torsdag, maj 28, 2009

Seendet ser - inte tanken "jag ser"

Tanken - jag ser - kan inte se.
Så enkelt är det. Och så svårt för tanken - jag ser - att kliva ner från scenen. För vad väntar när denna tanke kliver ner från scenen? Ett skott i pannan. Så bara. Inget snack. Smack. Dead.

Fler tankar hotas av avrättning. Tanken - jag vet - kan inte veta. Det är vet-ANDE som vet. Allt. Alltid. När tanken - jag vet - kliver ner från scenen väntar ingen bödel där nere. Bara .... som saltkristallen upplöses i havet ... typ.

Samma sak gäller förstås tanken - jag ser -. Dramat med skott i pannan var ett tramsigt infall. Jag menar hur blodigt kan det bli när man skjuter på en skugga? Kan någon arresteras för att ha skjutit en skugga i dess skugg-panna?

Kan förresten tanken - jag gör något - någonsin göra något?
Det är sinnessjukt att tro att tankar kan göra något. Det är ju bara tankar ... eller hur? Ändå är det vad alla tror. Jag gör saker. Visst gör jag det säger dom. Alla gör saker... eller gör inte saker. Vissa ligger bara hemma och orkar inte ta sig för något.

Som bekant upphör sinnessjuka grejer att vara sinnessjuka när tillräckligt många tror på dom. Nazismen är ett bra exempel. Hur var det möjligt? Kunde verkligen någon vettig människa tro att allt som var fel var judarnas fel? Ja det kunde dom. Men en ensam människa hade inte kunnat tro det. Det krävs fler.

När det gäller tron på att tanken - jag gör saker - någonsin kan göra saker - ja då är det fler som tror på den.
Hur menar jag? Jo, helt enkelt. Om den här kroppen med tillhörande hjärna går till jobbet nu om tio minuter ... ja då är det helt enkelt just så. Det är kroppen med tillhörande hjärna som går till jobbet. Tanken - jag går till jobbet - kan aldrig gå till jobbet.
Jo, ja, men det är ju ändå tanken som liksom startar hela processen kunde man tycka. Tankar blir handlingar liksom .... Jag blir vad jag tänker och bla bla bla. Tankar skapar och bla bla bla ...

Den stackars tanken - jag går till jobbet - försöker slingra sig. Lögnen försvarar sig. Lögner är väldigt defensiva ... och kreativa ... och jävligt rädda. IFRÅGASÄTT MIG INTE. För att boosta upp sig skapar tanken - jag går till jobbet - en massa andra tankar. Tanken kroppen och hjärnan och hur dom hänger ihop och allt detta rubbish är mer tankar som inte har kraft att göra ett skit.

Det behövs inte. Seendet ser. Vet-ANDE vet. Gör-ANDE gör. Tanken - jag vet - vet inte ett skit. Tanken - jag gör - gör inte ett jota. Men för helvete! Är det inte uppenbart att tanken - jag går till jobbet - är en efterkonstruktion. Seendet ser det. Tanken - jag ser - släpar efter. Den kommer alltid efter NU. Tanken NU kommer också efter NU.

Det är sant att verkligheten bara finns NU. Och allt annat är lögn. The Power of Now. Och jag vill tillägga. Lögnernas totala kraftlöshet. Seendet, vetandet, upplevandet vilar i det. I sig självt.

19 kommentarer:

  1. Seendet vet och vetandet ser skulle jag vilja säga...

    Tonerna syns och tavlorna hörs...

    Skapelsen strävar mot ursprunget

    ...för att spinna vidare på korta kommentarer ;)

    Jennyli

    SvaraRadera
  2. Ja vad bra skrivet!

    Förresten, snygg makeover på din blogg. Gillar orden i blogglogon. :D

    Kram från Crystal, också en påhittad figur i teaterstycket.

    SvaraRadera
  3. Anton!
    Det blir kanske mer hard-core advaita här. Se upp!:)

    SvaraRadera
  4. Jennyli!
    Dina långa kommentarer är underbara, men den här var också underbar!
    Ja men visst, må orden flöda i och ur varandra. Gränserna är påhittade. Klart vi kan lyssna på tavlor!

