fredag, juni 26, 2009

Tid för vila

Nu åker jag till Visby för Almedalsveckan. Det blir massor av möten, flanerande i Visbys härliga gränder, bad, ätande på mysiga uteserveringar och jobb i apotekets tält nere vid hamnen...
Allt detta med DP och DR och VETANDET och FUNGERANDET får sjunka in, sjunkas in i, ... sjunkande ... Allt medan fungerandet rullar på ända tills början på vecka 28 när den här bloggen åter fylls av förundran och tacksamhet över mysteriet ... ett annat skrivande uttryck för fungerandet ... det är vad som gissas här nu:)

Tack alla läsare och på återseende i början på vecka 28!

onsdag, juni 24, 2009

Vad sägs om varningstexter på Nondualism-böckerna?

Nondualismens läror kanske borde hållas hemliga. Kanske borde de olika insikterna delas ut i små portioner efter hand som eleven är mogen. Så var det förr. Och aldrig, aldrig någonsin tilläts någon göra den här resan på egen hand. En Guru var A och O. En KVALIFICERAD GURU!!!!
Varför undrar vi idag! Tja, lets find out.

Som jag skrev i en kommentar till Alexandra läste jag något inressant som Beatles-Gurun, TM-gurun, sagt: Han pratade om uppvaknandets första stadium - det kosmiska medvetandet. (stadium två är, enligt TM och Maharishi, Guds-medvetande och det sista stadiet är Enhets-medvetande) Han sade att att "..... detta första uppvaknande är en fruktansvärd upplevelse och att man därför MÅSTE ha en Guru som kan hjälpa en att komma igenom det. Om man inte har en Guru till hands är risken överhängande att man för alltid fastnar i ett tillstånd av konstant ångest och förvirring...."
- citerat från Suzanne Segals bok Collision With The Infinite.

Nu kan man tycka vad man vill om Maharishi och TM-rörelsen och med all rätt fråga sig om dom verkligen tog hand om sina elever på bästa möjliga sätt. Faktum är att TM-rörelsen lämnade efter sig många psykiska vrak som inte togs omhand.

Var finns varningstexterna på alla Nondualistiska böcker som ges ut?
VARNING! Försök inte göra detta på egen hand. Författaren tar inte ansvar för något psykiskt lidande som kan ha uppkommit till följd av att läsaren inte följt rekommendationen att alltid läsa denna bok som en del i en process som genomförs under ledning av en kvalificerad lärare!
Vad sägs?

Jo, mycket kan sägas om detta. För det första kan vi fråga oss VEM som skall ge lärare tillåtelse att undervisa. Ett delikat problem. När t.ex. Advaita och Zen kom till väst var nästan alla lärare noga med att deklarera att dom fått tillstånd från sin lärare att undervisa. Men det var då.
Äh, jag skiter i att gnälla mer om detta nu. Boooooring .... :) Jag tror jag har gjort min poäng.

Tillbaka till mig själv och mitt sökande. Jag har som de flesta andra känt mig fri att låta intuitionen styra mig till olika böcker och resurser på nätet. Förvirring med stort jävla F har varit min konstanta följeslagare trots mina envisa hävdande av motsatsen. Precis som den gamle Beatles-gurun Maharishi så klokt varnade för. Rädslan då? Nja, jag kan inte säga att detta har varit en så stor issue för mig. Antagligen för att jag för det mesta befunnit mig djupt djupt inne i de andliga mys-pys-fantasiernas låtsas-land. Där är mysigt att flyta runt. Mmmmmm.....

Men ibland har jag nyktrat till och befunnit mig framför en verklig dörr. Jag har öppnat den och kikat in. Sedan har jag i mitt stilla sinne utbrustit - MEN FÖR I HELVETE - DETTA ÄR JU RENA RAMA GALENSKAPEN. ALDRIG ALDRIG att NÅGON SLÄPAR IN MIG DÄR. DIT FÅR DOM BÄRA MIG MED FÖTTERNA FÖRE.
Och så har stängt dörren och gått in genom en av mys-pys-dörrarna.

För att illustrera vad jag menar skall jag här citera ur ett bokmanus jag skrev 2006:
"... Genom Zen kom jag också i kontakt med den besläktade hinduiska filosofin Advaita. Det dröjde inte länge förrän jag på fullt allvar började tro att mitt liv, så som jag upplever det, bara är en dröm. En dröm som också kallas Maya eller Lila, formernas lek. Jag trodde mig veta att min känsla av att vara ett separat ”jag” är en del av denna gigantiska illusion. Jag trodde att känslan av att vara ett separat ”jag” inte bestod av annat än kluster av tankar och minnen utan permanent eller verkligt värde. Det enda som finns är evigt och gränslöst medvetande som uppträder i ständigt nya former. Det var vad som sades. Illusionen av ”jag” råkar vara en av dessa oräkneliga former – som en liten våg på medvetandets ocean.
Jag älskade att gå omkring och vara ett ”icke-jag”. Alla mina problem försvann som troll i gryningen. Inget jag – inga problem. Inget jag – inget ansvar. Inget jag – ingen skam, ingen skuld etc. Det var österländsk visdom i bästa tappning. Idag tror jag att jag vet lite mer om det här tillståndet...."


Det var en sanningsdörr jag gläntat på. Men tro inte att jag vågade gå in där. Jag stängde den med en smäll. Som ni kanske hör försvarade jag mig med att lägga på ett litet lager sarkasm. "Inget jag - inga problem" Hahahaha. Mitt försvar var att skratta bort det hela. Jag skall inte tråka ut er med hur jag lyckades slingra mig undan sanningen. Fortsättningen är inget annat än en massa urvattnat bla bla bla.

