hjälp kan peka på det som är bortom dualism och tid. Den handlar om hur vi med viljans hjälp kan öka chansen för att bli överkörd av bussen ...

    SvaraRadera
  16. Jag har besvarat din kommentar till mitt inlägg, under mitt inlägg.

    Vad jag då blir intresserad av är vadi består denna "vilja" att bli överkörd av bussen? Vad är den?

    SvaraRadera
  17. Först: det finns i vissa sammanhang ett värde av att som du skärskåda synen på vad vilja är och vad som kan gömma sig bakom. Det är detta som skotillverkare Nike tar fasta på - JUST DO IT - har dom som slogan. "Super-coachen" Anthony Robbins som jag skrev om här på bloggen för mer än ett år sedan har också detta som sitt främsta mantra. Det viktigaste i all coaching är att GÖRA saker. Folk läser självhjälpsbok på självhjälpsbok men dom GÖR fan inte det som står i böckerna. Du har helt rätt Anton att det kan gömma sig en rädsla och ett motstånd bakom känslan av att vilja något.

    Nu till bussen ... Att bli överkörd av en buss är en metafor för att låta Stillheten/ Närvaron bli starkare än allt annat i sinnet. Att bli överkörd av bussen är när sinnet ser att det är samma våthet som allt annat.

    Och detta är mycket lättare att se när sinnet är fritt från begär och förvirring. Begär och förvirring minskar när man t.ex. mediterar. Med meditera menar jag dels formell meditation, dels Vichara i vardagen. Det kan handla om att lyssna till tystnaden bakom alla ljud för att då upptäcka att alla ljud uppkommer "i" tystnaden som former av tystnaden. Det kan handla om att se att det finns något som aldrig föränras. Det är detta jag skriver om från olika perspektiv. Men när man står där i vardagen och kan välja mellan att gå och sätta sig i stillhet eller att sätta sig framför TV:n. Jaa, då kan man såklart säga att jag är Självet och det spelar ingen roll vad Björn gör. Den varianten har jag testat... jojomen, ... och det var inte nån lyckad variant. Det är bättre att då utgå från jag är the doer föreställningen och sedan fråga sig vad man vill. Vill man röra till sinnet med en massa förvirrat input eller vill man låta det sjunka in i tystnaden så att en identifikation med Självets Stillhet kan äga rum?
    Vad vill jag?
    Och vad jag vill här bestämmer vad jag GÖR. Och vad jag GÖR bestämmer hur vaken jag är och hur mycket jag lever i sanningen - SOM sanningen.

    SvaraRadera
  18. Ja! Nu känns det ju som att du är med på vad jag far efter. (Sedan skulle jag inte säga att göra är det viktigaste, men det slår att vilja med hästlängder.)

    Jo jag förstår metaforen med bussen, men vadi består denna "vilja" att bli överkörd av bussen? Vad är den?

    Om det du vill uteslutande bestämmer vad du gör, då blir det ju inte så meningsfullt att prata om vad du vill. Varför då inte bara prata om vad du gör? I min förståelse pekar ordet vill någon annanstans än ordet gör. Min egen erfarenhet är att jag så gott som aldrig gör det jag säger att jag vill.

    SvaraRadera
  19. Det man vill har nog djupare rötter än det man MEDVETET vill. Den medvetna viljan är toppen på isberget. Tanke styr emotion, styr handling.

    SvaraRadera
  20. Perraj, kan man vara säker på att tanken styr handling? Eller kan det vara en tankens efterhandskonstruktion? Sinnet är lurigt...

    SvaraRadera
  21. Anton,
    Jo, lurigt är det. Emotion är skiktet mellan tanken och handlingen. Men emotion betyder "energy in motion". Den kan uppföra sig som ett stormande hav och liksom ha sitt eget liv! Man talar om 'emotional bodies', eller som Eckhart Tolle säger: Pain bodies, Smärtkroppen. Det är den emotionella delen av egot. Det är i sista hand emotionen som styr handlingen. Det finns en hierarki:
    IDENTITET,
    TANKE,
    EMOTION,
    FYSISK KROPP (handling)

    SvaraRadera
  22. Björn,
    Det är verkligen förfärligt med den här "snuttifieringsprocessen". Jag känner igen detta! Egot är designat att alltid blicka ut från sig självt, så att det alltid undgår upptäckt... men när medvetandet börjar på korn på den här processen uppstår viljan att bli överkörd av bussen. Nåt måste hända som blåser bort allt "lull" så man ser vad som ÄR.
    Även om man kan Vichara så blir det så här ibland.

