tisdag, juni 09, 2009

Synvillor

När jag säger att all dualistisk upplevelse av verkligheten släpar efter som en skugga ... jaa, vad innebär det. Det innebär att INGET AV DETTA FINNS. Den här meningen, jag som skrev den, du som läste den, det sätt på vilket du tolkade den - INGET AV DETTA FINNS ... NU. Och eftersom det alltid är NU har det ALDRIG funnits.

Massor av ord pekar på den här intigheten. Ord som illusionen, lögnen, Maya, Matrix o.s.v. Ett annat sätt att prata om det som inte går att prata om är detta:

Havet är blått men ingen kan ta upp en kanna med blått vatten. I spegeln syns ett glas med vatten men ingen kan gå in i spegeln och släcka sin törst med detta vatten.
Sanningen är att vattnets blåhet inte finns där ... annat än som en synvilla. Samma sak med vattnet. Det finns inget vatten i spegeln ... annat än som en synvilla.

Allt i dualismen är synvillor. Dom finns där. Jag finns här, jag har ett visst perspektiv, en känsla av att vara ett separat jag som förhåller mig till andra objekt i omvärlden.

Men grejen är att jag aldrig någonsin försöker släcka min törst med vattnet i spegeln - trots att jag kan se det och det ser verkligt ut. Så är det med känslan av att vara ett separat jag - känslan finns där men den kan aldrig mer övertyga oss. Aldrig mer.

Det går inte att tro på synvillorna för att seendet finns där. Seendet av att känslan av att vara ett separat jag ALDRIG FINNS HÄR NU. Det finns aldrig här för det måste konstrueras i efterhand. Det tar tid. Och tid finns inte nu. Inte heller nu. INte nu heller. Shit. .... Detta seende ser igenom synvillorna. Obönhörligt. Det är jobbigt att låtsas tro på något som är fake. Trots att alla i rummet tror på det. Det känns oäkta. Men Seendet bryr sig inte. Allt som finns är älskande. Levande vetande älskande.

43 kommentarer:

  1. Mmmmmmmmmmmmmmmmm klockrena liknelser. Det blåa i vattnet mmmm! Det går inte att fånga. Det är en synvilla. Glaset i spegeln kommer aldrig att släcka vår törst. Precis som saltvatten från havet aldrig kommer att släcka vår töst, tvärtom, det kommer bara göra oss ännu törstigare.

    Det smakar gott, dina ord smakar gott Björn. Hör du inte hur jag dricker av dina ord och njuter. Mmmmmmmmmmmmmmmmm

    Jag släcker min törst med dina ord i alla fall. De är ingen illusion. ;) de är verklighet.

    Jennyli

    SvaraRadera
  2. Tack Björn, nu snuddar du vid nåt mycket stort här!!
    För mig i alla fall.
    Kanske inte för andra som läser det här?
    Det känns som att just jag behöver just de här formuleringarna just nu.
    Igår lyssnade jag på Tolles youtubeinspelning av Power of NOW och insåg att jag fick en ny vinkling på det, som jag missade när jag läste boken.
    Vad jag missade var nåt med att "den här mentala härvan av tankar, drömmar, känslor", som du identifierar dig med är vad som ligger mellan dig och Nuet. Mellan dig och Gud. Mellan dig och Livet. Mellan dig och Verkligheten - och håller dig SEPARERAD.

    Det här låter ju som nåt man "kunnat" tidigare, men nu sa det BOINK nånstans. Ingen sketen polett som ramlade ner, utan det var en bärande vägg som gungade till betänkligt och fick åtta våningsplan att ge vika. Det är detta Babels Torn jag har inom mig alltjämt, jag är vid gott hopp om att hela skiten ska rasa snart.... dina ord hjälper till kan jag meddela!

    Är det friskt att säga att ens förståelse, uppbyggt under hela ens liv, inte är verklig?

    Jag har lärt mig köpa att mentala bilder inte är verkliga, även om ofta beter oss som om de inte bara vore verkliga, utan absoluta! ( Och gör det än fast man vet detta. Än fast man kan allt vad Tolle sagt...)

    Men konsekvensen av det är naturligtvis att även förståelsen inte är verklig, som den efterkonstruktion den är.

    Är det sunt att säga att den största insikten av dem alla är det inte finns någon förståelse?

    Det sjuka är att vi GÖR förståelsen. Det leder bara till att vi måste GÖRA mer för att förstå mer.
    Görande är ett knark!
    Vi förstår inte hur man förstår. Sann förståelse finns i VARANDE. Men det är ju det som är problemet - vi vet inte vad vi ÄR. Vi måste först fatta vad vi är innan vi kan se det som är!

    Men vad sker med den gamla förståelsen när man ser att den inte är verklig?? Försvinner den?
    Nej, vad som försvinner är identifikationen, vilket gör dig totalt fri, och kan dra helt andra slutledningar av det.
    Man ser det som det ÄR. En separerad härva av tankar, som tycktes meningsfulla bara när man trodde att den här separationen var ALLT, när man bodde i den.

    SvaraRadera
  3. Underbart att läsa Björn! :-)

    "Och tid finns inte nu. Inte heller nu. INte nu heller. Shit. .... " Jag tycker Tolle förklarar detta med tid så bra. Klocktid, psykiska tid och tidslöshet. Och att Nu och nutid är inte samma sak.

    Nu/varande/tidslöshet. Vad är det? Tillstånd utan tankar. Eller hur? En DIREKT upplevelse av det som är.

    Men Pirjo då? Vad är hennes roll? För hon upplever ju sig själv som en separat varelse. Kan inte heller nåt annat. Hon lever i dualismens värld, tankarnas värld, tidens värld. Visst är det en synvilla. Hon och hennes liv. Så vad spelar det för roll? Hur viktigt är det då?

    "Enheten skrattar". För Pirjo är det dock skillnaden mellan himmel och helvete. Så varför skulle hon inte göra det bästa av det som är möjligt? Nu skrattar Pirjo också.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Jennyli!
    Allt som finns är -ANDE. Ordande. Tackande. Drickande.
    Ändå värmer det här att tänka på att dessa ord speglar ett vetande. Dom kommer från språkrör som kallas Sailor Bob Adamson. Dessa liknelser alltså. Det finns ett evigt tackande här.
    P.S. Bob kommer aldrig läsa detta. Men eftersom - Allt är DET och Bob är DET och dessa ord är DET så skriver jag det ändå ... Love you Bob!

    SvaraRadera
  5. Perra!
    Fantastiskt att läsa det du skriver. Vi som hållt på med detta några år, (ja det räcker med några månader), vi har redan hört allt som går att höra om DET.
    Vi har sagt ja, jag förstår, och vi har verkligen upplevt att vi förstår. Vad har vi gjort sedan? Jo, vi har sagt, Ja, jag förstår att allt är DET ... MEN

    När seendet, vetandet är här nu och nu och nu, ja då blir det stilla. Då kommer inget MEN.
    Babels torn som du skriver om är byggt av MEN. Det ena MENnet efter det andra staplat ovanpå varandra.

    Vilka bra frågor du kommer med!
    "Är det friskt att säga att ens förståelse, uppbyggt under hela ens liv, inte är verklig?"

    och denna:
    Är det sunt att säga att den största insikten av dem alla är det inte finns någon förståelse?

    Jag vet inte Perra, dessa frågor är av den kalibern att de inte behöver besvaras. Det är något ordlöst med dom. Vetandet vilar i dom. Varandet.

    Jag trodde inte att jag skulle kunna skriva något som svar på din kommentar. Här finns bara ett vilande nu. Ändå har jag jobbat i dag. Allt uppstår spontant och ändamålsenligt. Det uppstår i vilandet. Overkligheten vilar i DET. precis som älskandet och vetandet och shut-the-f!"#ck-up-andet. INget har någonsin hänt. ÄNdå händer livet spontant hela tiden som DET - i DET - ur DET - till DET.

    SvaraRadera
  6. Pirjo!
    Jag stämmer in i skrattet! Och försvinner. Kvar finns bara skrattandet. Nu.

