fredag, juli 10, 2009

Hjärtlöshet

Jag känner att det är dags för en total uppriktighet om DET som är bortom språket. Det enda jag kan säga helt uppriktigt är att DET är en klart lysande omedelbarhet. DET är uppenbart. Punkt.
Nukunu sade en gång till mig - prata om det du VET. Det räcker. Nukunu har rätt. Vi behöver fan inte säga nåt om hur lite vi vet. Inte heller om allt det vi tror eller hoppas eller är rädda för.
Trots detta skall jag slänga in en s.k. svår fråga här. Jag slänger in den rakt i omedelbarhetens klara ljus och ser vad som händer. Det handlar om hjärtlöshet. Om vad jag tror och är rädd för angående hjärtlöshet. Det är uppenbart att det jag tror och är rädd för betyder noll jämfört med det jag VET. Men trots det finns här en tro och en rädsla angående hjärtlöshet.

Först om det som är uppenbart kring det jag kallar hjärtlöshet. Nästan allt det som kallas kärlek är sprunget ur illusionen om separation och handlar om rädsla och brist. Jag tror inte jag behöver ge några exempel. Om du som läser denna text har sett detta har du sett det - har du inte sett det lär du inte byta uppfattning p.g.a. att jag ger några (i mitt tycke) träffande exempel.

Det är för mig uppenbart att ALL den kärlek vi drömmer om att få och ge redan genomsyrar varje cell av våra kroppar. Ååå så vackert tänker vi varje gång vi stöter på detta i nondualistisk litteratur eller poesi. Sedan stöter vi på "någon" som behöver vår kärlek. Snart inser vi att denne "någon" är en projektion i vår hjärna. Vi inser att detta kärleksdrama finns i vår hjärna och ingen annan stans. Vi inser vidare att "vi" också är en projektion i "den andres" hjärna. Till slut inser vi att detta är ytterligare en projektion och det svartnar för ögonen. Världen är så uppenbart en dröm och overkligheten är uppenbar. Nukunus ord ringer i mina öron. Skriv bara om DET du vet. För mig blir det - skriv bara om det uppenbara. Nåväl - det uppenbara är att allt kärleksdrama är projektioner på projektioner. En tjock jävla dimma av dreamstuff.

Det uppenbaras omedelbara klarhet lyser igenom allt detta SOM DET. Men sinnnet har svårt att acceptera det. Sinnet kan inte acceptera följderna av detta uppenbara. Följden är att dramatiken i kärleken för alltid är förlorad. Fast egentligen kan man inte säga att dramatiken gått förlorad. Det uppenbara är att dramatiken ALDRIG funnits där.

Jag pratade igår med en vän om vad som kan sägas vara uppvaknandets kännetecken. Är det frånvaron av rädsla frågade vi oss. Suzanne Segal, vars bok jag läser för fjärde gången, hävdar att rädslan inte behöver försvinna till följd av uppvaknandet. Vi undrade också om det är frånvaron av sorg och smärta. Sedan påminde vi oss att Jesus sista dagar var fyllda av smärta. Jag tänker att om separation är en illusion så blir all världens smärta och sorg också en del av oss. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hur skulle vi kunna separera ut oss från detta jämmerhav och säga att JAG är fri från sorg och smärta.
Faktum är att svaren på dessa frågor är långt ifrån uppenbara. Jag vet inte ens om frågorna är äkta. Det slår mig att det är den typen av frågor som intellektet älskar att syssla med. Som ett sorts existentiellt korsord. Det som driver fram denna typ av frågor är det dualistiska intellektets önskan om att pusslets alla bitar skall falla på plats. Och det uppenbara är att det är intellektet som sågat ut alla dessa bitar och sedan blandat runt dom och lagt dom i en påse som kallas existentiella grubblerier.

Vad som däremot framstår som uppenbart är frånvaron av DRAMA. Det är dramatiken som är konstruerad. Rädslan, sorgen och smärtan må finnas där men att göra denna närvaro till något mer än det är kallar jag DRAMA.
Ett drama behöver nämligen en huvudperson. Och det är uppenbart att denna huvudperson måste konstrueras av det dualistiska intellektet. Detta gäller inte bara om vi skall skriva en bra roman utan lika mycket om vi skall leva ett så kallat bra liv. Skillnaden mellan en bra roman och ett bra liv är fiktiv. Livet är en roman där vi spelar huvudrollen.

Motsatsen till hjärtlöshet är när vi känner hur det river och sliter i hjärtat. Vi kallar denna upplevelse för att "känna oss levande". Vi känner att när det river och sliter i hjärtat då finns vi - på riktigt. När det river och sliter i hjärtat har dramats fiktiva huvudperson blivit trovärdig. Dramatiken vaggar in oss i förvissningen om att drömmen är verklig. Vi vågar TRO att vi finns på riktigt. SE MIG ropar vi, viskar vi, vädjar vi, tigger vi. Jag räknas. Snälla snälla - säg att jag inte är en mental efterkonstruktion. Säg att jag finns på riktigt!!! Snälla snälla.

Hell NO!! Du finns inte. Inte den där blödiga lilla clownen. Glöm och dröm. HÄR och NU är detta uppenbart. Och DET kan intellektet omöjligen tolka som något annat än hjärtlöshet. Det är här vi närmar oss den minerade mark där advaita-assholes går omkring och är just ass-holes. Adyashanti varnar oss för detta minerade territorium. Men resan här går rakt igenom det. Det finns inga omvägar.

Björn må framstå som ett sådant ass-hole nu. Men Björn kommer dö. Björn kommer glömmas bort. Så WHO cares?