    SvaraRadera
  5. Crystal!
    Tack Crystal! Jag skall berätta vad som ligger bakom detta tonartsbyte. Jag läser NU den mest kraftfulla bok om Nondualism jag stött på. Kolla här. http://www.silksoundbooks.com/authors/david-carse/

    Finns att tanka hem som ljudbok IDAG, NU på en gång ... va!? vad säger du Crystal:)
    Själv har jag fått låna ett pappersex. Kan knappt ta i sidorna, dom är brännheta:)

    Fick låna den av en vän och började läsa igår kväll. Det bidde inte mycket sömn kan jag säga.
    Vad föregick då det här? Jo, den senaste veckan har jag lyssnat mycket till Sailor Bob Adamson. Det finns en podcast som är väldigt underhållande att lyssna till.
    http://advaita.thepodcastnetwork.com/
    Och Sailor Bobs ord öppnade mig för David Carse.
    Showen har hållt på sedan aug 2005. Det är mycket trams och mycket skoj och mellan allt detta kommer det guldkorn från Sailor Bob. Kolla arkivet och börja från början.

    Eller så går du pang på David Carse.

    Eller så inser du plötsligt att du har alla insikter du behöver och att det enda som behövs är att stanna upp. Men Björn kan inte stanna. Det rullar på bara. Jag bryr mig inte. Låt Björn hålla på säger jag... :)

    SvaraRadera
  6. Nu måste jag fråga. Om du vet att du inte vet något egentligen utan bara VETANDET, hur kommer det sig då att du så vetgirigt måste söka dig till ny litteratur om och om igen? Vad behöver du för att bara våga lita Källan som just den enda... Källan...
    Fin ny profilbild!
    Fridens,
    /Alexandra

    SvaraRadera
  7. Björn!
    TACK snälla! Var in och lyssnade på David Carse, spännande. Ska kolla den andra länken också. :)

    Hittade något liknande hos Adyashanti härom dagen. En nedladdningsbar mp3 på 1,5 tim från Radio Adyashanti inspelad i februari i år. Det är samma budskap, Björn! :) Här är länken:
    http://www.adyashanti.org/cafedharma/index.php?file=library_radio

    Dessutom finns en ny free download, The Ethic of Enlightenment:
    http://www.adyashanti.org/cafedharma/index.php?file=library_audio

    Ja låt det rulla hålla på... Burn it out! :D

    SvaraRadera
  8. Björn!
    Gick in på advaita show-länken du gav. Det gick att subscriba alla shower ända tillbaka till 2005 via iTunes, vilken tur! :) Lyssnar redan, väldigt inspirerande. Tack igen! :)

    Säger som Alexandra, fin profilbild! :)

    SvaraRadera
  9. ...och jag fyller på med ytterligare ett eko: bra skriven post och jättefin, intressant bild!

    (Tur & tack alla som kommenterade uppdateringen, annars hade jag missat den eftersom jag läser från rss-feeden... :)

    SvaraRadera
  10. Hej Björn!

    Jag får aldrig nog av dina texter :-) Vet faktiskt inte varför... jag bara tycker om att läsa det du skriver.

    Dessa tankar... tänk så många tankar det finns. Och så många olika sorter. Och alla nyanser. Och tänk att dom kan dra till sig liknande tankar och bli manifesterade. Är inte det facinerande!

    Vems är alla dessa tankar? Vem är det som tänker? Dom är inte mina... eller är dom? Jag vet inte. Och jag vet inte om det är goda eller dåliga nyheter att jag inte vet... Hmmm... det är ok. Jag behöver inte veta.

    Pirjo läser också. Hon är nyfiken. Hon vill veta. Hon vill förstå.

    Men... det är någonting som har förändrats... hon/jag (jag vet inte vem) är inte längre rädd. Sökandet är över. Istället finns nåt annat... längtan...

    Allting är precis som det ska vara...

    *skrattar* Det är klart det är! Hur skulle det kunna var nåt annat. Det som är är. *skrattar* Tack Byron Katie. Tack Eckhart Tolle. Tack alla.

    Ha en underbar dag! Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  11. Alexandra!
    Det var en himla bra fråga - varför "jag" inte bara kan " våga lita Källan som just den enda... Källan..."
    "jag" refererar till den här Björn-historien som liksom rullar på av sig självt tills den inte gör det längre. Grejen är den att Björn-historien själv inte längre ser det meningsfullt att dra en gräns mellan sig själv och alla andra. De gränser som behövs för kroppens överlevnad både fysiskt och psykologiskt tas om hand. På den punkten finns tillit. Men att prata om mitt sökande och andras sökande är konstigt även om det är en ingrodd vana. Människor är ETT sökande. Björn-historiens sökande är ju resultatet av alla andras tankar och känslor som flödat igenom honom På samma sätt har Björn-historiens tankar och känslor skapat ringar på vattnet ut i evigheten. Detta kan sägas utan storhetsvansinne. Att dra gränser i det odelbara är vad som är vansinnigt ... även om det också är precis som det skall vara.

    Det är ett kretslopp i stil med ekosystemet. Jag säger - t.om. på Björn-historie-planet är det absurt att prata om Björns sökande. Och i takt med att dessa konstruerade gränser blir allt tvivelaktigare blir Björn-historien allt mer vag i konturerna.

