tisdag, september 22, 2009

Vad är det jag hör John Sherman säga? Del 2

Fortsättning från förra inlägget. Jag måste bara skriva ner ordagrant vad det är John Sherman säger till den där kvinnan i Nya Zeeland. Här kommer det:

"... what i heard you say was that you can spend long times with a certain knowledge of the truth of your nature, but then, when you get out in the world, work and get in relationship with other people, and so forth, you become identified with some other thing and suffer. Is that essentially what you are saying? (han upprepar fråga eftersom det är svårt att höra hennes fråga pga störningar) Hon svarar: - Yes it is.

"... Well, here is the thing, if you suffer, the suffering has nothing whatsoever to do with the present experience that accompanies the suffering. And this is something that is very difficult to hear, and it's not nessecary for you to understand or agree with it as long as you continue to look at yourself. It is not the circumstance of you becoming reidentified with anything, or the complication and confusion of the circumstances in wich you find yourself that is this suffering. If it were these things, all that would need to be done would be to withdraw from the world and go into retreat in a cave somewhere. But even in retreat in a cave suffering is present.

The ability to stay centered in some coherent state that seems to be in keeping with your actual nature. YOU CAN NOT STAY THERE. Nothing would allow you to stay there. The nature of human life is the endless coming and going of different things. different relationships, different thoughts, different ideas, different experiences, different people, and so forth - and among those are the different responses that naturally arises within the human creature, such as dissatisfaction, aggression or even attraction and clinging. None of these things are the cause of your suffering. There is no need to concern yourself with the fact that these things happens and that suffering accompanies them.

All that's needed for you to do, is whenever you can, for just a second, it doesn't have to be for long, and it can't be for long, see if you can get a direct taste of what it feels like to be you. not in order to refute all these other ideas about what you are. you have to get a direct taste of it in order to snuff out the underlying sense that these things matter, that the re-identification is the cause of suffering. Identification comes and goes. Its not the problem. It really isn't. We deploy numerous identities throughout our lives, and throughout the day. as means whereby we relate and work and walk in the world. THAT IS NOT A PROBLEM. Those identities and those identification that we deploy, they play for a while and then they vanish to be replaced by some other idea about what I can be or what I need to be in order to do what I'm doing right now.

Like for example, as I sit here talking to you, holding down the control key on my keyboard, speaking in to this microphone, there is a sense of identification of me as being someone speaking and communicating with you in this relationship with you. And if I were in relationship with somebody who was problematic there would probably also be the sense of being somebody who was disturbed or unhappy or uncomfortable or dissatisfied with the way things are going. That passes. That comes and goes. It probably would be replaced by the relief of being the one who is sitting here looking out of the window at the gorgeous wiev we always se out our window. These things are not the problem. They come and go. They appear according to circumstances, they appear according to context and they dissapear according to circumstances and context.

You never change. You never depart. You never appear. You are here itself. You are absolutely not at risk and totally unaffected by any of the various identifications that you may play with. Totally. And this movement of Vichara, this movement of attention, trying to get the most passing taste of your actual nature. This will in time take away from you the idea that there is any problem with any of this ..."

Hela mp3:n som är på 1 timme och 13 minuter finns här.

Jag inser att den tid John Sherman är identifierad med kropp/tankar/känslor är mycket mindre än den är för mig t.ex. eller kvinnan han pratar med. Ju mer Vichara man gör, och det har jag märkt själv, ju mer sällan uppstår identifikation och när den gör det så blir det inte som förr, inte på lika blodigt allvar. Han uttrycker det ju också som att identifikation är "something we play with."
Men den typen av skillnaderna är så lätta att fastna i. Den här typen av jämförelser är som julafton för egot. Det blir en ny fälla. Känslan av separation blir mer subtil men den blir inte mindre illaluktande. Det nya, uppvaknade egot, kan känna sig separat på så vis att det känner sig stå över alla andra människor. Det står över lidande. Det står över separation .... HAHAHA!!!!