Men varför döma mig själv? Jag gjorde det enda förnuftiga. Att gå in där själv är galenskap. Det är som Maharishi sade, en fruktansvärd upplevelse. Som en parentes drar jag mig här till minnes att det då och då dyker upp berättelser i Bibeln om när Guds änglar visar sig för människorna. Jag tänker väl främst på den där Ängeln som skall berätta för Maria att hon skall föda Guds son. - Var inte Rädd! Så säger ängeln. Varför då? Varför skulle Maria bli rädd? Änglar är väl manifestationer av strålande ljus kärlek. Eller?
Nåja, det där var en parentes.
Låt mig hoppa in på ett helt annat spår. Jag läser vidare på forumen för människor som lider av DPD (depersonalization disorder). Dom kallas D-personer. Ihåliga skal som ser hur deras kroppar inte har något med dom att göra. Ihåliga skal som upplever att dom är som robotar. Tankar placeras i deras huvuden. Dom ser sig själva i spegeln och tänker - VEM är den där personen som stirrar tillbaka på mig? VEM VEM VEM????

D-personerna är dom som gör Vichara på riktigt. Detta är skarpt läge! Inget mys-pys á la Jag-är-havet-och-det-här-kropp/sinnet-är-en-våg-på-ytan. Här pratar vi hard-core Vichara. Jag inser att jag alltid varit en av dom. Men istället för käka piller har jag svalt den ena urvattnade Nondualism-läran efter den andra. Jag har läst Nondualism-böcker utan varningstext. Böcker som inte behöver någon varningstext eftersom dom saknade tänder.

Den här resan med Suzanne Segal och DPD började med att jag läste en bok som faktiskt börjar med en lång och mycket tydlig varningstext. Det hela ändrade kurs när jag läste "Perfect Brilliant Stillness" av David Carse. By the way, måtte ingen låta sig luras av den nog så mysiga titeln. Ett utdrag ur varningstexten:
"... In addition, if you do find yourself interested, and are able to see past the words to understand at least some of what they point to, you are likely to find it quite DISTURBING. Few poeple buy books on spirituality to be deeply disturbed, so consider yourself FOREWARNED. ..."

David Carse säger störande. Och det är mitt i prick. Det är precis detta som alla dessa tusen och åter tusen D-personer säger om sin upplevelse av att inte ha ett ego. Tillståndet kallas ju också för en Disorder = störning/rubbning.

Jag säger att D-personer inte har ett ego och jag menar det. Det är bara det att våra bilder av människor utan ego av någon anledning kommit att bli väldigt skruvade. Vi kan inte tänka bort glorian. Men där finns ingen gloria. Där finns ingen som kan ha en gloria.

Nää, vet du vad Björn, det här måste väl för helvete vara en rejäl dikeskörning, en återvändsgränd. Uppvaknandet leder till FRID och mer FRID och ännu mer FRID.

Jag vill påstå att det är just den bilden som skapat förvirring för mig. Jag ser det såhär. Nästan alla jag känner jobbar på sin självbild, sitt ego. Dom sysslar med personlig utveckling i en eller annan form. Men inte Björn. Nää, se Björn, han är lite rubbad. Han läser böcker som handlar om att det är egot som är problemet. Varför då? För att han är en looser? För att han inte orkar med att ta tag i sitt eget liv och göra något av sig själv?

Så är det inte. Men det är inte poängen. Det skulle ha kunnat vara så. Nu råkar jag sitta här med fru, dotter, villa, fast jobb, vänner, intressant hobby (amatörmusiker) och en massa andra normala grejer .... Detta är de facto ett kännetecken för många D-personer. Dom fungerar som vanlig, har vanliga liv, allt ser vanligt ut.

Det enda som kanske är lite ovanligt med mig är att jag faktiskt vågar komma ut och blogga om dom här galenskaperna. VARFÖR???????

Jo, därför att jag vet att egot inte finns. Jag har inget ego. Har aldrig haft. Och det är en förbannat bisarr upplevelse. Att förneka detta faktum har varit ett förbannat jobbigt projekt. I längden orkade jag inte låtsas. Att jag hade den osannolika turen att hitta Nondualismen som faktiskt erbjuder en kontext för denna upplevelse är jag oändligt tacksam för. OÄNDLIGT!!!!

Jag är också oändligt tacksam för att jag stött på alla dessa lärare som liksom går som katten kring het gröt. Dom urvattnade lärorna fyller sin perfekta funktion. I stundens hetta kanske det såg ut som att jag var arg på urvattnade läror. Nejdå, jag är tacksam. Ta t.ex. Eckhart Tolle. Hans lära närmar sig detta på ett utsökt varsamt och kärleksfullt sätt. Det var precis vad jag behövde. Jag behövde det under en lång tid.

Det finns inget naturligt sätt att avsluta detta inlägg - så jag slutar här. Punkt.

tisdag, juni 23, 2009

Varför pratar inte Tolle om diagnos 300.6 i DSM-IV?

Inom Nondualismen och relaterad andlighet ses det som ett mål att "se igenom" egot och den illusoriska, dualistiska verkligheten. Det är detta jag skriver om, i inlägg efter inlägg, som vore jag besatt. Naturligtvis har det alltid känts konstigt för mig att se ovanstående som mål eftersom det samtidigt känts som att dessa mål redan varit min verklighet. Målet har nog snarare varit att uppnå de positiva bieffekter som sägs komma av dessa "förmågor"/ tillstånd. Förvisso har jag upplevt en del positiva "effekter" men långtifrån så tjusiga och högtflygande som de ofta målas upp av författare och lärare som t.ex. Eckhart Tolle. Men jag har också upplevt en massa andra bieffekter - låt oss kalla dem negativa. Jag kan idag se att dessa bieffekter ofta dominerat min upplevelse.

