lördag, oktober 31, 2009

En länk


Ikväll läste jag något av det vackraste jag läst på mycket länge. En blogpost av Lune Greenwood. Jag är så glad att andras ord kan ta vid där mina egna går bet. Mitt hjärta sjöng och dansade när jag läste Lunes text. Det finaste jag kan dela med mig just nu är denna länk. Enjoy!

fredag, oktober 30, 2009

Själv-klarhetens oemotståndliga lätthet

Boken jag aldrig kommer att skriva skulle kunna heta Själv-klarhetens oemotståndliga lätthet.
Det är precis detta som fyller mig med sådan energi, att jag inte längre gör motstånd mot det självklara. Vadå, vad snackar jag om? Exempel, vardag, please, hands-on, fimpa filosofin, förståelsen och duktigheten nu Björn. Ok, ok,

Ok, jag är bara så himla glad just nu. Så känns det. Jag älskar ord. Jag älskar att jag har en dator som är kopplad till internet så att jag kan få vara med och dekorera nätet med ord - och bilder förstås. Det är kul. Det är okomplicerat och oemotståndligt kul.
Att ni kära läsare faktiskt läser det jag skriver tycker jag också är himla kul.

.... det har aldrig varit komplicerat. Men att göra motstånd mot nuets oemotståndliga självklarhet har förefallit jobbigt. Hur undviker man det oundvikliga? Hur gör man motstånd mot det oemotståndliga? Hur lyfter man sig själv i skosnörena? Jo, man konstruerar ett drama och lever sig in i det så mycket man kan. Ett drama är som en dröm. Dagdrömmer gör vi allihopa. Jag med och du med. Vi går där på den höstlövsbeströdda vägen och är i en bubbla med skugglika, mentala bilder av människor och situationer, och vi agerar också, vi säger, det här är verkligt, det är ett riktigt jävla konkret problem jag har som jag jobbar med.
Och det hela är en skugglik dröm som liksom flyter fram över den höstlövs-beströdda vägen. En bubbla med en man i som sätter den ena foten framför den andra.


Samma man ÖVAR sig i att vara närvarande. Han säger. Detta är bara tankar. Vad som verkligen är här är en man som går på en höstlövsbeströdd väg. Så säger han för så tänker han. Han tänker, väg, han tänker man, han tänker går. Samma dröm, samma icke-närvaro men lite mindre komplicerad.

Samma man - NU SOM NÄRVARO. Mannen är en skugga. Vägen är en skugga. Gåendet är en skugga. NÄRVARON ÄR ALLT SOM ÄR NÄRVARANDE. Det är självklart.

Det finns ingen man, ingen väg, inget gående. Allt som finns är Närvaro. Så är det sagt. Så säger sanningen.

Och vi käner det som en liten svag kittling, vi känner det som ett fjärilslikt fladder i maggropen, .... void ... finns inte. Vi spejsar ut. Och vi är där. Här. Nu.

Vi spejsar ut ur icke-närvaron, spejsar ut ur tiden. spejsar ut ur tids-drömmen.

STANNA DÄR. säger en röst. Va!? Men jag spejsade just ut. Jag måste "jorda" mig. Stå med båda fötterna på den höstlövsbeströdda vägen och KÄNNA hur den klara höstluften flyter genom min lungor. Känna att den är verklig. ....

Och där gick några månader till av icke-närvaro. Borta. Livet går så fort när man fyllt fyrtio säger en kollega. Ja eller hur säger jag. Swoosh ... där gick ett år. Jäklar. Vad hände?

Inte ett skit. Björn, du drömde att du var duktig på något som kallas medveten närvaro. Du drömde att du var en sökare. 7 år av andligt sökande försvann i ett nafs. Glufs glufs sade tiden och borta var dom sju åren. Borta var alla mina insikter, alla mina försök till att vara närvarande.
Var det värdelöst? Nej, inte alls. Det var icke-närvarande - omöjligt att döma. Var det
1. Utvecklande,
2. förberedande,
3. En mognadsprocess,
4. utnötning,
etc
välj själv namn på skuggan. När Nuets Nyhet lyser på skuggan försvinner den. 7 år borta. Bara sådär. Vips.

Ja, jag spejsade ut, och jag stannade inte där. STANNA DÄR ropar en röst. Nu stannar jag. Och precis lika lite som jag behövt tänka fram hjärtats slag eller tänka fram gravitationskraften, behöver jag tänka fram det skugglika drama som kallas Björn för att det skall flyta fram. Det sköter sig självt lika bra som tyngdkraften sköter sig självt. Oj, behövs det inte enorma mängder tillit för att klara det viskar en liten röst. Det behövs ingenting. Absolut ingenting. Det är självklart. Det är klart. Har alltid varit the One and only option.

Björn, Ramble on, ramble on. Enjoy the ride. En ego-tripp. Ett feel-good piller. Dissociera mera. Dissociera tills du associerar till det enda verkliga. Det är sant. Detta är dissociativt. Dissociativt från icke-närvaron. Icke-närvarons väktare trycker på larmknapparna. Överjaget kallar in förstärkning. Jag bara garvar. Fan vad jag garvar. LOL LOL LOL LOL
Ni hittar mig aldrig! ALDRIG! hahahaha.
Ni kan aldrig ta fast mig. Jag är Närvaro, rent Medvetande. Den moderna vetenskapen har gått till botten med mig. Dom har försökt pinpointa mig. Sätta fast mig. Borra sig ner till mitt väsen. Och dom har hittat NOLL. Nada. Och jag skrattar. Jag jublar och kan inte göra motstånd längre mot detta jubel.

Detta var respektlöst. Var varsam Björn! Så säger en stilla röst. Närvaron blir stilla. Varför skall jag vara varsam frågar Björn. Det är kärlekens kraft. Gränslösheten. Stillheten är gränslös. Lyssna till den. Lyssna till DET du är.

Ärligt talat, jag förstår inte detta. Jag minns bara ett ord. Ett ord som fick mig att gråta floder under en period 2004. (Denna almanacka, den dyker upp hela tiden. Almanacks-drömmen är en skugga. Skuggan jagar sin egen skugga.)
Ordet TILLIT. Jag grät därför att tillit är gränslös. Tårar däms upp vid de skugglika gränserna, de skugglika fördämningarna. Tillit är ljus. Förintar de skugglika gränserna. Flödet visar sig. Flödet som aldrig varit uppdämt. En glädje. Ett igenkännande. Men ändå nytt. Sprillans nytt och friskt.

Varsamheten är tillit. Skuggornas spel är vackert i sin icke-närvaro. Dom spelar sitt eget spel. Dom har inget med mig att göra. Jag behöver inte gå in och pusha, eller dra eller säga gå eller stanna. Flödet i livets skugglika tidsdröm är lika oberoende av mig som tyngdkraften eller hjärtats slag eller cellernas delning eller immunförsvarets försvarsstrategier.

Immunförsvar är bra. En bra metafor. Psyket har ett immunförsvar. Berättelsen om Björn har ett immunförsvar. Jag behöver inte bry mig om det. Ansvar är tillit. Att ha tillit är att svara an på det mest självklara sätt som är möjligt. Det sagt om ansvar.

Allt sagt huller om buller.
Ett totalt ostrukturerat inlägg som inte kan knytas ihop. Ingen punch line. Ingen sensmoral. Bara att ge vika inför det oemotståndliga. Närvaron. Dess oemotståndliga lätthet. Dess dragningskraft som är tidlös. Dimensionslös. Bara själv-klar.
Bara Själv KVAR.
Allt kvar. Inget förändrat. Same but different. It's the damnedest thing.

måndag, oktober 26, 2009

Närvaron har aldrig tidigare varit närvarande

Att vara närvaron kan man bara vara EN ENDA gång. Vichara är en engångs-grej. Ett "one-night stand". Ingen kan uppleva mer än ETT ENDA uppvakande. Låter det nedslående. Misströsta inte. Detta är revolutionen. Detta är vad jag försökte säga med mitt inlägg - Närvaro ÄR den första kyssen.

Det finns så många människor som berättar om "den där gången" när allt var förklarat - stilla - fridfullt och fyllt av jublande älskande glädje.
Jag är en av alla dessa dröm-karaktärer. Jag brukar berätta om retreaten med Nukunu 2004. Den gången fick jag en glimt av verkligheten. Så brukar jag berätta och denna berättelse förenar sig med oräkneliga berättelser av samma slag. Dessa glimtar har många namn - uppvaknande - Satori - Kensho - Öppning - "Den gången då jag blev frälst" etc.

För att haka på den kristna terminologin är det uppenbart att man bara kan bli frälst EN ENDA gång. För att växla tillbaka till Nondualismens terminologi kan man bara vakna upp EN ENDA gång.

Aj då. Så då är allt hopp ute för mig? ):
Japp!

