lördag, juni 13, 2009

Om verbala sötningsmedel

Först av allt. Det är omöjligt för språket att mer än "snudda" vid Nondualismen. Så sägs det. Men här finns ett vetande som säger - språket har aldrig försökt snudda vid Nondualismen. Språket försöker ingenting. Språket är ett instrument, en flöjt - ihålig - TOM - Flöjten hoppar inte upp till musikerns läppar för att försöka suga ut luft och skapa ljud och musik. Flöjten försöker inte dirigera musikerns fingrar.
Språket har aldrig försökt snudda vid Nondualismen .

Allt som sägs om DET sägs av DET. Genom DET. Till DET. Allt är DET.

Det kan vara bra att veta att vi aldrig sagt något om DET. Frågan om varför vi försöker säga något om det outsägliga ... är ... hur skall jag säga ... bisarr. DET är alltid svaret på DET. DET är enklare än ordet ENKEL någonsin kan greppa.

Vetandet om detta finns överallt eftersom allt är vetande. Och vetandet finns nu. Och nu är allt som finns. Allt som finns är vetande.

DET sade något i en kommentar genom David. Något som DET fann intressant. Det handlade om sötningsmedel. Nondualismen uttrycks ibland med sötningsmedel. Ibland utan. David sade att han uttryckte samma saker som jag fast med mindre sötningsmedel. Så ser jag det också. Vad är sötningsmedlet bra för och för vem är det bra? Eller som David kanske skulle uttrycka det. För vem är sötningsmedlet ett hinder?

Jag lyssnade precis på ett fantastiskt avsnitt av Radia Adyashanti - kan laddas ner här - http://www.adyashanti.org/cafedharma/index.php?file=library_radio Vid ett tillfälle säger Adya något i stil med - jag skulle kunna ge dig ett äkta Nondualistiskt svar i stil med - det finns ingen här för vilken detta kan vara ett problem etc. Take it or leave it! Men så gör inte Adyashanti. Han är mer som dom där otäcka Maffiabossarna som med ett förbindligt leende lägger armen om axlarna på den dödsdömde och säger - det var länge sedan du och jag hade en liten pratstund. Vad sägs om att åka nånstans och snacka lite om viktiga saker, bara du och jag? Sedan går dom in i en bil och alltmedan chauffören kör till nåt övergivet industriområde sitter dom i baksätet och småpratar lite gemytligt om hur barnen och frun mår. Sedan kommer dödsstöten, helt utan förvarning. Bakifrån. ...
Killen har inte en chans att springa sin väg. Han kanske känner på sig att klockan är fem i tolv men han kan ändå inte springa iväg. För Bossen är ju så trevlig. Man vet aldrig vad han har i bakfickan. Kanske är det - trots allt - äntligen dags för befordran ...

Varför denna bisarra jämförelse? Jo, jag vet också att klockan är fem i tolv. Nondualismen är som ett virus i min hjärna. Jag sitter i bilen och jag vet att jag är på väg till ett övergivet industriområde. Jag vet att ingen av dom här trevliga typerna - Tolle, Adyashanti, Sherman eller underbara Byron Katie - vill mig väl. Jag är en larv i deras ögon. Allt dom är intresserade av är fjärilar. Larver skall dö. Förr eller senare. Visst handlar detta om befordran, men inte för larven ...

Jag hade tänkt skriva att sötningsmedlet är till för att jag skall luras in i bilen och åka till min egen avrättning. Men det är ju inte sant heller. Det är en efterkonstruktion. Men låt oss titta på efterkonstruktionen. Om dom sagt. Hej Björn, vi tänker döda dig. Du är en larv och en fjäril skall snart födas. Ja då hade jag sprungit. Jäklar vad jag sprungit. En syn för gudar. Hur snabbt kan en larv springa?

Allt jag kan skriva om här är efterkonstruktioner. Händandet händer oavsett vad jag skriver, eller tänker, eller känner - eller gör - eller inte gör. Men efterkonstruktionen ser ut såhär: Om allt jag hört var. - Björn - du finns inte. Det är game over. Men för guds skull, bli inte rädd! Titta efter, där finns ingen som kan bli rädd.

