fredag, oktober 30, 2009

Själv-klarhetens oemotståndliga lätthet

Boken jag aldrig kommer att skriva skulle kunna heta Själv-klarhetens oemotståndliga lätthet.
Det är precis detta som fyller mig med sådan energi, att jag inte längre gör motstånd mot det självklara. Vadå, vad snackar jag om? Exempel, vardag, please, hands-on, fimpa filosofin, förståelsen och duktigheten nu Björn. Ok, ok,

Ok, jag är bara så himla glad just nu. Så känns det. Jag älskar ord. Jag älskar att jag har en dator som är kopplad till internet så att jag kan få vara med och dekorera nätet med ord - och bilder förstås. Det är kul. Det är okomplicerat och oemotståndligt kul.
Att ni kära läsare faktiskt läser det jag skriver tycker jag också är himla kul.

.... det har aldrig varit komplicerat. Men att göra motstånd mot nuets oemotståndliga självklarhet har förefallit jobbigt. Hur undviker man det oundvikliga? Hur gör man motstånd mot det oemotståndliga? Hur lyfter man sig själv i skosnörena? Jo, man konstruerar ett drama och lever sig in i det så mycket man kan. Ett drama är som en dröm. Dagdrömmer gör vi allihopa. Jag med och du med. Vi går där på den höstlövsbeströdda vägen och är i en bubbla med skugglika, mentala bilder av människor och situationer, och vi agerar också, vi säger, det här är verkligt, det är ett riktigt jävla konkret problem jag har som jag jobbar med.
Och det hela är en skugglik dröm som liksom flyter fram över den höstlövs-beströdda vägen. En bubbla med en man i som sätter den ena foten framför den andra.


Samma man ÖVAR sig i att vara närvarande. Han säger. Detta är bara tankar. Vad som verkligen är här är en man som går på en höstlövsbeströdd väg. Så säger han för så tänker han. Han tänker, väg, han tänker man, han tänker går. Samma dröm, samma icke-närvaro men lite mindre komplicerad.

Samma man - NU SOM NÄRVARO. Mannen är en skugga. Vägen är en skugga. Gåendet är en skugga. NÄRVARON ÄR ALLT SOM ÄR NÄRVARANDE. Det är självklart.

Det finns ingen man, ingen väg, inget gående. Allt som finns är Närvaro. Så är det sagt. Så säger sanningen.

Och vi käner det som en liten svag kittling, vi känner det som ett fjärilslikt fladder i maggropen, .... void ... finns inte. Vi spejsar ut. Och vi är där. Här. Nu.

Vi spejsar ut ur icke-närvaron, spejsar ut ur tiden. spejsar ut ur tids-drömmen.

STANNA DÄR. säger en röst. Va!? Men jag spejsade just ut. Jag måste "jorda" mig. Stå med båda fötterna på den höstlövsbeströdda vägen och KÄNNA hur den klara höstluften flyter genom min lungor. Känna att den är verklig. ....

Och där gick några månader till av icke-närvaro. Borta. Livet går så fort när man fyllt fyrtio säger en kollega. Ja eller hur säger jag. Swoosh ... där gick ett år. Jäklar. Vad hände?

Inte ett skit. Björn, du drömde att du var duktig på något som kallas medveten närvaro. Du drömde att du var en sökare. 7 år av andligt sökande försvann i ett nafs. Glufs glufs sade tiden och borta var dom sju åren. Borta var alla mina insikter, alla mina försök till att vara närvarande.
Var det värdelöst? Nej, inte alls. Det var icke-närvarande - omöjligt att döma. Var det
1. Utvecklande,
2. förberedande,
3. En mognadsprocess,
4. utnötning,
etc
välj själv namn på skuggan. När Nuets Nyhet lyser på skuggan försvinner den. 7 år borta. Bara sådär. Vips.

Ja, jag spejsade ut, och jag stannade inte där. STANNA DÄR ropar en röst. Nu stannar jag. Och precis lika lite som jag behövt tänka fram hjärtats slag eller tänka fram gravitationskraften, behöver jag tänka fram det skugglika drama som kallas Björn för att det skall flyta fram. Det sköter sig självt lika bra som tyngdkraften sköter sig självt. Oj, behövs det inte enorma mängder tillit för att klara det viskar en liten röst. Det behövs ingenting. Absolut ingenting. Det är självklart. Det är klart. Har alltid varit the One and only option.

