fredag, april 03, 2009

Vichara är som att andas

Här kommer några Själv-klara påminnelser jag (som sinnet) behöver denna morgon. Upprepningen är hemligheten. Varje inandning kan bära med sig en påminnelse om Självet. Varje utandning kan befria mig från en fiktiv identitet jag inte längre behöver.
Vi säger att Vichara är enkelt på samma sätt som andningen är enkel. Ändå har jag (som sinnet) svårt att fatta att Vichara är något man gör twentyfourseven. Man gör det lika självklart som man andas. På samma sätt som inget andetag är det andra likt finns det oräkneliga varianter av Vichara. Oräkneliga ingångar och nyanser.

Jag har börjat andas Vichara. Såhär kan min Vichara uttryckas denna morgon.

Är vattnet dolt under vågorna?
Frågan klingar länge i mitt medvetande för att sedan lösas upp. Vad finns kvar när frågan lösts upp? Vattnet såklart... SÅ KLART. Det fanns där hela tiden. Frågan var en våg i vattnet.

Jag har förstått att jag är en outsider. Varför kan inte jag som alla andra låta mitt sinne syssla med vågorna? Dom andra säger att det är därför vi är här - för att leka vågleken.
- Kom nu, var med nu Björn, säger dom. Nej tack, säger jag. Jag vill inte längre. Så enkelt är det. Jag vill inte längre. Jag är inte skyldig att ge några förklaringar. Låt mig vara säger jag. Låt mig meditera över vattnet.

Så här enkelt är mitt liv just. Samtidigt finns alla dessa vågor här i vattnet. Relationer. Dessa relationer. Låt oss knyta kontakter och samarbeta, säger dom andra. När jag hör det vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Förr kunde jag svälja sådant. Nu kan jag inte längre.

Är vattnet dolt under vågorna?
Frågan klingar ett tag för att sedan uppgå i den stillhet den kom ifrån.

Så här enkelt är mitt liv just nu. Vattnet och de tio tusen vågorna är ett... som Tao och de tio tusen tingen. Det som för evigt varit odelat kan inte etablera kontakter. Det som varit ett enda fullkomligt flöde kan inte börja samarbeta.

Det är enkelt att se detta men det kräver en ofantlig styrka att hålla denna enkla insikt levande - en styrka som tack och lov levereras med själva insikten. Men det kräver mod att använda styrkan - ett mod som endast kan komma ur kärleken till Självet, the Beloved.

Självets ljus är det perfekta uttrycket för ovillkorlig kärlek. Ett ljus som flödar för evigt och aldrig någonsin kräver något tillbaka.

Att tänka på det, att tänka på att jag (som sinnet) till mitt sista andetag kommer vara genomsyrat av ovillkorlig kärlek, det får mitt hjärta att smälta. Isen smälter. bäckar med smältvatten rinner från sinnet ner i Självets klara vatten. Isen var aldrig något annat än vatten. Självets klara vatten. Odelat, fullkomligt.

Att tänka på att jag genomströmmas av ovillkorlig kärlek är den vackraste tanke jag kan tänka. Det är den enda tanke jag vill tänka.
Samtidigt vet jag att alla tankar är vågor i Självets klara vatten.
... även den tanke som säger att jag är ofullkomlig och behöver något för att bli hel ???? ... viskar en liten våg som vi kallar tvivel.

Jag gör ingenting med tvivlet. Jag vet att stillheten gör jobbet åt mig. Den lilla vågen kallad tvivel är borta. Stillheten är min mästare, min vän och min älskade. Stillheten är mitt Själv.

Nu är jag redo att låta den här kroppen gå till jobbet. Själv vilar jag för evigt i den stillhet som genomströmmar alla aktiviteter, gående, stående, sittande och liggande. Självets stillhet genomsyrar klarhet och förvirring, frågor och svar, vakenhet, dröm och djup sömn. ALLTID, för alltid genomströmmar Självets klara ljus allting som jag (som sinnet) är och kan föreställa mig.

9 kommentarer:

  1. Tack för inlägget.

    Jag hjälptes av tanken på att inte vara med i leken längre igår. Det är en underbar tanke som du formulerade utmärkt.

    Men det där om att det krävs en ofantlig styrka för att göra detta... får mig att tveka.
    Personligen tror jag att om man använder en ofantlig mental styrka bygger man bara ett tankeslott om hur det borde vara. Men om man bara , i en samsara-situation, släpper all personlig vilja ett ögonblick framträder självet igen.
    Ibland sköljer vågorna över en, ingen idé att kämpa för att komma upp till ytan, man flyter upp om man slappnar av. Om ni förstår vad jag menar. Så är mitt perspektiv.

