onsdag, juni 24, 2009

Vad sägs om varningstexter på Nondualism-böckerna?

Nondualismens läror kanske borde hållas hemliga. Kanske borde de olika insikterna delas ut i små portioner efter hand som eleven är mogen. Så var det förr. Och aldrig, aldrig någonsin tilläts någon göra den här resan på egen hand. En Guru var A och O. En KVALIFICERAD GURU!!!!
Varför undrar vi idag! Tja, lets find out.

Som jag skrev i en kommentar till Alexandra läste jag något inressant som Beatles-Gurun, TM-gurun, sagt: Han pratade om uppvaknandets första stadium - det kosmiska medvetandet. (stadium två är, enligt TM och Maharishi, Guds-medvetande och det sista stadiet är Enhets-medvetande) Han sade att att "..... detta första uppvaknande är en fruktansvärd upplevelse och att man därför MÅSTE ha en Guru som kan hjälpa en att komma igenom det. Om man inte har en Guru till hands är risken överhängande att man för alltid fastnar i ett tillstånd av konstant ångest och förvirring...."
- citerat från Suzanne Segals bok Collision With The Infinite.

Nu kan man tycka vad man vill om Maharishi och TM-rörelsen och med all rätt fråga sig om dom verkligen tog hand om sina elever på bästa möjliga sätt. Faktum är att TM-rörelsen lämnade efter sig många psykiska vrak som inte togs omhand.

Var finns varningstexterna på alla Nondualistiska böcker som ges ut?
VARNING! Försök inte göra detta på egen hand. Författaren tar inte ansvar för något psykiskt lidande som kan ha uppkommit till följd av att läsaren inte följt rekommendationen att alltid läsa denna bok som en del i en process som genomförs under ledning av en kvalificerad lärare!
Vad sägs?

Jo, mycket kan sägas om detta. För det första kan vi fråga oss VEM som skall ge lärare tillåtelse att undervisa. Ett delikat problem. När t.ex. Advaita och Zen kom till väst var nästan alla lärare noga med att deklarera att dom fått tillstånd från sin lärare att undervisa. Men det var då.
Äh, jag skiter i att gnälla mer om detta nu. Boooooring .... :) Jag tror jag har gjort min poäng.

Tillbaka till mig själv och mitt sökande. Jag har som de flesta andra känt mig fri att låta intuitionen styra mig till olika böcker och resurser på nätet. Förvirring med stort jävla F har varit min konstanta följeslagare trots mina envisa hävdande av motsatsen. Precis som den gamle Beatles-gurun Maharishi så klokt varnade för. Rädslan då? Nja, jag kan inte säga att detta har varit en så stor issue för mig. Antagligen för att jag för det mesta befunnit mig djupt djupt inne i de andliga mys-pys-fantasiernas låtsas-land. Där är mysigt att flyta runt. Mmmmmm.....

Men ibland har jag nyktrat till och befunnit mig framför en verklig dörr. Jag har öppnat den och kikat in. Sedan har jag i mitt stilla sinne utbrustit - MEN FÖR I HELVETE - DETTA ÄR JU RENA RAMA GALENSKAPEN. ALDRIG ALDRIG att NÅGON SLÄPAR IN MIG DÄR. DIT FÅR DOM BÄRA MIG MED FÖTTERNA FÖRE.
Och så har stängt dörren och gått in genom en av mys-pys-dörrarna.

För att illustrera vad jag menar skall jag här citera ur ett bokmanus jag skrev 2006:
"... Genom Zen kom jag också i kontakt med den besläktade hinduiska filosofin Advaita. Det dröjde inte länge förrän jag på fullt allvar började tro att mitt liv, så som jag upplever det, bara är en dröm. En dröm som också kallas Maya eller Lila, formernas lek. Jag trodde mig veta att min känsla av att vara ett separat ”jag” är en del av denna gigantiska illusion. Jag trodde att känslan av att vara ett separat ”jag” inte bestod av annat än kluster av tankar och minnen utan permanent eller verkligt värde. Det enda som finns är evigt och gränslöst medvetande som uppträder i ständigt nya former. Det var vad som sades. Illusionen av ”jag” råkar vara en av dessa oräkneliga former – som en liten våg på medvetandets ocean.
Jag älskade att gå omkring och vara ett ”icke-jag”. Alla mina problem försvann som troll i gryningen. Inget jag – inga problem. Inget jag – inget ansvar. Inget jag – ingen skam, ingen skuld etc. Det var österländsk visdom i bästa tappning. Idag tror jag att jag vet lite mer om det här tillståndet...."


