måndag, juni 15, 2009

Det är kontrollerandet som kontrollerar

Boken "Collision with the Infinite" är unik därför att Suzanne Segals resa handlar om kampen för att somna om. Uppvaknandet som drabbade henne med våldsam kraft när hon skulle kliva på en buss i Paris var inget hon ville ha. Inget hon bett om. Uppvaknandet skrämde livet ur henne. Denna paniska rädsla var fruktansvärd för henne och lämnade henne inte förrän efter mer än 10 år. I tio år gick hon från den ena psykologen/terapeuten efter den andra och bad om hjälp med att "somna om". Hon var lite som Cypher i den första Matrix-filmen. Hon tiggde om att få komma tillbaka in i the Matrix.

Jag skall börja med att säga att jag inte alls delar Suzannes Segals erfarenheter. Men ändå tror jag att vi alla kan känna igen oss i vad hon skriver om. Vi är alla "drabbade/smittade" mer eller mindre. DET går inte att bortse ifrån. Vi tror att vi (som sinnet) söker efter DET men egentligen handlar sinnets sökande om hur det skall kunna förneka/bortförklara DET.

Ok, nu plockar jag ner det här ett snäpp och låter det handla om min rädsla och min vardag.

Jag sitter i fikarummet på jobbet. Jag är väldigt engagerad i nåt samtal, helt uppe i varv, gestikulerar och håller på. Vad händer?
Utifrån ett Nondualism-perspektiv händer följande: Konverserandet konverserar. Konversatören Björn säger ingenting. Han finns inte. Han är en efterkonstruktion.

Detta skrämmer tänkandet som håller på här i björns skalle. Ärligt talat. Detta är för helvete en mardröm. Har ni diskuterat hard-core Nondualism med nybörjare någon gång så vet ni vad deras första invändning ALLTID är:
- Jaha, så du menar att vi bara är robotar då, utan nån egen vilja.

När nybörjaren funderat lite till på detta brukar rädslan dyka upp - rädslan för brist på kontroll. För denna brist på kontroll är tänkandets helt naturliga slutsats av Nondualismens budskap. Och det stämmer inte eftersom upplevelsen av att kunna kontrollera sig själv finns där. Det finns ett överjag som censurerar och tänker först och pratar sedan. Tänkandet vet detta eftersom motsatsen ibland inträffar. Censuren klickar och grodan kommer.

Sedan spelar det ingen roll vad man säger. Nybörjarens tänkande har bestämt sig. Dom har kontroll. Punkt.
Grejen är att tänkandet aldrig passerar nybörjarstadiet. Varje gång tänkandet här konfronteras med VETANDET här så börjar tänkandet från början. VETANDET om att konversatören är en efterkonstruktion finns inte inuti tänkandet. VETANDET är oändligt. Tänkandet finns inuti VETANDET som en liten bubbla. (japp, jag tröttnade på hav/våg metaforen ... :))

Vetandet vet att kontrollerandet är en del av konverserandet. Så känslan av kontroll är sann. Kontrollerandet kontrollerar. Det är seendet att detta kontrollerande inte har någon referenspunkt som skrämmer. Tills seendet finns där finns tron att det finns en NÅGON där inuti den här kroppen/hjärnan som äger kontrollerandet. Men det finns inte NÅGON där. NÅGON är en efterkonstruktion. Detta är fruktansvärt. Ihåligt. Tomt och svart. Ärligt talat. Det är en mardröm om det tolkas utifrån vår gängse kulturs referensramar.

Tänk om jag aldrig läst en bok om Nondualism och detta seende helt plötsligt drabbat mig. Tänk om detta seende liksom aldrig tog slut. Tänkandet här ser nu på detta med nya ögon och påminns om hur skrämmande det här faktiskt är. Om jag inte läst alla min böcker om Nondualism så hade jag gått till en psykolog. Det är säkert!! Och jag hade förmodligen fått diagnosen DPD - Depersonalisation. Eller Derealisation. Tänkandet hade skapat rädslo-tankar och rädslo-känslor. Jag hade kanske fått antideppresiva och kanske hade det hjälpt.

Ser ni nu vad det här läsandet, skrivandet och delandet med er som läser här får till följd - Tänkandet producerar inte lika mycket rädslo-tankar och rädslo-känslor.

För Suzanne Segal tog det mer än 10 år innan tänkandet i hennes hjärna accepterat det som VETANDET visste. Kanske behöver jag inte upprepa samma saker på den här bloggen i 10 år. Men processen tar tid för tänkandet.