Vänta lite ... balansräkningen är inte klar. På plussidan kommer det uppenbara in. Nu blir bilden komplett. Det uppenbara, det omedelbara och klart lysande finns HÄR. Här i Lerum. Här vid datorn. Här och överallt. För alltid. Det är det ofödda. Det odödliga.
Nukunu, om du skulle läsa detta - detta vet jag. DET är det enda jag vet. Och jag vet också att språket aldrig kan komma i närheten. ALDRIG.

7 kommentarer:

  1. Välkommen tillbaka. Bästa läsningen på länge från dig. Var lite tveksam till dina senaste inlägg. MEN så kommer Björn tillbaka i full kraft. Håller självklart inte ned dig genom hela texten. Jag vet om illusioner men mitt lidande ökar för det, omtanken och medkänslan desto mer. Samtidigt finns en frihet ett lugn här. Icke dualismen har varit är och kommer vara tuff för Tobias men motsatsen har och kommer alltid vara värre. Nog nu mer diskussion till hösten. Detta skrivs i en fjällstuga efter en dags vandring i regn och semester . Njutning, allt väl.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Jag är med dig fram till stycket om hur det river och sliter i hjärtat och att det därmed skulle tyda på att Egot/Separationen är tillbaka. För mig är känslor ett sinne. Doft, smak, hörsel osv OCH sensationer i mitt inre av sorg, glädje, ilska, kärlek, frid osv. Dessa känslor är dock inte MINA utan VÅRA. Jag skrev just något liknande, innan jag läste ditt här i min blogg, som vanligt ;) för att vi som håller kontakten här vibrerar på samma frekvens och således har tillgång till samma tankar och känslor som passerar i luften GENOM oss.

    Sen kan vi välja att göra det till ett drama med Egot eller vi kan välja att se det som en del i Det Kollektiva Hjärtat.

    Så ser jag på det... Hoppas du hade det bra på Gotland!
    Kram
    /A

    SvaraRadera
  4. Tobias!
    Önskar dig mycket njutning i fjällstugan. Jag håller med om att - även om ickedualismen är tuff är motsatsen outhärdlig nu. Kanske inte innan. Men nu. För vem? För tänkandet här och där. Här och där som bara finns i tänkandet.

    SvaraRadera
  5. Alexandra!
    Yes! Känslorna är VÅRA. Eller så tillhör känslorna kännandet... hur låter det? Som jag ser det är vi överens om att det är ägandet som är problemet. Utan att för den sakens skull vara marxister ... Nog för att kommunismen har sina poänger också. Men det faller utanför den här bloggen för mig.

    Tack! Jag hade en underbar vecka i Visby. Strandpromenadens olika bänkar blev mina vänner. Där satt jag på kvällarna. Bara satt. Bara så. Bara DET.
    Ser att du tagit lite semester från din blogg. Det är så lugnt där. Ser fram emot nya inlägg och önskar dig en underbar sommar!

    SvaraRadera
  6. Det uppenbara och omedelbara kommer in här också. Jag känner det när jag läser ditt inlägg. Det brinner en eld i hjärtat. Tack Björn för inlägget och tack Jennyli för att jag tog mig tid att sitta här. Det är uppenbart för mig att vad som är verkligt är långt ifrån det skådespel som vi spelar här. Vad som är verkligt tar plats i hjärtat. Det hjärtlösa som du talar om känns som en varm och lugn vila när vi väl förstått att livet vi lever här visar sig som hjärtlöshet därför att vi själva ska vilja fylla hjärtat med något. Något ja, med DET så klart, det omedelbara och uppenbara som du talar om Björn. Det är inte förrän det hjärtlösa tillståndet drabbar oss som vi tar till oss detta uppenbara.

    Sedvanor, tebjudningar, lek och spel mm, mm är saker som i var mans ögon inte verkar vara så hjärtlöst. Dock vågar jag påstå att kvar efter dessa, möter vi tomhet. Vi möter vad jag skulle kalla hjärtlöshet. Det trevliga umgänget upphör och vi står ensamma kvar. Dock frågar vi oss då, vad är meningen med detta? Det är meningen att vi ska se sanningen. Sanningen är att smärtan och ensamheten inte är annat än ett eko från en värld som fäster i våra ögon. Denna värld lider många kval och så gör vi. Denna värld är till synes verklig.

    Den sanna verkligheten är värmen som ständigt glöder i våra hjärtan. Verkligheten som är ständigt närvarande är aldrig långt bort. Verkligheten som är långt bort är den som vi kan se med våra ögon. Vad har vi då lärt oss av Björns inlägg? Här och nu har vi alltid möjligheten att se sanningen och uppenbara sanningen så som den är och alltid har varit. Hjärtlösheten lär oss att se och att upptäcka värmen, det omedelbara, klara ljuset. Men så som vi är funtade så undviker vi gärna det hjärtlösa. Vi förvillar oss genom att ständigt uppta vår tid med sällskapslekar och dylikt. Sålunda uppenbarar sig alldrig denna tomhet som manar till eftertanke. Drömmen blir verklighet först när vi ser verkligheten uppenbaras i det hjärtlösa tillståndet.

    Tack Björn!

    SvaraRadera
  7. Jennyli!
    Jag läser din kommentar och ser att du vågar gå igenom detta jag kallar hjärtlöshet. Du vågar se tomheten i trevligt umgänge. Du ser det klara ljuset i tomheten också. Tack för din kommentar!

    SvaraRadera

UA-3343870-1