måndag, maj 18, 2009

Jag vet inte hur jag skall rubricera det här

Ända fram till nu har jag försökt hålla uppe tron på att det finns vissa roller som är mer äkta - mer "den jag innerst inne är". Nu kan jag inte längre tro på det. Det finns inga äkta roller - punkt slut. Det finns roller som faller sig mer naturligt för mig att spela. Det finns roller som bär mig emot att spela. Det är allt. Arv och miljö spelar självklart in. Ingen roll är äkta och ingen roll säger det minsta om min verkliga identitet.

Den roll jag spelar nu - den andliga sökaren som bloggar om sitt sökande - säger inte ett dugg om vem/vad jag egentligen är.

Alla roller är relativt goda eller onda.
"Nej nej nej!", protesterar vi och drar fram det ondaste vi kan tänka oss för att på sätt exemplifiera något som är ABSOLUT ont ... ,
"Hur kan man säga att denna bestialiska ondska endast är en relativ roll?" utbrister vi indignerat.
Vad vi sedan gör är att dra fram hjälterollen som besegrar denna bestialiska ondska och visar på vilket mod, vilken kärlek och vilken styrka denna hjälteroll besitter.
"Hur kan vi säga att denna godhet endast är en relativ roll!?" Vår indignation finner ingen gräns när hjälten ifrågasätts. Jag skriver "vi" men menar såklart rollen Björn - såsom han var innan hans tro på värdet av denna indignation började vackla.

Idag finns det bara en sak jag ser ett värde i och det är vad som alltid finns här - hos alla - överallt. Hjälten kan så lätt börja döda för det godas skull. Det handlar om rädsla. Rädsla för att bli avslöjad som en rollkaraktär - en relativ roll utan substans, utan värde. Hjälten har inget värde i en absolut mening, hjälten är en roll i berättelsen om det goda vs. det onda. Utan ondska kan ingen godhet finnas. Utan berättelsen finns varken godhet eller ondska.

Allt detta är självklart för många, jag vet, men det är en svårsmält självklarhet. Alla vill ha en hjälte men ingen vill ha en skurk. Ta bort skurken och hjälten tvingas ofta ta skurkens plats. Våra befriare idag blir våra fångvaktare imorgon. Detta står skrivet med stora blodiga bokstäver i våra historieböcker men likt förbannat längtar vi efter att en befriare skall träda fram på scenen. ... just det, SCENEN, det var ordet. Nu bara måste jag dra fram det där Shakespearcitatet igen

"Life’s but a walking shadow,
a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more.
It is a tale told by an idiot,
Full of sound and fury,
Signifying nothing."

Vad finns alltså bakom våra roller och masker? Dessa masker och roller är egentligen berättelser. Så vad finns då bakom våra berättelser? När vi formulerar frågan så blir det tydligare. Bakom berättelserna finns fler berättelser ... såklart. Jamen bakom dessa berättelser då? Fler berättelser ... såklart.

Stillhet / Närvaro / Självet / Nuet / Våtheten / Upplev-ANDE / Vet-ANDE / Medvet-ANDE / ... etc.

Vad är alla dessa tjusiga ord som jag tapetserat den här bloggen med?
Berättelser ... såklart. Fler berättelser.

Ord är färskvara. I alla fall mina ord. Dom börjar stinka efter ett tag. Så jag plockar in lite nya - nåja, nygamla. Här kommer två citat av Jed McKenna.

"One does not undergo the process of awakening out of love for the true but out of hatred for the false: a hatred so intense that it burns everything and spares nothing."

Det är ganska tänkvärt. För hur kan vi veta att vi vill vakna upp så länge vi sover. Hur vet vi att inte drömmen är mycket bättre än vakentillståndet? Jag menar, när vi har vaknat så har vi vaknat och då är det liksom inte nån big deal längre att prata om uppvaknande. Så resonerar det här intellektet som rumsterar om i Björns lilla skalle.

Eller vad sägs om detta:

"... if it ain't abiding. it ain't shit—just another ride in the park."

Tänkvärt som en kompass. Jajaja, jag vet, det är också berättelser. Inget annat än berättelser. Men färska fina fingervisningar till det som är bortom orden ... THE BELOVED ... alltid där, viker aldrig från vår sida ... vi är villkorslöst älskade!!!