25 kommentarer:

  1. Ja Björn, jag ser det och har sett det hela tiden. Och framför allt så märker jag det. Det blir allt mindre rädslofyllda tankar och känslor. En befrielse som medför en allt större inre vila.

    SvaraRadera
  2. Att alla dessa böcker skulle vara till någon egentlig hjälp för ett verkligt uppvaknande ställer jag mig precis som David tveksam till. Jag skulle gissa att det är betydligt fler som låter sig förvirras av de upplevda budskapen i böckerna än som faktiskt hjälps ur sin vilsenhet in i klarhet av desamma. Det du läser ur en bok finns redan i dig. Boken är bara en konceptualisering precis som den osynliga kraft som plötsligt hejdar Suzannes Segal. Skillnaden är ytlig. Så varför försvara allt detta konsumerande av advaitalitteratur? För mig är det sak samma som att läsa veckotidningar. Låt vara att det förra råkar intressera mig aningen mer, men jag betraktar det som lika (lite) matnyttigt.

    SvaraRadera
  3. Björn,
    Har du gjort Shermans fasta från all andlig konsumtion?

    Under en vecka ska man inte läsa eller lyssna på något andligt. Sherman säger åt en att inte ens läsa nåt på hans hemsida, inte läsa om vichara, inget!

    Efter sju dagar kan man ju se vad man fick ut av en veckas fastande: en stadigare konceptlös "förståelse" eller sataniska abstinensbesvär som bara en Sherman/Tolle/vodka-fix kan förlösa.

    En ynklig vecka!
    Själv har jag nu frossat i advaitadiskussioner i några dagar, men när jag känner att jag inte har mer att säga ska jag sticka och inte se tillbaka!
    Jag ska leva som jag lär, och förhoppningsvis gå under som individ.

    SvaraRadera
  4. Crystal! Tack för att du ser vad det här handlar om! Det är fantastiskt för mig att veta. Jag har inte sett det så tydligt själv. Det var när jag läste din kommentar igår om rädslan - samtidigt som jag läste Segals bok - om rädslan. Tänkandets rädsla. Som Vetandet i Vetandet finns ingen rädsla.

    SvaraRadera
  5. Anton! Ja varför försvarar jag läsningen av Advaita-böcker? Det finns två sorters svar på den frågan. Det första svaret är Nondualistiskt. Det finns inga läsare av Advaita-böcker. Titta efter noga! Det finns ingen där som läser. Allt som finns är läsande.
    Det är som när uppvaknade lärare får frågan varför dom undervisar om nu allt är perfekt precis som det är! Då brukar dom svara att undervisandet händer. Det finns ingen där som undervisar. Det är DET som flödar över av sig självt.
    Samma sak med böckerna. DET skriver böcker som läses av DET. Det är allt.

    Det personliga och dualistiska svaret på frågan är följande:
    VETANDET behöver inte läsa några böcker. VETANDET behöver inte heller vänta på att tänkandet skall förstå. Det finns där ändå trots att tänkandet gör allt för att förneka det. Detta är vad Segals bok så tydligt visar. Det tog hennes tänkande/kännande mer än 10 år att komma ifatt VETANDET som fanns där oavbrutet hela tiden.

    Här, där björn-historien är, är VETANDET inte så intensivt och tydligt närvarande hela tiden. Men det finns där som "a splinter in the mind".
    För att citera Morpheus i första Matrix-filmen:
    "Let me tell you why you're here. You're here because you know something. What you know you can't explain, but you feel it. You've felt it your entire life, that there's something wrong with the world. You don't know what it is, but it's there, like a splinter in your mind, driving you mad. It is this feeling that has brought you to me. Do you know what I'm talking about?"

    Dom bra Advaita-böckerna säger samma sak. "It is this feeling that has brought you to me".

    Antagligen är det samma sak som gör att vi läser varandras bloggar. Vi VET något. Men tänkandet förstår det inte.

    Till slut lägger sig tänkandet ner och överlåter sig till VETANDET. Men det tar tid. VETANDET är däremot utanför tiden. Som jag ser det finns VETANDET i alla kropp/sinnen hela tiden. Böckerna är inte till för vetandet. Läsandet av dom händer. Ingen läser dom.

    SvaraRadera
  6. David!
    Shermans "andlighets-fasta" låter som ett mycket bra förslag. Frågan är bara VEM som skall göra den?
    Kan du visa mig den som skall fasta?

