torsdag, maj 07, 2009

"Nu skiter jag i det här", sade upplev-aren

Det slog mig på Valborgsmässoafton att det krävs en ansträngning för att upprätthålla berättelsen om upplev-aren ... denna mentala konstruktion som kallas subjektet, egot, Björn, etc. Det slog mig också att upplev-aren för det mesta (kanske alltid) är helt onödig. Det var inte som att jag knäckte en gåta eller avslöjade en hemlighet - jag har faktiskt tittat rakt på detta faktum hela mitt liv. De senaste åren har jag också genomskådat det här tack vare en rad omvälvande insikter som jag också fått bekräftade genom att höra och läsa om andras upplevelser ....
... och ändå, kan ni fatta, ändå kändes det som att det var första gången jag såg detta.

Nu är det en vecka sedan och som efter alla sådana här öppningar börjar vissa effekter att klinga av, samtidigt som andra effekter börjar visa sig.
En effekt är att det blir konstigt att skriva inlägg här på bloggen. Inte fel eller negativt, bara konstigt. Den här sista meningen t.ex. var konstig att skriva. För VEM är det konstigt? Jo, för upplev-aren som först måste skapas och sedan göras till en identitet.

Detta vårt "normala" vakentillstånd är inte naturligt för mig nu. Det känns konstlat och fiktivt. Så för det mesta säger upplev-aren "Nu skiter jag i det här". Hela den här dualistiska leken är ändå bara ett påhitt. Följden blir att de flesta idéer och tankar kring Vichara och allt annat liksom självdör. Kvar finns det som aldrig förändras, det som alltid finns här ... det som har många namn men inget namn som kommer i närheten - ett namn är rent UPPLEV-ANDE.

Det är som att upplev-aren skapas för att snart inse att den inte behövs och därför kan falla tillbaka in i rent UPPLEV-ANDE. Upplev-aren uppstår som en våg på rent UPPLEV-ANDE. Så fort upplev-aren inser att den är identisk med rent UPPLEV-ANDE säger den .... "nej, fan, nu skiter jag i det här". Vad är vitsen?
Ja de kan man verkligen fråga sig. Jo, det är ju lite av en vits, man skrattar lite, men mest gråter man. Upplev-aren är aldrig nöjd, aldrig hel, aldrig färdig. Upplev-aren behöver alltid fler upplev-elser, bättre upplev-elser, mer "andliga" upplevelser etc. Upplev-aren är så jäkla needy så det är skrattretande.

Det lustiga är att det är först när upplev-aren blir så där riktigt less och omotiverad och säger oandliga saker som "nej fan, nu skiter jag i det här", som saker börjar falla på plats. Det är väl detta som kallas för "surrender" eller överlåtelse ... till Gud/Sanningen eller vilket namn vi väljer.

Det omvälvande i detta är att man inser att rent UPPLEV-ANDE är helt oberoende av upplev-aren.

En liten modell:

Upplev-aren <-> rent UPPLEV-ANDE <-> Upplev-elser

När upplev-aren ger upp och smälter ihop med rent UPPLEV-ANDE händer något häftigt - då blir alla upplev-elser identiska med det rena UPPLEV-ANDET. Då spelar det ingen roll vilka upplev-elser som infinner sig eftersom inte finns någon upplev-are som kan påverkas - upplev-aren har blivit ett med rent UPPLEV-ANDE.

Oj, detta är abstrakt och inte alls nåt bra inlägg säger en röst. Upplev-aren har åter, för miljonte gången, konstruerat sig självt och fått för sig att det gör skillnad vilka upplev-elser blogg-läsarna får. Men processen självdör i sin linda och jag konstaterar helt frankt - detta går inte att uttrycka med ord och i verkligheten finns det inte vissa försök som är bättre och andra som är sämre. Bättre och sämre finns bara så länge upplev-aren kämpar på och inbillar sig att saker gör skillnad.

Jag vill att alla som kämpar på skall fortsätta göra det så länge dom orkar. Det finns inget annat sätt att komma på det här än att "gå i väggen". Ofattbart nog tycks man behöva gå i väggen gång på gång också. Undrar om detta är min sista gång eller om upplev-aren åter kommer få vind i seglen och börja tro att den finns på riktigt.

Jag är rent UPPLEV-ANDE och upplev-aren och upplev-elserna är (som John Sherman säger), beside the point. De är som moln som bildats från UPPLEV-ANDETS ocean. Och sedan, när molnen inte orkar längre, faller dom tillbaka i havet som REGN.

REGN, REGN REGN.....
Det regnar.
Det är vad som händer här i berättelsen om Björn och hans liv. Björn regnar ner i UPPLEV-ANDETS ocean.

Hem.
Hem, ljuva hem.

12 kommentarer:

  1. Strålande inlägg, Björn!

    Känner helt igen mig.

    SvaraRadera
  2. Yes!!! Vad underbart att läsa, Björn. JA! :D

    Vi får gå i väggen igen och igen tills det inte längre fyller någon funktion. Magdalena skrev så intressant om det längre ner, liksom Olof. Tack till er alla för den här läsningen. Jag känner igen mig, jag med! :)

    Ja, igen och igen påminns man. Har dock slutat fundera över när det blir den sista gången. Det får väl hålla på tills det inte längre behövs. Men för var gång jag dunsat in i väggen märker jag en sak allt tydligare: efteråt blir upplevelsen vågen allt mindre intressant medan upplevelsen av havet blir allt starkare...

