söndag, november 29, 2009

Om att orka

Jag orkar inte längre vara jag. Det låter depressivt ... säger en röst någonstans. Jag orkar inte längre bry mig om hur det låter. Orkar inte längre kategorisera.
Jag orkar inte längre få grepp om vad jag är, vad andra är eller vad allt detta är. Jag orkar inte.
Det låter uppgivet ... säger en röst. Jag har gett upp alla försök att förstå om det är bra eller dåligt.

Jag är en ansträngning....
Kan man säga så? Jag vet inte. Men det är väldigt ansträngande att vara jag. Jag orkar inte längre. Men ändå fortsätter den ... jag-krampen ... Det räcker inte med att jag säger att jag inte orkar.

Att vara det jag som släpper tankarna och låter sig självt vara flödet, det är också en ansträngning. Något att hålla koll på. Fixerar jag eller släpper jag taget??
Nu släppte jag taget om tanken - får jag min belöning nu?
Borde jag inte känna expansion och bliss nu?
Jo, jag känner att det händer något, men borde det inte kännas ännu bättre?

Så fruktansvärt jobbigt och tråkigt att vara jag. Jag får inte ens betalt för att vara jag. Jag får betalt för att utföra saker som att ge råd om mediciner eller spela fiol. Men för att vara jag får jag inte ett öre.
Om det hade varit äckligt bra betalt, då hade jag kanske kunnat tänka mig att fortsätta. Men fatta att jag jobbar ideellt med något som är pisstråkigt ... rent ut sagt.

Jag känner mig som ett liten jobbig jävla unge som springer efter dom stora barnen och tigger om att få vara med. Där det händer liksom. Men jag är aldrig där när det händer. Jag kommer alltid för sent. När jag hinner fram har det redan hänt. Fan också!!
Eller så är jag för liten för att nå upp så att jag kan se. Dom stora barnen skymmer sikten.

Och nu är det såhär, att det finns människor, fantastiska människor som säger till mig - Björn, men skit i det då. Om det är pissigt betalt, skit i det. Om det inte ger dig nåt, skit i det.

Alltså, för att vara ärlig, fram tills för alldeles nyligen tyckte jag ändå att det gav nåt. Att vara jag alltså. Den här andliga trippen var verkligen nåt extra. Det var underhållande på nåt vis. Fortfarande. Men allt mer kändes det som upprepningar. Samma gamla visa i nya tonarter. Med olika instrument. Olika stilar.
Eckhart Tolle, Gangaji, Byron Katie, John Sherman, Nukunu, Adyashanti, Greg Goode, Bob Adamson...etc, etc och dom gamla mästarna, Nisargadatta, Ramana, Shankara, Buddha, ...etc etc
Men jag kunde allt oftare sitta där och känna att allt liksom flöt ihop. Blev till en sörja. Söt och god. Stärkande på sätt och vis. Men jag blev allt oftare less på skiten. Vågade inte riktigt erkänna det för mig själv. För det här hade ju varit mitt stora allt uppslukande intresse i över 7 år. Vad skulle jag ta mig till utan det här??

Det jobbiga var att alltihop hade med mig att göra. Det kretsade kring mig. Alla dom här andliga lärarna snurrade runt i MIN hjärna. Och jag började bli så trött på den. Att den var MIN. Det är så jobbigt att ÄGA saker. Så tungt.

Det som hänt nu är egentligen inte så omvälvande. Det är mer ett accepterande av att jag ÄR trött på att vara jag. Det är inte längre en misstanke, en gnagande känsla. Det är ett uppenbart FAKTUM.

Så jag har slutat.
Slutat försöka vara jag. Jag skrattar. Det har jag gjort mycket dom senaste dagarna. Skrattar åt det sorgliga. Det sorgliga vadå? Missförståndet?
Skit samma, jag orkar inte hålla på och förklara, varken för mig själv eller för någon annan, vad som är så jävla sorgligt med mig OCH ATT HELA JÄVLA SKITEN SNURRAR RUNT MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG...
... ja ni fattar nog vad jag försiktigt försöker antyda här....:)

Och jag gråter väldigt mycket. Det känns lite fånigt att skriva det såhär på en blogg så att andra kan läsa det, föreställa sig mig sittande där och gråta över hur patetisk jag är ... det är lite patetiskt i sig själv, lite tårta på tårta, men det är som det är. Det vill bli sagt. Det vill ut.

Men jag är fortfarande jag. Och det gör mig lite småsur. Men det är skönt att i alla fall slippa anstränga sig. Det är en stor stor lättnad. Det är nog därför jag gråter, för att jag är så lättad.

Jag är fortfarande jag mesta delen av tiden men det kostar inget. Ingen ansträngning. Och det är verkligen en bra grej. För då slipper jag vara sur på att jag inte får betalt ... för att vara jag.

Ojojoj, nu inser jag att det här kan missförstås nåt alldeles otroligt, det kan bli totalt galet det här. Typ, som att jag skulle kunna börja uppskatta att vara jag om folk gav mig uppskattning. Eller om jag fick fler kramar och folk verkligen talade om för mig att jag gör skillnad.

Jag vill bara gråta av allt detta. Denna cirkus. För jag får massor av kramar, och uppskattning och folk säger till mig att jag betyder något. Och det är underbart. Människor är underbara. Och jag är i det flödet och jag får och jag ger och allt det där - det är inget problem. Det är gratitude & contribution och det är helt okomplicerat.
Men det här handlar INTE om det. Och jag vill bara skrika för att försöka förklara att det här INTE går att begripa om man inte slänger ner dom där gulliga, söta små modellerna för personlig utveckling - PANG - på golvet - så att dom går i tusen bitar.
Det är ett annat spel, och jag spelar inte det.

Och det är inget fel på dom gulliga söta små modellerna. Det vill jag verkligen säga. Det är inget fel på att verkliga se någon, verkligen vara där och helt öppen och ta in och säga - du är underbar, vet du det, du har ett så vackert hjärta, och du har så mycket att ge, och du anar inte hur fin du är, - och man ser den personen i ögonen, som ett barn som tittar på ett barn - och man säger, vet du, för mig är du väldigt väldigt viktig. Och för dina nära och kära, och man påminner och man öppnar, och man värmer och strålar och allt detta. Och man gör skillnad. Och hela den storyn.
och det är inget fel på den storyn. Det är inget fel på det spelet. Och om man vill säga att det är detta som allt går ut på så kan man säga det, och bäras upp av betydelsen man lägger in i att erkänna att detta, detta är the real deal, it's all about love baby ....... och man kan låtsas att det inte finns någon cynism i det, att det är rakt upp och ner helt superfint och äkta, och det är ok. Det ÄR OK.
...... Men det är inte sant. Det är ett illusion. Och då,

när det har sipprat in tillräckligt mycket, då börjar man fatta vad som verkligen menas med att det är TRÅKIGT och JOBBIGT att vara jag. Ett jag. En berättelse. En fixering. Ett krampaktigt försök att få GREPP om en samling tankar som aldrig kan gripas. För att dom är som luft, som en dröm, en illusion.

Och man låter sig matas med detta, detta evinnerliga prat om att allt är en illusion, och man andas det, och äter det, och skiter det, och man börjar undra om det finns mat och dricka i dom där lurarna till mp3-spelaren och om man börjat suga i sig fysiskt näring av detta eviga malande om att allt är en illusion, genom öronen, eller ögonen, framför datorn, genom dessa ändlösa videoklipp med ännu mer malande om att allt är en illusion.

Och ju mer man låter sig matas med illusions-tugget desto tråkigare och meningslösare blir det att vara jag. Och jobbigare. Det är kanske tvärtom. Det är kanske så att dom där mp3-filerna som man lyssnar på i lurarna suger ut kraften ur hjärnan, kraften som behövs för att krampa, greppa och fixera. Göra allt det som behövs för att jag skall leva vidare.
Kanske, kanske är det så att mp3:orna och videoklippen är som vampyrer som suger musten ur jag-projektet. Droppe för droppe.

Kan det vara så?
Jag orkar inte bry mig om hur det kan vara eller inte vara. DET är vad det är i vilket fall. DET skiter i mig. Jag blir lika perplex och samtidigt lättad varje gång den insikten knackar på. Vafan, men.... va??? Bryr sig livet inte om MIG?? Man har ju tagit det för givet. Det här skall ju betyda något. Det måste finnas mening....
För vem? För mig?
Ja det är klart att det måste. Och det är nog så det är, att det är meningen som sugs ur mig. Alla dom här Nondualistiska lärarna är som vampyrer som suger ut meningen ur mitt blod, ur min hjärna.

Och jag vill det. Jag vill bli tom. För jag orkar inte längre. Det är så sorligt. Så outsägligt patetiskt att vara jag. Och att mitt liv är så rikt, så fint, att jag lever i kärlek och arbete och lek och känner tacksamhet och mening - DET ÄR JUST DETTA som gör det så sorgligt. Att det ändå är en dröm. Att det ändå är totalt tomt och meningslöst.

Och det är så förunderligt att berättelsen fortsätter även nu, även medan jag verkligen skiter i att berätta den. Jag orkar inte. Jag bara lägger mig ner på soffan, drar en filt över mig, rapar, och somnar, snarkar och dreglar lite på kudden, och ändå fortsätter det. Jag måste skratta. Och jag måste FATTA
Fatta att den här berättelsen inte har ett dugg med verkligheten att göra. Inte ett dugg med mig att göra. För den är ju helt oberoende av mig. Det är ju uppenbart.

lördag, november 28, 2009

Jag faller genom inlägg efter inlägg

Transpersonell. Det är ett intressant ord. Men det är bara en tankebäbis.... vilket inte är så bara bara ...
(Detta handlar inte om Psykodynamisk terapi eller teori (eller närbesläktade teoribildningar) - jag varken kan eller vill kritisera eller försvara de transpersonella teoribildningarna och praktikerna) 
Tankebäbis är också ett intressant ord för att det avslöjar vår djupa djupa bundenhet vid tankar. Bäbisar är söta för att vi skall ta hand om dom. Deras söthet får omhändertagande-hormoner att sprutas ut i kroppen. Och det är faktiskt samma sak med våra tankar. I vissa andliga sammanhang säger man med en fnysning - det ju bara tankar. Inget annat än tankar. Men tankar är som bäbisar. Dom får oss att smälta. Vi kan inte lämna dom vind för våg ... frivilligt ... vi tvingas ... DET är oemotståndligt.
Ordet tankebäbis visar en annan sak också. Dom blir till efter att två andra tankar kopulerat. (tack till Jac O'Keeffe för uttrycket) Tankar dras till varandra. Och kopulerar. Och föder nya tankar. Så är det.
Transpersonell är en sån där tankebäbis. Två tankar -
1. Personlig och
2. Transcendera(höja sig över, gå bortom)
Dom här två tankarna fattar tycke. Och vips har vi en ny tanke ... lilla söta "Transpersonell". Ett bedårande litet tankebarn.

Nu kopuleras det hej vilt här i tankemaskineriet.
Hur fungerar en person som verkligen har transcenderat det personliga?
Finns det grader av transcendens?
Kan en transpersonell ... person(oxymoron)... vara personlig?
Är det så att det personliga inkluderas i den transpersonella dimensionen?
Om inte det personliga inkluderas, vad händer med det? Blir det som en dröm? En berättelse man inte längre kan tro på? Som jultomten?
Är det överhuvudtaget relevant att tala om en transpersonell ... person ...?
Blir personligheten som en roll man kan gå in i och spela om man vill eller låta bli om man vill?
Varför skulle man vilja det ena eller det andra om man ändå står över det, befinner sig bortom det?
Måste den process som går mot det transpersonella ske i vissa steg, i en viss takt och under överinseende av någon som är transpersonell? ... kan man bortse från det paradoxala i att tala om en transpersonell person?

Blir det hela begripligare och mer hanterbart om man lägger till ett tantriskt perspektiv där immanens och "jordning" accepteras som en process som balanserar och harmoniserar?

Det briljante läraren Adyashanti talade en tid om embodiment - ett begrepp som indikerar en acceptans och ett inkluderande av det personliga i den transcendenta processen. Han talar om farorna med att förneka och undertrycka det personliga.
.... MEN...
Adyashanti gjorde det motvilligt och det var länge sedan jag hörde honom beröra detta tema. Han talar allt mer om fritt fall.

Såhär upplever jag det nu. Ingenting av allt detta håller längre ihop... bara så. Jag önskar det kunde hålla ihop, jag har kämpat så för att hålla ihop det. Men jag orkar inte längre. Det rasar samman. Det smälter bort. Som en snögubbe. Som en jultomte i snö ... på våren ... när solen tittar fram.
Det är inte upp till mig längre att få allt detta att behålla sin mening. Det är inte upp till mig att begripa detta. För det är inte jag som uppfunnit detta - hela dramat - hela dualismen. Det är inte jag som regisserar. Jag klarar inte längre av att hålla reda på alla dessa gränser. Det är som att gränserna ritas upp av sig själva. Och dom är vad dom är. Dom har inte längre med mig att göra. Om dom finns. Vilket jag betvivlar. Livet ÄR SOM DET ÄR NU.

Det faller faktiskt på sin egen orimlighet ... detta sisyfosarbete. Detta definierande och kategoriserande av DET SOM ÄR.
Det är tröstlöst.
Det är som att försöka gripa tag i skuggor. Men också detta försök till formulering känns totalt meningslös. Det känns dött. Glädjelöst. Icke-närvarande. Det är en tids-dröm.