För någon vecka sedan blev jag eld och lågor för en bok av Suzanne Segal som heter - Collision with the Infinite. Anledningen var att detta var första gången som någon kopplade ihop de negativa och positiva bieffekterna på ett sätt som var meningsfullt för mig. Jed McKenna har också gjort den här kopplingen men inte så att det verkligen hjälpte mig. Populära författare som Eckhart Tolle och Byron Katie har på nåt konstigt sätt lyckats missa det negativa. (eller medvetet utelämnat det ...)
Visst har jag tidigare läst om begreppen depersonalisation/derealisation men ganska snabbt avfärdat denna ingång eftersom den i sin tur totalt lyckas missa dom positiva effekterna. Det var Suzanne Segal som hjälpte mig att göra kopplingen. Segal gick i terapi i mer än 10 år efter sitt "uppvaknande" och fick tidigt diagnosen Depersonalization Disorder (DPD). Anledningen till att t.ex. Tolle eller Katie inte nämner detta kan vara vetskapen om att det inte var diagnosen som hjälpte Suzanne Segal att integrera sitt uppvaknande. Jag vet att Katie känner till det här för jag har läst någonstans att hon också blev hjälpt av att läsa Suzanne Segals bok. Kanske träffade hon också Suzanne, jag minns inte och hittar inte källan till detta just nu.

För att vara mer exakt definieras det hela som DPD (Depersonalization Disorder) diagnos nr. 300.6 i DSM-IV, som är det ledande, internationella, diagnostiska verktyget för alla som jobbar inom psykatrin. Denna diagnos är relativt ny eftersom DP (depersonalisation) är ett symtom som dyker upp som delsymtom inom flera andra psykiatriska sjukdomar som t.ex. depression och panikångest. Men på sistone har man funnit att många lider av DP som enda "störning".

För mig är det alltjämt "störande" att se DP som en störning... Men på sistone har jag börjat acceptera att detta synsätt finns därför att väldigt många lider av DP och själva ser det som en störning. Hur vanligt är DPD? Många menar att ca 2% av befolkningen har denna diagnos. Däremot är det upp till 50-70% av befolkningen som någon gång lidit av DP. Vanligast är att det kommer i samband med svåra kriser, katastrofer och till följd av sömnbrist eller intag av droger som t.ex. marijuana. Men för de flesta varar tillståndet bara några timmar eller dagar. Ibland bara några minuter. Ofta kommer och går tillståndet.

Jag bryr mig inte om att här gör nån sorts rättvisande redovisning av DP med alla de individuella variationer och aspekter som förekommer. Det finns en ny bok som heter "Feeling Unreal" som man kan läsa ett smakprov ur här. För mig räckte det att läsa detta smakprov men jag blev också sugen på att köpa boken. Det finns också många nya webplatser och forum där de som lider av DPD kan stötta varandra och ge tips om hur man kan bli "frisk". Jag har tillbringat åtskilliga timmar på nätet med att utforska dessa forum. Gissa om jag känner igen mig! Men det där är ju jag! utropar jag för mig själv gång på gång.

Det är förbryllande att se hur många som vill tillfriskna från "uppvaknandet". Dom ser det inte alls som att dom vill "somna om". Dom ser det som att bli frisk så att man åter kan känna sig levande och "hel".
Märkligt.....
Ännu märkligare är att vi är så många som har DP.... Jo, jag inkluderar mig själv. Däremot säger jag inte att jag har DPD. Det sista D:et står för disorder och jag ser det inte som sjukt. Jag återkommer till detta.

Men åter till det förbryllande i allt detta. Tänk 2% av befolkningen! Då pratar vi om dom som har DPD som en enda diagnos och inte samtidigt är deprimerade eller lider av panikångest. Vi pratar alltså om ca 180 000 svenskar. Det är naturligtvis inte förvånande. Men ändå förbryllas jag av det. Antagligen har jag intuitivt sökt mig till Nondualismen för att det är ett perspektiv där DP inte ses som en sjukdom. Antagligen är Nondualismen det ENDA perspektiv som inte klassar DP som sjukt. Å andra sidan ser jag idag hur svårt det varit för mig att kunna vila i Nondualistisk andlighet därför att bilden aldrig varit komplett. Det är så många som mörkar de negativa aspekterna av att "se klart" och "se igenom". För mig har följden blivit att jag hamnat mellan två stolar. Jag har inte kännt mig ok i vanliga världen men heller inte bland de "uppvaknades" skara - eftersom jag samtidigt känt av alla dom här negativa och skrämmande aspekterna av uppvaknandet. Min tolkning har då blivit att jag inte kunnat vara uppvaknad heller. Vad återstår då? Ett sorts limbo. Fast mellan två världar. Det var detta som Suzanne Segals bok fick mig att se.

Och åter detta märkliga med att skriva "jag" och "min" och samtidigt känna hur tomma dessa ord är. Det märkliga med att känna ego-tankarna och känna ego-känslorna men ändå VETA att dom är tomma. Veta att dessa känslor och tankar inte refererar till någon. Veta att referenspunkten "jag"/"björn" som allt i detta liv refererar till är tom. Ingen fattar. Alla missförstår.... utom några av er kära läsare! Det betyder ofantligt mycket för VETANDET här. Jag menar, hur skall man uttrycka dom här grejerna? Det går ju inte.

Jag ser hur lätt det är att fastna i sjukdomsspåret. Jag lider av DPD. Ok. Jag får leva med det. Lära mig acceptera det. Såg förresten en sevärd film igår. Den heter Numb. Huvudrollen spelas av Matthew Perry (Chandler i Vänner) Inte dum alls. Men där finns ingen som helst öppning till det som inom Nondualismen kallas uppvaknande. Men ändå berikade det min förståelse av DP.

Jag klottrar ner lite av varje här i detta inlägg. Det blev inte det välstrukturerade inlägg jag ville skriva. Jag tänker på vad en D-person (benämning för dom som lider av DPD) säger. - Det känns som att ha glasögon på sig som gör att man inte ser något av verkligheten. Man ser bara en tvådimensionell död teater. Som på bio.
Och jag tänker på the Matrix. Alltid tillbaka till denna allegori.

Jo, många som lider av DPD bär på en rädsla för att bli galna, att upplösas och försvinna. Den har jag inte haft. Speciellt inte dom senaste åren. Men det är ju naturligt. Jag har ju varit inställd på att verkligheten INTE ÄR VERKLIG. Alla böcker jag läst, alla lärare jag lyssnat till, alla jag pratat med har ju stöttat mig i att the Matrix ÄR the Matrix.

