söndag, juli 19, 2009

På jakt efter "The Big Five"

Nu väntar Zambia med Safari och Victoriafallen m.m. Det skall fotas och filmas hej vilt och tanken är att jag i nästa inlägg här - i mitten på augusti - skall länka till ett picasa-album med massor bilder från resan.
Sedan ... om det vill sig väl ... kommer åter ord att fylla den här bloggen om det som inte kan sägas med ord. Nu lever jag med en vers ur Astavakra Gita som träffade mig rakt i magen

"XV.3. This awareness of the truth makes an eloquent, clever and energetic person dumb, stupid and lazy, so it is avoided by those whose aim is enjoyment or praise."

Men det som kommer det går. Så här har det inte alltid varit och kommer inte alltid att förbli ... förmodligen inte ... WHO knows?

onsdag, juli 15, 2009

Miniatyr-radio-människor

Känslan av att ha kontroll över tankar, känslor och handlingar är ganska övertygande. Denna kontrollkänsla är som ett mentalt moln som delvis döljer DET. Det är på denna kontrollkänsla mitt liv har byggts upp. Den utgör själva stommen i ett liv som i mycket liknar ett korthus. Och medan detta hus byggs, repareras och försvaras lyser DET för evigt med det uppenbaras klara ljus. Och jag är DET. Vetandet vet det. Förståendet börjar förstå att det inte kan förstå det.

Ett annat sätt att se på kontrollkänslan är detta: Tänk om vi bygger hela vårt liv på tron att dom som pratar på radion faktiskt är små miniatyr-radio-människor som sitter inuti radion och pratar. Föreställ dig att vi tror att vi kan kontrollera det dom säger, att dom lyssnar på oss och tar till sig det vi säger - eller att dom små radiomänniskorna inne i radion kan känna våra känslor och läsa vårt kroppsspråk ... då skulle man kunna säga att vi har problem.... Men tvivla inte på att vi skulle kunna lösa det. Den mänskliga hjärnans kreativitet är gränslös när det kommer till att blunda för det uppenbara och hitta bevis för det mest osannolika!!!

Allt som behövs är det uppenbara. DET behöver inga bevis. Och jag är DET. Det krävs ingen kreativitet för att hitta bevis för den uppenbara, klart lysande, eviga omedelbarheten.

En av de saker som är uppenbara är att det inte bor några små miniatyr-radio-människor inuti radion. Hur blir det uppenbart? Jo, genom att titta efter. Det är på liknande sätt med kontrollkänslan. Men ingen - absolut ingen vill förstöra sitt liv genom att titta efter. Absolut ingen vill att korthuset skall rasa. Det är därför som det sägs att INGEN kan bli upplyst/uppvaknad. Det är därför Ramesh Balsekar säger:

"If you have the choice between enlightenment and a million dollars, take the million dollars! Because if you get the million dollars, there will be somebody there to enjoy the million dollars; but if you get enlightenment there's no one there to enjoy the enlightenment."

fredag, juli 10, 2009

Hjärtlöshet

Jag känner att det är dags för en total uppriktighet om DET som är bortom språket. Det enda jag kan säga helt uppriktigt är att DET är en klart lysande omedelbarhet. DET är uppenbart. Punkt.
Nukunu sade en gång till mig - prata om det du VET. Det räcker. Nukunu har rätt. Vi behöver fan inte säga nåt om hur lite vi vet. Inte heller om allt det vi tror eller hoppas eller är rädda för.
Trots detta skall jag slänga in en s.k. svår fråga här. Jag slänger in den rakt i omedelbarhetens klara ljus och ser vad som händer. Det handlar om hjärtlöshet. Om vad jag tror och är rädd för angående hjärtlöshet. Det är uppenbart att det jag tror och är rädd för betyder noll jämfört med det jag VET. Men trots det finns här en tro och en rädsla angående hjärtlöshet.

Först om det som är uppenbart kring det jag kallar hjärtlöshet. Nästan allt det som kallas kärlek är sprunget ur illusionen om separation och handlar om rädsla och brist. Jag tror inte jag behöver ge några exempel. Om du som läser denna text har sett detta har du sett det - har du inte sett det lär du inte byta uppfattning p.g.a. att jag ger några (i mitt tycke) träffande exempel.

