söndag, maj 31, 2009

Presens particip

Vi kan ta vilken dualistisk mening som helst och göra nondualism av det. Lätt som en plätt. Det är bara att slänga in subjektet och objektet i predikatet och låta dom brinna upp där. Eller om man är på mer finstämt humör kan man säga såhär:
ta dom två isbitarna subjekt och objekt och låt dom smälta i det vatten som kallas predikat. Vad som då blir kvar är -ANDE.

Hahaha, snyggt va?

Som i älsk-ande lev-ande vet-ande.
Vad hände med den som älskar, lever och vet?
Vad hände med kärlekens objekt, med det liv som levs och med allt vi vet?

Det visar sig att subjekten och objekten helt enkelt var verbala/mentala konstruktioner.

Dom här orden som slutar på -ande eller -ende, dom är nondualismens käpphästar. Den här typen av ord kallas presens particip. Jag kollade upp att det heter particip (deltagande) för att orden deltar i två ordklasser - verb och adjektiv. Det är ju klart. Levande kan vara ett beskrivande adjektiv och samtidigt ett verb som står för något som händer.

Alltså, bara så att det är klart. Ord kan självklart aldrig komma i närheten av det nondualismen pekar på men det är kul att leka med orden. Lekande ord. Lekande ordande....

Att det blir -ande tycker jag är lite putslustigt på nåt vis.

Det händer grejer i den här hjärnan när presens particip blir en sorts verbal magnet som drar till sig alla meningar och smälter ner dom.

Senast nu satt jag och funderande på meningen - jag tänker tankar -

Sedan slog det mig att allt som finns är tänk-ande. Såklart. Det där med att tanken - jag vet - inte vet något. Det har jag från Sailor Bob. Denna princip äter upp alla mentala/verbala konstruktioner. Tanken - jag tänker - kan inte tänka. Den är hur korkad som helst. Ja menar, hur skönt är inte det att inse. JAG tänker inte. JAG har aldrig kunnat tänka. Allt som finns är tänkande.

En grej som skall understrykas här och som jag har från boken - Perfect Brilliant Stillness - av David Carse, är att detta inte får bli en skitnödig tvångsneuros. Ett tvång att gå in och redigera alla meningar så att dom bara innehåller presens particip. David påstår sig ha upptäckt detta i vissa Satsang-kretsar i USA. Så fort någon säger "jag" går larmet liksom. Tänk er att prata på det viset... usch vad jobbigt. Det blir meningar i stil med:
Det som lever här nu är ett inseende av alltings spontana uppstående ur medvetandet som medvetandet. Ett talande händer spontant som är transformerande. Ett inseende att allt är händ-ande, gör-ande, lev-ande.

Oj, det där låter ungefär som Björns blogg. Nej men ärligt talat. Sånt där krampaktigt nonsenspladder förordar jag inte ... förlåt ... ett förordande av detta talande uppstår inte ...

Skit samma. Det är i alla fall väldigt klargör-ande. Det står jag för. Det är inget nonsens. Så är det bara. Speciellt det här med att tanken - jag tänker tankar - aldrig någonsin har kunnat tänka en enda tanke. Och det är faktiskt inte bara en verbal ploj det här. Faktum är att ALLT är en verbal ploj. Hela dualismen är en verbal ploj. En konstruktion. En dröm.

fredag, maj 29, 2009

Jag glömde hjärtat

Den här bloggens logga fick en uppdatering igår. Jag skrev:
Allt är ETT seende levande vetande
Jag skrev att:
Tanken "jag ser" är blind - tanken "jag lever" är död - tanken "jag vet" ... vet inte ett skit.
Med tanke på att språket fumlar runt i det ordlösa med sina nervösa svettiga fingrar det ju ganska fyndigt. Det får stå kvar. Men jag glömde hjärtat.
Nu blir det:
Allt är ETT älskande levande vetande
Jag tog bort den blinda tanken "jag ser" och satte dit
Tanken "jag älskar" bryr sig inte ...

Nu blev slutklämmen denna:
Björn Clausen ... vet inte ett skit ... bryr sig inte ... då han är död ... en tanke, en mental konstruktion ... efter NUET

Ja det var ju fyndigt. Varför inte slå på stortrumman och boosta upp sin image så det står härliga till. Omvänd prestige... Hahaha .... Man lever ju bara en gång. Varför inte unna sig a hell of ride.

Nej men, Såklart. Egot bryr sig aldrig. Egot släpar alltid efter nuet. Älskande finns bara nu. När språket hunnit konceptualisera älskandet ... har älskandet redan runnit mellan det dualistiska språkets svettiga fumlande fingrar. Jag gillar det där med att språket är fumligt och svettigt och nervöst. Som en osäker tonåring. Men ganska söt ändå. Språket är gulligt. Jo det är det.

Tänkte skriva ett inlägg om just detta:
Adyashanti säger att det bara finns en mätare som indikerar om man är på rätt väg i sin process. Fumliga ord men dom pekar på nåt som bränns. Hur vet man att man är på rätt väg? Är det för att man upplever mer frid, mindre tankar, mer kärlek??
Nej, säger Adyashanti. Inget av dettas säger något om att man blivit mer vaken. Den enda indikationen på att man kommit nån vart är att man bryr sig MINDRE. ...
VA!?
Ja sug på den karamellen.