    Det är med dina frågetecken som med Perras. Dom är svaren. Dom är DET ... inga MEN...

    SvaraRadera
  7. David (icke-guru, andlighetsallergiker, ska leva helt i sanning redan DENNA livstid)10 juni, 2009 15:17

    Björn, jag blir lättad av din allt mer obönhörliga inställning.

    Såna här bloggar skulle ju kunna fortgå ett helt liv, med "insiktsfulla" inlägg och tacksamma kommentarer som ger intryck av att läsaren har börjat se igenom lögnen. Vilket dock visar sig vara falskt eftersom kommentarerna om tacksamhet fortsätter år efter år, då läsaren är fångad i vanföreställningen om att den tröst man får av "kloka" ord är en del av sanningen.

    Jag har en enorm medkänsla för alla oss stackare som söker ett slut på lidande på nätet, därför hoppas jag att alla snart helt kommer tappa intresset för Björns blogg. Att det blir lika långtråkigt som att om och om igen läsa en resebeskrivning av det egna kvarteret. Att ingen mer känner att nåt finns att lära eller att tröst och gemenskap behövs. Att alla ser Björns blogg som ett misslyckande att skriva det absolut uppenbara, det som inte ens kan tänkas bort om man skulle roa sig med att försöka.

    Jag läste vad Björn skrev för många månader sen. En del saker är exakt som nu! Grunderna är desamma. Alla tackade för Björn för hjälpen, men ingen förstod eller tog det på allvar, inte ens Björn.
    För här kommer allt igen, och alla skriver samma kommentarer igen. Broderar ut Björns insikter med egna insikter som uppenbarligen inte hjälpt ett dugg. Vi leker knappt sökare längre, vi leker guru. Som Björn skrev för länge sen om sig själv - vi försöker övertyga oss själva, eftersom vi inte sett sanningen själva. Vi hoppas.
    Eller så har jag i min okunnighet misstolkat det jag läst. Kanske talar ni ur er egen konstanta erfarenhet, kanske är ni vad som kallas upplysta. Björn verkar enligt min gissning på allvar vara på väg. Men jag vet inte, för jag är fortfarande bunden. Så jag vet ingenting, utom vad som inte fungerar. Och att ordlös vichara faktiskt lossat några band för gott och ständigt försvagar de återstående.

    Om ni är som jag, är det inte dags att bryta detta beroende av gyllene insikter som samlas, tappas bort, och lystet samlas igen?
    Tänk om ni sitter här om tio år och tackar Björn för hans fantastiska insikter som var just vad ni behövde just då!

    Självfallet kan jag inte veta hur era psyken är möblerade. Min kommentar är riktad till en stereotyp sökare, men sannolikheten är väldigt stor att ni passar in på den stereotypen.

    Tack och lov har ni insett att personligheten är en illusion så ni kan inte bli stötta av mitt lite otåliga inlägg. Inte nog med att ni har insett det, ni inser det flera gånger i veckan!

    Så vad sägs om att diskutera ovanstående, om ni är klara med metaforer och liknelser och annan poesi för den här gången?
    Eller är jag den enda idioten som faktiskt tror att Nisargadatta, Sherman, Ramana verkligen visste vad de talade om och inte nöjer mig med tröstätande av Tolles och de andra andliga rovkapitalisternas bäbisspråk?

    SvaraRadera
  8. David! Hej :-) Jag vill gärna kommentera din inlägg. Så här ser jag på det...

    Det tar aldrig slut. Aldrig. Det finns inget slut. Medvetandet utvidgas oändligt. Sinnet frågar tills det dör med kroppen.

    Jag upplever inte läsandet av Björns blogg som att jag får nya insikter, eller gamla som upprepas :-) Jag upplever det mer som olika nyanser. Olika synsätt. Olika perspektiv. Olika vinkel. Och det tycker jag är glädjande. Precis som du skriver: Grunderna är desamma.

    Om Tolle... Jag är en enkel kvinna, så jag gillar det enkla. Tolle skriver på ett sätt som jag förstår. Jag läser hans ord om och om igen, och varje gång hittar jag nåt nytt. Ni vet: AHAAA! :-) Och jag läser inte bara orden, jag "läser" också det som står mellan raderna.
    Jag vet inte... men det lilla jag läst av andra andliga lärare... det är liksom att alla säger ju samma sak... Först blev jag lite besviken :-) nu... hur skulle dom kunna säga nåt annat ;-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  9. David!
    Jag har inte som du - tydligt deklarerat att jag är en icke-guru. Men behövs det?

    Jag har verkligen ingen aning om vad dom som läser min blogg behöver höra. Jag tänker inte så. Att verkligen lära ut Nondualism eller uppvaknande tror jag är jättesvårt.
    När jag för några år sedan var med Nukunu så fanns det i dom sammanhangen en karriär-väg som sökare. Man kunde bli lärare och själv ge Satsang. Jag tänkte ofta på det då. Tyckte det skulle vara - hur skall jag säga - häftigt!
    Idag fattar jag inte hur jag kunde lockas av det. Det måste ju vara ett supersvårt jobb. För det första ser man ju hur svårt dom som håller på har att ragga folk till sina Satsanger, kurser, workshops, retreater etc. Och sedan är sökare idag otrogna. Dom kommer några gånger och går sedan vidare för att söka efter större kickar. Jag förundras över hur dom kan hålla ut.

    Om man bortser från svårigheten att överhuvudtaget hitta några som vill vara elever - ja då kommer svårigheten att undervisa. Vad behöver folk höra?? Alltså jag skulle inte ha en jäkla aning. Många har ju redan hört allt. Det är ju så idag. Vi söker på nätet. Vi har läst allt och hört allt. De som går på Satsang - går nog ofta dit för att jämföra, kolla ifall den här killen eller tjejen har nåt unikt, nåt speciellt som man aldrig hört förut. Det är en tuff marknad och jag känner mig idag inte ett dugg lockad av allt detta. Det känns främmande och fel för mig.

    Jag vill läsa, jag vill begrunda, jag vill låta stillheten ta mig. Och så vill jag ofta skriva ner saker. Låta DET flöda över.

    När någon skriver en kommentar och säger att det jag skrev var just precis vad dom behövde läsa, ja då blir jag jätteglad. Så enkelt är det. Det är ett lyckligt sammanträffande.

    Jag inser att du med din kommentar vill gå djupare. Men idag kan jag inte det. Denna morgon är saker och ting enkla. Jag blir glad när jag får kommentarer. Så enkelt är det.

    Jag återkommer säkert till de saker du lyfte fram, otåligheten, synen på sökarrollen. Tidsaspekten. Finns den nu? Tiden alltså. Finns du och din otålighet NU eller är ni efterkonstruktioner?

    SvaraRadera
  10. David, jag ides inte ens nappa först... men varför inte? Kort sagt kan man väl säga att jag läser denna Björns blogg för skojs skull, utan att vara beroende och utan några egentliga förväntningar.

    Mycket av det Pirjo skriver här ovan stämmer in på mig också. Och förutom det så upplever jag att den medkänsla som väcks inom mig (där du pratar om misslyckande och uttråkning), har en otroligt djupgående och stark betydelse i nuläget - relativt sett, om man så säger.

    Jag tycker att du avfärdar Tolle lite väl lättvindigt, David. Han talar ju trots allt om precis samma saker som Sri Ramana Maharishi. Jag har då aldrig upplevt några som helst begränsningar i varken hans framtoning, det sätt han talar eller budskapet i sig. Same same but different.

    Låt oss säga att jag fick frågan om varför jag följer denna blogg, och två svarsalternativ: "kärlek" eller "rädsla". Om jag funnit inom mig att svaret var "rädsla", då hade jag nog genast börjat fundera över alternativa lösningar. Men så är inte fallet som det är nu.

    Du kanske hade nån tanke om att provocera fram nåt annat, men men... det är som det är.

