onsdag, september 30, 2009

Ett hav av diskmedel - game over


Alla människor tror att dom är subjektet. Även dom som inte läst grammatik. Alla människor kan säga - jag tycker om dig - och mena det. Jag (subjekt) tycker om (predikat) dig (objekt).
Jag är så trött på att krångla till saker i onödan. Samtidigt kan jag inte förneka att det är hiskeligt svårt att vara människa. Titta på antalet självhjälpsböcker. Titta på antalet psykoterapeuter, psykiatriker, alternativa terapeuter, präster o.s.v. Det ÄR svårt att vara människa. Punkt slut.
Vad är det som är så svårt?
Det är rädslan säger John Sherman. Jag kommer till rädslan. Först lite mer stating the obvious...
Att hitta DET som aldrig förändras är fantastiskt. Jag har hittat DET och jag kan komma tillbaka till det när jag vill. På ett sätt är jag världens lyckligaste människa. Detta är inte något jag bara skriver. Det är så. När jag tittar på DET som inte förändras finns ingen rädsla. Jag är som sagt väldigt trött på att krångla till saker men this is not the end of the story. DET som inte förändras är en trygg hamn. Där är jag hemma. Där finns som sagt ingen rädsla, inga behov, inga frågor, inget behov av att formulera mig. Det där sista är det nog ingen som tror på men det är sant.

Ok, nu stannar jag och begrundar det jag just skrivit. Det låter helt underbart. Jag skulle kunna ge Satsang. Sitta där och säga, hitta DET som inte förändras och allt kommer vara klart. Sökandet kommer upphöra. Jag skulle kunna sitta där och säga att DET som inte förändras är GREJEN. Det är YES without BUT. Bara YES, YES, YES. ...
Men varifrån kommer impulsen att ge Satsang? Hur kommer lyckliga, fridfulla människor på den galna idén att försöka formulera det som inte kan formuleras. I DET som inte förändras finns inget behov av att formulera någonting. Där uppstår inga impulser. Alla som varit där vet att där bara finns YES YES YES forever and ever and ever .... ett hav av diskmedel .... (förlåt, jag kunde inte låta bli)
Jag kommer nu överaska mig själv genom att inte följa det spår som det här inlägget var ämnat att följa. Ni som läst mina senaste inlägg så nog vart detta var på väg. Om ni inte såg det så strunt samma. Jag kommer inte gå dit. Jag kommer gå någonstans där jag aldrig någonsin varit förut med tanken eller känslan.
Den här bloggen är nämligen en vämjelig uppvisning av upprepningens förbannelse. Jag citerar mig själv. Det är sjukt. Jag har inget nytt att säga.

Något i mig säger .... oj ...
Skall det ta slut nu? Och då kommer trots allt rädslan. Rädslan för att sökandet skall ta slut. Rädslan för att för evigt simma i diskmedelshavet. Jag känner ett rasande sug nu efter BUT. Det kan inte ta slut såhär. YES är bra men det måste följas av BUT. Så har det alltid varit.
Jag sätter mig ner och väntar. Jag gör Vichara. Och nu kära läsare. Nu gör jag något jag aldrig gjort förut. Jag leker med tanken på att stanna där. Stanna här. Det är alldeles stilla. Plötsligt hör jag Gud säga (också detta är nytt, jag har aldrig skrivit att jag hört Guds röst) Men nu hör jag Gud säga.

- Björn, det är Game Over. Din tid är ute.

Det blir alldeles ohyggligt stilla nu. Gud fortsätter.

- Nu är det slut. The End. Inget mer skrivande på bloggen. Inget mer delande av detta med andra.

Guds röst är sträng. Vad han säger är inte förhandlingsbart. Hans röst är helt opersonlig. ... såklart ... vad hade jag väntat mig? Jag kommer att tänka på den där maskin-guden Machine City i den sista Matrix-filmen. Gud har inget ansikte. Och han fortsätter, eller hon, Gud är könlös. Såklart. Vad hade jag väntat mig?

- Björn, det finns ingenting mer för dig att göra. Du har kommit till slutet.

Det Gud säger oroar mig alldeles förskräckligt. Men sedan blir det stilla. Ohyggligt stilla. Ohyggligt vackert. Ohyggligt fullkommligt. Perfekt.

- Du måste sätta punkt nu.

Guds röst är opersonlig och jag vet att detta inte är förhandlingsbart. Gud är inte en person som går att förhandla med.

Tankar på min familj skymtar förbi. - Min dotter behöver mig, tänker jag. Men tanken drunknar i den bedövande stillheten.

Hollywood-programmeringen kör igång i min hjärna. Nu är det läge för lite spröda stråkklanger. Tårar och kramar. Och kärlek.

- Det finns inge dualism. Allt är ETT, säger Gud. Jag hör att det är definitivt. Icke förhandlingsbart.

Nu vill jag dra fram min karta men källan och manifestationen och transcendens och immanens och jag vill säga Nondualistiska klokheter som att det här inte är slutet därför att detta är spiritual bypassing par excellens. Detta är att gömma sig i det Absoluta som Adyashanti varnar för. Detta är Phobos. Frestelsen att aldrig mer vända sig om och riskera att sugas tillbaka ner i manifestationens fasor och njutningar. Men mest fasor. Berg av lik och tortyr och hjärtlöshet och orättvisor. Phobos är att lämna allt detta bakom sig en gång för alla. Lämna fyllor och bakfyllor, synd och straff bakom sig, EN GÅNG FÖR ALLA.
Gömma sig för gott i diskmedelshavet. Men Gud fnyser åt detta.

- Björn, it's over. Game over. Fattar du trögt. Det är slutlekt nu. Din tid är ute.

Men jag gillar det där med Transcendens och Immanens. Jag gillar tanken på att ta med mig källan tillbaka ner i manifestationen och läka världen och älska den hel igen. Jag blir alldeles tårögd av mitt eget patos.

- Björn, ordet slut har du hört många gånger men du har aldrig fattat vad det egentligen betyder. Det betyder slut. Och nu är det slut.

Fan, fan fan .....

Olika steg från här till här

Jag började med att tro att jag var ett med mina tankar och känslor. Jag trodde vidare att mina tankar och känslor var ett med dom yttre omständigheterna. När mina tankar och känslor var smärtsamma så levde jag i helvetet. Det var dom ofta så mitt liv var ofta ett helvete. Sedan började jag meditera och lärde mig att det finns något inom mig som är oberoende av tankarna och känslorna. Ett sorts nav där allt är stilla. Det här navet var som ett vittne till allt som hände utanför mig. Därinne i vittnet är jag alltid trygg. Jag lärde mig många olika namn på det här vittnet och olika tekniker att komma i kontakt med det. Mitt liv blev mycket bättre. Omständigheter som tidigare skulle plågat mig kändes inte längre hotfulla - vilket gjorde att jag inte kämpade emot så myket - vilket i sin tur genererade mer flow i mitt liv.

Jag kunde ha stannat vid det. Mediterat varje dag och mått bra. Men jag blev nyfiken. Hur kunde meditation funka så bra? Snart stötte jag på begreppet Nondualism. Nu blev jag förvirrad. Inom Nondualismen pratade man också om meditation. Jag menar, jag som vittnet och omständigheterna som jag bevittnar är ju utan tvekan två som i dualism. Jag blev inte klok på vad som egentligen var Nondualism och vad som skilde olika sorters Nondualism åt. Det hela var på samma gång skrattretande och otroligt spännande. Jag började få ett grepp om vad Vedanta var. Jag lärde mig att det inom Vedanta finns både Advaita (Nondualism) och Dvaita (Dualism). Den dualistiska skolan tycktes dominera. Inte undra på. Vem begriper sig på Nondualism?

Inom Advaita pratar man väldigt mycket om Verkligheten vs. illusionen - Det Absoluta vs. det Relativa - Det Formlösa vs. Form - Källan vs. Manifestationen. .... alltså, fatta att jag blev konfunderad. Dualismer i parti och minut. Man kunde vara Uppvaknad resp. befinna sig i drömtillståndet. Bara en sån sak. Jag minns min första lärare Nukunu. Han var observant på det här. Han kunde säga saker som - vadå transcendera sinnet - allt är sinnet. Det finns bara sinnet.... Hmm, tänkte jag. Djuuupt... Han kunde säga - vadå bli upplyst - vi är alla upplysta redan. Det här var 2004/2005 och jag försökte hänga med på noterna bäst det gick. Jag sträckte mig mot dessa uttalanden och fick svindel av det djup som fanns i dom. Men ärligt talat, jag fattade inte ett skit. Sedan sade Nukunu, försök inte fatta det här, det är bortom sinnet. ... åh, förlåt mig, .... men för helvete!, (ville jag säga) nyss sade du att allt var sinnet, och nu säger du att det finns något bortom sinnet. Bestämm dig gubbdjävel! Men jag bråkade inte. Jag litade på att det skulle klarna.

Det gjorde det ockå. Gradvis och efter många bakslag. Jag ser idag tydligt att det här måste tas etappvis. Om man försöker göra något som lärs ut i steg 3 innan man lärt sig steg 2 går det åt skogen. Så enkelt är det. Nu menar jag inte att det finns färdiga steg som alla Nondualism-lärare bör följa. Typ, en certifierad kursplan från internationell Nondualism-förbundet.... nej för helvete. Inget sånt trams. Det är inte så. Just a kind of general outline.

Ta det här t.ex: Ett berömt citat från Ramana Maharshi:
The World is illusory, Brahman alone is real, Brahman is the World.

Tre steg. Nukunu säger. - There is only Mind. Vad menar karln? Jo, Mind är Maya, det är the World. Men Brahman och the World är två sidor av samma mynt. Ingen skillnad. Nondualism. Nukunu slänger ut ett Nondualistiskt uttalande. Men där sitter jag och har precis börjat försöka transcendera Mind. Vi är på en Meditationsretreat där allt handlar om transcendens. Allt handlar om att stärka vittnet och förstå att världen är illusorisk. I alla fall för mig. Men Nukunu ser ingen dualism här. Jag säger inte att han är opedagogisk. Han är en mycket bra lärare och han har betytt mycket för mig. Men ibland glömmer han att han är lärare och talar spontant från hjärtat. Då ser han ingen skillnad mellan Mind och Brahman. Han ser inget som skall transcenderas. Han är i mitten, i det Wilber kallar "The Nondual Heart of "Suchness". Allt är genomsyrat av suchness. Allt är ett - PÅ RIKTIGT.
Men jag är nybörjare. Jag ser inte det. Alltså blir jag konfys, minst sagt....

För att inte ni läsare skall bli konfysa skall jag betona att jag fortfarande håller på med den här transcendens-grejen. Jag har fått en karta och jag förstår var jag är, vad jag håller på med och VART JAG ÄR PÅ VÄG. Det kan jag i alla fall skryta med.... Och jag ser att det är väldigt, väldigt många i den här svängen som inte har en jävla aning om vad dom håller på med. Det är helt ok så länge dom trivs med det. Men jag har länge känt att om jag inte får en karta så blir jag galen eller så skiter jag i alltihop! Då börjar jag samla frimärken eller lösa Sudoku. All den här förvirringen blir ju absurd efter ett tag.

Jag kan bara säga att jag är inte framme. Jag är på väg. Och jag tackar Gud för att det finns lärare som har godheten att inte förvirra ihjäl oss stackars sökare.

För några dagar sedan deklarerade jag stolt att jag skulle ge Atmananda ett år och att jag valt att konsultera Greg Goode (vår tids kanske främsta Atmananda uttolkare). Jag står fast vid det. För Atmananda erbjuder också en karta. En karta som går från Dualism till Nondualism. Jag klistrar in den igen:

To the Mind (from Atma Nirvriti by Sri Atmananda)


I. If you are going to live as you please, claiming that you are I, how can you accomplish your desire?

II. Don’t believe hereafter that by such a claim, your vagaries will be accepted by Me.

III. At least hereafter, you must know the truth of the saying, “He who does a thing, alone reaps the fruit of that action, good or bad.”