Men någonstans här ... där .. ingenstans ... finns ett vetande om att så är det. ÄLSKANDE FINNS BARA NU. Och ingen separat entitet ryms någonsin i nuet ... nuet som är gränslöst ....
Aj, orden lade fällben på sig själva där... nu springer jag till jobbet.

torsdag, maj 28, 2009

Seendet ser - inte tanken "jag ser"

Tanken - jag ser - kan inte se.
Så enkelt är det. Och så svårt för tanken - jag ser - att kliva ner från scenen. För vad väntar när denna tanke kliver ner från scenen? Ett skott i pannan. Så bara. Inget snack. Smack. Dead.

Fler tankar hotas av avrättning. Tanken - jag vet - kan inte veta. Det är vet-ANDE som vet. Allt. Alltid. När tanken - jag vet - kliver ner från scenen väntar ingen bödel där nere. Bara .... som saltkristallen upplöses i havet ... typ.

Samma sak gäller förstås tanken - jag ser -. Dramat med skott i pannan var ett tramsigt infall. Jag menar hur blodigt kan det bli när man skjuter på en skugga? Kan någon arresteras för att ha skjutit en skugga i dess skugg-panna?

Kan förresten tanken - jag gör något - någonsin göra något?
Det är sinnessjukt att tro att tankar kan göra något. Det är ju bara tankar ... eller hur? Ändå är det vad alla tror. Jag gör saker. Visst gör jag det säger dom. Alla gör saker... eller gör inte saker. Vissa ligger bara hemma och orkar inte ta sig för något.

Som bekant upphör sinnessjuka grejer att vara sinnessjuka när tillräckligt många tror på dom. Nazismen är ett bra exempel. Hur var det möjligt? Kunde verkligen någon vettig människa tro att allt som var fel var judarnas fel? Ja det kunde dom. Men en ensam människa hade inte kunnat tro det. Det krävs fler.

När det gäller tron på att tanken - jag gör saker - någonsin kan göra saker - ja då är det fler som tror på den.
Hur menar jag? Jo, helt enkelt. Om den här kroppen med tillhörande hjärna går till jobbet nu om tio minuter ... ja då är det helt enkelt just så. Det är kroppen med tillhörande hjärna som går till jobbet. Tanken - jag går till jobbet - kan aldrig gå till jobbet.
Jo, ja, men det är ju ändå tanken som liksom startar hela processen kunde man tycka. Tankar blir handlingar liksom .... Jag blir vad jag tänker och bla bla bla. Tankar skapar och bla bla bla ...

Den stackars tanken - jag går till jobbet - försöker slingra sig. Lögnen försvarar sig. Lögner är väldigt defensiva ... och kreativa ... och jävligt rädda. IFRÅGASÄTT MIG INTE. För att boosta upp sig skapar tanken - jag går till jobbet - en massa andra tankar. Tanken kroppen och hjärnan och hur dom hänger ihop och allt detta rubbish är mer tankar som inte har kraft att göra ett skit.

Det behövs inte. Seendet ser. Vet-ANDE vet. Gör-ANDE gör. Tanken - jag vet - vet inte ett skit. Tanken - jag gör - gör inte ett jota. Men för helvete! Är det inte uppenbart att tanken - jag går till jobbet - är en efterkonstruktion. Seendet ser det. Tanken - jag ser - släpar efter. Den kommer alltid efter NU. Tanken NU kommer också efter NU.

Det är sant att verkligheten bara finns NU. Och allt annat är lögn. The Power of Now. Och jag vill tillägga. Lögnernas totala kraftlöshet. Seendet, vetandet, upplevandet vilar i det. I sig självt.

tisdag, maj 26, 2009

Allt är ett ... MEN

Allt är ett ... sånt gillar vi att höra. Även dom som inte intresserat sig för Nondualism ... Vi och dom ... jodå ... men låt mig säga såhär ... jag tror att alla gillar tanken på att allt är ett. Det är en mysig tanke. Lite rosaskimrande sådär. Sen har vi då dom som smittats av Nondualism-viruset. Såna som läser och skriver och pratar en massa om att allt är ett ... såna som jag ... och som hela tiden hör en liten skrattande röst som säger ... eh du, allt är ett, vad är problemet. Varför allt detta snackande. Det finns ju bara en sak att säga och den har du redan sagt femtielva gånger. Det finns bara en sak att läsa och den har du läst femtielva gånger...
... just det ...
allt är ett

Men trots att jag hör den där skrattande rösten och allt är ok och jag slappnar av ... så producerar hjärnan en fortsättning ... jaa, jag tror det är så enkelt, det är hjärnan som av sig självt fortsätter och babbla. Den säger. Allt är ett ... jaa, det är så sant ... MEN...

Och det där MEN är så himla komiskt. Det är som ett mentalt ticks. Som att bita på naglarna. Det bara händer.

- Allt är ett ... MEN ... ändå gör det skillnad om man inser det eller inte ...
- Va!? Hur kan det göra det? Allt är ju ett.
- Jo, MEN om man inte inser det så klamrar man sig fast vid det man tolkar som bra och är rädd för det man tolkar som dåligt ... och det är ju dåligt.
- Allt är ett. Punkt.
- Jo MEN ...
- Men för HELVETE!!!! Säg inte att allt är ett om du inte menar det!!! Antingen är allt ett eller så är det inte det!
- Jo MEN ... riktigt så enkelt är det inte. Det finns många nyanser och perspektiv i detta enda. Det finns liksom olika dimensioner också ...
- ... hahahaha, antingen är allt ett eller så är det inte ett. Ok?
- Jo, på ett plan...
- Du, antingen är allt ett eller så är det inte.
- Jo MEN...