    SvaraRadera
  2. Björn,

    Jag har nån gång tidigare kommenterat på din blogg, och du välkomnade mig att komma med egna erfarenheter av meditation osv. Jag skulle gärna vilja göra det, men så fort jag sätter mig för att skriva något så blir det helt tomt och stilla. Inga ord jag greppar efter kan egentligen säga något vettigt om det som egentligen betyder något.

    Jag har alltid varit fascinerad av och på olika sätt sökt efter och utforskat det där jag inte kunde sätta fingret på, inte kunde ge något namn. Det mesta du skriver kunde vara sånt som jag själv skrivit under olika perioder... Jag kan liksom inte komma med några konstruktiva tankar, tillägg eller kommentarer, utan mest bara hålla med och se det du ser :) För mig har resan gått genom allt från guidade "new age"-meditationer och visualisering till shamanistiska trumresor, mångåriga studier av yoga och yogafilosofi i olika former, buddhistisk vipassanameditation, zenbuddhistisk zazen, transsessioner, Eckhart Tolles föreläsningar via mp3 och i bokform, taoism, self inquiry, vedanta advaita och flera andra tekniker och metoder.

    Det som blev brytpunkten för mig var ett ögonblick för drygt ett år sedan, när jag befann mig på resande fot i södra Indien. Det låter lite som en klysha, men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det... Jag fick i ett oväntat ögonblick en slags inbjudan från självaste Stillheten att bara släppa taget, att bara låta allt vara. Och även om mitt sinne genast sysselsatte sig med att försöka ta reda på vad det innebar så hann mitt Hjärta före, och omfamnade helt enkelt den inbjudan. För ett ögonblick blev allt bara tyst och stilla. Allt tänkande, dömande, etiketterande, motstånd och analyserande upphörde för en liten stund. Helt utan initiativ, avsikt och ansträngning av "mig". Och där var den plötsligt... sinnesfriden som jag tydligen alltid letat efter. Den dök helt enkelt upp från ett väldigt oväntat håll. Jag upptäckte att det handlar om konsten att bli tom, inte att fylla på med mer kunskap, förståelse eller upplevelser. Väldigt oväntat, som sagt! Och inte alltid så lätt. Mest chockerande tror jag var den där vändningen från att ha varit superintellektuell och helt förlitat mig på hjärnan, sinnet och tänkandet... till att helt plötsligt ha fått ett helt nytt perspektiv, en annan tyngd-/utgångspunkt i verkligheten.
    Det är inte ett tillstånd som jag befinner mig i hela tiden, utan var mer som ett slags uppvaknande. Stillheten och sinnesfriden finns dock alltid inom räckhåll, och jag kan nå den närhelst jag önskar. Visst kommer tvivlet, smärtan och förvirringen på besök ibland men de berör mig inte som tidigare. Det finns alltid ett slags avstånd, en känsla av att det är något som händer och något som observerar. Det är inte lika personligt längre. Ibland överfalls "jag" av sinnets attacker och tappar fotfästet, men förr eller senare passerar även de ögonblicken och jag påminns om stillheten som fortfarande finns där. Lika nära och oberörd som alltid.

    Numera sitter jag inte på kudden/yogamattan och tränar meditation på samma sätt som tidigare, utan det är mer så att jag försöker att ha kontakt med det där tillståndet så mycket som möjligt i alla olika situationer av mitt vardagliga liv.

    Jag är fortfarande väldigt förtjust i att se på videosnuttar av satsang med främst Mooji, men lyssnar hemskt gärna även på Eckhart Tolle och Candice O'Denvers/Great Freedom. Ingen av dem kommer ju egentligen med någon ny kunskap, men det känns bara så *skönt* att lyssna på dem, att känna igen det de pratar om... och att bli påmind om att man inte är så knasig, även om många i ens omgivning ser på en som att man blivit lite galen ;)
    Precis som det du skriver om är jag väldigt fascinerad av både yogafilosofins och buddhismens filosofiska och psykologiska syn på medvetandets olika nivåer och funktioner. Det är så himla intressant! Ken Wilber, Genpo Roshi och Integral Spirituality är också nåt som jag verkligen gillar att läsa och utforska. Inte för att de heller egentligen kommer med något nytt, utan mest bara för att de lägger fram mönster och tendenser på ett annat sätt, erbjuder ett lite annorlunda perspektiv på det som alltid finns rätt framför näsan på oss. Taoismen är också något som ligger mig varmt om hjärtat, så nära att jag har svårt att se vad som egentligen skiljer taoism från (vedanta) advaita.

    Tack så hemskt mycket för att du delar med dig av dina tankar och texter!

    Kram & shanti,
    Magdalena

    SvaraRadera
  3. David!
    Jag ser ditt perspektiv!
    Som jag skrev - styrkan kommer ur modet som kommer ur kärleken. Och kärleken till Självet kräver ingen ansträngning. Den drabbar oss.