    SvaraRadera
  11. Låt mig först och främst bara upprepa att den enda anledningen till att jag skriver är att det kan finnas nån som läser denna blogg som tror att det är möjligt och önskvärt att vara fri från återkommande tankar om att någonting saknas hos en själv och livet.
    Om ni redan är fundamentalt nöjda mer era liv vore det fånigt av mig att försöka vara smakdomare vad gäller vilka böcker och bloggar ni läser som underhållning och förströelse, vardagsflykt eller vad det nu är.
    Alla blir ju sökare för att de tror att nånting saknas. Det finns nån kronisk psykisk smärta som behöver lindring.

    Min erfarenhet är att världen är full av smärtstillande medel. Alla funkar! Tolle, Ramana, Nisargadatta, vodka, gatuslagsmål,
    medkänsla, elakhet osv... Till och med meditation funkar.
    Allt funkar, ett kort tag. Sen har man ingen nytta av det utom trösten att man kan ta en sup vodka, slå sin lillebror eller läsa en paragraf advaita senare, när den direkta erfarenheten av livet blir smärtsam igen.

    Jag tänker inte leva så!

    Anledningen till att ni tycker om andliga författares beskrivningar av världen är självklart för att de skiljer sig fundamentalt från era egna. Ni läser ju inte för att säga "det där vet jag redan" med en gäspning, utan ni läser för att övertygas om att er personliga psykiska smärta inte är befogad.
    Ni vill byta ut er direkta erfarenhet mot en läsupplevelse. Är det konstigt att det inte funkar? Läsupplevelsen skjuter undan livserfarenheten en stund, sen skjuter minsta irriterande småsak bort den Stora Insikten.
    För allt är bara tankar, bara ord.

    Är inte detta helvetet? Att behöva rusta sig med trollformler från new age, vedanta, Freud, Nietzsche eller vad det nu är för trollgubbe man förälskat sig i pga sin enorma rädsla.

    Mina trollgubbar är dock bättre än era trollgubbar, för dom gör det övertydligt klart att språket bara kan tjäna som en väg ut ur språket, ut ur alla koncept, alla definitioner av sig själv, inklusive dom trevliga myskoncepten som Kärlek, Stillhet och andra godtyckliga skönskrivningar.
    Att beskrivningarna i sig är lika lite värda att memorisera som innehållet i Mein Kampf.

    Vi är inte våra tankar. ALLA tankar kommer utifrån. Under andra omständigheter hade alla på denna blogg tagit emot och lagrat och sänt ut nazist-tankar som skulle gett oss samma tröst, hopp och övertygelse som dessa advaita-tankar. Och vi skulle lida när verkligheten var nåt annat. För att vi identifierade oss med det ena och det andra.
    Håller ni med!? Kan jag få lite tack-ande här?
    STILLHETEN är outhärdlig...

    Därför hjälper det inte att bygga korthus av mysiga tankar. Om den direkta erfarenheten säger HAT spelar det ingen roll om mantrat säger KÄRLEK.

    Risken är att ni feltolkar vad jag skriver som negativitet, men se efter en gång till. Jag är nästan löjligt optimistisk. Tror att vi kan bli fria från våra lidande personligheter. Dettta har skett allt mer med mig, annars hade jag inte trott det - jag är inte en sån som imponeras av viskande röster och indisk klädsel och önsketänkande. Vi förtjänar allihop bättre än så! Och kan få det!

    SvaraRadera
  12. Björn, mitt inlägg var inte riktat mot dig, jag vet att du förstår eftersom vi är överens i våra mail.

    Eller?
    Du verkar hålla med i allt som skrivs på denna blogg, trots din egen stora erfarenhet av vad som inte funkar, vad som är skitsnack.
    Folk litar ju på dig här, varför inte bespara dom byggandet av en massa sandslott?

    SvaraRadera
  13. Magdalen,
    vad jag vill provocera fram är bara precis vad ni tycker om det jag skrev, så jag hoppas att ni var uppriktiga.

    Jag har säkert svarat nog i mitt första inlägg, tänkte bara säga att Björn knappast kan bli sårad av vad jag skrev (så tolkade jag vad du skrev om medkänsla - fast du uttryckte dig väl vagt).
    Jag önskade jag er alla den mest genomträngande "upplysning/awakening") - då blev du stött å Björns vägnar! Eller?

    Dessutom, tror ni att Björn ljuger när han skriver som han gör? Det finns ingen som kan bli sårad (som han skulle uttrycka det). Punkt. Björn, visst menar du väl allvar när du skriver som du gör? Folk verkar inte ta dig på allvar. Om ni visste vilken god of destruction nallebjörnen verkligen är!

    Så, M, där ser du hur intetsägande och opålitliga känslor är. Samma skit som tankar. De säger ingenting om världen eller en själv eller nån annan. Man finns utan känslor, alltså är man inte sina känslor, alltså bör man inte fästa betydelse vid dom.

    Så, det här var rätt kul tycker jag. Hoppas att jag inte haft kul på er bekostnad utan att ni inser att det finns en permanent lösning på lidande. Lösningen är inte läsande, tänkande eller kärlek.

    Jag tänkte hur som helst att jag skulle skriva nåt i ett sant advaitaperspektiv (även om språket är dualistiskt eftersom jag inte orkar)eftersom detta trots allt är en advaitablogg, även om hälften av kommentarerna är new-age.

    SvaraRadera
  14. David
    Jag ser vad du vill visa på och förstår dig precis. Det kan bli väldigt fuzzy och mysigt ibland i såna här bloggar. För mig personligen har det såkallade sökande aldrig varit mysigt, i början när jag hade mina föreställningar kanske. Men när jag senare insåg att det var motsatsen, kallt och hårt, så gick ju hela min värld i bitar. Ändå fortsätter man för den "gamla" världsbilden blir bara ännu outhärligare. Jag läser Björns Blogg inte för att det är vackert utan för att han sätter ord på detta sökandet och jag tycker inte det han skriver låter direkt mysigt. Det är självklart helt meningslöst läsning eftersom det bara spär på min tankes upplevelse av själva sökande vilket ändå är en total osanning.

    Jag tror dock inte på upplysning som jag antar många läsare här gör. Vi får acceptera denna formen vi lever som men insikter borde kunna leda till viss distans och en mer fördjupad sym på verklighet.

    David du är säkert så mycket längre i ditt sökande så jag inte kan förstå och därför ber jag om ursäkt för att mitt svar må vara helt irrelevant.

    SvaraRadera
  15. David!
    Så nallebjörnen är en "god of destruction" ... Oj! Det visste jag inte:)

    Vi har diskuterat detta förut på Bloggen, men jag tar upp det igen. Jag har en dotter som sträcker på sig när jag säger att det hon är, gör och kan betyder något. När jag bekräftar henne lyser det i hennes ögon. Detta, i mötet med min dotter, är PUNKTEN där hardcore Advaita får bekänna färg.

    Nu skall jag vara precis så där new-agigt fuzzy som du irriterar dig på men det finns en kär kär gammal man som sitter i Melbourne i Australien och serverar insikter och mitt hjärta fullkomligt flödar över av tacksamhet när jag tänker på honom. Jag har aldrig träffat honom men det känns så när man lyssnat på många avsnitt av The Advaita Show. Eller hur? Sailor Bob Adamson, som han heter säger nämligen ....
    och här kommer min tolkning....

    Detta kropp/sinne gör vad det gör. Helt spontant. Det kan aldrig vara ett problem - för det finns inte en separat entitet här eller någonstans som kan se det som ett problem.
    Låt oss nu inte testa den här hypotesens etiska implikationer genom att dra fram exempel på massmördare m.m. Det är inte intressant NU. Här finns inga massmördare NU. Här finns bara ett vetande om att dotter söker bekräftelse och pappa ger bekräftelse. Det är allt.

    Det är inte ett problem. Ja, jag menar allt jag skriver. Pappa och dotter är koncept. Ja. Men för VEM VEM VEM är det ett problem att dessa koncept uppstår spontant som vågor på Närvaron???