Det är uppenbart. Men vänta lite. Lärare som John Sherman och Candice o'Denver betonar vikten av att om och om igen återvända till Närvaron. Detta är vad Vichara "ser ut som" i praktiken. Men din direkta upplevelsen av Vichara är att Närvaron alltid är Ny. Observera - inte annorlunda - nej, nej, NY. Vichara är den första kyssen. Den kan aldrig upprepas. Detta är välsignelsen i Vichara.

Det handlar inte om att man i minnet kommer tillbaka till den första kyssen. Den första kyssen har aldrig tidigare ägt rum - hade den det skulle det inte ha varit den första kyssen. Är det inte uppenbart?
Jag pratar inte logik och filosofi här. Jag pratar det uppenbart enkla och självklara.

Ja MEN ......

Stopp!
Drömkaraktären Björn kan aldrig förstå detta, han kan aldrig resonera sig ut ur detta. Och vad är detta missförstånd som leder till en tröstlös upprepning av ordet MEN .....?
Det är ett drömlikt missförstånd. En dröm-labyrint som drömmen själv drömt ihop.

Men drömkarakären insisterar - den kräver ett svar - den vill veta varför då Sherman och Candice säger att man om och om igen skall identifiera sig med Närvaron. Varför säger dom att Närvaro-identifikationen till slut, efter lång och trägen övning blir konstant?

Dom säger det därför att det fungerar. Det är en fungerande praktik och rådet att praktisera Vichara på ett sätt som "ser ut som" upprepning är den största kärleksgåva som finns. Det är allt som behövs.

Men hur ser det ut, hur känns det när man är Närvaron? Att formulera det är en lika stor kärleksgåva och det är vad Peter Francis Dziuban gör. Han beskriver inte hur praktiken ser ut från drömkaraktärens perspektiv, han beskriver hur Närvaron ser ut ifrån Närvarons perspektiv. Och när detta beskrivs på et sätt som slår an tidlöshetens sträng i hjärtat så vet man. Man vet att Närvaron aldrig någonsin funnits tidigare. Man vet att Närvaron är den första kyssen. Så ny! Så svindlande! Bortom allt man tidigare föreställt sig eller upplevt.

Nu skall jag tagga ner lite och bli praktisk. För vi älskar det praktiska hos John Sherman och Candice o'Denver. Vi älskar det för att det fungerar. Men nu är det så att Vichara som alla praktiker har sina håglösa måndagar med grå himmel, duggregn, rinnande näsa och ont i halsen. Neej, säger vi. Jag tror jag ringer och sjukskriver mig. Som ett brev på posten kommer icke-närvarons icke-närvarande dröm att infinna sig. Vi börjar fundera på vad det tjänar till. Det är då den första kyssen kan revolutionera vår värld. Kasta omkull det invanda, det ingrodda. Riva ner de murar vanans makt har satt upp runt oss. Många börjar i det läget längta efter heta känslor, farlig kärlek ... en välbeprövad medicin mot stagnation. Kan Vichara verkligen svara upp till dessa krav?

Tveklöst JA! Vichara är The Beloved. Vichara är den stora kärleken. Detta har aldrig varit någon hemlighet inom Vedanta. Närvaro är Sat Chit Ananda som kollapsar utan ANANDA - Bliss - Lycksalighet - Kärleken - Hjärtat.

Ananda-aspekten har för mig alltid funnits med om än i nedtonad form inom den Nondualism jag skriver om på den här bloggen. Jag känner fler som lämnat Advaita för en andlighet av mer renodlad Bhakti-natur. En andlighet som uteslutande fokuserar på Hjärtat, ofta i en form som handlar om hängiven dyrkan av en Gud eller en Guru.

Idag är Vichara för mig lika myket Bhakti som Jnana.
När tiden upphör - det är temat idag. När det blir uppenbart att tiden aldrig börjat - är äventyret. Revolutionen som river upp stagnationens murar.

Detta blir uppenbart först när vi ställer oss i Närvaron SOM Närvaron. Vi kan det alla. När vi tittar ut från Närvaron ser vi att detta perspektiv är oundvikligt. Vi ser att det är lättheten själv. Flödet. Vi ser att vi aldrig tidigare tittat ut från Närvaron eftersom Närvaron aldrig funnits tidigare. Den är bara närvarande NU. This is it.
THIS IS IT.
Stop!

Samma ögonblick


Det här är ett kärt minne, en kär påminnelse:

Det är tidigt på morgonen en vacker höstdag. Jag är 35 år och deltar i en fyradagars retreat/kurs med Nukunu. Vi sitter i en ring på golvet och allt som finns i rummet är STILLHET. Vi har just avslutat en gemensam meditation där vi i mer än en timme ”chantat” ett mantra – Gayatri-mantrat. Surya som höll i meditationen säger nu till oss

- Jag inbjuder er att bära med er den här stillheten. Ni behöver inte prata med någon om vad ni upplevt. Ni behöver inte förklara vad det här betyder för er.
Jag minns den där stunden därför att det var första gången jag blev fullt medveten om något som aldrig kan tas ifrån mig.
- STILLHET –

Idag har jag inte chantat något mantra, bara gjort dom vanliga morgonrutinerna, ätit frukost, umgåtts med familjen, surfat nyhetssajter på nätet. Ändå finns samma stillhet här.

Den senaste kvarten har jag suttit och försökt skriva något. Men det ville sig inte. Förrän jag kom ihåg det här. Jag minns så tydligt befrielsen i just dom här orden - Ni BEHÖVER INTE prata med någon om vad ni upplevt. Ni BEHÖVER INTE förklara vad det här betyder för er.

Vilken sagolik befrielse. Jag minns ögonblicket då något inom mig öppnade sig och öppnade sig i evighet. Det var sagolikt.
Det ÄR sagolikt.
Detta gäller nu. Det ÄR det där ögonblicket. Detta ögonblick har aldrig rörts av tiden. Lättheten i detta ögonblick är lika orört av tiden som en filmduk är orörd av filmen. Filmen om mitt liv. Mitt liv som Björn. Orörd av allt detta är jag för alltid lättheten i detta ögonblick.

söndag, oktober 25, 2009

INFINITAS

Verkligheten är gränslös och oändlig och jag har länge tvivlat på värdet av att manipulera min upplevelse av verkligheten. Att kalla vakentillståndet och jag-känslan för en dröm är inget mer än just detta - ett försök till manipulation av det som är.
- manipulation av det omanipulerbara -
- nonsens -
En tröstlös kamp för att försöka kontrollera det som inte går att kontrollera.

Men det finns ingen anledning till missmod. Det oändliga är enklare än förståndet kan greppa. Jag är här nu och det är vad det är. Det är som det är och det varken behöver eller kan kontrolleras. Det är som det är därför att det är det enda sätt på vilket det kan vara.
- gränslös perfektion -
Hade det kunnat vara på något annat sätt hade det varit på ett annat sätt - men det är det inte. Det är som det är.

Just nu fokuserar jag på mina tankar och snart kommer jag säkert fokusera på något annat eftersom hjärnan till slut blir överhettad av att tänka, vilket gör kroppen rastlös och jag kommer resa mig från stolen och kanske gå ut i köket och fokusera på det som finns i kylskåpet. ... en kall öl .... om jag inte dessförinnan ramlar av stolen till följd av en hjärnblödning.

Jag vill här flika in att jag fått mycket bra feedback på det jag skriver, inte bara från er som kommenterar här på bloggen utan även från läsare som väljer att ge sin feedback via mail.
En läsare skrev för några dagar sedan till mig att han var trött på att höra om vad jag förstår. Han vill veta vad jag känner. Jag har tagit till mig denna feedback och fortsätter därför inlägget fri från ett fokus på förståelsebiten. Det känns som en stor lättnad eftersom förståelsen är en sluten cirkel, den stannar där - i förståelsen. Förståelse är "a closed loop" som i mycket liknar en dröm. I drömmen har man alla dom här begreppen och orsak-verkan-sambanden som man lägger pussel med. Det är som att man skär ut alla pusslets bitar själv, blandar dom själv och sedan försöker sätta ihop dom själv. Ju fler bitar man skär ut desto längre tid tar detta drömprojekt. Om man får hålla på tillräckligt länge utan att bli störd - d.v.s. väckt - så kommer man lyckas lägga klart pusslet och då känner man sig väldigt nöjd med sig själv. Men förr eller senare blir man väckt av verkligheten och vips är all förståelse borta. Då måste man försöka minnas vad det var man förstod. Lyckas man med det händer det ofta att man inser att de gamla förståelse-verktygen inte alls går att använda i den situation verkligheten NU utgör.

Alltså struntar jag nu i alla förståelse-drömmar jag haft i det förflutna där jag förstått att det inte finns någon som kan välja och därför ingen fri vilja. Jag säger helt ogenerat att jag kan välja att fokusera på oändliga.