    SvaraRadera
  23. Anton!
    Vet du, jag blev inspirerad att skriva ett inlägg om hyckleri och andlighet. Inte för att bekänna att jag själv hycklat/hycklar, utan för att detta är ett tidlöst problem som hänger ihop med andligt sökande. Det du skriver är superviktigt. För hur många andliga lärare pratar om vad dom gör när livet är som mest utmanande. Jo, några stycken gör det, och dom är guld värda. Men dom flesta pratar om hur dom skulle vilja göra (eller inte göra) när det blåser på.

    Vem bryr sig egentligen? Det är som med barnuppfostran. Jag försöker förklara för min dotter att hon skall göra som jag säger OCH INTE som jag gör. Men då skrattar hon bara åt mig... :) Hon är elva och har redan genomskådat det spel som kallas uppfostran. Good girl!

    Andlig undervisning är väl egentligen inte så annorlunda. Att läraren kan säga och skriva tjusiga grejer ... jag säger det igen ... vem fan bryr sig EGENTLIGEN. It´s the walk, not the talk that counts.

    Jag skulle ljuga för dig Anton om jag sade att jag vill att du ifrågasätter mig och avkräver mig ärlighet. Det går inte att vilja bli avslöjad. Det gör för ont. Men ändå, om du förstår, så är jag tacksam om du gör det.

    Jag inser nu att detta är vad du gjort på ett mycket respektfullt och fint sätt. Du vill inte veta vad jag vill. Du vill veta vad jag gör - vad jag ÄR. Har jag uppfattat dig rätt?

    Ok, jag gör mitt bästa. Jag försöker dela med mig av det som är viktigast för mig. Jag skulle kunna skriva om varje gång jag faller i trans och börjar identifiera mig med berättelsen om mig och mitt liv. Men jag vill inte lägga krutet där. Jag tycker själv att "bekännelse-litteratur" är skittråkig. Men nu lägger ändå några rader på bekännelser. Jag går ofta in i trans och tror på berättelsen om mig och mitt liv. Då var DET sagt.
    Tack för dina kommentarer och den spirit som genomsyrar dom!

    SvaraRadera
  24. Perra!
    Jaa, om det blir nån nästa gång jag skall prata offentligt om Vichara så kommer det bli obehagligt att lyssna till mig. Det har jag bestämt mig för. Det finns nog med droger i samhället som det är. Vi behöver inte drogande ord om Stillhet/Närvaro - vi har ju redan rohypnol och starköl. En finfin kombination.
    Däremot behöver vi ärlighet som blåser bort allt lull, som du så bra uttrycker det!

    SvaraRadera
  25. Ja, Björn!
    Jag vill(!) veta vad du är i nu. Jag vill läsa dina ord ur nuet.
    Vem vet vad det blir?

    SvaraRadera
  26. Anton!
    Jag kan inte vara min kropp eftersom den är ett objekt för min uppmärksamhet, inte heller kan jag vara mina känslor, mina tankar, min känsla av jag, min känsla av min. Jag kan inte vara någonting jag kan bli medveten om. Då genomsyras det här sinnet av Stillhet/Närvaro och då vet jag att DET är vad jag är.

    Självklart är jag inte heller orden eller föreställningarna om Stillhet/Närvaro.

    Inte heller är jag behovet att hitta ord för detta eller behovet att nå fram och dela detta.

    SvaraRadera
  27. Jag skrev iofs "vad du är i nu".

    Du kan vara precis vad du vill, det är det som är så fantastiskt med berättelser.

    Sedan att du inte är dina berättelser, det tror jag vi båda ser som en självklarhet.