    Men David? Vi behöver inte sikta på att gå under som individer. Vi har aldrig funnits. Dom som diskuterar här är olika former av tänkandet. Och tänkandet kan göra mer eller mindre uppror mot det som VETANDET vet.

    Tänkandet hos David har mycket att säga som ligger så nära VETANDET som tänkande någonsin kan komma. Du har hjälpt Björns tänkande väldigt mycket, både här på bloggen och i våra mail.
    Jag vet att det jag säger låter tråkigt. Men sägandet säger vad det säger.

    SvaraRadera
  7. Jo, men Morpheus säger vidare i samma scen att:
    "Unfortunately, no one can be told what the Matrix is. You have to see it for yourself."
    Morpheus står ju där och erbjuder ett rött piller också, men det finns inga röda piller i böckerna. Man måste lyfta blicken från boken eller vad det nu är som är det blåa pillret för stunden och välja det röda pillret istället.

    Anledningen till att jag läser din blogg just nu, är att jag redan sett filmen som går på TV4.

    SvaraRadera
  8. Anton!
    Ok, Matrix allegorin håller inte. Problemet med Matrix-allegorin är att den förutsätter att det finns någon som kan välja. Den förutsätter att det finns någon här som kan se the Matrix.
    Det är seendet som ser. Och seendet ser inte med våra ögon. Vetandet vet inte med vårt tänkande.
    Böckerna har inte ett dugg med Vetandet och seendet att göra. Dom har med hur tänkandet kan komma i samklang med vetandet och seendet.

    Behövs denna samklang mellan tänkande och vetande? Behövs böckerna? Självklart inte. Men det trodde jag var underförstått.

    SvaraRadera
  9. Det blir bara så bakvänt i min bok. Att få tänkandet i samklang med vetandet och seendet genom att läsa en massa böcker.
    För mig är det som att försöka bli mätt genom att läsa en kokbok, allt medan den färdiglagade maten står och kallnar.

    SvaraRadera
  10. Anton! Maten kallnar aldrig och vi ÄR maten:)
    Vad som tänks och känns i kropp/sinnet påverkar VETANDET/SEENDET lika lite som Antons spegelbild påverkar en spegel.
    Är du spegeln Anton?
    Vetandet här vet att Vetandet där hos Anton ... vet detta.
    Tänkandet/kännandet hos Anton kan lida och älta tills döden kommer. Det är regeln hos de flesta tänkande/kännande kropp/sinnen.

    Frågan med stort jävla fett rödfärgat F är .... finns det NU en separat entitet i kropp/sinnet Anton som kan välja sin nästa tanke. Om inte ... vad diskuterar vi?

    SvaraRadera
  11. Är det vi som diskuterar nu helt plötsligt?

    SvaraRadera
  12. Hmmm... nu blir jag osäker ... vad tror du?

    SvaraRadera
  13. Du har ett val. Nu. Red pill or blue pill. Valet är nu.

    Du har en tendens Björn, och jag känner den som du vet från mig själv, att dra upp nondualistiska rökridåer när det känns bekvämt.

    Kan du inte bara medge att du är hooked på böcker som vilken knarkare som helst? Det är naturligtvis helt ok. Alla knarkar vi. Tills vi inte gör det längre. Det som blir så löjligt är när vi vill låta påskina att just vårt knark, ja det är rätt bra grejer, och borde nog inte ens kallas för knark. Vi vet ju bättre, innerst inne.

    SvaraRadera
  14. Anton!
    De kanske ser ut som nondualistiska rökridåer men här och NU är det uppenbart! Det finns inte en NÅGON här som kan knarka på något.
    Tänkandet här har försökt och försökt att förneka den uppenbara frånvaron av en separat individ här som kan välja. Men alltmer har det blivit klart att om det funnes ett knark (vilket det inte gör) - så vore det vår kulturs insisterande på individens förmåga till val och ansvar.
    Men här finns INTE heller NÅGON som kan sakna fri vilja eller ansvar. Här finns inte NÅGON som är som en robot. Här finns inte NÅGON. punkt.
    Här finns ett kropp/sinne, här finns tänkande och kännande och ibland något som kan kallas för NÅGON. Detta någon uppstår efter NUET som en för evigt föränderlig samling jag-tankar. Dessa tankar lever inte. Dom tänker inte. Dom känner inte. Dom skriver inte. VETANDET vet detta.
    Ingen finns här som har nått denna insikt. Ingen. Det finns tänkande som formulerar detta på mer eller mindre tydliga vis. Tänkandet här är inte skilt från det tänkande som finns där Suzanne Segal finns. Allt tänkande finns NU. Men NU finns ingen tänkare och inga tankar.