Skratt

Tystnad

söndag, maj 24, 2009

Sökaren är en fördämning av lev-ande flöd-ande sanning

Det kommer perioder när vi kräks på andliga texter och ser rött när vi hör om en ny teknik eller metod som skall åstadkomma det ena eller det andra ... som vi plötsligt är helt jävla ointresserade av att åstadkomma.

Pratar vi om en svacka?
Skall vi spotta i nävarna och vara starka i dom lägena?
Är det i sådana lägen som agnarna skiljs från vetet?

Såhär kan det vara: Om vi lämnar sökaridentiteten och sökarrollen för att gå in i en annan välbekant roll - soffpotatisens roll eller den vanliga oandliga-vardags-jag-rollen. Då är det en Svacka så att det sjunger om det. Och då skall vi spotta i nävarna ... ja absolut!

Men det kan också vara som det är här just nu:
Det levande flödandet - som alltid finns här - kan aldrig dämmas upp i längden. Alla fördämningar brister förr eller senare. Den andliga sökaren är en sådan fördämning. Den är dödsdömd. Det gäller andra varianter på sökaren också - sökaren efter njutning, underhållning, makt, pengar, kärlek, etc.

Alla identiteter är fördämningar som måste brista. Frågan är bara hur länge vi orkar slita och släpa för att förstärka dessa fördämningar. Vi jobbar som galna med att hämta sandsäckar och stenar och gud vet allt vad man kan släpa och slita med för att skjuta upp det oundvikliga - livets levande flödande ... DET är helt. Det är odelat. Ingenting behöver läggas till eller dras ifrån. Inget behöver fixas. Flödande flödar.

Levande lever
Upplevande upplever
Vetande vet
Inget av detta behöver konstrueras. Inget av dett behöver försvaras.

Det vi är rädda för att förlora - det är inte sant.
Älskandet älskar. Det är sant.
Älskarens hjärta kommer brista. Det som inte är sant brister.
Vems hjärta har inte någon gång brustit? Vems kommer inte någon gång i framtiden att brista?
Om inte, så har det frusit till is eller stelnat. Om det har brustit har en ny fördämning byggts. Än en gång vågar vi älska. För att förr eller senare Såras - Krossas - Lämnas - Svikas.
Det är kärlekens lott och det är uppvaknandets arena. Det spelar ingen roll om det är kärleken i dess romantiska eller vänskapliga form. Det spelar ingen roll om vi älskar naturen, oss Själva, matematiken, musiken eller Gud. Det är samma kärlek. Samma sak.

I det här fallet med Björn, handlar det om Gud, om stillheten och närvaron.

Det handlar om att älskaren är en uppdämning i älskandets flöde. Det är ok att bygga dammar. Det är en välsignelse när dammarna brister.

Tillbaka till sökaren. När sökaren brister kan vi paddla runt i andra dammar. Tills dom också brister.

Hur vet man när sökaren håller på att brista?
Jo, man kräks på andliga texter och tekniker. Så enkelt tror jag det är.
Ibland händer det att det inte finns några andra dammar att paddla runt i när sökaren brister. Då tar det levande flödet över

Välsignade levande liv

lördag, maj 23, 2009

Ett sätt att presentera innehållet i denna blogg

Nondualism

Vad är en nondualist?
Jag har en dotter som nu (2009) är elva år gammal. Häromdagen frågade hon mig
- Pappa, kan man säga att du är buddhist?
- Eh, njae, det kan man kanske säga, fast nej, egentligen inte ...

När man är elva år vill man ha raka besked. Men jag hade inga raka besked att ge. Inte då. Men nu:

Björn: - Jag är inte Buddhist utan Nondualist.
Dottern: - Jaha, vad är en Nondualist?
B - Jo, om man är Nondualist tror man inte längre på att saker är som man lärt sig att dom är.
D - Hur då?
B - Jo, även om vuxna måste skaffa mat och bygga hus och sånt, så gör vi ju en massa annat också som inte är så viktigt. Allt det här andra är som en lek där vi har hittat på olika roller och en massa regler. Om man vill vara med och leka så måste man ha en roll och så måste man kunna reglerna.
D - ja det förstår jag. Det är ju som när vi barn leker.
B - Ja precis, men när vuxna har lekt den här vuxenleken ett tag så glömmer dom flesta bort att det är på låtsas. Då börjar allt bli väldigt allvarligt och vi får problem och börjar må dåligt och sånt ... du vet
D - Jo, det vet jag. Du och mamma har mått dåligt ...
B - Ja, men när man blir Nondualist så ser man plötsligt att allt är på låtsas, att allt bara är en lek.
D - Men man måste väl fortfarande gå till jobbet och tjäna pengar och så?
B - Ja det är klart ....
D - Och man måste väl följa reglerna?
B - Ja det måste man ...

Jag funderar ett tag ...
... och inser att Nondualism inte är för elva-åringar. Jag inser att Nondualism blir ett alternativ först när man kommit till repets ände - när allt hopp är ute.
Nondualism handlar inte om hopp eller tro.
Om du fortfarande hoppas på att ditt liv skall bli bättre ... glöm Nondualism!
Om du hoppas på att dina problem skall lösas ... glöm Nondualism!
Om du hoppas på att din värld skall bli en bättre plats att leva på - glöm Nondualism!

Nondualism är en inbjudan att vakna upp från tron på att det finns något som heter ditt liv ... eller dina problem .... eller din värld.
Nondualism är en inbjudan att vakna upp ifrån tron på dig som en separat individ. Det är en inbjudan som ingen kan tacka ja till. Ingen kan bli Nondualist.