Men kännetecknet för D-personer är att deras "reality testing" är intakt. Så står det i DSM-IV. Och det är intressant. För så är det ju för mig också. Jag vet att det inte är normalt att uppleva livet och världen som jag gör. Det är liksom detta som är skiljelinjen mellan att vara frisk och att vara galen. Jag fattar att andra känner att dom finns på riktigt och att saker betyder något på riktigt. Dom tycker att viktiga saker är viktiga och dom tror på sina tankar och känslor. Jag vet att det är så det skall vara .... och samtidigt inte.

Inte galen och galen på samma gång alltså ... hmmmm....

Måste runda av det här nu. Det blev ett rörigt inlägg. Men min vana trogen kommer jag förmodligen processa detta om och om igen i nya inlägg. Kanske destilleras det fram något till slut som "makes sense".

onsdag, juni 17, 2009

Midsommarfirande

I detta alltings ofattbara händande uppstår nu ett pausande i detta skrivande ...
... i dess ställe - resande och midsommarfirande ...

... i början på nästa vecka kanske ett nytt skrivande uppstår - kanske befriat från denna besynnerliga Nondualism-rappakalja - kanske inte - kanske ännu besynnerligare ...

Härmed önskar jag alla läsare
av denna blogg
Glad Midsommar!!!

tisdag, juni 16, 2009

Om Eckhart Tolle

I kommentardelen till inlägget Synvillor uppstod en animerad diskussion om Eckhart Tolle. Den 20:e mars 2008 skrev jag ett inlägg om Tolle som jag tyckte var lite kul att läsa nu.

Jäklar vad långt det var och vilken stenkoll jag låtsades ha.... suck .... dessutom skrev jag på engelska på den tiden. Björn hade ambitioner ... make no mistake about that ... oj ojoj...
Jag förstår mycket väl om ni inte orkar längre än halvägs. Men där kom i alla fall fram en del intressanta grejer som jag klurade på då.

Naturligtvis säger det där mastodontinlägget ingenting om Tolle, Oprah eller de miljoner sökare som då följde webclasserna med stort ingresse. Inlägget säger bara något om det tänkande som då (som nu) harvade på i björns skalle. Inlägget sade ingenting om det VETANDE som redan då skrämde skiten ur tänkandet.
Skrivandet på den här bloggen har varit och är väl fortfarande en sorts utmattningsprocess. Vad vi sökare än håller på och ältar har Adyashanti ett standarsvar - Burn it out! Det är egentligen överflödigt att ge det rådet för det är ju vad som händer oavsett. Men det är ändå skönt att höra att det är ok att göra det man ändå ofrånkomligen måste göra.

Och när det har brunnit bra länge, ja då syns det med förskräckande tydlighet att Shakespears ord är spot on:

Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hourupon the stage
And then is heard no more.
It is a tale told by an idiot,
Full of sound and fury,
Signifying nothing.

Är det vad någon sökare vill höra?
Antagligen inte.

Nu skall jag avsluta detta med att ge Tolle en massa cred!
Precis detta Shakespear-citat är något som Tolle älskar att citera!
Det var han som fick mig att älska det.
Hat-kärlek för tänkandet!
Den ljuvaste musik för VETANDET!

måndag, juni 15, 2009

Det är kontrollerandet som kontrollerar

Boken "Collision with the Infinite" är unik därför att Suzanne Segals resa handlar om kampen för att somna om. Uppvaknandet som drabbade henne med våldsam kraft när hon skulle kliva på en buss i Paris var inget hon ville ha. Inget hon bett om. Uppvaknandet skrämde livet ur henne. Denna paniska rädsla var fruktansvärd för henne och lämnade henne inte förrän efter mer än 10 år. I tio år gick hon från den ena psykologen/terapeuten efter den andra och bad om hjälp med att "somna om". Hon var lite som Cypher i den första Matrix-filmen. Hon tiggde om att få komma tillbaka in i the Matrix.

Jag skall börja med att säga att jag inte alls delar Suzannes Segals erfarenheter. Men ändå tror jag att vi alla kan känna igen oss i vad hon skriver om. Vi är alla "drabbade/smittade" mer eller mindre. DET går inte att bortse ifrån. Vi tror att vi (som sinnet) söker efter DET men egentligen handlar sinnets sökande om hur det skall kunna förneka/bortförklara DET.

Ok, nu plockar jag ner det här ett snäpp och låter det handla om min rädsla och min vardag.

Jag sitter i fikarummet på jobbet. Jag är väldigt engagerad i nåt samtal, helt uppe i varv, gestikulerar och håller på. Vad händer?
Utifrån ett Nondualism-perspektiv händer följande: Konverserandet konverserar. Konversatören Björn säger ingenting. Han finns inte. Han är en efterkonstruktion.

Detta skrämmer tänkandet som håller på här i björns skalle. Ärligt talat. Detta är för helvete en mardröm. Har ni diskuterat hard-core Nondualism med nybörjare någon gång så vet ni vad deras första invändning ALLTID är:
- Jaha, så du menar att vi bara är robotar då, utan nån egen vilja.

När nybörjaren funderat lite till på detta brukar rädslan dyka upp - rädslan för brist på kontroll. För denna brist på kontroll är tänkandets helt naturliga slutsats av Nondualismens budskap. Och det stämmer inte eftersom upplevelsen av att kunna kontrollera sig själv finns där. Det finns ett överjag som censurerar och tänker först och pratar sedan. Tänkandet vet detta eftersom motsatsen ibland inträffar. Censuren klickar och grodan kommer.