Att fokusera på det oändliga är att fokusera på ATT fokusera. ATT fokusera är oändligt. "Att fokusera" är infinitiv-formen för verbet fokusera. Som jag skrev i förra inlägget kommer benämningen "infinitiv" från latinets "infinitas". INFINITAS är latin för gränslöst/oändligt. Att fokusera på INFINITAS är att vara INFINITAS eftersom det i INFINITAS inte kan finnas någon gräns mellan mig och det jag fokuserar på. INFINITAS är gränslösheten själv.
Hur känns det?
Det känns gränslöst ... bra.

När man fokuserar på INFINITAS kan språket inte vara ett hinder eftersom ingen gräns kan finnas mellan mig och språket. Språket kan varken tillföra något eller dra ifrån något eftersom det inte finns någon gräns mellan brist respektive överflöd. Allt är EN hel, gränslös perfektion.

Om jag väljer att inte fokusera på INFINITAS kommer jag fokusera på andra - finita = begränsade - former av verbet fokusera. Jag kommer fokusera på personliga former som att jag fokuserar på en sak medan du fokuserar på en annan. Jag kommer fokusera på tidsbegränsade former av fokusera. Som att jag igår fokuserade på en sak men att jag imorgon inte vad VAD jag skall fokusera på. Eftersom min värld nu är full av gränser som jag själv skapat genom mitt begränsade fokus, kommer jag fokusera på skillnaden mellan brist och överflöd och slita mitt hår i förtvivlan.
Hur känns det?
Det känns förtvivlat svårt.

Kanske börjar jag tänka på Afrika och fattigdomen där. Jag skänker en slant till bistånd för att samma kväll se ett dokumentärprogram om hur ofattbart många biståndsmiljarder som finns i säkert förvar på Schweitziska bankkonton.
Hur känns det?
Det känns förtvivlat svårt. Jag sliter mitt hår och förpestar min omgivning med min frustration och min ilska vilket gör mig ännu mer förtvivlad och arg.

Kanske åker jag ner till Afrika och går med i en organisation som jobbar mot korruption. Väl där nere ser jag hur också denna organisation hamnat i klorna på korrupta politiker och hur anti-korruptionens medlemmar plågas av cynism och åker mellan olika cocktail-partyn i sina dyra stadsjeepar därför att dom måste dämpa sin frustration med lite trevlig avkoppling. Dom jobbar ju trots allt för en rättvisare framtid (som aldrig tycks komma)

Stopp!
Fokuset på det begränsade är precis som fokuset på förståelse ett slutet system. Det är en mental mardröm som rör sig runt runt i sina egna begränsningar. I drömmen skapas självklart också en gräns mellan å ena sidan dom som är positiva och aldrig ger upp hoppet på en bättre värld - och dom som är cyniska och uppgivna och står i vägen för en bättre värld. Dom uppgivna retar ihjäl sig på världsförbättrarnas pekpinnar och världsförbättrarna vill inget annat än förpassa dom uppgivna till en öde ö någonstans.

Jag väljer att fokusera på INFINITAS och ÄR då INFINITAS. När jag står i det obegränsade finns ingen gräns mellan mig och det som verkligheten är just då. Då är jag verklig. Då drömmer jag inte. Då är jag närvarande.
Hur känns det?
Det känns som att det inte går att beskriva utan att det låter banalt med förståelse-drömmens öron.

Där är jag nu. Och jag vet att jag drog upp detta med Afrika därför att jag så många gånger upplevt hur världsförbättrar-fokuset är verkligt. Men det är inte verkligt. Det är inte ett val. Det är en dröm.

Det enda verkliga som jag någonsin kan fokusera på är INFINITAS - det gränslösa. Jag har i flera år nu pendlat mellan INFINITAS och den begränsade (mar)drömmen men inser nu att det begränsade aldrig varit en option eftersom dess essens är icke-närvaro.

Vad som än pågår i den icke-närvarande finita drömmen är nu min andliga praktik att "välja" INFINITAS vilket varje gång leder till att jag inser att det aldrig fanns något val. En befrielse utan like.

Hur denna praktik påverkar den finita drömmen återstår att se. Det är ett ändlöst, obegränsat äventyr. Svindlande och levande. Så känns det. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så mycket energi flödande genom systemet som nu.

lördag, oktober 24, 2009

Om orden är i vägen eller inte

Ord är oerhört lätta. Lätta som ballonger. Genomskinliga ballonger.
Igår skrev jag om vad jag ibland gör när jag ser ett skitprogram på TV (typ förnedrings-TV) eller nåt annat som rör upp tankar och känslor av det obehagliga slaget. Jag leker med ord. Jag menar - varför inte? Orden finns ju där ändå och vill inget hellre än leka. Orden börjar ofta med en moraliserande snusförnuftig lek som går något i stil med detta
- att kallsinnigt beräknande göra TV om hur mindre begåvade människor förnedrar sig inför miljoner mindre begåvade tittare som inte fattar att dom medverkande förnedrar sig eller att dom själva förnedrar sig genom att titta är BIG BUSINESS och ett socialt övergrepp på den del av befolkningen man ibland kategoriserar som White trash - .... jag menar, det är ju ingen kul lek. Så varför inte ta upp det hela ett snäpp. Lite mer finess tack!
Jag skrev i gårdagens inlägg att jag tar "the backwards step" - miraklet är inte VAD jag ser utan ATT jag ser. Inte VAD jag tänker utan ATT jag tänker o.s.v.

Nu kommer det som jag tycker är sann ordlek. Jag tar härmed BOKSTAVLIGT TALAT steget in i det obegränsade, eviga det "infinita". Verbformen "att se" är infinit-iv-formen. Visst är det läckert!? Infinitiv kommer från latinets infinitivus som betyder just obegränsat oändligt.

Jag menar, om man ändå leker. varför inte leka en riktigt kul lek. Vem sjutton gillar moraliserande lekar?
För att referera tillbaka till inläggets rubrik. Nej, orden är inte i vägen. Dom är som färgglada genomskinliga ballonger som otåligt väntar på att vi skall leka med dom.

fredag, oktober 23, 2009

Som fjärilar i magen

Adyashanti pratar om "the backwards step". Detta enda steg är att backa från det icke-närvarande och gå tillbaka till den livfulla, medvetna närvaron. Det enda som är medvetet och levande och närvarande. När steget är taget vet man att man alltid varit HÄR. Man vet att inget steg någonsin togs.

Hur gör man det när man tittar på ett fånigt tv-program?

Först vill jag säga att detta inte handlar om att manipulera sin upplevelse eller konstruera en abstrakt tolkning av verkligheten. Det handlar om att inte manipulera utan låta det uppenbara var uppenbart. Det handlar om att inte konstruera utan om att låta den oundvikliga lättheten flöda.

Man säger till sig själv:
Miraklet är inte vad jag ser utan att jag ser.
Miraklet är inte vad jag hör utan att jag hör - inte vad jag känner/tänker utan att jag känner/tänker.

Att jag är en uttråkad tv-tittar som tycker det han ser och hör är skit - THAT MATTERS NOT.
Det är inte vad jag är utan att jag är. Det är inte vad jag känner och tänker utan att jag känner och tänker.

Direkt, närkontakt med verkligheten. Inget krångel. Inget fiffel. Inget mygel. Bara pang på det uppenbara. Det ENDA uppenbara.
Så enkelt är det.

Det är inte vad jag är medveten om utan att jag är medveten som är det evigt nya miraklet. Det är inte en intellektuell insikt utan kan bättre beskrivas som fjärilar i magen och vin i blodet.

onsdag, oktober 21, 2009

Närvaro ÄR den första kyssen



Ingen har någonsin upplevt Närvaro. Det finns ingen att fråga om vad Närvaro är.
Det är uppenbart! Närvaro är alltid purfärsk ... RYKANDE.
Ingen lärare, inga böcker, kan någonsin lära oss något om Närvaro. Dom bra böckerna är dom som skriver detta med STORA FETA RÖDA BOKSTÄVER.

Jed McKenna gör det. "Come see for yourself!" är allt han har att säga. P. F. Dziuban gör det. Han gör det på varje rad i den 300 sidor tjocka boken Consciousness is all.

John Sherman gör det. Sanningen är närmare dig än smaken av din mun. Nåt sånt säger han. Behöver du läsa en bok för att veta hur det smakar i din mun. Tänk dig då att sanningen är tusen gånger närmare och enklare och mer uppenbar!

Det slog mig nu och nu och nu att jag ALDRIG upplevt Närvaro. Jag vet inget om den.

Närvaro är som den första kyssen. ALLTID. Närvaro ÄR den första kyssen.

Vichara är den första kyssen.