Jag kan inte annat än att NU låta allt vara SOM DET ÄR.
DET bryr sig inte om vad jag vill att det skall vara ... har jag märkt ... gång på gång på gång på gång på gång ....
Hur många gånger behöver DET SOM ÄR knacka på dörren här för att jag skall våga gå fram och öppna ... och upptäcka att den där dörren aldrig existerat?
Hur många gånger?

Det finns ingen dörr.

Orden står där och tittar på mig. Och dom betyder heller ingenting. Absolut ingenting.
Jag undrar hur dom hamnade där. Jag har ingen aning. Jag faller handlöst genom den skuggvärld som jag byggt upp. Och jag är ljuset som lyser här nu.

Försök vara mer HÄR och NU. Glada tillrop från skuggvärlden. Oj oj oj vad jag har kämpat för att komma till HÄR. Vilket drama. HÄR har hägrat som ett mål långt långt borta. Och jag har vandrat och vandrat. Snart, snart kommer jag till den punkt som kallas HÄR. .. tänkte jag ... men jag kom aldrig dit. Jag har försökt så många strategier, så många vägar. Jag har grävt djupt djupt ner i det undermedvetna. Kanske finns HÄR där nere? Så har jag tänkt. Men det fungerade inte.
Kanske finns HÄR där uppe? Och jag har byggt ett torn av tankar och koncept och förståelse. Ett torn som när det blir högt nog kommer nå ända upp till de höjder där HÄR finns. ... så har jag tänkt ... Det är vad jag försökt med dom senaste åren. Det kallas transcendens ... tror jag ... detta klättrande upp i höjden. Men det fungerar ju inte.
DET FUNGERAR INTE.
Tornet finns här på bloggen. Den här bloggen är mitt torn.

Nu faller jag genom mitt "bloggtorn". Jag försöker gripa tag i saker medan jag faller. Men jag får inte grepp om någonting. Jag faller genom inlägg efter inlägg.
Jag har gått tillbaka och läst. Och överallt hittar jag bara skuggor ... som mest. Ett torn av skuggor. Och ingenstans ser jag målet som jag tidigare såg. DÄR uppe. Jag tittar ner och ser ingenting där nere heller.
HÄR finns inte DÄR.
Och DÄR finns inte HÄR.
HÄR och DÄR finns inte. It's ALL SAME. gränslöst.

Formuleringen "jag faller" faller också. Allt faller. Och den här stackars kroppen, den här stackars kroppen gråter. Den gråter mycket. Och ofta övergår gråten i skratt. Och allt detta är mycket levande. Och allt är samtidigt mycket stilla.

Det finns ingen dramatik i detta även om det låter dramatiskt. Jag kan till slut inte säga något mer än att DET ÄR VAD DET ÄR. Och det låter ju dumt. Som ett anti-klimax. Och jag ville sååååå gärna att det skulle finnas ett klimax. Saken är den att det heller inte finns något anti-klimax. Det bara låter så.

Det låter en väldigt massa i stillheten. Det brusar. Det är ett brus jag känner igen. Ett rus jag känner igen.
Det låter som hemma. Det låter som HÄR.

fredag, november 27, 2009

Om roller och frihet

Den som är behövd vaknar aldrig upp. En mamma sitter och tittar på sin son, med stor ömhet och kärlek. Det här vackra barnet har ett helt liv framför sig. En hel värld att upptäcka och massor att lära innan han kan spela spelet tillräckligt bra för att klara sig själv. Mamman vet att hon är behövd. Hon ser sårbarheten i sitt barns ögon.
Hon vet också att DET inte spelar någon roll. Ingen mammaroll, ingen son-roll. DET har inte knoppat av två "droppar" av sig självt och stängt in dom i två stycken kroppar, en mamma-kropp och en son-kropp. Två separata droppar av DET som måste hålla samma, som inte får komma för långt ifrån varandra, för länge, för då uppstår trauman i dessa droppar ... själar ... eller vad man nu kallar det man föreställer sig vara små separata delar av DET ... som liksom kommit på glid ... lämnat källan ... och tvingats utstå den smärta det innebär att leva i en kropp. Djupa, djupa är dessa tankespår, denna arketyp, själarna och kropparna ute i kylan, borta från Gud, längtande tillbaka till Gud, tillbaka HEM. Djupa djupa spår som sitter i själva kroppens DNA. Generationer av olyckliga förfäder har mejslat in denna arketyp i djupet av våra hjärtan, hjärtan av kött. Hjärtan av smärta och förvirring. Hjärtan byggda på ett missförstånd.

Så här är det inte. Det vet mamman. Hon ser in i sin sons ögon och ser att han behöver henne. Hon ser in i sitt eget hjärta av kött och vet att hon inte behöver sig själv. Hon behöver inte spela någon mammaroll för DET spelar ingen roll. Och hon vet nu och här att hon är DET. Tat Tvam Asi, (Du är DET, eller DET är du) Vedantas visdomar har sipprat in. Och DET spelar ingen roll /inga roller.
Kroppen spelar en roll. En mammaroll och flera andra roller. Men inte DET. Och hon är DET. Det vet hon, det har hon alltid vetat, innerst inne.

Trauman har ingenting med DET att göra. Trauman har att göra med kroppar. Sår, i huden, i muskelvävnaden, i benvävnaden, i inre organ, i hjärnan, i mentala, kognitiva strukturer i hjärnan, strul i biokemiska processer, eller neurokemiska processer. Det är trauman. Det är allt vad trauman någonsin kan bli.

John Shermans Satsanger är underbara. Han är inte så subtil och avancerad som sin lärare Gangaji. Han har alltid bara en sak att säga till alla problem som läggs framför honom. - YOU are not at stake here -
Med vissa variationer. Plain and simple. - Get rid of the belief that YOU are at stake in this life - Han slänger hela det mänskliga dramat i en påse och kallar påsen för - THIS LIFE.... Hahaha, jag älskar Sherman för att han är så allt annat än finkänslig.

Det var en parentes. Mamman tittar på sin son. Sonen behöver henne. Något sträcker sig ut mot sonen och omfamnar honom med det som kallas kärlek. Men hon är DET.
Inför DET spelar DET ingen roll.
DET är DET.

Mamman tittar på sin son och DET som ser ut genom mammans ögon ser bara DET titta tillbaka genom sonens ögon.
- What a funny little game we play here - säger dom nu till varandra och skrattar. Ordlöst. Tidlöst. Dom menar allt, hela rubbet, hela livet. DET är DET. Vi kan bara säga DOM. För så förefaller det vara.
DET tittar ut genom oändligt många par ögon. Vi förstår inte hur det kan vara så men vi vet. Vi vet det när vi blir stilla. Som mamman blir när hon tittar på sin son och ser sig SJÄLV. Och hon vet att hon aldrig kan lämna sig SJÄLV. Aldrig. Det är lika omöjligt som att försöka hindra NU från att vara NU. Och mamman vet att hon ÄR NU. Hon vet att sonen också ÄR NU.
Ingenting av DET spelar någon roll. Detta vet hon. Och det är just dom orden som tar form ur denna visshet.
Är hon bunden vid sin son? Är hon fri från sin son?
Hon vet att inget av dessa koncept spelar någon roll för DET ... som hon ÄR.
Hon är fri.
Och inte heller det spelar någon roll för DET vet inte något annat än frihet. DET är frihet som flöda tidlöst genom det levande NUET.

onsdag, november 25, 2009

It's all play

Lyssnade på en Satsang-mp3:a idag med Jac O'Keeffe. En kvinnlig deltagare pratade om hur svårt hon upplever det att prata med vanliga människor om vanliga saker. (Med vanliga människor menas såklart såna som aldrig lyssnat på Satsang-mp3:or eller läst Nondualism-böcker.) Kvinnan hade accepterat det lönlösa i att försöka prata om dom här Satsang-grejerna med andra. Men där sitter hon, som hon sade, bland familj och vänner, och ser hur mycket dom lider när dom låter sig absorberas av sina storys och alla små och stora dramer, från privata till globala. Jag ser hur dom lider, sade kvinnan. Och viljan att missionera finns där även om hon ser hur lönlöst det är. Men vad skall hon göra?  Då hoppade Jac in och sade, "... Let this work be private, there is very little value in encouraging other people to see the world as you do, People will wake up by themselves, they don't need that you help them. They will come upon it. As we do, we come upon it in the most unlikely ways, it rarely works when somebody else tells us what they have discovered because it only works for them. This material, of being interested in reality and seeing the truth kind of comes in from the side, Okej? So there is no need to talk to people about it. No need to imagine that you are helping them or whatever, Pffrt, Forget about it! So take away that subject. If somebody asks you about it, ok, there is the invitation, but other than that, it generally doesn't work. Because it's generally motivated by - well, this is working for me and I can help your life. It tends to be based on judgement and desire.
Kvinnan: It's such a strong urge! Because I can see them suffering.
Jac: YES BUT ... what they really are is not suffering. There is no separation between you and them. So if you run those ideas, you will then think that you will have to do something to help them. But go deeper in it and you will see that all of that is based on a lie too. So, keep you spiritual work to yourself, unless somebody invites you to speak about it. Socially we play a role. With family, events whatever. And you know how you would be talking to a kid, lets say you have a seven year old son, and he is talking about a footballmatch that he played, YOU HAVE NO INTEREST AT ALL IN FOOTBALL, and he goes on, he ran up and passed it and, ... and we, whiiaa, WHAT HAPPENED THEN?? ... we see it's ok for our kids, its ok to fake an interest in their lives, but outside our kids we can't do it. OH, WHATS THAT ABOUT? But the whole lot of it is a bluff, ... laughter ... the whole lot of it is pretence, the whole lot of it is a game. But we somehow said it is ok to pretend with kids. ... we go to this shop and we buy this and bla bla and it's no problem playing, it's totally rubish, you know? Ok? So we play with kids, ... with adults, somehow we don't want to play, but there is only playing, ITS ALL PLAY, even Satsang is playing, imagining there is something to get, something to understand, that you have to wake up, that you are not peace, that you are an individual, See, thats play, we are playing waking up, we are playing here ... laughter ... this isn't real either, .... a voice in the audience: I want my money back ... laughter ... you see, it's all play. The desire to, I want to talk about the truth, or I want to be in silence, or, I can't talk about this anymore because this isnt real and I know what the truth is, these are just desires running. Everything that can be said is already a lie, we can only point to the truth, ... everything that we say is trash, ... laughter, .... how is something more trash than something else? ... laughter,... its all lies. the fact that there's a spiritual practice going on, that you think you are interested in that, ... thats rubbish too, ... it belongs to the theater, the cinema, so instead of looking for skills and how to manage it, see it for what it is, IT'S ALL OPPORTUNITY TO PLAY, and, I don't want to play with you, and I don't want to play today, ... that happens too, ... laughter ... more laughter ... we're being kids you know, we are just being kids, thats all we do, ... so very often, the things that are underneath, this transition, is that we can imagine, spiritual conversation is more important than talking about politics, that the truth is actually much more valuable than the financial crisis, ... really it's not, its a concept, they are all concepts, so play where and when you wanna play, sometimes you pull back, sometimes you don't want to play and you will have to play anyway, Watch the desire to play or not to play, and don't place spiritual conversation higher on any valuesystem than anything else... and go after the desire to play or not to play, to chat or not chat, sure it feels like effort to talk rubbish, the prices of dishwashers, you know, and this conversation comes up, I have to get the cheapest dishwasher, and it's like seeing it's garbish, .. ITS ALL GARBISH, ... but there is a sort of fun, of humor about it, ? YES, ITS ALL TO BE ENJOYED, No conversation can take you from the peace that's inside, but the desire not to participate in the conversation, that will distract you, that will bring your attention away from WHAT YOU ARE, The desire to not play, to not have a conversation, thats the problem, thats the effort, ..."

hinner inte mer nu men skall fortsätta transkribera det här för det svänger om dom här konversationerna. Om ni vill ladda ner och lyssna på hela den här Satsangen, här är länken. http://www.jackieokeeffe.com/audio.html det är 1/3 från 22:e augusti 2009

söndag, november 22, 2009

... when the whole world is inside your head ...


Har precis tittat klart på filmen "The Tracey Fragments". Makalöst stark film. Hittade den idag på ett bord med billiga DVD-filmer för 29 kr. Detta är vad jag läste på baksidan:

"En dag går Traceys liv i tusen bitar. Hon är femton, skolan är ett helvete och hennes familj en mardröm. När berättelsen börjar sitter hon längst bak i bussen, naken och insvept i ett duschdraperi. Det enda hon vet är att någonting fruktansvärt har hänt och att hennes lillebror är försvunnen.
Ellen Page, från Juno, har snabbt blivit världens mest efterfrågade unga skådespelerska. Som Tracey får vi följa henne genom tonårstidens mest brutala verklighet - eller är det i själva verket en stor lögn?"

Såklart nappade jag på den. Jag är numera inställd på att leta efter ord som dröm & lögn följda av frågetecken. Och jag blev inte besviken. Emotionellt mörbultad blev jag men det var det värt. Efter 24 minuter säger Tracey:

"And how do you know whats real and whats not when the whole world is inside your head?"

Japp. Där kom ännu ett sökord in - REAL - följt av frågetecken.
Den vanliga frågan dyker upp - är detta ett skolexempel på dissociativ störning till följd av trauma? I don't think so. Jag tror att Tracey skall föreställa vara en väldigt vaken 15-åring. Wow!