Sedan spelar det ingen roll vad man säger. Nybörjarens tänkande har bestämt sig. Dom har kontroll. Punkt.
Grejen är att tänkandet aldrig passerar nybörjarstadiet. Varje gång tänkandet här konfronteras med VETANDET här så börjar tänkandet från början. VETANDET om att konversatören är en efterkonstruktion finns inte inuti tänkandet. VETANDET är oändligt. Tänkandet finns inuti VETANDET som en liten bubbla. (japp, jag tröttnade på hav/våg metaforen ... :))

Vetandet vet att kontrollerandet är en del av konverserandet. Så känslan av kontroll är sann. Kontrollerandet kontrollerar. Det är seendet att detta kontrollerande inte har någon referenspunkt som skrämmer. Tills seendet finns där finns tron att det finns en NÅGON där inuti den här kroppen/hjärnan som äger kontrollerandet. Men det finns inte NÅGON där. NÅGON är en efterkonstruktion. Detta är fruktansvärt. Ihåligt. Tomt och svart. Ärligt talat. Det är en mardröm om det tolkas utifrån vår gängse kulturs referensramar.

Tänk om jag aldrig läst en bok om Nondualism och detta seende helt plötsligt drabbat mig. Tänk om detta seende liksom aldrig tog slut. Tänkandet här ser nu på detta med nya ögon och påminns om hur skrämmande det här faktiskt är. Om jag inte läst alla min böcker om Nondualism så hade jag gått till en psykolog. Det är säkert!! Och jag hade förmodligen fått diagnosen DPD - Depersonalisation. Eller Derealisation. Tänkandet hade skapat rädslo-tankar och rädslo-känslor. Jag hade kanske fått antideppresiva och kanske hade det hjälpt.

Ser ni nu vad det här läsandet, skrivandet och delandet med er som läser här får till följd - Tänkandet producerar inte lika mycket rädslo-tankar och rädslo-känslor.

För Suzanne Segal tog det mer än 10 år innan tänkandet i hennes hjärna accepterat det som VETANDET visste. Kanske behöver jag inte upprepa samma saker på den här bloggen i 10 år. Men processen tar tid för tänkandet.

lördag, juni 13, 2009

Om verbala sötningsmedel

Först av allt. Det är omöjligt för språket att mer än "snudda" vid Nondualismen. Så sägs det. Men här finns ett vetande som säger - språket har aldrig försökt snudda vid Nondualismen. Språket försöker ingenting. Språket är ett instrument, en flöjt - ihålig - TOM - Flöjten hoppar inte upp till musikerns läppar för att försöka suga ut luft och skapa ljud och musik. Flöjten försöker inte dirigera musikerns fingrar.
Språket har aldrig försökt snudda vid Nondualismen .

Allt som sägs om DET sägs av DET. Genom DET. Till DET. Allt är DET.

Det kan vara bra att veta att vi aldrig sagt något om DET. Frågan om varför vi försöker säga något om det outsägliga ... är ... hur skall jag säga ... bisarr. DET är alltid svaret på DET. DET är enklare än ordet ENKEL någonsin kan greppa.

Vetandet om detta finns överallt eftersom allt är vetande. Och vetandet finns nu. Och nu är allt som finns. Allt som finns är vetande.

DET sade något i en kommentar genom David. Något som DET fann intressant. Det handlade om sötningsmedel. Nondualismen uttrycks ibland med sötningsmedel. Ibland utan. David sade att han uttryckte samma saker som jag fast med mindre sötningsmedel. Så ser jag det också. Vad är sötningsmedlet bra för och för vem är det bra? Eller som David kanske skulle uttrycka det. För vem är sötningsmedlet ett hinder?

Jag lyssnade precis på ett fantastiskt avsnitt av Radia Adyashanti - kan laddas ner här - http://www.adyashanti.org/cafedharma/index.php?file=library_radio Vid ett tillfälle säger Adya något i stil med - jag skulle kunna ge dig ett äkta Nondualistiskt svar i stil med - det finns ingen här för vilken detta kan vara ett problem etc. Take it or leave it! Men så gör inte Adyashanti. Han är mer som dom där otäcka Maffiabossarna som med ett förbindligt leende lägger armen om axlarna på den dödsdömde och säger - det var länge sedan du och jag hade en liten pratstund. Vad sägs om att åka nånstans och snacka lite om viktiga saker, bara du och jag? Sedan går dom in i en bil och alltmedan chauffören kör till nåt övergivet industriområde sitter dom i baksätet och småpratar lite gemytligt om hur barnen och frun mår. Sedan kommer dödsstöten, helt utan förvarning. Bakifrån. ...
Killen har inte en chans att springa sin väg. Han kanske känner på sig att klockan är fem i tolv men han kan ändå inte springa iväg. För Bossen är ju så trevlig. Man vet aldrig vad han har i bakfickan. Kanske är det - trots allt - äntligen dags för befordran ...

Varför denna bisarra jämförelse? Jo, jag vet också att klockan är fem i tolv. Nondualismen är som ett virus i min hjärna. Jag sitter i bilen och jag vet att jag är på väg till ett övergivet industriområde. Jag vet att ingen av dom här trevliga typerna - Tolle, Adyashanti, Sherman eller underbara Byron Katie - vill mig väl. Jag är en larv i deras ögon. Allt dom är intresserade av är fjärilar. Larver skall dö. Förr eller senare. Visst handlar detta om befordran, men inte för larven ...

Jag hade tänkt skriva att sötningsmedlet är till för att jag skall luras in i bilen och åka till min egen avrättning. Men det är ju inte sant heller. Det är en efterkonstruktion. Men låt oss titta på efterkonstruktionen. Om dom sagt. Hej Björn, vi tänker döda dig. Du är en larv och en fjäril skall snart födas. Ja då hade jag sprungit. Jäklar vad jag sprungit. En syn för gudar. Hur snabbt kan en larv springa?

Allt jag kan skriva om här är efterkonstruktioner. Händandet händer oavsett vad jag skriver, eller tänker, eller känner - eller gör - eller inte gör. Men efterkonstruktionen ser ut såhär: Om allt jag hört var. - Björn - du finns inte. Det är game over. Men för guds skull, bli inte rädd! Titta efter, där finns ingen som kan bli rädd.

