tisdag, juni 23, 2009

Varför pratar inte Tolle om diagnos 300.6 i DSM-IV?

Inom Nondualismen och relaterad andlighet ses det som ett mål att "se igenom" egot och den illusoriska, dualistiska verkligheten. Det är detta jag skriver om, i inlägg efter inlägg, som vore jag besatt. Naturligtvis har det alltid känts konstigt för mig att se ovanstående som mål eftersom det samtidigt känts som att dessa mål redan varit min verklighet. Målet har nog snarare varit att uppnå de positiva bieffekter som sägs komma av dessa "förmågor"/ tillstånd. Förvisso har jag upplevt en del positiva "effekter" men långtifrån så tjusiga och högtflygande som de ofta målas upp av författare och lärare som t.ex. Eckhart Tolle. Men jag har också upplevt en massa andra bieffekter - låt oss kalla dem negativa. Jag kan idag se att dessa bieffekter ofta dominerat min upplevelse.

För någon vecka sedan blev jag eld och lågor för en bok av Suzanne Segal som heter - Collision with the Infinite. Anledningen var att detta var första gången som någon kopplade ihop de negativa och positiva bieffekterna på ett sätt som var meningsfullt för mig. Jed McKenna har också gjort den här kopplingen men inte så att det verkligen hjälpte mig. Populära författare som Eckhart Tolle och Byron Katie har på nåt konstigt sätt lyckats missa det negativa. (eller medvetet utelämnat det ...)
Visst har jag tidigare läst om begreppen depersonalisation/derealisation men ganska snabbt avfärdat denna ingång eftersom den i sin tur totalt lyckas missa dom positiva effekterna. Det var Suzanne Segal som hjälpte mig att göra kopplingen. Segal gick i terapi i mer än 10 år efter sitt "uppvaknande" och fick tidigt diagnosen Depersonalization Disorder (DPD). Anledningen till att t.ex. Tolle eller Katie inte nämner detta kan vara vetskapen om att det inte var diagnosen som hjälpte Suzanne Segal att integrera sitt uppvaknande. Jag vet att Katie känner till det här för jag har läst någonstans att hon också blev hjälpt av att läsa Suzanne Segals bok. Kanske träffade hon också Suzanne, jag minns inte och hittar inte källan till detta just nu.

För att vara mer exakt definieras det hela som DPD (Depersonalization Disorder) diagnos nr. 300.6 i DSM-IV, som är det ledande, internationella, diagnostiska verktyget för alla som jobbar inom psykatrin. Denna diagnos är relativt ny eftersom DP (depersonalisation) är ett symtom som dyker upp som delsymtom inom flera andra psykiatriska sjukdomar som t.ex. depression och panikångest. Men på sistone har man funnit att många lider av DP som enda "störning".

För mig är det alltjämt "störande" att se DP som en störning... Men på sistone har jag börjat acceptera att detta synsätt finns därför att väldigt många lider av DP och själva ser det som en störning. Hur vanligt är DPD? Många menar att ca 2% av befolkningen har denna diagnos. Däremot är det upp till 50-70% av befolkningen som någon gång lidit av DP. Vanligast är att det kommer i samband med svåra kriser, katastrofer och till följd av sömnbrist eller intag av droger som t.ex. marijuana. Men för de flesta varar tillståndet bara några timmar eller dagar. Ibland bara några minuter. Ofta kommer och går tillståndet.

Jag bryr mig inte om att här gör nån sorts rättvisande redovisning av DP med alla de individuella variationer och aspekter som förekommer. Det finns en ny bok som heter "Feeling Unreal" som man kan läsa ett smakprov ur här. För mig räckte det att läsa detta smakprov men jag blev också sugen på att köpa boken. Det finns också många nya webplatser och forum där de som lider av DPD kan stötta varandra och ge tips om hur man kan bli "frisk". Jag har tillbringat åtskilliga timmar på nätet med att utforska dessa forum. Gissa om jag känner igen mig! Men det där är ju jag! utropar jag för mig själv gång på gång.