    Det kropp/sinne som bar namnet Suzanne Segal dog 1997. Vetandet vet att hon aldrig funnits. NU finns bara samma vetande och seende som för alltid är bortom tid, rum och form.

    SvaraRadera
  15. Eller så är det mest nondualistiska rökridåer...

    Det är inte individens ansvar jag talar om. Men valet och ansvaret kommer vi inte undan. Hur ogärna vi än vill ta i det. I synnerhet som det kan tyckas växa sig så gigantiskt och ohanterbart när det inte längre är personligt.

    Det som är tråkigt är när orden ekar tomt. När det inte finns själ i dem längre. När det blir veka upprapningar av något som en gång hade innehåll och smak, men genom att klamra oss fast vid det, så gick det förlorat. Kvar finns bara tomma ord.

    Jag säger inte att du är full av skit Björn, jag säger bara att du duckar lite för de verkligt intressanta frågorna. (Ja, ja, det finns INGEN här som duckar... osv.)

    "Stånga mig, sparka mig, gör nånting!" Sabla ner mig med ett svärd! Få mig att skita på mig. Ge mig mitt sanningsknark nu! nu! och inte den här urvattnade skiten.

    SvaraRadera
  16. Björn,

    Jag har ingen lust att lära mig att tala nondualistiska. Jag vet att du förstår svenska.
    Du vet vem som kan testa att fasta i en vecka, vem som kan ifrågasätta de återkommande bok-förälskelserna.

    Men om du din upplevelse matchar det du skriver så finns mycket gratuler-ande här. :)
    Som N säger, när tanken och känslan blivit densamma, när man upplever allt man lärt sig av böckerna. Då, minsann... Ja, då jävlar kan ingen tanke uppstå om att det står nåt läsvärt i en andlig bok. Inte läser du-det väl för den vackra prosans skull?

    Din prosa har blivit nästan outhärdligt svår att läsa. Det finns verkligen INGEN som läser eftersom min hjärna inte kan greppa dina meningar. Men jag klagar inte, det verkar uppstå en sataniskt medveten och enveten vichara där borta i Lerum - det är ju poängen, inte att jag har trevlig bloggläsning.

    Men allvarligt, samma som svarade på mitt förra mail, HAN eller DET skulle kunna fasta från böcker etc, men på allvar, du är så konstigt nu att du överskrider min förmåga till analys. :) Mycket möjligt konstig på ett bra sätt - här finns inget vetande i den frågan.

    SvaraRadera
  17. Anton!
    Du skrev: "Det som är tråkigt är när orden ekar tomt. När det inte finns själ i dem längre. När det blir veka upprapningar av något som en gång hade innehåll och smak, men genom att klamra oss fast vid det, så gick det förlorat. Kvar finns bara tomma ord."

    Du kallar det tråkigt, jag kallar det skrämmande. Det är ju detta som rädslan handlar om, som denna blogg handlar om. Ord ÄR tomma. ALLA ord.

    Vi längtar efter att sanningen skall vara personlig. Fylld av känsla och mening. Vi vill inte att den skall vara opersonlig för då kan vi inte äga den och stolt visa upp den.

    Det opersonliga skrämmer! Vi försvarar oss mot det genom att kalla det för kallt och urvattnat. Men den resa som den här bloggen handlar om går mot det allt mer opersonliga.

    Varför är det skrämmande att gå den vägen? Jaa, det är i alla fall inte för att det finns eldsprutande demoner som står och lurar bakom varje hörn. Det är för att det är tomt och ödsligt, urvattnat och själlöst.

    För VEM är det själlöst? Jo, för tänkandet/kännandet - kropp/sinnet.
    För Levande, vetande älskande - SAT CHIT ANANDA är DET bortom allt vad tänkandet/kännande kan greppa. Samtidigt genomsyrar DET ALLT.

    SvaraRadera
  18. David!
    Du skrev: "du är så konstigt nu att du överskrider min förmåga till analys. :) Mycket möjligt konstig på ett bra sätt - här finns inget vetande i den frågan."