Nondualim presenteras ibland som en inbjudan att vakna upp till verkligheten. Men det är snarare en inbjudan att bli verkligheten. Att bli det som alltid varit - det som alltid är - det som alltid kommer vara ... verkligheten ...
... som rent upplev-ANDE ...
... som rent vet-ANDE ...

På denna webplats finns mer att läsa för den som är redo för verkligheten - för den som inte längre orkar låtsas tro på illusionen om dualism.
Är du redo för Nondualism?

fredag, maj 22, 2009

Where there is love, there is no effort ~ Amma (Mata Amritanandamayi)

Allt som har med separation att göra är en ansträngning. Vår sanna natur är flödande som vatten.

"The Tao and water are synonymous according to the teachings of Lao-tzu. You are water; water is you. Think about the first nine months of your life after conception: You lived in, and were nourished by, amniotic fluid, which is truly unconditional love flowing into you… flowing as you. You are now 75 percent water (and your brain is 85 percent), and the rest is simply muscled water."
~ Wayne Dyer

Wayne har mycket vackert och tänkvärt att säga om vår sanna natur som vatten:

"Think about the mysterious magical nature of this liquid energy that we take for granted. Try to squeeze it, and it eludes us; relax our hands into it, and we experience it readily. If it stays stationary, it will become stagnant; if it is allowed to flow, it will stay pure. It does not seek the high spots to be above it all, but settles for the lowest places. It gathers into rivers, lakes, and streams; courses to the sea; and then evaporates to fall again as rain. It maps out nothing and it plays no favorites: It doesn’t intend to provide sustenance to the animals and plants. It has no plans to irrigate the fields; to slake our thirst; or to provide the opportunity to swim, sail, ski, and scuba dive. These are some of the benefits that come naturally from water simply doing what it does and being what it is."

~ Wayne Dyer

Mentala konstruktioner - såsom upplev-aren och sök-aren - saknar vattnets flödande natur.

När jag skriver brukar jag helt naturligt hamna i olika vattenmetaforer. Det går liksom inte att undvika dom. Jag håller förresten på och kopierar över alla texter från den här bloggen till ett worddokument. Det som ger mig mest är att läsa alla underbara kommentarer jag fått. Fördelen med att ha bloggen i wordformat är att den blir sökbar på ett annat sätt och min plan är att (helt naturligt... :) ) strukturera inlägg och kommentarer efter olika kategorier. Dessutom kan jag nu göra ett namn respektive ett ämnesregister. Worddokumentet kan sedan göras om till en nedladdningsbar PDF-fil eller läggas upp på en hemsida i det nya, redigerade formatet.

Hursomhelst kan jag nu samla alla vattenmetaforer. Det skall bli underbart att se dom samlade på ett ställe. Dom kan få flöda samman liksom, helt naturligt ....

Sen har jag skrivit en del om elden också! Jag får väl samla eldmetaforerna också så att dom kan brinna upp tillsammans...

torsdag, maj 21, 2009

Preferenser är berättelser om berättelser

Frihet från mänskligt lidande finns ... men inte hos upplev-aren. Upplev-aren är en mental konstruktion. Upplev-aren är sammanlänkad med alla andra upplev-are och påverkas hela tiden av deras "konstruerade" glädje respektive lidande. (Konstruerandet sker naturligtvis inte medvetetet utan är inlärt och medfött) En upplev-are som inte påverkas av andra upplev-ares lidande har antingen isolerat sig i en liten stuga i ödemarken eller så är hon fullpumpad med positivitet till följd av nån sorts manisk självsuggestion á la fy-fan-vad-jag-är-bra.

Friheten från lid-ande finns i det som inte behöver konstrueras,
det som alltid finns här - upplev-ANDE.
Upplev-ANDE är identitetens röda tråd.

Rent upplev-ande finns oberoende av upplev-are och upplev-elser. Upplev-ande lyser lika klart oavsett om upplevelsen är inre frid eller rastlöshet.

Upplev-ande har inga preferenser. Preferenser är berättelser som måste konstrueras. Men upplev-aren och upplev-elsen är också berättelser som först måste konstrueras. Preferenser är därmed berättelser om hur berättelserna om upplev-are och upplevelser förhåller sig till varandra. Komplicerat värre - precis som livet för de flesta människor.

- Varför komplicerar då så många människor sina liv?
- Komplicerandet sker inte medvetet utan är inlärt. Det äger rum därför att de tror på berättelserna om upplev-aren och upplev-elserna.
- Varför tror då så många på dessa berättelser?
- För att det enda som kan få tron att upphöra är total utmattning ... i kombination med ett ständigt återkommande till vila som rent upplev-ande.
- Det räcker alltså inte med att tålmodigt återkomma till vila som rent upplev-ande?
- Nej, utmattningen måste till.
- Förklara vad som menas med utmattning?
- Så länge vi orkar kommer vi konstruera upplev-aren och därmed skapa lidande för oss själva. Vad som för oss till en punkt när vi inte orkar längre är individuellt. Många kommer aldrig dit! Dom ger aldrig upp!
- Varför ger dom aldrig upp?
- Ilband för att dom lärt sig att aldrig ge upp. Ibland för att ingen med tillräcklig envishet uppmuntrat dom att pröva hur det är att vila som rent upplev-ande (medvet-ande).

onsdag, maj 20, 2009

Vad som sårar och kränker egot

Jag tänker på när jag över mindfulness. Och så tänker jag på att jag är mindful oavsett om jag över mindfulness eller inte. Det spelar ingen roll om jag försöker eller inte. Jag är här och nu ändå. Himla irriterande på nåt vis men också himla befriande.