Vichara är inte en teknik. Ingen kan bli bättre på att göra Vichara precis som ingen kan bli bättre på den första kyssen. Möjligen kan den andra eller tredje kyssen bli bättre. Men Vichara är DEN FÖRSTA  kyssen. Den enda kyssen.

Man kan säga vad man vill. NOTHING IS WRONG. Man kan säga att man praktiserat Vichara i flera år. Man kan säga att man märker hur man alltmer lyckas identifiera sig med gränslöst varande-medvetande-bliss. NOTHING IS WRONG BECAUSE NO-THING IS PRESENT. ONLY PRESENCE IS PRESENT.
Men faktum är att det aldrig funnits en droppe som kan smälta ihop med oceanen. Vichara är inte ett sammansmältande. Ett sammansmältande tar tid och tid är icke-närvaro. Vad har alltså tid att göra med Vichara?

Det sägs att tiden stannar ibland. Första kyssen är för många ett sådant ögonblick. Faktum är att tiden aldrig börjat. Allt det där andra - tiden - var en dröm. Kyssen var ingen dröm.

Tids-drömmen är inte fel. Hur kan något som inte är närvarande vara fel? Icke-närvaro har aldrig varit närvarande och kommer aldrig vara närvarande, icke-närvaro kommer aldrig att kunna dyka upp i en rättegång.

Jimmie Åkesson och SD är en ganska taskig icke-närvarande tids-dröm. Vilka dröm-figurer kommer ta sitt dröm-ansvar och klart och tydligt sjunga öppenhetens och solidaritetens lov? Björn gör det redan. Men inte på den här bloggen. Detta gör inte att filmen om Mr. Åkesson och SD och ett Sverige på randen till att bli en rädslo-baserad idiot-kultur blir mer verklig. En film är och förblir en film. Den icke-närvarande tids-drömmen kommer aldrig bli mer än ett mentalt film-projekt.

Frågan om huruvida Vichara kan användas för att förneka och undertrycka är inget annat än detta:
Det är en fråga om huruvida en dröm-karaktär kommer drömma den ena eller den andra drömmen.

Förra veckan vaknade jag upp ur drömmen om domaren Björn som skall hitta alla fel och göra allting rätt. Jag skrev några inlägg om den obeskrivliga lättnad som jag då upplevde. Mitt under allt detta pågick en "situation" som gav upphov till ganska många "jobbiga" känslor och tankar. Dom här tankarna och känslorna var störande. Mitt i allt detta fanns den totala lättheten. Vicharas lätthet är fullkomligt oberörd av de tankar och känslor som flyter förbi i den icke-närvarande tids-drömmen. Nu råkade det bli så att jag tvingades ta mitt ansvar och gjorde något som gav upphov till ännu mer jobbiga tankar och känslor. Jag gjorde något jag var rädd för att göra. Tids-filmen om Björn var inne i en av sina jobbiga episoder. Miraklet var att detta kunde pågå mitt under rykande färsk, orörd, levande Vichara. En aldrig tidigare anad lätthet.

Jag skriver inte detta för att visa på hur bra jag blivit på Vichara. Situationen har nu löst sig. Detaljerna är för alltid oväsenliga i detta ENDA VERKLIGA sammanhang. Jag skriver detta för att uttrycka min gränslösa tacksamhet över att livet visade det som Greg Goode skrev till mig i ett mejl några veckor tidigare:
Om du söker en bättre upplevelse kan du glömma DET HÄR. Glömma Vichara, Glömma uppvaknandet. Glömma allt som heter Närvaro och Sanning och VERKLIGHET. Jag kände på mig att denna uppmaning från Greg var sann. Men jag hade inte upplevt det på riktigt. Nu är bara det gränslösa medvetandet här - nu - om att Närvaro för alltid förblir absolut orört av tids-bundna känslor och tankar.

Jag skriver detta för att jag måste. Det är alldeles för enkelt, alldeles för lätt för att någon psykologisk tyngd eller yttre situation skall kunna röra vid det. Närvaro är ABSOLUT OSÅRBAR inför allt som är icke-närvarande.

Situationen jag upplevde var till sin jobbighetsgrad ganska medelmåttig. Sånt där som inträffar ganska frekvent under en normal livs-dröm. En dålig vecka helt enkelt. Inget märkvärdigt men jobbigt. Men tänk om något superjobbigt inträffar. Kommer Närvaron vara lika orörd av det?
Faktum är att om jag tittar på den icke-närvarande livsdröm som är min, så lyser det klart och tydligt att dom värsta ögonblicken präglas av just denna tidlösa Närvaro som med dånande stämma ropar - För helvete, NEEEEJ, det här händer inte, Det är inte SANT!!! NEJ NEJ NEJ.
Olyckor, katastrofer, dödsfall i familjen präglas ofta av just denna overklighets-känsla. Känslan av att det är en mardröm. Det måste vara en MARDRÖM. En dröm. Inte verklig.

Detta är en universell erfarenhet. Att momentant, innan psyket börjar bygga en lidande-historia av det inträffade, inträder en ÖPPNING. Ett tidslöst ögonblick. Orört. Rent. Levande. Verkligt.

När hela jävla helvetet brakar löst är Vichara i SKARPT LÄGE.
Det som händer där emellan. ALL THAT MATTERS NOT, som Sherman med eftertryck säger. IT MATTERS NOT. Allt som betyder något är alltid ny, alltid färsk, orörd, levande och verklig Vichara.

tisdag, oktober 20, 2009

Närvarons och Medvetandets Oundvikliga Lätthet

Jag drömde en gammal dröm på jobbet idag. Nu skall jag öva mig i att vara närvarande - sade jag till mig själv. Jag började leta i minnet efter gamla insikter, gamla knep. Då sade en barsk röst. Ett eko från Dziubans bok.

Björn, hur svårt kan det vara att vara närvarande?
Hur svårt kan det vara att VARA??
Hur svårt kan det vara att vara MEDVETEN?

Detta fick mig att tappa tråden helt och hållet. Det var väldigt störande för här sitter jag och försöker praktisera lite mindfulness, så som jag gjort i så många år.  Rösten fortsatte:

Björn, kan Närvaron sluta att vara närvarande?
Kan medvetandet sluta att vara medvetet?
Var går gränsen mellan gränslös Närvaro och icke-närvaro?
Var går gränsen mellan gränslöst Medvetande och icke-medvetande?


Vid det här laget hade jag alldeles glömt bort att jag skulle praktisera lite mindfulness. Rösten blev till ett dån.

Björn, visa mig den där gränsen mellan Närvaro och icke-närvaro! Gör det NU!

Det kom en flashback från min tidiga barndom då jag funderade över vad som tog vid där universum slutade. Jag menar när jag VERKLIGEN funderade över detta utan att hoppa ur, utan att blinka på en lång stund. Jag mindes den förstummande känslan av att röra vid något oändligt mäktigt.

Björn, visa mig gränsen mellan Medvetande och icke-medvetande!

Det blev återigen alldeles stilla.

Icke-närvaro kan inte vara närvarande i den enda gränlösa Närvaron som är Allt. Har aldrig varit och kommer aldrig vara närvarande eftersom den - punkt - slut - inte är närvarande. STOR FET PUNKT DÄR.
RELAX Björn!

Det var bara ett litet löjligt missförstånd. Som aldrig var närvarande.

Börn, förklara för mig varför Varandet skulle behöva en teknik för att vara!

Återigen kom bok/film-titeln upp. Varats olidliga lätthet. Den blev till - Närvarons Oundvikliga Lätthet.

Tro inte att Mindfulness är värdelöst. Mindfulness är ett icke-närvarande missförstånd. Hur kan något som inte är närvarande vara värdelöst eller för den delen värdefullt?

***
Håll i hatten nu!
Det finns ändå en teknik. Det finns ändå ett mål. Trots allt. Målet är att stanna i det som är som det är. Hur svårt kan det vara? Är det inte vad vi alltid gör hur vi än gör?

Målet är att Leva som den gränslösa Närvarons och det gränslösa Medvetandets Oundvikliga Lätthet även när det gungar, även när åskan går, även när icke-närvarons perspektiv tjattrar om icke-närvarande tekniker för hur Varandet skall kunna vara mer av det enda ALLT som Varandet alltid redan ÄR.

Tack Peter Francis Dziuban för att jag får läsa din makalösa bok och för att jag får lov att kreera klumpiga efterapningar av dina kristallklara formuleringar!!!

Jag vet att Dziuban gjort allt för att ingenting av det som sägs genom hans bok skall vara personligt. Det handlar inte om honom. Han säger det om och om igen. Jag skall respektera det och tillägga att det är Närvaron jag vill tacka. Och det slår mig att det enda som är närvarande för att tacka Närvaron är ... just det ... den enda gränslösa Närvaron som är närvarande.

måndag, oktober 19, 2009

Varats olidliga lätthet är utan lidande


Varandets lätthet är ett av de bästa sätten att sätta ord på Vicharas ordlösa enkelhet. I min hjärna poppade det upp - vänta nu, det finns en roman av Milan Kundera som heter Varats olidliga lätthet. (också som film med svenska Lena Olin i en av rollerna) Varför är varat olidligt? Kundera stod för nån sorts postmodern existentialism. Hmmm.... intressant.... Men sorry, det blir inte nåt intressant inlägg idag.