Jnana Yoga är kunskap om SUBJEKTET - inte kunskap om objekten

Q: Jag läste något väldigt bra som Adyashanti säger om att vara i "not knowing". Ett transcript som publicerades i en för övrigt mycket läsvärd post på Magdalenas blog. Adyashanti pratar ofta om the place/state of not knowing. Det han säger resonerar djupt inom mig. Det är sant helt enkelt. Jag inser också värdet av Kunskapens väg. Behöver man kanske definiera vilken kunskap du menar och vilken kunskap det är Adya refererar till?
A: Adya är väldigt tydlig med vad han menar. Han pratar här om kunskap i meningen veta vad man skall göra. Värdet av "not knowing" kommer alltid upp när han får frågor om vilket val som är rätt. Han bemöter ett sorts kontrollbehov hos frågeställaren. Den kunskap som Jnana Yoga pratar om handlar inte om att veta vad man skall göra, vad som kommer hända, vad man vill eller hur man skall undvika det man är rädd för. Nyckelordet är IDENTITET.
Q: ok, så det handlar om att VETA vad man är.
A: Japp, så enkelt är det. VETA att man aldrig kan vara ett objekt för vetandet utan SJÄLVA VETANDET. Det handlar inte om VAD man vet utan ATT man vet. Ok?
Q: Jo, jag vet. Du har sagt det så många gånger.
A: Och du har glömt bort det så många gånger. Vet du Björn. att släppa på behovet att veta handlar om objekt-vetande.

... här blir det tydligt att den kunskap Jnana Yoga handlar om, är kunskap om SUBJEKTET. Kunskapen om den enda IDENTITETEN. Egots väg däremot handlar om kunskap för att få kontroll över OBJEKTEN.... kontroll över tiden, kontroll över dualismen....

A: Du ser, när du ÄR kunskapen om subjektet så ser du att subjektet är Vetande, det är Närvaro, det är Stillhet, det är "Aliveness", det är Bliss, det är Ominpresens. Det är ALLT.
Men när du IGNORERAR det uppenbara - att du ÄR subjektet - då går du vilse i det som förefaller vara objektens labyrinter.

Jnana Yoga

A: Björn, du överöser mig med frågor som du redan vet svaret på. Och det är helt ok. Du säger, - jag vet att det är si och inte så, men det känns ju som att det är så.... som att det är personligt, som att tiden är på riktigt, som att identiteten hänger sig fast i kroppen, känslorna och tankarna.

... här kommer A att gå in på det inom Nondualismen kontroversiella ämnet "praktik". Han kommer påstå att det finns något att göra och att någon kan göra det. Det är kontroversiellt därför att Nondualistisk filosofin säger att något och någon inte finns. Filosofin säger att något och någon är fula ord, - fy, aja, aldrig mer säga så, säger filosofin. Men A bryr sig inte om att vara renlärig. Han ser att filosofin kan bli ett nytt gömställe för lögnerna. Filosofin kan bli den låda där man slänger in alla lögner för att sedan stänga locket och säga att man är klar. ....

A: Men hör här. Det handlar om att hålla fast vid sanningen. Stå upp för det man vet bortom alla tvivel. Du vet ju att du inte är din personlighet. Du vet att du inte är din kropp med dess skiftande känslor och tankar. Du vet att du inte kan vara dina sinnesintryck eller dina sinnen. Eller hur? Stå upp och säg ja, se mig i ögonen och säg ja med klar och tydlig röst.
Q: Ja, jag vet DET.
A: Bra, nu skall jag tala om för dig vad som får dig att vackla, vad som får dig att låtsas som att du inte vet.
Q: Ja gör det. Varför låtsas jag?
A: Jo, för titt som tätt hör du en röst i ditt huvud som piper - allt det där som du tror att du vet är bara mentalt.... BARA mentalt. Känner du igen den rösten?
Q: Jo, allt för väl.
A: Vet du vad du skall svara då?
Q: Nej, inte riktigt.
A: Jag märker det. För du vacklar lite varje gång. Hör här Björn: Du går den väg som inom Yoga-traditionen kallas Jnana Yoga - kunskapens väg. Du vet att tron på att du är kroppen/personligheten är o-kunskap. Du vet att hela detta drama föds ur denna okunskap. Ser du det tydligt?
Q: Ja.
A: Ser du tydligt att roten till alla dina frågor också BARA är mental?
Q: Jo.
A: Hör här! Roten till all förvirring och allt lidande är o-kunskap. Inget annat. Hur kan du som subjektet vara något objekt? Du vet att det är omöjligt. Stå upp för det. Satsa allt på det. Du kan ge ditt liv för det, för du vet att det är sant! Eller hur?
Q: Eh, ja.
A: Varför darrar du på rösten?

... att man inom Nondualismen ibland, i vissa kretsar, nedvärderar kunskap inte så konstigt. Självklart finns det nivåer av kunskap som är ytliga. Men den kunskap som betyder något är så definitiv och så värdefull att den som har den kan ge sitt liv för den. För denna kunskap är inte det vi kallar vårt liv. Vårt liv är värt noll jämför med denna kunskap. ...

Q: Den tvekan du hör kommer sig av att jag tror att det inte räcker med att veta.
A:  Det är sant. Du måste faktiskt göra något också. Du måste stå upp för det du vet! Stå upp för kunskapen. Allt du behöver göra är att vara det du redan är. Det finns inget som är mer naturligt och lätt. Men du måste stå fast vid det. Du måste säga nej varje gång en röst säger att du behöver något. Du måste stanna hemma varje gång en röst säger att du måste gå ut för att skaffa något du saknar.... Ok?
Q: Vem måste göra något? Det är väl bara kroppen som kan göra något. Och jag är ju inte kroppen.... Skit också. Det här är så förvirrande.
A: Ja men skärp dig nu Björn. Vem tror du det är jag talar till? Va!? Vem är det som har öron, vem har en kropp, vem är förvirrad, vem behöver stå upp för det han vet?
Q: mhmm, ... ah!
A: Ja, precis. Bra Björn, du ser. Det förefaller som att du har öron, kropp och okunskap. Det förefaller så. Och vi får deala med det som förefaller vara fallet. Men vi vet att vi inte är varken frågor eller svar, varken rösten eller öronen. Vi förefaller ha en röst och öron. So what, vad är problemet? För vi vet ju att vi inte är något annat än tidlös perfektion. Vi är odelad, gränslös sanning. Allt annat förefaller komma och gå. Varför skall vi bry oss om det? Varför skall det få oss att vackla?
Q: För att vi inte litar på kunskapen?
A: Precis. För att vi lyssnar på dom som med nedlåtande röst säger ...det där är ju BARA nåt du tror. Det är BARA mentalt, BARA nåt du intalar dig.
Hör här Björn. Dom som säger så skall du bemöta med största respekt och vänlighet. Du skall tålmodigt förklara att dom själva BARA är något dom tror.... Till dom skall du säga - jag hör vad du säger att jag vet att du BARA är mental. Du är BARA en berättelse som du tror på.
Q: Jäklar vad bra! .... skrattar.
A: Du ser, dom här rösterna är inget att vara rädd för. Dom är bara mentala. Dom är bara en tro.
Q: Ganska hisnande att inse. Men lite skrämmande också... Jag måste smälta det här.

...  de röster som talar nedlåtande om kunskap brukar ofta tala sig varma för känslorna och hjärtat. Dom vänder liksom på steken och gör så att hjärtat hamnar högst upp och hjärnan under ...

Q: Jo, men känslorna då, skall jag bara låta dom vara som dom är.
A: Hör här. Känslorna kommer och går hela tiden. Precis som tankarna och sinnesintrycken. Ständigt skiftande. Behöver du överhuvudtaget skilja på tankar och känslor?
Q: Nja, jag kan ju se hur dom hör ihop.
A: Ja det är klart dom gör. Att dom är två olika saker är BARA mentalt. Det är BARA nåt du tror, ok?
...
Q: Wow, det var bra! Tack!!
A: Det är därför många inom engelskspråkig Nondualism pratar om Mind. Ett svåröversatt ord. Men det är faktiskt väldigt bra för det delar inte på det som är en enhet. Tankar och känslor är ett. Många ser också hur lönlöst det är att skapa en konstgjord gräns mellan mind och body. Så man pratar om bodymind.
Q: Ja, det har du rätt i. Varför pratar du inte om bodymind som en helhet?
A: Det kan jag göra.

onsdag, november 18, 2009

Jag är varken maskinen eller spöket i maskinen

Q: Jag kom på en boktitel idag. Den lyder - Jag är varken maskinen eller spöket/själen i maskinen - Den här titeln känns kul och lite provokativ och berör frågeställningar jag brottats med långt innan jag kom in på Nondualismen och Vichara. Min bakgrund inom Antroposofin lyckades nästan ge mig en livslång kropp/själ-dualistisk grundprogrammering. En dualism som såklart finner näring överallt i kulturen. Innan jag mötte Nondualismen (genom Osho) var jag en närmast fanatisk kritiker av all andlighet som baserades på tanken att kroppen utgör en tillfällig boning för en själ ... jag var värsta plågan för alla newage'are och alla andra religiösa människor för den delen. Jag menar, säg den form av andlighet som inte faller ihop utan dualismen kropp/själ? Jag underbyggde min kritik med allt jag kunde hitta och begripa av naturvetenskap och filosofi. Min främsta källa till argument och min bästa bundsförvant var Neuro-biologin.
Hursomhelst. Jag behöver inte här redogöra för den långa kedja av resonemang som ledde fram till det synsätt jag har idag. Jag vill bara säga att jag inte längre har något problem med tanken på en själ som vandrar vidare i någon astral dimension när kroppen dött. Detta kan tyckas vara ett väldigt stort steg för någon som i många år förnekat existensen av en själ eller liv efter döden. Men det är inte alls vad det låter som. Jag antar att du förstår. Det är svårt att formulera.

... det handlar såklart om mitt monomaniska intresse för Subjektet med stor S. Självet. Det absoluta. The One. I ljuset av denna passion bleknar allt som rör objekten och deras förhållande till varandra. En själ är lika mycket objekt som en kropp om än subtilare till formen. ...

A: Jo, jag förstår. Du säger ju nästan allt i titeln. Titeln förnekar inte alls existensen av en själ som kan leva vidare efter den fysiska kroppens död. Det tycker jag är bra. Däremot kan det uppfattas som onödigt provocerande att skriva spöket slash själen som du gör. Är det verkligen nödvändigt?
Q: Ja, det känns viktigt för mig. Jag menar, det är ju provocerande att kalla kroppen för en maskin också, eller hur?
A: Jo, men var konsekvent. Välj, antingen spöket i maskinen eller själen i kroppen.
Q: Ok, då väljer jag maskinen och spöket. Jag vet inte om detta kan bli ett manus, men det känns så nu. Det får visa sig. Jag kommer hoppa in mitt i det som kan bli ett manus. Uppbyggnad och strukur får komma på plats senare i så fall.

... jag har några gånger deklarerat att jag aldrig kommer skriva någon Nondualistisk bok. Men man skall aldrig säga aldrig. Är skillnaden så stor mellan bokmanus och blogg? Egentligen? Det är en annan struktur bara. ...

Q: Jag börjar med mitt senaste meditationspass. Ett pass som strax skall följas av ett till. Det är så uppenbart att det som sitter där i meditation är en sorts sinnes-maskin. Otroligt avancerad men ändå - som en maskin. En sinnesprocessor liksom. Om det finns ytterligare subtila/astrala dimensioner som utgör nåt sorts blueprint för den här maskinen samtidigt som dom existerar paralellt i kroppen - det är en central fråga. Jag har i många år förnekat sådana dimensioner. Jag kan lite prosaiskt konstatera - det var jobbigt....

... Här har vi en massiv body of knowledge som förkastas av vår kulturs hyllade naturvetenskap, men som trots det bara växer och växer. Jag pratar om översinnlig kunskap såklart - som samlats via extrasensory perception. Denna kunskap växer helt oberoende av naturvetenskapens analretentiva försök att klara sig utan den. - Nej, det här förstår vi inte, säger naturvetenskapen, men avfärdar alla andra källor till input än den egna, förmodligen ytterst smala, strimman av "intra-sensory perception". ...

Q: Många ägnar sitt andliga sökande åt att strida mot naturvetenskapens inskränkta världsbild. Det intresserar mig föga. Lite kul kan det vara men det är helt utanför mitt intresseområde.
Tillbaka till meditationskudden. Här sitter den, sinnes-processorn och processar sinnesintryck. Självklart är det som sitter där på kudden ett mysterium lika förunderligt vackert som alla dom andra exemplaren ur arten homo sapiens sapiens. Men det är inte jag som sitter där. Hjälp mig nu med frågor att formulera det här. Du vet ju vad jag vet.
A: Ok, det som sitter där är ett objekt säger du. Men är det inte så att du, ditt sanna subjekt, vilar inuti det här objektet?
Q: Nej.
A: Men bor inte subjektet längst in i hjärtats djup, som det stilla navet.?
Q: Nej. Men hjälp mig att förklara varför. Du vet ju. Hjälp mig med frågor.

... det som kommer här går stick i stäv med den grundläggande andliga överenskommelsen. Det är en helig deal som bryts här. Detta är hädelse. Hör ni det - H Ä D E L S E -
VARNING - B L A S P H E M Y ...

A: Men om Subjektet, det andliga Hjärtat, inte bor i ditt hjärta, var bor det då? Det kan väl inte bo in någon annans hjärta?
Q: Snälla, snälla, inse att Självet/ det Absoluta/ The One, aldrig kan vara ett objekt som går att lokalisera i förhållande till andra objekt.
A: Lugn, jag inser det. Vet du verkligen att du inte är ett objekt?
Q: Jaa, såklart jag vet!
A: Räkna upp för mig vad som kännetecknar Subjektet!

... och här kommer en del pointers som kan vara till glädje när man gör Vichara. Att göra Vichara är egentligen en sorts spontan, ögonblicks-meditation som sätts igång med hjälp av olika frågar, ofta oformulerade - variationer på temat - VEM är jag?...