IV. If you can live according to your claim, it is well and good. But, to do so, you must first try to see Me.

V. Although I am in front of you, in you and behind you, it is better first to look behind and try to see Me there.

VI. I am always standing behind you disinterestedly witnessing your varied activities. You can see Me so without much effort.

VII. As soon as you turn behind to see Me, I will take you inteo the inmost core of your being and there you will see Me.

VIII. Later on, you will see Me in your thoughts and feelings.

IX. Still later, you will see that the thoughts and feelings are none other than Myself.

X. Since all objects are mere thought-forms, they will also be seen in the end as Myself.

XI. Then you will not see Me different from yourself. Your claim that you are I, will become true only when you reach that state.

Atmananda K Menon illustrerar samma sak som Wilber. Först måste man genom dualismen. Först måste man transcendera manifestationen och nå det absoluta. När man kommit till det absoluta och vilar stadigt där, då kan man vända sig om och omfamna det man transcenderat. It makes perfect sense. Man kan inte omfamna allt på en gång. Man börjar med tankar och känslor(dom inre objekten) säger Atmananda. Sedan tar man objekten i den yttre världen. Han föreskriver en specifik teknik att göra detta. (inte här men på andra ställen i sina skrifter): Det är här jag så småningsom kommer behöva Greg Goodes hjälp. Men jag kommer också ta hjälp av John Sherman. Han är specialist på transcendens-biten. Vichara är en briljant metod för att klara av det som motsvaras av steg V-VII hos Atmananda eller det som Wilber rubricerar uppåtstigande. Vad jag nyligen upptäckt hos Sherman är att han pratar otroligt fint om den nedåtstigande processen, compassion, omfamning av det man transcenderat.
Mina älskade, älskade lärare. Jag ser nu vad jag skall göra. Jag har långt kvar. Jag skall göra Vichara (transcendera) och bli allt mer stabil i det Källan eller vad vi väljer att kalla det. Sedan skall jag försiktigt, steg för steg vända om tillbaka och omfamna det jag transcenderat. Jag har varit inne på det förut men misslyckats eftersom jag inte alls var stabil i min Vichara. Vichara kommer bli mitt fokus. Och det måste förbli det tror jag.
 
Allt detta låter förmodligen väldigt "tekniskt" och o-andligt. O-advaita. Men jag är trött på att jonglera med alla dessa djupa påståenden om att jag redan är hemma och att jag är det jag söker och att det inte finns någon som kan göra något. Trött, trött, trött på detta snack. Och nu är jag sugen, riktigt sugen på att göra Vichara och sluta blunda för manifestationen och dess galna lidande. Men jag skall ta det försiktigt. Aldrig underskatta vikten av att göra Vichara och ALDRIG överskatta det jag uppnått genom Vichara. Det felet har jag gjort nu ett par gånger. Jag har vänt mig om mot manifestationen alltför tidigt. Och då har jag gått vilse. Riktigt vilse.

måndag, september 28, 2009

Phobos & Thanatos

Citat från "Sex, Ecology, Spirituality" av Ken Wilber. Bilden har jag gjort och är inte helt representativ för Integral Teori. Wilber pratar aldrig om Krona och klave.

Phobos and Thanatos

"As we will eventually see in much detail, when Eros and Agape are not integrated in the individual, then Eros appears as Phobos and Agape appears as Thanatos.
That is, unintegrated Eros does not just reach up to the higher levels and transcend the lower; it alienates the lower, represses the lower - and does so out of fear (Phobos), fear that the lower will "drag it down" - always it is the fear that the lower will "contaminate it," "dirty it," "pull it down." Phobos is Eros in flight from the lower instead of embracing the lower. Phobos is Ascent divorced from Descent. And Phobos, we can see, is the ultimate force of all repression (a rancid transcendence).

Or, to say the same thing, Phobos is Eros without Agape (transcendence without embrace, negation without preservation).

And Phobos drives the mere Ascenders.

In their frantic wish for an "other world," their ascending Eros strivings, otherwise so appropriate, are shot through with Phobos, with ascetic repression, with a denial and a fear and a hatred of anything "this-worldly," a denial of vital life, of sexuality, of sensuality, of nature, of body (and always of woman).

They are dangerous people, these Ascenders, for the violent hand of Phobos lurks always behind the "love" of the higher that they profess to all and sundry. With tears streaming down the face and upward-turned eyes, these Ascenders are ready to destroy this world - or at the very least, neglect it to death - in order to get to the Promised Land, a land that, however vaguely it might acutally be conceived, is clearly enough understood to be anything but this land, definitely not this world, which is shadows to the core, deceptions in depth, illusions at best, demonic at worse. The Ascenders are destroying this world, because it is the one world they are all certain that they thoroughly despise.

Thanatos, on the other hand, is Descent divorced from Ascent. It is the lower in flight from the higher, compassion gone mad: not just embracing the lower but regressing to the lower, not just caressing but remaining stuck in it (fixation, arrest) - cosmic reductionism run amok. And the end game of that reductionistic drive is death and matter, with no connection to Source. Thanatos is Agape in flight from the higher instead of expressing the higher. It preserves the lower but refuses to negate it (and thus remains stuck in it). And as Phobos is the source of repression and dissociation, Thanatos is the source of regression and reduction, fixation and arrest. It attempts to save the lower by killing the higher.

In other words, Thanatos is Agape without Eros.

And Thanatos drives the mere Descenders.

"Away with all other worlds," they joyously proclaim, as their down-ward-turned eyes rivet on the wonders of multiplicity, and their infinite joy begins the gruesome task of fitting itself into a finite receptacle. "Away with all other worlds," as they match their joy to the shadows, kiss and hug the spokes in samsara's grinding wheel, marry the source of their misery. And their failure to find final release in the Cave, their rage at the finite cage, is turned merely on any of their poor fellows who happen to disagree with them and their love of shadows.

The higher doesn't embrace the lower; the higher is killed in the name of the lower: not Agape, but Thanatos, and the hand of death touches every love that the Descenders profess for all and sundry, tears also streaming down the face with "compassion" written all over it.

They are dangerous people, these Descenders, for in the name of Agape and compassion, otherwise so appropriate, they mistakenly destroy all higher in a frantic attempt to embrace the lower. And more dangerous still: in their attempt to make this poor finite world into a world of infinite value - and every Descender does exactly that in a thousand different ways - they slowly, painfully, inevitably, destroy this world, by placing on it a burden the poor beast could never carry. The Descenders are destroying this world, because this world is the only world they have."

söndag, september 27, 2009

Vichara-nektar och förståelse-morfin

Nu har jag satt Vichara i högsätet. Först Vichara, sedan Nondualism med all dess vackra poesi och sublima filosofi. Sedan, längst ner, står Björn Clausen och vad som händer med honom ja det kommer att ge sig ur Vicharan.

Jag har mellan varven - trevligt umgänge m.m. - med stor förundran läst Ken Wilber briljanta, kristallklara belysning av all de frågor som den senaste tiden tagit form i mitt sinne. Frågor som gäller Nondualism. Dom senaste två timmarna har pusslet för FEMTIOELFTE GÅNGEN lagts klart, motivet tagit form, förståelsen landat. Insikter, dessa älskade insikter, AHAAAA, så det är sååå det hänger ihop. Nuuu förstår jag. ... jag andas ut, behagligt, avslappning, Ken Wilber "The Mapmaker" har gett mig en dos av sitt förståelse-morfin. Mjukt och fint vilar förståelsen i sig självt. För några dagar sedan virlade begreppen runt som höstlöv i höststormen:
- transcendens, immanens, befrielse, medlidande, förnekande, accepterande, o.s.v. o.s.v. Runt runt, hur hänger det ihop. Och varje fråga ökade på vinden och löven virvlade snabbare, jag famlade efter ett löv, - här, den uppåtstigande principen, befrielsekraften som måste balanseras av lika del nedåtstigande princip, medlidande - men vart tog nu dom andra bitarna vägen? Vad hände med rädslan för det som transcenderats, phophos som leder till förnekelse av manifestationen, till asketism, - vad hände med den biten, hur hänger den ihop med ... ja, med vadå? Med alla dom andra löven.

Men så kommer Ken Wilber. Magi .... :) Vinden mojnar. Löven lägger sig ner. Som genom ett under går allt i rewind, slowmotion. Det här lövet kommer från det här trädet säger Wilber, det satt på den här grenen, på den här lilla kvisten. Lövet blir grönt och levande. Jag prisar Ken Wilber. Förståelse-morfinet sprider sig i hjärnan. Dom andra löven kommer på plats. Allt blir grönt och fint. Allt lever.

Jag älskar Ken Wilber! Jag älskar det förståelse-morfin hans böcker sprutar in i min hjärna varje gång jag ger dom några timmar. Jag menar att jag älskar honom. Förståelse-morfin är inte en devalverande benämning. Det är precis vad det är. Det gör ont i hjärnan när den lider av förvirring. Bokstavligt talat. Det river och sliter. Det spelar ingen roll att jag VET att jag inte är mina tankar. Det gör ont ändå.

Nondualism, sicken jäkla -ism! Vadå jag är inte mina tankar? Vadå nondualism? Klart jag är mina tankar. Men hur kan jag då vara fri från dom? Snälla någon, förklara för mig! Snälla Ken kom och ge mig ditt morfin!
Man kan lita på Ken. Han ställer alltid upp! Jag öppnar bara någon av hans böcker och upp kommer han som anden ur flaskan.
- Hello my friend! Lets get started Bjoern. Och så låter man honom glänsa lite ett tag. Det är ganska underhållande. Med stor finess sveper han över tusentals år av människans andliga strävanden, han sveper över alla dom stora filosoferna, mystikerna och andliga lärarna. Hundratals namn passerar revy och man kan bara luta sig tillbaka och åka med. Det är som en angenäm sightseeing och det sker med en lätthet som bara dom bästa guiderna besitter. Gradvis faller sakerna på plats. Allt men läst och hört i andra böcker faller på plats och bildar vackra mönster. Hans approach är inkluderande. Man ser hur allt man hållt på med fram till denna stund tjänat ett syfte. Man ser varför varje YES ... varje sådan där bells-and-whistles-insikt alltid ... förr eller senare .... följts av ett .... BUT
Yes BUT. Detta BUT får ofta hänga i luften. Ända till Wilber sprutar in sitt förståelse-morfin. Då landar det på exakt rätt plats.

Nog nu om den här Wilber. Vad jag ville komma till var att Vichara är något annat. Det handlar om fokus. Visst har Vichara sin plats på Wilbers kartor men det försvinner som en liten prick i den stora bild Wilber målar upp. Men Vichara är ingen liten prick. Inte heller är det ett alternativ till Integral Teori. Vichara är Vichara.

Vichara är den enkelhet och det fokus jag törstar efter. Vichara är praktiskt och det är absolut nyktert. Det är bortom morfin. Jag sitter just och lyssnar på John Sherman. Den här videofilmade retreaten är en fantastisk gåva till alla som är beredda att pröva Vichara. John säger något om - det som inte var här för en timme sedan, det är beside the point. DU är alltid här. Lägg märke till DIG SJÄLV. Och så dricker man detta eviga nektar rakt ur sitt eget hjärta. Ursäkta poesin. Men så är det. Då ser man att Wilbers förståelse-morfin bara ger baksmälla. Det är en billig fylla i jämförelse med Vichara.
Alltså, inget fel på billiga fyllor. Dom är bara billiga. Man brinner inte i helvetet för det. Man får bara baksmälla.
Vichara ger ingen baksmälla. Vichara finns alltid där.

