söndag, maj 24, 2009

Sökaren är en fördämning av lev-ande flöd-ande sanning

Det kommer perioder när vi kräks på andliga texter och ser rött när vi hör om en ny teknik eller metod som skall åstadkomma det ena eller det andra ... som vi plötsligt är helt jävla ointresserade av att åstadkomma.

Pratar vi om en svacka?
Skall vi spotta i nävarna och vara starka i dom lägena?
Är det i sådana lägen som agnarna skiljs från vetet?

Såhär kan det vara: Om vi lämnar sökaridentiteten och sökarrollen för att gå in i en annan välbekant roll - soffpotatisens roll eller den vanliga oandliga-vardags-jag-rollen. Då är det en Svacka så att det sjunger om det. Och då skall vi spotta i nävarna ... ja absolut!

Men det kan också vara som det är här just nu:
Det levande flödandet - som alltid finns här - kan aldrig dämmas upp i längden. Alla fördämningar brister förr eller senare. Den andliga sökaren är en sådan fördämning. Den är dödsdömd. Det gäller andra varianter på sökaren också - sökaren efter njutning, underhållning, makt, pengar, kärlek, etc.

Alla identiteter är fördämningar som måste brista. Frågan är bara hur länge vi orkar slita och släpa för att förstärka dessa fördämningar. Vi jobbar som galna med att hämta sandsäckar och stenar och gud vet allt vad man kan släpa och slita med för att skjuta upp det oundvikliga - livets levande flödande ... DET är helt. Det är odelat. Ingenting behöver läggas till eller dras ifrån. Inget behöver fixas. Flödande flödar.

Levande lever
Upplevande upplever
Vetande vet
Inget av detta behöver konstrueras. Inget av dett behöver försvaras.

Det vi är rädda för att förlora - det är inte sant.
Älskandet älskar. Det är sant.
Älskarens hjärta kommer brista. Det som inte är sant brister.
Vems hjärta har inte någon gång brustit? Vems kommer inte någon gång i framtiden att brista?
Om inte, så har det frusit till is eller stelnat. Om det har brustit har en ny fördämning byggts. Än en gång vågar vi älska. För att förr eller senare Såras - Krossas - Lämnas - Svikas.
Det är kärlekens lott och det är uppvaknandets arena. Det spelar ingen roll om det är kärleken i dess romantiska eller vänskapliga form. Det spelar ingen roll om vi älskar naturen, oss Själva, matematiken, musiken eller Gud. Det är samma kärlek. Samma sak.

I det här fallet med Björn, handlar det om Gud, om stillheten och närvaron.

Det handlar om att älskaren är en uppdämning i älskandets flöde. Det är ok att bygga dammar. Det är en välsignelse när dammarna brister.

Tillbaka till sökaren. När sökaren brister kan vi paddla runt i andra dammar. Tills dom också brister.

Hur vet man när sökaren håller på att brista?
Jo, man kräks på andliga texter och tekniker. Så enkelt tror jag det är.
Ibland händer det att det inte finns några andra dammar att paddla runt i när sökaren brister. Då tar det levande flödet över

Välsignade levande liv

4 kommentarer:

  1. Vad är "vanliga oandliga-vardags-jag-rollen"? Och varför skulle det vara en "svacka"? En svacka för vem?

    SvaraRadera
  2. Håller med Anton... den andliga närvaron är för mig som mest närvarande och knackar mig på axeln i vardags-jag-rollen när jag kollar upp regler, fyller i blanketter, svarar på mail osv. Det är i den "rollen" som min viktigaste läxa ligger - att låta kärnan/kärleken/stillheten också få råda där.
    *SWOSCH!* (Det är ljudet av vattnet i forsen jag åker på).
    /A

    SvaraRadera
  3. Anton!
    Du hittade en del av mitt inlägg som var slarvigt och klumpigt skrivet. Bra! Men jag låter det stå kvar. Vem vet, en dag kanske jag fattar vad jag menade ... :)
    Ja just det, för vem är det en svacka när det sker en identifikation med en roll? Även "den-som-identifierar-sig-med-roller" är en mental konstruktion. Såklart!:)
    Eller?

    SvaraRadera
  4. Alexandra!
    Allt är DET! Självklart. Och denna självklarhet är provocerande. För vem?
    Jaa, för det i mig som återigen började värdera och gradera olika roller. Som sagt, den delen av inlägget var slarvigt hopkommet.
    *SWOSCH!* .... :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1