fredag, augusti 28, 2009

Opersonligt älskande

Det finns ingen som älskar lika lite som det finns någon som blir älskad. Var finns kärleken? Var fäster kärleken?
Kärleken är ETT flödande. Kärleken stannar aldrig upp. Det fastnar aldrig någonstans.
And yet ...
Monogami. Desssa kropp/sinnen fäster sig vid vissa människor. Det är biologi. Jag är biologi. Varken mer eller mindre. Men i nästan 40 år blandade jag ihop biologi med identitet. Egentligen är det inte så konstigt. Men det är jäkligt smärtsamt. Det jag tidigare kallade identitet är en MYT. En stor fet jävla myt. Allt som finns är flödande älskade identifierande. M.a.o. -ANDE. Allt är -ANDE. Eller AND-ANDE. Identifierande är speglande. Vad fastnar i en spegel?
Spegl-ANDE identifier-ANDE. Det är vad jag kan säga om identitet idag, om I AM.

Men biologi är vackert, förunderligt och mirakulöst. Trots att det har noll och intet att göra med identifierande speglande.
Åter till monogami. Bröllopstrenden ökar hela tiden. Stora feta kyrkbröllop som ångar av traditionalism. Det haglar heliga löften i kyrkorna. Som relief till detta - backa 40 år - se flower power-rörelsens fria kärleksideal. Hashdimmornas madrass-kollektiv. Brinnande idealism och tro på att kärleken inte kan begränsas, låsas in eller fästas vid en viss person.

Idag ser jag att dom hade så rätt och samtidigt så fel. Dessa underbara älskade flowerpower idealister. Dom fattade inte detta med biologi. Framför allt fattade dom inte hur biologi och identitet hänger ihop.

Jag fattar inte heller. Men det tycks mig helt uppenbart att älskandets flödande är helt fritt ifrån biologi. Det finns ingen motsättning. Det handlar om två helt olika frekvensband som fritt rör sig in och ut ur varandra. Att kärleken är fri betyder inte att biologin beter sig på samma sätt. Vi måste fortfarande äta och dricka och sova och skita. Vi manifesterar vår genetiska kodning och i denna ligger också vår benägenhet att vara sociala. Mer eller mindre sociala. Mer eller mindre monogama.

Det är ingen big deal och det intresserar mig egentligen inte. Men jag fick frågan igår - vad jag anser om kärlek. Och plötsligt, under själva skrivandet växer ett intresse fram. Jag började detta inlägg med endast en tanke. Kärlek är opersonlig. Det finns ingen som älskar - inte någonstans - inte någonsin ... lika lite som det finns någon som blir älskad. Det var allt jag tänkte skriva för det är vad VETANDET kom upp med. Sedan kom jag att tänka på något jag läste om den växande kyrkbröllopstrenden. Helt bisarrt egentligen. Människor är galna i kyrkbröllop som kostar hundratusentals kronor. Hur kunde det bli så?? Hade någon av alla 60-talets fri-kärleks-idealister velat tro på att en sådan trend skulle kunna växa fram fyrtio år in i framtiden.

Nej fan, det hela är bisarrt och just därför så himla underbart. "It's a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing". Så är det. Trying to make ANY sense out of this tale - är ett säkert sätt att kortsluta hjärnan. På kort eller lång sikt.
Men titta på alla dessa kolliderande trender!! Vi har den nya ateismen men Dawkins och gänget. Sedan har vi en växande skara religiösa fundamentalister alla sorter. Med skara menar jag miljarder. En stor jävla skara. Och så hör man dessa underbart söta ateister som verkligen på allvar tror att dom kan prata och skriva omkull några miljarder religiösa fundamentalister. Därmed inte sagt att andra vapen än pennan skulle vara mer effektiva. Tvärtom. Men verbalt våld är nästan lika kontraproduktivt. Varje försök att manipulera flödandet resulterar i mardrömmar.