23 kommentarer:

  1. Det är en bisarr värld vi lever i. Ja vem är skurken och vem är hjälten... egentligen... ;)

    Allt handlar om relationer. Vad vi gör mot oss själva och mot andra. Att försöka se konsekvenserna av våra beslut verkar helt meningslöst när det kommer till myndighetsutövare som hela tiden tittar bakåt; istället för nu och framåt.

    Jag kan spela roller ett tag fast jag är vaken, men det håller inte i längden. Jed McKennas citat om falskheten är precis så jag resonerar!

    Tack!

    SvaraRadera
  2. PS. Och därav min förtjusning för Vulkangudinnan... :) Jag vill ju bara spy lava på all falskhet.

    SvaraRadera
  3. Hej vännen!! Så äntligen snubblar jag in här, det är oklart vad jag vinner för pris den här gången, klart är att jag tar priset för segast och dåligast på att hålla kontakten trots att viljan faktiskt finns - tro det eller ej - och genom att härmed HÖRA AV MIG at fkin last ska ångesten och det dåliga samvetet utrotas :)

    Igen - HEJ!! Jag har saknat att prata med dig! Det där långa mailet som jag spenderat timmar framför datorn med att skriva och sedan raderade istället för att skicka, ska jag skicka en gång till så småningom. men nu ska jag kommentera ditt inlägg för dagen.

    Jag är lat, stressig och du skriver så mycket. Jag har läst, fast ganska fort. Skummat igenom :) Så om jag missat nån poäng så kan det vara därför.

    Ok, roller. Att det finns vissa som skulle vara mera äkta, mer "den man innerst inne är". Jag vill protestera lite mot det, med förklaringen att inget på nåt sätt är mer äkta än det andra. Allt bara liksom är, utan värdering. Egentligen. Men det beror ju på hur man ser det. Som allt annat.

    Vi börjar med de sidor hos oss som vi anser vara de "goda". De bästa, de som bringar positivitet, kreativitet och kärlek i oss, runt oss och för oss framåt. De får oss att trivas med oss själva, älska oss själva, att fördjupa sig i dem hjälper oss att förstå VAD och VAR vi vill och på så sätt leder de oss till en plats av frid och harmoni till skillnad från en av ångest, olycka, obalans.

    De "onda" sidorna leder åt motsatt håll då givetvis. Att gräva ner sig och följa dessa resulterar i att man sannolikt väljer sådant som gör att man hamnar på en plats av olycka, både mentalt och fysiskt.

    Så de "goda" sidorna hjälper oss mot lycka, självförverkligande, självkännedom, frihet, extas, ännu större lycka, ännu större vishet, frihet, extas etc. De får oss att känna oss vackra och starka, vi lever "sant" och "rätt", i enlighet med oss själva och våra värderingar, den bild vi vill ha av oss själva. Vårt ÄKTA jag.

    De "onda" sidorna stänger och spärrar in, fängslar, bryter ner, får oss att ignorera vårt hjärtas röst och vår själs vädjan om att lyssna på de "goda"... (för själen och kroppen vill ju vara lyckliga, det är dit de strävar, inte sant?) De får oss att skämmas över oss själva... vi tycker att de plockar fram de fula i oss, det OÄKTA, det som vi inte vill ska vara en del av oss därför att det är "dåligt" och gör oss olyckliga.

    Men å andra sidan så skulle det ju inte kunna existera "goda" sidor om inte det fanns "onda", vi skulle ju inte kunna uppleva den ena utan den andra. Plus att "Onda" sidor kanske visserligen leder till "dåliga" beslut som gör att vi direkt hamnar på en mörk plats och i kris, men på sikt visar sig den krisen ha gjort underverk med oss och vår utveckling. Den kanske till och med krävdes för att vi skulle upptäcka de nya aspekter av oss själva som vi nu betraktar, nya "goda" sidor vi inte visste eller trodde oss om att ha. Då är ju onda sidor lika nödvändiga som goda. Fast det är vi kanske överens om.

    Äktheten då. Och rollerna. Ja men jag hävdar att de "onda" sidorna alltså är lika äkta som de "goda". Det som skiljer dem åt är värderingen vi lägger i huruvida de är "bra" eller "dåliga", om de passar in i bilden vi vill ha om oss själva, om vi är stolta över dem eller skäms, och om de leder oss mot lycka och frid.