Det är förbryllande att se hur många som vill tillfriskna från "uppvaknandet". Dom ser det inte alls som att dom vill "somna om". Dom ser det som att bli frisk så att man åter kan känna sig levande och "hel".
Märkligt.....
Ännu märkligare är att vi är så många som har DP.... Jo, jag inkluderar mig själv. Däremot säger jag inte att jag har DPD. Det sista D:et står för disorder och jag ser det inte som sjukt. Jag återkommer till detta.

Men åter till det förbryllande i allt detta. Tänk 2% av befolkningen! Då pratar vi om dom som har DPD som en enda diagnos och inte samtidigt är deprimerade eller lider av panikångest. Vi pratar alltså om ca 180 000 svenskar. Det är naturligtvis inte förvånande. Men ändå förbryllas jag av det. Antagligen har jag intuitivt sökt mig till Nondualismen för att det är ett perspektiv där DP inte ses som en sjukdom. Antagligen är Nondualismen det ENDA perspektiv som inte klassar DP som sjukt. Å andra sidan ser jag idag hur svårt det varit för mig att kunna vila i Nondualistisk andlighet därför att bilden aldrig varit komplett. Det är så många som mörkar de negativa aspekterna av att "se klart" och "se igenom". För mig har följden blivit att jag hamnat mellan två stolar. Jag har inte kännt mig ok i vanliga världen men heller inte bland de "uppvaknades" skara - eftersom jag samtidigt känt av alla dom här negativa och skrämmande aspekterna av uppvaknandet. Min tolkning har då blivit att jag inte kunnat vara uppvaknad heller. Vad återstår då? Ett sorts limbo. Fast mellan två världar. Det var detta som Suzanne Segals bok fick mig att se.

Och åter detta märkliga med att skriva "jag" och "min" och samtidigt känna hur tomma dessa ord är. Det märkliga med att känna ego-tankarna och känna ego-känslorna men ändå VETA att dom är tomma. Veta att dessa känslor och tankar inte refererar till någon. Veta att referenspunkten "jag"/"björn" som allt i detta liv refererar till är tom. Ingen fattar. Alla missförstår.... utom några av er kära läsare! Det betyder ofantligt mycket för VETANDET här. Jag menar, hur skall man uttrycka dom här grejerna? Det går ju inte.

Jag ser hur lätt det är att fastna i sjukdomsspåret. Jag lider av DPD. Ok. Jag får leva med det. Lära mig acceptera det. Såg förresten en sevärd film igår. Den heter Numb. Huvudrollen spelas av Matthew Perry (Chandler i Vänner) Inte dum alls. Men där finns ingen som helst öppning till det som inom Nondualismen kallas uppvaknande. Men ändå berikade det min förståelse av DP.

Jag klottrar ner lite av varje här i detta inlägg. Det blev inte det välstrukturerade inlägg jag ville skriva. Jag tänker på vad en D-person (benämning för dom som lider av DPD) säger. - Det känns som att ha glasögon på sig som gör att man inte ser något av verkligheten. Man ser bara en tvådimensionell död teater. Som på bio.
Och jag tänker på the Matrix. Alltid tillbaka till denna allegori.

Jo, många som lider av DPD bär på en rädsla för att bli galna, att upplösas och försvinna. Den har jag inte haft. Speciellt inte dom senaste åren. Men det är ju naturligt. Jag har ju varit inställd på att verkligheten INTE ÄR VERKLIG. Alla böcker jag läst, alla lärare jag lyssnat till, alla jag pratat med har ju stöttat mig i att the Matrix ÄR the Matrix.

Men kännetecknet för D-personer är att deras "reality testing" är intakt. Så står det i DSM-IV. Och det är intressant. För så är det ju för mig också. Jag vet att det inte är normalt att uppleva livet och världen som jag gör. Det är liksom detta som är skiljelinjen mellan att vara frisk och att vara galen. Jag fattar att andra känner att dom finns på riktigt och att saker betyder något på riktigt. Dom tycker att viktiga saker är viktiga och dom tror på sina tankar och känslor. Jag vet att det är så det skall vara .... och samtidigt inte.