"Jag är vittnet" är en mental konstruktion som utgör grunden i mycket meditation och mindfulness övning. Kanske behövs vittnet under en period. Troligen ... även om jag inte förstår det riktigt just nu. Just nu fascineras jag över att allt funkar så himla bra utan vittnet. Jag slås av hur JAG kan fungera utan mig själv. Vad menar jag med "mig själv". Jo, jag menar den där mentala konstruktionen som kan uppträda i många skepnader. Ofta kallas den egot. Egot är upplev-AREN, förnimm-aren, bevittn-aren. etc. Egot är det som inte har något eget liv men som tror att det behövs för att livet skall leva.

Det är komiskt egentligen. Jag funkar så himla bra utan mig själv (egot). Denna insikt sårar och kränker egot å det grövsta. Den här insikten drabbar aldrig egot.

Björn hade fel. Björn trodde att det bara är egot som kan veta saker.
Björn är vet-aren.
Men vet-ANDe fungerar absolut perfekt utan vet-aren.
Vet-ANDE lever och vibrerar här och nu alltid .... med eller utan den som vet - vet-aren.

måndag, maj 18, 2009

Jag vet inte hur jag skall rubricera det här

Ända fram till nu har jag försökt hålla uppe tron på att det finns vissa roller som är mer äkta - mer "den jag innerst inne är". Nu kan jag inte längre tro på det. Det finns inga äkta roller - punkt slut. Det finns roller som faller sig mer naturligt för mig att spela. Det finns roller som bär mig emot att spela. Det är allt. Arv och miljö spelar självklart in. Ingen roll är äkta och ingen roll säger det minsta om min verkliga identitet.

Den roll jag spelar nu - den andliga sökaren som bloggar om sitt sökande - säger inte ett dugg om vem/vad jag egentligen är.

Alla roller är relativt goda eller onda.
"Nej nej nej!", protesterar vi och drar fram det ondaste vi kan tänka oss för att på sätt exemplifiera något som är ABSOLUT ont ... ,
"Hur kan man säga att denna bestialiska ondska endast är en relativ roll?" utbrister vi indignerat.
Vad vi sedan gör är att dra fram hjälterollen som besegrar denna bestialiska ondska och visar på vilket mod, vilken kärlek och vilken styrka denna hjälteroll besitter.
"Hur kan vi säga att denna godhet endast är en relativ roll!?" Vår indignation finner ingen gräns när hjälten ifrågasätts. Jag skriver "vi" men menar såklart rollen Björn - såsom han var innan hans tro på värdet av denna indignation började vackla.

Idag finns det bara en sak jag ser ett värde i och det är vad som alltid finns här - hos alla - överallt. Hjälten kan så lätt börja döda för det godas skull. Det handlar om rädsla. Rädsla för att bli avslöjad som en rollkaraktär - en relativ roll utan substans, utan värde. Hjälten har inget värde i en absolut mening, hjälten är en roll i berättelsen om det goda vs. det onda. Utan ondska kan ingen godhet finnas. Utan berättelsen finns varken godhet eller ondska.

Allt detta är självklart för många, jag vet, men det är en svårsmält självklarhet. Alla vill ha en hjälte men ingen vill ha en skurk. Ta bort skurken och hjälten tvingas ofta ta skurkens plats. Våra befriare idag blir våra fångvaktare imorgon. Detta står skrivet med stora blodiga bokstäver i våra historieböcker men likt förbannat längtar vi efter att en befriare skall träda fram på scenen. ... just det, SCENEN, det var ordet. Nu bara måste jag dra fram det där Shakespearcitatet igen

"Life’s but a walking shadow,
a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more.
It is a tale told by an idiot,
Full of sound and fury,
Signifying nothing."

Vad finns alltså bakom våra roller och masker? Dessa masker och roller är egentligen berättelser. Så vad finns då bakom våra berättelser? När vi formulerar frågan så blir det tydligare. Bakom berättelserna finns fler berättelser ... såklart. Jamen bakom dessa berättelser då? Fler berättelser ... såklart.

Stillhet / Närvaro / Självet / Nuet / Våtheten / Upplev-ANDE / Vet-ANDE / Medvet-ANDE / ... etc.

Vad är alla dessa tjusiga ord som jag tapetserat den här bloggen med?
Berättelser ... såklart. Fler berättelser.

Ord är färskvara. I alla fall mina ord. Dom börjar stinka efter ett tag. Så jag plockar in lite nya - nåja, nygamla. Här kommer två citat av Jed McKenna.

"One does not undergo the process of awakening out of love for the true but out of hatred for the false: a hatred so intense that it burns everything and spares nothing."

Det är ganska tänkvärt. För hur kan vi veta att vi vill vakna upp så länge vi sover. Hur vet vi att inte drömmen är mycket bättre än vakentillståndet? Jag menar, när vi har vaknat så har vi vaknat och då är det liksom inte nån big deal längre att prata om uppvaknande. Så resonerar det här intellektet som rumsterar om i Björns lilla skalle.

Eller vad sägs om detta:

"... if it ain't abiding. it ain't shit—just another ride in the park."

