söndag, augusti 30, 2009

AUM och rädslan för "jag vet inte"

I ett intressant inlägg på Perra J:s blogg berörde han bl.a. vår rädsla för att leva i "jag vet inte" tillståndet. Det som gjorde inlägget intressant var att det inte promotade anti-intellektualism.

Jag tar avstamp i detta med rädslan för "jag vet inte" och tittar på AUM-symbolen som, vilket bilden ovan visar, bl.a. symboliserar de tre olika medvetandetillstånden - vakenhet, dröm och djup sömn. AUM-symbolen har kommit att symbolisera hinduism och österländsk andlighet i största allmänhet, men låt mig här fokusera på "kronan" i AUM, detta fjärde begrepp - som ibland kallas det Absoluta. Jag antar att detta fjärde är vad Eckhart Tolle kallar för Nuet. Detta fjärde som liksom genomsyrar de andra tre och utgör essensen av ALLT.
AUM är också ett mantra. När man "chantar" detta mantra börjar man med A(vakenhet), går till U(dröm), och vidare till Mmmmmmmmm...... som i djup sömn .... för att sedan låta stillheten ta över. Denna stillhet representerar då det fjärde - det Absoluta - essensen.
Det jag just skrivit handlar inte om - även om det kan se ut så - varken förståelse eller insikt. Det handlar om Stillheten och om det enda sätt som mitt intellekt kan tolka denna Stillhet - nämligen som "jag vet inte". Vad AUM-symbolen gör är att den vänder upp och ned på den "energi & värde-pyramid" som jag och de flesta jag känner växt upp med. Jag pratar om den pyramid där det vakna intellektet utgör kronan på verket i hela skapelsen. AUM börjar med det vakna intellektet. Det utgör basen i AUM. Sedan höjs medvetandet upp till drömtillståndet för att slutligen nå det högsta - djup sömn .... alltså för intellektet ett helt nytt att höja sig till det absoluta.
Naturligtvis spelar det ingen roll vad intellektets språk säger om det Absoluta. Det går ju lika bra att tala om "Varats grund" som många mystiker gör. Men det här intellektet fascineras av AUM-modellen eftersom den sätter allt det gamla på huvudet. Tänk bara på psykoanalysen och hur den penetrerat vår kultur med sitt sätt att se på och värdera medvetandet. Det undermedvetna, våra drömmar, skall liksom lyftas upp till det högre vakna tillståndet. Österländsk andlighet som resonerar med AUM ser det hela tvärtom. Ju mer formerna suddas ut, ju mjukare konturerna blir desto närmare källan. And it does make sense. Jag menar, när t.ex. vattenånga kyls ned så bildas vatten med dropp-former eller våg-former. När sedan vatten kyls ned ytterligare bildas iskristaller och andra is-former. Ju kallare desto mer form. Ju lägre energi desto mer form...
Som sagt. Kraften i detta med AUM ligger inte att förstå eller plötsligt "VETA" att ... ahaa, det är så kosmos är konstruerat .... för det är just tvärtom. Förståelsen värms upp - smälter och blir till rök - till -ANDE. ....
... japp, och där var jag framme igen vid upplev-ANDE, vet-ANDE och gör-ANDE.
I Nondualistiskt språkbruk formuleras ofta fingervisningar som låter som - "det finns inga upplevelser, ingen vetskap och inga handlingar. Inte heller finns det någon upplevare, någon vetare eller någon görare".
Det måste formuleras så eftersom upplevelser, vetskaper och handlingar är former. När nu upplev-ANDET, vet-ANDET och gör-ANDET lyser starkare och klarare blir det allt mer nondualistiskt och formerna smälter och förångas. Så kan det uttryckas men självklart missar även denna formulering målet totalt. Formuleringar MÅSTE missa det som har högre energi än formuleringar i sig själva. Det är som om iskristaller skulle försöka beskriva vattnets vågrörelser eller om vattnets vågrörelser skulle försöka beskriva vatteångans "rök-ringar" som dansar i luften.
Alltså är det som att upplevelser försvinner när upplev-ANDET lyser klarare. Ett annat sätt att "misslyckas" med att formulera detta vore följande. Det är som om miraklet inte är själva upplevelsen utan att vi överhuvudtaget kan uppleva saker. Eller som att miraklet är att vi lever - inte hur vårt liv ser ut. Alltså, det där sista är ganska pang på. Är det inte vad vi ser när döden stirrar oss i vitögat. "shit, alltså, det enda som spelar någon roll är att jag lever, att du lever, att vi lever ... o.s.v. " Miraklet är att jag kan röra kroppen. Inte vilka rörelser jag kan utföra. Samma sak med smak. Har man förlorat smakförmågan och sedan får tillbaka den blir man lycklig över själva smak-ANDETS mysterium. Eller färger. Spelar det nån roll vilka färger vi ser om vi börjar förundras över att vi överhuvudtaget kan se färger. Är det inte färgseendet som är miraklet?
Ja, så skulle man kunna försöka peka på detta med det Absoluta, det Nondualistiska. Det handlar om essens, om vad som genomströmmar allt. Smak-ANDE genomströmmar alla smaker. Handl-ANDE alla handlingar. Upplev-ANDE alla upplevelser o.s.v.
Vi snackar essens. Vi snackar nondualism. Vi snackar bindu (se AUM-bilden), det Absoluta.