    Kul att du gillar nya profilbilden. Jag blev själv less på att glo på den där självgoda typen varje gång jag skulle skriva här:)

    SvaraRadera
  12. Crystal!
    Precis, det rullar ju på av sig självt. Visst är det kul:)
    "Burn it out!" Exakt! Så sant. Lärde mig mycket av Schwartz och traditionell Vedanta. Sökaren är sökar-vasanas. Det poppar upp från den kausala kroppen bortom alla medveten kontroll. Att försöka stanna ... jo tack, det kan man göra... det är jäkligt underhållande. Det blir en uppdämning som till slut brister. Vet du, jag undrar om inte den här björn-historien i ett tidigare liv skapat en enorm uppdämning av sökande - kanske för att han träffade nån Swami Salami som med vålsam auktoritet sade - STOP THE SEARCH BJÖRN!!!!

    Och så gjorde björn det. Och så vågade han aldrig ens nudda vid något som liknade sökande. Satt bara där vid Ganges eller nån annan flod och blissade ut:)
    Vad fick han för det? Jo, han fick sitta här i Lerum och söka utav bara helvete ... hur mycket han ville. De yttre omständigheterna är extremt gynnsamma för detta brännande av sökar-vasanas.
    Jag babblar ... nu stannar jag ... för en liten stund. Har börjat dricka kaffe igen. Det skapar mycket Rajas:)
    Ok, det var mer Vedanta-fikonspråk. Rajas betyder att man sätter in nya friska duracell-batterier i sinnets eviga jakt på sin egen svans.
    Men det är kul Crystal. Jag önskar dig mycket nöje med Cameron och Bob och gänget där borta i Melbourne!!

    SvaraRadera
  13. Magdalena!
    Tack! vad händer annars i magdalena-historien? Nya spännande inslag? eller är det som här, it burns itself out?
    Allt är berättande ... tanken på någon som berättar flyder med i berättandets tidlösa flöde ... eller nåt:)

    SvaraRadera
  14. Pirjo!
    Åh, tack, jag trodde nästan att mina inlägg spårat ur. På ett sätt har dom det. Jag ser allt mer att jag aldrig haft kontroll.

    Du skrev: Vems är dessa tankar? Dom är inte mina...
    Det är seendet som ser det Pirjo. Tänkandet tänker. Hur kan "Pirjo tänker" vara annat än en mental efterkonstruktion?

    Ditt skratt smittar av sig ända hit bort till Lerum och förmodligen ända bort till allvarets allvarligaste allvarsallvar! Poff, allvaret var endast en ballong, en fjant-ballong.
    Jag instämmer i ditt tack till Tolle och Katie och ALLA ... TACK!!!

    SvaraRadera
  15. Björn, Magdalenahistorien är fullt upptagen med att hantera "verkligheten" - försöka betala räkningar med pengar som hon inte har, vara sitt eget juridiska ombud i Länsrätten utan varken ork eller kunskap, att inte tappa greppet fast kroppen skär ihop totalt, relationer smulas sönder osv. Och så studerar hon ayurveda och dansar magdans... för att fylla på med mer energi. Magdalena läcker fortfarande energi som ett såll, utan att veta varför. Förmodligen fanns det tidigare nån slags förväntan där om att kroppen & sinnet skulle börja hela sig själva (från utbrändheten) så småningom efter att det stora skiftet på ett djupare plan hade inträffat, men så här i efterhand är det ju lätt att se att det också bara var önsketänkande. Sinnet är väldigt ledset över det, men kommer väl över det också...

    Ärligt talat så kan jag inte relatera till dina ord på bloggen just nu. Ta det inte på fel sätt - dina inlägg är som alltid intressanta att läsa. Det är bara det att jag inte kan "känna dem". När jag läser det du skriver får jag en förnimmelse av... kan jag kalla det brinnande angelägenhet? Nån slags drift eller subtil anspänning... nåt som hos mig personligen gång på gång har lett åt motsatt håll. Vet inte riktigt var det kommer ifrån, eller om det ens spelar någon roll i sammanhanget.
    Jag upplever det som i förlöjligande ton skrivs om berättelsen och egot är onödigt dömande och distansierande - för mig ÄR vi både Självet OCH berättelsen (så länge den varar), och båda har ur mitt perspektiv lika mycket "värde", relativt sett, och förutsatt att man är medveten om att de två tar helt olika form, är två skilda koncept... och samtidigt ett och samma. Att mobba ihjäl egot har aldrig gett någon genklang hos mig - hur och varför skulle sinnet frivilligt förinta sig själv? Visserligen kan det kortslutas (avsiktligt eller av misstag), men det verkar som att det bara reinkarneras och kommer tillbaka på nytt. Däremot, att omfamna det och välkomna det tillbaka till källan/Hjärtat/Stillheten... att genom ovillkorlig acceptans och förståelse bortom koncepten helt enkelt utan ansträngning bara låta det smälta som en isbit i varmt vatten... där tar orden slut för mig. Vi menar säkert precis samma sak, men de ord du väljer och de flesta som används här i kommentarerna når inte hela vägen fram till mig just nu. Därför har jag inte brytt mig om att kommentera inläggen, även om jag läser dem alla. För att kunna skriva något vettigt känns det lite som att jag måste leta rätt på nåt av sinnets sovande tvivel och plocka fram det, väcka det och börja leka med det för att se vilka ord som kan trollas fram ur det... och genom det ges det ju mer energi och livskraft, och så växer det och försöker ta form igen. Det känns onödigt.