Jag hade skitit på mig och sprungit. Sprungit rakt in i karriärhetsen, relationslabyrinterna, hedonismen, rädda-världen-uppdragen, den religiösa rättfärdigheten, den personliga utvecklingens ändlösa träskmarker. You name it!

Så efterkonstruktionen säger mig att utan sötningsmedel hade jag inte suttit i bilen nu, på väg till det där övergivna industriområdet, alltmedan Byron Katie och Tolle småpratar med mig om Nuet och friheten från historierna. Dom säger inte till mig att det inte finns någon Björn där som kan leva i nuet eller bli fri från några historier. Dom säger inte som det är. Dom blandar i sötningsmedel - för mitt eget bästa ...

Jag tänker på dig David när jag skriver det här. Det här är ett svar på vad sötningsmedlet är bra för. Det är sötningsmedlet som är fällan. Ser du? Fällan för Björn. För jag skriver inte den här bloggen för att den skall läsas av NÅGON. Inte ens av Björn själv. Björn är en efterkonstruktion. Allt som finns är skrivande. Älskande vetande skrivande. Skrivandet blir som det blir. Björn är ingen tuff person. Björn är lättskrämd och konflikträdd. Björn är trygghetsnarkoman. Björn är inte konfrontativ. Inte öppet. Folk har sagt både det ena och det andra om Björn genom åren. Någon sade en gång att han lever under inflytande av komplexet narcissism och passiv aggresivitet. Whatever. Jag har ingen aning. Men Viruset vet exakt hur det här värddjuret är konstruerat. Det tar den tid det tar. Det är viruset som skriver. Verbal replikation ...

Allt detta är efterkonstruktioner. Vetandet finns här. Det har alltid varit game over. Nuet finns inte. Inte för Björn. Allt som finns är NU-ANDE.

I seendet av att allt detta är efterkonstruktioner - blir det uppenbart att upplysningen är älskande vetande - ETT flödande - som björn aldrig någonsin snuddat vid eftersom det inte är han som spelar den här melodin. Han är en pipa i mänsklighetens magnifikt mäktiga orgel.

14 kommentarer:

  1. Jag önskar någon kunde säga något ärligt till mig som fick mig att skita på mig och springa "rakt in i karriärhetsen, relationslabyrinterna, hedonismen, rädda-världen-uppdragen, den religiösa rättfärdigheten, den personliga utvecklingens ändlösa träskmarker." Det skulle betyda att någon faktiskt rörde vid mig.

    Det är sällan jag möter någon som vågar vara helt rak och ärlig med mig. Det är det bästa (och förstås värsta) jag vet. Om det skrämmer skiten ur mig, so be it, då är jag inte redo riktigt ännu...

    SvaraRadera
  2. Anton! Så du har varit med om det alltså? Vad sade personen som var rak och ärlig mot dig? Varför skrämde det dig och vart sprang du? Jag ser inte utifrån dina ord här vad du menar riktigt. Jag antar att du menar att någon rör vid något i dig som är sant. Något som inte är konstruerat. Är det så? Förklara lite mer är du snäll!

    SvaraRadera
  3. Björn, jag tror jag förstår utgångspunkten för diskussionen i föregående inlägg på ett annat sätt efter att ha läst detta. Intressant resonemang, onekligen. Som jag nämnt tidigare så har det så kallade sökandet kring odualiteten aldrig varit mysigt eller skönt för mig, så jag kan fortfarande inte relatera det till mina egna upplevelser. Bitterljuva stunder har väl kommit och gått, men inte i den meningen att det någonsin varit något gulligt eller rart. Långt ifrån. Det kanske är den största skillnaden mellan en som "frivilligt" går denna väg jämfört med nån (som jag) som mer eller mindre blev knuffad utför stupet? Äh, jag vet då inte...