Det var en sanningsdörr jag gläntat på. Men tro inte att jag vågade gå in där. Jag stängde den med en smäll. Som ni kanske hör försvarade jag mig med att lägga på ett litet lager sarkasm. "Inget jag - inga problem" Hahahaha. Mitt försvar var att skratta bort det hela. Jag skall inte tråka ut er med hur jag lyckades slingra mig undan sanningen. Fortsättningen är inget annat än en massa urvattnat bla bla bla.

Men varför döma mig själv? Jag gjorde det enda förnuftiga. Att gå in där själv är galenskap. Det är som Maharishi sade, en fruktansvärd upplevelse. Som en parentes drar jag mig här till minnes att det då och då dyker upp berättelser i Bibeln om när Guds änglar visar sig för människorna. Jag tänker väl främst på den där Ängeln som skall berätta för Maria att hon skall föda Guds son. - Var inte Rädd! Så säger ängeln. Varför då? Varför skulle Maria bli rädd? Änglar är väl manifestationer av strålande ljus kärlek. Eller?
Nåja, det där var en parentes.
Låt mig hoppa in på ett helt annat spår. Jag läser vidare på forumen för människor som lider av DPD (depersonalization disorder). Dom kallas D-personer. Ihåliga skal som ser hur deras kroppar inte har något med dom att göra. Ihåliga skal som upplever att dom är som robotar. Tankar placeras i deras huvuden. Dom ser sig själva i spegeln och tänker - VEM är den där personen som stirrar tillbaka på mig? VEM VEM VEM????

D-personerna är dom som gör Vichara på riktigt. Detta är skarpt läge! Inget mys-pys á la Jag-är-havet-och-det-här-kropp/sinnet-är-en-våg-på-ytan. Här pratar vi hard-core Vichara. Jag inser att jag alltid varit en av dom. Men istället för käka piller har jag svalt den ena urvattnade Nondualism-läran efter den andra. Jag har läst Nondualism-böcker utan varningstext. Böcker som inte behöver någon varningstext eftersom dom saknade tänder.

Den här resan med Suzanne Segal och DPD började med att jag läste en bok som faktiskt börjar med en lång och mycket tydlig varningstext. Det hela ändrade kurs när jag läste "Perfect Brilliant Stillness" av David Carse. By the way, måtte ingen låta sig luras av den nog så mysiga titeln. Ett utdrag ur varningstexten:
"... In addition, if you do find yourself interested, and are able to see past the words to understand at least some of what they point to, you are likely to find it quite DISTURBING. Few poeple buy books on spirituality to be deeply disturbed, so consider yourself FOREWARNED. ..."

David Carse säger störande. Och det är mitt i prick. Det är precis detta som alla dessa tusen och åter tusen D-personer säger om sin upplevelse av att inte ha ett ego. Tillståndet kallas ju också för en Disorder = störning/rubbning.

Jag säger att D-personer inte har ett ego och jag menar det. Det är bara det att våra bilder av människor utan ego av någon anledning kommit att bli väldigt skruvade. Vi kan inte tänka bort glorian. Men där finns ingen gloria. Där finns ingen som kan ha en gloria.

Nää, vet du vad Björn, det här måste väl för helvete vara en rejäl dikeskörning, en återvändsgränd. Uppvaknandet leder till FRID och mer FRID och ännu mer FRID.

Jag vill påstå att det är just den bilden som skapat förvirring för mig. Jag ser det såhär. Nästan alla jag känner jobbar på sin självbild, sitt ego. Dom sysslar med personlig utveckling i en eller annan form. Men inte Björn. Nää, se Björn, han är lite rubbad. Han läser böcker som handlar om att det är egot som är problemet. Varför då? För att han är en looser? För att han inte orkar med att ta tag i sitt eget liv och göra något av sig själv?

Så är det inte. Men det är inte poängen. Det skulle ha kunnat vara så. Nu råkar jag sitta här med fru, dotter, villa, fast jobb, vänner, intressant hobby (amatörmusiker) och en massa andra normala grejer .... Detta är de facto ett kännetecken för många D-personer. Dom fungerar som vanlig, har vanliga liv, allt ser vanligt ut.

Det enda som kanske är lite ovanligt med mig är att jag faktiskt vågar komma ut och blogga om dom här galenskaperna. VARFÖR???????

