onsdag, september 30, 2009

Ett hav av diskmedel - game over


Alla människor tror att dom är subjektet. Även dom som inte läst grammatik. Alla människor kan säga - jag tycker om dig - och mena det. Jag (subjekt) tycker om (predikat) dig (objekt).
Jag är så trött på att krångla till saker i onödan. Samtidigt kan jag inte förneka att det är hiskeligt svårt att vara människa. Titta på antalet självhjälpsböcker. Titta på antalet psykoterapeuter, psykiatriker, alternativa terapeuter, präster o.s.v. Det ÄR svårt att vara människa. Punkt slut.
Vad är det som är så svårt?
Det är rädslan säger John Sherman. Jag kommer till rädslan. Först lite mer stating the obvious...
Att hitta DET som aldrig förändras är fantastiskt. Jag har hittat DET och jag kan komma tillbaka till det när jag vill. På ett sätt är jag världens lyckligaste människa. Detta är inte något jag bara skriver. Det är så. När jag tittar på DET som inte förändras finns ingen rädsla. Jag är som sagt väldigt trött på att krångla till saker men this is not the end of the story. DET som inte förändras är en trygg hamn. Där är jag hemma. Där finns som sagt ingen rädsla, inga behov, inga frågor, inget behov av att formulera mig. Det där sista är det nog ingen som tror på men det är sant.

Ok, nu stannar jag och begrundar det jag just skrivit. Det låter helt underbart. Jag skulle kunna ge Satsang. Sitta där och säga, hitta DET som inte förändras och allt kommer vara klart. Sökandet kommer upphöra. Jag skulle kunna sitta där och säga att DET som inte förändras är GREJEN. Det är YES without BUT. Bara YES, YES, YES. ...
Men varifrån kommer impulsen att ge Satsang? Hur kommer lyckliga, fridfulla människor på den galna idén att försöka formulera det som inte kan formuleras. I DET som inte förändras finns inget behov av att formulera någonting. Där uppstår inga impulser. Alla som varit där vet att där bara finns YES YES YES forever and ever and ever .... ett hav av diskmedel .... (förlåt, jag kunde inte låta bli)
Jag kommer nu överaska mig själv genom att inte följa det spår som det här inlägget var ämnat att följa. Ni som läst mina senaste inlägg så nog vart detta var på väg. Om ni inte såg det så strunt samma. Jag kommer inte gå dit. Jag kommer gå någonstans där jag aldrig någonsin varit förut med tanken eller känslan.
Den här bloggen är nämligen en vämjelig uppvisning av upprepningens förbannelse. Jag citerar mig själv. Det är sjukt. Jag har inget nytt att säga.

Något i mig säger .... oj ...
Skall det ta slut nu? Och då kommer trots allt rädslan. Rädslan för att sökandet skall ta slut. Rädslan för att för evigt simma i diskmedelshavet. Jag känner ett rasande sug nu efter BUT. Det kan inte ta slut såhär. YES är bra men det måste följas av BUT. Så har det alltid varit.
Jag sätter mig ner och väntar. Jag gör Vichara. Och nu kära läsare. Nu gör jag något jag aldrig gjort förut. Jag leker med tanken på att stanna där. Stanna här. Det är alldeles stilla. Plötsligt hör jag Gud säga (också detta är nytt, jag har aldrig skrivit att jag hört Guds röst) Men nu hör jag Gud säga.

- Björn, det är Game Over. Din tid är ute.

Det blir alldeles ohyggligt stilla nu. Gud fortsätter.

- Nu är det slut. The End. Inget mer skrivande på bloggen. Inget mer delande av detta med andra.

Guds röst är sträng. Vad han säger är inte förhandlingsbart. Hans röst är helt opersonlig. ... såklart ... vad hade jag väntat mig? Jag kommer att tänka på den där maskin-guden Machine City i den sista Matrix-filmen. Gud har inget ansikte. Och han fortsätter, eller hon, Gud är könlös. Såklart. Vad hade jag väntat mig?

- Björn, det finns ingenting mer för dig att göra. Du har kommit till slutet.

Det Gud säger oroar mig alldeles förskräckligt. Men sedan blir det stilla. Ohyggligt stilla. Ohyggligt vackert. Ohyggligt fullkommligt. Perfekt.

- Du måste sätta punkt nu.

Guds röst är opersonlig och jag vet att detta inte är förhandlingsbart. Gud är inte en person som går att förhandla med.

Tankar på min familj skymtar förbi. - Min dotter behöver mig, tänker jag. Men tanken drunknar i den bedövande stillheten.

Hollywood-programmeringen kör igång i min hjärna. Nu är det läge för lite spröda stråkklanger. Tårar och kramar. Och kärlek.

- Det finns inge dualism. Allt är ETT, säger Gud. Jag hör att det är definitivt. Icke förhandlingsbart.

Nu vill jag dra fram min karta men källan och manifestationen och transcendens och immanens och jag vill säga Nondualistiska klokheter som att det här inte är slutet därför att detta är spiritual bypassing par excellens. Detta är att gömma sig i det Absoluta som Adyashanti varnar för. Detta är Phobos. Frestelsen att aldrig mer vända sig om och riskera att sugas tillbaka ner i manifestationens fasor och njutningar. Men mest fasor. Berg av lik och tortyr och hjärtlöshet och orättvisor. Phobos är att lämna allt detta bakom sig en gång för alla. Lämna fyllor och bakfyllor, synd och straff bakom sig, EN GÅNG FÖR ALLA.
Gömma sig för gott i diskmedelshavet. Men Gud fnyser åt detta.

- Björn, it's over. Game over. Fattar du trögt. Det är slutlekt nu. Din tid är ute.

Men jag gillar det där med Transcendens och Immanens. Jag gillar tanken på att ta med mig källan tillbaka ner i manifestationen och läka världen och älska den hel igen. Jag blir alldeles tårögd av mitt eget patos.

- Björn, ordet slut har du hört många gånger men du har aldrig fattat vad det egentligen betyder. Det betyder slut. Och nu är det slut.

Fan, fan fan .....

2 kommentarer:

  1. "I've had enough of sleepless nights, of my unspoke grief, of my tired wisdom. Come my treasure, my breath of life come and dress my wounds and be my cure. Enough of words. Come to me without a sound."

    Rumi

    SvaraRadera

UA-3343870-1