Inte galen och galen på samma gång alltså ... hmmmm....

Måste runda av det här nu. Det blev ett rörigt inlägg. Men min vana trogen kommer jag förmodligen processa detta om och om igen i nya inlägg. Kanske destilleras det fram något till slut som "makes sense".

14 kommentarer:

  1. Björn!
    Du skriver "inte galen och galen på samma gång". Haha det känns helt ok faktiskt. Jag fattar att de flesta inte upplever saker och ting som jag. Men sjukdom? Nä jag är glad och tacksam över det ändrade perspektivet och upplever ingen rädsla för att bli galen. Det känns mer som ett passerat stadium. Men ja, en gång upplevde jag det så, alldeles i början, efter det att jag fått det andliga uppvaknandet. Den rädslan avtog dock efter ett par år för att sedan försvinna helt och hållet.

    Nu ser jag ännu mer fram emot att läsa boken du skriver om. Kul att du är tillbaka förresten. :)

    SvaraRadera
  2. Crystal!
    I Segals bok kommer du se hur olika välmenande terapeuter, även sådana med transpersonell/ andlig inriktning bara spädde på hennes lidande genom att patologisera det hela och hålla fast vid DPD-diagnosen och de teorier kring etiologi och bot som fanns då.
    Det slår mig att chansen finns att någon med DP kan ramla in här på bloggen (efter att ha googlat på DPD) och då upptäcka en helt ny ingång eller öppning i sitt tillstånd. Jag har sett att Segals bok dyker upp i olika sammanhang där man diskuterar DPD men få är öppna för att ta sig ur "sjukdoms-spåret".

    För mig har hela tiden "smaken" av the really REAL - the Absolute - lyst starkast. Men inte när jag var barn och tonåring. Jag ser nu att jag alltid haft detta med mig. Långt innan uppvaknandet 2004 alltså. En känsla av att vara björn men ändå inte. En känsla av att saker var skitviktiga men ändå inte. En känsla av evigheten alltså. Ren närvaro.

    Jaa, det finns mycket att säga om detta och samtidigt inte. Tänkandet och pratandet om detta får ha sin gång - burn itself out - som Adyashanti skulle säga:)

    SvaraRadera
  3. Välkommen tillbaka :)

    Det här var helt nya saker för mig, inget jag nånsin hört talas om tidigare. Intressant ämne!

    Har du några tankar kring om ifall det finns olika nivåer av detta? Vet inte riktigt hur jag ska formulera frågan... Ses de sk guruernas varande i detta tillstånd som en transcenderad version av det som de sk D-personerna är "drabbade" av? Eller är det samma rakt av? Eller samma fast med ett inslag av "personlig" inställning/föreståelse/insikt/okunskap? Eller..?

    Det fick mig även att tänka på andra typer av overklighetskänsla, så som t ex jetlag och olika stadier av kulturchock... finns ju otaliga nyanser :)

    Jag ska fortsätta läsa lite mer nu i den där boken du länkade till, fascinerande grejer!

    SvaraRadera
  4. Magdalena!
    Ja visst ÄR detta fascinerande! Det är nytt för mig också egentligen.
    Läser du tyska? I så fall kan du läsa Suzanne Segals bok direkt på Scribd. http://www.scribd.com/doc/339878/Suzanne-Segal-Kollision-mit-der-Unendlichkeit
    Annars tycker jag du skall beställa den på engelska. Jag läser boken för andra gången nu och försöker själv få svar på just de frågor du ställer till mig.
    Vad D-personerna saknar är uppmärksamheten på det som är verkliget VERKLIGT. Det uppenbara. Det är ju ett av Segals råd. Hon är mot alla former av andliga övningar som t.ex. meditation eftersom hon menar att det stärker illusionen av en meditatör. När hon tvingas in i ett hörn och avkrävs ett råd av desperatat sökare blir det
    - Lägg märke till det uppenbara, det enklaste och det alltid närvarande.