Jag hade skitit på mig och sprungit. Sprungit rakt in i karriärhetsen, relationslabyrinterna, hedonismen, rädda-världen-uppdragen, den religiösa rättfärdigheten, den personliga utvecklingens ändlösa träskmarker. You name it!

Så efterkonstruktionen säger mig att utan sötningsmedel hade jag inte suttit i bilen nu, på väg till det där övergivna industriområdet, alltmedan Byron Katie och Tolle småpratar med mig om Nuet och friheten från historierna. Dom säger inte till mig att det inte finns någon Björn där som kan leva i nuet eller bli fri från några historier. Dom säger inte som det är. Dom blandar i sötningsmedel - för mitt eget bästa ...

Jag tänker på dig David när jag skriver det här. Det här är ett svar på vad sötningsmedlet är bra för. Det är sötningsmedlet som är fällan. Ser du? Fällan för Björn. För jag skriver inte den här bloggen för att den skall läsas av NÅGON. Inte ens av Björn själv. Björn är en efterkonstruktion. Allt som finns är skrivande. Älskande vetande skrivande. Skrivandet blir som det blir. Björn är ingen tuff person. Björn är lättskrämd och konflikträdd. Björn är trygghetsnarkoman. Björn är inte konfrontativ. Inte öppet. Folk har sagt både det ena och det andra om Björn genom åren. Någon sade en gång att han lever under inflytande av komplexet narcissism och passiv aggresivitet. Whatever. Jag har ingen aning. Men Viruset vet exakt hur det här värddjuret är konstruerat. Det tar den tid det tar. Det är viruset som skriver. Verbal replikation ...

Allt detta är efterkonstruktioner. Vetandet finns här. Det har alltid varit game over. Nuet finns inte. Inte för Björn. Allt som finns är NU-ANDE.

I seendet av att allt detta är efterkonstruktioner - blir det uppenbart att upplysningen är älskande vetande - ETT flödande - som björn aldrig någonsin snuddat vid eftersom det inte är han som spelar den här melodin. Han är en pipa i mänsklighetens magnifikt mäktiga orgel.

tisdag, juni 09, 2009

Synvillor

När jag säger att all dualistisk upplevelse av verkligheten släpar efter som en skugga ... jaa, vad innebär det. Det innebär att INGET AV DETTA FINNS. Den här meningen, jag som skrev den, du som läste den, det sätt på vilket du tolkade den - INGET AV DETTA FINNS ... NU. Och eftersom det alltid är NU har det ALDRIG funnits.

Massor av ord pekar på den här intigheten. Ord som illusionen, lögnen, Maya, Matrix o.s.v. Ett annat sätt att prata om det som inte går att prata om är detta:

Havet är blått men ingen kan ta upp en kanna med blått vatten. I spegeln syns ett glas med vatten men ingen kan gå in i spegeln och släcka sin törst med detta vatten.
Sanningen är att vattnets blåhet inte finns där ... annat än som en synvilla. Samma sak med vattnet. Det finns inget vatten i spegeln ... annat än som en synvilla.

Allt i dualismen är synvillor. Dom finns där. Jag finns här, jag har ett visst perspektiv, en känsla av att vara ett separat jag som förhåller mig till andra objekt i omvärlden.

Men grejen är att jag aldrig någonsin försöker släcka min törst med vattnet i spegeln - trots att jag kan se det och det ser verkligt ut. Så är det med känslan av att vara ett separat jag - känslan finns där men den kan aldrig mer övertyga oss. Aldrig mer.

Det går inte att tro på synvillorna för att seendet finns där. Seendet av att känslan av att vara ett separat jag ALDRIG FINNS HÄR NU. Det finns aldrig här för det måste konstrueras i efterhand. Det tar tid. Och tid finns inte nu. Inte heller nu. INte nu heller. Shit. .... Detta seende ser igenom synvillorna. Obönhörligt. Det är jobbigt att låtsas tro på något som är fake. Trots att alla i rummet tror på det. Det känns oäkta. Men Seendet bryr sig inte. Allt som finns är älskande. Levande vetande älskande.

söndag, juni 07, 2009

Instrumenten väljer inte melodi

Hela historien om björns andliga sökande har varit en mental efterkonstruktion. Som sådan helt overklig, alltid hjälplöst efter nuet. Utanför nuets kraft. Samma sak gäller detta inlägg.

Allt som finns är ett berättande. Det uppstår spontant och uttrycks spontant genom alla levande varelser. Och allt är levande. Atomerna dansar sin dans lika mycket i stenen som i gräshoppan. Berättandet är ett dansande. Det är kvarkarnas och leptonernas dans. (elementarpartiklarnas essentiella element)

Upplevelsen av att ha kontroll/sakna kontroll är en efterkonstruktion - lika mycket som upplevelsen av att vara en separat entitet som har eller inte har kontroll.

Ett tag körde jag stenhårt på det-finns-ingen-fri-vilja spåret. Jag hamnade i många hetsiga diskussioner och gjorde många människor upprörda. Jag var själv upprörd faktiskt. Kanske trodde jag att jag skulle bli lugnare om jag lyckades övertyga alla andra om att dom saknade fri vilja.
Det finns nu ett seende av att frågan om fri vilja är sekundär. Det primära är frågan om VAD som har/inte har fri vilja.

Allt som finns är ett väljande som uttrycker sig spontant genom oändligt många olika instrument. Samma flöde av ande - FLÖD-ANDE - strömmar genom björn-instrumentet som genom alla andra instrument. björn-instrumentet är ett spontant konstruerande efter nuet.

Shit, detta går inte att sätta ord på. Det går inte. Ett misslyckande uppstår spontant nu som alltid när nondualismen skall klämmas in i dualismens språk.

Ingen väljer och inget väljs. Allt som finns är ett väljande. Ett vetande, levande, älskande väljande. Bortom motsatsparen bra-dåligt, rätt-fel etc. Bortom motsatsparen och samtidigt före och genomsyrande alla motsatsparen.