Det är så jävla vackert. It breaks my heart. Men allvarligt. Kärleken bara forsar igenom mig. Mänskligheten är magnifikt, sanslöst underbar. Äntligen ... ÄNTLIGEN ... låter jag denna uppenbara insikt spränga mitt hjärta i tusen bitar. Varför nu... varför denna morgon ... varför har det inte alltid varit så??? Att levandet strömmat fritt - FRITT FRITT FRITT. Det finns bara levande. Jag har inget liv. Det finns INGEN som lever detta liv. INGEN som har något problem med all denna fasansfulla galenskap. Och då, då plötsligt öppnas det upp - levandet och älskandet. Samtidigt öppnas en minst lika uppenbar insikt upp ... det har aldrig någonsin funnits någon här som gjort motstånd mot det uppenbara. Den som gjorde motstånd och sedan slutade göra motstånd var en myt.

13 kommentarer:

  1. Hej Björn, mycket bra skrivet och ett oerhört spännande område att utforska, ett område som jag tror har stor potential att ruska om en del. Anledningen till detta är, tror jag, att den inneboende längtan vi människor bär på, dvs. till Sanningen, manifesterar sig i livets pjäs på en mängd olika sätt, men det sätt som jag tror att alla känner igen är just längtan efter en själsfrände, en perfekt partner. Tyvärr är ju även detta, precis som alla andra alternativ, fruktlöst eftersom vi söker en lösning där den inte finns att finna. Den äkta fria flödande allomfattande Kärleken finns utanför pjäsen, men förstås också i pjäsen, men endast som blek kopia så länge den ”ägs”, begränsas och villkoras av en av pjäsens skådespelare, den illusoriske personen eller projiceras på en annan. Denna ”ägda” kopia, denna döda reflektion av den äkta Kärleken, blandar vi sedan ihop med en massa av pjäsens rekvisitor, som biologi, fortplantning, ägande, bindningar, krav, löften, bröllop, attraktion, osv. Den rekvisita som jag tror är den starkaste reflektionen är det vi kallar förälskelse.

    SvaraRadera
  2. Åååå Björn... vad ska jag skriva... har läst dina två senaste inlägg... så vackert...

    Jag är så glad för din skull... och ja ja ja jag vet, varken du eller jag finns :-) men jag vill ändå säga det!

    Jag är så jävla glad! Jag vill gråta och skratta samtidigt. Jag vill falla ner på mina knä av tacksamhet. Jag blir så mjuk så mjuk... jag smälter...

    Tack kära du! Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  3. Och nu kan jag inte låta bli att göra reklam för boken "Sändebud till Jorden" igen, eftersom den handlar om just det här.

    Kram

    www.litenupplaga.se/473

    SvaraRadera
  4. Sen måsta jag också engagera mig lite i att kommentera så klart :)

    Kärlek är inget som råkar hända oss. När vi inser att vi själva kan bestämma om ifall vi vill uppleva och känna kärlek då blir vi fria. När vi inser att kärlek inte kommer till mig av en slump utan när jag bestämmer mig för att flöda i kärlek, då blir jag lycklig, sant lycklig. Och då kan jag på riktigt börja älska den man jag lever med, eller hur? Eller alla andra människor jag möter för den delen. Vad det handlar om är att jag måste göra ett val. Vill jag låta kärleken flöda genom mig eller inte? Vill jag bli ett Guds redskap för kärleken eller ej? Det var vad jag ville säga just nu i frågan. Tack för ett toppeninlägg Björn.

    Jennyli

    SvaraRadera
  5. Jennyli: Vill gärna läsa din bok! men även om vi vill att den universella gudomliga kärleken ska flöda fritt genom oss, så kan det ibland behövs någon som ökar flödet, tänder gnistan, för facklan vidare, lägger ved på brasan - ja du förstår, eller hur? Skapar tro och hopp genom våra möten.

    Björn: Men åtrå då Björn? ÅTRÅ?!!! Då menar jag den slags åtrå som både är Andens sammansmältning och längtan, Kroppens lust och Själens uppfyllning. Hur vill du kategorisera den ;) ? Kan det inte vara Åtrån som binder samman den mänskliga och den gudomliga kärleksyttringarna?
    /A

    SvaraRadera
  6. Bo!
    Du har rätt, den här ingången riskerar att ruska om varje kropp/sinne som är galen nog att gå in där ... här ...
    Som du säkert känner till har mycket smärta uppstått i Nondualistiska kretsar när "läran" utnyttjats av kropp/sinnen som söker ett fribrev, grönt ljus att göra det som känns lättast, mest frestande, typ sexuella övertramp etc. Förövaren (ofta en uppburen andlig lärare) säger då - det var helt opersonligt, det var fungerandet, Universum, etc. som manifesterade sig som något du väljer att tolka som ett respektlöst, rent ut sagt svinaktigt beteende. Det finns INGEN här som kan ställas till svars. All skuld är fiktiv etc.
    Ja, du känner säkert till allt detta.