    Vad jag är ute efter är väl att det inte är vad berättelsen handlar om som är viktigt, utan var den kommer ifrån.

    Jag älskar en bra berättelse! Vad är det som gör den bra?

    SvaraRadera
  28. Jamen det är bra, då är vi överens på den punkten att ingen av oss är våra berättelser. Det är det viktiga.

    Jag vet såklart också vad som gör en berättelse gripande. Men jag blir inte längre så gripen. När jag skrev, "I am done with stories" menade jag att ingen story längre griper mig som förr. Däremot grips jag av Stillheten/NÄrvaron.
    Är du med?

    SvaraRadera
  29. För mig kan det förefalla som att du sitter fast i dina berättelser om "Stillheten/Närvaron", och det är väl ok om än lite tjatigt.
    Det som är tydligt för mig är att det inte är vad berättelserna handlar om som spelar roll, utan varifrån de kommer. Berättelser om stillheten/närvaron är inte mer gripande än någon annan "genre", alltför ofta tvärtom faktiskt.
    Att inte gripas av gripande berättelser, låter för mig avstängt, blockerat. Man behöver ju inte tro på dem bara för att de är gripande. Kan du heller inte njuta av en bra skönlitterär bok? Eller en riktigt bra film? Eller en fotbollsmatch? Eller vad det nu kan vara som kittlar dig. Eller är du "beyond"? I så fall ser jag fram emot den dag du kommer ned från berget igen.

    SvaraRadera
  30. Anton!
    Min intention är inte att berätta en gripande berättelse. Våra perspektiv är nog lite olika. Det krävs inte mycket för att jag skall gripas av en bra bok/film vadsomhelst. Jag är inte kräsen där. Men såfort jag gör det så känns det som att ta en tårtbit till fast jag är proppmätt. Jag är fruktansvärt mätt på objekten. Jag önskar jag kunde skriva om hur jag älskar Stillheten/Närvaron fast dom inte är objekt...
    Jaa, tårtätande är en ganska bra liknelse faktiskt. Världens objekt kan smaka rätt gott på tungan men så fort jag sväljer så vet jag att jag egentligen inte ville ha mer...
    Och Anton, om du inte känner igen detta så har du ett annat perspektiv. Vad jag pratar om är inte depression. Det kan låta så men det handlar om något helt annat. Jag tror du vet skillnaden. Du kan inte vara på en så annorlunda plats.

    SvaraRadera
  31. Nej, intention är ändå inte vad som krävs.

    Jag tycker i och för sig att dina berättelser kan vara gripande, annars skulle jag inte kommentera här, men jag tycker också att det blir tjatigt ibland. Jag får lite samma känsla som när jag såg förra säsongen av TV-serien LOST och undrade om handlingen någon gång skulle drivas vidare eller om allt bara skulle fortsätta på tomgång i all evighet. För ibland känns det som att du går på tomgång. Som att du gräver ur ditt förråd av gamla insikter som dammas av, får en ny förpackning och återanvänds. Som en präst som står och mässar samma predikan som han mer eller mindre kört hundra gånger för den trötta församlingen.

    Jag skulle vilja se mer av din glöd Björn, för jag vet att du har en.

    Det spelar ingen roll vad du skriver om. Glöden märks, om du så skriver om vilken ölsort som är den bästa just nu, och tro det eller ej, men det är den glöden som hjälper andra att hitta sin. Inte att berättelserna handlar om "Stillheten/Närvaron".

    Jag tror inte på att det är objekten du är mätt på. Det du är mätt på är hur du brukade relatera till dem, men det är ju ett passerat kapitel nu, eller hur? Så njut av objekten för vad de är, och dela gärna med dig. Det är inte en och samma tårta, det är ett oändligt antal sorter och man kan njuta dem utan att någonsin bli mätt, som en vinprovare fast bättre.

    Och förlåt mig för att jag kommer dragandes här med mina pekpinnar och egna brister.