Det var bara det att jag ville leka lite med ord. Det spelar inte nån roll vad postmodern existentialism säger om Varandet. Varandet är synnerligen ointresserat av icke-närvarande tankar. Men alla dessa tankar skapar en jäkla massa icke-närvarande lidande för icke-närvarande egon i den icke-närvarande tiden. Inte heller det bekommer Varandet. Men tänkandet är lätt och lekfullt här idag. "o-lidlig" kunde ju faktiskt ges en alternativ betydelse som icke-lidande. Inte lidande i meningen för smärtsamt för att stå ut med.
På engelska heter det un-bearable. Också lite kul att leka med. När lidandet inte går att bära längre. Ja vad gör vi då? Då måste vi ju släppa det. Fast i boktiteln blir det att Varandets lätthet inte går att bära. Det är ju faktiskt ganska självklart och enkelt. Skit samma! ... Alltså, det här är bara lite oseriösa tankelekar med det är kul. Det leder ingenstans. Det är bara en icke-närvarande liten dröm som dröms medan Varandets rena lätthet förblir fullkomligt orörd - fullkomligt oburen.

Och att det inte finns något lidande i Varandet det är ju sant. Mer invecklad än så behöver min tanke-labyrint inte bli idag. Denna labyrint är så enkel att jag med lätthet hittar ut igen. Å vad skönt! Jag skrattar åt alla de enorma tankelabyrinter jag drömt fram och gått vilse i på den här bloggen. Jag bara vägrade acceptera lättheten. Lättheten var olidlig - utan lidande. Kanske var det så enkelt. Man blir beroende av lidande.

lördag, oktober 17, 2009

Sat Chit Ananda















Sat Chit Ananda = Rent Varande - Medvetande - Lycksalighet

Vichara
är den allestädes Närvarande Lycksaligheten i
den oundvikliga lättheten i
att vara Medveten om det rena Varandet
och att Vara det rena Medvetandet

Så enkelt.
Inget annat än Vichara är Närvarande
Icke-närvaro är helt enkelt aldrig Närvarande.

torsdag, oktober 15, 2009

"The Dash"


Jag sitter och tänker på Eckhart Tolles skratt. Jag tänker på hur han brukar säga att våra liv består av "The Dash" på gravstenen mellan datumet för vår födsel och datumet för vår död. Era liv är inget annat än detta lilla streck... om ens det...., brukar han säga och skratta. (inlägget handlar alltså inte om Michael Jackson utan om "The Dash" (strecket) på hans och allas våra gravstenar)(själv skall jag inte ha någon gravsten, btw är Michael Jackson enligt min mening en av de största artister som någonsin levat)
Mr Tolle är ingen mysgubbe. Men han ser ut som en sagoberättade morfar eller farfar, en något egendomlig sådan men ändå mysig på nåt vis. Det är skrattet som gör det - mysfaktorn alltså. Men varför skrattar han?

Mr Tolles skratt är lika mystiskt som Mona Lisas leende. Så här går mina tankar denna vackra höstdag:
Eckhart är en lärare med en lära. En lära är till för att visa var dörren finns. Dörren till Närvaron/Medvetandet/Existensen/Gud/Bliss etc.
Det här med "the dash" är en lära. Han visar på den här specifika dörren och vi tror att vi ser vad han ser. Vi ser att det lyser bakom den där dörren. Tolle öppnar den på glänt och vi blir överväldigade av ljuset. Men Tolle kan inte få oss att gå över tröskeln. Vi anar vad som händer. Vi anar att han inte skojar när han säger att våra liv är "the dash" på vår gravsten. Men vi fattar inte riktigt varför han skrattar.

Måste flika in här att jag inser det förmätna i att liksom "tolka" vad Tolle egentligen menar. Men skit samma. Varför inte? Jag tänker på citatet "All is Vanity, ALL" som Jenny bjöd på i kommentardelen till förra inlägget.
Det får mig att slappna av. Om jag avstår att "tolka" Tolle så är det lika fåfängt. Då ställer jag mig över fåfängan och hur fåfängt är inte det ... :)

Tolle skrattar för att han står på andra sidan tröskeln. Därifrån ser han att VI ALLA alltid varit på andra sidan tröskeln - där ljuset finns. Han ser att alla dom här sökarna som sitter och tittar på dörren och ljuset som lyser genom springorna inte finns, aldrig funnits. Vi är alla Närvaro/Närvarande. Har alltid varit. Det som inte är närvarande ÄR INTE NÄRVARANDE. Det är ju det han säger. Allt det där som händer mellan datumet då vi föds och datumet då vi dör - DET INKLUDERAR ALLT. Och ALLT detta är nothing. NOTHING. Det existerar inte. Har aldrig existerat. Tolle skrattar men han skojar inte. Jag gjorde versaler på ALLT för att det verkligen är allt. Ingenting finns. Tolle finns inte. Hans böcker finns inte. Vårt sökande finns inte. Det finns inte ens som en dröm. Det är inte närvarande. När ordet NÄRVARO sjunker in händer något mycket märkligt. Då börjar man skratta. Skratta som Tolle. Det finns inte två. Det finns ETT. Det finns inte närvaro och icke-närvaro. Det finns inte verklighet och illusion. Det finns inte vaken och dröm.

Det finns en sak till med "The Dash". Detta lilla streck symboliserar tiden. Och vad är tiden? Tiden är aldrig det som är. Tiden är det som varit och det som ännu inte varit. Tiden missar alltid det som är.

Jag läser Dziubans bok som en tok och det som kommer upp här är bara tafatta försök att efterapa den dräpande klarhet som Dziuban gestaltar. Då var det sagt. Det var det mest fåfänga i hela inlägget. Ödmjukhet är fåfänga de lux.

måndag, oktober 12, 2009

Ett allvarligt snack med livets flödande

Om jag anstränger mig riktigt hårt, kan jag då få livets flödande att stanna upp nu, stanna upp och se mig, ta mig med på tåget liksom? Okej, jag kanske behöver lite tid. Vänta lite, nu tar jag i allt vad tygen håller. Aaaaiiij, oj vad jag tog i! Men det hjälpte inte. Flödandet fortsatte. Okej, nu gör vi såhär. Nu skiter jag i det. Nu slutar jag försöka leva. Nu bara släpper jag allt. ALLT.

Neej, det funkar inte. Flödandet fortsätter. Livets flödande. Om jag verkligen slutar försöka, VERKLGEN slutar med allt jag hittills gjort för att leva så kanske det rullar på av sig självt några sekunder ... för att sedan stanna upp. Jag slutar trampa men cykeln rullar vidare liksom. Okej, nu slutar jag trampa. Jag slutar hålla balansen. Jag slappnar av helt. Släpper styret. Ramlar ihop som en hög med kläder. Fan, det fortsätter flöda. Hur länge? Tiden går. Jag häpnar, Helt oförändrat fortsätter livet att flöda. It's the Damnedest Thing.

Livets flödande skiter i mig! Så är det. Livets flödande behöver inte mig. Jag kan inte sabotera livets flödande. Men om jag prövar med att kliva ur vägen ... som det så fint heter. Gå ur vägen för ljuset. Fan heller. Livets flödande skiter i om jag går ur vägen eller inte. Det flödar på. Som alltid. Helt makalöst egendomligt. Livets flödande har inget med mig att göra. Vad är jag egentligen? En osynlig liten skit? Är det så? Jag frågar livets flödande. Men det svarar inte. Det flödar på. Som alltid. Oförändrat.

Livets flödande är ett kasst ord. Aliveness. Bliss. Existerande. Medvetande. Jag försöker med andra ord. Tyngre ord. Awareness t.ex. är tungt liksom Gud och ovillkorlig Kärlek. Kanske valde jag fel ord. Men livets flödande skiter i vilka ord jag använder. Det flödar på. Som alltid. It's the Damnedest Thing. Det är för förbannat enkelt.

Vart flödar livet? Vart är du på väg frågar jag flödandet? Det ignorerar mig och flödar på. Jag känner mig som en liten fåntratt. Jag tar fram en fantastisk karta från Integral Teori som visar hur "den nondualistiska "sådanhetens" hjärta tetra-flödar i en för evigt expanderande och kontraherande dans av transcendens och immanens".