* * *

Jag har en kompis som gärna vill lära sig meditera. Vi har mediterat ihop några gånger. Jag har visat honom andningsankaret och vi har lyssnat till några olika guidade meditationer. Men idag tänkte jag att jag ville ge honom chansen att pröva Vichara. Enligt Sherman är Vichara så enkelt att det aldrig kan göras till en teknik. Det kan inte formaliseras. Jag ser poängen. Men hur introducerar man Vichara till någon som aldrig mediterat (utom de gånger vi mediterat ihop), någon som aldrig läser andlig litteratur, aldrig lyssnar på några mp3:or med några Satsang-lärare?
Jaa, det är ju frågan. Jag gjorde ett försök. Jag kände att jag vill skriva ner det innan så att jag inte svävade iväg och tappade fokus. Så vi satte oss ner, var tysta en stund och sedan instruerade jag efter det här:

Vichara-meditation

Del 1- förberedelse
Lägg märke till hur du andas… försök inte ändra ditt sätt att andas … lägg märke till hur det känns i kroppen när du andas … Det är naturligt att uppmärksamheten efter en stund flyttas till en tanke, en känsla eller ett sinnesintryck. … lägg bara märke till att uppmärksamheten lämnat andningen …. Allt du behöver göra är att - om och om igen - flytta tillbaka uppmärksamheten till andningen …. (detta pågår i 1-5 minuter)

Del 2 - Vichara
Lägg nu märke till DIG SJÄLV…
Du kan inte lägga märke till DIG SJÄLV på samma sätt som du lägger märke till ANDRA OBJEKT.
DU är inte ett objekt … inga ord kan beskriva vad DU är … alla ord är objekt … DU är det absoluta subjektet
Din kropp är ett objekt. …. Dina sinnesintryck är objekt … Dina tankar är objekt … Dina känslor – hur du mår – är objekt … Dina minnen är objekt … Dina problem är objekt …

Lägg nu märke till DIG SJÄLV som något som inte är ett OBJEKT…. OBJEKT kommer – förändras – och försvinner… DU förändras aldrig… DU försvinner aldrig… DU är alltid här.

Kan du någon gång säga att DU inte är här?
DU har alltid varit här… DU har alltid lagt märke till objekt som kommer – förändras – och försvinner.
Ingenting kan sägas om DIG…. Allt som sägs om dig är OBJEKT…. DU är inte ett objekt.

Du kan bara lägga märke till DIG SJÄLV korta stunder i taget. … Ett kort ögonblick …Som en glimt … som något som skymtar förbi i ögonvrån …

Om du försöker fokusera på DIG SJÄLV längre än ett ögonblick, dyker en tanke eller en känsla upp … du fokuserar då på ett OBJEKT… DU är inte ett OBJEKT …Ingen kan fokusera på SIG SJÄLV… Men alla kan lägga märke till SIG SJÄLV. …. Korta ögonblick … om och om igen. .. Du kan alltid lägga märke till DIG SJÄLV … DU är alltid här.

När du får en kort glimt av DIG SJÄLV … får du en kort glimt av DET som aldrig förändras … DET som aldrig försvinner … DU är DET.

När du får en kort glimt av DIG SJÄLV får du en glimt av DET som alltid förblir orört …. Som en spegel… SOM EN SPEGEL … allting rör sig utom DU …. DU är som spegeln ….

Spegeln är bara en liknelse … DU är inte den liknelsen …. Spegeln är ett OBJEKT … DU är inte ett objekt. … Ingenting kan skada DIG …. Ingenting kan förbättra DIG… Tiden kan inte röra DIG …. Ingenting kan röra DIG … samtidigt är DU ett med allt precis som spegeln är ett med allt som speglas i den.

…. Tystnad … (1-5 minuter)

Det är ju alltid svårt att veta hur sådant här tas emot. Det är ju lika svårt att prata om hur man upplever något sånt här som det är att förmedla det. Det är ju bara ord. Ord som är som frön. Hur ser jorden ut? Finns det en längtan efter detta? Finns det rätt näring? Vad är rätt näring? I vilken grad måste man först ha bränt alla andra broar? I vilken grad måste man gett upp tron på att frälsningen finns i att ändra de yttre förutsättningarna?

Jag vet inte. Jag vet heller inte om min kompis är beredd att verkligen pröva Vichara i vardagen. Om och om igen. Korta glimtar. Klunkar av sanningsnektar ur det egna hjärtat. Ursäkta poesin.

fredag, september 25, 2009

Vichara, tantra och kärleken till "the human nature"

Jag har läst mycket gamla indiska Vedanta-texter det senaste året. Jag älskar dessa texter och dom har verkligen berikat min förståelse för det här med Vichara och allt det som brett kan rubriceras som Nondualism. Jag tänker främst på min älskade, älskade bok Vivekachudamani som skrivits av Shankara på 800-talet efter kristus.
Genom hela detta verk hamras det in att du är inte kroppen, gör dig av med dina begär, klipp dina band till detta livet och .... TRANSCENDERA. Och det är ju en del av allt detta. Vi måste transcendera. Vi kan inte bara sitta och acceptera och inkludera hemma i soffan och liksom inkludera Idol 2009, lådvin och chips sådär i all evighet. Det finns ingen frihet i det.
Men vad som nästan automatiskt händer när vi håller på och transcenderar är, att vi vänder oss om och tittar tillbaka på det vi transcenderar. Vi tittar tillbaka på kroppen och begären och våra bindningar, våra låsningar, våra föreställningar, våra berättelser och så säger vi
- Ush och fy. Den där skiten vill jag inte längre ha något att göra med. Jag vill bli fri från allt det där smutsiga, futtiga och låga. Jag vill stiga uppåt, Upp som i UPP-lysning. Upp som i upp-täcka nya dimensioner av medvetandet.

Jag tänker tillbaka på en annan skrift som hjälpt mig väldigt mycket som faktiskt är skriven 2008 av James Swartz, denne briljante uttolkare av klassisk Vedanta. Swartz har en bergfast tro på att klassisk Vedanta har allt vi behöver. Vår kultur är inte så ny och speciell som vi inbillar oss, vi är samma människor som vi var på 800-talet. Vi har samma begär, samma längtan efter frihet o.s.v. Jag köpte det där. Det låter så bra när Swartz pratar om det.
(som en parentes har jag lagt till en sökfunktion här på bloggen. Nu behöver jag inte länka till gamla inlägg om Swartz, den som vill kan söka på Swarz)

Den här skriften Swartz skrivit heter nåt med "The Ropes" What's tying you down. Jag skulle inte velat vara utan den här kunskapen. Det är en väldigt bra skrift! Jag minns när jag diskuterade det här med en vän och han sade plötsligt
- Björn, nu låter du som en riktig chartauan. (kristen sekt på västkusten där det t.ex. är förbjudet att lyssna på annan musik än psalmer och där ingen får dansa eller klä sig i annat än gråa tråkiga kläder)
Och det är ju sant. Detta har mycket gemensamt med kristen asketism. Jag menar, hör bara titeln, repen som binder oss här nere. Nere i den här smutsiga dimensionen av kött och annat äckligt. Synd. Ordet synd kommer in här. Vi är syndiga syndare i en värld av synd.

Att jag läst lite klassisk Vedanta har som sagt berikat mig mycket. Men det är också något humoristiskt över det. För hade dom här sakerna sagts med ett kristet språkbruk så hade jag aldrig köpt det. Det är som att jag liksom lurades in i det därför att den språkliga och kulturella kontexten var förförande exotisk och vacker. Det är så med indien. Indien förför oss. Men jag ser att det är samma tal om köttet och synden och att späka sig som jag hade så svårt att acceptera i kristendomen. Men inte längre. Jag förstår verkligen vad chartauanerna vill nu. Deras längtan efter befrielse och deras förståelse av att det är våra begär som håller fast oss här nere i synden.

Sedan har vi detta med egot. Inom Nondualismen talas det på många olika sätt om egot som något ont. Som djävulen inkarnerad i din och min kropp. Och det är förståeligt. It all makes perfect sense när man ser från vilken kulturell kontext ideerna kommer.
Alltså, vi tycker det är extremt när Chartauanerna inte får ha vackra kläder, men hallå, jag menar, dom där indiska upplysta snubbarna som går omkring nakna och insmorda i aska. Men lustigt nog har jag inte sett paralellen. Det ena är tragiskt och onödigt medan det andra är underbart exotiskt. Men det är samma grej.

Kulturell kontext. Det är allt. Och sedan har jag frågat mig. Varför skulle Shankaras förståelse vara komplett, färdig, inget att tillägga någonsin. Hans orubbliga vilande i det absoluta är säkert komplett. Men på frågan - Jaha, och vad gör jag nu? Hade han kanske inte det slutliga svaret.
Det kanske är löjligt att påpeka men jag vilar inte i det absoluta. ... Haha. Nej, men jag gör min Vichara och jag gör den varje dag och nästan konstant. Och jag kan se att frågan - Vad gör jag nu? Liksom inte längre är relevant. Livet gör något med mig, i varje ögonblick. Och jag behöver inte veta hur jag skall leva mitt liv.

MEN, och här kommer detta klassiska ... Yes, but ... som utmärker en sökare. Jag tror att detta ... Yes, but ... är målsnöret. När vi passerat "Yes, but" och bara säger yes, då är vi inte sökare längre. Jag menar uppriktigt. Jag har haft många, många stunder fria från "but" men sedan, när jag ärligt öppnar mig för det som är så kommer det ett "but". När man öppnar sig för världen och existensen så är det liksom ingen ände på hur komplex och underbart förvirrande den är. Och att mitt i detta myllrande mirakel kunna sitta stilla och säga YES. Punkt. Det kan bara tyda på två saker. Antingen har man kapslat in sig i nån sorts mental bubbla där man lullar in sig i en färdig förståelse modell. Typ - Jag är bara en tanke, jag finns inte. Det finns ingen här som gör något och ingenting någon kan göra. Allt som finns är gör-ANDE och that's it. End of story. No Buts. Detta kunde ha hänt mig. Jag kunde ha slutat öppna mig för livet och helt enkelt bestämt mig. Såhär är det. Och så kunde jag ha hängt på Urban Guru Café på internet halva dagarna och bara chattat med andra Gurus som trodde precis samma sak. Och så hade man kunnat höra talas om den där Svensken, Bjoern som börjat hålla Satsang där han pratar om att han inte finns och att ingen annan finns heller och att det inte finns något som någon kan göra och att det .... hör upp gott folk ... det är ju himla bra för då har vi inte längre några problem att ta itu med. Vi har liksom trollat bort dom. Och sedan kunde denne Bjoern from Sweden, när han blivit lite varm i kläderna också ge sig in i striden om vem som är mest NON-EXISTENT.
- Nej, nej, du säger att du inte finns men jag kan allt se att du finns lite grand ändå. Nej, inte med dom orden. Såhär skulle han sagt. Seendet här vet att egot si och så trots allt inte nåtts av vetandet att si och så bara är en tanke. Ni skulle gå in där på Urban Guru café nån gång. Det är kul faktiskt. BUT IT'S CRAZY TALK. Crazytalk.

Jag lyssnade igår på John Sherman, älskade Sherman och han berättade om sin resa genom alla dom här gamla Vedanta skrifterna. Han var desperat i sin jakt på sanning. Han hade redan fått flera stora YES-upplevelser, enorma öppningar och ljus och BLISS och vet-ANDE och jaa, han var liksom upplyst. Det var klart. Finito. Och sedan kom helvetet. Sedan kom frågorna. Sedan kom BUT.
Och så började hans sökande igen. Han läste allt av Ramana Maharshi och det var tack vare detta som han kom in på Vichara. Och det är tack vare Vichara som han idag är den han är. Men, sade Sherman, när han läste Ramana och alla dom här gamla skrifterna så försökte han verkligen smälta detta med att utplåna egot och se att egot aldrig funnits och allt detta. Men någonstans insåg han att det språkbruket är hopplöst föråldrat. Det fungerar inte längre. Det fungerar ett tag eftersom det är 1) mycket vackert, subtilgt och DJUPT DJUPT sant 2) väldigt exotiskt. Och just det exotiska är parfymen som förfört mig och fått mig att missa det uppenbara. Detta tal om att inte vara kroppen och inte vara sinnet och inte ha några bindningar och inga identifikationer, det är asketism. Det är samma sak som synd och helvetet och djävulen och köttets förbannelse o.s.v. Men jag såg det inte. Jag var förförd.