    Det är det som äntligen börjar sjunka in här. Inte helt. Men det är på väg.

    Allt är DET - okej? - inga MEN? ok?
    Ok, då kör vi. Min dotter är DET, jag är DET. Min dotter söker bekräftelse ... alltså ... Björn söker bekräftelse. Det händer spontant. I en oändligt levande och vetande stor väv av DET. Björn söker bekräftelse genom sina inlägg här på bloggen. Vem kan säga emot? VEM? Och vad gör det för skillnad?

    Jag ger mig David. Som jag öppet deklarerar. Björn vet inte ett skit ... om Sanningen. Allt som finns är VETANDE. Det kan inte sägas annorlunda nu.

    Jag vill gärna bemöta dina frågor och påståenden ett och ett och gör det kanske snart. Men det vill sig inte nu. Orden får inget fäste. Jag koncentrerar mig bara på detta med destruction.

    Jaa, Advaita är destruktivt för drömmen. Och därför backar jag ur, gång på gång.
    Det som bär NU och kanske en tid till är LJUSET av ALLT som FINNS. LEVANDE VETANDE ÄLSKANDE.

    Du har många poänger. Jag är tacksam för dina kommentarer. Mer kan jag inte säga nu.

    SvaraRadera
  16. Oj, David. Som du själv skriver så vet du egentligen ingenting om oss andra som läser Björns blogg. Det du antar om hur jag reagerar, skriver och var det kommer från är väldigt långt ifrån hur det egentligen ligger till. Om jag skulle haft något som helst förtroende för dig skulle jag visserligen kunnat berätta mer och fortsätta den här konversationen, men jag antar att du med dina påhopp, generaliseringar och fantasier försöker hjälpa oss på något sätt (eftersom dina insikter och din sanning är så mycket bättre än andras?), och att du inte är intresserad av några egentliga svar.

    Det jag ser i dina texter är en hel del fördömande, kritik, provokation, oombedda utvärderingar och förutfattade meningar, samt mycket "vi > ni":ande. Vet inte om jag ska skratta eller sucka...

    Oavsett vilket så tackar jag vänligt men bestämt nej till den sortens "hjälp".

    SvaraRadera
  17. T,
    Jag är glad att du kunde höra vad jag hade att säga även om vi har olika åsikt om "upplysning". Jag förstår helt att man inte tror på det, men själv kan jag inte tro att de många lärare som talar personligt och naturligt om sina genombrott bara hittar på. Speciellt Sherman och hans lyssnare som bekräftar att vichara fungerar övertygar mig. Det handlar inte om den stereotypa upplysningen med gloria och superkrafter, men att man helt ser igenom sin personlighet och inte längre agerar av rädsla för att den ska bli sårad.

    Håller helt med dig om att Björn skriver väldigt bra och skoningslöst, annars skulle jag inte vara intresserad av bloggen. Eftersom alla berömde honom och verkade hålla med honom tänkte jag att de skulle kunna ha utbyte av att jag uttryckte samma sak fast mer drastiskt och så att säga utan sötningsmedel.
    Björn säger att han har utbyte av vad jag säger, så då fortsätter jag, för han har gett mig väldigt mycket när vi DISKUTERAT och kritiserat varandras ohållbara åsikter.

    SvaraRadera
  18. T,
    den grundläggande anledningen att jag tror på vichara är förstås att jag själv, som jag skrev tidigare, de senaste sex månaderna har gjort enorma framsteg i att släppa taget om det illusoriska egot. Bryr mig mindre och mindre om min egen bekvämlighet, och mer och mer om sanningen.

    SvaraRadera
  19. Björn,
    jag väntar gärna på ytterligare svar om du känner för att det är meningsfullt för dig att svara. Men du verkar vara i full gång på egen hand, så jag vill egentligen inte störa det bara för att du ska formulera dig om vad du ser.

    Jag ser inget problem i vad du gör i livet, Björn. Allt handlar om inställningen, uppriktigheten, av-identifieringen och att till slut inse att man inte står på spel i livet.
    Om advaita stämmer kommer du att älska din dotter långt mer som en integrerad del av dig själv-allt än som bara en dotter.
    Det är ju därför vi kämpar som tokar med det här.
    Hoppas trots allt att du svarar på de enskilda punkter jag skrev när det faller sig naturligt för dig att göra det. Alla älskar ju dina inlägg.

    SvaraRadera
  20. Magdalena,
    Vad tycker du, är mina insikter och "sanningar" bättre än dina? Det är ju det jag vill veta.
    Om inte, vad har mina åsikter för brister? Vi söker ju en metod att finna sanningen, varför inte jämföra vad vi kommit fram till och se vad som håller och vad som bara är ett hinder?
    Exempelvis:
    Är inte tröst bara ett sätt att förstärka egot?
    Ligger inte sanningen egentligen bortom även behagliga koncept som kärlek, stillhet etc?
    Är inte upprepandet av lugnande advaita-åsikter egentligen lika verkningslöst som att upprepa vilka småsinta åsikter som helst?
    Bör man inte försöka komma till en punkt där man inte längre behöver lyssna på lärare utan kör helt på egen hand? Alltså undvika ett slappt beroende av Adya, Sherman, Bob och alla andra.

    Nej, jag vet inte med säkerhet vad ni som läser tänker. Men efter att ha följt den här bloggen rätt länge vet jag på ett ungefär. Därför ville jag provocera fram en ordentlig diskussion. Du tappade förtroendet för mig efter ditt första inlägg, vilket jag gratulerar dig till (vad ska du med förtroende för mig till?).
    Men hindrar det dig från att diskutera om man ska identifiera sig med sina känslor och tankar?

    Du har helt rätt i att det i mina inlägg finns fördömande (av pseudo-advaita), kritik, oombedda utvärderingar (måste jag be om lov!?), förutfattade meningar (alla åsikter är ohjälpligt förutfattade - det är POÄNGEN med advaita att inse detta) samt vi-och-dom-känsla (jag ser new-age som den största fällan som advaitins måste undvika, har jag fel eller håller ni med?).

    Utan kritik hade mänsklig tanke inte utvecklats överhuvudtaget. För trots att målet är att avidentifiera sig med alla tankar är det en stor hjälp att analysera på vilket sätt identifikation med tankar uppstår.
    Allt du pekar ut som negativt i det jag skrev finns i dina inlägg också, skillnaden är att jag argumenterar för mina åsikter.

    Detta är ju en rätt unik blogg, svensk advaita med en seriös bloggare. Vore synd om det inte skulle tas på allvar.

    SvaraRadera
  21. Det viktigaste om man vill bli fri från sitt ego via advaitavägen eller vilken väg som helst är att hela tiden titta på sin egen REAKTION och inte på den som skickar iväg provokationen. När David nu rör om lite i våra funderingar är det inte annorlunda än när de verkligt stora provokatörerna (skillsmässa/kronofogde/det går dåligt i livet för mina barn) är ute på krigstigen i våra liv. Det är egentligen ointressant exakt VAD David säger. Det enda intressanta (om vi är genuint intresserade av att nå en sann avidentifikation från egot) är att hela tiden betrakta den egna reaktionen, genomleva den så ren utan inblandning som möjligt, och sedan låta den försvinna. Allt som får mig att reagera är min potentielle guru.

    Sven

    SvaraRadera
  22. Ha ha! Underbart David! Fuckin-A! Här sitter hela gänget och myspyser vid brasan, så kommer du och langar på hela vedsäckar och det kanske äntligen kan bli en riktig tomtebrasa (en sån som syns från rymden!).

    Jag älskar din kompromisslöshet. Jag känner igen mig i frustrationen, otåligheten. Och hårdheten. Dina kommentarer är verkligen kärleksfulla. Du är på helt rätt spår David, du har kanske bara lite bråttom.

    SvaraRadera
  23. Anton! Jag gillar också Davids kompromisslöshet. Kompromisslösheten skingrar dimman ... dimman som kallas Björn.