    Jag tror att alla roller är lika äkta och lika oäkta. Men kanske att vi kan uppleva en större äkthet i de där vi handlar så att säga... "sant" mot oss själva. Sant mot magkänslan kanske. Då kan iallafall jag uppleva en känsla av att vara "äkta" och agera "äkta". Men egentligen handlar det ju om att vill vara lycklig och fri från smärta på olika sätt. Och jag uppnår det genom att lyssna på mitt hjärta, på magkänslan. Men var den kommer ifrån, hur mycket som är mitt "autentiska" jag och hur mycket som är påverkat av samhällets normer, värderingar och den värld jag lever i, det är oklart....

    En sak vet jag, om jag försöker föreställa mig att livet skulle vara en teaterscen, och jag är fri att spela vilka roller jag vill, låtsas vara vem jag vill och att allt liksom vore på lek, som när man var liten - vad LÄTT livet vore, och vad mycket ROLIGARE. Hänger du med? Bara tanken på det tar liksom udden av allvaret i livet, om allt bara vore en improvisationsscen där allt är tillåtet och du kan vara vem du vill, det är bara att spela på utav bara fan. Hajjar du? Du har den här kroppen, du kan bestämma vilka steg den ska ta, vad den ska säga, om den ska hoppa, om den ska springa. Jag brukar föreställa mig att jag är en liten plutt som sitter bakom ett stort tangentbord med tillhörande styrspak i det kontor som finns bakom min panna - och därifrån har jag tillgång till den här stora varelsen, som jag har makten att beordra att göra vadsomhelst. Vilka möjligheter!!!

    Kan hända att jag svamlar, upprepar mig och snurrar till det å det grövsta. Men jag har åtminstone hört av mig. Och det med råge. Fan om du bara skummat igenom ;)

    SvaraRadera
  4. Gud vad jag borde läsa igenom innan jag skickar. ursäkta talspråket.

    igen - alla roller är "äkta" roller. eller "oäkta". de leder till åt olika håll bara. det var det jag försökte säga tror jag :)

    SvaraRadera
  5. Alexandra!
    Plötsligt såg jag vad du håller på med! Jag har sett det hela tiden men inte lagt ihop bitarna. Du har lämnat den andliga drömmen bakom dig. Du är på väg att vakna upp på riktigt Alexandra!!! Och att jag ser det först nu säger en del om mig och vad jag pysslat med.

    Jag förstår din förtjusning över Vulkangudinnan! Verkligen!:)

    SvaraRadera
  6. När jag tänker på människans berättelser och likväl roller och olika scener som vi framträder på så tänker jag på skeendet inuti glasburken. Tänkvärt ämne Björn. Skulle vi se oss själva i en liten glasburk i full färd med att gå runt, runt och runt så skulle vi ju förstå att det är alldeles galet. Det skulle vi också tycka om vi såg att någon mycket större än oss stack ner en pinne för att befria oss ur glasburken och vi väjde för pinnen i tron att pinnen kom för att skada oss. Det som är skillnaden när vi är inuti glasburken är att vi inte uppfattar att vi går runt och runt hela tiden eftersom vi kan se igenom glaset, precis som fisken i akvariet.

    Vi vet inte att vi lever i en glasburk eftersom den är rund. Till slut när vi gått så där en miljon varv eller mer tänker vi att det måste ju finnas något mer. Vad är egentligen meningen med det här. Vi börjar förstå att vi sitter fast i ekorrhjulet. Denna burk är som en teater med i många fall flera scener som jag ser det.

    Skådespelet tycks verkligt för oss eftersom synen inne i glasburken är klar. När vi råkar snegla igenom glaset ser allt suddigt och overkligt ut. Troligen gör vi bara det på natten eller i meditation. Ja Björn, hur ska vi veta om vi vill vakna upp så länge vi sover? Hur ska vi veta att vi verkligen vill komma ut ur glasburken så länge vi sneglar genom glaset. Hur vet vi över huvud taget att vi sitter i en glasburk och att vi går runt, runt? Det kan vi omöjligt göra eftersom glas är genomskinligt. Tiden får avgöra. När kroppen börjar bli trött av att vandra och själen blir yr i bollen av att aldrig riktigt kunna se. Skiktet mellan dröm och verklighet är viktigt men troligen omöjlig att lära sig se/uppleva. När vi somnar in, vet vi inte att vi gör det och plötsligt är vi vakna utan att ha vetskap om själva uppvaknandet. Denna skiljelinje är som glasburkens vägg. Den visar oss var vi ska vara utan att vi vet om det. Så börjar vi längta ut och fattar inte att vi har så många vägar ut, vi ser de inte för vi tror att dessa vägar är hot mot oss på något sätt.