Q: För det första. Subjektet går inte att lokalisera. Det enda som kan sägas om Subjektet är att det är Närvarande. Subjektet är samma som ren Närvaro.
Sinnesnärvaro däremot går att lokalisera. Men inte ren Närvaro.
För det andra. Sinnesnärvaron går att kontrollera, den går att styra och träna upp som en muskel. Sinnenärvaro kan höjas, den kan avta, t.ex. när man blir trött eller drogpåverkad. Den kan avta helt under djup sömn eller narkos.  Ren Närvaro kan aldrig sättas igång, aldrig höjas, aldrig avta, aldrig stoppas, den kan inte styras eller kontrolleras. Den flödar alltid med en oundviklig lätthet.
Totalt fritt, ...
olokaliserbart, ...
gränslöst, ...
lätt, ...
flödande...
Det är kännetecknet för ren Närvaro.
A: Bra. Så himla bra att du skiljer på Sinnesnärvaro och ren Närvaro. Du är inte ensam om att ha gått vilse där. Även om t.ex. Eckhart Tolle aldrig säger att Presence är det samma som sinnesnärvaro gör han inte den klara tydliga distinktionen. Jag ser att den här tydligheten kan hjälpa andra i deras meditation också.

... därmed går jag nu och mediterar lite till. Hur kan det sägas bättre. Kroppen och själen blir återigen klara över att dom inte är ren Närvaro. SAMTIDIGT. Ren Närvaro vet som alltid att den är utan början och utan slut i tiden. ...

A: Det var ganska tydligt. ... Men bättre kan du.

måndag, november 16, 2009

Försök att fixera tidens flöde

Q: Just nu finns det en massa häftiga insikter som vill ut här, eller snarare, gamla insikter som blivit klarare och vassare. Samtidigt undrar jag ibland om jag inte borde försöka släppa dom här insiktsrusen. Jag menar, det varar ju ändå aldrig. Insikter är flyktiga, dom kommer och går, jag känner impulsen att hålla fast dom, äga dom, samtidigt vet jag så väl att det inte går. Men jag tänker att den här bloggen handlar om det, att försöka fånga det som inte går att fånga. Säg nåt bra nu om insikter. Just nu är det en issue för mig.
A: Jag har sett två nyckelord i ditt skrivande på sistone som summerar det du brottas med. Det ena ordet är FIXERING och det andra FLÖDE. Det är precis som du säger att insikter är en del av ett mentalt flöde. Det enda jag har att säga till dig är - försök aldrig hitta en identitet i insikter! Aldrig!
Q: Ok, jag förstår ju varför också, men det är väldigt frestande ser du. Det känns så bra och att gripa tag i det som känns bra känns som en naturlig sak att göra.
A: Nej Björn, det är aldrig naturligt att fixera, eller som du säger, "gripa tag i" ett flöde.

... att sluta försöka fixera tidens flöde är en tendens som inte är en insikt. Det är en tendens som är oundviklig. Något har gett vika, något har gått sönder i den här fixeringsmekanismen och detta något är för alltid trasigt. Eller kanske kan man uttrycka det såhär - även om jag kunde fixera, skulle jag inte kunna göra det som förr eftersom det framstår som så uppenbart bisarrt. Det är som att försöka gripa tag i regnbågen. Det går ju bara inte. Ingen vuxen människa kan på allvar komma där med en låda, försöka ta tag i regnbågen, dra in den och lägga den i lådan för att sedan kunna säga - här - här är den och den är MIN!! ...

Q: Så vad skall jag göra när insikterna kommer. Skall jag bara låta dom flöda genom mig? Jag menar, är inte den här bloggen ett försök att gripa tag i insiktsflödet? Är inte skrivandet ett sätt att försöka göra det personligt, stoppa in det i Björn Clausens låda och sedan äga det. Vad tycker du?
A: Det hela handlar om vilka förväntningar du har på skrivandet. Framför allt handlar det om var du väntar dig att finna din sanna identitet! Är du med? Detta är crucial.
Q: Min identitet är Närvaron. Den rena närvaron. Nu ser jag något. Närvaron är Stillhet. Att säga att den aldrig rör på sig stämmer heller inte eftersom Närvaron är olokaliserbar och non-dimensionell. Begrepp som rörelse är inte applicerabara i Närvarodimensionen. Oj, nu håller jag på att hitta ord här.
A: Bra, fortsätt!
Q: Däremot är Närvaro liv. Oerhört Levande.
A: Ja, bra, fortsätt!
Q: Närvaron är en sådan oerhörd trygghet. Bergfast är ett ord jag vill använda. Monumentalt. Orubbligt. Men det låter lite reliöst.
A: Bra. Använd religiöst färgade ord om du vill. Kyrkan har inte tagit patent på några ord.
Q: Ok, nu ser jag detta. Närvaron är orubblig, bergfast. Det är nog dom orden jag vill vila i nu. Oj! Min identitet är bergfast, orubblig, levande stillhet och närvaro. Wow! Nu vilar jag i det.
A: Bra, gör det.

... Det är därför Vedantas ord för det Absoluta är så bra - SJÄLVET - det pekar direkt på vad all andlighet handlar om, nämligen IDENTITET. Det är inte bara Nondualismen som handlar om Identitet. ...

A: Vår uppenbart fåfänga strävan efter att fixera det eviga flödet bygger på ignorans. Ignorans i den meningen att vi missar något uppenbart, ignorerar det fast det är det mest uppenbara som finns.
Q: Du menar att vi redan är orubbligheten själv.
A: Precis. När vi vilar i det vi uppenbart är - ren Närvaro - så vilar vi i orubblighet. Kan du Björn se någon vettig anledning att då försöka hitta en fast punkt i tidens flöde?
Q: Nej, inte annat än att man av någon anledning lyckats bortse från det uppenbara.
A: Du ser, våra försök att t.ex. fixera en mental form, (som kallas insikt) bygger på en längtan efter att komma hem till den sanna identiteten. Den ENDA sanna identiteten. Vi ser inte att vi redan är den sanna identiteten eftersom vi väljer att ignorera det uppenbara ... Vilket är ....
Q: ... eh, jo, att vi är orubbligheten. Tack! Jag ser det nu. Det finns mycket annat jag vill prata med dig om också. Bland annat har jag sedan igår förbluffats över hur jag kunnat förväxla fokuserad uppmärksamhet med Ren Uppmärksamhet. Uppmärksamhet såsom den Stilla, Levande Närvaron är Uppmärksam.
A: Bra, vi tar det senare. Ge dig tid att vila nu Björn. Vila i att den ENDA sanna identiteten - ren närvaro - är orubbligheten själv. Se det uppenbara i detta. Och se hur onödigt varje försök att fixera tid (icke-närvaro) är när THE ONE (som vi alla är) i sanning är gränslös orubblighet. I ljuset av detta kan Maya flöda fritt.
Förresten Björn, har du någon gång försökt gå fram till bioduken för att stoppa någon av filmkaraktärerna från att göra något?
Q: Nej ...:)
A: Lika fåfängt är varje försök att fixera vid sinnes-intryckens eviga flöde.

söndag, november 15, 2009

Låt tiden vara din dagdröm

Q: Jag vet att allt är närvaro. Jag kan inte säga att jag vet att tid inte finns, men jag förstår det, så som du definierar tid - tid som det som ännu inte finns och det som redan varit. Om jag håller mig till dina begrepp och definitioner så förstår jag. Jag kan ofta ana att det är såhär. Men ibland finns också tvivel. Kanske ett subtilt motstånd. Jag vill prata med dig om det.
A: Vi är alla uppvuxna i en kultur som trots långt gången sekularisering in essence är mono-teistisk. Själv är du uppvuxen i ett antroposofiskt hem, med en antroposofisk form av kristendom. Att Antroposofin är djupt influerad av hinduism och ett försök till syntes av öst och väst tar inte bort den grundläggande programmeringen som är - The Truth is out there....
Q: Jo, och jag minns den vanmakt jag kunde känna inför all den utveckling som krävdes för att lilla jag skulle växa i medvetenhet och någon gång i framtiden - icke-närvaron - uppnå den värdighet som krävs för att få kliva in i sanningens tempel - långt bort i en astral värld. Vaktat av astrala varelser. Glad att du nämner det. Tidiga präglingar är oerhört starka för oss alla antar jag.
A: Det du nämner som ett subtilt motstånd har definitivt att göra med detta. Vad minns du mer från din barndoms religiösa begreppsvärld?
Q: Å, jag minns en tavla jag hade på väggen i mitt rum. Den föreställer en liten pojke som är ute på vandring. Långt bort skymtar han en gyllene stad. Han är på väg mot sanningens stad (himmelriket) som är "out there". WOW!!! Tack för att du hjälper mig att minnas och förstå.
A: Du identifierade dig starkt med den här lilla pojken. Självklart gjorde du det. Pratade du någon gång med dina föräldrar om vad den här bilden handlade om?
Q: Ja det gjorde jag. Jag har bara vag minnen av det men minns grundkänslan. En känsla av att se målet i fjärran, men att det är en lång, lång vandring dit. En smula hopp men mest tröstlöshet. Jag kan faktiskt inte minnas att tavlan gjorde mig glad. Den gjorde mig nedstämd på nåt vis. Skit samma. Jag ville i alla fall till den här gyllene staden trots att jag hade väldigt vaga föreställningar om varför.
A: Jag ser två centrala element här. För det första. Sanningen finns långt borta och det krävs mycket av mig för att jag skall ta mig dit. Dessutom är metaforen med en stad intressant. En stad har i vår föreställningsvärld ofta en klart definierad gräns. En stadsmur. En port och en portvakt. Vi behöver bli insläppta. Sankte Per. Det handlar om värdighet och därför lika mycket om ovärdighet. Känslor av skam. Utanförskap. Resonerar detta med dig?
Q: Helt klart.

... shit, det här börjar urrarta till värsta kvasiandliga pop-psykologi-orgien. Men alla medel är tillåtna. Målet helgar medlen så att säga....

Q: Jag minns faktiskt en retreat jag var på där vi, två och två, skulle berätta för varandra hur det var att vara upplyst. Hur vi som upplysta upplevde verkligheten, vad vi som upplysta tyckte om den andre etc. Syftet med övningen var väldigt klart definierat. Vi skulle iaktta vilka känslor som dök upp i kroppen när vi gick in i rollen som "upplyst" och formulerade det upplysta tillståndet med våra egna ord.
A: Och vilka känslor uppstod?
Q: Intressant nog upplevde nästan alla känslor av att inte vara värdig, känslor av skam.
A: Självklart. För alla bär vi med oss sådana här tidiga präglingar från vår kulturs religiösa bilder. Det spelar ingen roll om vi växt upp i sekulariserade hem eller religiösa hem.
Q: Ok, du får ursäkta, men nu måste jag ställa en dum fråga. Vad skall jag nu göra åt dom här känslorna av ovärdighet?

... nu bränns det. Det är nu det framstår som solklart att Närvaro är totalt opersonligt .. opersonligt i meningen trans-personellt. Närvaro är såklart inte motsatsen till personlig. ...

A: Gud är omnipresent.
Q: Eeh ... Gud?
A: Den Gud som är central i din grundläggande programmering. Gud behöver inte förnekas eller kallas för något annat, som t.ex. Medvetande eller Närvaro.
Q: Nehej ...
A: Nej, utgå nu ifrån din barndoms Gudsbild och se vad kyrkan faktiskt säger om Gud. Dom säger att Gud är en manifestation av dom tre O:na:
Omnipotent (allsmäktig), Ominsient (allvetande), Omnipresent (allestädes närvarande)
Har du tänkt på vad detta innebär?
Q: Du menar bortsett från teologins försök till förståelse och förklaring?
A: Ja precis. Vad innebär det om du använder ditt sunda förnuft här.
Q: Man stöter ju ofta på dom tre O:na i Nondualistiskt litteratur. Jo jag har faktiskt funderat på detta.
A: Fundera nu och säg mig rätt upp och ner, utan skönskrivningar vad du kan dra för slutsats av att Gud är omnipotent, omnisient och omnipresent.
Q: Hmm... det betyder att jag inte kan vara närvarande, att jag inte kan veta något och att jag är totalt maktlös.
A: Japp! Du kan aldrig ha någon relation till Gud. Gud är inte ett dualistiskt begrepp. Gud är allt som är närvarande. Det finns ingen plats för någon mer än Gud. Det finns ingen plats för dig. Gud är ALLT. Gud är ETT. Gud är Nondualism per se. Gud är det Absoluta. Teologin och kyrkan anar vad Gud är. Precis på samma sätt som sökare inom Nondualismen anar vad uppvaknandet är. Det är ingen skillnad.
Q: Men jag känner mig obekväm med begreppet Gud. Jag väljer att prata om Närvaron, Medvetandet. Levande-heten. Detta är oerhört klargörande. Tack!
A: Jag tänker inte släppa dig redan! Detta skall hamras in tills allt är absolut klart!

... faktum är att Maya hela tiden opererat inifrån den här hjärnan och hon har använt de basprogramm som föräldrar, kyrka, skola, kultur stoppade in. Det finns inget som säger att dessa program måste av-installeras. Men skall en Nondualistiskt realisation bli klar och levande behövs en av-installation av vissa dualistiska basprogram. Det låter tekniskt och pilligt, men faktum är att det är just detta pill - och endast det - som ligger i vägen för den strålande, uppenbara, oundvikliga enkelheten.