    Det är detta jag försökt uttrycka så många gånger. Effortless effort. ... Jaa, hur skall man uttrycka det. Ibland blir det bara effort. Det händer mig ibland.

    SvaraRadera
  4. Magdalena!
    Innerligt tack för det du delar med dig av! Det var underbart att läsa!!
    Om du visste hur jag håller med om just det du skriver,
    "Inga ord jag greppar efter kan egentligen säga något vettigt om det som egentligen betyder något!"
    Men ändå håller jag på. Det hjälper mig på något sätt. Att forma tankar kring det här som inte går att greppa med tankarna, det gör åtminstone att sinnet närmar sig det som redan är här - Självet - eftersom alternativet skulle vara att sinnet närmar sig objekten mer och mer.
    Underbart att veta att du läser då och då!!

    SvaraRadera
  5. Björn,
    Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Tackar ju också nej till det mesta nu för tiden. Radio, tv, film, alkohol, droger. Det är inte mycket av yttre stimulans kvar. Ja, en outsider kanske man kan kallas. Men det spelar ingen roll. Vill också mest meditera på "våtheten", fokusera på källan, vila i tystnaden. Men jag ingen "tråknisse" för det, även om det heller inte spelar nån roll om jag skulle vara det. :D Folk vill dra med en på saker och ibland följer jag med. Men visst får jag t ex kommentarer för att jag dricker vatten. Eller för att jag är så glad! :) Folk undrar ibland hur man kan vara så glad fastän man bara dricker vatten. Haha, ja vad svarar man på sånt? :D Och om tillfälle ges till t ex dans, oj vad jag dansar, för då får jag ju tillfälle att närma mig Källan och hamnar ganska omgående i en sån otroligt djup glädje och frid. Ögonblicket, stillheten, finns ju där hela tiden, eller hur? Tänker på Jon Kabat-Zinns fantastiska boks titel, "Vart du än går, är du där". Visst är den titeln bra?!

    Måste bara dela med mig av de här raderna. De har följt mig ett tag och jag älskar dem, de för mig rakt in i NUet! Tar fram dessa rader när jag upplever tvekan, tvivel. Men det blir allt mer sällan eftersom Tystnaden bär alltmer.

    ”När du går, bara gå
    När du sitter, bara sitt.
    Framför allt, tveka inte.”
    -Zenmästare Ummon (ca år 900)

    Återigen TACK Björn för ett underbart inlägg och bra påminnelser! Tack för allt jobb du lägger ner för att skapa en vacker blogg fylld av Närvaro. Jag upplever den starkt i dina rader. :)

    SvaraRadera
  6. Det där med tvivlet... om du kan bara låta det passera som vilken tanke som helst, är den då laddad med känslan som tvivel ändå är och hur går man runt/igenom det...?


    ...låta allt vara vågor som går igenom en och inte fästa sig vid något?...

    Kram
    /Alexandra

    SvaraRadera
  7. Underbart citat, Crystal!

    Framför allt, tveka inte.

    Som den inbitne neurotiker jag varit i hela mitt halvvuxna liv är detta just vad jag behöver som motto, för att tveka är det enda neurotikern gör.

    SvaraRadera
  8. Crystal!
    Klart du inte är nån tråknisse ... :) Det du skriver gör mig så himla glad! Din personlighet lyser upp t.om. via dina skrivna ord. Jag är helt med på allt du skriver i detta inlägg. Det stora och avgörande är att du skriver att - om du var en tråknisse så skulle det inte spela nån roll. Det är ju just den här friheten som kommer när vi som sinnet flyttar över identiteten till Självet.

    Fantastiskt att läsa din ord! Och så påminner du mig om den underbara anda som finns inom Zen. Även om jag nu har Vedanta som en bas (att lämna allt oftare) så är Zen stor inspiration.

    Förresten, och apropå Kabat Zinn, vi har ju pratat om detta med hur man introducerar Vichara för nybörjare. Det finns en workshop med Jon Kabat Zinn på YouTube som jag tror är briljant som introduktion. Jon håller den för några anställda på Google. Jag tror det är ett bra tips för nybörjare - http://www.youtube.com/watch?v=3nwwKbM_vJc

    SvaraRadera
  9. Telluselle!
    Det känns som att du själv rätar ut de frågetecken du skrivit dit. Jag känner att det är precis så - allt går inom dig som Självet och du fäster dig inte vid något. Pang på. Laddade känslor går också igenom oss men det känns som att allt eftersom jag som sinnet flyttar över identiteten till Självet så försvinner allt mer krampen OCH LADDNINGEN runt känslor som tvivel m.m. Det glider igenom helt enkelt.

    SvaraRadera

UA-3343870-1