Jo, därför att jag vet att egot inte finns. Jag har inget ego. Har aldrig haft. Och det är en förbannat bisarr upplevelse. Att förneka detta faktum har varit ett förbannat jobbigt projekt. I längden orkade jag inte låtsas. Att jag hade den osannolika turen att hitta Nondualismen som faktiskt erbjuder en kontext för denna upplevelse är jag oändligt tacksam för. OÄNDLIGT!!!!

Jag är också oändligt tacksam för att jag stött på alla dessa lärare som liksom går som katten kring het gröt. Dom urvattnade lärorna fyller sin perfekta funktion. I stundens hetta kanske det såg ut som att jag var arg på urvattnade läror. Nejdå, jag är tacksam. Ta t.ex. Eckhart Tolle. Hans lära närmar sig detta på ett utsökt varsamt och kärleksfullt sätt. Det var precis vad jag behövde. Jag behövde det under en lång tid.

Det finns inget naturligt sätt att avsluta detta inlägg - så jag slutar här. Punkt.

8 kommentarer:

  1. Jag har lusläst de två senaste inläggen efter att blogginnehavaren spritt oroande rykten på min blogg... :-)

    Intressant läsning, om än oroande.
    DP/DPD är för mig relaterat till identitet. Där är hela problemet.
    Det handlar om det vi gör med oss själva för att uppleva vår identitet, vare sig den är falsk eller inte.

    Andlighet är en väg till den sanna identiteten. Och det här är en väg man går på eget ansvar. Så är det bara. Även om det skulle finnas garantier här, så har man ALLTID ett eget ansvar som inte krävs alls av reguljär läkarvetenskap.

    I vår "normala, vedertagna tillvaro", är vi mycket ovana vid eget ansvar. Studera hur det har blivit så här.

    Om nåt går åt helvete med andligheten och man blir rädd, då söker man kanske räddning i reguljär läkarvård (där det inte finns minsta förståelse för något utöver den mäskliga kroppen), och DÅ soppar man troligen till det för sig fullständigt.

    Där objektifieras man igen. Jag säger "igen" därför att man möjligen har besökt de stadier i medvetandeprocessen där man börjar se att man inte är sin kropp utan något annat - men VAD är obekant därför att man sket ner sig vid detta stadium och ville tillbaka i panik, bli som en "normal människa som alla andra" igen.

    Men det blir man aldrig. Man klyvs i två delar - en del vill fega ur och en del kräver ovillkorligen SANNING, att du går vidare med medvetandeprocessen.

    Man kommer med andra ord till en punkt där man måste våga stå för att man faktiskt håller på att överge det vedertagna!
    Men här är du utan stöd. Ingen människa förstår dig. Du måste ta din styrka från en ny källa nu.

    Vad som hände var att det du trodde var DU raserades - du insåg att det var falska identifikationer. Sedan gör du allt för att förtränga detta och bli "normal" igen. Därför att det finns en falsk övertygelse om att det "normala" trots allt är det RIKTIGA. Det som SKA vara. Allt prat om "disorder" kommer härifrån. Samtidigt som man modigt vandrar den andliga vägen drar man med sig en röd tråd till det vedertagna för att man ska hitta tillbaka om det händer nåt. Denna tråd är egots rädsla. Inträffar det nåt, och man börjar tvivla, tycka att "andlighet är bara en jävla tröst, och inget RIKTIGT", söker man upp den röda tråden igen.

    Vägen till den sanna identiteten är inte alltid en komfortabel väg.
    Du måste våga stå för det du är.

    Det kan t ex komma ett läge där man frågar sig "Jag sysslar med Non-duality därför att här klassas jag inte som sjuk. Men ÄR den bistra sanningen den att jag ALDRIG kan komma nån vart, aldrig inse VEM JAG ÄR, därför att jag har en "disorder" som jag aldrig kan komma ifrån?"
    Och så fort du börjar tvivla på detta, är svaret på den frågan obönhörligen JA.

    "Det vedertagna" har byggts upp av århundraden av sekulär, materiell vetenskap. Och det här finns i ryggmärgen. Det har makt! Jag är inte helt fri från det själv.
    Gud inom dig kan vara något nu. Läs Walsch.