    SvaraRadera
  24. Alla är på rätt spår. Kompromisslöshet, otålighet och hårdhet kanske är bra för någon ibland men om det blir ett mönster är det lika stagnerande som "myspys". Det viktiga är att vi delar med oss just det som vi är just nu. Kanske, för någon, just det någon skriver innebär den rätta knuffen.

    SvaraRadera
  25. Nej, alla är på fel spår Olof, inklusive David, Björn, dig, mig, men vad ska man göra?

    SvaraRadera
  26. Jag tycker att stämningen här på bloggen är trist.

    Anton och Björn håller med mig. Ingen diskussion där.

    Den ende i övrigt som svarar nöjer sig med att instruera alla hur man ska reagera på mig utan att bli upprörd!
    Ingen diskussion där heller. Trist.

    Olof, jag håller med dig om att känslor ska passera utan identifikation och värdering.
    Men VAD jag säger är väl inte helt betydelselöst.
    Så länge det finns mjuka, tröstande men intetsägande idéer är det bra med kallt (inte elakt) analytiska tankar som spräcker illusionen.

    Jag tänkte faktiskt på Anton när jag skrev mina inlägg, att han var klokare än jag som avstod från att diskutera och läsa advaita, när han redan upptäckt hur även den bästa beskrivningen måste lämnas i bakvattnen.
    Ursäkta, Anton, för att jag lockade hit dig igen, säkert utan att ha lyckats få nån tvångsmässig bloggläsare att istället bara göra konceptlös vichara/stay-with-the-sense-of-I-am
    och därmed på egen hand upptäcka språkets och personlighetens meningslöshet.
    Och hur svaga alla vardagsförtretligheter är, och hur verkningslös new-age-trösten som används som bedövningsmedel är.

    Olof, du kan inte mena att alla är på rätt spår! I så fall skulle självhjälpsindustrin inte existera. Det stör mig, och kommer att göra det så länge denna personlighet uppstår, hur fattiga människor fastnar i självhjälpsberoendet i decennier och har hela bokhyllor med böcker, varenda en av dom köpt i hoppet att självhatet och rädslan ska försvinna.

    Låt oss anta att Adya, Sherman, Nisargadatta, Tolle är fria människor, self-realized.
    Inte blev dom det genom att lyssna på Adya/S/N/T-mp3:or? Det kan inte vi heller bli.
    Det känns bättre ett tag, men inget ändras.

    Sherman och Nisargadatta blev fria genom tålmodig vichara, och det är det enda dom uppmanar till.
    Av nån anledning tar/tog dom aldrig betalt. Av nån anledning säger dom att beskrivningar är värdelösa, ökad kärlek inte är svaret osv.
    Dom förklarar mycket tydligt varför de ständigt föränderliga tankarna och känslorna INTE har med saken att göra, inte betyder nåt.

    Äsch, slår vad om att dina läsare, Björn, egentligen inte bryr sig om sanningen utan bara tycker att jag är en överspänd rackare. De kanske är nöjda med att få tröst, och kanske kan de leva ett bra liv så - hoppas det!

    Men jag gillar inte att advaita används i detta avseende, och att de sprider uppfattningen att advaita är till som snuttefilt.
    Det är ju det new-age är till för, eller all religion: ritualer och önsketankar.

    SvaraRadera
  27. "Så länge det finns mjuka, tröstande men intetsägande idéer är det bra med kallt (inte elakt) analytiska tankar som spräcker illusionen."

    Varför skall man möta mjukt och tröstande med kallt och skoningslöst?

    Som Tolle skulle säga: VARFÖR DUGER DET INTE SOM DET ÄR?

    Om jag trodde på orden som beskriver verkligheten som "vacker"... skulle det då behövas ord som beskriver verkligheten som "ful" för att spräcka mina illusioner?

    Skulle inte det räcka med sanningen? För mig är sanningen varken skoningslös eller tröstande. Det är vad det är.

    SvaraRadera
  28. David! Du tar upp det där med pengar och att Sherman aldrig tar något betalt. Well, han lever trots allt på donationer, han som många andra av dom här lärarna. Och i morse hittade jag ett långt, långt mail i min mailbox där han ber oss om stålar. Jag vet inte vad som är skillnaden, att ta betalt för vad det kostar att hålla en satsang med lokal, ta betalt för sina böcker eller att skicka ut långa tiggarmail. För mig är det samma sak, jag ser ingen skillnad faktiskt. Det här är ett mycket intressant mail med tanke på det du skriver. I usa är nämligen det här med donationer big business. I Sverige har vi aldrig riktigt haft någon sådan här kultur, här är det svårt med donationer. Du kan få en kopia av Shermans mail och begrunda det, om du känner för det. :)

    SvaraRadera
  29. Tack för saklig debatt, Pirjo och Crystal!

    Pirjo, du tar upp en knepig fråga. Ska försöka förklara vad jag menar, om jag inte gjort det tillräckligt i mina tidigare inlägg.
    Problemet med tröst är att trösten erkänner att det finns ett problem. Trösten skyler över problemet.

    Men enligt advaita är problemet en fantomsmärta, och det är då rent skadligt att försöka smörja in fantomsmärtan med grötomslag eftersom det bara förstärker idén att det finns en skada att ta hand om, att lindra.

    Kallt och analytiskt säger man: skärp dig nu, det är inget fel på dig om du bara slutar vara självömkande och anstränger dig för att se sanningen. Inte läsa sanningen, inte behärska en teori om sanningen, se den!

    Lyckliga människor behöver inte advaita. Men sökare är väl sällan lyckliga? Om deras livserfarenhet säger att livet inte duger som det är, om denna åsikt har förstärkts på livets alla arenor då är tror jag inte det kan lösas i läsfåtöljen av nån som skriver: jo, jo, egentligen, egentligen, egentligen är allt vackert, allt kärlek. Du duger, världen duger.

    Personligheten som läser är funtad så att den värjer sig mot det mesta i livet. Dåliga författare försöker hjärntvätta personligheten så att den bara ser gott även där den direkta erfarenheten säger att det är hemskt. Ungefär som kommunisterna hjärntvättade sina lärjungar så att de bara såg det goda och nödvändiga i när Staten förföljde och mördade deras familjer och skapade svält med sina reformer.
    Återigen, varför funkar inte de otaliga självhjälpsböckerna? Varför nöjer sig inte sökare med bara en av de klassiska självhjälpsböckerna? Uppenbarligen funkar inte denna hjärntvätt, om det nu ens vore önskvärt.

    Nu finns advaita, vars teori i sig inte hjälper mer än new-age eller psykoterapi, men vars praktik upplöser bindningen till personligheten. Personligheten visar sig vara återkommande tankar på samma tema.

    Ingen går till satsang eller köper böcker för att försöka fixa återkommande tankar om att ens tolv månader gamla tandborste "duger som den är/ är ett uttryck för KÄRLEK/ kan lagas med medkänsla".
    För en advaitin är tankarna om den lidande personligheten inte på nåt sätt mer betydelsefulla än exemplet med tandborsttankarna. Tankar som tankar, man är inte sina tankar.

    Även om ni håller med intellektuellt om ovanstående är det inte till nån hjälp. Det är Shermans och Nisargadattas storhet att de alltid säger det. Jag vet inte, men jag anar att om nån tackar Tolle för den intellektuella förståelse han gett dom kommer Tolle inte säga: kom ihåg att intellektuell förståelse inte är värt nåt utom en stunds lättnad. Kom ihåg att stämningen under satsang inte säger nåt om sanningen utan lika gärna skulle kunna komma av att röka på.

    Det är vichara/self-inquiry som gör att ovanstående inte bara blir en vacker, trösterik teori - utan uppenbar verklighet, varje sekund, inte bara när man läser om det.

    SvaraRadera
  30. Crystal,

    Om du inte förstår skillnaden mellan donationer och betalning är du illa ute i denna kapitalistiska värld. :)

    Du kan ta del av allt Sherman gör, inklusive femdagarsretreater och e-böcker, och EFTERÅT välja att ge honom så mycket pengar du tycker att det är värt. 0 kronor, t.ex., om du tycker att vichara inte funkar.