En liten väckarklocka ringer. Om instrumenten valde vilken melodi som skulle spelas på dem, varför spelas melodier som klingar falskt. Varför spelas smärtans melodier? Avskyns melodier? Hatets melodier? Jag kan välja min nästa tanke, jag har kontroll över mina tankeprocesser och ändå tänker jag tankar som får mig och andra att må dåligt. Innerst inne. Under ytan. Det är drömkaraktären i drömmen som drömmer mardrömmar.
Ett litet Thoreau-citat:

"The mass of men lead lives of quiet desperation"


Ett upplysande citat. Jag har kontroll men ändå tänker jag mörka tankar under ytan. Under masken. Under berättelsen.

Det finns ingen som kan vakna upp. Uppvaknandet är när den som vaknar upp visar sig vara ett med uppvaknandet och vakenheten. Det finns bara uppvaknande - den som vaknar och vakenheten är mentala efterkonstruktioner.

Berättelsen om falskhet, smärta, avsky och hat är mentala efterkonstruktioner? Allt är ett levande, vetande älskande. Nu. Alltid. Alltid nu.
Allt annat är skuggor. Skuggor. Ett fantastiskt ord. Skuggande. Drömmande.

Som sagt, viljan att ha kontroll finns bara så länge en identifikation med kropp/sinnet finns här. Och poängen är att identifikationen med kropp/sinnet uppstår till följd av tron på att kunna kontrollera berättelsen.

Skuggan vill kontrollera vad skuggans skugga gör. Berättelsen om en berättelse. Aldrig nu. Aldrig verklig. Alltid skugglik. Kontroll eller inte kontroll. Striden är över. Striden var en berättelse. Precis som sökandet. Sökandet, stridandet fortgår. Som en skugglik efterkonstruktion. Aldrig nu.

Ljuset, ljuset bortom ljuset. är nu. Alltid nu. Alltid här. Levande, vetande älskande.
Sat Chit Ananda

onsdag, juni 03, 2009

Att vara Nondualism-virus-smittad

Varför liknar jag Nondualism vid ett virus. Jo, får utifrån intellektets perspektiv är Nondualism som ett virus eftersom det hela tiden ändrar form. Det går inte att fånga Nondualismen med språket. Och varför försöka? Jo, det är ju vad intellektet alltid gör, försöker fånga verkligheten, döda den och låsa in den i ett konceptuellt ramverk. Kanske kan språket liknas vid en virusbekämpande medicin. Som aldrig funkat.

Jag tänkte på det igår när jag läste ett inlägg jag gjorde den 9:e mars i år. Såhär stod det i en av kommentarerna: "... Du har sammanfattat ditt energiska tankearbete på ett utomordentligt sätt...." Det låg något i det. Jag borde ha hällt upp det på flaska och satt på en etikett med texten - Björns samlade insikter - Faktum är att detta är vad många gör. Dom buteljerar sina insikter och säljer dom eller har dom hemma i källaren för avnjutning i enskildhet. Som ett dyrt årgångsvin.

Varför rullar Björns sökande på? Är det för att jag tagit till mitt hjärta det enda egentligen budskapet i Jed McKennas Enlightenment-trilogi .... FURTHER ...
Eller är det för att jag tagit till mitt hjärta Adyashantis budskap ... burn it out ...
Eller är det uttrycket - Kill the Buddha - som gått in i mitt hjärta.
Jag tror det är alla dessa saker har en liten del i det hela.

Men det är också ett direkt seende att allt vi kan säga om Nondualismen dör så fort det har sagts. Nondualismen finns i det eviga Nuet. Och i nuet ryms allt och INGENTING. Med extra betoning på ingenting. Jag ryms inte där. Inte du heller. Du och jag är mentala konstruktioner som aldrig lever i nuet. Dom är alltid döda. Men nuet har ett flöde. I detta Nuets flöde uppstår former och ord och koncept som hela tiden flödar igenom de former och ord som kallas personer. Koncept flödar genom koncept. Ord flödar genom ord. Insikten som inte går att hälla upp på flaska och sälja är att du och jag inte existerar ... annat än som ETT flöde av ord .... ETT flöde som är omöjligt att fånga eller greppa. Varje gång vi försöker finns bara aska och död som sitter och håller i mer aska och död. Ordflödandet som finns i Nuet är vilt och otyglat, som eld, som ett stormigt hav. Det är paradoxerna som skapar kaoset och stormen. Ett paradoxalt kaos som egentligen inte heller existerar - annat än utanför Nuets ordande flödande.

Att låta sig förintas av denna insikt är som att vara smittad av ett virus. Man har inget val. Man känner hur man blir allt mer kraftlös och genomskinlig dag för dag. Men inte ens dramatiken är verklig. Om den ändå vore det. Om jag ändå kunde få en diagnos och folk kunde tycka att jag var tragisk och speciell som drabbats av en så svår och ovanlig åkomma. Inte ens detta får jag njuta av. Detta låter onekligen lite melodramatiskt men det är bara som det verkar. Det finns ingen dramatik här. Det finns inget tragiskt här.

tisdag, juni 02, 2009

Crazy Wisdom

På jobbet i går klottrade jag ner följande:

Neediness (se mig, bekräfta mig!) uttrycker sig spontant genom ett visst kropp/sinne. Men det finns inget personligt i detta. Det uttryck av närvaron som kallas neediness uttrycks samtidigt genom miljoner kropp/sinnen. Är det inte vad varenda idoldeltagare ropar i vartenda idolprogram över hela jorden. Se mig! Bekräfta mig! Säg att jag finns och är verklig och ok. Är det inte vad alla gör på ett eller annat sätt. Är det inte vad den här bloggen är ett uttryck för - jo självklart.

Neediness är en av oändligt många melodier som närvaron spelar på de instrument våra kropp/sinnen är.