    Ni har väl hört historien om mannen som led sjönöd på havet. Han visste att Gud skulle rädda honom och avvisade flera båtar som kom förbi i tron att Gud skulle rädda honom. Tillslut sjönk båten och han dog. När han kom upp till himmelen frågade han Gud varför han inte hade räddat honom och då säger han att det hade han visst gjort. Han hade skickat den ena båten efter den andra men han såg inte dessa båtar som Guds verk.

    Det är med andra ord svårt att se vägen ut ur glasburken eftersom vi inte vet att vi sitter i en och eftersom skiljeväggen är svår att uppleva och erfara om inte omöjlig. Tro är troligen den enda vägen. Tro, hopp och kärlek. Så fort vi börjar tro urskiljer vi tydligare vad som finns på utsidan och vi använder tron vi har likt spindeln använder tråden som den spinner. Till slut har vi vävt ett nät som vi kan klättra upp till toppen av burken på. Då kan vi hoppa ut i skapelsekänslan, kärleken. Tro, hopp och kärlek.

    Jennyli

    SvaraRadera
  7. eliosophy!
    Jamen livet är ju en teaterscen och visst är det kul! Vi är helt överens där... tror jag ... för du skriver att du försöker föreställa dig att det är så. Men jag är övertygad (i alla fall så länge det inte blåser styv kuling)
    Frågan är då, har jag det roligare än du? Finns det inget som helst allvar i mitt liv nu?
    En samvetsfråga. För jag har liksom lyft bort allvaret från livets oliak områden och lagt hela skiten på ett enda område - sökandet. Men nu orkar jag inte släpa omkring på sökarallvaret heller längre.

    Och då, vad händer då, börjar det stora allvaret då? Vad tror du?
    Är allvar överskattat? Räcker det inte med att veta att vi skall dö och att jorden kommer brinna upp? Måste det bli allvarligare än då?

    Så himla skönt att du äntligen utrotat det dåliga samvetet! Fantastiskt kul att höra ifrån dig. Som alltid! :)

    SvaraRadera
  8. Jennyli!
    Du skrev:
    "Vi vet inte att vi lever i en glasburk eftersom den är rund. Till slut när vi gått så där en miljon varv eller mer tänker vi att det måste ju finnas något mer. Vad är egentligen meningen med det här."
    Jag vet inte vad det är med det du skriver här med det är väldigt befriande och jag måste skratta! Det är så himla basic på nåt vis. Det är så allmänmänskligt! Helsköna formuleringar du serverar här:)

    Vet du varför jag skrattar så mycket? Det är för att jag inser att det mesta jag skrivit om här på min blogg varit ett nytt ekorrhjul för mig. Och att se det är befriande i sig. Men jag skall inte vara orättvis mot mig själv heller. Det finns några grejer jag skrivit som håller. T.ex. frågan, vad är det som alltid, likt en spegel, förblir orört av alla berättelser om mig och mitt liv? Den frågan är guld. Och det enda sanna och äkta jag någonsin gjort är att om och om igen låta den frågan leva i mig. Brinna i den frågan. Kapitulera inför den. Smälta ihop med den mer och mer.

    Måste dela med mig av en kortversion av en annan historia om Gud.
    En helig man dör, kommer till pärleporten och knackar på.
    - Vem är du och vad vill du? , frågar Gud.
    - Jag är den och den och har gjort det och det och vill komma in i himlen, svara mannen.
    - Tyvärr, svara Gud. Det finns inte plats för dig här.

    Om man skall berätta historien på rätt sätt så upprepas den här proceduren gång på gång. Först berättar mannen om allt bra han gjort. Sedan om alla sina synder. Men inget hjälper.
    - Tyvärr, det finns inte plats för dig här, svarar Gud varje gång.

    Åren går och mannen sitter där utanför pärleporten och funderar och funderar. Till slut börjar han fundera på vem den här personen egentligen är som gjort alla dessa goda gärningar och som begått alla dessa synder. Plötligt börjar han skratta. Han knackar på porten, Gud öppnar och säger.
    - Vem är du?
    - Jag är Du, säger mannen.
    - Kom in, svara Gud. Det fanns aldrig plats här inne för både dig och mig.