fredag, augusti 28, 2009

Opersonligt älskande

Det finns ingen som älskar lika lite som det finns någon som blir älskad. Var finns kärleken? Var fäster kärleken?
Kärleken är ETT flödande. Kärleken stannar aldrig upp. Det fastnar aldrig någonstans.
And yet ...
Monogami. Desssa kropp/sinnen fäster sig vid vissa människor. Det är biologi. Jag är biologi. Varken mer eller mindre. Men i nästan 40 år blandade jag ihop biologi med identitet. Egentligen är det inte så konstigt. Men det är jäkligt smärtsamt. Det jag tidigare kallade identitet är en MYT. En stor fet jävla myt. Allt som finns är flödande älskade identifierande. M.a.o. -ANDE. Allt är -ANDE. Eller AND-ANDE. Identifierande är speglande. Vad fastnar i en spegel?
Spegl-ANDE identifier-ANDE. Det är vad jag kan säga om identitet idag, om I AM.

Men biologi är vackert, förunderligt och mirakulöst. Trots att det har noll och intet att göra med identifierande speglande.
Åter till monogami. Bröllopstrenden ökar hela tiden. Stora feta kyrkbröllop som ångar av traditionalism. Det haglar heliga löften i kyrkorna. Som relief till detta - backa 40 år - se flower power-rörelsens fria kärleksideal. Hashdimmornas madrass-kollektiv. Brinnande idealism och tro på att kärleken inte kan begränsas, låsas in eller fästas vid en viss person.

Idag ser jag att dom hade så rätt och samtidigt så fel. Dessa underbara älskade flowerpower idealister. Dom fattade inte detta med biologi. Framför allt fattade dom inte hur biologi och identitet hänger ihop.

Jag fattar inte heller. Men det tycks mig helt uppenbart att älskandets flödande är helt fritt ifrån biologi. Det finns ingen motsättning. Det handlar om två helt olika frekvensband som fritt rör sig in och ut ur varandra. Att kärleken är fri betyder inte att biologin beter sig på samma sätt. Vi måste fortfarande äta och dricka och sova och skita. Vi manifesterar vår genetiska kodning och i denna ligger också vår benägenhet att vara sociala. Mer eller mindre sociala. Mer eller mindre monogama.

Det är ingen big deal och det intresserar mig egentligen inte. Men jag fick frågan igår - vad jag anser om kärlek. Och plötsligt, under själva skrivandet växer ett intresse fram. Jag började detta inlägg med endast en tanke. Kärlek är opersonlig. Det finns ingen som älskar - inte någonstans - inte någonsin ... lika lite som det finns någon som blir älskad. Det var allt jag tänkte skriva för det är vad VETANDET kom upp med. Sedan kom jag att tänka på något jag läste om den växande kyrkbröllopstrenden. Helt bisarrt egentligen. Människor är galna i kyrkbröllop som kostar hundratusentals kronor. Hur kunde det bli så?? Hade någon av alla 60-talets fri-kärleks-idealister velat tro på att en sådan trend skulle kunna växa fram fyrtio år in i framtiden.

