lördag, november 28, 2009

Jag faller genom inlägg efter inlägg

Transpersonell. Det är ett intressant ord. Men det är bara en tankebäbis.... vilket inte är så bara bara ...
(Detta handlar inte om Psykodynamisk terapi eller teori (eller närbesläktade teoribildningar) - jag varken kan eller vill kritisera eller försvara de transpersonella teoribildningarna och praktikerna) 
Tankebäbis är också ett intressant ord för att det avslöjar vår djupa djupa bundenhet vid tankar. Bäbisar är söta för att vi skall ta hand om dom. Deras söthet får omhändertagande-hormoner att sprutas ut i kroppen. Och det är faktiskt samma sak med våra tankar. I vissa andliga sammanhang säger man med en fnysning - det ju bara tankar. Inget annat än tankar. Men tankar är som bäbisar. Dom får oss att smälta. Vi kan inte lämna dom vind för våg ... frivilligt ... vi tvingas ... DET är oemotståndligt.
Ordet tankebäbis visar en annan sak också. Dom blir till efter att två andra tankar kopulerat. (tack till Jac O'Keeffe för uttrycket) Tankar dras till varandra. Och kopulerar. Och föder nya tankar. Så är det.
Transpersonell är en sån där tankebäbis. Två tankar -
1. Personlig och
2. Transcendera(höja sig över, gå bortom)
Dom här två tankarna fattar tycke. Och vips har vi en ny tanke ... lilla söta "Transpersonell". Ett bedårande litet tankebarn.

Nu kopuleras det hej vilt här i tankemaskineriet.
Hur fungerar en person som verkligen har transcenderat det personliga?
Finns det grader av transcendens?
Kan en transpersonell ... person(oxymoron)... vara personlig?
Är det så att det personliga inkluderas i den transpersonella dimensionen?
Om inte det personliga inkluderas, vad händer med det? Blir det som en dröm? En berättelse man inte längre kan tro på? Som jultomten?
Är det överhuvudtaget relevant att tala om en transpersonell ... person ...?
Blir personligheten som en roll man kan gå in i och spela om man vill eller låta bli om man vill?
Varför skulle man vilja det ena eller det andra om man ändå står över det, befinner sig bortom det?
Måste den process som går mot det transpersonella ske i vissa steg, i en viss takt och under överinseende av någon som är transpersonell? ... kan man bortse från det paradoxala i att tala om en transpersonell person?

Blir det hela begripligare och mer hanterbart om man lägger till ett tantriskt perspektiv där immanens och "jordning" accepteras som en process som balanserar och harmoniserar?

Det briljante läraren Adyashanti talade en tid om embodiment - ett begrepp som indikerar en acceptans och ett inkluderande av det personliga i den transcendenta processen. Han talar om farorna med att förneka och undertrycka det personliga.
.... MEN...
Adyashanti gjorde det motvilligt och det var länge sedan jag hörde honom beröra detta tema. Han talar allt mer om fritt fall.

Såhär upplever jag det nu. Ingenting av allt detta håller längre ihop... bara så. Jag önskar det kunde hålla ihop, jag har kämpat så för att hålla ihop det. Men jag orkar inte längre. Det rasar samman. Det smälter bort. Som en snögubbe. Som en jultomte i snö ... på våren ... när solen tittar fram.
Det är inte upp till mig längre att få allt detta att behålla sin mening. Det är inte upp till mig att begripa detta. För det är inte jag som uppfunnit detta - hela dramat - hela dualismen. Det är inte jag som regisserar. Jag klarar inte längre av att hålla reda på alla dessa gränser. Det är som att gränserna ritas upp av sig själva. Och dom är vad dom är. Dom har inte längre med mig att göra. Om dom finns. Vilket jag betvivlar. Livet ÄR SOM DET ÄR NU.

Det faller faktiskt på sin egen orimlighet ... detta sisyfosarbete. Detta definierande och kategoriserande av DET SOM ÄR.
Det är tröstlöst.
Det är som att försöka gripa tag i skuggor. Men också detta försök till formulering känns totalt meningslös. Det känns dött. Glädjelöst. Icke-närvarande. Det är en tids-dröm.

Jag kan inte annat än att NU låta allt vara SOM DET ÄR.
DET bryr sig inte om vad jag vill att det skall vara ... har jag märkt ... gång på gång på gång på gång på gång ....
Hur många gånger behöver DET SOM ÄR knacka på dörren här för att jag skall våga gå fram och öppna ... och upptäcka att den där dörren aldrig existerat?
Hur många gånger?

Det finns ingen dörr.

Orden står där och tittar på mig. Och dom betyder heller ingenting. Absolut ingenting.
Jag undrar hur dom hamnade där. Jag har ingen aning. Jag faller handlöst genom den skuggvärld som jag byggt upp. Och jag är ljuset som lyser här nu.

Försök vara mer HÄR och NU. Glada tillrop från skuggvärlden. Oj oj oj vad jag har kämpat för att komma till HÄR. Vilket drama. HÄR har hägrat som ett mål långt långt borta. Och jag har vandrat och vandrat. Snart, snart kommer jag till den punkt som kallas HÄR. .. tänkte jag ... men jag kom aldrig dit. Jag har försökt så många strategier, så många vägar. Jag har grävt djupt djupt ner i det undermedvetna. Kanske finns HÄR där nere? Så har jag tänkt. Men det fungerade inte.
Kanske finns HÄR där uppe? Och jag har byggt ett torn av tankar och koncept och förståelse. Ett torn som när det blir högt nog kommer nå ända upp till de höjder där HÄR finns. ... så har jag tänkt ... Det är vad jag försökt med dom senaste åren. Det kallas transcendens ... tror jag ... detta klättrande upp i höjden. Men det fungerar ju inte.
DET FUNGERAR INTE.
Tornet finns här på bloggen. Den här bloggen är mitt torn.

Nu faller jag genom mitt "bloggtorn". Jag försöker gripa tag i saker medan jag faller. Men jag får inte grepp om någonting. Jag faller genom inlägg efter inlägg.
Jag har gått tillbaka och läst. Och överallt hittar jag bara skuggor ... som mest. Ett torn av skuggor. Och ingenstans ser jag målet som jag tidigare såg. DÄR uppe. Jag tittar ner och ser ingenting där nere heller.
HÄR finns inte DÄR.
Och DÄR finns inte HÄR.
HÄR och DÄR finns inte. It's ALL SAME. gränslöst.

Formuleringen "jag faller" faller också. Allt faller. Och den här stackars kroppen, den här stackars kroppen gråter. Den gråter mycket. Och ofta övergår gråten i skratt. Och allt detta är mycket levande. Och allt är samtidigt mycket stilla.

Det finns ingen dramatik i detta även om det låter dramatiskt. Jag kan till slut inte säga något mer än att DET ÄR VAD DET ÄR. Och det låter ju dumt. Som ett anti-klimax. Och jag ville sååååå gärna att det skulle finnas ett klimax. Saken är den att det heller inte finns något anti-klimax. Det bara låter så.

Det låter en väldigt massa i stillheten. Det brusar. Det är ett brus jag känner igen. Ett rus jag känner igen.
Det låter som hemma. Det låter som HÄR.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1