lördag, september 05, 2009

Var går gränsen mellan subjekt och objekt?















Här kommer exempel på några berättelser som jag kommer misslyckas med att berätta:

Var går gränsen mellan mig och min berättelse?
Var går gränsen mellan mig och det jag gör?
Var går gränsen mellan mig och det jag upplever?

Jag kommer försöka visa exakt var dessa olika gränser går och jag vet redan nu att jag kommer misslyckas.

Här kommer ett exempel på en berättelser som är dömd att misslyckas:
Var går gränsen mellan mig och ett misslyckande?

Just det här misslyckandet handlar om förmågan att med ord visa på gränserna mellan mig och mina berättelser, handlingar och upplevelser.
Vad är egentligen ett misslyckande? Är det en föreställning i form av en tanke? Var i hjärnan finns då gränsen mellan tanken och tänkaren? Eller är misslyckandet en känsla i kroppen eller ett samspel mellen tanke, känsla och kropp? Finns då gränsen inuti hjärnan, mellan hjärtat och hjärnan eller mellan magen och hjärnan?

Kom ihåg, vi snackar dualism - två olika - och då måste det ju finnas en gräns. Det måste väl för helvete finnas gränser.... Va!?

Vi har nu tre olika kvalitéer (hjärna, hjärta och kropp) och ett centrum för upplevaren som inte är helt enkelt att påvisa. Låt oss säga att centrum för upplevaren är lite diffust utspritt över kroppen - precis som upplevelsen av misslyckande. Detta gör att gränsen mellan subjekt och objekt blir lite luddig. Men livet är trots allt inte svart/vitt och saker överlappar ju och flyter i varandra. Låt oss säga centrum av upplevaren är som en regnbåge. Det är ETT ... MEN det enda ljuset bryts upp i olika frekvenser, där kroppen har lägst frekvens och tankarna högst frekvens. Eller nåt ....

Puh, .. det här blir inte lätt. Men jag tycker att jag bör anstränga mig lite mer och verkligen försöka. För detta med att det finns gränser mellan subjekt och objekt är ANTAGANDET vi byggt hela vårt liv på. Det hela började kanske när mammas tutte sinade och jag fattade att jag och tutten inte kan vara samma sak. Frustration är separationens moder. Eller är det tvärtom... ?

Ok, vad har vi? Vi har ett subjekt och ett objekt och en förmodad gräns mellan dem. Men ju närmare jag kommer den här gränsen desto suddigare blir den tills den helt löses upp och försvinner. Inte helt olikt regnbågen faktiskt.
Egentligen är det meningslöst att snöa in på var centrum för subjektet är lokaliserat. Hjärtat, hjärnan eller maggropen, det spelar ingen roll. Jag menar, om man inte hittar den här gränsen så spelar det ingen roll, då kollapsar hela subjekt/objekt-antagandet.

Vad återstår?

Det fantastiska är att vilka former jag än väljer för att gestalta detta så är det samma gränslösa nondualistiska befrielse. Jag kan välja Idas sommarvisa eller eller en buddhistisk Mandala eller den korsfäste Kristus. Allt pekar på samma Nondualism. Även konspirationsteorierna kring Svininfluensan pekar på samma Nondualism. Det sanlöst befriande är att även orden subjekt, objekt och gräns pekar på samma Nondualism. Detta blir tydligt så fort vi försöker hitta gränsen mellan mig och ett ord, bild, melodi, symbol etc. Var går gränsen mellan mig och ordet/föreställningen GRÄNS?? Det är som att försöka pinpointa regnbågen....

Låt oss dra till med att allt pekar på -ANDE.

Befri-ANDE upplev-ANDE älsk-ANDE. Eller närvar-ANDE vet-ANDE.

Kort och gott .... -ANDE.

15 kommentarer:

  1. Tja, du behöver bara börja läsa Tao Te Ching. Det smäller till direkt, i första versen:

    "
    Look within and look out too
    You will not find a separation
    Out there you see appearance
    Within you see origination
    "

    Nytt stuk på bloggen? Snyggt!