Så, nu då, vad gör Björn nu????
Nu har jag kommit helt ur kurs. Nu är förvirringen större än någonsin ... eller vadå?`
Nej, faktiskt inte. Faktiskt känner jag en stor visshet och en stor vila. Jag kan inte förklara vad det är. Jag kan bara säga att det är som att - hur uttrycker man detta? Låt mig sätta tre ord på det:
- Transcendera - Inkludera - inte undertrycka -
Detta är vad det handlar om. Shankara och dom kristna asketerna transcenderade, men dom undertryckte. Vad vi idag kan göra, i vårt västerländska kulturella klimat, är att transcendera och INKLUDERA. Vi kan föra in den andra stora strömningen från öst som kallas Tantra. Ok, jag hinner inte utveckla detta nu. Dessutom borde jag inte heller göra det. För detta kan lätt bli filosofi och spekulationer.

Det var bara det att i morse såg jag följande. Jag såg att i Vichara, när jag VET att jag är det som inte är objekt/fenomen, då är jag fri att älska allt. Eller så här. I Vichara, i denna stillhet finns ett icke-dömande. Där finns en total acceptans av allt. För sådan är ju stillheten. Den bråkar aldrig med några ljud. Eller spegeln (en annan metafor). En spegel säger aldrig nej till någonting som visar sig i den. Den låter allt visa sig för den förblir alltid helt orörd. Och så är det när man gör Vichara. Och det finns en enorm öppning i detta. En enorm kärlek. En enorm frihet.

Denna morgon är det bara YES .... hur länge kommer det dröja innan det kommer ett ...but ... jag vet inte. Antagligen bara några timmar.
Förresten, jag vill här tipsa om en blog jag upptäckt som liknar min blog. Hon som skriver där har bidragit till den här öppningen. Han är lika galen och förvirrad som jag men i allt detta finns en sorts ORÖRDHET. Något i hennes ord är som den där spegeln som accepterar allt, stillheten som inte säger nej till några ord. Här kommer dagens blog-tips. http://blogwithoutaname.com/

onsdag, september 23, 2009

Ett personligt inlägg

Idag har jag uppdaterat min hemsida med en del jag kallat - Om Björn Clausen - några episoder ur mitt liv. Jag gjorde det därför att jag själv uppskattar att läsa andras "sökar-historia". Även om de texter jag läser handlar om Nondualism, något som är bortom/före personligheten, så färgas texterna ofrånkomligen av den personlighet genom vilka de skrivs. På något sätt har jag lättare att släppa den personliga "färgningen" om jag vet lite om personen som skrivit dem. Lite så upplever jag det ... tror jag ...

Dom här episoderna har jag inte skrivit ner idag. Dom kommer från ett manus jag skrev 2006. Mellan dom här biografiska episoderna fanns en massa "smörja" som inte längre känns relevant. Men jag tyckte att det biografiska ändå kunde duga för ett ge en liten känsla för den där Björn Clausen. Vem är han egentligen. Inte egentligen-EGENTLIGEN utan bara egentligen. Vem är egentligen den där Björn som sitter och skriver alla dessa inlägg? Vad har han varit med om. Vad fick honom att brinna för just Nondualism. Jag menar, varför blev han inte miljöaktivist eller månskensbonde? Det är trots allt en relativt berättigad fråga.

Min ambition är att korta ner det här. Om någon har synpunkter på vilka episoder som kan tas bort är jag därför tacksam. Ok, här kommer det:

***
Jag är 10 år gammal. Det är en solig sommardag i juli och jag och min mamma är ute i skogen och plockar bär. Vi kommer till en liten skogssjö där vi stannar för att fika. Där sätter vi oss på varsin stubbe. Medan vi sitter där omgivna av vackra tallar, är de enda ljud som hörs vindens sus i trädkronorna och några flugors surrande. Min mamma säger till mig. – Vet du Björn, ibland tänker jag att det här är det enda som behövs. Allt det där andra i livet kunde jag lika gärna vara utan. Att sitta på en stubbe i skogen är det enda jag behöver göra för att vara lycklig.Jag minns att jag förstod precis vad hon menade. Min mamma älskade att vara i naturen. Framför allt älskade hon den norska fjällvärlden med sina snöklädda toppar och brusande forsar. Varje sommar under hela min uppväxt fjällvandrade vi. Min pappa tyckte också om fjällvandring men han såg också fram emot att komma ner till civilisationen igen. Min pappa älskar att umgås med människor. Min mamma var lyckligast när hon fick vara där uppe i den fria luften med de vida vyerna. Att vara bland människor var jobbigt för min mamma. Hon var en mycket tillbakadragen människa. Jag är glad att hon invigde mig i sin hemlighet. Allt som behövs för att vara lycklig är att sitta på en stubbe i skogen.

***
Jag är 33 år när jag första gången kommer i kontakt med Zenbuddhismens märkliga men fascinerande värld. Jag är mitt inne i en livskris. Min mamma har omkommit i en bilolycka ett år tidigare och runt omkring mig befinner sig det mesta i ett upplösningstillstånd. Ett upplösningstillstånd som också finns inom mig själv. Det är en kulen höstdag och jag är på Göteborgs stadsbibliotek tillsammans med min fru och vår dotter. Dom är nere på barnavdelningen medan jag går omkring bland hyllorna för psykologi och religion. Vid hyllan för österländska religioner stannar jag till och drar på måfå ut en bok med titeln ”Zens tre pelare” av Roshi Philip Kapleau. Det var den här boken som förde in mig på Nondualismen banan – eller som det så tjusigt heter – ”The Pathless Path”. Här fanns samma enkelhet som jag mindes från den där sommardagen då min mamma visade mig att det enda som behövs är att sitta på en stubbe i skogen. Zen säger att det enda som behövs är att sitta på en kudde.

***
Det är söndag och vi är på väg till kyrkan. Jag är 8 år gammal och älskar att rita. Nu skall jag få sitta en hel timma och rita medan mina föräldrar går i ”handlingen” som gudstjänsten kallas i den frikyrka vi är med i. Det är min pappa som är präst i den här kyrkan, Kristensamfundet i Göteborg. Det är en antroposofisk kyrka. Det är mest antroposofer som kommer dit. Efteråt brukar dom vuxna komma ut i kapprummet där jag sitter vid ett bord och ritar. Då händer det att jag får beröm för att jag ritar så fint. Sedan är det barnens tur att fira gudstjänst. Den gudstjänsten kallas för ”barnhandlingen”. Jag älskar att delta i barnhandlingen. Det känns så högtidligt när ljusen tänds. Jag tycker om att sjunga också. Jag bryr mig inte så mycket om vad som sägs, för jag blir uppfylld av något jag inte kan sätta ord på. Något jag inte heller behöver sätta ord på.

***
Det var på Göteborgs stadsbibliotek jag första gången mötte Zen i form av boken ”Zens tre pelare”. Det var också där som jag fick syn på boken ”Den Sanna Revolutionen” av Nukunu, en andlig lärare som jag en dag skulle komma att möta. På Nukunus Satsanger och retreater fick jag återigen uppleva hur det är att känna sig uppfylld av det som inte går att sätta ord på. Jag fick återigen uppleva att jag inte behövde sätta ord på det jag upplevde.

***
Det är dags att skriva terminens stora uppsats i svenska. Jag går i gymnasiet och vi sitter i aulan och undrar vilka uppsatsämnen vi kommer att få välja mellan. Det visar sig att ett av ämnena är – Meningen med livet - Jag kastar mig över detta ämne. Jag vet ju precis vad det hela går ut på. Jag är uppvuxen i ett hem präglat av den livsåskådning som kallas antroposofi. Jag tillhör en släkt av antroposofer. Både min farfar och min morfar var mycket engagerade antroposofer. Då jag som tonåring började grubbla över existentiella frågor fanns antroposofin där och tillhandahöll alla svar jag kunde önska mig. Nu är jag alltså 17 år och skall skriva en uppsats om meningen med livet. Tänk att då ha tillgång till denna magnifika kosmologi där allting är förklarat, där allting är tillrättalagt och framför allt, där allting är absolut sant. För Antroposofin hämtar inte saker från vilka källor som helst. Nej, grundaren Rudolf Steiner hade tillgång till den ultimata källan som är den så kallade Akasha-krönikan. Denna krönika är en sorts ”andlig” superdator, hemmahörande i en annan andlig dimension, där allt som någonsin hänt och som någonsin kommer att hända finns lagrat. Vissa individer, som äger clairvoyanta egenskaper långt utöver det vanliga, kan få tillgång till denna krönika. Vilken tur att Rudolf Steiner var en av dessa utvalda! Det gör antroposofin till något jag verkligen kan tro på. Jag har tre timmar på mig att förklara meningen med livet. Sagt och gjort. Jag skriver så pennan glöder och levererade hela den antroposofiska förklaringsmodellen med reinkarnationsläran och allt. När jag är klar känner jag mig mycket nöjd med mig själv.

***
Jag är 34 år, på väg upp ur en personlig kris och känner att jag är beredd att pröva samtalsterapi. Det blev ett mycket intressant år. Det var inte en process som handlade om att avlägsna det som var fel och lägga till det som fattades - vilket jag trodde var vad all terapi gick ut på. Jag hade lyckan att möta en terapeut som visade mig min mänsklighet. Det jag innan terapin såg som dysfunktion och brist hos mig själv var i själva verket oumbärliga aspekter av min mänsklighet. Jag minns hur svårt jag hade att släppa in den där acceptansen som min terapeut så frikostigt erbjöd mig. Jag minns hur ambitiös jag var i början, hur gärna jag ville vara en ”duktig” konfident som kunde identifiera och redogöra för allvarliga problem med min personlighet. Ofta när jag identifierat något nytt, i mitt tycke grundläggande fel i min personlighet presenterade jag detta för min terapeut, som lyssnade på mina utläggningar för att sedan säga: - Men Björn, varför skulle du inte göra så? Varför skulle du inte tänka eller känna så? Det är ju mänskligt. Tror du inte att alla människor någon gång gör så? Tror du inte att alla någon gång tänker eller känner så? Det brukade kännas som om luften gick ur mig. Vad skulle jag svara? Skulle jag kanske säga att jag såg det som ett problem att vara mänsklig?

***
Jag är 20 år och håller på att utbilda mig till musiker. Mitt instrument är fiol. Jag skall bli en världsberömd solist. Jag arbetar hårt och målmedvetet. Jag har gjort stora framsteg men ännu har inga agenter erbjudit mig några feta kontrakt. Det finns så många som vill åka runt och visa upp sig på de stora världsscenerna. Varför lyckas inte jag? Det måste vara något fel på mitt sätt att tänka. För det är där nyckeln till framgång finns - i huvudet. Det har jag läst i mina böcker om mental träning. Jag försöker ändra mitt sätt att tänka. Jag börjar visualisera framgång. Det ger resultat men de stora solistjobben låter vänta på sig. Det finns andra som är bättre. Hur länge måste jag vänta på att få uppnå mina drömmar?

Men åren gick och jag började inse att jag hade missat chansen att bli en världsberömd violinist. Jag insåg också att alla mina ansträngningar för att utveckla min personlighet, bli trevligare, snällare och omtänksammare gav mycket små eller inga resultat. Jag förblev den narcissistiska, patetiska förlorare jag alltid varit. Jag började bli cynisk och bitter.Och då, som en sista utväg, överförde jag alla mina ambitioner och förhoppningar till den andliga vägen. Det jag inte hade lyckats med i det yttre skulle jag nu förverkliga i det inre. Jag skulle bli upplyst. Nu hade jag ett nytt mål, en ny dröm, en ny lockande vision av mig själv som en andlig mästare. Denna nya dröm, detta nya mål överträffade alla mina tidigare drömmar. Och jag såg inte galenskapen i denna nya vanföreställning eftersom jag hade kontakt med andra som hade liknande ambitioner.