Tänkvärt som en kompass. Jajaja, jag vet, det är också berättelser. Inget annat än berättelser. Men färska fina fingervisningar till det som är bortom orden ... THE BELOVED ... alltid där, viker aldrig från vår sida ... vi är villkorslöst älskade!!!

fredag, maj 15, 2009

AVSLÖJAD

En misstanke gnager i sinnet - den viskar - Björn, du är en stooor, fet lögn ....
På senare tid har denna misstanke blommat ut och blivit ett självlysande faktum - Björn, det faktum att du skriver den här bloggen är ett av de bästa bevisen för att du är en lögn. De insikter du radar upp här är så förbannat lögnaktiga att dom stinker!

... jag pratar om Björn som upplev-AREN. Det är han som inte längre klarar av att hantera ljuset från en sanning som är här varje sekund och som aldrig viker en tum.

upplev-AREN är en lögn. Please ... definiera lögn! Ok, ok ... för att något skall fylla kriteriet SANNING måste det finnas här hela tiden. Vi kan använda tyngdkraften som exempel. Inte för att den är absolut sann utan för att den ger en känsla av vad absolut sanning är. Vi behöver inte konstruera den. Tyngkraften är oberoende av tolkningar. Två personer med olika kulturell och religiös bakgrund kommer om dom hoppar ut från taket på en skyskrapa att göra samma upptäckt ... en engångsupptäckt.

Ibland kan jag bokstavligt talat se hur upplev-AREN konstrueras inför mina ögon. Ett räddhågset litet mentalt spöke formerar sig och frågar ängsligt - vad innebära detta för mig? kan det skada mig? kan jag dra nytta av det?

Det häftiga är att jag faktiskt kan se hur denna entitet uppstår ur tomma intet. Jag vilar i det som alltid är här - rent upplev-ANDE. Och sedan uppstår upplev-AREN och (TILL SYNES) sliter sönder det hela till
- subjekt och objekt
- jag som upplev-aren och min upplevelse.

Jag vågar slå vad om vad som helst - alla vet det här. Detta är ingen insikt!!! Det är grunden. Alla sorters insikter döljer denna grund. För insikterna är lika lögnaktiga som upplev-AREN av insikterna. Insikterna är lika mycket konstruerade hjärnspöken som upplev-AREN av insikterna.

Jed McKenna skriver nåt intressant:
Ego doesn't need to be killed because it was never really alive. You don't have to destroy your false self because its not real, which is really the whole point. It's just a character we play. and what needs to be killed is that part of us that identifies with the character. Once that's done—really done. and it can take years—then you can wear the costume and play the character as it suits you to do so. now in the character but not of the character.

Med mina egna ord: Upplev-AREN är inte ett problem. Upplev-AREN behöver inte förstöras. Det är tron på att man är upplev-aren som behöver dödas. Man skulle kunna tro att så fort man genomskådad lögnen så försvinner den. Varför är det inte så enkelt? Nej, så är det helt enkelt inte. Tendensen att tro att man är upplev-aren sitter också i kroppen. Den sitter i kulturen. Lögnen har sipprat in i allt.
Vad är man då? Det behöver man inte bekymra sig om. Det är uppenbart bortom alla ord varje gång lögnen genomskådas. Jag har använt många ord här för att peka på det. Nu fungerar ordet upplev-ANDE. Det är ANDE som går som en röd tråd igenom allt. Jag är ... ANDE...

.... ANDE ....

Allt som finns är .... ANDE ...

... förnimm-ANDE ...
... var-ANDE ...
... vet-ANDE ...

That's it!

Nu har jag fast mark under fötterna. Nu är upplev-AREN som tänkt och skrivit och upplevt det som står i detta inlägg - AVSLÖJAD

Vad är det som avslöjats?

... inget koncept ...
... ingenting som ord och tankar kan greppa ...
... ingenting som du som upplev-AREN kan glädjas åt ...

... men att säga att det som AVSLÖJATS är rent upplev-ANDE kommer ganska nära ...

Måste avsluta med ett skönt citat:

"If you have the choice between enlightenment and a
million dollars. take the million dollars! Because if you
get the million dollars. there will be somebody there to
enjoy the million dollars: but if you get enlightenment
there's no one there to enjoy the enlightenment."
-Ramesh Balsekar

onsdag, maj 13, 2009

Fake it until you make it

Uttrycket "fake it until you make it" används ibland inom coaching för att på ett halvt skämtsamt sätt förklara hur vi kan bryta oss ur en viss identitet och gå in i en annan som vi hellre vill vara i. Jag skall ge ett exempel men först säga att mitt syfte med detta inlägg är att belysa en aspekt av Vichara som blivit tydligt för mig de senaste dagarna.

Om vi t.ex. alltid varit morgontrötta och sura och låtit våra energier lägga sig över frukostbordet som ett svart moln - ja då kanske vi vill ändra på detta - om inte annat så för familjens skull. Inom NLP (en teori bakom viss coaching) tror man att fysiologi (hur vi agerar med kroppen) och identitet (vad vi berättar om hur och vilka vi är) är två faktorer vi medvetet kan arbeta med - precis som en skådespelare går in i en ny rollidentitet och ett nytt manus.