    Jag ler. Du är rolig! Men du, ser du nu vad sötningsmedlen är till för?
    Språket med subjekt - predikat - objekt är masken man måste ikläda sig för att dölja det faktum att egot inte finns här.
    Egot är inget man gör sig av med. Här har resan varit den att man till slut tvingas inse att egot aldrig funnits där.
    Är ego-löshet något eftersträvansvärt? Det kan man fråga sig?
    Suzanne Segals bok klargjorde att min resa inte handlat om att försöka göra mig av med egot. Min resa har handlat om att blunda för det faktum att jag ALDRIG haft något ego. Men resa har därför inte varit speciellt originell. Att blunda för det tomma, själlösa mysteriet som finns där varje gång man gör Vichara - det är väl ungefär vad allas liv går ut på - mer eller mindre.

    SvaraRadera
  19. Jag är glad för din skull för din hängivna, eller numera snarare automatiska, ofrånkomliga vichara.

    Din förändring de senaste månaderna borde vara tydlig för alla. Nåt hände med vichara som ditt tidigare intresse för Tolle, Katie, psykoterapi etc aldrig kunde ge upphov till. Något långt djupare än tankeknep för att bli fridfullare och lyckligare, även om man blir det som bi-produkt.

    Jaja, nu är jag klar med det här. Bortom koncept, som sagt...

    SvaraRadera
  20. Allt ni gör är att kasta pingpong bollar till varandra. Ni väljer än det ena uttrycket, än det andra metaforerna. Att ena VETANDET med VETAREN går inte att prata/tänka/skriva fram eftersom det då automatiskt blir någon som gör något. Det kommer genom att släppa definitionshysterin, känna in känslan av rädsla och panik t ex, sorg osv och låta den klinga av helt naturligt. Då infinner sig VETANDET igen som frid, eftersom hindren är borttagna. Vad du gör ofta på din blogg Björn, som jag ser det, är att bygga på fler lager framför kärna istället för att skala bort.

    SvaraRadera
  21. PS. Jag slutade i princip att läsa andliga böcker för fem år sedan (utom typ Tolle bara för att veta vad det var alla andra pratade om) och har inte det minsta abstinens eftersom VETANDET redan vet allt jag behöver veta.

    SvaraRadera
  22. Vilka vi vill att sanningen skall vara personlig? Inte jag. Jag har så det räcker och blir över av personliga sanningar. Lika obetänksamt som haren släpper några pluttar på ängen, droppar jag en och annan här hos dig. Jag känner mig rätt trygg med att du förvaltar dem på bästa sätt, nämligen inte alls.

    shine on Björn! Du har rätt förstås. Och jag gillar att slåss med väderkvarnar ibland.

    SvaraRadera
  23. David!
    Jag gillar det som Anton sade, likt harar släpper vi små pluttar av personlig sanning på ängen! Det är allt jag kan göra här på bloggen.
    Snälla David, påminn mig om det jag nu skrev ifall du någonsin ser att jag börjar förpacka och sälja dessa harpluttar....
    En befängd idé vore det men inte alls ovanlig. Sannolikheten är stor. I happens ALL THE TIME:)

    SvaraRadera
  24. Telluselle!
    Men det är klart att VETANDET inte behöver läsa några böcker. Härligt att det lyser så starkt hos dig!
    Men visst är det ett mysterium att tänkandet inte bara lägger sig platt och förenar sig med stillheten och glädjen! Å andra sidan, varför skulle tänkandet lägga sig platt? Tänkandet är gjort för att tänka!
    Läser och begrundar din synpunkt om att jag bygger på fler lager framför kärnan istället för att skala bort.
    Till och från går jag igen gamla inlägg jag skrivit och kopierar över dom i ett worddokument som kan bli sökbart! Jag blir mållös av förundran över hur många ord som jag lyckats stapla ovanpå varandra:)Det är lika fascinerande som att tänka på hur många meter tandkräm man gör av med på 1, 5 eller 10 år:)

    SvaraRadera
  25. Anton!
    Om den här bloggen är en äng så är vi två om att släppa pluttar av personlig sanning här:) ja fler än två! Tack för en fenomenalt träffande liknelse. Det upplevs just lika naturligt. Det bara händer. Varsomhelst på ängen. När det måste hända. Varför?
    Ja fråga haren:)
    Människans analys är att det ger näring åt växandets mysterium. Att det är ETT med detta mysterium. Vackra blommor kommer upp, tack vare pluttarna. Men det är bara våra analyser. Antagligen är det lika sant/osant att säga att pluttarna kommer där dom kommer för att det växer vackra blommor just där. Som behöver lite extra näring.
    Äh, nu lägger jag ner det här skitsnackandet:)
    Vi ses på ängen. Din eller min. Det ger sig.

    SvaraRadera

UA-3343870-1