***
Jag är 21 år och har hoppat av min musikerkarriär. Jag är på väg till tyskland där jag skall arbeta som praktikant på ett naturläkemedelsföretag. Det är tänkt att jag så småningom skall börja arbeta på familjeföretaget som mina föräldrar nu driver hemma i Stenkullen utanför Göteborg. Här tillverkar man homeopatiska läkemedel och det är en bransch under uppsving i början på nittio-talet. Om jag lyckas kan jag bli rik. Men för tillfället kan jag släppa mina ambitioner och slappna av lite. Nu skall jag uppleva en helt ny miljö. Nu finns det åter utrymme för mitt andliga sökande. Jag kommer över en bok av Jiddhu Krishnamurti – The First and Last Freedom - Jag börjar läsa och upplever hur allting jag tidigare trott på rasar samman. (I somras råkade jag bläddra i en obskyr tidskrift som heter Green Anarchy och upptäckte att J. Krishnamurti tydligen är stor i dagens anarkistiska kretsar.) Jag minns att det var så det kändes – som andlig anarki. Krishnamurtis ord rev ned allt jag visste om meningen med livet. Då jag läst klart boken hade hela den antroposofiska kosmologin förvandlats till tomma ord. I den här vevan började jag också läsa Henry Miller. Hans böcker hade en liknande effekt på mig. Dom rev ned gamla trygga strukturer som jag klamrat mig fast vid. Strukturer som var döda. Visst var Henry Miller besatt av att skriva om sex, men han var framför allt besatt av livet, hans ord sprudlar av vitalitet, en vitalitet jag aldrig mött inom antroposofin.Det skulle visa sig att jag ännu inte var redo för det som Krishnamurti och Miller visat på. Snart skulle jag hitta något nytt att klamra mig fast vid – en ny tro, en ny världsbild. Under de kommande par tre åren skulle jag sitta bänkad i Svenska Kyrkan varje söndag. Där fann jag en sorts trygghet. Jag fann också mycket godhet och klokskap. Men den dörr som Krishnamurti och Miller låtit mig glänta på var stängd. Jag hade fått en glimt av det som intellektet omöjligt kan klamra sig fast vid. Men jag behövde mer tid för att inse att det inte behövs någon tid. Jag behövde en väg att följa till det väglösa landet.

***
Bilstereon spelar Michael Jacksons låt ”Black or White” på högsta volym. Jag ser en lucka och trycker gasen i botten för att hinna förbi de två bilarna framför mig. Min pappas stora Pontiac skjuter fart. Omkörningen går bra. Jag är berusad av hastigheten. Jag gillar att köra fort. Jag noterar att hastighetsmätaren är på väg att passera 140 km/h. Plötsligt märker jag att det dunsar till i bilens bakvagn. Bilen börjar styra åt vänster utan att jag svängt på ratten. Efteråt visade det sig att vänster bakdäck hade exploderat. Jag ser dom tre mötande bilarna och noterar att jag är på väg att köra rakt in i kön – i 140 km/h. Allting går väldigt fort men samtidigt väldigt långsamt. Jag kolliderar med den sista bilen i kön på ett sätt som slungar i väg min pappas stora Pontiac i en flera hundra meter lång sladd, ned i ett dike där den försätts i rotation och börjar volta för att slutligen hamna på vägen – på alla fyra hjulen. Mirakulöst nog uppstod inga personskador. Men min och den mötande bilen blev totalförstörda.
Min upplevelse av olyckan var mycket märklig. Men jag vet att den på inget vis var ovanlig. Många som varit med om olyckor har upplevt något liknande. Jag minns att tiden stannade. Det hela utspelade sig i någon sorts extrem ultrarapid. Alla sinnesintryck skruvades upp till en styrka som jag aldrig tidigare upplevt. Jag minns också att det mitt i allt detta fanns en känsla av stillhet och frid. Trots att jag befann mig mitt i denna turbulens var det som att jag var utanför och bara betraktade. Men framför allt minns jag att jag inte tänkte en enda tanke. Inte förrän bilen hade voltat färdigt och stannat på alla fyra hjulen tänkte jag – Shit! - Sedan följde såklart en massa tankar. Men under själva krocken fanns inte en enda tanke. Där fanns bara frid och stillhet - mitt i kaoset.

***
Jag är på väg mot klassrummet och tänker igenom den fråga jag skall ställa till min lärare i homeopati. Jag är 30 år och utbildar mig till homeopat. Men det finns mycket i denna läkekonst som jag inte förstår. Jag har många frågor. Den här gången skall min lärare inte komma undan. Jag tänker avkräva honom ett svar. - Hur kommer det sig, frågar jag, att vanligt koksalt, som redan finns i varje cell i kroppen, kan vara ett av homeopatins mest förskrivna läkemedel? Jag förstår det bara inte. På sin höjd skulle koksalt, eller Natrium Muriaticum som det heter på homeopatspråk, kunna orsaka förhöjt blodtryck eller ökad törst om det gavs i större doser – Nu hör det till saken att det inte ges i några högre doser. Homeopaterna tror att läkemedlen blir mer potenta om man späder ut dom. Det handlar inte om några dåliga utspädningar heller. En vanlig utspädning benämns D30. Vad innebär det? Jo, genom att ta 1 del koksalt och 9 delar vatten får man potensen D1. Genom att sedan ta en del D1 och 9 delar vatten får man D2. Så fortsätter man och utspädningen ökar därmed exponentiellt tills man vid D23 står inför det faktum att sannolikheten att hitta en enda molekyl koksalt i en milliliter vatten är lika med noll. Men ändå fortsätter man späda och späda i all evighet. Det finns homeopater som tycker potensen D200 är den bästa. Men min fråga handlade denna gång inte om de extrema utspädningarna. Den handlade om hur koksalt kan ha någon effekt ens i vanliga doser. I förlängningen handlade min fråga såklart om ifall homeopati är något mer än placebo. Alla som studerar eller jobbar med kliniska prövningar av mediciner slås av hur kraftfull och gåtfull placeboeffekten är. Min lärare hänvisade till några artiklar och böcker som jag borde läsa. Vilket jag gjorde. Författarna till dessa artiklar levererade svar som födde ännu fler frågor hos mig. Frågor som jag tog med mig till lektionerna för att få tips om andra artiklar med svar som födde ännu fler frågor. Mina frågor höll på att driva mig till vansinne.

***
Jag går i andra klass, lektionen är slut och alla är på väg ut till skolgården för att leka. Det är jag också. I trappan frågar en tjej i min klass – Björn, varför har du tagit på dig ryggsäcken? Skall du gå hem? Jag blev förvånad. Jag hade inte tänkt på att jag tagit på mig den. Jag hade inte tänkt gå hem. Det var ju bara rast. Jag hade väl inte heller tänkt gå ut och leka. Jag hade inte tänkt alls. Jag bara följde med strömmen.
Så länge jag kan minnas har folk sagt om mig att jag lever lite i min egen värld, att jag inte är riktigt närvarande. Med tanke på detta kan jag se en viss komik i att just jag, 2006, skriver en bok om Mindfulness eller medveten närvaro som det heter på svenska. Att praktisera mindfulness har blivit min stora passion i livet.

***
Det är tidigt på morgonen en vacker höstdag. Jag är 35 år och deltar i en fyradagars retreat/kurs med Nukunu. Vi sitter i en ring på golvet och allt som finns i rummet är STILLHET. Vi har just avslutat en gemensam meditation där vi i mer än en timme ”chantat” ett mantra – Gayatri-mantrat. Surya som höll i meditationen säger nu till oss - Jag inbjuder er att bära med er den här stillheten. Ni behöver inte prata med någon om vad ni upplevt. Ni behöver inte förklara vad det här betyder för er.
Jag minns den där stunden därför att det var första gången jag blev fullt medveten om något som aldrig kan tas ifrån mig.
- STILLHET –

***
Jag minns den gången jag skulle berätta för Nukunu att jag kommit till insikt om att det inte finns någon fri vilja. Det var på en tvådagars kurs 2005, jag är 36 år. Utförligt berättade jag att slanten trillat ned när jag upptäckt att jag inte kan välja min nästa tanke. Nukunu lyssnade tålmodigt på mina utläggningar. Sedan sade han – Björn, du måste se upp nu. Det du kommit på är bra på alla sätt och vis men gör det inte till något att tro på.Jag är djupt tacksam för det rådet.

***
Fortsättning följer ... kanske ....

tisdag, september 22, 2009

Vad är det jag hör John Sherman säga? Del 2

Fortsättning från förra inlägget. Jag måste bara skriva ner ordagrant vad det är John Sherman säger till den där kvinnan i Nya Zeeland. Här kommer det:

"... what i heard you say was that you can spend long times with a certain knowledge of the truth of your nature, but then, when you get out in the world, work and get in relationship with other people, and so forth, you become identified with some other thing and suffer. Is that essentially what you are saying? (han upprepar fråga eftersom det är svårt att höra hennes fråga pga störningar) Hon svarar: - Yes it is.

"... Well, here is the thing, if you suffer, the suffering has nothing whatsoever to do with the present experience that accompanies the suffering. And this is something that is very difficult to hear, and it's not nessecary for you to understand or agree with it as long as you continue to look at yourself. It is not the circumstance of you becoming reidentified with anything, or the complication and confusion of the circumstances in wich you find yourself that is this suffering. If it were these things, all that would need to be done would be to withdraw from the world and go into retreat in a cave somewhere. But even in retreat in a cave suffering is present.

The ability to stay centered in some coherent state that seems to be in keeping with your actual nature. YOU CAN NOT STAY THERE. Nothing would allow you to stay there. The nature of human life is the endless coming and going of different things. different relationships, different thoughts, different ideas, different experiences, different people, and so forth - and among those are the different responses that naturally arises within the human creature, such as dissatisfaction, aggression or even attraction and clinging. None of these things are the cause of your suffering. There is no need to concern yourself with the fact that these things happens and that suffering accompanies them.

All that's needed for you to do, is whenever you can, for just a second, it doesn't have to be for long, and it can't be for long, see if you can get a direct taste of what it feels like to be you. not in order to refute all these other ideas about what you are. you have to get a direct taste of it in order to snuff out the underlying sense that these things matter, that the re-identification is the cause of suffering. Identification comes and goes. Its not the problem. It really isn't. We deploy numerous identities throughout our lives, and throughout the day. as means whereby we relate and work and walk in the world. THAT IS NOT A PROBLEM. Those identities and those identification that we deploy, they play for a while and then they vanish to be replaced by some other idea about what I can be or what I need to be in order to do what I'm doing right now.

Like for example, as I sit here talking to you, holding down the control key on my keyboard, speaking in to this microphone, there is a sense of identification of me as being someone speaking and communicating with you in this relationship with you. And if I were in relationship with somebody who was problematic there would probably also be the sense of being somebody who was disturbed or unhappy or uncomfortable or dissatisfied with the way things are going. That passes. That comes and goes. It probably would be replaced by the relief of being the one who is sitting here looking out of the window at the gorgeous wiev we always se out our window. These things are not the problem. They come and go. They appear according to circumstances, they appear according to context and they dissapear according to circumstances and context.

You never change. You never depart. You never appear. You are here itself. You are absolutely not at risk and totally unaffected by any of the various identifications that you may play with. Totally. And this movement of Vichara, this movement of attention, trying to get the most passing taste of your actual nature. This will in time take away from you the idea that there is any problem with any of this ..."

Hela mp3:n som är på 1 timme och 13 minuter finns här.

Jag inser att den tid John Sherman är identifierad med kropp/tankar/känslor är mycket mindre än den är för mig t.ex. eller kvinnan han pratar med. Ju mer Vichara man gör, och det har jag märkt själv, ju mer sällan uppstår identifikation och när den gör det så blir det inte som förr, inte på lika blodigt allvar. Han uttrycker det ju också som att identifikation är "something we play with."
Men den typen av skillnaderna är så lätta att fastna i. Den här typen av jämförelser är som julafton för egot. Det blir en ny fälla. Känslan av separation blir mer subtil men den blir inte mindre illaluktande. Det nya, uppvaknade egot, kan känna sig separat på så vis att det känner sig stå över alla andra människor. Det står över lidande. Det står över separation .... HAHAHA!!!!

Det är den typen av egon som kan hålla Satsang och sitta där och försöka imponera på andra genom att berätta hur jävla lyckliga dom är hela tiden. Bara för att få oss andra att känna oss som eländiga små kryp som behöver frälsas. Det är dessa egon som Brett kallar för "them sing-sang-circle-jerks" eller mer rakt på sak - "ass-talkers".

John Sherman gör inte så. Han får inte kvinnan att känna sig eländig. Det är jag säker på.