A: Björn, du kan aldrig bli närvarande! Aldrig! Förstår du det? Böj dig en gång för alla inför denna ofrånkomliga sanning! Brinn i den! Dö i den! Nu!
Q: ... suckar djupt ....
A: Det har aldrig funnits två av någonting. Du har aldrig anat sanningen. Fattar du det? Den här bloggen är nedlusad med statements om att du anar och rör vid sanningen. Det är förbannad lögn och knäppa fantasier Björn. Hör här. Närvaron är OMNIPRESENT. Vad betyder det? Säg mig!!
Q: Att den finns överallt och att den är allt som finns.
A: Precis. Och var finns då du?
Q: Du vill väl att jag skall svara att jag inte är närvarande. Men det känns konstigt. Snälla, förstå det!

... nu jäklar. Nu kommer skiftet. The shift of perception. ... det magiska skiftet som allt handlar om...

A: Skärp dig! Du ÄR närvaron. Den enda. YOU ARE THE ONE... Den finns bara EN. Och den är du. "I AM". ... har du möjligen någon gång stött på begreppet I AM ...?
Q: Okej, jag är närvaro. Den enda närvaron.
A: Mena det!

... det här låter som en regelrätt hjärntvätt. Men faktum är att man inte "gullar" bort 40 års falsk programmering. Detta är inte gulligull.

Q: Jag är den enda närvaron. Och det som förefaller vara en dualistisk tidsdröm finns inte... Det där sista tar emot.
A: Du behöver inte förneka det icke-närvarande. Hur skall du överhuvudtaget kunna förneka något som inte är närvarande???? Varför skulle någon behöva göra det????
Säg bara det du är. Var det du är. Säg Omnipresens. Tusen gånger idag. Så ofta du minns. Det är sanningen. Allestädes närvarande Närvaro. Denna närvaro är så levande, så fylld av bliss, så perfekt, så lätt, så oundviklig, att du aldrig någonsin behöver brottas med det icke-närvarande. Hägringar uppstår. Drömmar dröms. Varför brottas med dom? Dom är inte närvarande.
Älskade vän! Älskade Björn! Se följande:

... och här kommer fullträffen ....

A: Du vet när du dagdrömmer, eller hur? Du vet att din dagdröm inte är närvarande.
Q: aha!
A: Låt tiden vara din dagdröm
Q: Wow..... :)
A: Vila nu i det. Vila Björn.

fredag, november 13, 2009

För första, sista och enda gången - STOP

Q: Nu har jag frågor, svåra att formulera, men varje gång jag lyckas göra det, så vet jag vad du kommer svara. Men det hjälper mig inte att höra svaren. Men jag vänder mig ändå till dig för hjälp, du är den ende som kan hjälpa mig. Men jag måste varna dig för att jag är lite känslig idag. Jag tål inte något som låter som klyschor. Jag är rädd för att du kommer säga nåt klyschigt som jag hört tusen gånger förut. Snälla. Försök känna in vad det är som fattas här. Förklara inte saker för mig. Du ser, förklaringar hjälper inte längre. Vad skall jag ta mig till?
A: Förståelse kan aldrig vara en fast grund att stå på. Det spelar ingen roll hur stabil och klar din förståelse är - den kan aldrig vara det du längtar efter. Vad längtar du efter?
Q: Åå, jag längtar efter den där friden och euforin som fanns här för några dagar sedan. Ja, ja, jag vet att jag drömmer tidsdrömmen nu. Väck mig då! Men snälla, säg inte att jag redan är vaken ... jag orkar inte med sånt idag.
A: Du längtar efter "bells and whistles" right?
Q: ... jaa ... (rodnar)
A: Jag tror det kan stämma att du redan har den förståelse som behövs, vilket in essence betyder att du ser att ingen förståelse behövs. Det betyder att du släppt taget om förståelsebiten. Allt som behövs för att drömmen skall rulla på sköts av drömmen självt. Är det så?
Q: I stort sett ja.
A: Försök se det såhär. Under många år har drömkaraktären Björn misstrott drömmens förmåga att drömma sig självt. Du har jobbat som en slav med att försöka styra och ställa och allt du uppnått är att du obstruerat flödet. Drömkaraktärer kan inte medvetet förbättra sin dröm, däremot kan dom obstruera flödet i drömmen. Är du med?
Q: Jag tror det. Du menar att vi kan visualisera, affirmera och "tänka" fram alla möjliga godsaker till en viss gräns, till den grad vi som separata drömkaraktärer ser en begränsad liten del av drömmen. Men plötsligt , vid en viss gräns, tappar vi kontrollen ändå, får cancer eller går konkurs eller får hybris. Är det så du menar?
A: Ja.
Q: Det förefaller som att vissa människor är "in the zone" största delen av sina liv,  dom har flyt, deras liv flödar av kreativitet och lust. Men detta flyt uppstår inte genom ansträngning. Det uppstår genom att dom vet vilket tillstånd dom skall vara i för att flyt skall flöda. Dom vet m.a.o. hur dom skall hålla sig borta, kliva åt sidan, undvika att vara i vägen för flödet. Dom kan konsten att lämna över, låta hända, släppa taget. åka med. Dom kan konsten att inte obstruera flödet. Är det så du menar?
A: Nja, detta handlar inte om idrottspsykologi. Men det finns beröringspunkter. Vad jag vill säga är att drömkaraktären Björn nu äntligen, efter många års ständig anspänning, börjar slappna av. Det är fantastiskt. Kan du se att detta är vad som händer?
Q: Ja, så är det nog.
A: Som bekant åtföljs avslappning ofta av diverse symtom som man inte räknar med. Man glömmer lätt bort att anspänning ofta fyller ett syfte. När du spänner dig skyddar du dig. Eller hur? När du spänner dig så styr du, då håller du i rodret, du undviker vissa ställen som är obehagliga. Men när en total avslappning tar över, ja då försvinner skyddet, då kan du inte längre styra bort från platser av obehag. Då kan du inte längre skydda dig. Är du med?
Q: Det stämmer precis. En av de saker som överrumplat mig är att jag inte längre kan stänga ute andra människors smärta. Jag kan inte längre äga och skydda min egen lilla bubbla av frid och ljus.

... vad som nu följer är att A kommer vända skutan 180 grader. Det hela började med att vi sneglade lite på drömkaraktären Björn. Men snart suger drömmen in oss. Snart sitter vi där totalt identifierade med drömkaraktären och tittar på Närvaron som något utanför oss sjäva som vi skall uppnå... Här behövs en brysk korrigering av kursen. ... ALLTSÅ... detta är så jäkla crucial, så många satsanger börjar i närvaro och slutar i icke-närvaro. Så många kapitel i Nondualism-böcker börjar i vaket tillstånd och slutar i drömmen. Drömmen suger .... suger in oss ... Maya, vackra, vackra, Maya ... lockar oss, förför oss, vaggar oss, smeker oss, älskar oss ...

A: Vi pratar om dröm-karaktärer här, vi pratar om flöde i drömmen, men vad är det egentligen vi pratar om?
Q: Jag vet ju det rätta svaret. Vi pratar om tid som icke-närvaro, om vad som förefaller vara men inte är. Hägringar. Kort och gott - Maya. Men.... det hjälper inte att veta det.
A: Ok, jag förstår. Grejen är den att det rätta svaret trots allt pekar på det enda sanna. Varandets oundvikliga lätthet. ... ja du vet. Men det känns som upprepningar va? Som ett mantra som blivit uttjatat? Är det så?
Q: Mm...
A: Och du vet varför det blivit så va?
Q: Nja, något med att jag inte kan släppa vanan att tänka i tid.
A: Så är det. Man kan aldrig peka på sanningen mer än en gång. Aldrig. När man pekar på sanningen är det alltid första gången. Och sista. Kan du ta in det?
Q: Nja, det börjar sjunka in.
A: Det kommer sjunka in min vän. Du kan inte stoppa det. Det finns ingen återvändo mer för dig. Du är förlorad. För alltid förlorad!
Q: Det känns så.

... såhär enkelt är det. Men samtidigt är det ibland så oerhört svårt. Alla som slagit in på Nondualismens "väglösa" väg vet hur euforiskt befriande enkelheten kan vara i det enda tidlösa nuet. Alla som vandrat en "tidlös" tid på denna "väglösa" väg vet också hur frustrerande det kan vara, det kan vara så fruktansvärt irriterande, så sjukt jävla meningslöst och patetiskt att man bara vill gråta och skrika och sparka. ... Enkelheten kan vara så svår.
Det enklaste enkla kan vara det svåraste svåra.
Och i vissa lägen är man beredd att dela ut en stor fet smocka rakt i fejan på första bästa "sing-sang-circle-jerk" som antyder något i stil med ... Svårt för VEM? ... poff, smack, Hard for you asshole!
Och i andra lägen är livet så enkelt och klart - livet är ett enda stort kramkalas där alla sjunger och dansar och firar denna enda kristallklara, ordlösa, gränslöst levande enkelhet vi alla ÄR, ... varenda förvirrad sökare, varenda "sing-sang-circle-jerk", varenda penningkåt karriärist, varenda underhållningsdrogad nickedocka, varenda korrupt maktgalen politiker, varenda ärligt strävande godhetsfanatiker som håller i bibeln så hårt att knogarna vitnar, varenda new-age-tomte hög på sin speciella cocktail av metafysiskt hypad kitsch-kultur, varenda vettskrämd rasist, varenda illamående räknenisse med förstoppning på grund av för många och för långa ekvationer, varenda en,
...
var
ENDA
EN
...
... sjungande dansande, ofödda, odödliga, missbildade, sjuka, frälsta, mätta, onda, kränkta, krönta, hungriga, kåta och deprimerade, alla, i en enda gränslös kaskad av flödande ljus, EN gränslös väv av jublande stillhet bortom alla regnbågens färger..

A: Såja, lugn och fin nu. Vem försöker du imponera på?
Q: ... rodnar ...
A: STANNA!
Q Stanna?
A: Ja, stanna helt enkelt.
Q: Jaha.
A: Kan du inte vara varandets oundvikliga lätthet nu. För första och sista gången? Den enda gången.
Q: jo

onsdag, november 11, 2009

Medvetandet iakttar inte - det lever fullt ut

Q: Du pratar om att det bara finns ett gränslöst medvetande här nu. Låter bra och provocerar inte. Sedan säger du att människor som du möter inte har något eget medvetande. Du säger att dom är som figurer du ser på TV eller som roll-karakärer i ett Dataspel, animerade figurer du kan interagera med.
Det provocerar!
Vad är det då som lyser genom varje människas ögon om inte en liten del av det enda gränslösa medvetandet?
A: Om det är en bra film och en bra skådis då slår jag vad om att du tycker att ett verkligt medvetande lyser genom de par ögon du ser på filmduken. Är det inte så?
Q: Jo, men inte på samma sätt. Ett sant möte i verkligheten överträffar alla filmer, även dom bästa.
A: Vilka kriterier har vi för ett sant möte? Är det inte att vi skall bli berörda? Att hjärtat skall slå lite snabbare, lite hårdare? Att den andre skall göra eller säga något som väcker något i oss, något som får oss att vilja skratta, gråta, dansa, eller förundras?
Q: Jo, jag ser din poäng här. Det är inte det jag hakar upp mig på.
A: Jag tror inte du ser poängen fullt ut. Kan du komma på några kriterier för ett sant möte som inte uppfylls av en rollkaraktär i en film?
Q: Du kan inte ha fysisk kontakt med en rollkaraktär i en film. Inte heller med en karaktär i ett Dataspel. Fysisk kontakt är oerhört viktigt för oss människor. Att vidröra och bli vidrörd. Vad säger du om det? Inte heller kan du äta dig mätt på den mat du ser på filmduken, eller släcka din törst med den dryck som finns där. En person på filmduken kan inte fråga dig hur du mår, vad du behöver hjälp med. Ok? Ser du nu vart jag vill komma?
A: Jag ser. Skärpning nu! Det är din kropp som har fysisk kontakt med andra. Inte du! Hur många gånger skall vi behöva gå tillbaka till steg ett. Sluta tro på att vi är kroppen.
Nu till frågan: Frågan var om personer du möter i verkligheten har en egen liten del av det enda gränslösa medvetandet. Jag svara nej.
Däremot har människor du möter fem sinnen, tankar och känslor. Dom är varma, dom har fysiska behov och dom kan tillfreställa fysiska behov hos din kropp. Dom har ett hjärta som klappar och dom har vad vi kallar uppmärksamhet. När jag säger att dom inte har ett eget separat medvetande förnekar jag inte att dom har allt det här andra. Detta handlar inte om att degradera eller förringa vad en människa är. En människa är en magnifik kropp, 50 triljoner celler som dansar en fulländad dans med varandra, hon är energiströmmar, hon är sinnen, tankar och känslor. Ofattbart. Men trots detta är hon begränsad. Detta handlar om något som är gränslöst och fullkomligt. Om det som är absolut sant. En människa har gränser och kan aldrig bli fullkomlig. Är det med?
Q: Jo
A: Att likna en verklig människa med en rollfigur i ett Dataspel eller en film, visar först och främst att ingendera har ett separat medvetande. Jag tror du blandar ihop medvetande med uppmärksamhet. Kan det vara så?
Q: Ja, det är möjligt. För mig är uppmärksamhet en form av lokaliserat och fokuserat medvetande. Intressant det du säger om uppmärksamhet som sinnesförnimmelser kopplade tankar och känslor. Kan du utveckla det?

.... och här kommer vi till något monumentalt. Skillnaden mellan uppmärksamhet (attention) och medvetande. Jag var länge så övertygad om att Mindfulness var en väg som gradvis fick uppmärksamheten att förfinas och stärkas och smälta samman med det enda gränslösa medvetandet.