    Som han skriver i mailet vill han inte ha dina pengar om du behöver dom för att klara vardagen, om du alltså är i samma sits som han.
    Kunde man tänka sig att mångmiljonären Tolle åtminstone kunde ge rabatt till fattiga, eller åtminstone låta folk ta anteckningar eller spela in hans möten? Varför förbjuder den store andlige mästaren detta?

    Förra gången Sherman skickade ett tiggarbrev var för 2 år och 3 månader sen!
    Han är beredd att redovisa siffror från USA:s Skatteverk.

    Att han befinner sig i denna knipa är för att han 2006 slutade med att ta betalt för satsangs, eftersom han tyckte att budskapet var för viktigt för att inte alla skulle kunna ta del av det. Han bröt med Gangaji, som enligt sina lärjungar bodde på lyxhotell och genomgick en skönhetsoperation efter att ha försäkrat alla om att "allt är perfekt som det är"! Gangaji är den som fulländat konsten att prata sliskig, intetsägande tröst och stirra folk i ögonen, kolla in henna på youtube och känn tack$amheten!

    Sherman kom ut ur ett liv i fängelse som 60-årig maskinist - vem anställer honom? Hans fru är frilansöversättare. Det brukar bara vara ett tjugotal personer på hans online satsangs.
    Han har inga lärjungar.
    Tyvärr kan Sherman inte leva på luft och vatten. Men han ber bara om stöd från dom som själva inser hur han förändrat deras liv på ett bestående sätt och vill att hans verksamhet ska fortsätta. Han lockar inte till sig pengar genom att göra reklam för den ena boken efter den andra som kommer med den ultimata lösningen. What you see is what you get. Betala vad du tycker det är värt och har råd med.

    SvaraRadera
  31. David!
    Jag vet inte riktig om jag greppar det du skriver fullt och helt, men jag ska ändå försöka formulera något utifrån mina egna erfarenheter och upplevelser. Det finns självhjälpsböcker och det finns självhjälpsböcker, så sant så sant. Jag har läst en hel del av dem och några har inte gett ett smack medan andra verkligen gett mig verktyg så att jag kunnat tömma den subtila kroppen på sånt som tidigare störde mig. Genom allt det inre arbetet är det idag förhållandevis vilsamt inombords.

    Tolles bok låg länge oläst i min bokhylla. Jag hade köpt den flera år tidigare men inte orkat öppna den. Tänkte lite luttrat att han säkert bara var "just another guru". Men en dag fick jag för mig att öppna boken. Till min förvåning fann jag saker som jag bara något halvår tidigare börjat praktisera helt intuitivt. Genom Tolles bok fann jag fler nycklar som hjälpte mig vidare. Det handlade inte på något vis om intellektuell kunskap, inte om tröst eller hopp. Det handlade om att göra en medveten positionsförflyttning, om att flytta över fokus från jag som sinnet (med alla tankar och känslor) till Jag som källan/varandet. Jag är honom evigt tacksam för det han gett mig. Jag ser ingen intellektuellt i det jag fick, åtminstone använde jag det inte så - jag fick helt enkelt nycklar. Sen om han råkat bli rik på sina böcker, fine with me. Han hade kunnat strunta i att ge ut boken. Jag är dock glad att han gav ut den, nu talar jag alltså om The Power of Now.

    Jag ser inte att Sherman, Nisgardatta, Byron Katie, Adya, Ramana Maharshi eller James Swartz säger något annat än Eckhart Tolle. Jag upplever att dom alla är vägvisare som pekar åt samma håll. De håller upp vägskyltar som varken ger mig tröst, lindring eller föda åt intellektet, men de hjälper mig att montera ned rädslan. Jag är dock den som väljer att gå vägen. Jag går den inte för att få lindring, känna att jag duger, bli älskad, få lättnad, finna lösningen på nåt problem. Jag går vägen genom att öva vichara tills "jag som sinnet" helt och fullt omfattar att "Jag ÄR Källan". Varken mer eller mindre.

    SvaraRadera
  32. Obs, jag vill göra ett tillägg. Sågning av andra lärare är en känslig sak, känslor och pengar är investerade.

    Jag menar inte att det är omöjligt att folk blir hjälpta av Tolle och Gangaji eller de andra som blivit rika på andlighet.
    Läsning av dom KAN ha gett upphov till kontinuerlig vichara eller motsvarande (self-inquiry finns i många traditioner, vissa varianter tycks tyvärr vara uppblandade med nonsens).

    Mitt problem med Tolle, Gangaji och även Adya är att de ägnar mycket av (den dyrbara) tiden till beskrivningar av hur världen är för den som upplevt resultatet av vichara (vilket G omöjligt kan ha gjort, se skönhetsoperation och lyxliv på fattigas bekostnad fast hon menar att all lycka kommer inifrån).

    För den som vill till Sverige är det inte beskrivningar av landet som behövs, förutom för att väcka lusten att åka dit till att börja med. Det är vägen dit som ska beskrivas.

    Dessutom tycks alltför få uppmana till den totala självtillit som behövs för att komma nånstans, de tycks inte vilja bryta sökarens naturliga känsla av beroende av läraren.

    SvaraRadera
  33. Crystal,
    ditt inlägg kom medan jag skrev mitt senaste.

    Du har redan upptäckt att självtillit är ett måste, även om det är svårt för den som fått för sig att söka hjälp att inse att man måste göra det själv.

    Att Tolle är rik är okej, att han tar emot pengar från ofta fattiga, ibland rätt desperata sökare när han rimligtvis kunde avstå vid det här laget - det får mig att säga att vi inte behöver Tolle. Som du säger, de säger alla ungefär samma sak (även om vissa dessutom säger en massa nonsens som bara försvårar, ex. Swartz som tror att man behöver den hinduiska religion, bli en "dygdig" människa etc).
    Om alla säger samma sak, om alla uppmanar till nån sorts self-inquiry bortom personligheten, varför inte hylla dom som säger detta utan att KRÄVA betalning och utan att uppmuntra/acceptera att bli behandlade som högre stående människor?

    Ni vet väl hur vanligt det är med maktmissbruk, korruption och utnyttjande i den andliga världen? Hur vanligt det är att nån som skrivit en utmärkt bok och ger intryck av att vara befriad (hur enkelt är inte det, det kan vi alla göra vid det här laget!) bildar vad som till slut blir en klockren sekt.
    Låt oss inte acceptera minsta tecken på detta, när vi kan få den rena varan utan misstanke om att bli utnyttjade och lurade.

    Jag vill inte ha Tolles self-realization om den innebär att jag accepterar att profitera på lidande människor, när det är möjligt att göra allt till självkostnadspris och ändå nå ut till hela jordklotet (som Sherman) eller stanna i en liten lägenhet i slumkvarteren i Bombay och ta emot alla som kommer, men kasta ut dom som blir beroende av gurun (som Nisargadatta).

    Crystal, du kanske inte är beroende av lärare och andligt socker, men du riskerar att förstärka andras beroende genom att inte säga ifrån.

    SvaraRadera
  34. David!
    Jag förstår mycket väl skillnaden mellan donationer och betalningar. Jag har heller inget emot s k tiggarbrev där man ber mig donera pengar. Jag tycker det är helt ok, du kanske läste in betydligt mer i mitt inlägg just för att jag använde ordet ”tiggarbrev” eller så var jag bara otydligt.

    Jag har inget behov att försvara Tolle, du får såga honom hur mycket du vill. Men när du kommer med några felaktigheter, då kanske jag kan ge dig några pusselbitar eftersom jag bott i USA. Att tala om de olika lärarna som om en del av dem är rovkapitalister medan andra jobbar gratis, då tror jag att det kan vara på sin plats att resonera lite om den ekonomiska kulturen och det skattetekniska system som råder USA. Man bör vara medveten om att det är väldigt stora skillnader mot t ex Sverige. I USA omsätter donationskulturen stora pengar. Du kan donera pengar till stiftelser och organisationer och genom detta SJÄLV få stora skattelättnader, på ett helt annat sätt än du någonsin kan i Sverige eftersom vi har ett helt annat skattesystem. Hela USA’s välfärdssystem bygger på att du ska donera pengar till de som har mindre av varan, dvs pengar. Istället har man inte mycket så statlig/delstatlig social välfärd.