Jag funderade på detta i morse med vad jag återupptäckt hos Sherman. Han är otroligt accepterande och inkluderande. På vilket sätt? Jo, han säger hela tiden, personlig utveckling, andliga övningar, allt det där ni gör, det är inget problem. Det kan inte skada er, MEN DET KAN HELLER INTE HJÄLPA ER. Han brukar säga att det finns ingen som helst anledning att sluta göra något av allt det där. Varför sluta meditera? Varför sluta tänka positivt? It cant hur you, it cant help you.

Naturligtvis kan det göra skillnad på ett relativt plan. Men John bryr sig inte om nåt relativt plan. Det verkar inte existera för honom. Allt som finns är ANINGEN om det som inte är objekt och den bergsäkra visshet som denna ANING innebär. En visshet om att det ultimata subjektet för alltid är helt opåverkat av alla objekt. Världen kan göra vad som helst mot dig. Det spelar ingen roll. INGENTING SPELAR NÅGON ROLL utifrån Joh Shermans perspektiv.

MEN POÄNGEN ÄR, den stora stora poängen är att denna visshet, detta perspektiv inte exkluderar någonting. Detta perspektiv inkluderar allt. Det spelar ingen roll och just därför kan allting älskas och hedras. Allt har sin plats men det är oviktigt. Det handlar tror jag om viktigheten. Den skitnödiga viktigheten. Det är den som upplöses med Vichara. Kanske är det det enda som behöver upplösas. Kanske är det det enda som KAN upplösas. Kanske är detta med att bli fri från identifikation med objekten oerhört subtila former av självbedrägeri. En sorts mentala tricks som lurar oss själva med. Vi lurar oss själva nåt så oerhört. Kanske är det så. Kanske inte. Och det är just detta som är så stort med Sherman. Det spelar ingen roll. It's beside the point.

Förmodligen skulle han säga till mig.
- Björn, sluta inte fundera på dom här sakerna. Dom kan inte skada dig, dom kan inte hjälpa dig. Dom är beside the point. Läs Wilber om du vill. Försök förstå dom här sakerna. Försök skapa den perfekta kartan där du placerar in allt det du läst och hört och klurat på. Men inse en sak. IT IS BESIDE THE POINT. Gör Vichara.

Och det är det jag gör. Jag gör det ofta. Och det är en välsignelse. Det är allt som betyder något. Det är mitt "livets vatten". Min medicin. Min räddning. Jag kan bli så förbaskat besviken på mitt sökande och på att allt till slut visar sig vara fantasier och självbedrägerier. Men det som överlevt alla stormar. Jo, jag hade en storm nu i helgen. Det som överlevt alla stormar är Vichara. Det är totalt befriat från allt bullshit. Det funkar.

måndag, september 21, 2009

Vad är det jag hör John Sherman säga?

Jag vill börja med att säga följande: Det jag nu skall skriva om är så oerhört subtilt. Min stora önskan är att närma mig detta ämne med den respekt och ödmjukhet som ämnet förtjänar. Jag vet att jag kommer misslyckas med detta. Jag är alldeles för kategorisk och impulsiv. Jag går igång på saker och dömer alldeles för fort. Men jag kommer göra mitt bästa.

Har någon hört en Satsang-lärare säga att han eller hon brukar identifiera sig med sina känslor, tankar eller roller?

Va!? .... undrar någon som inte brukar lyssna på Satsang-lärare. Frågan är berättigad. Såhär är det. En Satsang-lärare förväntas inte identifiera sig med kropp/känslor eller tankar. En Satsang-lärare förväntas vara uppvaknad/upplyst villket anses betyda något i stil med att han/hon är identifierad med tidlöst/gränslöst medvetande - fri från identifikation med kropp/tankar/känslor

Så är det bara. Det är en truism. En dogm. Det är något man kan känna sig trygg med. Idag lyssnade jag på en Podcast från den 4:e juli 2009 med John Sherman där han sade några saker som jag inte förväntade mig att han skulle säga. Aldrig!! Men Sherman överraskade mig. Något som inte hänt på många år. Ingen Satsang-lärare har överaskat mig på flera år. Men det gjorde Sherman idag. Såhär sade han - fritt från mitt minne:

När jag (Johan Sherman) nu sitter här i Californien och pratar med dig (en kvinna på Nya Zeeland som ringt in till programmet) så identifierar jag mig med den personen som sitter här och pratar in i en mikrofon med någon som är på andra sidan jordklotet. Om den personen hade varit en "troublemaker", så skulle jag identifiera mig med de problematiska känslor som detta skulle framkalla.
Ungefär så. Så uppfattade jag honom. Han var ganska tydlig på den punkten.

Oj, tänkte jag. Sedan förklarade han. Identifikation med kroppen, tankar och känslor uppstår, fyller en funktion och försvinner sedan. Så är det för alla.

Jaha, och än sen då? ... undrar någon som inte brukar lyssna på Satsang-lärare. Undran är berättigad.

John förklarade. Detta med graden av identifikation med kropp/tankar/känslor är beside the point. Det kommer och går för alla. Även den mest upplysta person har någon gång identifierat sig med kropp/tankar/känslor. Det försvinner. I djup sömn är ingen identifierad med kroppen. Svårt att komma med invändningar mot detta. Sedan lämnar han det öppet ifall det finns personer som sällan eller aldrig identifierar sig med kroppen. Det spelar ingen roll menar han. För det som betyder något är (med mina ord) DET som inte är objekt. Och det är det som Vichara handlar om. Vichara är att indirekt ANA det som inte är objekt. Det som är det ultimata subjektet. Det som i sanning är du och jag. Det som alltid är här. Det som likt en spegel förblir orört av både identifikation och frihet från identifikation. Självklart. Allt det där andra, menar Sherman, är beside the point.

Han menar vidare att när man om och om gör Vichara så vet man att inga objekt spelar någon roll. Känslan av att inte identifiera sig med kroppen är också ett objekt. Upplevelsen av att vara identifierad med tidlöst/gränslöst medvetande OCH INGET ANNAT är också ett objekt. Det finns alltid ett ultimat subjekt bakom DEN som är fri eller o-fri från identifikation. VAD är det annars som kan veta att - jag är numera uppvaknad och fullt kvalificerad att ge Satsang därför att jag inte längre identifierar mig med kropp/tankar/känslor - VAD är det som på så sätt kan höja sig över andra människor och utge sig för att vara något förmer, något högre?

Det är viktigt här att höra att Sherman inte förnekar att det finns skillnader mellan människor. Vad han säger är att dessa skillnader är beside the point. Han går till roten av den mänskliga existensen med alla dess problem. Han förnekar inte att det finns människor som har tränat sitt sinne och förfinat sin förståelse av medvetandets strukturer och stadier till oanade djup. Han förnekar eller förringar inte det. Det är lätt att missa det och döma ut honom som någon som drar alla över en kam, säger att alla människor är lika, ingen är sämre eller bättre osv. Den typen av påståenden är nämligen lika mycket nonsens. Så gör han inte. Han säger att utifrån det ultimata subjektet, det som Vichara för oss i kontakt med, så är alla dessa skillnader oviktiga. Och det är stort. Det är sant Nondualistiskt. Det är sann enhet.

Jag har en benägenhet att krångla till sökandet väldigt mycket .... Men det är för att jag vill vända på varenda sten. Det är för att jag inte vill låta någonting bli till en dogm eller en truism. Sådant stör mig. Detta med att identifikation med kropp/tankar/känslor är dåligt och identifikation med evigt/gränslöst medvetande är bra, det verkar vid första anblicken vettigt. Vad Sherman säger är inte att det inte kan vara så. Han säger att det är beside the point. Detta uttryck "beside the point" är en nyckel till det unika och revolutionerande som Sherman har att erbjuda. Det förnekar inte att det kan vara si eller så utifrån ett relativt, icke-absolut perspektiv. Men utifrån det ultimata subjektets perspektiv är ALLT SOM ÄR OBJEKT beside the point. Även identifikation ELLER ICKE-IDENTIFIKATION med kropp/tankar/känslor. Självklart. Det kan inte vara på annat vis. Och det skänker en enorm lättnad. En gigantisk tyngd faller från mitt bröst. Denna ständiga kamp att av-identifiera sig. Allt som behövs är Vichara. När man ANAR det som inte är objekt så ger sig resten av sig självt. Det är ANANDET som gör jobbet.

Avslutningsvis. Det är ju faktiskt också ganska vettigt att säga att det MÅSTE VARA OK att identifiera sig med kropp/tankar och känslor. Hur fan skall vi annars kunna fungera. Hur skall jag annars kunna lystra till mitt namn?

Jag säger det igen. Detta är så oerhört subtilt. Min stora önskan har varit att närma mig detta ämne med den respekt och ödmjukhet som ämnet förtjänar. Jag vet att jag misslyckats med detta. Jag är alldeles för kategorisk och impulsiv. Jag går igång på saker och dömer alldeles för fort. Jag försöker bättra mig. Men också detta är beside the point.

Allt som betyder något i mitt liv nu är Vichara. Att ANA det som inte är objekt. Det som är det ultimata subjektet. Det sanna självet. Det enda självet. Enheten. Gud.

söndag, september 20, 2009

Del 3 av Blue Screen of Death

Jag skrev att jag länge haft på känn att det är något lurt med världen. Nu vill jag skriva om hur denna känsla eller ANING kommer in i min Vichara-praktik.

Vichara för mig är inte en negativ process även om det kan låta så eftersom min fråga är - VAD är inte objekt nu? Men det betyder egentligen samma sak som John Shermans - "Look at the feeling of being you, without the mediation of understanding, the need to resolve paradox, or the requirement that this looking lead to any conclusion".
Jag anar att "The feeling of being me" är just DENNA ANING som alltid finns där i ögonvrån men som trots denna subtila natur är det mest bergfast säkra fakta som existerar. Så fort jag försöker lägga till förståelse eller ett syfte så förlorar denna ANING sin absoluta bergfasta visshet.

Det är förunderligt att det mest subtila och ogripbara samtidigt kan vara det mest bergfast säkra som existerar. Men så är det och det är tack vare Vichara.

Att jag vill uttrycka sådan tacksamhet gentemot John Sherman, Atmananda K Menon och Greg Goode är för att dom tydligt och klart deklarerar att dom bara är "språkrör". Dom försöker inte ta cred för Vichara. Dom är bara glada och ivriga att föra denna urgamla metod vidare.

Detta är en dag för citat känner jag. Låt mig ta avstamp i dialogen mellan som uppstår när Neo träffar Morpheus för första gången i filmen The Matrix:

Morpheus: I imagine that right now, you're feeling a bit like Alice. Hmm? Tumbling down the rabbit hole?

Neo: You could say that.

Morpheus: I see it in your eyes. You have the look of a man who accepts what he sees because he is expecting to wake up. Ironically, that's not far from the truth. Do you believe in fate, Neo?

Neo: No.

Morpheus: Why not?

Neo: Because I don't like the idea that I'm not in control of my life.

Morpheus: I know *exactly* what you mean. Let me tell you why you're here. You're here because you know something. What you know you can't explain, but you feel it. You've felt it your entire life, that there's something wrong with the world. You don't know what it is, but it's there, like a splinter in your mind, driving you mad. It is this feeling that has brought you to me. Do you know what I'm talking about?

Neo: The Matrix.

Morpheus: Do you want to know what it is?

Neo: Yes.

Morpheus: The Matrix is everywhere. It is all around us. Even now, in this very room. You can see it when you look out your window or when you turn on your television. You can feel it when you go to work... when you go to church... when you pay your taxes. It is the world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth.

Neo: What truth?

Morpheus: That you are a slave, Neo. Like everyone else you were born into bondage. Into a prison that you cannot taste or see or touch. A prison for your mind.

Bra länk för oss som gillar Matrix-citat

Jag kan använda den här delen för att ta avstamp ifrån. Jag tänker våldföra mig på bröderna Wachowskis geniala historia. (som kuriosa kan nämnas att dom är fans till Ken Wilber och gillar dom tyska idealisterna som t.ex. Hegel - se tidigare inlägget Vichara)
Sanningen, säger Morpheus, är att vi är slavar. Låt oss glömma Wachowskis fantasi om att vi ligger i kuvöser och utnyttjas som biologiska battericeller av maskinerna.