    SvaraRadera
  2. Perra!
    Tack för ditt svar! Det fantastiska med att läsa Suzanne Segals bok är att hon gör det absolut klart att det inte finns någon som helst hjälp att få inom psykiatrin, inte ens hos de terapeuter som har en transpersonell inriktning. Hon prövade allt under en period av 12 år. Hon skaffade sig t.om en PhD i Psykologi på kuppen och började jobba som psykolog. Men det var inte förrän hon kom i kontakt med Advaita och Vichara som hon äntligen kunde vila i sanningen. Hon säger att den som hjälpte henne mest var en man hon aldrig träffade, men hon läste några av de böcker med dialoger som finns nedtecknade. Mannen var Ramana Maharshi. Samma tradition som John Sherman alltså.

    Mina inlägg må framstå som oroande men du ger mig här chansen att förtydliga att jag ännu klarare än tidigare ser att det bara finns en väg igenom detta och det är Vichara. Som jag skrev, det är först nu som frågan - VEM är jag - känns livsviktig. I fritt fall nöjer man sig inte med några allegorier om vågor på havet eller ord som Närvaro och Stillhet. Nu är det på riktigt. Det finns inte NÅGON här i denna kropp Perra!
    Ramana använde bl.a. allegorin med en radio. Ur radion strömmar musik. Men öppna radion och titta efter. Var finns musikerna som spelar? Det är tomt där! Där finns inte några musiker som sitter och spelar....
    Smaka på den! Jag vet ju att du gillar Sherman. Du vet att Sherman alltid lyfter fram Ramana. Ramana är mannen med radio-allegorin.

    Allt som finns i Björn är fungerande - tankar som tänks av tänkandet, känslor som känns av kännandet, handlingar som utförs av handlandet. Och det är en högst besynnerlig upplevelse som helt spontant får mig att att inom mig ropa "VEM är jag???"

    Ansvar tas av ansvarstagandet - det är en del av fungerandet här. Det finns ingen här som kan ta ansvar. Om du skulle titta in i min hjärna så hittar du ingen "ansvartagare" där. Detta är nålsögat. Ansvars-tagaren är en efterkonstruktion. Ett spöke. Hur skulle han kunna vara något annat?

    Det är endast inom Advaita som detta VETANDE kan komma till ro.

    Punkten du pratar om, där man måste våga stå för att man håller på att överge det vedertagna - den är passerad. Det var ett tag sedan.
    Ser du inte att det inte finns någon här som vågar eller inte vågar stå för någonting?

    Däremot skriver jag om allt detta så att alla jag känner kan läsa det om dom vill. Vilket mycket få vill ... tro mig på den punkten. Det är fortfarande ofattbart för mig att du och de andra som läser här faktiskt läser detta! Det gör mig glad skall du veta!

    Jag ser mig inte som sjuk. Jag säger inte att jag har DPD. Var jag inte tydlig där? Antagligen inte. Men det är inte poängen. Vad jag försöker göra tydligt är att jag känner igen allt det som D-personer pratar om. Däremot är det mycket få av de som kan klassas som D-personer som haft ynnesten att komma i kontakt med Nondualism och de underbara lärare jag nämnt här.

    Du nämner risken att fastna i identifikation med DPD. Poängen med DP (jag utlämnar Disorder) är att det inte finns någon här som kan kan fastna i någonting.

    ALLT detta är sinnets desperata kamp att finna vila i sanningen. En sanning som är långt mer obegriplig och besynnerlig än jag någonsin anat. Det tog Suzanne Segal 12 år. Nu har jag inte alls haft en så våldsamt tydlig upplevelse av DP som hon hade. Det finns ingen tydlig punkt där det bara "smällde till". Det är jag glad för. Det hade antagligen blivit för mycket för mig.

    Depersonalisationen har legat där som en grundton i min upplevelse av livet. En grundton jag ofta kunnat överrösta. Och SOM jag varit sysselsatt med att överösta den. Kalla denna grundton för en inbjudan till Sanningen. En dörr på glänt. Den har följt mig sedan jag var barn.

    Jag vet inte om detta gjorde dig mindre orolig. Tack för att du läste och tog dig tid att skriva ett så hjärtligt och klokt svar. Det värmde!