    Det är nog det uppenbara som kan dämpa rädslan. Men saken är den att rädslan som D-personerna pratar om inte tillhör NÅGON. Även rädslan är overklig och drömlik. Också det känner jag igen från mig själv.

    Jetlag och kulturchock är också sådant som kan förstärka eller trigga igång DP. Absolut.

    En anna grej jag kände igen i filmen Numb är huvudpersonens förkärlek för ensamma platser när alla andra sover. Ett inlägg jag skrev här på bloggen när DP-känslan var ovanligt stark var följande:
    http://bjornclausen.blogspot.com/2009/02/till-tonerna-av-loscils-charlie.html

    Skall bli intressant att höra dina fortsatta reaktioner på detta!

    SvaraRadera
  5. Limbo var ordet. För mig handlar det mycket om kroppen... behovet av mat, sömn, tänderna, få betala hyran osv. Att få lov att INTEGRERA sitt varande, men i F-kassans värld är detta inte tillåtet och skapar istället utmattning. Samtidigt som jag själv ser, precis som du, att det snarare är de som sover och jag som EGENTLIGEN är "frisk" och vaken.

    Lägg därtill min mammas död och mitt varande i Hawaii, som alla tror BARA var paradislikt... Det tog mer än 2 år att bara landa från Hawaii och sen återstår allt annat av mina 38 år liksom...

    Det HÄR vill jag gärna läsa fler inlägg om.
    Kram
    /A

    SvaraRadera
  6. Hej Björn. Som Tolle skulle säga: Problemet är att dom inte vet vilka/vad dom är :-) Upplevelser... bieffekter... positiva och negativa kommer och går. För mig som för alla. Vissa gånger har jag inte en chans... blir totalt identifierad. Och efter varje gång står det tydligare och tydligare vad som är det viktigaste. Den inre friden. Sinnesron. Och är det inte just det Tolle tjatar om :-)

    Har varit på en satsang för första gånger i mitt liv :-) Jag berättar gärna hur jag upplevde "gurun" om du/ni är intresserade. Jag frågade honom vilken röst i mitt huvud jag ska lyssna på... han svarade bla:

    Lyssna på sanningen. Stillheten. Tystnaden som talar utan ord.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  7. Alexandra! Ditt sökande har alltid inspirerat mig just därför att du inte varit intresserad av att gömma dig i komfortzonen. Vill man ha komfort skall man blunda hårt och om det inte hjälper kan man alltid ta sig en lugnande tablett - eller låta bli att snåla med bag-in-box-vinet....
    Du ser det andra blundar för. Så skriver du på din blogg och det är sant. Det är sällsynt och mycket mycket värdefullt.
    Sanningen får oss alla att knipa igen ögonen - HÅRT. Den som tror nåt annat ... tja, vad skall jag säga.... kan vänta sig en intressant överaskning någon gång.

    Hittade en intressant grej som Beatles-gurun Maharishi sagt om uppvaknandets först stadium - det kosmiska medvetandet. Han sade att att detta första uppvaknande är ett fruktansvärd upplevelse och att man därför MÅSTE ha en Guru som kan hjälpa en att komma igenom det. Om man inte har en Guru till hands är risken överhängande att man för alltid fastnar i ett tillstånd av konstant ångest och förvirring.

    Nu kan man tycka vad man vill om Maharishi och TM-rörelsen och med all rätt fråga sig om dom verkligen tog hand om sina elever på bästa möjliga sätt. Faktum är att TM-rörelsen lämnade efter sig många psykiska vrak som inte togs omhand.

    Men jag tycker detta är väldigt intressant att tänka på i samband med detta vi diskuterar nu. Detta är fan ingen barnlek. Så länge det känns mysigt och soft, jaa, då kan vi fråga oss om vi verkligen är i närheten av sanningen. Det är min fråga!