A: Jag menar här uppmärksamhet som engelskans attention - inte awareness. Uppmärksamhet är en fokusering som sker utifrån en lokaliserad punkt. En par ögon eller öron, lokaliserade i huvudet, eller hudceller på en kropp någonstans på jorden. Ok?
Grejen med en fokusering är att den är ett objekt i medvetandet - inte en del av medvetandet självt. Det gränslösa medvetandet fokuserar aldrig. Det finns inga delar i medvetandet för det är helt, odelat. Fokusering är en sorts fixering också, en sorts kontraktion i musklerna tillhörande vissa sinnesorgan, ögon, öron etc. Följt av en fixering hos tankar/känslor på denna fixering.
Grejen med medvetandet är att det aldrig fixerar vid någonting, det kontraherar aldrig. Det flyter lätt, det flödar ohämmat genom allt. över allt. Medvetandet kan aldrig lokaliseras och kan därför aldrig fångas. Aldrig ägas. Aldrig förfinas eller vässas. Det är fullkomligt gränslöst och rent.
Q: åh.... jo, du kan verkligen skilja ut det absoluta från allt annat.
A: Du är det absoluta. Hör här. Ingenting behöver skiljas ut och sorteras bort. Du är redan allt som är verkligt. Du är medvetande. Detta medvatande som du är - är inget som din kropp äger. Din kropp kan aldrig äga dig eftersom den är begränsad och du är gränslös. Du är olokaliserbar, dimensionlös. Tidlös. Ändlös. Är du med? Kan du släppa allt och hoppa rakt ut i denna absoluta visshet?
A: .... mmmm... jaa.
Q: Ser du nu hur det är dina sinnen som kan fixera och fokusera på olika objekt? Ser du hur denna fokusering av sinnena är något som aldrig kan röra vid dig. Däremot är allt beroende av dig. Sinnena kan aldrig fungera utan dig. Men du behöver inte sinnena. Du är fullkomlig och hel i dig själv.
Filmduken behöver inte filmen, men filmen behöver filmduken. Du är filmduken. Du är det vita, rena, orörda. Inget blod i filmen kan fastna på dig. Du fixerar inte vid någonting. Ingenting kan fixerar vid dig.

... Gamla föreställningar om att mitt sanna jag är ett bevittnande, ett iakttagande, något distanserat från livet har också kullkastats av Dziuban. Här utvecklas det temat.

Q: Jag känner en stor frid och en lättad när jag smälter det du just sagt. Men något kan ändå inte lägga sig till ro inom mig. Det finns en fråga som jag vill ha hjälp med: Jag vill delta, jag vill inte distansera mig, jag vill leva fullt ut i livet. Inte som något som bara iakttar.
A: Men kom ihåg vad jag sade. Det är sinnena som iakttar. Medvetandet iakttar ingenting.
Q: Va!? nu fattar jag inte.
A: Det absoluta är oändligt levande och närvarande. Det finns inget distanserat hos det absoluta. Det finns ju bara det absoluta. - Nondualism = inte två = inte det absoluta och det relativa.... bara det absoluta!!!
Det finns ingen relativ värld av objekt som det absoluta kan iaktta på distans.
Q: Men nu hänger jag inte med alls här.
A: Intellektet hänger inte med. Men du som det absoluta vet precis. Utgå från det absoluta. Utgå från gränlös livfullhet. Gränslös närvaro. Oändligt levande som ALLT
Du ser, det handlar aldrig om att intellektet skall förminska det som förefaller vara en värld av objekt. Det handlar inte om att med olika teorier förklara bort objektens illusoriska verklighet. Objekt blir inte illusoriska bara för att du kallar dom för illusioner. Kvarskatten måste betalas även om du kallar den för en illusion. Du kan göra till ditt mantra att livet är en film och att inga objekt betyder någonting - du kan upprepa detta mantra i femtio år och det kommer inte ändra ett skit. Du kommer fortfarande bli sur och frustrerad när denna film inte utvecklar sig som du vill.
Det handlar om att sluta utgå från intellektet och istället utgå från gränslöst levande Närvaro. Du vet vad det är, eller hur?
Q: Jo. Men det är så svårt att släppa intellektet. Jag är så van vid att börja från intellektet.
A: Börja med det som är oundvikligt. Varandet är oundvikligt. När du ser det, känner varats oundvikliga lätthet ... så kan du inte börja någon annanstans än som närvaro, som det bubblande livet som alltid är nytt, aldrig har börjat och därför aldrig kan dö.
Ofött, odödligt, oändligt, tidlöst, .....
Q: Tack! Men jag förstår forfarande inte det där med bevittnandet och filmduken och att förbli oberörd och samtidigt vara fullt levande.
A: Det är bara intellektet som fixerar vid vissa liknelser. Alla liknelser bryts ner omedelbart av det absolutas absolut ohämmade flödande lätthet. Utgå från dig själv. Alltid.
Du är det absoluta.
Du kan ju inte vara kroppen med dess sinnen och tankar/känslor. Det är bara för uppenbart. Aldrig mer kan du halka in i det missförståndet!! Du ser det NU!!! För första gången. ... och sista ... Gamla insikter är aldrig närvarande. Utgå alltid från närvaron. Att du tror att du tidigare insett men glömt - det betyder aldrig någonting. Det kan inte betyda något eftersom det inte är närvarande som något som kan betyda något.
Q: ... Jag vet att du säger att jag inte skall tänka i tid. Men ...
A: Men du undrar hur du skall kunna hålla fast vid detta absolut klara seende. Är det din fråga?
Q: Känn närvarons lätthet! Känns medvetandets omedelbarhet. Det kan inte stoppas med tankar och heller inte upprätthållas med tankar. Det berörs inte av tankar eller känslor.
Var det enda du kan vara NU. Du finns bara NU. Ingen tid finns. Inte ens en film är tid. Hela filmen finns här nu. Alla filmrutorna är här. Inget saknas. Vi behöver inte vänta på någonting. Vi väljer att spela upp filmen ruta för ruta och skapar därmed tiden. Men all tid finns här nu.
A: Oj, jag tror inte jag kan smälta mer nu. Men när jag är mogen återkommer jag.

tisdag, november 10, 2009

Vad kan hända mellan nu och nu?

Följande är mitt sätt att sätta egna ord på det jag läser i Dziubans bok "Consciousness is All".

Frågorna (Q) är mina egna som dyker upp ibland. Svaren (A) är Dziubans ord så som dom skapar resonans här.

A: Utgå alltid från att allt är perfekt. Utgå ifrån att ingenting är fel. Ingenting som någonsin tycks hända är fel. Det är uppenbart när man utgår ifrån närvaron.
Q: Vad menar du med "tycks" hända? Menar du att det egentligen inte händer? Att det är en illusion? Du ser, det finns en röst inom mig som ibland viskar, - fall inte för frestelsen att använda Nondualism för att förneka det som är smärtsamt och svårt. Hemfall inte åt "spiritual bypassing". Vad har du att säga om det?
A: Om du utgår från närvaron ser du att det alltid är nu. Tiden där saker tycks hända är aldrig närvarande nu. Inse att tid är det som varit och det som ännu inte varit - tid är aldrig det som är. Tiden är aldrig nu. Nuet är inte gränssnittet mellan förflutet och framtid.
Q: Det där låter för mig som en teori, något man intalar sig. Det låter visserligen som en bra teori men också som en farlig teori eftersom den kan användas till att förneka det som är svårt och smärtsamt.
A: Jag förstår att ditt intellekt har svårt att ta till sig detta. Intellektet kan inte fungera utan tron på tiden. Tankar är tid och tid är tankar. Tid är en tankekonstruktion.
Q: Nja, det här har jag svårt med. Inte bara för att det är provocerande som du säger utan för att det inte är riktigt logiskt. Jag menar, atomer faller sönder, jorden cirklar kring solen alldeles oberoende av mitt tänkande. Det är ju inte jag som tänker fram klockans rörelser eller kroppens åldrande. Eller?
Jag förstår hur din teori är applicerbar på "psykologisk tid". Men den hastighet med vilken jorden cirklar runt solen påverkas väl inte av vår upplevelse av tiden? Denna hastighet och därmed tid, fanns långt innan det fanns medvetna människor på jorden. Hjälp mig med det här!
A: Som jag säger utgår jag alltid från det absoluta, från Subjektet. Allt du pratar om är objekt. Atomklockor och planeter och människor eller dinosaurier är objekt. Dom har inget med dig att göra.
Q: Nej vänta nu. Jag har ju en relation till dom. Klart dom har med mig att göra.

... objektens relation till tankar och tankarnas relation till medvetandet är en hörnsten i Dziubans lära. Jag återkommer till detta men låter nästa svar endast antyda konturerna av detta ämne...

A: Att tänka på objekt som något utanför tankarna är abstrakt. Ett objekt är inte närvarande förrän du tänker på det. Och när du tänker på objektet är det oskiljaktigt från tanken. Objektet är en tanke. Tankar är i sin tur oskiljaktiga från medvetandet. Det finns ingen gräns mellan medvetandet och tankarna. Alltså är allt medvetande....
Om du hävdar att objektet är närvarande oberoende av tankar och medvetande måste du först tänka på det. Finns dina (låt säga) badbyxor när du inte tänker på dom?
Q: Klart dom gör. Dom försvinner ju inte när jag slutar tänka på dom. Det är ju absurt att påstå något sådant.
A: Det är inte absurt, det är bara ovant. Bevisa för mig att dom finns när du inte tänker på dom!
Q: Det är lätt. Jag kan låta min fru ta ett kort på mina badbyxor när jag är på jobbet och tänker på annat. Kortet datummärks. När jag kommer hem visar hon mig kortet och säger: Sehär, dina badbyxor fanns när du inte tänkte på dom.
A: Jag bad dig inte bevisa att badbyxorna fanns när du inte tänkte på dom. Jag bad dig bevisa att dom finns när du inte tänker på dom. Jag utgår från vad som är. Vad som är närvarande.
Q: Åh ... jaha. Men ärligt talat. Det känns ändå knäppt att tänka sig att saker försvinner när jag inte tänker på dom. Försvinner min fru när jag inte tänker på henne?
A: Lyssna! Detta är absolut essentiellt. Att utgå från Närvaron är just vad det låter som. Vad är närvarande nu? Det är allt som räknas och allt som kan räknas.
Det kan tyckas kräva mycket disciplin och beslutsamhet att konsekvent utgå från närvaron. Men det är bara för att vi är så vana vid att konstruera och upprätthålla en virtuell icke-närvarande s.k. verklighet. En virtuell verklighet som inte alls är naturlig. Denna icke-närvarande tids-dröm är på inga vis fel. Den är bara icke-närvarande.
Q: Jag tycker ändå att det känns konstigt. Väldigt konstigt!
A: När du identifierar dig med den rena närvaron här och nu, känns det hur naturligt som helst. Säg mig, hur mycket ansträngning krävs för att du skall vara närvarande? Med närvarande menar jag helt enkelt här. Bry dig inte om vilka objekt som uppträder här. Kan du vara inte här? Händer det någonsin att du inte är här?

... och här kommer vi till en viktig distinktion. Vi är vana vid att prata om närvaro här och nu som ett tillstånd där vi lägger märke till vilka objekt som finns i rummet nu. Detta förefaller mig vara en väldigt snäv och begränsad definition av närvaro. Närvaro kan lika gärna handla om att vara närvarande i en dagdröm, ett minne eller en abstrakt tankegång. Det tog mig långt tid att släppa "Mindfulness-definitionen" på närvaro.

Q: Det händer ibland att jag är frånvarande. Ganska ofta faktiskt.
A: Vad menar du med frånvarande?
Q: Jo, jag kan åka med på tanke-tåget. Glida iväg från nuet och hamna någonstans i det förflutna eller i framtiden.
A: Men du är ju här för dessa tankar. Tankar är här. Eller hur?
Q: Jo, det förstås. Men att tänka sig bort är väl inte att vara närvarande?
A: Alla objekt är tankar. Ett ljud i rummet, frägen på mattan, en lukt, upplevelsen av att andas in med magen, kan du vara medveten om något av dessa objekt utan att "tänka" på dom?
Q: Nja, att vara medvetet närvarande i sin andning är ju inte direkt tankeverksamhet. Det är väl mer att känna, vila i ....
A: Min definition av "tänka" spänner över allt från analytiskt tänkande till subtila tankeformer, enkla formationer i sinnet. En tanke kan vara mycket subtil och enkel. Tankar är form. Energiformer, precis som känslor. Det finns inten gräns mellan tankar och känslor. Att lösa en ekvation eller vara uppslukad av logisk slutledning är intimt förbundet med känslor av klarhet och välbefinnande. Eller hur?
Q: jo, de förstås.
A: Säg mig nu. Kan tiden någonsin vara närvarande?
Q: Så som du definierar närvaro, nej.
A: Kan närvaro någonsin definieras som annat än gränlös? Om du utgår ifrån att närvaron har en gräns - att den slutar någonstans, då måste det som tar vid vara icke-närvaro. Eller hur?
Q: Jo. Men icke-närvaro tycks ju finnas.
A: Just det, den tycks finnas, men finns den i verkligheten?
Q: Ja, alltså, jag har ju lärt mig att det finns en absolut verklighet och en relativ verklighet. Jag skulle säga att icke-närvaro är relativt närvarande.
A: Jag vet att många tänker så. Dom utgår ifrån en dualistisk teori om verkligheten. Jag erbjuder en Nondualistisk lära. Det är allt. Eftersom du fortfarande har frågor, eftersom du fortfarande söker efter många års sökande inom dualismen, kanske du är mogen att pröva något nytt. Jag erbjuder dig att pröva något radikalt nytt. Vågar du gå i djupet med Nondualismen?
Q: Ja, absolut. Men det är mycket ovant.
A: Jag vet. Men det är också mycket befriande. Är du nu redo att titta närmare på det faktum att ingenting i verkligheten har hänt mellan det nu som är nu och samma nu som är i det som kallas fem minuter sedan, fem dagar sedan, femtio år sedan, fem tusen år sedan och - tro det eller ej -, samma nu som är i det som sägs ha varit före big bang och det som sägs komma efter att solen blivit en röd jätte.
It's the damnedest thing......................

måndag, november 09, 2009

Det finns inte två eller fler medvetanden

Följande är mitt sätt att sätta egna ord på det jag läser i Dziubans bok "Consciousness is All".
Frågorna (Q) är mina egna som dyker upp ibland. Svaren (A) är Dziubans ord så som dom skapar resonans här.