Det är för mig uppenbart att ALL den kärlek vi drömmer om att få och ge redan genomsyrar varje cell av våra kroppar. Ååå så vackert tänker vi varje gång vi stöter på detta i nondualistisk litteratur eller poesi. Sedan stöter vi på "någon" som behöver vår kärlek. Snart inser vi att denne "någon" är en projektion i vår hjärna. Vi inser att detta kärleksdrama finns i vår hjärna och ingen annan stans. Vi inser vidare att "vi" också är en projektion i "den andres" hjärna. Till slut inser vi att detta är ytterligare en projektion och det svartnar för ögonen. Världen är så uppenbart en dröm och overkligheten är uppenbar. Nukunus ord ringer i mina öron. Skriv bara om DET du vet. För mig blir det - skriv bara om det uppenbara. Nåväl - det uppenbara är att allt kärleksdrama är projektioner på projektioner. En tjock jävla dimma av dreamstuff.

Det uppenbaras omedelbara klarhet lyser igenom allt detta SOM DET. Men sinnnet har svårt att acceptera det. Sinnet kan inte acceptera följderna av detta uppenbara. Följden är att dramatiken i kärleken för alltid är förlorad. Fast egentligen kan man inte säga att dramatiken gått förlorad. Det uppenbara är att dramatiken ALDRIG funnits där.

Jag pratade igår med en vän om vad som kan sägas vara uppvaknandets kännetecken. Är det frånvaron av rädsla frågade vi oss. Suzanne Segal, vars bok jag läser för fjärde gången, hävdar att rädslan inte behöver försvinna till följd av uppvaknandet. Vi undrade också om det är frånvaron av sorg och smärta. Sedan påminde vi oss att Jesus sista dagar var fyllda av smärta. Jag tänker att om separation är en illusion så blir all världens smärta och sorg också en del av oss. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hur skulle vi kunna separera ut oss från detta jämmerhav och säga att JAG är fri från sorg och smärta.
Faktum är att svaren på dessa frågor är långt ifrån uppenbara. Jag vet inte ens om frågorna är äkta. Det slår mig att det är den typen av frågor som intellektet älskar att syssla med. Som ett sorts existentiellt korsord. Det som driver fram denna typ av frågor är det dualistiska intellektets önskan om att pusslets alla bitar skall falla på plats. Och det uppenbara är att det är intellektet som sågat ut alla dessa bitar och sedan blandat runt dom och lagt dom i en påse som kallas existentiella grubblerier.

Vad som däremot framstår som uppenbart är frånvaron av DRAMA. Det är dramatiken som är konstruerad. Rädslan, sorgen och smärtan må finnas där men att göra denna närvaro till något mer än det är kallar jag DRAMA.
Ett drama behöver nämligen en huvudperson. Och det är uppenbart att denna huvudperson måste konstrueras av det dualistiska intellektet. Detta gäller inte bara om vi skall skriva en bra roman utan lika mycket om vi skall leva ett så kallat bra liv. Skillnaden mellan en bra roman och ett bra liv är fiktiv. Livet är en roman där vi spelar huvudrollen.

Motsatsen till hjärtlöshet är när vi känner hur det river och sliter i hjärtat. Vi kallar denna upplevelse för att "känna oss levande". Vi känner att när det river och sliter i hjärtat då finns vi - på riktigt. När det river och sliter i hjärtat har dramats fiktiva huvudperson blivit trovärdig. Dramatiken vaggar in oss i förvissningen om att drömmen är verklig. Vi vågar TRO att vi finns på riktigt. SE MIG ropar vi, viskar vi, vädjar vi, tigger vi. Jag räknas. Snälla snälla - säg att jag inte är en mental efterkonstruktion. Säg att jag finns på riktigt!!! Snälla snälla.

Hell NO!! Du finns inte. Inte den där blödiga lilla clownen. Glöm och dröm. HÄR och NU är detta uppenbart. Och DET kan intellektet omöjligen tolka som något annat än hjärtlöshet. Det är här vi närmar oss den minerade mark där advaita-assholes går omkring och är just ass-holes. Adyashanti varnar oss för detta minerade territorium. Men resan här går rakt igenom det. Det finns inga omvägar.

Björn må framstå som ett sådant ass-hole nu. Men Björn kommer dö. Björn kommer glömmas bort. Så WHO cares?

Vänta lite ... balansräkningen är inte klar. På plussidan kommer det uppenbara in. Nu blir bilden komplett. Det uppenbara, det omedelbara och klart lysande finns HÄR. Här i Lerum. Här vid datorn. Här och överallt. För alltid. Det är det ofödda. Det odödliga.
Nukunu, om du skulle läsa detta - detta vet jag. DET är det enda jag vet. Och jag vet också att språket aldrig kan komma i närheten. ALDRIG.
UA-3343870-1