Såhär är det - jag är beredd att göra Vichara oavsett vad resultatet blir. Det är denna törst efter sanningen som drivit mig hela vägen. Detta har jag kommit fram till. Oavsett vilken förståelse jag kopplar på den här ANINGEN AV DET SOM INTE ÄR OBJEKT så visar det sig brista. Alla förståelser brister förr eller senare. För alla objekt föds, förändras och dör. All förståelse och alla insikter är objekt kan aldrig bli annat än påklistrade berättelser - mentala konstruktioner.

Inom Vedanta kallar man det "superimpositions" och exemplifierar det med ormen i repet. En forntida metafor som kommer ur att man i dunklet kan få för sig att brunnsrepet är en orm. Man tror att repet är en orm men det visar sig vid närmare undersökning bara vara en superimposition. Vedanta går hela vägen och säger att Världen är som ormen i repet. När man väl ser repet ser man att ormen aldrig funnits där. På så sätt kan man förstå Atmanandas minst sagt magstarka uttalande som jag citerade i del 1 av denna "Blue Screen-trilogi".

[IV] Therefore the world is not, has never been and is never going to be.

Men den här sortens förståelse är precis som Wilbers förståelse en påklistrad berättelse som förr eller senare krackelerar. Wilber säger samma sak med uppdaterad terminologi. "... det finns ingen på förhand given värld, som väntar på att bli iakttagen, bara perspektiv som öppnar sig och väntar på att ageras fram” (256). ”’Rena fysiska objekt’ existerar inte. Den ’fysikaliska världen’ är inte en varseblivning utan en tolkning […] det finns bara en serie av världar som uppstår med olika nivåer av medvetande...”

Men varken 1) Matrix biologiska battericeller i maskinernas tjänst 2) Vedantas ormen i repet 3) Atmanandas brutalt rakt på sak-mässiga - Det finns ingen värld eller 4) Wilbers perspektiv och tolkningar som ageras fram eller femtielva tusen andra förståelser av vad Sanningen är har något som helst att göra med Vichara. Hur mycket vi än vill att det skall vara så. Senast i morse närde jag en het önskan om att förståelse skulle kunna underlätta min Vichara. Men jag måste kapitulera. Allt förståelse gör är att ställa till det och ge det illusoriska egot näring.

Vichara är rent. Vichara är vägen som har hittat mig. Vichara är inte - med Jeds ord "... a pill we can swallow, something that'll take the edge off, dull the senses, and make everything look all soft and rosy all the time. Once you're hooked, it's damn tough to kick. ..." Vichara är THE REAL DEAL.
Vichara är inte vad Jed kallar "... fancy sermons and poetry and clever Guesswork ..." Det fungerar helt enkelt. Dessutom kan ingen boosta sitt illusoriska ego med att ha uppfunnit den här vägen till DENNA ANING som alltid finns där i ögonvrån men som trots sin subtila natur är DET mest bergfasta och säkra faktum som existerar (mina ord, sanna mina ord... :) )

Blue Screen of Death del 2

Det här inlägget riskerar att bli hyfsat svårbegripligt om man inte läser föregående inlägg del 1 först.

Okej, nu går färden vidare och nu blir det lite skakigt. Det är dags nu att skruva upp temperaturen. Med Jeds ord:
"... Black sky and black water all around and the closest thing to solid land is this little ship which, by the way, is leaking like a rusty bucket. It might go down in fifty years or five minutes, no way of knowin' when, but it will go down and that's a fact. ..."
Det är dags att lägga av med det andliga knarket och prata ur skägget... om man säger så. På jobbet säljer jag varje dag lugnande droger för tusentals kronor. Livet är tufft och många behöver gjuta olja på vågorna. Tack och lov har jag aldrig fastnat i tablettberoende. Det verkar vara ett helsike och jag dömer ingen. Jag har pratat med tillräckligt många kunder för att inse hur tufft det är att sluta men också hur tufft livet kan vara - vilket ju gjorde tabletterna till den enda utväg dom såg till att börja med.
Men visst kan jag också njuta av lite "andligt knark" emellanåt. Det skall erkännas. Första gången jag på allvar fick upp ögonen för andlighetens drogliknande potential var när jag läste Jed McKenna. Jag skall bjuda på ett litet citat längre ner som i klartext visar vad jag menar.
Men nu skall jag bara påminna mig själv om texten som är allt annat än lugnande. Antingen skrattar man bort det här. - Haha, en tokig gammal indisk gubbe med skägg som inte har alla hästar i stallet. Men det kan jag inte göra. Mitt sökande har fört mig hit. Det här är allvar. Allt har lett fram till detta. Här kommer Atmananda K Menons ord igen.

[I] Water, by contact with time and space which are entirely distinct and different from it, can produce a wave. There is no possibility of a world being formed in this way.

[II] Nothing exists independently of Consciousness. How then is it possible for a different and independent something to come into contact with Consciousness to form a world?


[III] Water by itself can never form a wave. Likewise Consciousness by itself can never form a world.


[IV] Therefore the world is not, has never been and is never going to be.


[V] What is really existing is Consciousness alone. Consciousness is Happiness itself. The Atma signified by the word "I" is also That.

Detta var döden för hav/våg-metaforen som skänkt mig så mycket glädje i så många år. Men nu är det som det är. Buddha got killed. Livet har fört mig till denna text. I många år har jag nu känt att det är nåt lurt med världen. Ja, så länge jag kan minnas faktiskt. Och så har jag sökt och mitt sökande har fört mig till Nondualismen och här är jag nu. Så vad gör jag med detta. Säger jag som dom flesta att detta är "pointing". Det är en metafor. Lugn och fin nu. Försök inte förstå detta....
För det första, detta är inte en intellektuell fråga även om det kan se ut så. Detta är något som angår ryggmärgen - REPTILHJÄRNAN. Detta är stresshormoner, dödsrädsla, skräcken för att utplånas, skräcken för att vara grundlurad. This is it. Det är här saker avgörs. This is the battlefield....

Lugn och fin är bra men det har också blivit andlighetens knark. Jed McKenna låter Brett för sin talan. Lyssna på detta:

"This sure isn't like any satsang I've ever been to," whispers a gaunt man up front, and there's some restrained laughter. Brett laughs too.

"Y'all are in this trance," continues Brett, "and you come here askin' me to help snap you out of it. I can't help you, though. You gotta get to where you want it enough to do it yourselves, but that ain't easy cuz you got yourselves lulled into this damn complacency which sucks all the urgency our of your plight. It's like a coping mechanism. Y'all know what a coping mechanism is? It's like a tranquilizer. We keep ourselves strung out on tranquilizers all the time, but if you come here you're sayin' you want to kick that habit.

We're all in the hands of a loving God, that's one kind of tranquilizer we like to swallow. Means you can just sit back and pass the time. Be nice and say you're sorry when you done wrong and your lovin' God won't cook your ass.

Reincarnation is another pill that goes down easy. We're coming back again and again so we got all the time in the world. We're subject to a bunch of karma-dharma dipsy-doodle and we just gotta be good little sheep; no pressure, no urgency, nothing to do but lay low and ride it out.

Or maybe we're all divine beings of light and all we gotta do is sparkle and shine and live a pretty life, play nice and not kick up a fuss." She kicks up a spray of sand.

"Y'all startin' to see a theme emergin' here? Be nice, be quiet, be good, don't ask questions, don't use your minds, don't make a ruckus--sound familiar? That's what all this satsang talk sounds like to me, like you start feelin' a little agitated so you need a fix, got to get some more tranquility, like that's the purpose of these teachers and gurus you keep talkin' about, they keep you mellow, keep you doped up so you don't gotta face your situation. Sounds like the exact opposite of wakin' up to me."

Some heads nod, some shake, no one speaks. Most of them know what happens if they try to assert their beliefs as facts, or mistake the popularity of a belief for the probability of it being true. Brett lights into that kind of flabby talk like a mad mama bear. Now she takes it up a notch.

"But here we are on this storm-toss'd ship, and if someone starts tellin' me everything's all glorious and divine so I should just sit down and shut up, be cool, be mellow, close my eyes and clear my mind, I'm gonna kick up some fuss. I'm gonna ask that person to make some serious sense, and I'm gonna wanna see some evidence. I ain't got no time for ass-talkers with all their dainty ideas about heavenly booty.
I don't wanna hear a lot of fancy sermons and poems and clever guesswork, I want some facts. Anyone sayin' they know somethin' is sayin' they got the most precious commodity to be found on such a ship, and if they can't produce it, I'm gonna take that hard and I'm gonna wanna chuck 'em outta my damn boat, maybe do some keel-haulin'.

Y'all know what keel-haulin' is? It means death to the ass-talkers. They ever tell you that in your little singsang circle-jerks?"

Nervous laughter ripples through the bleachers."But they ain't got no knowledge," she continues, "that's what I learned in my life, that's what I know that ya'll don't. There ain't no knowledge to be had. All they got is tranquilizers, which is all most folks want anyway. This little ship we're talkin' about is full of every kind of crafty drug pusher sellin' every kind of painkiller you can imagine, and business is always good because we're all a bunch of strung out junkies lookin' for our next fix. Y'all hear me in the back row? We gotta stay doped up. We're all just lookin' for a pill we can swallow, something that'll take the edge off, dull the senses, and make everything look all soft and rosy all the time. Once you're hooked, it's damn tough to kick.
Self-deceit is the hardest habit to break cuz it tells us we ain't self-deceived." She pauses and drinks.

"So how do we break this habit," asks the girl who started this with her satsang question.

"Easy," Brett answers. "You just gotta do two things. First, you gotta know you're hooked. I don't mean know it like you know it now, like an idea you heard someone say. I mean you gotta know it complete, like in every fiber of your being, like every thought is darkened by it, like every sight and taste and smell is poisoned by it. You gotta know it like a fiery pain. Y'all know what pain is?"

No one is laughing now.

"Then, once you get to that point," she says as she uses the heel of her boot to draw a deep line in the sand between herself and the bleachers, "the next thing you do is draw a line, just like Mr. McKenna keeps tellin' you. That's how it's gotta happen. You draw a line. You make a stand. You say, that's it, I've had enough. This is as far as I go till this shit starts makin' some sense. And you mean it with your whole life and being. You put it all on that line. Until you do that, you ain't done nothin'. You're just goin' along to get along."

Jag tycker Jed McKenna är ganska tydlig här med sin definition av andligt knark. Det är många saker där som träffar mig rakt i magen. Anledningen till att jag har kunnat hålla på så här länge och skriva så mycket smörja och läsa så mycket smörja är ju att jag använt det som knark. Det är mysigt. Vatten/våg-metaforen. Men jag har också vetat att det är allvar. Nondualism är inte humor. I så fall är det dålig humor.

VICHARA och John Sherman var det första jag kom att tänka på när jag läste det där med kölhalningen:
" ... Anyone sayin' they know somethin' is sayin' they got the most precious commodity to be found on such a ship, and if they can't produce it, I'm gonna take that hard and I'm gonna wanna chuck 'em outta my damn boat, maybe do some keel-haulin'. ..."
John Sherman kommer inte bli kölhalad. Det är säkert. Vichara är inte "... lot of fancy sermons and poems and clever guesswork,..." Vichara håller. Och Vichara är det jag håller mig till. Det enda.

Atmanandas ord är bränslet som håller min Vichara levande.
Man skulle kunna säga att Vichara är allt som överlevt Bretts svada. Och Bretts svada röjer på nåt symboliskt sätt väg för min djupaste, heligaste längtan efter uppriktighet och ärlighet.
På väg till ett fullständigt utplånande av rädslan finns det så mycket självbedrägeri så det är otroligt. Jag talar för mig själv - HELT OCH HÅLLET.
Om någon annan sysslar med självbedrägeri är för övrigt totalt ointressant. Tidigare intresserade jag mig mycket för det. Nu är det Vichara som gäller.

Blue Screen of Death (BSoD) del 1

From Atma Darshan by Atmananda K Menon:

14. World & Consciousness.

[I] Water, by contact with time and space which are entirely distinct and different from it, can produce a wave. There is no possibility of a world being formed in this way.