Nej fan, det hela är bisarrt och just därför så himla underbart. "It's a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing". Så är det. Trying to make ANY sense out of this tale - är ett säkert sätt att kortsluta hjärnan. På kort eller lång sikt.
Men titta på alla dessa kolliderande trender!! Vi har den nya ateismen men Dawkins och gänget. Sedan har vi en växande skara religiösa fundamentalister alla sorter. Med skara menar jag miljarder. En stor jävla skara. Och så hör man dessa underbart söta ateister som verkligen på allvar tror att dom kan prata och skriva omkull några miljarder religiösa fundamentalister. Därmed inte sagt att andra vapen än pennan skulle vara mer effektiva. Tvärtom. Men verbalt våld är nästan lika kontraproduktivt. Varje försök att manipulera flödandet resulterar i mardrömmar.

Det är så jävla vackert. It breaks my heart. Men allvarligt. Kärleken bara forsar igenom mig. Mänskligheten är magnifikt, sanslöst underbar. Äntligen ... ÄNTLIGEN ... låter jag denna uppenbara insikt spränga mitt hjärta i tusen bitar. Varför nu... varför denna morgon ... varför har det inte alltid varit så??? Att levandet strömmat fritt - FRITT FRITT FRITT. Det finns bara levande. Jag har inget liv. Det finns INGEN som lever detta liv. INGEN som har något problem med all denna fasansfulla galenskap. Och då, då plötsligt öppnas det upp - levandet och älskandet. Samtidigt öppnas en minst lika uppenbar insikt upp ... det har aldrig någonsin funnits någon här som gjort motstånd mot det uppenbara. Den som gjorde motstånd och sedan slutade göra motstånd var en myt.

måndag, augusti 24, 2009

Tänk om jag blir dysfunktionell?

Skall jag meditera nu? Skall jag försöka uppleva här och nu istället för där och då?
Vänta lite ... först måste myten om Björn som en separat entitet konstrueras. Sådär ja, nu var det klart - nu skall vi bara dela upp upplev-ANDET i upplev-ARE och upplev-ELSE. Vänta lite, allt är inte klart ännu - återstår att konstruera ett negativt värde till "där och då" samt positivt till "här och nu" ....

Såklart sker allt detta per automatik. Även upplevelsen av att det finns en upplev-are där som konstruerar sig självt konstrueras automatiskt ... av konstruerandet ... Helt riktigt uppfattat. Detta är bortom språket och samtidigt inte. Allt är ju ETT.

Vad händer med ett kropp/sinne när vetandet om detta börjar sippra in mer och mer?
Det här inlägget är ett svar på den frågan. En oerhörd klarhet över/i det rena och hela upplevandet framträder. Detta rena och hela upplevande är inget nytt som framträder. Det har funnits där hela tiden. Men i takt med att upplevaren och upplevelserna ter sig allt mer overkliga är det som om upplevandet lyser klarare. Det är något oerhört helt och rent i detta. Ju mer det hela och rena upplevandet klarnar desto mer kan detta kropp/sinne vila i depersonalisation och derealisation. I ett försök att komma närmare med språket kan det låta såhär. Den person som inte är verklig vilar allt mer i sin egen overklighet. Den overkliga personen vilar allt mer i overklighetens overklighet.

I små doser kommer insikten om att det är fungerandet som lever det här livet. Varför säger och gör detta kropp/sinne fortfarande saker? Det är fungerandet som fungerar.

Det är lätt att en sådan här text får ett eget liv och skapar en ny sorts myt om detta kropp/sinne som kallas Björn. Visst dyker det ibland upp en undran - tänk om fungerandet plötsligt slutar fungera så smidigt som det gör nu. Tänk om fungerandet blir dys-funktionellt? Undringar av det slaget kommer allt mer sällan för det är så uppenbart att kropp/sinnet Björn faktiskt kommer bli dysfunktionellt. Det kommer bli 100% dysfunktionellt. Det kallas död. Den dagen kommer. Kan det finnas något mer icke-fungerande än döden.

Å andra sidan är fungerandet oändligt. Att prata om det här fungerandet som separat från andra "fungeranden" är abstrakt. Det är ännu en mental efterkonstruktion. Om inte Björn fungerar så fungerar dom skall skall ta hand om honom. Om inte vårdpersonalen så maskarna eller krematorie-ugnens eldslågor. Så är det. Alltid är det något som fungerar precis som det skall. Och detta NÅGOT är fungerandet i sin helhet och sin odelbarhet.