- Det kanske känns onaturligt i början, säger NLP-coachen, men om vi har tålamod och morgon efter morgon sitter vid frukostbordet med ett stort smile och låtsas att den positiva energin bubblar i oss och sprider sig som lustgas till den övriga familjen, då händer det med tiden saker. Detta förutsätter att vi också berättar för oss själva, om och om igen saker som

- Jag ÄR en verkligen en morgonpigg person som ger min familj en vitamininjektion av positivitet varje morgon. Om och om igen skall vi berätta denna nya historia för oss själva och andra. Sådan ÄR jag. Om och om. Övning ger färdighet och snart så har vår identitet ändrats - sådär bara - magi - NLP är fantastiskt - WOW :)

Mitt syfte här är inte att ifrågasätta NLP-coaching (NLP står för neuro-linguistic-programming) utan att ruska om själva fundamentet för ALLT identitetsskapande.
I början vände jag mig mot den här fake-it-until-you-make-it-approachen till personlig utveckling då jag ansåg att den ledde bort ifrån naturlighet och äkthet. Idag ser jag så här på detta:

Det finns för mig inget naturligt eller äkta på det personliga planet överhuvudtaget. Det finns bara roller jag är så van vid att jag ibland glömmer att det är roller. Det gäller roller jag ser mig själv spela liksom roller andra spelar. Det naturliga och äkta är rent upplev-ANDE. Upplev-aren och upplev-elsen måste skapas enligt principen fake it until you make it. Men eftersom vi har fejkat upplev-aren under så många år ser vi inte att det är fejk. Så enkelt är det. Och när vi ser det ja då ser vi det och då är det på ett sätt game over för hela det dualistiska spelet - hela egospelet. Då upphör strävan efter att hitta en sann separat identitet i en dualistisk kontext.

Så är det för mig nu. Den här strävan efter en sann och äkta separat identitet har upphört. Men det tar ett tag innan vågorna lägger sig. Det har jag märkt och det har jag också hört från andra. Vi har spelat det dualistiska spelet så länge och från så tidig ålder. Jag har vaga minnesbilder av hur jobbigt det var att lära sig att jag var den där Björn. Jobbigt att lära sig att Björn var si men inte så. Det var jobbigt då när man var liten men det blev egentligen inte lättare med åren. Tvärtom. Detta eviga slit och släp som det innebär att tro på, förbättra, underhålla och FÖRSVARA berättelsen om vem jag är och hur jag är är egentligen tragikomiskt.

Kan man lära barn att spela en roll i det dualistiska spelet men säga att det är på skoj. Det borde gå. Barn gillar ju rollspel. Det är naturligt för dom. Att tro på rollerna är kanske inte naturligt. Kanske är det vi som tvingar dom från lek till det vi TROR är verklighet. Jag vet inte.

torsdag, maj 07, 2009

"Nu skiter jag i det här", sade upplev-aren

Det slog mig på Valborgsmässoafton att det krävs en ansträngning för att upprätthålla berättelsen om upplev-aren ... denna mentala konstruktion som kallas subjektet, egot, Björn, etc. Det slog mig också att upplev-aren för det mesta (kanske alltid) är helt onödig. Det var inte som att jag knäckte en gåta eller avslöjade en hemlighet - jag har faktiskt tittat rakt på detta faktum hela mitt liv. De senaste åren har jag också genomskådat det här tack vare en rad omvälvande insikter som jag också fått bekräftade genom att höra och läsa om andras upplevelser ....
... och ändå, kan ni fatta, ändå kändes det som att det var första gången jag såg detta.

Nu är det en vecka sedan och som efter alla sådana här öppningar börjar vissa effekter att klinga av, samtidigt som andra effekter börjar visa sig.
En effekt är att det blir konstigt att skriva inlägg här på bloggen. Inte fel eller negativt, bara konstigt. Den här sista meningen t.ex. var konstig att skriva. För VEM är det konstigt? Jo, för upplev-aren som först måste skapas och sedan göras till en identitet.

Detta vårt "normala" vakentillstånd är inte naturligt för mig nu. Det känns konstlat och fiktivt. Så för det mesta säger upplev-aren "Nu skiter jag i det här". Hela den här dualistiska leken är ändå bara ett påhitt. Följden blir att de flesta idéer och tankar kring Vichara och allt annat liksom självdör. Kvar finns det som aldrig förändras, det som alltid finns här ... det som har många namn men inget namn som kommer i närheten - ett namn är rent UPPLEV-ANDE.

Det är som att upplev-aren skapas för att snart inse att den inte behövs och därför kan falla tillbaka in i rent UPPLEV-ANDE. Upplev-aren uppstår som en våg på rent UPPLEV-ANDE. Så fort upplev-aren inser att den är identisk med rent UPPLEV-ANDE säger den .... "nej, fan, nu skiter jag i det här". Vad är vitsen?
Ja de kan man verkligen fråga sig. Jo, det är ju lite av en vits, man skrattar lite, men mest gråter man. Upplev-aren är aldrig nöjd, aldrig hel, aldrig färdig. Upplev-aren behöver alltid fler upplev-elser, bättre upplev-elser, mer "andliga" upplevelser etc. Upplev-aren är så jäkla needy så det är skrattretande.

Det lustiga är att det är först när upplev-aren blir så där riktigt less och omotiverad och säger oandliga saker som "nej fan, nu skiter jag i det här", som saker börjar falla på plats. Det är väl detta som kallas för "surrender" eller överlåtelse ... till Gud/Sanningen eller vilket namn vi väljer.

Det omvälvande i detta är att man inser att rent UPPLEV-ANDE är helt oberoende av upplev-aren.

En liten modell:

Upplev-aren <-> rent UPPLEV-ANDE <-> Upplev-elser

När upplev-aren ger upp och smälter ihop med rent UPPLEV-ANDE händer något häftigt - då blir alla upplev-elser identiska med det rena UPPLEV-ANDET. Då spelar det ingen roll vilka upplev-elser som infinner sig eftersom inte finns någon upplev-are som kan påverkas - upplev-aren har blivit ett med rent UPPLEV-ANDE.