    SvaraRadera
  9. Ja den historien var tänkvärd. Det är ju precis så det är. Vi är Gud. Så låt oss verka och vara i Guds ljus, det ljus som tveklöst är vi. Det ljus som tyder alla språk. När ljuskällan kommer inifrån behöver vi inte vara rädda att gå vilse. Att gå vilse är bara en illusion. Vi är alltid där vi ska vara eftersom den egna kroppen är där vi har valt att vara. Titta noga efter där under ytan. Vi är redan hemma.

    Att komma till insikt om det är att börja titta genom glasburken vi vandrar runt i och faktiskt stanna upp. Titta ut eller titta in, det spelar ingen roll för det är samma sak. Tack Björn för din kommentar. Det är basic och det är så skönt att komma tillbaka till det som är grunden. Det spelar ju faktiskt ingen roll hur många varv vi går för vi kommer alltid tillbaka till samma plats förr eller senare.

    När vi inser det är det dags att sätta sig ner på den platsen och börja söka där. Varför inte. Luta oss mot glasväggen och smälta samman med den. Den där skiljeväggen som vi egentligen inte kan uppleva, stunden när vi somnar in eller vaknar upp. Ett tillstånd som är helt bortom all upplevelse. Nästan lite kusligt att luta sig mot en sådan vägg, men det handlar om att våga. Våga tveklöst upphöra med vad som är antingen, eller. När vi uppväger tid och tidlöshet med varandra slutar vi balansera.
    kramar
    Jennyli

    SvaraRadera
  10. Jag menar alltså att den egna kroppen är den plats som vi har valt att vara på. Ord kan lätt missförstås. Sen kan ju kroppen ha olika förutsättningar beroende på var i världen den befinner sig så klart.
    :) Jennyli

    SvaraRadera
  11. Och föresten Björn, du har nog hjälpt de flesta av oss andra att hitta vägen ut ur våra ekorrhjul. Självkritik är ju bra ibland men du har så otroligt mycket klokt att säga. Fortsätt med det.
    Jennyli

    SvaraRadera
  12. Jennyli!
    Du skrev:
    "Vi är alltid där vi ska vara eftersom den egna kroppen är där vi har valt att vara. Titta noga efter där under ytan. Vi är redan hemma."
    Och du, äventyret börjar när vi ifrågasätter den inlärda gränsen mellan min kropp och universum. Den gränsen är en berättelse som vi behöver lära oss men det är bara en berättelse... ser vi när vi följer ditt råd och tittar efter noga:) Åh vilket äventyr! Klart att vi redan är hemma - var vi än är - vi kan inte vara någon annan stans än hemma!

    Sådär tillåter jag mig att lämna den inlärda programmeringen av hur det är.

    SvaraRadera
  13. Hej Björn!

    Undrar om det finns någon människa som ÄR sig själv, utan någon roll emellan. Jag kan se en sådan i Eckhart Tolle, men jag kan ha fel.

    Shakespeare är ruggig. Ingen kan som han beskriva egots rävsluga nycker och självrättfärdiganden.

    Ingen godhet kan existera utan ondskan...
    Relativt gott kan inte existera utan relativt ont. Och relativt gott är inte godhet det heller. Men vi känner oss ursäktade när vi väljer det. Det är egots godhet.

    Tack för Ken Wilber-bok-länken! Den är verkligen superbra!

    SvaraRadera
  14. Som jag ser det kan vi aldrig välja bort "onda" känslor; girighet, avundsjuka, ilska osv. Vi kan låta bli att agera ut dem men vi måste få lov att uttrycka dem - annars skapas ännu mer "tryck"/ångest osv som måste ut förr eller senare. Ingen människa är 100% ljus i sin fysiska manifestation här och nu. Vår kärna är det - vår själ - men inte ihop med vår kropp och vårt ego.

    SvaraRadera
  15. Gränsen mellan kropp och universum ja, eller gränsen mellan kropp och evighet. Detta är något som jag återkommer till ständigt. Det är grundläggande egentligen och mötet mellan kropp och evighet är just den plats där kommunikationen sker. Det är brännpunkten om man säger så.

    Universum verkar även inom den fysiska kroppens gränser och den fysiska kroppen verkar utom sina fysiska gränser. Detta är väldigt svårt och jag får ständigt komma tillbaka till detta. Den där gränsen, var går den. Den verkar finnas på flera olika plan och när vi har nått en gräns så kommer snart en ny. Tills vi når fram till skiljeväggen som är så tunn att seendet inte luras. Så vi är ute på vårt livs äventyr, så sant som det är sagt. Det gör ont när vi råkar rusa in i glasväggen men har vi tur går den sönder. Den kris som gör mest ont gör mest nytta, med andra ord.