    Det enda sättet för mig att kunna relatera till det jag vet är essensen i det du skriver, är att släppa allt och bara luta mig tillbaka i det som är bortom ord, bortom bloggen. Det är säkert möjligt att det kan stiga upp kommentarer ur det också, men hittills har det inte gjort det.

    Som sagt - jag har väldigt svårt att hitta ord kring det här för tillfället - det är nog därför det blir så många ;) Ta inte denna kommentar som någon som helst kritik eller liknande, för det är det inte. Det är bara mitt försök att svara på din fråga :)

    Kram

    SvaraRadera
  16. Här är förresten ett filmklipp som berörde mig väldigt, väldigt djupt och som jag verkligen relaterar till. Kanske förklarar det mer än ovanstående ordflöde...

    Mooji - You be the cow that jumped over the Moon
    http://www.youtube.com/watch?v=Da2qD2qLL4I

    SvaraRadera
  17. Magdalena!
    Vet du, utifrån det du berättar om "din" situation nu med försäkringskassan, länsrätten och hälsan så förstår jag att det jag skriver om för närvarande inte "funkar" för dig nu. Eller som du uttrycker det, du kan inte relatera till just dom här orden. Det är ju egentligen självklart att det uttryck dom här grejerna tar sig är väldgit beroende av yttre omständigheter. Orden färgas av yttre kontext.

    Jag kan mycket väl hamna i en liknande situation som du befinner dig i nu. Det finns ingen som har kontroll över dessa saker. Just nu är min yttre situation väldigt annorlunda. Det är nästan som att det är stiltje i björn-historien vilket kan ses som lugn och frid. Detta är inget jag har förtjänat eller jobbat mig fram till. Jag är fullt medveten om att detta inte har något som helst samband med de inre saker jag skriver om. Det bara råkar vara så och då blir uttrycket därefter. Stiltje är väl heller inte rätt ord men det rullar på på bara i sakta mak. Saker har satt sig. Men efter att läst bara en enda bok i det här ämnet värd vatten så vet man EN sak väldigt säkert. Saker förändras. Förr eller senare så länge björn-historien fortgår, eller magdalena-historien eller vilken historia som helst. This too shall pass... eller hur?

    Den energi du upplever i det jag skriver kanske verkligen är helt fel för dig. Kanske skall jag tillägga att det bara är dom stunder jag har den här driften, eller inre anspänningen som jag faktiskt sätter mig och skriver. Så den bild som uppstår av björn-historien blir ju ofrånkomligen väldigt snedvriden. När det bara finns vila och acceptans här - ja var finns då drivkraften att skriva? Så blir det ju med en sån här blogg. Jag är ändå glad att du finner något här av värde för dig.

    Den video med Mooji som du länkande till känner jag också väldig resonans med. Han är verkligen född till lärare. Sen finns det ju den elaka sortens lärare som hjälper andra. Jed McKenna sorten eller den elaka zen-mästaren som slår en med en käpp, eller som du säger, försöker mobba ihjäl egot. Jag förstår att det ser ut som att jag är väldigt inne på mobba-ihjäl spåret. Det stämmer dock inte. Utan ett lika stort mått av tillit och vila i något mycket större skulle jag aldrig kunna ta till mig vidden av hur löjeväckande björn-historien är. Den ÄR verkligen löjeväckande. Men i den insikten öppnas det upp en sådan ljus och ett sådan djup som är bortom ord. Eller kanske är det tvärtom. Utan ljuset och djupet skulle jag aldrig i livet släppa in insikten om björn-historiens totala meningslöshet. ... nånting åt det hållet.

    Tack för din kommentar. Dina ord kastar alltid nytt ljus över saker.

    SvaraRadera
  18. Yes, yes - this too shall pass :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1