Det är den typen av egon som kan hålla Satsang och sitta där och försöka imponera på andra genom att berätta hur jävla lyckliga dom är hela tiden. Bara för att få oss andra att känna oss som eländiga små kryp som behöver frälsas. Det är dessa egon som Brett kallar för "them sing-sang-circle-jerks" eller mer rakt på sak - "ass-talkers".

John Sherman gör inte så. Han får inte kvinnan att känna sig eländig. Det är jag säker på.

Jag funderade på detta i morse med vad jag återupptäckt hos Sherman. Han är otroligt accepterande och inkluderande. På vilket sätt? Jo, han säger hela tiden, personlig utveckling, andliga övningar, allt det där ni gör, det är inget problem. Det kan inte skada er, MEN DET KAN HELLER INTE HJÄLPA ER. Han brukar säga att det finns ingen som helst anledning att sluta göra något av allt det där. Varför sluta meditera? Varför sluta tänka positivt? It cant hur you, it cant help you.

Naturligtvis kan det göra skillnad på ett relativt plan. Men John bryr sig inte om nåt relativt plan. Det verkar inte existera för honom. Allt som finns är ANINGEN om det som inte är objekt och den bergsäkra visshet som denna ANING innebär. En visshet om att det ultimata subjektet för alltid är helt opåverkat av alla objekt. Världen kan göra vad som helst mot dig. Det spelar ingen roll. INGENTING SPELAR NÅGON ROLL utifrån Joh Shermans perspektiv.

MEN POÄNGEN ÄR, den stora stora poängen är att denna visshet, detta perspektiv inte exkluderar någonting. Detta perspektiv inkluderar allt. Det spelar ingen roll och just därför kan allting älskas och hedras. Allt har sin plats men det är oviktigt. Det handlar tror jag om viktigheten. Den skitnödiga viktigheten. Det är den som upplöses med Vichara. Kanske är det det enda som behöver upplösas. Kanske är det det enda som KAN upplösas. Kanske är detta med att bli fri från identifikation med objekten oerhört subtila former av självbedrägeri. En sorts mentala tricks som lurar oss själva med. Vi lurar oss själva nåt så oerhört. Kanske är det så. Kanske inte. Och det är just detta som är så stort med Sherman. Det spelar ingen roll. It's beside the point.

Förmodligen skulle han säga till mig.
- Björn, sluta inte fundera på dom här sakerna. Dom kan inte skada dig, dom kan inte hjälpa dig. Dom är beside the point. Läs Wilber om du vill. Försök förstå dom här sakerna. Försök skapa den perfekta kartan där du placerar in allt det du läst och hört och klurat på. Men inse en sak. IT IS BESIDE THE POINT. Gör Vichara.

Och det är det jag gör. Jag gör det ofta. Och det är en välsignelse. Det är allt som betyder något. Det är mitt "livets vatten". Min medicin. Min räddning. Jag kan bli så förbaskat besviken på mitt sökande och på att allt till slut visar sig vara fantasier och självbedrägerier. Men det som överlevt alla stormar. Jo, jag hade en storm nu i helgen. Det som överlevt alla stormar är Vichara. Det är totalt befriat från allt bullshit. Det funkar.

4 kommentarer:

  1. "Kanske är detta med att bli fri från identifikation med objekten oerhört subtila former av självbedrägeri. En sorts mentala tricks som vi spelar mot oss själva. Vi lurar oss själva nåt så oerhört.
    "
    Men det spelar ju ingen roll det heller...phu!

    Här ser man hur svårt du gör det för dig själv.

    Du är en lök.

    Det är som om du alltid drar med dig en tråd av misstänksamhet, tråden blir tunnare och tunnare men den finns alltid där, och så kommer det en dag: "Aha!, det var en fälla! Tur att jag var på min vakt!".