Fan, sånt måste ju imponera lite grand i alla fall.
Jag väntar på att livets flöde skall stanna upp och ge mig ett litet erkännande. Jag menar, typ, du är på rätt väg Björn, det där pekar i alla fall åt rätt håll. Nejdå, inte minsta lilla reaktion från livets flöde. Det flödar på. Det behöver inte Integral Teori för att flöda. Det behöver inte mig. Okej, säger jag. Ta mig som jag är. Se mig. Älska mig. Naken. Utan några Integrala modeller. Raw, Naked. Uppriktig, Fruktansvärt Ärlig, Skiträdd, förkrossad, Modig som fan, förtvivlad, förälskad, galen, stilla, mediterande, sjungande, jordad, diskande, huggande ved, bärande vatten, lidande, accepterande, utlevande, förbannad, dansande, glad, ledsen, tålmodig, rasande....
. .... hahaha, tror ni det blir någon reaktion. Nej såklart. Inte nåt. Livets flöde kunde bry sig mindre.

Ojoj, livets flöde är verkligen the damnedest thing. Så enkelt. Så förbannat enkelt.

Jo, nu kom jag på nåt nytt. Jag kanske kan låtsas ointresserad. Sluta vara så jäkla needy. Kanke kan jag bara gå härifrån. Lämna livets flödande åt sig självt. Jag menar, om inte flödandet bryr sig om mig varför skall jag bry mig tillbaka. Livets flödande behöver inte mig, då ska väl inte jag behöva livets flödande. Jag går nu. Hejdå.

Men detta är verkligen the damnedest thing. Det går inte att lämna livets flödande. Det är överallt. Jäkla skit. Ingen stans att ta vägen. Ingen flyktväg. Vart jag än går är livets flödande där och flödar på som det alltid gjort.
Är jag verkligen så ointressant för livets flödande? Det flödar ju genom mig. Det borde bry sig. Det bordet det verkligen. Det borde göra skillnad vad jag gör. Jag menar, det är ju vad alla sagt. Det gör skillnad. Varför skall man annars meditera? Varför skall man annars tänka positiva tankar? Djupa tankar. Kärleksfulla tankar?

Tänk om jag är livets flöde?
Tänk om alla dom här tankarna och känslorna bara är en dröm?
Tänk om dom inte betyder ett dugg?
It's the damnedest thing. Klart att det är så. Så enkelt. SÅÅÅÅÅ enkelt. För inget annat är möjligt. Jag är livets flöde. Närvaron. Inget annat är närvarande än närvaron. Gränslöst. tidlöst.

söndag, oktober 11, 2009

The Damnedest Thing

Nu inser jag vad Jed McKenna menar med att Spiritual Enligthenment är vad han kallar "The Damnedest Thing". Det är så förbannat enkelt. Förbannelsen ligger i att det är för enkelt. Hade Sanningen bara varit lite svårare att greppa så hade den varit mycket enklare att fatta. Nu är det så förbannat dumt att den är ENKEL bortom all fattningsförmåga. Vi fattar inte hur enkel den är och jag får svindel när jag tänker på hur många böcker jag läst som säger just detta - att det inte går att fatta för att det är för enkelt för att fatta. Bok på bok med samma budskap.

Jag skall komma tillbaka till det här inlägget många gånger. Jag skriver det till mig själv men ni får såklart gärna läsa. Det finns två perspektiv:
1. Det närvarande perspektivet
2. Det icke-närvarande perspektivet = tidsperspektivet
Vilket skall man välja?
Det är förbannat enkelt. Det finns bara ett perspektiv närvarande som man kan välja. Det andra är exakt vad orden säger - icke-närvarande. I många år har jag övat mig i att vara närvarande. Först höll jag på med mindfulness. Sedan blev det Vichara. Långa perioder av tid har jag de senaste åren varit icke-närvarande. Jag skulle våga säga att jag varit icke-närvarande 100% av tiden. Va!?
Jo, precis det. 100% av tiden har jag varit icke-närvarande. Det låter som ett stort fett misslyckande. Men det är det inte. Det kan bara vara så. Tiden är nämligen inte närvarande. Tiden består av det som varit och det som ännu inte är. Det är allt vad tiden är - icke-närvaro - icke-varande. Det finns en liten skitlöjligt missuppfattning som säger oss att nuet finns som gränssnittet mellan det som varit och det som ännu inte är. Det är förbannat enkelt att se att denna missuppfattning är just en missuppfattning. Men vi angriper denna enkelthet från icke-närvaro perspektivet och då blir det hur komplicerat som helst. Vårt angrepp splittrar det enda uppenbara i myriader av bitar. Tankemaskineriet blir alldeles överhettat, det skär sig och frågan om vad tiden är blir hur komplicerad som helst. För varje tanke-operation kommer vi längre och längre ifrån det uppenbara. Tiden är summan av det som varit och det som ännu inte är. Hur mycket varande får vi då? Svaret är noll. Noll varande. Vi försöker lyfta oss själva i skosnörena. Att det är omöjligt visste vi redan innan vi blev sökare. Det vet varenda unge. Men det är "the damnedest thing". Alldeles för förbannat enkelt.

När vi fiskat ett tag i dom här andliga fiskevattnen får vi upp en samling fiskar som går under namn som:
Du är det du söker. Resan går från här till här. Du kan aldrig undvika sanningen eftersom du är den. Du kan aldrig lämna närvaron för att den är det enda som är närvarande, m.fl.
Vi tittar på dessa fula fiskar och drar igång tankemaskineriet. Vi ägnar mycket tid åt att tänka över det här. Men det hela är för förbannat enkelt. Om det bara varit lite mer komplicerat hade vi kanske kunnat förstå. Men nu är det inte komplicerat. Det är därför vi inte förstår. Det finns nämligen inget att förstå. Man kan bara förstå sådan som finns i tiden ... som aldrig är närvarande. Shit!
Om jag lade två äpple på bordet för fem minuter sedan och sedan lägger dit tre till - hur många äpplen kommer det då finnas på bordet? ... i framtiden alltså?
Eller om jag har nio äpplen på bordet och minns att jag lade dit fem äpplen för 1 timma sedan. Hur många äpplen fanns det då på bordet innan jag för 1 timma sedan lade till fem äpplen? ... i det förflutna alltså?
Jag kan förstå hur det som varit hänger ihop med det som ännu inte är. Jag kan alltså förstå hur det icke-närvarande hänger ihop med det icke-närvarande. Men det som är. Fan, det är för förbannat enkelt. Det går bara inte att förstå. It's the Damnedest Thing.

När jag är närvarande finns inte tiden. Men all den tid jag slösar bort på att inte vara närvarande - måste inte dessa tidsintervall bli kortare och kortare ju mer vi gör Vichara? All that is beside the point, säger John Sherman och jag förstår vad han menar. THAT MATTERS NOT, säger han och den auktoritet som finns i hans ord är absolut. Lika absolut som hans närvaro.

Men det hela är ännu enklare faktiskt. Man kan inte "ha" närvaro. Det finns inte två, en som har närvaro och den som har den. Det finns bara närvaro. Nondualism.
Men det andra då, det som inte är närvarande? Det är så förbannat enkelt. Det är inte närvarande. Det är bara närvaro som är närvarande. Något som inte är närvarande (som Björn) kan aldrig bli närvarande. Det säger sig självt. Men det är för förbannat enkelt. It's The Damnedest Thing.

Men ....
Men ....
Men ....

Var inte oroliga. Det kommer fyllas på här. Dessa Men... kommer inte hänga i luften så länge till. Icke-närvarande Björn kommer fylla på med frågor ... OCH SVAR. Hur lång tid kommer det dröja? Tja, ett par timmar kanske. It's the damnedest thing.

Björn: Så det är klart nu då? Är sökandet över?
Närvaron: Från mitt perspektiv har det aldrig funnits något sökande. Det har alltid varit klart.
- Jo, men jag menar från tidsperspektivet, Björns perspektiv, kommer det snart vara klart från tidsperspektivet också?
- Tidsperspektivet har aldrig varit närvarande.
- Jo, jag förstår det. På sätt och vis.
- Nej.
- Jo, men det gör jag ju. Men samtidigt finns ju det här tidsperspektivet
- Nej.
- Okej, men det tycks ju finnas. Det finns som en dröm, en illusion eller vad man skall säga.
- Nej.
- Jo men hjälp mig lite nu. Du fattar väl vad jag menar? Okej, från närvarons perspektiv finns inte tiden. Det fattar jag. Men jag vet ju att tidsperspektivet finns eftersom jag är där nu. Ta mig på allvar! Kalla mig en dröm om du vill men jag vet att du vet att jag finns för du pratar ju med mig. Snälla, hjälp mig!
- Det enda jag kan göra är att be dig komma över hit.
- Okej, jag kommer.
- Nu skall du stanna här.
- Oj, det kommer bli jobbigt. Det vet jag. Jag har ju varit här förr vet du. Men sedan har jag vacklat och fallit tillbaka till tids-perspektivet.
- Du har alltid varit här.
- Okej, jag tror jag förstår vad du menar.
- Nej, du förstår inte.
- Jo men det gör jag. Jag har haft korta stunder av närvaro. Jag vet ju skillnaden.
- Närvaro är det enda som är närvarande. Allt det där andra kan du inte prata med mig om.
- Men det känns som att jag måste avsluta det på nåt sätt.
- Hur skall du kunna avsluta något som aldrig varit närvarande?
- Det känns så, som att jag måste. Det är något som drar mig tillbaka till icke-närvaron. Du måste hjälpa mig med det. Jag klarar inte av att stanna i Närvaron. Hjälp mig! Snälla!!