    Visst kan jag välja att donera pengar till Sherman om jag vill, eller strunta i det. Men detsamma gäller Tolles bok, du kan köpa den om du vill, låna den av en kompis om du vill, eller helt enkelt strunta i att läsa den. Men i USA är det mer en regel än ett undantag att du donerar pengar om den lärare som du går hos och lyssnar på, ber dig om det. Det finns inbyggt i själva samhällsstrukturen och skattesystemet. Man gör det bara, helt enkelt. Och har man inte nu, kommer man för eller senare att göra det.

    Jag vet många andliga lärare som inte längre åker till Sverige just för att donationskulturen knappt finns här i Sverige, förutom när det är allehanda galor på tv. Dessa lärare får inte ihop till resan och därmed kan dom inte komma hit. Och eftersom donationskulturen råder inom andliga kretsar i USA, men inte finns så mycket av här i Sverige, ja då blir det ett slags kulturkrock. Men det kanske egentligen inte spelar någon större roll om lärarna kommer hit eller inte, men det är iaf ofta orsaken till att en del av dom inte kommer hit.

    Du får gärna välja att se Sherman som lite bättre lärare än de andra om du vill det, det är lugna puckar. Men Byron Katie tar t ex också bara emot donationer och ger oss möjlighet att ladda ner The Work på pdf alldeles gratis. Amma tar inte heller betalt, utan jobbar bara genom donationer. Tolle gjorde hela tv-serien på tio avsnitt med Oprah utan att ta en enda dollar betalt - den gavs till oss utan att vi behövde betala en enda krona. Adya ger oss många av sina satsangs for free. Swartz erbjuder oss att ladda ner alla böcker han har översatt, helt gratis. Vad gäller Gangaji kan jag inte uttala mig om henne då jag inte känner till henne nämnvärt.

    Det är fin tanke du har om att inte vilja profitera på andras lidande. Dock så görs det hela tiden, även om det kanske inte är rätt, men det är där vi befinner oss på det här jordklotet. Ett besök hos läkaren, tandläkaren eller psykologen kostar tyvärr också pengar. Mat och tak över huvudet som vi behöver för vår överlevnad kostar också pengar. En dag kanske vi har skapat en värld där allt sånt här är fritt. Vi får jobba på det, David. :)

    Vad gäller Tolle kontra Sherman, måste det ju vara upp till var och en att välja vem dom vill lyssna på, precis som du gjort ditt alldeles egna val. :)

    Jag tycker att det är förnämligt att alla dessa människor jag nämnt ovan, över huvud taget ger oss möjlighet till alla dom här nycklarna. Särskilt när ingen av dom hade behövt göra ett enda dugg. Jag känner stor tacksamhet över det. :)

    SvaraRadera
  35. Jag tar även tillfället iakt att återigen lägga ut de länkar där man kan ladda ner saker gratis.

    Här kan man ladda ner Tolles web-classes ”For Free”: http://www.oprah.com/article/oprahsbookclub/anewearth/pkganewearthwebcast/20080130_obc_webcast_download

    Här kan man ladda ner Adyas klasser, klicka på Library så hittar du dom som är ”For Free”:
    http://www.adyashanti.org/cafedharma/index.php?file=audio

    John Shermans podcasts:
    http://www.johnsherman.org/john_sherman_podcast/

    Byron Katies The Work:
    http://www.thework.com/thework.asp

    James Swartz översättningar av advaita böcker, for free:
    http://www.stillnessspeaks.com/freeadvaita

    SvaraRadera
  36. David!
    Du skrev: "Jag vet inte, men jag anar att om nån tackar Tolle för den intellektuella förståelse han gett dom kommer Tolle inte säga: kom ihåg att intellektuell förståelse inte är värt nåt utom en stunds lättnad. Kom ihåg att stämningen under satsang inte säger nåt om sanningen utan lika gärna skulle kunna komma av att röka på."
    Faktum är att Tolle ofta säger just så fast på engelska med tysk brytning. Han är väldgit tydlig! Tro mig! Jag har lyssnade på så många CD:s med Tolle att jag höll på att bli tokig....:)
    Det höll på att ruinera mig totalt! Tro't den som vill... :)

    SvaraRadera
  37. David!
    Jag har en kommentar till dina värderingar av olika lärare. Jag tror du skulle gilla U.G. Krishnamurti! Ja, jag vet, du behöver inte någon mer lärare. Men bara för skojs skull.
    Han är anti-guruernas anti-guru No 1

    SvaraRadera
  38. Crystal,
    Återigen:
    Med donationer bestämmer man själv hur mycket budskapet var värt. Om man kan låna en Tolle-bok av en kompis är det ju inte för att Tolle bryr sig om de fattiga utan för att kompisen har lockats att köpa den ultima sanningen för ca 199kr eller whatever...
    Såg att priserna på ett Tolle-evenemang var väldigt mycket högre än för andra evenemang på samma arena, vilket innebär att Tolle gör en riktigt fin PROFIT. Varför inte självkostnad? Och varför i tusan får man inte spela in eller ens ta anteckningar om det nu är så fint att budskapet sprids?
    Oj, undrar om vi ens är tillåtna att diskutera Tolle utan hans tillstånd. Kanske mailar hans advokat snart...
    Jag är inte tacksam mot Tolle, det måste vara ett skönt jobb han har, och välbetalt.

    Jag påstår inte att Sherman är den enda som agerar korrekt, strålande att många andra lärare låter det vara gratis. Vilket dock återigen får mig att undra vad just Tolle ska med alla pengar till. Och vad vi ska med Tolle till...

    Jag försöker inte värva folk till Sherman, utan, som jag skrev, att få folk att testa om de verkligen lärt sig nåt eller bara skaffat en krycka.
    Sherman tråkar ut mig fullständigt numera, jag vet vad han kommer säga innan han svarar på nåns fråga. Jag ser det som oerhört positivt att jag inte längre har nåt att hämta hos honom.

    Är det ingen här som är kritisk mot new-age-industrin? Ingen som misstänker att oceanen av självhjälpsböcker i sig visar att sökarna inte får vad de behöver?

    "Vad gäller Tolle kontra Sherman, måste det ju vara upp till var och en att välja vem dom vill lyssna på, precis som du gjort ditt alldeles egna val. :)"

    Det här argumentet är lite otrevligt. För alla vet ju att det enligt lagen ÄR upp till var och en att välja vilken lärare man lyssnar på, och ni har ju inte anledning att tro att jag vill förbjuda Tolle. Jag måste tolka detta som att du vill få mig att sluta kritisera Tolle, att det är dålig hyfs att göra det.
    Tänker jag inte göra. Speciellt inte på advaita-blogg som per definition måste vara emot den personliga utveckling som Tolle åtminstone delvis står för. Han blandar väl inte lite av varje, lite advaita också, men Tolle-industrin handlar om personlig utveckling, advaita om personlig avveckling.
    Egentligen tolkar jag Tolle efter hans fans.
    Jag menar, vad skulle Oprah tycka om han sa att det egentligen inte finns gott och ont!
    Om nu Tolle själv gjort den grundläggande insikten.

    Det är en ENORM skillnad mellan att se igenom den personliga illusionen och att försöka utveckla sin personlighet, göra den tåligare, gladare, kärleksfullare.
    Många tror att t.ex. Byron och Nisargadatta stod för samma sak, i själva verket är de totala motsatser.
    Det här är den värsta sortens trams jag sett:
    http://www.youtube.com/watch?v=Pb2OnkIe4LY
    Nisargadatta skulle överhuvudtaget inte accepterat att prata om den här sortens löjliga personliga små problem, Sherman skulle säga "gör vad som helst, skit i det, gör vichara tills du ser att problemet inte hotar dig även om det kvarstår."