[II] Nothing exists independently of Consciousness. How then is it possible for a different and independent something to come into contact with Consciousness to form a world?

[III] Water by itself can never form a wave. Likewise Consciousness by itself can never form a world.

[IV] Therefore the world is not, has never been and is never going to be.

[V] What is really existing is Consciousness alone. Consciousness is Happiness itself. The Atma signified by the word "I" is also That.


Varje gång jag läser den här paragrafen i Atma Darshan råkar min hjärna ut för det som i datorvärlden kallas Bluescreen.
"En blåskärm visas på dataskärmen när operativsystemet Windows får ett allvarligt systemfel. Ofta hänvisad till med engelska termen Blue Screen of Death vilket förkortas som BSoD.
När denna skärm visas blir datorn vanligtvis helt låst och kräver en omstart för att bli användbar igen. Beroende på Windowsversion kan utseendet på blåskärmen variera." (Wikipedia)

Det blir tyst. Knäpptyst. Är det bra eller dåligt? Ingen jävla aning. Antagligen är det med bra och dåligt som med världen, - finns inte, har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas.

- Såhär är det. Hade jag stoppat in det här programmet i min hjärna för några år sedan hade jag antagligen bara fått upp ett meddelande i stil med - Okänt filformat - vilket översatt till människospråk blir. - Vad är det här för skit!?

Nu kan min hjärna läsa filen och starta programmet men sedan inträffar BSoD (Blue Screen of Death) Att jag kan läsa filen beror på att metaforen med havet och vågorna har varit min "Buddha". Jag har återkommit till den gång på gång. Som man återkommer till en drog. Ååå så härligt har min hjärna jublat. Allt är ETT. (föreställ er nu att mina ögon lyser så där som ögonen på en missbrukare lyser när hjärnan äntligen får sin efterlängtade belöning) Det bara ser ut som att vi är separerade men vi är alla vatten. Många vågor men ETT hav. Halleluja! Hurra hurra vad allt är bra och när alla fattat det här då kan det bli fred på jorden och inga krig mer och ... jaa, halleluja helt enkelt....

Visst har jag hört uttrycket "Kill your buddha". Jo då, men det gällde förstås inte mig. Jag var ju redan så mogen.

Jed McKenna, (den elake fan) har planterat ett ord i min skalle som vägrar släppa taget. Enligt Jed är detta vad andligt sökande och upplysning IS ALL ABOUT... om man skulle sammanfatta det med ett ord. Och det ordet är:

Further

Men jag har inte velat släppa vatten/våg-metaforen. För den var så bra. Jag älskade den. Gjorde jag? Om världen aldrig funnits har den här metaforen aldrig funnits.

Såhär känner jag och för att illustrera det kommer här ett litet Jed McKenna citat:
"Just like Mr. McKenna told ya, we're all here together in a leaky boat on a shoreless sea. Ain't no better or worse among us. No one's higher or lower, ahead or behind; we're all in the same damn boat with the same damn view. The storm is ragin' and the clock is tickin'. We don't know where we are--or who, what, why, when or how for that matter--and anyone says otherwise is talkin' out their ass. This boat is full of ass-talkers. They like to make it seem like we're all in this boat together, but the fact you gotta learn is that we are each of us alone. Black sky and black water all around and the closest thing to solid land is this little ship which, by the way, is leaking like a rusty bucket. It might go down in fifty years or five minutes, no way of knowin' when, but it will go down and that's a fact."That shuts them up."

Lägg märke till en mening - the boat is full of ass-talkers. Det är allt för sant. Att prata om Nondualism och sedan komma dragandes med hav/våg-metaforen är att vara en ass-talker. Det är så dumt så det är pinsamt. För det har alltid funnits en liten gnagande misstanke om att det är nåt lurt med den metaforen. Jag har lugnat mig med att "det är bara en metafor". Den pekar på sanningen. Det finns inga ord som kan fånga sanningen eftersom den är bortom ord.

Jamen, why don't we shut the !"#¤% up isåfall. Jag menar om inga ord kan fånga sanningen. Vad fan håller vi på och snackar skit för.
... så så, nu tar vi det sakta och fint här, det är för att vi (med överseende min) PEKAR på sanningen med våra fina metaforer. Alltså, jag börjar inse att om man inte anammar FURTHER så blir det söndagsskole-varning på det här Nondualism-snackandet innan vi vet ordet av.

Nej fan, jag köper inte this ass-talk ängre. Och det gjorde inte Atmananda heller. Det är därför jag respekterar honom. Jag menar, vi får ju fan ta och bestämma oss, hur skall vi ha det egentligen. Skall vi ha dualism eller skall vi ha Nondualism?

Jag säger bara en sak till just nu och jag säger det med Jed McKennas ord.

FURTHER

lördag, september 19, 2009

Vichara

Jag går djupt med frågan - VAD är inte objekt nu?
John Sherman säger att Nondualism handlar om en enda sak - att göra Vichara. Såhär beskriver han Vichara på sin hemsida:

"First, last, and always, my advice is only to look at the feeling of being you, without the mediation of understanding, the need to resolve paradox, or the requirement that this looking lead to any conclusion. Simply make every effort just to look, and persist in that effort as often as you can. In this effort, understanding is irrelevant, belief is irrelevant, even duration is irrelevant — the briefest look, repeated over time, does all the work.

Det är hela hans lära. Rubb och stubb. Det finns ingen fortsättningskurs. Enkelhetens skönhet.... men också svårighet. För jag vill ju ha lite utmaning, något att bita i.... Jag vill ju inte att folk skall tänka att:
- Den där Björn, han är nog inte så smart. Den syns ju på vad han håller på med. Antagligen har han insett sina begränsningar och vill få nån sorts bekräftelse på att han duger ändå. Han vill att nån fadersfigur säger att han INTE BEHÖVER förstå. Det löser sig ändå...

Sen vill jag ju inte heller att folk ska tro att jag är lat. Varken lat eller dum vill man vara. För detta är ju verkligen något för latmaskar. Det är "the looking" som gör hela jobbet säger Sherman. Resten ger sig självt. Och så är det verkligen. Det flyter på av sig självt. Som det alltid gjort även på den tiden jag trodde att det var jag som fick allt att flyta... mer eller mindre bra.

Shermans ord är ju inte huggna i sten och passar inte alla lika bra. Men enkelheten i den Vichara han erbjuder tror jag är huggen i sten. Det är så här enkelt. Och det svåra är att hålla det så enkelt. Jag ser att jag inte kunnat det. Ingen kan bestämma sig för att - Nu skall jag hålla mig till det enkla. För mig är det som att jag helt enkelt inte orkar det komplexa längre. Jag ORKAR INTE. ... :) .... jaja, jag hör hur det låter och det får låta hur fan det vill. För det är sant. Jag HAR FÖR HELVETE REDAN FÖRSTÅTT. Jag har förstått så sjuhelvetes mycket om hur paradoxer skall lösas och jag har ritat egna scheman och kartor med pilar och flöden mellan alfa och omega och mellan lingon och blåbär ... och allt har löst sig, patiensen har gått ut, sudokut har lösts, paradoxerna har lösts. Såhär hänger det ihop. Gång på gång på gång har jag förstått att det är SÅHÄR det EGENTLIGEN hänger ihop. NU är alla bitar med. Nu ser jag. Åh vad skönt....

Den som orkar leta bland gamla inlägg på den här bloggen kommer upptäcka en kyrkogård där alla lösningarna på alla paradoxerna ligger begravda. Kanske kan man också ana den tillfredställelse som undertecknad kände varje gång. Haha, yes, high five, där fick jag till det. Där föll den sista pusselbiten på plats.

Alltihop var ordbajseri. Jag skriver så för jag gillar tydlighet. Det finns faktiskt ett sånt uttryck.

Men bajs är bra att gödsla med. Det är inte helt värdelöst. Jag tror att min Vichara fått näring av allt det här bajset. Men nu behövs det inte längre. Nu kommer det inte så mycket heller. En liten klutt då och då kanske. Det är kanske dumt att lova något....

Apropå ordbajseri och paradoxlösning. Paradoxlösaren nr. 1 är Ken Wilber och i hans bok - The Marriage of Sense and Soul - hittade jag denna morgon Guld. Det var så bra att jag bara satt och hoppade på stolen. Det handlade om Vichara. Det handlade om uthållighet. Om att stå fast vid det enkla. Shit, Wilber är så lysande ibland så att det är sanslöst. Det är så oväntat också. Jag trodde jag var klar med honom. Jag trodde han var symbolen för detta neurotiska paradoxlösande som Sherman vill rädda oss ifrån. Men där ser man. Allt är ett och allt är Guld. Det är bara det att Wilbers Guld är så fruktansvärt rikt ornamenterat att man riskerar att stirra sig blind på ornamenten och glömmer att det är samma Guld som Shermans Guld. Hos Sherman ser man Guldet direkt för där finns nästan ingen ornamentering som "stör".

Jag klistrar in några citat här. Jag har uppdaterat min hemsida med ett längre citat för den som får mersmak. Hela - The Marriage of Sense and Soul - finns att läsa gratis på Scribd.com.

Fichte, for example, used to perform this interior experiment with his students: "Be aware of the wall. Now be aware of that which is aware of the wall. Now be aware of that which is aware of that which is aware. . . ." In other words, this was a genuine if somewhat clumsy attempt to push back to the pure Witness, the absolute subjectivity that can never be seen as an object because it is the pure and formless Seer. Fichte wanted his students to contact what he called "the absolute Self," and you can begin to do so by inquiring within, asking "Who am I?" or "What is it that is now aware?" This radical Self, according to Fichte, is the source of the entire manifest world. This, of course, is virtually identical to the great Vedanta notion of the identity of Atman (the pure Self in the individual) and Brahman (the Self of the Kosmos). Similar types of interior experiments were used by Vedanta, among others, to contact this pure Witness, with one major exception: these interior experiments or injunctions—known as yoga—were what we might call industrial-strength. They were not simply short exercises performed in the classroom to give students a glimpse of the divine Self; they were intense practices often pursued for hours, days, months, even years at a time, in virtually unbroken practice sessions. In Zen, for example, if the koan (or meditation theme) is "Who am I?" or "Who chants the name of the Buddha?," it takes an average of six years, according to Yasutani Roshi, for the successful student to have the first profound satori, or genuine breakthrough to the True Self (which is the True World as well). It is through that sustained and intense practice that actual transpersonal awareness of nondual Spirit is awakened, deepened, sustained, and transmitted from master to student.

Det är samma sak som Sherman säger. Lite mer ornamenterat bara ...

För att återgå till det Sherman säger - Look at the feeling of being you - Det är med mina ord: VAD är inte objekt nu. För denna känsla av att vara ja är ju känslan av det Wilber kallar absolut subjektivitet. Med andra ord, - Titta på det som inte är objekt. För mig är det lättare att använda en negation här. För mig blir nämligen Shermans - The feeling of being you - genast ett objekt. För mig fungerar det bättre med en vassare formulering. Och - VAD är inte objekt nu??? - Det är vasst för mig. JÄVLIGT VASST. Det funkar skitbra.... om man nu får säga så. Hur vet jag att det funkar skitbra. Jo, det leder inte till någon-ting. Det leder till det absoluta som är DET ENDA som inte är någonting/OBJEKT. Det absoluta syns bara i ögonvrån. Det hörs bara som en stilla viskning. Det är som en svag ANING.

Jag måste dela med mig av en sak till. En vän mejlade följande citat ur - och här hittar vi återigen Guld på ett helt oväntat ställe - .... det kan ju ha att göra med att allt är Guld ... hmmm:) - ja just det, det oväntade stället var Göran Tunströms bok - Juloratoriet. Hör på det här, är inte detta Guld så säg!

"Det svenska ord som fascinerat mig allre mest är Aning. Att Ana något. Det finns en aktivitet i det ordet som får en att tro att subjektet är den som anar medan min fasta övertygelse (Äsch, det finns inga fasta övertygelser!!) är att vi nås av Aningen. Aningens källa är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet, gång på gång, och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande. Jag skulle vilja säga: Jag blev anda. Hon skänkte mig Aningen."
UA-3343870-1