    SvaraRadera
  2. Gissar att det ställer till det lite ifall någon som av en händelse skulle råka komma in på din sida ;-) Jag tycker det är jättekul!

    Ken Wilbers "No Boundary" tar upp detta på ett cool sätt, alltså just gränserna mellan de antagna motsatserna.

    Fin ny bild :-)

    SvaraRadera
  3. Perra!
    Åh vad härligt, du har dammat av den där översättningen som rimmar. Den är härligt. Förresten är det kanske bara hos mig den hunnit samla damm!
    Kul att du tycker om mitt nya, lite renare visuella stuk!

    SvaraRadera
  4. Bo!
    Kul att du gillar nya bilden! Den där "Non Boundary" står på kö nu. Skall jag våga mig på Wilber igen? Jag inbillar mig att det finns risk att återigen drabbas av intellektuell hybris. Att tillhöra den utvalda skaran som ser världen genom det sanna prismat - DE FYRA KVADRANTERNA. Jag är nästan avgiftad från denna hybris. Men vet du, faktum är att jag är väldigt tacksam för all integral teori jag assimilerat. Mycket av det jag möter hos Goode har jag varit på förut inom integral teori. T.ex. detta med språket. Att vi både tror och inte tror på språket. Det är som att vi transcenderat den språkliga formen men ändå får återfall. Jag tänker på det Goode skriver om "tvånget" att undvika pronomen när man pratar. Han berättar om människor som på allvar säger - "Nu behöver den här formen gå på toaletten".... Om dom skulle säga jag skulle dom få minuspoäng och folk kanske skulle tro att dom fortfarande inte har transcenderat sitt ego.
    Jag insåg till min fasa att jag de senaste månaderna fått en liten släng av detta. Ett återfall i tron på språket. Men det är väl lite som med tomten. Barn som slutat tro på tomten får också återfall. Det är ju så mysigt att tro på tomten. Samma med språket.

    SvaraRadera
  5. Hej Björn

    Jag har mer och mer insett att denna Clatfelters tolkning av Tao Te Ching
    troligen är en "väldigt fri" tolkning.

    Ser man andra översättningar märker man stora olikheter, det är inte samma verk helt enkelt.
    Jag retade mig på den första svenska översättningen som jag fortfarande inte förstår mer än glimtvis, Clatfelter öppnade en helt ny värld för mig.

    Det är en intressant fråga: Vem är bäst skickad att översätta Tao Te Ching: en sinolog (expert på kinesiska språket) eller en andligt bevandrad person som Clatfelter?

    Vi betänker visdomen i att inte missta fingret självt som det som fingret pekar på. Den förstnämnda stirrar nog i mycket hög grad på fingret, har jag en stark känsla av!

    Här ges länk till Clatfelters Tao Te Ching:
    http://www.geocities.com/~jimclatfelter/jimztao.html

    SvaraRadera
  6. Hittade ett litet utdrag ur No Boundary
    http://www.newciv.org/ISSS_Primer/seminarj.html

    SvaraRadera
  7. Perra! Jag tror som du att Clatfelter är bättre lämpad att översätta (dikta om) Tao Te Ching än de flesta Sinologer. Apropå den typen av verk. Har du kollat upp Greg Goodes källa? Du hittar den på hans hemsida. En liten, liten tunn bok - 22 sidor. Där finns allt menar Greg. Men han ägnar stor omsorg åt att gå i djupet av denna text. Man kanske kan säga att längden 22 sidor är blygsam men om man kunde ange djupet i antal - nånting - ja då tror jag vi snackar tusental...:)
    Greg påpekar att det är två lärare/läror som kommit att få ett dominerande inflytande över Nondualismen i väst. Det är Nisargadatta och Ramana Maharshi. Dom har nästan fått Monopol. Han säger inte att dom inte är värdiga denna status. Däremot säger han att hans källa - författaren till Atma Darshan, den tunna boken på 22 sidor, är mycket lättare att förstå för oss västerlänningar. Och jag håller med. Det här är Guld. Jag vet, jag vet, jag har devalverat mina superlativer här på bloggen för länge sedan, Guld, betyder ingenting längre. Men den här gången betyder Guld något ... :) Något stort!!