    Jag är lite fascinerad över hur olika saker vi verkar höra när vi lyssnar på exempelvis Tolle. Jag har aldrig hört honom inte säga att 'det inte finns någon Björn', men däremot har jag många gånger hört hans uppmaningar om att vi själva ska se efter, ta reda på om det finns någon Björn. För mig är budskapet detsamma.

    Ja, ja... hur som helst, tack för ännu ett intressant inlägg! :)

    SvaraRadera
  4. Björn,

    Snarare att det rör vid något i mig som inte är sant, men som jag fortfarande griper så hårt om att det blir djupt skrämmande att släppa det.

    Jag har ännu aldrig varit med om att någon fått mig att skita på mig. Så vad jag menar är väl att jag inte har fått nog av osötad ärlighet. När man börjar söta saker är min erfarenhet att man bara vill ha mer och mer av det söta.

    SvaraRadera
  5. Björn,
    det tycks mig som att du matar alla larver som krälar här på din blogg med socker för att se hur glada de blir av det, hur tacksamma. Dom är inte dina husdjur, Björn!

    Återigen skriver du ett inlägg som är ungefär så bra som skrift kan bli när det gäller advaita. Ännu ett inlägg i arkiven. Larverna glömmer det senaste strålande inlägget, stärks av det nya ett tag, skiter ut det och glufsar i sig nästa.
    Du har för flera månader sen skrivit ungefär allt som kan och bör sägas.

    Är det inte så att vichara/self-inquiry har gjort att du kan skriva dessa insiktsfulla inlägg? Är det inte så att bara dom av dina läsare som har vichara i ryggmärgen egentligen kan förstå vad du skriver, och verkligen förstå att de egentligen inte får ut nåt substantiellt av att läsa?

    Varför protesterar du inte när folk tror och säger i kommentarerna att de får nån hjälp av bokstäverna du samlat på deras skärm. Det är ju inte sant, eller hur?
    Det är väl inte sant?

    Nu hoppas jag DET svarar som Björn, och att Björn inte skyller på sin ofria vilja! :)
    Jag menar, detta är ju allvarliga grejer.
    Jag klagar inte på att du tycker om att skriva på denna blogg, inte det minsta!, men jag ber dig tänka på att folk kan bli så förtjusta i ditt pekfinger att dom inte bryr sig om att tålmodigt och mödosamt öppna ögonen för månen.
    Vilket, som du vet, är SKITJOBBIGT! Fördjävligt, även om man får fantastiska belöningar. Sakta, sakta öppnar man sig för livet på ett sätt som INGEN författare kan beskriva. Man tror man vet, men man vet inte...

    Jag håller med Anton, folk tror att dom tagit till "budskapet" men egentligen är det bara sötman: den mjuka rösten, de tröstande orden, ibland till och med new-age-musik och fina naturbilder...
    ... varför fortsätter de annars läsa och lyssna?! År efter år...
    Inte skulle man väl glömma en strålande sanning som tar bort psykiskt lidande? Jag vill fråga dom som "insåg" att Tolle hade helt rätt för tio år sen varför de fortfarande läser honom. Är det inte för att er direkta erfarenhet säger att Tolle har fel, fel, fel!

    Därför skrev jag om den direkta upplevelsen som står i opposition till läsupplevelsen.
    Läsupplevelsen hjälper inte fastän det känns som den gör det. Det måste finnas en personlighet som läser t.ex. Tolle. Denna personlighet kommer alltid känna sig hotad i den direkta livserfarenheten, när läsupplevelsen glömts bort. Och den personligheten är också hotad! Den kan bli skadad, hånad, den är troligtvis inte så älskad som den skulle önska, den känner sig ensam, rädd etc. Den personligheten kan tala om KÄRLEK och medkänsla, men den är instinktivt egoistisk och kan inte vara annat, det är en självbevarelsedrift. Dess tal om medkänsla är bara ett sätt för den att skydda sig mot allt obehagligt.

    Man måste möta den direkta upplevelsen och ignorera allt som läggs på den (både obehagliga och mysiga föreställningar), inklusive ens egen personlighet. Det är vichara.