Björn, Ramble on, ramble on. Enjoy the ride. En ego-tripp. Ett feel-good piller. Dissociera mera. Dissociera tills du associerar till det enda verkliga. Det är sant. Detta är dissociativt. Dissociativt från icke-närvaron. Icke-närvarons väktare trycker på larmknapparna. Överjaget kallar in förstärkning. Jag bara garvar. Fan vad jag garvar. LOL LOL LOL LOL
Ni hittar mig aldrig! ALDRIG! hahahaha.
Ni kan aldrig ta fast mig. Jag är Närvaro, rent Medvetande. Den moderna vetenskapen har gått till botten med mig. Dom har försökt pinpointa mig. Sätta fast mig. Borra sig ner till mitt väsen. Och dom har hittat NOLL. Nada. Och jag skrattar. Jag jublar och kan inte göra motstånd längre mot detta jubel.

Detta var respektlöst. Var varsam Björn! Så säger en stilla röst. Närvaron blir stilla. Varför skall jag vara varsam frågar Björn. Det är kärlekens kraft. Gränslösheten. Stillheten är gränslös. Lyssna till den. Lyssna till DET du är.

Ärligt talat, jag förstår inte detta. Jag minns bara ett ord. Ett ord som fick mig att gråta floder under en period 2004. (Denna almanacka, den dyker upp hela tiden. Almanacks-drömmen är en skugga. Skuggan jagar sin egen skugga.)
Ordet TILLIT. Jag grät därför att tillit är gränslös. Tårar däms upp vid de skugglika gränserna, de skugglika fördämningarna. Tillit är ljus. Förintar de skugglika gränserna. Flödet visar sig. Flödet som aldrig varit uppdämt. En glädje. Ett igenkännande. Men ändå nytt. Sprillans nytt och friskt.

Varsamheten är tillit. Skuggornas spel är vackert i sin icke-närvaro. Dom spelar sitt eget spel. Dom har inget med mig att göra. Jag behöver inte gå in och pusha, eller dra eller säga gå eller stanna. Flödet i livets skugglika tidsdröm är lika oberoende av mig som tyngdkraften eller hjärtats slag eller cellernas delning eller immunförsvarets försvarsstrategier.

Immunförsvar är bra. En bra metafor. Psyket har ett immunförsvar. Berättelsen om Björn har ett immunförsvar. Jag behöver inte bry mig om det. Ansvar är tillit. Att ha tillit är att svara an på det mest självklara sätt som är möjligt. Det sagt om ansvar.

Allt sagt huller om buller.
Ett totalt ostrukturerat inlägg som inte kan knytas ihop. Ingen punch line. Ingen sensmoral. Bara att ge vika inför det oemotståndliga. Närvaron. Dess oemotståndliga lätthet. Dess dragningskraft som är tidlös. Dimensionslös. Bara själv-klar.
Bara Själv KVAR.
Allt kvar. Inget förändrat. Same but different. It's the damnedest thing.

2 kommentarer:

  1. Sraddha heter det i Yoga Sutra (och i andra vediska skrifter också). Tillit.

    SvaraRadera
  2. Behöver massor av Sraddha nu. Den finns här, men räcker den???
    Ett citat från David Carse "Perfect Brilliant Stillness"

    "In the Zen tradition, when a student monk comes to awakening he stays on in the role of student for another ten years of 'stabilizing.' Even Hui-Neng, the Sixth Zen Patriarch went and hid in the mountains for fi fteen years after it happened.

    Makes sense here. Jed McKenna calls it a "damn peculiar ten years" and I'd have to agree. It simply takes a while for the body/mind organism to adjust. Everything that people think is important and makes sense, is seen to be completely absurd, meaningless. And what people don't even see, is Perfect, beautiful, complete, needs no words. There is an inclination, even greater than previously, toward silence and solitude even though there is obviously no such thing.

    Hui-Neng says that while the Understanding is sudden, what he calls 'deliverance' is gradual indeed. Near as I can figure, the mind/body thing is impacted by the happening of the Understanding, and that can take some adjustment. How can it be otherwise? In some cases perhaps the transition can be smooth: if for example you live in a culture and a time in which you are saturated in the the basic elements of the Teaching all your life, the period of adjustment in the body/mind organism may be very mild."

    SvaraRadera

UA-3343870-1