onsdag, maj 13, 2009

Fake it until you make it

Uttrycket "fake it until you make it" används ibland inom coaching för att på ett halvt skämtsamt sätt förklara hur vi kan bryta oss ur en viss identitet och gå in i en annan som vi hellre vill vara i. Jag skall ge ett exempel men först säga att mitt syfte med detta inlägg är att belysa en aspekt av Vichara som blivit tydligt för mig de senaste dagarna.

Om vi t.ex. alltid varit morgontrötta och sura och låtit våra energier lägga sig över frukostbordet som ett svart moln - ja då kanske vi vill ändra på detta - om inte annat så för familjens skull. Inom NLP (en teori bakom viss coaching) tror man att fysiologi (hur vi agerar med kroppen) och identitet (vad vi berättar om hur och vilka vi är) är två faktorer vi medvetet kan arbeta med - precis som en skådespelare går in i en ny rollidentitet och ett nytt manus.

- Det kanske känns onaturligt i början, säger NLP-coachen, men om vi har tålamod och morgon efter morgon sitter vid frukostbordet med ett stort smile och låtsas att den positiva energin bubblar i oss och sprider sig som lustgas till den övriga familjen, då händer det med tiden saker. Detta förutsätter att vi också berättar för oss själva, om och om igen saker som

- Jag ÄR en verkligen en morgonpigg person som ger min familj en vitamininjektion av positivitet varje morgon. Om och om igen skall vi berätta denna nya historia för oss själva och andra. Sådan ÄR jag. Om och om. Övning ger färdighet och snart så har vår identitet ändrats - sådär bara - magi - NLP är fantastiskt - WOW :)

Mitt syfte här är inte att ifrågasätta NLP-coaching (NLP står för neuro-linguistic-programming) utan att ruska om själva fundamentet för ALLT identitetsskapande.
I början vände jag mig mot den här fake-it-until-you-make-it-approachen till personlig utveckling då jag ansåg att den ledde bort ifrån naturlighet och äkthet. Idag ser jag så här på detta:

Det finns för mig inget naturligt eller äkta på det personliga planet överhuvudtaget. Det finns bara roller jag är så van vid att jag ibland glömmer att det är roller. Det gäller roller jag ser mig själv spela liksom roller andra spelar. Det naturliga och äkta är rent upplev-ANDE. Upplev-aren och upplev-elsen måste skapas enligt principen fake it until you make it. Men eftersom vi har fejkat upplev-aren under så många år ser vi inte att det är fejk. Så enkelt är det. Och när vi ser det ja då ser vi det och då är det på ett sätt game over för hela det dualistiska spelet - hela egospelet. Då upphör strävan efter att hitta en sann separat identitet i en dualistisk kontext.

Så är det för mig nu. Den här strävan efter en sann och äkta separat identitet har upphört. Men det tar ett tag innan vågorna lägger sig. Det har jag märkt och det har jag också hört från andra. Vi har spelat det dualistiska spelet så länge och från så tidig ålder. Jag har vaga minnesbilder av hur jobbigt det var att lära sig att jag var den där Björn. Jobbigt att lära sig att Björn var si men inte så. Det var jobbigt då när man var liten men det blev egentligen inte lättare med åren. Tvärtom. Detta eviga slit och släp som det innebär att tro på, förbättra, underhålla och FÖRSVARA berättelsen om vem jag är och hur jag är är egentligen tragikomiskt.

Kan man lära barn att spela en roll i det dualistiska spelet men säga att det är på skoj. Det borde gå. Barn gillar ju rollspel. Det är naturligt för dom. Att tro på rollerna är kanske inte naturligt. Kanske är det vi som tvingar dom från lek till det vi TROR är verklighet. Jag vet inte.

6 kommentarer:

  1. Åh, det sista stycket är så sant. Det är ju där det börjar, där människor tappar kontakten med Kärnan/Källan/Varandet. Men igen, varför ska vi överhuvudtaget behöva spela roller? Varför kan vi inte skapa ett samhälle som är mer tillåtande? Kanske måste det till en majoritetshöjning av medvetandet (sådär som profetiorna säger 2012) först.