    Källan... :D

    Love! :)

    SvaraRadera
  3. David!
    Jag känner igen dig ... i allt!

    SvaraRadera
  4. Magdalena!
    Se mitt svar till dig under - http://bjornclausen.blogspot.com/2009/04/inget-nytt-liksom-men-det-ar-harligt.html

    SvaraRadera
  5. Crystal!
    Härligt att du är tillbaka igen!:) Du skriver att du slutat fundera över när det blir sista gången som du tvingas till surrender ... och jag ler och inser att det såklart också är något att ge upp:)
    Det är ju berättelsen om sökaren Björn. Haha:) Är han klar nu? Oj oj, med spänning följer vi hans färd. .... Hahaha ... jag säger bara. Berättelsen om en berättelse. Va!? Hur fiktivt kan något bli. Först hittar vi på en huvudperson ... han skall heta Björn ... och sedan hittar vi på en berättelse om hur han söker och söker och kommer närmare och närmare ... VADÅ???? Vad kommer han närmare och närmare. Insikten om att han bara är en påhittad berättelse och att hela hans sökande också bara är en påhittad berättelse. Såklart!

    Hela tiden väntar The Beloved på honom. Alltid vid hans sida. Sviker aldrig. Han ger upp när han ger upp. Behöver han tio liv till, tusen liv, hundra tusen liv. Vad spelar det för roll. The Beloved har tid för The Beloved är evigheten. The Beloved är redan Björn. The Beloved har alltid varit ALLTID ... the One without a second. ... nothing ever happened ... Björns mantra:)

    SvaraRadera
  6. Björn,
    Jag har aldrig varit borta. :D Bara pausat lite i skrivandet här eftersom annat tagit vågens uppmärksamhet. Apropå det, jag gillar verkligen det där Adyashanti säger: "I'm inclined to...". Ja ditten och datten i Maya ska ju hela tiden skötas, i det här fallet skulle revisorn och skatteverket ha sitt. Vågens existens i Maya ska ju, trots längtan efter The Beloved, ändå underhållas och skötas, eller kanske just därför? :)

    The Beloved, ja. Så underbart du skriver om att The Beloved ÄR evigheten. En gång hade jag en mycket märklig och häftig andlig upplevelse av The Beloved. Jag har aldrig försökt sätta ord på den, men känner att jag ska försöka göra det nu.

    För en stund - som kändes som en evighet - var jag inte längre vågen utan plötsligt VAR jag The Beloved! Och The Beloved såg på vågen, dess existens, dess kamp och alla dess förehavanden i Maya, med en sådan oändlig kärlek och ett sånt oändligt tålamod. Och allt var väl, allt var SÅ himla väl! Allt var preciiiis som det skulle vara. Ja, det var total frid.

    När jag kom tillbaka som vågen igen, kände jag hur otroligt fjuttiga alla vågens umbäranden och problem var. Herregud liksom! :D Det var en mycket intressant upplevelse. Haha, ja, det var väl bara förnamnet egentligen. Detta går att begrunda mera, känner jag. :D

    Kram!

    SvaraRadera
  7. Jag är också på "skiter i det här och drar till Hawaii istället-humör". Men jag läser en väldigt bra bok just nu som omfamnar Dualismen och gör själva integrerandet som ett helande. Ska skriv om det på min blogg när jag läst färdigt. Boken heter "Why good people do bad things" av Debbie Ford.

    SvaraRadera
  8. Crystal!
    Tack för dina underbara ord om att "allt är SÅ himla väl och preciiiis som det skall vara".

    Den som tycker något om det som är - tyckaren - den entiteten är en berättelse, en konstruktion. När tyckaren inte längre behöver konstruera sig självt då är det uppenbart för ... allt och ingen ... att allt är VÄL. Uppenbarligen har tyckaren aldrig behövts. Det är förunderligt men tyck-ANDE utan tyck-are är som rent varande, rent vet-ANDE. Det är som att rent vet-ANDE ihop med konstruerade subjekt får olika färger. Does that make sense?:)

    SvaraRadera
  9. Alexandra!
    Ser fram emot att höra om boken du läser! Skall kika in på din blogg!

    SvaraRadera
  10. Björn!
    Haha, vilken härlig ordekvilibrism! Underbart! YES, it make sense! Nej tyckaren kanske aldrig har behövts, men de flesta av oss verkar ändå ha en sådan. :) Tyckaren kanske kan jämföras med en blindtarm eller? :D Men för att fatta att den inte behövs, behöver man kanske ha fått någon slags upplevelse av rent vet-ande och var-ande, eller hur? :)

    SvaraRadera
  11. Crystal!
    Jaa, tyckaren är jobbig, både att konstruera och hantera.

    Om jag anstränger mig kan jag säkert komma på nåt fint att tycka om tyckaren ... :)

    Det skulle vara fantastiskt att hitta ord som tydliggör att det som ser ut som leda och uppgivenhet i själva verket är ... flöde. Mentala konstruktioner stoppar upp flödet. Jag skall skriva ett litet inlägg om det nu och om hur detta framträder som ett huvudtema inom Vedanta.

    Flöd-ANDE är nog ett bättre ord.

    Jag vet att rent veta-ande och var-ande flödar där du är också Crystal. Samma som här:)

    SvaraRadera

UA-3343870-1