    SvaraRadera
  3. Det jag kommer att tänka på är hur vi ska relatera till varandra. Jag känner mig "tvingad" att skapa ett ego för att kunna fungera ihop med andra människors egon, som inte förstår eller har funnit sina Högre Jag ännu. Och nu är jag tillbaka till det jag sade för några månader sen, att jag "sänker" mig och mår sen dåligt. Det är förstås ett mönster, men jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det när jag samtidigt måste snatta tvättmedel för att socialbidraget inte räcker och gå och vänta på allehanda överklaganden. Vi lever ju hela tiden i relation till vår omvärld och hur gör vi det som "vaknade" där vi samtidigt visar respekt och tålamod för de som inte vaknat... när det är de som har makt just nu, t ex i form av pengar för överlevnad, över våra vardagsliv?
    Kram

    SvaraRadera
  4. En viktig länk till de, som jag, uppfattar sig som shamaner och dess uppvaknande är den här:

    http://www.kundalini-teacher.com/awakening/shamn.php

    Här finns även info om diverse "symptom" mm som var mig till stöd när jag hade det som jobbigast och innan min rädsla lade sig. (Eller rättare sagt tills jag lät Egot leka vidare eftersom jag inte kan eller tror att vi helt ska, släppa det fullkomligt, utan bara låta bli att identifiera oss med det och inte låta det styra oss helt och hållet).

    SvaraRadera
  5. Alexandra!
    Först måste jag nog be om ursäkt för att jag återigen slarvar med ord och definitioner. Men jag tror du förstod ändå. Det som finns är FUNGERANDET vilket inkluderar allt vi kan komma på - tänkande, kännande, handlande, etc.
    Att du behöver fixa fram tvättmedel på ovanliga vägar är som jag ser det ett utryck för FUNGERANDET - låt oss säga fixandet.
    Det behöver som jag ser det inte finnas nåt ego i det. Du skulle kunna säga att det är fixandet som fixar tvättmedel. Men titta noga och se att det du kallar "jag" är en efterkonstruktion.
    Som du själv skriver - du skapar egot (och jag säger) som en mental efterkonstruktion.

    Nu kommer allt detta med personligt ansvar upp och tänkandet går på övervarv och moralisk indignation väller upp och vips så kan vi börja må skitdåligt. Och det är detta som händer varenda gång vi öppnar den där sanningsdörren och tittar på detta "ego" som vi skapat. Vad är det? En skugga?

    Men ALexandra, när du inte längre kan se det ego du skapat som något annat än just en mental efterkonstruktion - då blir det besynnerligt. Det är som att sitta under en hel bioföreställning och inte lyckas leva sig in i filmen. ALlt man ser är en vit skärm där rörligt ljus spelar ett spel. Man blir inte kvitt detta perspektiv ... ungefär där är jag nu. Även när tänkandet och kännandet snurrar runt kring moraliskt ansvar och håller på och härjar är det uppenbart att det "jag" som allt detta hänför sig till ALDRIG varit något annat än en mental efterkonstruktion.

    Tack för länken! Skall läsa med stort intresse!

    SvaraRadera
  6. Intressant hur du upplever det. Jag känner det mer som att jag ofta flyger upp och sätter mig på min egen axel och betraktar FUNGERANDET och alla andra människors fungerande, ego-spel osv. Jag tror dock att jag nog aldrig på riktigt identifierat mig med den som fixar - jag drog ned rullgardinen när jag var runt7-8 år för att överleva och drog upp den första gången när jag var 25 och slutgiltigt när jag var 34. Hela livet är ju egentligen bara en idé, en tanke, eller en mental efterkonstruktion!

    Ha en skön vecka i Visby!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Alexandra!
    Det upplevs så olika inte bara mellan olika personer men också från tid till annan hos samma person. Jag ser ett stort värde i att hedra det unika och avvikande. Det är SÅÅÅ lätt att försöka klämma in uppvaknandet i en mall. Ta detta med rädsla som Suzanne Segal upplevde massor av. Enligt de flesta mallar för uppvaknande/upplysning skall rädslan försvinna och räknas som tecken på att uppvaknandet inte är genuint. Men hon tog strid mot förståsigpåarna och det hedrar henne. Framför allt hjälpte det mig massor massor. För det har bromsat mig enormt mycket att vara fastlåst vid föreställningen att den här processen MÅSTE gå mot mer och mer lycka och mindre och mindre rädsla.

    SvaraRadera
  8. Oj! tack för din väldigt intressanta inlägg! Människor utan ego. Det var banor jag aldrig tänkt i förut. Jag vart nyfiken på din definition av ego. För du verkar ha en självbild så det är inte det du saknar. Och du verkar ha en självbevarelsedrift. Det är nog min definition av ett ego. Mitt medvetandes självbevarelsedrift. Väl mött! /Magnus A

    SvaraRadera

UA-3343870-1