    Jag har just nu inga problem med att "bli fri från identifikation". Jag vet vad det här är för mig.
    Nej fel: Jag SER vad det är för mig. Du har en inre röst. DEN vet. Jag, som MIND, vet inget...

    I grunden handlar det om att se. Att betrakta.

    Men sedan handlar det om ärlighet i detta betraktande. Här är du en lök, Björn.
    Och jag är en lök. Det finns skal som kan rivas av. Släppas.

    Intuition. Vad är det för dig?

    SvaraRadera
  2. Hej. Måste citera igen :-) Denna gång en zen skrivelse

    "When a person lives in the world, mountains are mountains, rivers are rivers.
    When a person moves into meditation, now mountains are no more mountains, rivers are no more rivers. Everything is a confusion and a chaos.
    But when a man has attained to satori, to samadhi, again rivers are rivers and mountains are mountains."

    Sant eller ej.. vet inte.. men vackert är det!

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  3. Perra!
    Ja, jag har en benägenhet att göra sökandet svårt. Det är min förbannelse men också min välsignelse. Hade jag varit bättre på att i längden bedra mig själv hade jag kanske suttit där idag som "one of them sing-sang-circle-jerks". Tror du inte?

    Jag fäste mig alldeles särskilt vid en sak i Bretts svada. Det är en infälld kommentar mitt i den osande svadan:

    "Some heads nod, some shake, no one speaks. Most of them know what happens if they try to assert their beliefs as facts, or mistake the popularity of a belief for the probability of it being true. Brett lights into that kind of flabby talk LIKE A MAD MAMA BEAR."

    Vad är intuition för mig? Som sagt, det är nog att lukta mig till den sortens flabby talk hos mig själv och andra. Det är det som gör sökandet så himla svårt. Det är det som gör att jag till synes aldrig kommer någon vart. Jag har aldrig gjort någon glad med denna förmåga. Allra minst har jag gjort mig själv glad. Gladast vore väl jag om jag hade suttit där som en självlysande "sing-sang-circle-jerk" och lyst av godhet och självbedrägeri.

    Nej, det har verkligen varit min förbannelse Perra! Men vad skall jag göra. Jag har en intuition för vad som inte är sant. Jag tror faktiskt det. Det blir inte mycket kvar. Men Vichara blir kvar. Det som inte är objekt blir kvar. Jag börjar tro att det är sant att inga objekt är sanna. I så fall ... hmmm... nej, detta är OCKSÅ beside the point.

    Grejen är att jag verkligen försökt. Jag har verkligen försökt tro att det finns något i den här världen som är sant.
    Nu, i ljuset av Vichara, och i ljuset av det Sherman säger, så ser jag att frågan om objekten/Världen är sann eller inte faktiskt också är beside the point. Det är en befrielse. En befrielse utan dess like.

    Kanske, om jag övar Vichara målmedvetet och länge utan att distrahera mig så kommer den här intuitionen för bullshit att transformeras till något som kan vara till glädje för andra. Intuitionen säger mig det. Jag är inte framme. Den här intuitionen för Bullshit är verkligen inte till glädje. Men jag vet att den kan bli det. På något sätt. Idag vet jag inte hur.

    SvaraRadera
  4. Pirjo!
    Jaa, det är verkligen vackert och intuitionen som jag skrev om i kommentaren till Perra säger mig att det är sant. Det blir vanligt. Det blir inte nåt upphöjt märkvärdigt. Det blir vanligt. Som det alltid varit. Alla pratar ju om det där. Att resan går från HÄR till HÄR. Alla pratar om att vi ÄR det vi söker. Och innan vi börjar söka är vi ju alla vanliga. Jag menar här vanlig i bemärkelsen mänsklig, naturlig, avslappnad och på lika fot med andra. Vi är ju lika. Eller hur?

    Alla instämmer i det här men sedan är det så frestande att se detta som speciellt. Det är inte speciellt, det är vanligt, det är mänskligt. Är jag ute och cyklar? Säg till mig i så fall!

    SvaraRadera

UA-3343870-1