Så här långt har jag kommit flera gånger. Men Närvaron har inte hjälpt mig. Den har ignorerat mig. Skitit i mig. Nu är det uppenbart att Närvaron aldrig behövt värva Björn. Rädda honom. Frälsa honom. För Närvaron är Björn icke-närvaro och ingenting i världen kan få Närvaron att intressera sig för det som inte är närvarande.

Det här är vad Nukunu säger om Närvaro. Han säger det mjukare och kärleksfullare. Här kallar han Närvaron för Truth. Kärt barn har många namn. Sanning, Medvetande, Varande, Närvaro etc...

"Man himself is the Truth. In a moment of total Presence, in a moment of Silence, in a moment of no grasping or rejecting - it is suddenly obvious, it has been there all the time, silently waiting.
Truth is very respectful. It does not interfere. It can wait for eternity. As long as we are busy "looking" for the Truth, it waits until we are ready to dissolve and be it.
It is not verbal intellectual understanding; it is a shift in consciousness, a change of reference point.
Instead of living as a separate individual that is aware, suddenly you realize that you are awareness itself.

Jag träffade Nukunu 2004 och läste dom här raderna. Dom gick rakt in i hjärtat. Varför tog det då så lång tid innan jag kunde "dissolve and be it"?
Faktum är att det inte tog någon tid alls. Fem är av tid är fem år av icke-närvaro. Varför var Nukunu så snäll mot mig? Varför så kärleksfull??
Varför bankade han inte in detta med våld som dom gamla Zenmästarna gjorde?
Sett från Närvarons perspektiv är fem år ingenting. Vad vore poängen med att banka in närvaro i det som inte är närvarande?

När Nukunu pratar om moments of Silence menar han inte moments som i korta tidsintervaller. Jag ser det nu. När han säger att Närvaron/Sanningen varit där hela "tiden" menar han inte att det förlupit någon tid. Att vänta i evighet är samma sak som att inte vänta alls. Hur skall man kunna vänta ut något som inte finns?
Från Närvarons perspektiv har det inte funnits något som inte varit närvarande. Tid är aldrig närvarande. Hur skall det som inte är närvarande kunna vara ett problem? Närvaron finns inte i tiden och därför heller inte i rummet. (Som en parentes vill jag säga att närvaro inte är dimensionell, inte rumslig. Otydlighet på den punkten kan föda fram en hel armé av icke-närvarande invändningar som brinner av moraliskt patos ... typ ajabaja för att göra som strutsen som sticker huvudet i sanden...)
Detta "shift in consciousness" handlar om bytet från tids-perspektivet till Närvaro-perspektivet. Ett shift som inte är ett shift eftersom man inte kan gå från det som inte är närvarande till det som är Närvarande. Man har ju för fan varit närvarande hela tiden. Det är för förbannat uppenbart. It's the Damnedest Thing som Jed McKenna säger.

Jag slutar nu innan jag får nog av denna förbannade enkelhet ... Jag känner hur det icke-närvarande tidsperspektivet börjar bulla upp sina MEN ... Jo MEN, Jag förstår MEN, Det är klart MEN,

lördag, oktober 10, 2009

Icke-Närvaro MATTERS NOT

De flesta som läst Eckhart Tolle eller liknande har en personlig, direkt erfarenhet av Närvaro. Det gäller också många som praktiserar Mindfulness. Hur vi kommer till Närvaro varierar. Vi kan tjafsa hur mycket som helst om vad som är "riktig" Närvaro. En sak är säker, att tjafsa om hur vi bäst kommer till Närvaro och ifall vi verkligen är Närvarande KAN INTE vara Närvaro ... eller hur?
Vad som ofelbart inträffar vid någon punkt i tiden är att vi börjar se tillbaka på vårt liv och tänka något i stil med
- åh, herregud, här har jag gått i alla dessa år och varit totalt inkapslad i den här tidsdrömmen, jag har aldrig varit riktigt närvarande, ... åh nej, vad har jag kastat bort mitt liv på!? Från och med nu skall jag försöka vara närvarande så mycket som möjligt!
Sådär har i alla fall jag tänkt. Egentligen kan ju Vichara också sägas vara en sorts teknik för att komma till Närvaro. Great Freedom-rörelsen som kommer från Candice o'Denver har växt sig stark i bl.a. Sverige dom senaste åren. Också detta handlar om Närvaro. Saxat från Great Freedoms hemsida:

"The most important Choice we will ever make

As a human being we have a most important choice to make in each moment of life. We can choose to gain confidence in awareness. If we choose brief moments of awareness, we increasingly enjoy soothing energy and a balanced view.
The short moments grows longer and longer until it is automatic. If we don't choose awareness, we find ourselves on a roller coaster ride of thoughts, emotions and other experiences. ...

... Relying on awareness is made easy in the following way: Short moments of awareness, repeated many times, becomes automatic. "Short moments" is to cultivate many moments of awareness, many times until it becomes automatic and permanent. Then there is no need to rely on short moments any longer...."

Ingen större skillnad mellan Vichara a la John Sherman och detta. Ingen större skillnad mellan detta och Tolle och Mindfulness och rubbet inom den här svängen. Man väljer den väg som ligger för en helt enkelt.

Men Sherman är "vass". Han säger också att ju mer man gör Vichara desto större del av dagen är man Närvarande. Men nu till det vassa - man skall inte öka andelen Närvaro för att det är något problem med icke-närvaro...
Dags att kavla upp ärmarna, borsta av sig andligheten och plocka fram bondvettet. Alltså, hur kan icke-närvaro vara ett problem? Det kan det inte vara. Det är ju icke-närvarande. Punkt.
Jag har hört Sherman säga det flera gånger. Något i stil med ... and all those other moments when you don't do the Vichara, those moments MATTERS NOT. Period.

Jag har liksom aldrig fattat det där. Hurdå, men det är ju inte bra att vara icke-närvarande .. har jag tänkt. Det säger ju Great Freedom folket också. Jag menar, när man inte är Närvarande lider man ju, då är man obalanserad, då gör man dumma grejer. Eller?`

Som sagt. Ibland är det bara bondvett som funkar. Hallå eller!? Det heter ju icke-närvaro. Vad e de vi tjötar om här egentligen? Nåt som inte e här.... Herrejävlar, e vi helt körda eller? ... :)

onsdag, oktober 07, 2009

Frihet från behovet att sälja något

Jag vill bara rapportera att jag är inne i en period av läsande. Jag brukar alltid vilja formulera mina tankar kring det jag läser här på bloggen. Att göra så hjälper mig att förstå och smälta det jag läst. Men nu läser jag - Consciousness is All - av Dziuban och den är inte skriven för att bli förstådd. Att läsa denna bok är som att göra Vichara. Jag kan inte förklara hur det funkar. Jag kan bara säga att jag saknar vilja och förmåga att formulera mina tankar kring bokens innehåll. Därmed inte sagt att jag inte vill uttrycka min glädje över det jag är inne i. Jag vill inte paja det här med några halvkassa liknelser men en bäbis behöver nio månader på sig innan den kan skrika ut sin glädje över att leva. Kanske tar det nio månader innan jag kan hitta ord för det som gror i mitt hjärta nu. Liknelsen är kass eftersom det inte handlar om något som växer. Det handlar om det som alltid varit här. Det enklaste enkla. Det självklaraste självklara. Det mest uppenbara uppenbara.

Detta är inte reklam. Jag vill inte sälja något.
Det tror ni inte en sekund på men så är det. Det är mycket besynnerligt men inte mindre sant för det. När jag läser Dziubans bok är allt enkelt bortom det enklaste jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nu är livet enkelt och lätt.