    SvaraRadera
  6. Björn, kunde inte låta bli att tänka på dina texter om livets flöjt osv när jag såg den här bilden :)

    http://www.flickr.com/photos/prashantbhardwaj_ut/3624010190/

    SvaraRadera
  7. David... så bra sagt. Jag är inne på din linje. När allt kommer till kritan är våra direkta upplevelser det enda som räknas, eftersom de är våra. Min doppräst sade en gång till mig att det är genom vår integritet, vår förmåga att skilja på du och jag, som gör att vi faktiskt kan mötas och något nytt kan ske. Skulle vi gå runt och känna oss "ett med världen" hela dagarna igenom oavsett vad vi är med om, skulle vi heller aldrig kunna möta en annan människa på riktigt... och bli sådär berörda som Anton skrev ovan.

    Det är så jag känner det med J. på Hawaii. Han berörde mig bortom alla rädslor, sorger, osäkerhetskänslor och det gjorde mig så naket sårbar att jag både älskade det och hatade det samtidigt, mycket djupare och "renare" än någon annan. För mig var detta Kristus Ljus genom en annan människa, om jag nu ska sätta en etikett på det.

    Och sen där när alla lager av skydd blivit tillintetgjorda... skattkistan som JennyLi skrev om. Kärleken. Varandet.

    Inte som en läsupplevelse utan som en direkt upplevelse mitt i livet!

    Ingen bok och ingen skribent kan komma i närheten av den styrka som upplevelsen innebar.
    Fridens,
    /Ugglan

    SvaraRadera
  8. Telluselle,
    Din upplevelse låter fantastisk. Men du var där före den, under dess förlopp, och efter att den försvunnit.

    Jag menar (och har insett detta helt tack vare Shermans vichara) att ingen upplevelse eller samling tankar kan säga oss nåt om oss själva eller sanningen. Om jag har fel innebär det att vi är utlämnade till omständigheterna, och då måste vi göra som de flesta: jaga kärlek, pengar, status och andra goda omständigheter.

    Goda upplevelser har alltid dåliga i sitt följe. Man jämför ju alltid upplevelserna sinsemellan. Alltid rädd för att utsättas för dåliga upplevelser. Vichara tar bort rädslan med tiden, säger Sherman. Min rädsla har minskat ofantligt och jag kan bara hoppas att vicharas verkan inte är slut än...

    SvaraRadera
  9. Kära bloggläsare, ingen nämnd ingen glömd!
    Detta är sannerligen en märklig dag. Jag sitter just och läser den mest omvälvande bok jag någonsin läst. Jag skojar inte! Det här är allvar och det samtidigt så underbart och skrämmande att det är helt drömlikt. Boken är skriven av Suzanne Segal och heter "Collision with the Infinite". Plötsligt stod det klart att denna bok måste läsas. Jag hittade den på Scribd i tysk översättning!! Fatta hur märkligt det är att läsa om detta på tyska - jag har inte läst en bok på tyska sedan 1992. Jag återkommer till denna bok och varför den är så fantastisk.

    Förutom detta med Segals bok får jag frågor i kommentarerna som vill besvaras. Det finns färdiga filer i hjärnan som är redo att brodera ut sinnrika ordlabyrinter om projektioner och dylikt men det vill sig inte.

    Jag vill gärna svara var och en efter bästa förmåga. Men Suzanne Segals ord påverkar mig så oerhört starkt att jag blir alldeles vimmelkantig. En svaghet i mitt skrivande är min faiblesse för superlativ. Nu har jag ju inget krut kvar. Too bad.

    Jag skall försöka svara er som kommenterat eller läst kommentarerna här med hjälp av ett nytt inlägg. Jag önskar verkligen att jag kunde gå in i detalj och möta det som sägs i kommentarerna men jag kan tyvärr inte göra det. Inte nu.