    Vi skalar bort ett lager på löken för varje kruka vi krossar. Löken är vår kropp och krukorna är universum/evigheten. Ju längre ut desto längre in. Så som i himmelen, så och på jorden.

    Jennyli

    SvaraRadera
  16. Jennyli - måste bara säga att jag älskar din glasburk - mycket tydligare än ett hamsterhjul. Ja, nog är i alla fall jag som en lök :)

    SvaraRadera
  17. Perra!
    Bra uttryckt - relativ godhet är egots godhet. Håller med!
    Angående att leva utan roller. Att ta på sig sin roll på samma sätt som man tar på sig sina kläder tror jag är melodin. Det funkar för mig eftersom jag inte brukar identifiera mig med mina kläder. Jag anser inte att mina kläder säger nåt om vem jag är. Jag menar, jag handlar på Dressman när det är rea där. Hallå eller? Om jag trodde på att kläderna säger nåt om mig skulle jag inte ta i en dressman-skjorta med tång.
    Jag tror vi kan komma till samma attityd med rollerna. Vi tar nåt bara. Jag tror Tolle tänker så. Ok, säger han på morgonen, nu ligger rollen andlig lärare där på stolen och nåt måste jag ju ha på mig. Så då tar jag den rollen. Och han tror inte för en sekund att han ÄR den rollen.

    SvaraRadera
  18. Telluselle!
    Ok, jag är med. På samma sätt som vi måste få fisa ibland så måste vi få bli arga. Jo men absolut. Dom där love & light människorna är helt enkelt identifierade med sina känslor. Dom tror att dom ÄR sina känslor. Och då blir det himla viktigt att alltid ha love & light känslor.
    Intressant. Kan det vara så att det är lika tokigt att identifiera sig med känslor som att identifiera sig med sin avföring? Är den frågan tokig?
    Jag menar. Ingen säger ju, - det kommer ut bajs ur mig, alltså visar det att JAG är oren.

    SvaraRadera
  19. Jennyli!
    Ja var går den där gränsen mellan kroppen och universum. Som jag ser det är det till syvende och sist berättelser som utgör gränsen. Vi kan ju säga att vår kropp är mänskligheten. Och sedan dra gränsen där. Mellan "MÄNNISKAN" och naturen t.ex. Eller så kan vi dra gränsen mellan vår kultur och andra kulturer. Det känns lika sant eller osant. Åker vi bil går gränsen mellan mig och universum där bilen har sina gränser. Gränser är berättelser. Spöklika mentala konstruktioner. Det är vad jag ser.

    SvaraRadera
  20. Björn!
    "One does not undergo the process of awakening out of love for the true but out of hatred for the false: a hatred so intense that it burns everything and spares nothing."

    Ja! Det där citatet från Jed McKenna tilltalade mig MYCKET! Härom dagen såg jag med skärande glasklarhet hur jag (som sinnet) bara var ett enda hopkok på allehanda roller, mönster, beteenden och icke att förglömma - historier. Gud vad jag är less på detta just nu. ;) Och det känns förbaskat skönt att vara det också. Burn it out, som Adya säger...

    Ska vila från alla roller och historier i helgen tror jag. ;) Ha en fin helg allihopa! :)

    SvaraRadera
  21. Crystal!
    Ah, just det, burn it out! Själv såg jag två underbara klipp med Adya. Dom två nya här http://www.adyashanti.org/index.php?file=watchvideo
    Kom som på beställning... det här är en magisk resa Crystal. Rent res-ande ... utan resenärer... :)

    SvaraRadera
  22. Björn!
    Oj, det där var perfekta klipp, TACK! Först var jag bara fascinerad över budskapet. Men sen, ja sen började jag skratta och som jag skrattade. No self! :) Björn, det är inte bara magiskt, det är en otrolig humor i det här också. Vilket intrikat teaterstycke! Vem kan ha skrivit något sådant? ;D

    SvaraRadera
  23. Crystal!
    ... ja visst är det intrikat. Det är Maya som ligger bakom tror jag, Maya ligger bakom allt ... men vad ligger bakom Maya? ... hmm :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1