    Att ständigt skapa och försvara sina roller tar oändligt mycket energi. Orkar verkligen inte!
    Kram

    SvaraRadera
  2. När vi är klara över att rollerna är just roller och inget annat - ja då behöver vi ju inte försvara dom. När vi vet att de roller vi spelar inte säger ett dugg om oss - ja då är det väl hur lugnt som helst, kanske t.om ganska underhållande. Är det inte försvarandet som tar energi? Ett försvar som bygger på missuppfattningen att rollerna säger något om vad vi egentligen är?

    Jag gillar det här Shakespear citatet:

    Life’s but a walking shadow, a poor player
    That struts and frets his hour upon the stage
    And then is heard no more.
    It is a tale told by an idiot,
    Full of sound and fury,
    Signifying nothing.

    Poängen är just, det här skådespelet vi kallar livet säger INGET om vad vi i sanning är.

    Min fråga är nu:

    KAN ETT SKÅDESPEL VERKLIGEN VARA ETT PROBLEM?
    Det är ju bara ett skådespel ... eller?

    SvaraRadera
  3. Hm. Bra citat!

    Jag tror att problemet uppstår när vi lägger betydelse, eller när andra lägger vikt vid, rollerna och skådespelet. Ett lite: "spela med annars blir du utan"... utan kärlek, utan pengar, utan choklad... ja, du fattar.

    Ja, uppgiften blir väl helt enkelt att inte identifiera sig med rollerna. Vilket jag ju tycker själv att jag har lärt mig (Kärnan/Källan/Kärlek/Ljus osv) men hur står detta i paritet med människorna i vår omgivning. Jag tycker mig nog ha blivit ganska ensam rent fysiskt; även om jag inte känner mig ensam. Mer i min blogg idag!

    SvaraRadera
  4. Tack för mycket bra inlägg på din blogg - http://telluselle.blogspot.com/2009/05/djur-som-larare.html -
    Det fick mig att se något. Vi döljer vissa roller/masker med hjälp av andra roller. De roller vi inte ser att vi spelar förblir vi identifierade med. Så enkelt är det. Då kan vi uppleva det som att vi är fria och upplysta MEN att det ändå finns kvar grus i skon.
    Två roller jag ofta spelar är ensamvargen och hunden (som symbol för needyness).

    Det är oftast ensamvargen jag använder när jag skriver här på min blogg. Samtidigt kan jag uppleva mig helt fri ifrån ensamvargens roll. Men jag inser att det inte räcker. För det ligger något bakom ensamvargen. Nämligen dess polaritet. Den sidan av Björn visar jag sällan upp här på min blogg. (eller så gör jag det utan att veta om det) Jag kallar denna roll för hunden: Fjäskande, inställsam, tiggande om belöning och beröm. Säg att jag är duktig. Se mig se mig se mig.
    Jag menar, på ett jäkla vis är ju den här bloggens blotta existens ett uttryck för hunden. En ensamvarg börjar väl för fasen inte blogga!? Va!?

    Det är små detaljer detta Alexandra, men liten tuva kan stjälpa stort lass. Jag är glad över att jag såg detta nu.

    SvaraRadera
  5. Jag tycker inte alls att det är små detaljer. Och jag hade samma insikt; denna om att vi även bär en mask inför oss själva och den sitter mycket djupare, med grunden i skam,rädsla osv, än de vi visar utåt. och då är utmaningen att istället ge den inre kärlek, omtanke, tålamod, medkänsla så att den kan släppa greppet lite mer...

    SvaraRadera
  6. Jaa, jag undrar vad som döljer sig bakom hunden? För hunden har jag känt till länge.
    Antagligen är det såhär Alexandra. Allt vi ser hos andra som ger oss det minsta obehag i magen är aspekter av oss själva som vi inte vill se. Tror du inte?
    Jag tänkte på ditt senaste inlägg med dom där som hittat ljuset och är 100% lyckliga. Dom som ljuger så mycket för sig själva att man egentligen bara vill skratta. Men det är ju obehagligt också. Varför då? Varför känner vi obehag inför detta. Vad i oss själva är vi rädda för? Jag har verkligen svårt att se det! För jag tycker inte att jag ljuger så mycket inför mig själv. Vilka skuggsidor har jag projicerat på dessa personer?
    Du ljuger ju heller inte inför dig själv. Du upplevs inte så, du upplevs som väldigt ärligt och modig på det sättet att du verkligen inte försöker dölja de sidor som kan ses som oandliga - ilska, besvikelse, m.m.
    Jag fattar inte det här riktigt. Varför känner du obehag?

    SvaraRadera

UA-3343870-1