    Angående depressionsliknande tillstånd så handlar det i mitt fall om undertryckta aggressioner, även om jag var alldeles blind för det ett bra tag. Det gjorde mig ofta ganska avstängd och blockerad. Själv ville jag gärna tro att jag var bortom räckhåll för några yviga känslor, men det där sitter i kroppen, vare sig man vill eller inte.

    SvaraRadera
  32. Anton!
    Ser du inte attn min glöd är precis så stor/liten som den skall vara?
    Att den borde vara större/mindre ... det är en berättelse om verkligheten. Eller hur?
    Men det gör ju inget, för vi är ju överens om att vi inte är våra berättelser:)

    Förresten, hur vet du att jag existerar? Björn skulle kunna vara din projektion och inget annat ... och i så fall .... är det sant att Antons glöd skulle kunna visa sig mer?
    Troligen inte:)

    Apropå detta med att njuta av objekten - grejen är ju att det jag kallar Stillhet/Närvaro slår alla objekt med hästlängder - och detta trots att det inte ens är ett objekt. Kanske kommer det nya namn på det som aldrig kan namnges, kanske inte. Då kommer jag köra med Stillhet/NÄrvaro för alltid. Men vad spelar det för roll? Vi är ju ändå överens om att DET inte är ett objekt och inte kan omfattas av något namn - spelar det då någon större roll vad jag kallar det?

    Vichara är en resa som tar oss ur språket och dualismens dimension. Jag skriver om den fast det inte går. Kanske slutar jag med det, kanske inte. Vem vet? För det finns inget behov någonstans av mina ord, ingen behöver läsa det jag skriver här. Jag som sinnet behöver heller inte skriva här. Det VET jag... och det är ganska Sweet. Det är ett flöde och en glädje i det då.

    Det är också sweet att du skriver här. Jag upplever det som att du VET exakt det jag vet. Varken mer eller mindre. Vi förstår det på olika sätt bara. Vi som sinnet har med oss olika issues in i Vicharan. Även om detta med undertryckta aggressioner inte är alldeles främmande för mig heller, tvärtom. Jag känner igen retoriken. Kanske är du också min projektion till 100% ... :)

    SvaraRadera
  33. Visst är din glöd precis som den skall vara, jag skrev heller inget annat. Vad jag skrev var att jag skulle vilja se mer av den.

    Men du slingrar dig Björn. Varför gör du det? Vad spelar det för roll vem som är vems projektion? Det är ju inte det vi pratar om. Vem är rökridåerna till för?

    En parentes: Det du kallar "Stillhet/Närvaro" är också ett objekt. I samma stund som du beskriver det har du just förminskat det till ett sådant. Inte bara orden (som ju alltid är objekt) utan den form som vilar bakom dessa såsom en placeholder för det obeskrivbara du egentligen skulle vilja beskriva. Det är därför beskrivningar av "Stillhet/Närvaro" inte slår något överhuvudtaget med hästlängder eller ens med en skäggsekund.

    Vad viktigare är: "Stillhet/Närvaro" är objekten. Det finns ett Yogi Bhajan-citat jag gillar som ibland står på etiketten till mina tepåsar: "If you can't see God in all. You can't see God at all."Det finns en hel värld här att utforska, och ingenting är som förut.

    Och du, i samma stund som du ser min blotta, ge mig ett dödande hugg i hjärtat. Jag tror jag förtjänar det.

    SvaraRadera
  34. Anton!
    Jag är väldigt tacksam för all dina frågor och din uthållighet! Jag skriver i mitt senaste inlägg om hur den här dialogen påverkat mig. Där precis som här säger jag ... tack!

    Just nu kan jag inte svara på dina frågor. Du förstår säkert om du läser inlägget från idag 1/5. Dessutom skall den här figuren som kallas Björn ut och åka ... tror han och inte vara vid en dator till på måndag kväll eller kanske tisdag.

    Du har sett min blotta Anton. Och du har huggit. Som sagt. Något säger tack! Jag vet inte vad. Och detta något vill gärna återgälda det. Jag lovar att ha kniven med mig när jag läser dina kommentarer i fortsättningen ... :)

    SvaraRadera
  35. Det känns bra. Jag litar inte på någon som inte är beredd att sabla ner mig. :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1