A: Börja med att allt är klart, perfekt och fulländat! Utgå alltid ifrån det absoluta Självet!
I en äkta nondualistisk text kan man bara börja HÄR. . Att låtsas att det finns ett lägre medvetande som skall höja sig upp till ett högre medvetande fungerar inte. Inom Nondualismen finns inte två av någonting.
Q: Men det är ju värsta hybrisen att tro att man är perfekt från början.
S: Det är inte personen som är perfekt från början. Personen är ett objekt. Här utgår vi alltid från subjektet och personen är inte subjektet.
Q: Ok, jag förstår att Subjektets medvetande är perfekt. Det låter som ett rimligt antagande. Men jag intresserar mig för medvetandet hos den här personen. Det är ju allt jag har att arbeta med. Måste jag inte utgå ifrån det medvetande som finns här. Eller rättare sagt, medvetandet som referenspunkt i den här personen, om du förstår vad jag menar?
A: Menar du att det finns två medvetanden samtidigt? Ett stort och ett litet? Ett medvetande som kan se personen som ett objekt och ett medvetande som kan se Subjektets medvetande?
Q: Ja, jag känner ibland att jag ana det absoluta Subjektet. Det känns som att jag förnimma det, nudda vid det. Och vad är det då som anar det absoluta? Det måste väl vara ett "personligt medvetandet"?
A: Det du anar är inte det absoluta Subjektet utan ett objekt, en känsla. Jag menar inte att förringa dina upplevelser men det är väl ändå uppenbart att du inte kan prata om det absoluta Subjeket som ett objekt?
Q: Jag vet att det inte går att prata om det absoluta. Men jag kan ana det och känna dess närvaro.

... det är här som Dziuban är radikal. Han insisterar alltid på att det bara finns ett medvetande. Till en början känns det mycket ovant eftersom vi är så vana vid att tänka i termer av droppen som förenar sig med havet. Vi är vana vid att prata om det absoluta i termer av "the Beloved" etc.  ....

A: Det är sant att det inte går att prata om det absoluta. Men vi kan prata som det absoluta.
Q: Jo, visst kan vi säga att vi är det absoluta Subjektet. Men ärligt talat, jag känner mig inte som det absoluta. För mig känns det jättekonstigt! Det känns som att låtsas. Det känns som fake it until you make it. Förstår du?
A: Jag förstår. Men dina känslor är objekt. Det är inte vad du är - Subjektet.
Q: Nej, men att säga att jag är Subjektet och att allt jag är medveten om är objekt, det låter bra. Jag håller med! Men det känns teoretiskt och konstruerat. ... okej, okej, jag vet vad du kommer svara.
A: Vad kommer jag svara?
Q: Att känslan av att det är teoretiskt och konstruerat bara är ännu ett känslo-objekt som jag som Subjektet är medveten om.
Men hör nu! Jag måste erkänna att jag ibland är mer intresserad av att vad jag känner än av vad jag är. Jag vill känna känslor av glädje och frid och extas. Jag har förstått att detta är ett tecken på omognad. Men jag måste ju vara uppriktig. Om jag känner mig rastlös och disharmonisk och försöker intala mig att jag är det absoluta - ja då känns det just som något jag försöker intala mig ... Jag vill att det skall kännas som något jag är - på riktigt!
A: Jag förstår.
Q: Hur förvandlar jag då min sanna identitet från ett "påstående" till en direkt upplevelse?
A: Du måste inse att din sanna identitet inte är en upplevelse. Inse det och stanna i den insikten. Inga upplevelser kan vara din identitet. Upplevelser är alltid objekt. Du är Subjektet.
Q: Ja men hur "känns" det att vara Subjektet?? Jag hör vad du säger men om jag inte kan känna det så är det hela meningslöst för mig. Kan du förstå det?
A: Jag kan förstå det.
Testa det här: Är du medveten precis här och nu?
Q: Ja. Det är klart.
A: Hur mycket ansträngning krävs för att du skall vara medveten?
Jag menar inte medveten om något särskilt. Bara medveten helt enkelt. Om vad som helst. Hur svårt är det?
Q: Nej, det är inte svårt.
A: Precis. Det är lättheten själv. Det går av sig självt. Bry dig inte om vad du är medveten om, bara om att vara medveten. Låt säga att du är medveten om känslan av att vara rastlös. Behöver du anstränga dig för att vara medveten om känslan av rastlöshet?
Q: Nej
A: Bra. Lägg nu märke till hur lätt det är att vara medveten. Hur omedelbar din medvetenhet är. Hur känns det?
Q: Det känns bra.
A: Märker du hur det rena medvetandet nu träder i förgrunden medan medvetandets objekt hamnar i bakgrunden?
Q: Jo. Men jag kan inte låta bli att tänka att det är mitt personliga medvetande som byter fokus.
A: Det du kallar ditt personliga medvetande är det enda medvetandet. Det är det absoluta subjektet.
Q: Men du sade ju att det inte finns något personligt medvetande.
A: Jag sade att det inte finns två medvetanden. Det är en stor skillnad. Det enda medvetandet är det mest intima och personliga som finns. Det är du.
Q: eh.... jaha. Men ...

... man märker här hur programmerad man är att tänka på det absoluta som något utanför sig självt. Hur svårt det är att vänja sig vid att det absoluta inte är ett fyrverkeri av extas. Detta trots att man hört tusen gånger att sanningen är "vanlig". Trots att man hört att det absoluta är stillhet ...

A: Har du hört sägas att sanningen aldrig är "bells and whistles"?
Q: Jo, men jag har heller aldrig hört talas om att sanningen är en känsla av rastlöshet eller tvivel.
A: Hur svårt är det att vara medveten om känslan av rastlöshet?
Q: Inte svårt.
A: Nej precis. Du ville veta hur det känns att vara det absoluta. Nu vet du.
Q: Gör jag?
A: Jaa. Det känns som lättheten själv, som omedelbarheten själv.
Q: Åå ...
A: Vad känner du nu?
Q: Eh, jag känner mig lugn och stilla inombords.
A: Lyssnar du på musik nu?
Q: Ja.
A: Hur svårt är det att höra musiken?
Q: Ok, jag fattar.
A: Kan du, precis nu, utan att hålla för öronen, utan att stänga av ljudet på datorn, sluta höra musiken? Kan du tänka bort medvetandet om musiken?
Q: Nej.
A: Behöver du tänka för att höra musiken? Behöver du göra något för att höra eller går det av sig självt, absolut lätt?
Q: Det går av sig självt.
A: Så är det att vara det absoluta. Det går av sig självt. Absolut lätthet. Absolut omedelbart.

Ny struktur

En googling på "You are what you seek" ger 541 000 träffar. Högst upp kommer en text av Deepak Chopra som behandlar detta tema på ett sätt som överraskade mig. Jag tror aldrig jag skrivit Chopras namn på denna blog, men nu gör jag det och tar av mig hatten. Jag skall bekänna att jag sett honom som en pop-guru light som säljer andlig snabbmat i bokform. Men den här texten var varken light eller pop. Inget nytt eller revolutionerande men bra. Sedan följer den ena intressanta texten efter den andra på temat - du är vad du söker -

Jag fick lust att byta struktur på mitt skrivande för en tid. Att spontant hoppa runt mellan olika infallsvinklar är ju också en struktur - även om jag gärna vill tro att denna form står över alla strukturer. Så är det dock inte.

Jag kommer gräva och borra lite mer nu. Känner för att få lite jord under naglarna, lite damm på kläderna.
Jag kommer inte hålla på med byggnadskonstruktioner (konceptuella) så mycket. Kommer inte slå mig på tummen alltså. Nej, jag vill gräva djupt, ner i det solida som aldrig kan rasa, som tidens tand aldrig biter på.

Vill liksom bara skriva ner denna nya inriktning. Rubriker som inspirerar mig är t.ex.
Hur gör man för att bli mindre medveten? mindre närvarande? mindre levande/varande?
Det inspirerar mig därför att dessa frågor ganska enkelt visar att:
vi blandar ihop medvetandet med OBJEKT vi är medvetna om,
vi blandar ihop närvaron med OBJEKT som är närvarande,
vi blandar ihop det faktum ATT vi är med VAD vi är.

En annan rubrik kan vara - Vägar från närvaron till icke-närvaron.
Kan jag vara närvarande i icke-närvaron.

Och så finns det en massa kul rubriker som leker med tiden och nuet.

söndag, november 08, 2009

Inte två

Hjärtat kan inte hålla inne allt - allt liv - all lätthet - allt. Vilket omöjligt uppdrag, vilken säker väg till lidande, att försöka äga livet, att äga lyckan. Hjärtat måste brista, förr eller senare, förr eller senare måste hjärtat brista och gå sönder i tusen bitar bortom all räddning, det går inte att lappa ihop igen. Aldrig mer. Hjärtat kan inte hålla inne detta.
Ett flöde, en ström av tårar som i vågor väller ut och förenar sig med allt, blott en blek skugga av detta oändliga flöde. Inte två, ETT. Ingen gräns, bara flöde.
I ögonblicket av total vila brusar livet - tidlöst. Pulserar hämningslöst. I detta ögonblick, DET ENDA ögonblicket. Inte det första, inte det sista ögonblicket. I DET ENDA ögonblicket finns all kärlek som någonsin anats av det som i en dröm föreföll vara ett längtande hjärta.

Det kommer aldrig finnas ett ögonblick till. Det finns INTE TVÅ ögonblick ... a-dvaita = inte två = non-dualism ... det finns inte två av någonting och det finns ingen gräns för uttrycket av detta kolossala, monumentala, magnifika ENDA ögonblick .... dansar med sig själv, i sig själv, som sig själv. Det kan inte tas emot, det är oemottagligt för allt som förefaller vara mänsklig tacksamhet eller oförmåga till tacksamhet. Det är så kolossalt att det omedelbart i detta enda ögonblick spränger varje idé om ett hjärta och ett sådant hjärtas förmåga att inrymma, omfamna eller ta emot. Det kan aldrig tas emot. Det är i sig självt redan här nu.

Det är det enda gränslösa hjärtat i det enda gränslösa ögonblick där allt är allt i ett gränslöst flöde som spränger alla gränser för alla uttryck.

Det kan inte ta ett steg tillbaka och anlägga ett perspektiv på sig självt, det kan inte hejda sig och reflektera över sig självt utan kan bara kasta sig ut i sig självt som sig självt. ... i detta ENDA ögonblick ...

Detta är inte en upplevelse. Detta är liv - livfullhet - levande tidlöshet. Det finns inga steg till detta. Det ÄR HÄR. Det explodera ur sig själv och imploderar in i sig självt samtidigt i något som är ett jubel av stillhet.

Det är tidlösheten som är jublet. Att det var nu igår, är nu idag och kommer vara nu imorgon är omöjligt att ta in. Man kan bara lösas upp i detta. Det är inte en lösning på tidens gåta. Det är en upplösning av alla gåtor. En upplösning av allt motstånd ... en upplösning av allt som är fel ... en upplösning av den illusoriska tid som är själva skuggmaterialet till alla de skugglika koncept som kallas fel.

Det går inte att ta in detta. Det finns inte rum för två. INTE TVÅ = Nondualism. Det finns inte sändare och mottagare. Det finns bara EN som sjunger
om sig själv
till sig själv
i sig självt
som sig själv

Det finns inte ens en virtuell entitet kallad Björn som behöver påpeka att detta inte har ett skit med honom att göra. Inte ett skit.

Detta kan inte anas av två sökare eller pekas ut av två lärare från två olika perspektiv ...
Det finns bara ett perspektiv och det är verklighetens, livfulla, närvarande, medvetande.

* * *

Det finns ingen teknik för hur man ser vad som är verkligt. Men det finns en teknik för hur man kan försöka sätta stopp för vad som är verkligt, en teknik för hur man kan försöka undkomma det som är verkligt.  En teknik för hur man kan försöka förbättra eller kontrellera det som är verkligt. Och dessa tekniker STOPP-meditationerna visar med största möjliga tydlighet på att inga tekniker är möjliga. Inte bara onödiga utan omöjliga.

STOPP kan förefalla stå för många olika saker men egentligen står det bara för en enda sak - STOPP för missförståndet att det finns två ... när det bara finns EN som aldrig kan stoppas, undkommas, förbättras eller kontrolleras.

Det finns ett missförstånd som fascinerar mig. Som orsakat mig mycket lidande. Det är tron på att träna upp den muskel som tros styra fokus av uppmärksamheten. Uppmärksamheten är alltid lika uppmärksam. Att den kan sträcka sig ut i en viss riktning är ett missförstånd. Uppmärksamheten sträcker sig aldrig utåt, den riktar aldrig in sig på något, för den är gränslös. Den är ETT. Allt är uppmärksamhet. Känslan av att kunna rikta uppmärksamheten på andningsankaret är en dröm. Det finns inget andningsankare annat än som en mental föreställning. Det finns ett virtuellt andningsankare. Men nu finns det inte. Detta enda nu. Det måste konstrueras i tidens virtuella drömlandskap.