    SvaraRadera
  10. Ett mycket bra blogginlägg Björn! Det gick rätt in i märg och ben. Tänkte nåt liknande när jag lyssnade på Adyashantis radio-grej. Så jädra bra! Det var därför jag ville du skulle lyssna på det. Nu har jag visserligen inte läst kommentarerna på föreg inlägg. Men jag upplever inte att det här du skriver om, vichara etc, är så särskilt sött och gosigt. Inte heller det Tolle eller Adyashanti pratar om. Det här är allvar. Och skitjobbiga grejer. Men jag känner allt mindre rädsla sen jag började läsa din blogg, lyssna på Sherman och Adyashanti etc. Och det är den förbannade rädslan jag vill komma åt och plocka ner bit för bit. :)

    SvaraRadera
  11. Crystal! Det är precis rädslan som "Collision with the Infinite" handlar om. Kanske har du läst den? Det är rädslo-ingången som gör den här boken till en skatt. Som sagt, jag har bränt upp alla mina superlativ så jag får väl säga - boken är bättre än bäst. Nu fick jag ingången till det här inlägget som skall bli ett svar på de senaste dagarnas kommentarer. Tack Crystal och tack för tipset om Adya-filen! Jag måste skratta, VARFÖR känns det som att VARENDA grej Adya gör är den bästa han någonsin gjort?? Visst är det underbart!!
    Nej, nu får jag ge mig i kast med rädslan ...

    SvaraRadera
  12. "Jag är lite fascinerad över hur olika saker vi verkar höra när vi lyssnar på exempelvis Tolle."

    Visst är det intressant! :-) Min egen erfarenhet av hans budskap är att han serverar varken sötningsmedel eller kniv i ryggen. Han serverar fakta.

    Och det är så ju "tråkigt" *skrattar*

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  13. Björn!
    Ja jag kan bara hålla med dig. Varje gång jag lyssnar på Adya, kommer jag närmare kärnan och skalen faller. Han är sanslöst bra på att skala bort, åtminstone hjälper det mig.

    Ang boken du nämner, kan inte låta bli att bli nyfiken. Den är beställd. :) Jag vill skala mer, spräcka rädslans hinna.

    Hittade en artikel av Francis Lucille via Stillness Speak-sajten. Här är ett intressant utdrag. Inget nytt förvisso, men intressant ändå med tanke på det du skrev om din dotter och tidigare diskussioner här. :)

    "Can love exist without an object?
    Love exists only without an object. Love is the love of the objectless by the objectless. An object puts clothes on love, and dressed veils it. What we love in a person is neither the physical body nor the thoughts. It is the conscious presence that we have in common with
    him or her, the self, the objectless. The veil can exercise a temporary power of attraction, but only the true self that remains in the background can bring us what we seek. We don’t love the other, we love the love in the other. This does not mean that we have to turn away from the other to turn towards God, the objectless, but rather that we see the other as an expression of love. Relations with our partner, son or daughter, a stranger, a foreigner then take on another dimension. Daily life becomes a field of experience that is forever new. If we approach the other as potential divine consciousness, we force God to remove the mask, which he does with a miracle; and the miracle is the smile of God.
    [Francis Lucille]"

    SvaraRadera
  14. David!
    Du frågade mig:
    "Varför protesterar du inte när folk tror och säger i kommentarerna att de får nån hjälp av bokstäverna du samlat på deras skärm. Det är ju inte sant, eller hur?
    Det är väl inte sant?"

    Jag har inte tänkt så mycket på detta. Jag blir helt enkelt glad. Jag ser mig inte som lärare och jag ser det inte som min uppgift att hjälpa någon genom det jag skriver här.

    Men nu när jag tänker på det ... då ser jag att svaret som måste komma är ren hard-core Advaita. Jag ser det inte som att det finns NÅGON som behöver min hjälp. Det finns ett stort tänkande och hur den väv som detta tänkande väver ser ut - det vet jag inte. Det vet inte detta tänkande.
    VETANDET/SEENDET finns överallt alltid. Punkt. Tänkandet händer. Tackandet händer.

    Vad som också händer är att dom flesta jag känner tycker att detta är ren jävla rappakalja. Inte heller detta tänker jag så mycket över. Jag ser inte den bild som allt detta tänkande målar upp. Det är omöjligt.

    SvaraRadera

UA-3343870-1