    SvaraRadera
  8. Pirjo!
    Utmaningen i detta är att det är TOTALT OMÖJLIGT att rita upp en karta där man kan veta vad som väntar runt nästa hörn. Förnuftet kräver en sådan karta. I min rädsla har jag själv letat som en dåre efter liknande kartor. Tron på att vi kan vänta oss mer och mer frid, glädje och kärlek är oerhört lockande för sinnet. Nu var det ett tag sedan jag läste Tolle men jag minns att han OCKSÅ säger att lidandet är vår främste lärare. Men vi lyssnar alltid selektivt. Tolles lära är som alla läror ett smörgåsbord av olika ingångar i detta. Vi kan ju inte ta för oss av allt på en gång. Och konstigt vore det ju om vi inte först valde dom grejer som känns bäst. Friden är allas favoriträtt. Eller hur?

    Jag vet inte Pirjo vad jag vill säga med detta. Jag beskriver bara min resa här. Och som sagt, vad som dyker upp bakom nästa hörn för mig behöver inte dyka upp för dig. Kanske är du HEMMA, definitivt. Jag kan inte veta säkert. Kan du?

    För mig har det dykt upp saker de senaste veckorna som jag inte väntat mig eller önskat. ... Tomheten.... Det är inte någon hemma.... Våra föreställningar om No-Self och Ego-upplösning målas av många lärare upp som en vacker solnedgång.
    Varför det är så vet jag inte. Kanske för att vi skall lockas att välja den där farliga stigen som leder till avgrunden. Och för mig dyker nya lärare upp här. Tolle lockade in mig i detta. Sedan har andra tagit över. Det är så otroligt vist ordnat detta att det får mitt hjärta och mitt förstånd att kollapsa... Nere på knä kan jag bara viska fram ... tack!!!!!!!

    Jag vill hemskt gärna höra mer om Satsangen!! Här finns hur mycket plats som helst i kommentardelen .... feel free!!!

    SvaraRadera
  9. Björn. Om tomhet... kan ju inte veta hur du upplever det... men kan berätta att jag upplevt något liknande (tror jag). För mig var det som en total hopplöshet. "Insikten" att det aldrigt aldrigt tar slut. Att allt är förgäves för det finns inget mål. Jag kände mig så trött så trött. Ingen vacker solnedgång. (Säger lärare verkligen så eller har vi bara valt att läsa så?) Nåväl det gick över.

    Det som inte har gått över är rädslan. Jag är faktiskt rädd för att bli galen. Att någonting går snett. Och jag tror att rädslan är befogad. Naturligtvis vet jag att det är jag som Pirjo som är rädd. Att inte veta vad som väntar bakom hörnet... rädslan kan faktiskt hjälpa mig. "Säga" Stop! Ta ett steg tillbaka! Ta det lungt!

    Du vet att jag håller på med tantra. Får vara med om fantastiska upplevelser. Dom kommer och går. Jag låter det vara så. Men det har också kommit hemska upplevelser. Fruktan bortom alla ord. Jag klarar inte av att låta dom komma och gå. Det är helt enkelt för hemskt. Det har bara hänt två tre gånger men jag tror mig se ett samband. För mycket tantra, för mycket av det andliga. Kanske lurar jag mig själv men väljer att se det som att rädslan varnar mig. Säger Stop!

    Jag väljer också att se den inre friden (jämte rädslan) som en vägvisare. För... som sagt, det tar aldrig slut...

    Kram, Pirjo

    ps jag skriver om satsangen senare. tack :-)

    SvaraRadera
  10. Pirjo! Innerligt tack för ditt svar! Paradoxalt nog, verkligen paradoxalt nog, nu när det inte längre finns NÅGON här som behöver svar eller stöd eller bekräftelse behövs det mer än någonsin! Det är intellektet som är i nöd just nu. Detta är så stort! Resan är utan slut. Jo, jag tror absolut att du upplevt det jag upplever. Konstigt vore det annars. Jag menar, varför skulle du annars fortsätta läsa här om all den rappakalja som jag knackar ner här på blogge ... :) Klart du känner igen dig!
    Och du anar inte hur mycket det betyder för mig!
    Mycket klokt sagt om att rädslan. Klart att rädslan hjälper oss. SJÄLVKLART!!! Vi tar in så mycket vi pallar med. Dessa små små små intellekt. Ta det på rätt sätt:) Jag menar, även en hjärna med ett IQ på 200 är ju så totalt oförmögen att ta in oändligheten.