    Därför Bo, backar jag några steg här. Av ren respekt. Jag påminner mig själv om hur traditionella Nondualistiska läror tryckt mycket på renlevnad och moralisk fostran. Något som i dagens Satsang-rörelse ses som mossigt och förlegat. Detta har vi diskuterat tidigare i kommentar-delen här på bloggen. Vi har lyft fram en lärare som heter James Swartz som behandlar detta på ett väldigt tilltalande sätt. Kolla in http://www.shiningworld.com/ om du inte redan känner till Swartz.

    Det är allt jag vill säga for tillfället om detta ämne. Jag unnar mig lyxen att avstå från att gå djupare i detta just nu. Det är minerad mark. Kanske finns ingen väg förbi detta. Jag återkommer, jag lovar. Har detta kropp/sinne något val?
    Annars gillar jag ditt sätt att formulera detta ämne.

    SvaraRadera
  7. Pirjo!
    Åå vad härligt att läsa din reaktion på det här!! Jag visst smälter man!! Det finns så mycket "is" i biologin. Så mycket rädsla. MEN samhällen är så bräckliga. Barn är så sköra. Det är inte lätt detta och rädslan är inte bara "fel". Eller hur? Det känns som att varsamhet och respekt och tålamod också har sin plats i den stora planen.
    Jag vet att detta är din "ingång" efter vad du skrivit om Tantra och dina personliga erfarenheter. Släpp orden fria och skriv mer! Berätta mer om Tantra-spåret. Är det sant befriande?

    SvaraRadera
  8. Jennyli!
    Jag har beställt boken men den har ännu inte dykt upp. Ser fram emot att läsa den!
    Det finns oändligt mycket att säga om älskandet. Men allt jag egentligen vill skriva om är -ANDE. På alla plan, i alla möjliga former. Vi får se vad som kommer ut av det. Eller ännu hellre, vi SER vad det kommer ur. DET kommer ur DET vi är.

    Såhär är det. Det här kropp/sinnet Björn är ganska halvtaskig på relationer. Lite klumpig och lite trygghetstörstande för att bara nämna några skavanker. Samtidigt är jag osannolikt lyckligt lottad. Oförtjänt och mirakulöst. Nej men allvarligt talat. Så är det. Och det är just detta oförtjänta som breaks my heart!!!!

    Det finns människor som kämpar så hårt för att bli älskade. Människor som är så snälla, så lyhörda, så roliga och ljusa och vackra och ändå är dom ensamma och trasiga. Shit, tårar väller fram inom mig när jag tänker på det. Vad sysslar vi med. Det finns ingen jävla rättvisa i detta med kärlek. Det finns bara en ofantlig massa tacksamhet som väller fram här, mer och mer och mer.... och en impuls noterar jag att på något vis dela med mig att kärlek inte går att förtjäna. Jag vet det därför att jag inte förtjänat den. Jag vet det därför att jag känner människor som sannerligen har förtjänat den men inte fått vad dom behöver.

    Här önskar jag att jag på något magiskt vis kunde kringå den radar vi/jag själv utrustats med som jag kallar bullshit-detector. Den radar som löser ut larmet när någon halvfnoskig new-age tomte säger -
    For heavens sake, how can you believe you need love when YOU ARE LOVE.
    Hur, huuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuur kringår man denna bullshit-detector och låter denna sanning skina klart och rent och smälta i den?, som den?, .... ÄLSKANDE, det är vad som är. DET ÄR ALLT!!! Du, jag, vi, dom, ...DET.

    :-)

    Det

    SvaraRadera
  9. Alexandra!
    Hur jag vill kategorisera ÅTRÅ?
    Jaa du, som biologi tror jag. En sak är säker, vi kan med hjälp av enkel kemi få åtrå att komma och gå. Om kemi sedan är enkel är en anna sak. För mig är en enskild atom ett helt universum. Ju mer vi tittar in i materien desto större rymder öppnar sig och inom och utan förlorar alla betydelse.
    Men nog är det kemi alltid.