Det var i stort sett det jag ville säga. Mitt intresse för upplevelser minskar i takt med att intresset för upplevaren minskar. Det känns helt enkelt onödigt att bekymra sig om ifall denna dualism konstrueras eller inte. Upplevandet lyser helt och klart. ... som det alltid gjort.

måndag, augusti 17, 2009

Att bygga något på Kalahari-sand

Jag är nu hemkommen från min semester i Zambia och tänker tillbaka på vägen vi körde mellan Mongu och Kalabo. Bilden visar hur den lilla utflykten tog slut ... nåja, slut och slut, vi fick stuva in oss alla åtta i den andra jeepen och köra vidare allt medan Big Moses försökte laga motorn på sin eminenta bilverkastad - som saknade både delar och verktyg - men inte arbetskraft eller optimism. En optimism som i en Europés öron låter som tomma löften som aldrig infrias. Löften om att bilen är klar ... så gott som ... det är bara en liten detalj som saknas ....


Varför är då vägarna så överjävligt dåliga i Zambia? Är det för att pengarna som skulle gå till vägbygget istället hamnade i korrupta politikers fickor?
Nja, huvudorsaken är att man försökt bygga något på ett fundament av flyktigaste tänkbara sand som blåst dit från Kalahari-öknen.

Vilken sagolikt bra metafor. En väg byggd på Kalahari-sand. Ett liv byggt på en mental efterkonstruktion - även kallad egot.

Vilket slit och vilket släp. Livets flöde är som de regnperioder som var sommar raserar de solidaste betongfundament. Det spelar ingen roll hur mycket betong och hur många US-dollars som plöjs ner i den där jäkla vägen - när livets flöde i form av regn drar fram över Barotsi-land brakar den samman. Varför? Vägfanskapet är byggt på Kalahari-sand.

Metaforen är oemotståndlig. Det spelar ingen roll hur mycket stålar vi plöjer ner i kurser och böcker om personlig utveckling - när livets flöde i form av - "jaha, nu var det dags att jävlas lite igen" - drar fram över det stackars egot, ja då brakar det samman. Varför? Jo, ego-fanskapet är byggt på en mental efterkonstruktion. Det ÄR en mental efterkonstruktion. Ett sandslott. En myt. En jävla lögn. Men vi ger oss inte i första taget. Vi fixar och donar och försvarar detta stackars ego in i döden ....

Så är det. Och detta lyser allt klarar för ingen....
Vad skall man göra då?
Hahaha ...
Inte hahaha som i hahaha utan som i .... stilla förundran över hur det är möjligt att missa verkligheten.

För övrigt var det en helt underbar semester. Jag fick inte med mig "The Big Five" den här gången. Det var leoparden och noshörningen som inte behagade visa sig. Men VEM bryr sig? Här är en länk till ett litet foto-album för den som funderar på att semestra i Zambia.

En grej om verkligheten som jag nog återkommer till i nästa inlägg. Så fort man fokuserar på verkligheten tappar man den. Varför då? Jo, här kommer en annan metafor som jag läste i David Carse bok. Det har att göra med hur ögat är skapat. I mitten sitter tapparna. Ute i periferin sitter stavarna. Tapparna ser en massa detaljer när det är ljust men har uselt mörkerseende. Stavarna som finns placerade ut mot sidorn ser det som dyker upp i ögonvrån och har eminent mörkerseendet. Okej, det var bakgrunden. Nu kommer själva metaforen. Tänk er att man är ute sent på kvällen och vandrar i skogen. När man vandrar där i mörkret kan man plötsligt få syn på någon i ögonvrån. Något som rör sig, en djur kanske. Men om man försöker fokusera på det som dök upp i ögonvrån - då ser man ingenting för tapparna i mitten av ögat har uselt mörkerseende.

Så är det med DET. Så fort vi försöker fokusera på DET så försvinner det. Men DET finns där i ögonvrån hela tiden. Hur mycket man än längtar efter definitioner och struktur inom det här med Nondualism ser man gång på gång att definitioner och struktur gör att man tappar DET. Samma sak med konsekvens och logik. Allt detta är olika uttryck för fokusering. Och så fort man fokuserar på DET försvinner DET.

DET finns i ögonvrån. Hela tiden. Det är subtilt som bara den ... Sååååå subtilt. Och så enkelt och SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ uppenbart.
På samma sätt leder fokusering så uppenbart djupar in i illusionen. Det som byggts på sand. En liten regnskur så är det kört.
UA-3343870-1