    Totala motsatser! Om man inte ser till att polemisera kommer riktig advaita (via vichara-praktik) att försvinna bland all självhjälp, andlig materialism och önsketänkade.
    Då skulle inte de desillusionerade grånande sökarna som testat allt inte ens hitta till exempelvis Sherman eller Sailor Bob.

    Det är inte min avsikt att skriva så långt hela tiden, kan inte hjälpas.
    Är snart klar med min polemik.

    SvaraRadera
  39. Björn,

    Kanske är det så att det egentligen inte är Tolle som är problemet, utan att sökarna inte lyssnar på Tolle! :)

    Om han verkligen uppmanar till vichara/motsvarande och ingen lyssnar - tja, då är han en usel lärare. Han borde skälla på dom som Nisargadatta! Hjälp er själva genom att göra DETTA, annars kan inte jag hjälpa er!

    Har sett U.G. och skrattat gott åt gubben.
    "Those bastards!", "Buddha is the filthiest creature that ever lived!".
    Han säger dock att han inte kan hjälpa folk, och jag tror honom.

    SvaraRadera
  40. David! Jo.. jag ser vad du menar... och kanske är det så att vi har olika utgångspunkter... så att säga. Jag menar... jag har nog inte varit en sökare. Det Tolle gav mig var en förståelse för någonting som redan hade hänt. Alltså först upplevelse, sedan förståelse. Inte tvärtom.

    "Kanske är det så att det egentligen inte är Tolle som är problemet, utan att sökarna inte lyssnar på Tolle! :)
    Om han verkligen uppmanar till vichara/motsvarande och ingen lyssnar - tja, då är han en usel lärare. Han borde skälla på dom..."

    *skrattar* Han kan ju inte.... för nyckeln ligger i accepterandet. Negativitet mot negativitet är också negativitet. Motstånd mot det som är skapar bara mer motstånd...

    I själva verket ger han oss en fantastisk gåva, enkel och fungerande. Har du hans bok The power of now? Ge det en ärlig chans. Läs med öppen sinne och prova hans vichara. Portarna. Var enda en funkar!

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  41. David!
    Jag kan bara hålla med det Pirjo skriver, pröva det Tolle skriver, det funkar. Men vill du hellre såga Tolle, så finns det heller inget som hindrar. Såga på tills du är färdig. :)

    Och om du upplever mitt argument om att var och en väljer själva vem dom vill lyssna till, som otrevligt, ja vad härligt i såna fall! *skrattar* Skojar lite med dig, men allvarligt talat, jag skrev så där, David, eftersom du skrev så här:

    "Crystal, du kanske inte är beroende av lärare och andligt socker, men du riskerar att förstärka andras beroende genom att inte säga ifrån."

    Jag förtydligar då och skriver så här istället: Det finns inget i Crystal som har behov att säga ifrån vad gäller Tolle. Upplever inte heller att Crystals skrivande här, förstärker andras beroende av socker, då det inte finns "någon annan", utan bara DET. Men om du som David, upplever det så, OCH samtidigt känner ett behov av ett ifrån-sägande vad gäller Tolle, fortsätt med det och kör det i botten, ja bränn ut det bara! Crystal har helt enkelt inte samma upplevelse som David. Så enkelt är det. :)

    SvaraRadera
  42. Pirjo,
    jag har lagt behovet av alla lärare och böcker bakom mig. Allt mitt diskuterande har handlat om att få folk att ifrågasätta sökarens livsstil, som bara är en livsstil.

    Tolles "vichara" tycks uppblandad med eller är kanske helt och hållet mindfulness. Den som råkar läsa detta, kom ihåg att skilja mellan dom. Mindfulness är stresshantering, vichara är att se igenom personlighetsillusionen, att se igenom gott/ont etc etc. Den som gör mindfulness kommer att lida i onödan, det är en metod som bara är snäppet bättre än lugnande tabletter.

    Crystal,
    Ja, jag kände ett behov av att få läsare av denna blogg att se skillnaderna mellan de lärare och metoder som tyvärr samlas ihop i samma korg av ren okunnighet.

    För den som vägrar se den fundementala och avgörande skillnaden mellan konceptlöshet och läsning, vichara och mindfulness/annan stresshantering/positiv psykologi, icke-värdering och positivt tänkande... för den kommer världen vara full av alla de goda värdeordens motsatser.

    Men jag är klar nu, om jag inte tvingas svara på tilltal av ren hövlighet.

    SvaraRadera
  43. Jag följer fortfarande diskussionen här, lite på avstånd. Det påminner mig ofrånkomligen om en del gamla tankar jag har haft, sånt jag själv arbetat med tidigare - som exempelvis frågan om varför det kändes så viktigt för mig att bli förstådd, och förvirringen över att så många personer omkring mig istället för att glädjas tillsammans med mig (över det lugn, visshet och insikter jag hittat) försökte övertyga mig om att jag hade fel, borde fortsätta söka i nån annan riktning osv.
    Hade jag på den tiden stött på David hade jag med all säkerhet bett honom fråga sig själv varför i hela friden han oombett fokuserar så himla mycket på alla andra istället för på sig själv, varför han försöker fösa folk i den riktning han själv valt istället för att acceptera att alla vägar är likvärdiga, varför han är så förtvivlat fördömande och varför han genom provokation försöker skapa hetsiga diskussioner och trigga igång sinnet (med andra ord ge egot ännu mer energi och existensberättigande genom ökad uppmärksamhet och betydelse) istället för att bara tillåta vågorna på ytan lägga sig så att vattnet klarnar och folk kan se för sig själva vad som verkligen finns på djupet. Men det var som sagt förr i tiden. Idag förstår jag att detta beteende också ingår i helheten, även om det kan tyckas vara helt motstridigt vid en första anblick.

    Pirjo skrev "Det Tolle gav mig var en förståelse för någonting som redan hade hänt. Alltså först upplevelse, sedan förståelse. Inte tvärtom." och jag kan inte annat än stämma in till fullo med. Det är nog kanske bara så att det ger ett annorlunda perspektiv, helt enkelt.

    Jag trodde alltid att den bästa läraren för mig skulle vara den som väckte de mest komplicerade och "smartaste" frågorna hos mig, den som fick mig att ifrågasätta och lära mig mest nya saker, och att denna lärare kanske en dag skulle få mig att hitta Svaret. Men det var innan jag träffade den första läraren i vars närhet alla ord och frågor bleknade bort, och allt som blev kvar var det som är bortom acceptans, stillhet, tystnad och rymd.

    Pirjo, det värmer att läsa det du skriver. För mig "funkar" denna rofyllda, bejakande och avslappnade acceptans. Det är den vägen som jag upplever har "fört mig framåt" (inte framåt egentligen, men... äh, ord...). Till skillnad från metoderna och resonemangen som syftar till att mobba ihjäl egot eller skrämma det till underkastelse, så tycks det mjuka och accepterande förhållningssättet istället locka egot att koppla av och självmant överlämna sig. Det behöver ju inte handla om en kamp där egot ska kapitulera inför en fiende, utan är ju faktiskt en självklar ynnest där egot har möjlighet att frivilligt överlämna sig och genom det på nytt omfamna sin egentliga natur som en del av Friheten. (Jag håller med om att varken jag eller egot någonsin har funnits, men för att kunna skriva om det väljer jag dessa ord.)

    Med det sagt så tror inte jag heller att det spelar någon roll vilken väg eller dörr man väljer, men det tycks alltid vara lättare att stoppa ner den runda klossen i det runda hålet på lådan än att försöka trycka ner den fyrkantiga i det trekantiga eller nån annanstans där den inte passar på ett naturligt sätt.

    Pirjo & Crystal, tack vare det ni redan har skrivit känns det som att allt annat jag har att tillägga är överflödigt.

    SvaraRadera

UA-3343870-1