Det finns många som vill sälja Dziubans bok. Och det är helt ok med mig. Förlaget Blue Dolphin vill sälja den. Och dom säljer den bl.a. med hjälp av en lång räcka entusiastiska läsar-utlåtanden. Men för mig har boken fått den konsekvensen att jag för första gången blivit fri även från viljan att sälja något. Fri från behovet att sälja mina egna upplevelser och tankar och erfarenheter. Det är en del av den otroliga lättnad jag upplever. Men trots att dessa läsare uttrycker en vilja att sälja så speglar dom delar av min upplevelse.
( ... ok, då, lite behov av att sälja har jag allt ändå ... )

"Words cannot express the gratitude I'm experiencing as a result of this book. For years I've been searching for the experience of "God", without knowing what I'm looking for. I have read countless books and explored sereral "systems". Never before have I felt I understood Oneness nor Consciousness. The moment I read Chapter One, there was a "shift", and a feeling of joy and expansion of he "heart. With each chapter, both the understanding and experience have grown. As I write this, I'm experiencing incredible peace and joy - and not finding words to express adequately to you the deep thanks for getting this published! I want to buy several copies for friends who have been searching "fruitlessly" as have I."
/C.R. Florida

Den här C.R. i Florida vill verkligen sälja boken. Jag tycker nästan synd om C.R:s vänner och ser framför mig den besvikelse som kommer drabba C.R. när vännerna känner sig pressade och därför vägrar att köpa bokens innehåll. Dessutom påstår C.R. att läsandet leder till en förståelse och en upplevelse av Enhet och Medvetande. För mig är det tvärtom. Jag känner för första gången en frihet från det tvångsmässiga behovet att förstå OCH UPPLEVA sanningen. Det enda jag håller med om är att det uppstår ett "shift". Detta shift är för mig totalt omvälvande.

"If you want to know what is true about you, about Life, this is the most important book you will ever read. It hits the mark in its thoroughly supported explanations of why Conscious-ness really is all there is. This is not a self-help book, or a book of "how to." It is a book of what is."
/Jody Zimmermann, New Hampshire

Jag håller med om det sista. "It is a book of what is".

"Wow! What a read! This book is priceless for knowing who and what you are. Thoughtful reading reveals a completely new viewpoint of your identity and world. Look no further. This is it!"
/L.C., San Diego, CA

Jag skulle snarare säga Thought-free reading. Bokens ord lyckas på något mirakulöst sätt med tankar få alla tankar att upplösas. Jag håller med om det sista. "This is it!". Håller också med om att den "reveals a completely new viewpoint of your identity and world". Det är sannerligen makalöst!

"The fact that this book is written in simple everyday language doesn't make it less revolutionary. What is said is so new, it is at times even shocking. Yet every page makes you feel so good! You don't want to put the book down once you pick it up!" /Zoe Martyniuk, New York

Faktum är att det som sägs verkligen är nytt. Jag fattar inte hur det kan vara så! Inte ens mina största favoriter, Adya, Tolle, Sherman och Jed McKenna har kunnat uttrycka detta på ett sätt som verkligen fått mig att släppa det sinnessjuka tvånget att intellektualisera. Dziuban använder en sorts över-logisk gudomlig logik som fullständigt pulveriserar mitt tvångsmässiga intellektualiserande. Jag är mållös.

"This book makes perfectly clear why there is no "becoming" - Consciousness is all I am being, now - leaving no lesser, little "me" to struggle to understand what Consciousness is. I have not arrived - Consciousness never left Itself! As Consciousness, Life, is already the total Presence I Am, there can be no process to Consciousness. Thanks for a wonderful book on WHAT I AM!"
/Jane King, Los Angeles, CA

Jane säger det ganska bra. Dziuban krossar illusionen av att det någonsin finns eller har funnits "a little me" som skall uppnå någonting. Jag har alltid haft svårt för den sortens klyschor. Men nu är det besannat. För evigt.
Jag kan säga såhär också. Jag känner på mig att jag kommer se med helt nya ögon på vad Tolle, Adya, Jed och dom andra försöker säga. Jag är helt säker på att deras verklighet är densamma som Dziubans, men deras misstag är att dom trott att man måste börja i illusionen. Börja med det vi tror att vi är för att sedan höja temperaturen. Dziuban kastar in läsaren i kokande vatten direkt. Och det funkar. Trot eller ej. Kanske funkar det just för att jag värmts upp under så lång tid av dom andra. Jag vet inte. Det är hursomhelst bortom all vett och sans vad denna bok gjort med mig.

"Consciousness Is All is a constant reminder of your true Identity." /B.W. California

Så är det. Och jag har på inga sätt försökt sälja den här boken till någon. Eller hur? Det är väl uppenbart .... ?

Jag gissar att ni tänker - okej, Björn är i alla fall entusiastisk. Kul för honom. Jaa, det är verkligen Kul! Det är så här jag funkar. Jag kan inte vara på nåt annat sätt. Och varför skulle jag? Inget av detta har ett dyft att göra med det Absolut Enda som någonsin betyder något. Entusiastisk eller inte - it's beside the point - som Sherman skulle säga. Jo, jag tycker fortfarande att Sherman är Guld. Rakt igenom Guld.

måndag, oktober 05, 2009

Lättnad

Ok, nu vet jag hur jag skall uttrycka mig. Det jag inte vågade uttrycka igår. Det som var för enkelt för ord. Det är det fortfarande men såhär skulle det kunna sägas.

Jag känner mig lättad.

Så kort har jag aldrig skrivit. Så få superlativ har jag aldrig använt. Använde jag ens ett enda? Och inte nämnde jag en enda Nondualism-lära/lärare/författare/bok heller. Jag kunde ha nämnt att jag läser en bok av Peter Francis Dziuban men det gjorde jag inte. Jag kunde sagt att boken heter - Consciousness is All - Now Life Is Completely New - men det skall förbli min lilla hemlighet.

söndag, oktober 04, 2009

Förlägen

För första gången på mycket länge känner jag mig förlägen inför det jag vill skriva om. Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig. Inget att göra något åt. Är det vördnad? Kan vara. Är det för att det är så enkelt? För enkelt för orden? Absolut. Men det kommer nog nåt så småningom i alla fall. Det brukar det ju göra. Den här gången kanske det kommer något nytt ... for a change:)

lördag, oktober 03, 2009

Mindblowing
























This one blows my mind!
Ramanas sista ord - Brahman is the World - låter jag vara en fråga. Man kan också se kryssen som frågor. Frågor som inte alls behöver några svar. Frågor som fungerar som bensin på min Vichara. För vad blir kvar när vi kryssar över dom här sakerna????????
Det är Vichara-frågan number one.
THE ONE AND ONLY QUESTION WITHOUT AN ANSWER IN THE MIND.
Formen, manifestationen, alla dom här sakerna, alla dom här objekten är beroende av den dröm vi kallar tiden, de kan bara existera i tiden.
Vad är tid?
Tid består av två saker:
1. Det som varit - och inte finns NU.
2. Det som ännu inte varit - och därmed heller inte finns NU.

NU kan inte ingå i tiden. Det finns inget rum för NUET i tiden. Man vill gärna klämma in NUET som ett tunt, tunt gränssnitt mellan förflutet och framtid. Jag kan inte se att det är möjligt. Det är och förblir omöjligt. Samtidigt anar jag att allt som är är NU. Inget annat finns. Det är ingen slutsats. Det är en aning. Och jag vet att en aning är allt som behövs.

Jag vet också att ingen behöver be om ursäkt för det här perspektivet. Men jag vill ändå tillägga att jag inte glömt att ta mina mediciner ....
Vilka mediciner står jag på?
Intresseklubben kan anteckna. D-vitamin som är bra för immunförsvaret (kan behövs i dessa tider) Och kortison för inhalation för att förebygga långdragen hosta. Hoppas dom hjälper nu när influensan kommer.

fredag, oktober 02, 2009

Inga mer svar

Jag har gett upp att försöka hålla fast det som inte finns. Det blev för jobbigt. Vad menar jag? Jag orkar inte förklara på det gamla sättet. Så som jag alltid förklarat saker för mig själv och andra. Jag lägger ner det nu. Orkar inte längre låtsas att det som inte finns ändå finns. Kryptiskt? You bet.
Vad är det som aldrig försvinner? Vad kan inte förnekas? Vad kan jag inte blunda för? Vad kan jag inte med smarta argument förneka?
Vad kan jag inte få grepp om?
Vad kan jag inte hålla fast, forma till bokstäver och spara?
Vad kräver ingen ansträngning?
Vad sker av sig självt, utan minsta minsta ansträngning?

Om jag lägger mig ner och skriker - Nu skiter jag i det här, fan, fan, fan, ...
... som jag gjorde i förra inlägget? Vad är det som finns kvar då, orört. Oskuldsfullt. Öppet. Älskande?

Jag slutar med den frågan. Jag har blivit allergisk mot mina egna svar. Eller mot själva svarandet tror jag. Själva processen att forma svar ger mig utslag överallt. Svårartade kliande blåsar i hjärtat - som spricker - varet rinner ut, gult och stinkande - det är vad som händer när jag svarar på dom här frågorna. Jag älskar dom här frågorna som dom är. Rör inte mina frågor!
Det är slutsvarat nu.
Ok.
Inga mer svar.
Punkt
UA-3343870-1