    Om det sedan är något mer ... det är det säkert. Det beror ju på vad vi vill att det skall vara ... eller hur?

    Vi lyssnar på den som säger att åtrå är det vi vill att det skall vara. Om vi är rädda och hämmade lyssnar vi på andra rädda och hämmade, kanske "tokkristna", som säger att vi brinner i helvetet om vi inte tvättar oss rena från syndiga tankar.
    Om vi är superkåta och hedonistiskt lagda, lyssnar vi på dom som säger att åtrå är precis det vi vill att det skall vara.
    Kommer du ihåg när jag skrev om James Swartz. www.shiningworld.com ? Han lyfter fram den syn som finns inom traditionell Vedanta. Och nog ligger det en del i detta. Det kan jag absolut tycka. Samtidigt fascineras jag alltid av hur Tantra-människorna "får ihop det". Nej, jag kan inte ta ställning här.
    Jag inser att jag nu återkommer till frågan om vad som lyser starkast. Det är upplev-ANDET. Vad som upplevs kan aldrig bli mer än en skugga av upplev-ANDET. Samma sak med upplev-aren. Om det är gudomligt sex eller brinnande åtrå eller skam eller skuld är sekundärt. Primärt är alltid upplev-ANDET. Upplevandet är som våtheten. Åtrån är som en våg, lika våt som andra vågor ... lika våt som äcklet, eller likgiltigheten, eller stillheten och friden. Det är VÅTHETEN som räknas. Bara den. Ultimately.
    Men sekundärt kan det andra (upplevaren/upplevelserna) ha ett visst intresse. Det vore oärligt av mig att påstå något annat.

    SvaraRadera
  10. Alexandra, visst du har helt rätt. Dock vet vi ju inte vad som kommer först, hönan eller ägget. ibland kanske det är hönan och ibland kanske det är ägget. Om du förstår :)
    kram

    SvaraRadera
  11. Mitt svar liknar återigen lust och fägring stor tillsammans med själsvännen. Tänk om lidandet ligger i att vi inte ser själsvännen? Tänk om upptäckten av själsvännen gör oss hela och aldrig mer ensamma. Vad var det nu igen du sa om bullshit-detektorn, ja just det där om att vi är kärlek! Tänk om upptäckten åderlåter oss. Vi upptäcker att kärleken är sanningen om livet och livet är sanningen om det som rinner i våra ådror. Vi är ämnet som kallas blod och när vi upptäcker att livet är beroende av blod så förstår vi att livet är beroende av oss. När vi förstår att livet är beroende av oss lever vi av en orsak. Någon vill ha oss. Vi är åtrådda! Men sanningen om den som vill ha oss talar till oss via tidlöshetens livston - blodet, livets nektar - kärleken. Tänk om livets nektar befruktar vår själ därför att vi längtar efter uppståndelsen. Uppståndelsen är frukten av idogt arbete för att åderlåtas. Vad behövs för att åderlåtas? Dementeringar och åter dementeringar. Hur talar man om dementeringar i relation till bibeln? Här handlar det om att ta fram bullshit-detektorn. Svep med stora drag och upptäck lögnerna. Sanningen om Jesus är att han/hon uppstår i samma ögonblick som vi åderlåter oss själva. Återuppståndelsens turturduvor litar på idogt arbete från oss. När vatten blir blod i våra ådror skapas kärlek mellan kropp och vingbeprydd tidlöshet och drömmen går i uppfyllelse. Ansvaret om oss själva ligger i att ta emot skapelsevätskan som ämnar förena vår själ med Kristus. Den gudomliga nektarn, vinet eller blodet skapar våthet i vår kropp. Våtheten talar välsignelsens språk. Tänk på det heliga bröllopet nästa gång du tar nattvarden. Om du tar den. Tänk på det heliga bröllopet nästa gång skamkänslor upptar själen. Tänk om lidandet ligger i att lära sig åderlåta sig själv på ett andligt plan. Värna om våtheten. Stå upp i det heliga bröllopet och smärtan försvinner. Ensamheten likaså. Det är min övertygelse.

    Som alltid vet jag inte om detta knyter an till det du sa men det var vad som kom helt enkelt.

    Jennyli

    SvaraRadera

UA-3343870-1