Oj, detta är abstrakt och inte alls nåt bra inlägg säger en röst. Upplev-aren har åter, för miljonte gången, konstruerat sig självt och fått för sig att det gör skillnad vilka upplev-elser blogg-läsarna får. Men processen självdör i sin linda och jag konstaterar helt frankt - detta går inte att uttrycka med ord och i verkligheten finns det inte vissa försök som är bättre och andra som är sämre. Bättre och sämre finns bara så länge upplev-aren kämpar på och inbillar sig att saker gör skillnad.

Jag vill att alla som kämpar på skall fortsätta göra det så länge dom orkar. Det finns inget annat sätt att komma på det här än att "gå i väggen". Ofattbart nog tycks man behöva gå i väggen gång på gång också. Undrar om detta är min sista gång eller om upplev-aren åter kommer få vind i seglen och börja tro att den finns på riktigt.

Jag är rent UPPLEV-ANDE och upplev-aren och upplev-elserna är (som John Sherman säger), beside the point. De är som moln som bildats från UPPLEV-ANDETS ocean. Och sedan, när molnen inte orkar längre, faller dom tillbaka i havet som REGN.

REGN, REGN REGN.....
Det regnar.
Det är vad som händer här i berättelsen om Björn och hans liv. Björn regnar ner i UPPLEV-ANDETS ocean.

Hem.
Hem, ljuva hem.

fredag, maj 01, 2009

Sinnet smälter och blir naket Vetande

Det här, som är här, har bytt aggregationstillstånd från is till flytande. Det är vetandet som är förunderligt. Vetandet är allt som är. Objekt och subjekt kan inte längre upprätthållas. Det är som om subjekt och objekt smälter i ljuset från det nakna vetandet.

Jag får ibland mail från en läsare av den här bloggen som skriver mycket om "upprätthållande". Han säger att inget som behöver upprätthållas kan vara sant. Det kan inte vara sant eftersom det måste få ett slut. Det måste ta slut eftersom vi inte orkar upprätthålla det. Vi orkar inte med osanning. Inte i längden. I längden orkar vi inte konstruera en verklighet ovanpå verkligheten. Så skriver han ofta men med andra ord. Det har hjälpt mig oerhört. Tack David!

Sedan har jag blivit hjälpt av Antons kommentarer i det här inlägget . Han ställde många penetrerande frågor vilket gradvis fick något i mig att ge upp. Det var Antons ihärdighet som fick det att brista. Vad brast? Jo, konstruktionen av subjektet i förhållande till objekten - eller kanske hellre - svaret i förhållande till frågan. Tack Anton!

Det jag skrev ovan om David och Anton, också det pockar på att bli upprätthållet. Det pockar på att bli förverkligat. Men det är fiktivt och kommer aldrig att bli något mer än en berättelse utifrån ett oändligt begränsat perspektiv. Berättelser vill bli förverkligade. De vill manifesteras. Men vad som händer när det manifesteras är att de blir ännu overkligare. Det slog mig att den fysiska manifestationen av en berättelse är ännu mer fiktiv ... om det nu finns grader av fiktion...

Det verkliga är det nakna vetandet såsom det lyser orört av de olika berättelser om subjekt och objekt som uppstår och löses upp. Det nakna vetandet är det enda som inte behöver upprätthållas. När sinnet sjunker in i det nakna vetandet släpper all kramp ... gradvis. Min meditation i morse var mycket annorlunda. Andningen släpptes fri ... av sig självt ... och lät mycket kramp komma upp för att sedan lösas upp. Det var inget jag gjorde eller tillät. Det hände av sig självt för att jag (som sinnet) sjönk in i det nakna vetandet och lät mig smälta samman med det.

De ord jag skriver här - visst är dom konstruktioner. Men jag ser samtidigt hur den här bloggen är som en sandmandala. Snart kommer alla dessa bokstäver likt sandkorn ha sopats ihop till en hög av ettor och nollor för att ... jaa, hällas tillbaka ut i floden av ... någonting. Eller ingenting.

Jag älskar ett band med Ram Dass när han pratar om att försöka. Till slut kommer han till försöket att inte försöka. Det är de andliga sökarnas specialitet. "Are you trying not to try?" frågar han och publiken skrattar generat.

Här - just här - i det som alltid finns här - finns det enda som inte behöver upprätthållas - det nakna Vetandet. Stillhet finns här och Närvaro. Men det nakna Vetandet vet inte alltid det. Däremot vet det nakna Vetandet alltid .... punkt. Det vet alltid. Vad det vet spelar alltid mindre roll än själva vetandet. Det är vetandet som är miraklet. Eller awareness som det heter på engelska. "Pure Awareness". Ord ord ord ............ ord ord ord ....

Nu skall jag (som vetandet) inte åka någonstans den här helgen. Men kanske kommer drömlika bilder av någon som heter Björn att flimra förbi - Björn i Skåne, på Österlen, Björn avnjutande en glass, ingen dator i närheten, inte förrän på måndag, vem vet om det någonsin blir måndag - vem vet. VEM VEM VEM????????

Hahaha .... VEM kan aldrig bli något annat än en konstruktion. Identitetens röda tråd är naket Vetande. Vichara är att ge upp alla försök till mentala konstruktioner.

Slutligen. De koncept som finns inom Vedanta är till oerhört stor hjälp när alla koncept skall smältas ner till naket Vetande.

Detta var också ett koncept - en konstruktion. Men det gör inget. Allt smälter till naket Vetande
UA-3343870-1