    SvaraRadera
  8. Perra! Glömde ju säga att författaren till den 22-sidiga boken heter Sri Atmananda, även kallad Krishna Menon. Som sagt, samtida med giganterna Ramana och Nisargadatta.

    SvaraRadera
  9. Bo!
    Tack så väldigt mycket för länken till utdraget ur Non Boundary. Jag känner bara hur Wilber alltid är Wilber. Det är något med klarheten och skärpan. Det är skarpt. Me like a lot:)

    SvaraRadera
  10. Tack Björn!
    Jag var förvirrad ett tag här, eftersom jag tyckte mig finna betydligt flera sidor än 22 i Atma Darshan, och därför trodde jag inte det var den du menade. En annan, Atma Nirvriti, har också flera. Men sen så insåg jag att det blir 22 sidor i Atman Darshan om man inte räknar med förordet... :-)

    Ska läsa nu...

    SvaraRadera
  11. Perra! Jag tog förordet efter själva läsningen och sedan tog jag Gregs kommentarer till förordet sist. Gregs kommentarer går att ladda ner som AVI-filer. Det funkade också men jag ser att det är först efter Gregs kommentarer som textens oändliga djup öppnas upp. Hisnande:)

    SvaraRadera
  12. Hello, Bjorn,
    I cannot understand a word of your blog, except for the word non-duality! Anyway, not to worry, I suddenly thought, "I do not need to understand any of it to appreciate it" !

    I came here from Svante's blog.

    I do not even know what language your blog is in, I will guess at Swedish, because I know your name means 'bear'.

    You have a great reading list there.

    blessings,
    Lune x

    SvaraRadera
  13. Varför är detta viktigt för dig Björn? Vad är det i dig som du behöver se och ta tag i?
    /Alexandra

    SvaraRadera
  14. Hi Lune!
    I guess that's what it's all about, being able to appreciate something you can't understand... :) Wow, that was one great insight. Good for you!
    To make a very short summary of this post - well, it's about ONE - not two...
    I've been using lots of words to say that over and over again. This time I tried to point out that in order to find two, you have to find a boundary somewhere between one and two. I also pointed out the the closer you look the more this boundary, this line of division, dissolves into nothing ... pretty scary and immensely liberating at the same time!
    Thanks for stopping by. I visited your blog today and had a great time reading your latest post.

    SvaraRadera
  15. Telluselle!
    Befogad fråga du ställer! Detta ser såklart helt sjukt ut sett från ett konventionellt perspektiv. När jag så vidrör teman som frustration och sinade tuttar och mamma och gränsdragning, ja då blir det ju jävlar i mig psycho-varning på det hela.
    Allvarligt talat Alexandra. Så här nära kärnan av vad jag vill prata om har jag aldrig varit. Det hela har destillerats ner till essensen av vad allt detta hela tiden handlat om för mig. Är jag ett subjekt som är separerat från en värld av objekt?
    Nondualismens löfte som ju ligger i själva ordet är att befria mig från denna separation - subtil eller påtaglig. Så länge jag upplever mig som separat så lider jag mer eller mindre. Jag har vlket du ofta påpekat rört mig runt detta ämne på de mest krumbuktande och slingriga vis. Men nu ser jag att detta är vad det handlar om. Nu är det antingen eller.
    Antingen är världen eller åtminstone min upplevelse av världen ofrånkomligen dualistisk, och då kan jag ju lika gärna fimpa allt detta bullshit om Nondualism. ELLER .... så är världen i verkligheten Nondualistisk och då är detta Befrielsen detta kropp/sinne längtat ihjäl sig efter.
    Jag känner att det är det sistnämnda, men att bli etablerad i detta och säker i något som 99,9% av alla runt dig anser är rappakalja, ja det är ett jäkla svårt uppdrag. Det gäller att hitta någon/något som verkligen kan ta dig dom där sista stegen. Det känns som att jag äntligen har gjort det nu. Därför är detta stort.
    Det är vad detta betyder för mig!

    SvaraRadera

UA-3343870-1