    Vägen som aldrig tar slut. Jaa, jag håller med dig!! Och om jag nu ändå skulle gissa vad som väntar bakom nästa hörn, du ser, tänkandet tänker ut sånt här alldeles av sig självt!! :)
    Bakom nästa hörn väntar ett intellekt här som knäfaller och fortsätter att viska .. tack tack tack ... Varje dag, varje timma, varje minut ... för det oändliga mysteriet.
    Namaste
    Och du, jag väntar otåligt på att höra mer om Satsangen!!

    SvaraRadera
  11. Pirjo, jag vill också supergärna höra mer om hur du upplevde satsangen!

    SvaraRadera
  12. Intressant att läsa allas kommentarer om detta tema. En sak som slår mig när ni pratat om ego-upplösning...ja, tänker jag, men det är ju bara ett av stegen, bakom tomheten och intigheten finns ju det gudomliga och högre jaget.
    Jag kanske ögnade texten för snabbt vad vet jag..men det här negativa du nämner..undrar ltie vad du menar med det? Negativa som at du upptäcker förträngda delar i det undermedvetna? Eller som en del på den andliga vägen? Jag ahr praktiserat zenmeditation länge o väl och tomhet ich ickedualism känner jag igen inifrån...men det negativa...ja möjligen rädslan för tomhet och vad som finns bakom...är det det du menar?

    SvaraRadera
  13. Jag läste nåt annat av dina inlägg här: tänker du inte att människan har ett jag? Och att det jaget har två delar..precis som i ordet individ som ju betyder odelbar. Ego på engelska ställer dessutom till det eftersom det kan betyda både jaget och egot...

    SvaraRadera
  14. Petra! Välkommen! Bra frågor!
    Du undrar vad det negativa handlar om. Skall försöka förklara det någorlunda kortfattat. Men först vill jag säga - naturligtvis handlar inget av detta negativa om sanningen. Sanningen är det mest uppenbara som finns och därför nästan alltid förbisedd. Vi kan kalla sanningen för DET. Och DET är uppenbart, omedelbart, alltid fräscht och .... för alltid bortom det dualistiska språket.
    När DET finns här som ett vetande, vilket DET gör, ALLTID och FÖR ALLA, då finns det egentligen inget negativt i detta med DP/DR (depersonalisation/derealisation) Däremot finns det utmaningar på den dualistiska nivån, på sinnets nivå finns enorma svårigheter att acceptera DP/DR - acceptera det och vänja sig vid det.
    Speciellt i relationer till andra människor är det oerhört utmanande. Det är utmanande därför att du måste dölja DP/DR och låtsas. Vem säger att jag måste? Naturligtvis ingen men om jag säger som det är - ingenting av allt det som andra människor ser som viktigt betyder ett dugg. Det är endast "a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying NOTHING".
    Om du inte döljer det förhållningsättet får du dina fiskar varma. Så du spelar med. Annars skrämmer du skiten ur folk. Framför allt blir du omedelbart anklagad för att vara kall och empatistörd ... förmodligen farlig för dig själv och andra. I bästa fall stämplas du som konstig.
    Det märkliga är att det jag kallar FUNGERANDET tar hand om allt detta döljande och låtsande. Björn spelar med. Björn känner. Björn blir engagerad och upprörd och glad och arg och besviken och tacksam. Det är kännandet som känner. Tänkandet som tänker. Men det finns inte någon här som äger detta tänkande eller kännande.
    Ush, detta är skitsvårt att skriva om. Hoppas du inte missförstår allt för mycket.

    Jag önskar jag kunde svara på dina frågor på ett bra sätt. Det är svårt utan att bli filosofisk och teoretisk. Jag brukar älska sånt men sedan någon vecka tillbaka hittar jag inte orden. Men dom kommer kanske tillbaka. Hoppas det. Det är saker som måste sätta sig först. Låt mig återkomma till frågorna för dom är absolut befogade.

    SvaraRadera

UA-3343870-1