Detta är uppenbart endast i DET ENDA ögonblicket. Det gränslöst levande uppmärksamma ögonblicket. Uppmärksamhetens gränslösa ENHET behöver ingen teknik för att uppenbaras. Det är missförstånden som kan lösas upp av STOPP-meditationen. Stanna uppmärksamheten nu! ...
...
... styr uppmärksamheten NU.
Ta på den, hämta hem den, stoppa in den i kroppen NU. I detta ENDA nu. Uppmärksamheten ÄR. Den är lika gränslös, allt genomsyrande och oundviklig som varandet. Lika omöjlig att ta på och kontrollera eller öka eller minska. Kan vi please skruva ner varandet lite. Jag känner att jag ÄR lite för mycket nu ...
...
... kan vi skriva ner varandet till 60% tack!

lördag, november 07, 2009

Smaken av jordgubbar

Jag kan inte vara icke-närvarande. Icke-närvaro är aldrig närvarande som något jag kan vara.
Jag kan aldrig lämna ett icke-närvarande tillstånd. Ett sådant tillstånd kan per definition aldrig vara närvarande och kan därför aldrig lämnas.

Eftersom jag aldrig kan vara icke-närvarande kan jag inte bli närvarande.
Det finns ingen gräns mellan närvaro och icke-närvaro. Var skulle närvaron sluta och icke-närvaron ta vid?

Jag har en vän som dissar den här typen av resonerande. Han kallar sådana här resonemang för mentala stödhjul. Han menar att den som är sant närvarande (uppvaknad) kan cykla utan stödhjul.

Då svarar jag såhär:
Den enda som kan skriva eller läsa den här typen av resonemang är Närvaron själv. Vem skulle det annars vara? Icke-närvaron kan varken läsa eller skriva det här eftersom den inte är närvarande.

Det är bara Närvaron som kan cykla - med eller utan stödhjul.

Den direkta upplevelsen - här  - nu - är:
Närvaron är inget jävla sex-miljarder-bitar-pussel som ligger sönderplockat och utspritt över planeten jorden. Pusselbitar som läst Eckhart Tolle kan inte leta sig fram till sin rätta plats i pusslet och sedan utropa att dom blivit ett med Närvaron.
Jag rodnar och erkänner att det är så jag tänkt. Jag kan inte säga att jag haft fel. Ingenting är fel. That's the beauty of it. Det är bara totalt icke-närvarande mentalt drömmande. Faktiskt är det ganska kul också. Att vi kan drömma ihop så konstiga dramer.

Men känn efter själv!!! Känns närvaro som något du kan såga ut bitar ur?
Känns närvaron som något som du kan "göra" något med överhuvudtaget?
Närvaron ÄR.
Lätt, flödande, levande, älskande, ALLTID gränslöst hel och fullkomlig.
Känns närvaron som något du kan äga eller förlora?

Jaja, jag vet, tankar dyker upp i min hjärna också som säger att nu Björn, nu har du varit helt involverad i den här storyn i flera timmar och inte varit närvarande.
Nej men precis, klart som fan att jag inte har varit närvarande. Jag är väl för helvete ALDRIG närvarande. Det är närvaron som är närvarande. Bara närvaron.
Det är INTE jag som vaknar upp efter några timmar i nån story och plötsligt blir närvarande. NEJ NEJ NEJ. Det är nu så uppenbart inte JAG som vaknar upp. Det är närvaron som ÄR NU. Den har aldrig varit något annat än närvarande här nu.

Det är skrattretande när det blir uppenbart att man inte kan prata om närvaro i tiden. De senaste timmarna. HA!!! Men för helvetete. Dom senaste timmarna..... Det har ju inte ett dyft med närvaro att göra. Jag kan aldrig heller säga att jag VARIT närvarande dom senaste timmarna. Om jag suttit och mediterat i två timmar och kännt en underbar närvaro så kan jag inte sedan säga att jag har varit närvarande de senaste två timmarna. Det är lika omöjligt! Lika skrattretande. För det handlar inte om mig.

IT IS NOT ABOUT ME.

NEVER

EVER

När närvaron finns här nu så är det första gången någonsin.

FÖRSTA KYSSEN

Jag säger detta om och om igen med sådant eftertryck därför att det är min direkta upplevelse.

Det är smaken av jordgubbar.

Jag pratar om direkt erfarenhet. Jag pratar inte om nåt intressant jag läst i en bok om jordgubbar eller några coola grejer från nån mp3:a där världens främsta jordgubbsexperter pratar om jordgubbarnas smakämnen. Eller youtube-klippet där jordgubbs-experten No 1 läser sin utsökta jordgubbspoesi sittandes mitt i jordgubbslandet iförd endast en jordgubbsmönstrad keps.

Hur många timmar jag är uppslukad i olika storys har inte ett skit att göra med verkligheten. Detta är ANSVAR. Sant ansvar. Det enda som kan svara an på någonting är närvaron.

Sen kan vi snacka om lättnad och befrielse i icke-närvaron. Det är en oundviklig konsekvens. Drömmen flödar med allt mindre friktion. Men också det är beside the point. IT MATTERS NOT.

fredag, november 06, 2009

Vanity


Fixering vid ett behov att visa upp duktighet.
Den e go den!
Suger in mig hur lätt som helst,
Swoosh.
Med en lätt överlägsen min förfasar jag mig över människor som sugs in i duktighets-raseriet. Vad är detta? En lätt fixering vid mitt behov att vara duktigare än dom duktiga. Aaaaah, jag kan inte annat än smälta i min egen fåfänga.
Det är inte mitt behov - säger den duktiga rösten - nondualism-duktighets-rösten - och jag ryser, ryser över skönheten i allt detta. Och plötsligt släpper det. En inre fördämning brister och gränslös "aliveness" flödar in och ut ur det som föreföll vara en kontraktion. En kontraktion som föreföll sluka mängder av aliveness. Push and pull. Ett helttidsjobb att vara jag. Svetten dryper och ögon matta av trötthet. Utmattningen backar när rädslan hetsar - jakten går vidare.
Vill skriva o-duktigt för att höja mig över stadiet av duktighet. Jag kan inte sluta fascineras över att Jed (den jäveln) har rätt när han säger att allt är fåfänga. ALLT.
Detta är så underbart befriande. Jag kan inte värja mig längre. Jag kan inte bärga mig längre. Måste bara snurra runt runt och skriva något riktigt fåfängt som en hyllning till fåfängan. Men vad kan vara fåfängare än att sluta blogga. Liksom växa ur nät-andligheten och ta examen i vardagens skola. Hålla käften helt enkelt, face reality och med vemod säga
- jaa, det var den perioden i mitt liv när jag satt framför datorn och försökte se vad verkligheten var ...
Nej fan, jag behöver ju inte överdriva. Jag kan helt enkelt skriva ett riktigt fåfängt inlägg där jag i vanlig ordning försöker vara lite duktigare än jag var i föregående inlägg.

Detta är dagens meny:
  • Fixering
  • Gränslös
  • Flöde
  • Aliveness
Har klurat mycket på en svensk översättning av aliveness. Vill testa med levande-het. Som i medveten-het och skön-het och kärleksfull-het. Full-het. En-het. Het som i essens. Essensen är alltid het.
Gränser är fascinerande. Vi pratar om:
verklig-het /  illusion.
Vaken-het / dröm.
Helt naturligt sugs tänkandet in i frågan
- Aha, coolt, visste väl det, nondualism är bara snack, klart att det finns två. Vaken-het och dröm. Me like that. Var går gränsen?

En liten gåta för sinnet. Nåt att pyssla med. Och så pysslar vi. Nondualistiskt pyssel.
Fråga / svar.
Det gillar vi. Var går gränsen? Vad skall jag göra för att passera tröskeln mellan dröm och vaken-het? Vi bjuder in till Satsang. Fråga-svar. Sånt gillar vi. Vi frågar - vad skall jag göra för att gå över tröskeln mellan illusion och verklig-het? Det är en verkligt het fråga. Sånt gillar vi. Satsang eller Nondualistisk pyssel-kväll. Pusselkväll. Ett pussel med två bitar. Borde inte vara så svårt. Men fan vad knepigt det ändå visar sig bli. Vi går på pyssel-möte efter pyssel-möte och klurar över hur dom här två bitarna passar ihop. Illusion och verklig-het. Var går gränsen?

Känner ni den subtila doften av "vanity"? Killen som genomskådar Satsang-kulturen och ogenerat kan raljera över det Nondualistiska sökandets vånda.

Jag har gett mig själv grönt ljus för att göra just detta - den ultimata vanity-trippen. Men kan jag leverera något mer än bullshit om bullshit?

Självklart inte. Jag har valt fel ingång. Med flit.

Den enda rätta ingången är icke-fixering. Och vad kan vara lättare?! Fixering kräver sin man eller kvinna. Och vi är alla mer eller mindre skitduktiga på att fixera. Allt vi behöver göra är att ge upp. Så sägs det. Och vi fattar genast vad denna nya tävling går ut på. Vi skall bli skitduktiga på att slappna av, släppa. Den som släpper mest story, mest koncept, mest fixeringar vinner.
All is Vanity, ALL.
HALLELUJA!!!

Av alla andliga talare tycker jag nog att Ram Dass (aka Richard Alpert) tillhör den yppersta världseliten. I egenskap av f.d. psykologi-professor på Harvard kan han alla dom retoriska knepen. Bland alla de tal jag lyssnat på med Ram Dass minns jag bäst det där han inleder med TRYING. Sakta räknar han upp olika saker vi försöker.
- Are you trying to be good? frågar han och låter frågan sjunka in.
Sedan kommer fråga på fråga. Han radar upp allt vi s.k. andliga sökare älskar att försöka med. Stort som smått. När han kommer till
- Are you trying NOT TO TRY - börjar alla skratta.
Gud vad jag älskar det talet. Måste lyssna på det igen känner jag. Det är sååå bra.

Vi skrattar och precis då blir det uppenbart att tiden aldrig existerat. Nästa stund piper det till i hjärnan och vi får för oss att vi måste försöka sluta försöka förstå vad tiden är. Och vips har vi återskapat illusionen av tid.

Det piper till igen och vi får för oss att vi måste försöka sluta fixera vid koncept som "tiden är en icke-närvarande illusion".

En ny röst säger, med mild och förtroendeingivande stämma
- problemt är att vi inte ser att DEN som antas kunna fixera vid eller släppa koncept de facto är en illusion.

Aha, se där, att försöka släcka ett koncept med ett annat koncept. Vi tävlar. Vi läser. Vi skriver. Vi jämför, Vi blir skitduktiga på Advaita och Nondualism men kan ändå inte slå oss till ro. Ännu har vi inte vunnit tävlingen. Det finns dom som är vassare. Dom som hittat gränsen och passerat den. Dom säger iofs att dom upptäckt att det inte finns någon gräns och att vi därför kan slappna av och sluta leta, men vi inser ju att detta är något man kan se först när man själv passerat gränsen... som vi hör sägas inte finnas....
Mmmmm, visst är vi underbara, vi andliga sökare.

Jag skriver i första person pluralis, men borde skriva i första person singularis. Jag borde bli duktigare. Ta mer ansvar för min egen process. Hahahaha..... jag kan inte värja mig för skönheten i fåfängan som här lyser klart och tydligt. Sökar-fåfänga. Bloggar-fåfänga.

Oj, detta kan bli långt. Håller fortfarande på med den första rätten på menyn - fixering.

Men det är just fixeringen som tar tid. Dom andra - gränslös, flöde, levande-het - tar ingen tid alls. Ändå skall jag lägga lite tid på dom.

Frågan - Var går gränsen mellan verklig-het och illusion? är Monumental..
Himmel vad skönt. Plötsligt blir jag naturlig och lätt. fram tills nu har jag kämpat mig fram bland orden. Nu blir det enkelt. Vi kan ju bara börja i verkligheten. Det finns inget annat som är verkligt. Och som verkligheten - hur kan vi ha en gräns? Det är inte en fråga att klura på. Det är en fråga att brinna i. För mig blir det alldeles alldeles jublande stilla. Med betoning på jubel. Med betoning på flöde. Med betoning på levande-het. Detta är het-heten. Life is hot. Gränslöst hett. Och Stilla. Och svalkande. Gränslöst verkligt.

Det är förunderligt att se hur verkligheten liksom vilar i sin egen gränslöshet. Så plötsligt uppstår något som förefaller vara en fixering. Vi frågar oss- VAD är verkligt? Det är startskottet till en stunds icke-närvarande tid. Vi tror att vi på detta sätt får verkligheten att expandera. Rummet är verkligt. Trädet där borta är verkligt. Molnet på himlen är verkligt. Solen är verklig. Det förefaller som att verkligheten expanderar. Universum sägs ju expandera. Vårt medvetande sägs kunna expandera.

Så förefaller det tills vi plötsligt ser att miraklet är ATT verkligheten är verklig. Inte VAD utan ATT.
ATT - ATT - ATT - ta-ta -tatatatat........

En trumvirvel av verklighet. Att är gränslöst. Hur kan det gränslösa expandera? Bara det som är begränsat kan expandera.
Verkligheten är gränslös. Det vet jag. Jag vet det för att livet ÄR en trumvirvel nu.

Verklighetens uppenbara gränslöshet uppenbarar dess flödande levande-het. Life is hot.
Så det så.
UA-3343870-1