Sedan igårkväll satt jag här och snickrade lite på den där hemsidan som jag tycker att jag borde ha... för att vara ok, för att vara nån, nån med en röst, ett budskap, en mening. Den ihåliga bambuflöjten björn tycker inte att närvarons melodier duger. Han vill spela sin egen melodi trots att det inte går. Men det är en annan melodi. Egots lustiga melodi. Absurda melodi.

När man kommer in på hemsidan skall man mötas av nedastående lilla text med rubriken - Först ett litet meddelande till läsare: Dessutom skall man mötas av den här bilden på Osho. Jag vet inte varför men det var vad som föll mig in. Det skall inte finnas någon förklaring till detta. Det skall inte stå något om vem mannen på bilden är. Dom som vet dom vet. Den enda förklaring som finns kommer vara orden "Crazy Wisdom". Osho var det första som kom upp när jag skrev ordet Crazy Wisdom. Det var faktiskt hans böcker och band som första gången smittade mig med Nondualism-viruset. 2002 tror jag det var.

Först ett litet meddelande till läsaren:
Det är något galet med Nondualism. Man kan inte ta det på allvar. Då blir det galet på riktigt. Nondualism är ”Crazy Wisdom”. Språket är dualistiskt och kan därför aldrig göra annat än dansa en galen dans runt Nondualismen. Jag och andra som försöker säga något om Nondualism är som vildar som dansar en galen, verbal dans runt den eld som kallas Nondualism. När vi kommer för nära bränner vi oss och det börjar ryka om oss och våra ord.

Allt vi har att tillgå är liknelser. Men alla liknelser kommer förr eller senare rasa ihop som korthus. I början blir man frustrerad när liknelserna rasar ihop. Dom som fortfarande har alla hästar i stallet ger upp i det här läget. Dom fortsätter med sina liv och glömmer hela saken. (detta är by the way ett perfekt ställe att sluta läsa … gå och gör nåt vettigt! Titta på TV, ring en kompis, skaffa ett fadderbarn eller engagera dig i klimatfrågan!)
Men Nondualism blir snart som ett virus som attackerar hjärnceller. (en liknelse som kommer rasa ihop … ) När det väl bitit sig fast kan man inte sluta förrän viruset tagit över varenda hjärncell. Det som då händer är vad den här websiten handlar om.

Här hade det varit lämpligt att adressera målgruppen för Nondualismens budskap … om det bara funnits ett budskap … (och en målgrupp…) Jag hade kunnat skriva något som skapar igenkänning. – Du som har ett problem … bla bla bla … och har försökt att lösa det på olika sätt … bla bla bla … men inte lyckats .. bla bla bla.

När målgruppen för budskapet känner igen sig hade jag här kunnat säga något lockande om hur fantastiskt ditt liv kan bli när du väl anammat Nondualismen budskap. Jag hade kunnat måla upp en målbild som talar till alla dina sinnen. En bild där du ser dig själv som en förbättrad version av den du är idag. Inte bara det. Här borde jag också måla upp gripande målbild av en bättre värld. För ditt förbättrade jag kommer naturligtvis bry sig om allas lycka, inte bara sin egen. Eller hur?

Men jag kan inte göra något av detta. Det skulle vara oärligt.
(här är också ett perfekt tillfälle att sluta läsa … )

Du som fortfarande läser kanske hoppas på provokativa texter där det absurda i vanliga människors drömmar och problem framställs i ett löjets skimmer. Jag måste tyvärr göra dig besviken. Det är inte alls vad detta handlar om. Jag måste dock erkänna att min väg in i Nondualismen varit fylld av rädsla för att konfrontera det fullkomligt absurda i att vara den jag trodde att jag var - det jag trodde att mitt liv var. Shakespear kunde sätta ord på det: "... it is a tale, told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing ... " Det är först när vi är redo att på allvar konfrontera det löjeväckande och absurda i vårt eget liv och i mänskligheten som helhet, som vi kan börja närma oss vad Nondualism är. Och jag menar inte humorns säkerhetsventil där vi då och då kan skratta åt eländet – jag menar se utan att titta bort, se och se ända tills något ofattbart händer. Hur blir man redo för det? Det finns inga metoder eller övningar. Det behövs inte. Det räcker gott att leva sitt liv och inte blunda så förbannat hårt när det absurda i livet (så som vi tror att det är) stirrar oss rakt i ansiktet.

Åh, jag önskar verkligen att jag kunde säga något tröstande här – något hoppingivande. Men det skulle vara så totalt fel. För mig har det varit just denna värkande längtan efter tröst och hopp som stått i vägen för Nondualismens oerhörda budskap.

Därför – med all respekt för dig som söker tröst och hopp – kan jag säga att det är helt ok att sluta läsa här. Jag förstår precis för jag har ”knarkat” på tröst och hopp hela mitt liv. Och detta knark har gjort mig blind och döv för den oerhörda sanningen som alltid genomsyrat varenda cell i min kropp, luften jag andats och varje människa, djur, växt, stjärna och tanke jag någonsin mött. Plötsligt kom jag till en punkt när jag var tvungen att lägga av med det mentala knark som jag lite slarvigt kallar tröst och hopp. Man kan också kalla det för lögnerna och illusionerna. En av dessa illusioner är följande:
”Jag är en separat individ som skapar min egen framtid genom att välja hur jag skall förhålla mig till min omvärld.”
Kill it! Det är en lögn. Punkt.

Jag antar att det är onödigt att påpeka att du kan sluta läsa här om du känner minsta tvekan i det här läget. De flesta har nog redan slutat läsa. Du som är kvar - välkommen till Nondualism enligt Björn Clausen!

Till din hjälp finns en site-map där du kan välja olika ingångar till Nondualismen. Det spelar ingen roll var du börjar. Vilken ingång som passar dig har jag ingen aning om. Jag vet bara att där det känns lockande att gå, där finns återvändsgränderna. Där det tar emot, där finns öppningen. Till dig som väljer att gå dit det känns som mest lockande har jag en sak att säga. Njut av den dualistiska drömmen! Varför vakna upp?
Sitemap
UA-3343870-1