tisdag, november 10, 2009

Vad kan hända mellan nu och nu?

Följande är mitt sätt att sätta egna ord på det jag läser i Dziubans bok "Consciousness is All".

Frågorna (Q) är mina egna som dyker upp ibland. Svaren (A) är Dziubans ord så som dom skapar resonans här.

A: Utgå alltid från att allt är perfekt. Utgå ifrån att ingenting är fel. Ingenting som någonsin tycks hända är fel. Det är uppenbart när man utgår ifrån närvaron.
Q: Vad menar du med "tycks" hända? Menar du att det egentligen inte händer? Att det är en illusion? Du ser, det finns en röst inom mig som ibland viskar, - fall inte för frestelsen att använda Nondualism för att förneka det som är smärtsamt och svårt. Hemfall inte åt "spiritual bypassing". Vad har du att säga om det?
A: Om du utgår från närvaron ser du att det alltid är nu. Tiden där saker tycks hända är aldrig närvarande nu. Inse att tid är det som varit och det som ännu inte varit - tid är aldrig det som är. Tiden är aldrig nu. Nuet är inte gränssnittet mellan förflutet och framtid.
Q: Det där låter för mig som en teori, något man intalar sig. Det låter visserligen som en bra teori men också som en farlig teori eftersom den kan användas till att förneka det som är svårt och smärtsamt.
A: Jag förstår att ditt intellekt har svårt att ta till sig detta. Intellektet kan inte fungera utan tron på tiden. Tankar är tid och tid är tankar. Tid är en tankekonstruktion.
Q: Nja, det här har jag svårt med. Inte bara för att det är provocerande som du säger utan för att det inte är riktigt logiskt. Jag menar, atomer faller sönder, jorden cirklar kring solen alldeles oberoende av mitt tänkande. Det är ju inte jag som tänker fram klockans rörelser eller kroppens åldrande. Eller?
Jag förstår hur din teori är applicerbar på "psykologisk tid". Men den hastighet med vilken jorden cirklar runt solen påverkas väl inte av vår upplevelse av tiden? Denna hastighet och därmed tid, fanns långt innan det fanns medvetna människor på jorden. Hjälp mig med det här!
A: Som jag säger utgår jag alltid från det absoluta, från Subjektet. Allt du pratar om är objekt. Atomklockor och planeter och människor eller dinosaurier är objekt. Dom har inget med dig att göra.
Q: Nej vänta nu. Jag har ju en relation till dom. Klart dom har med mig att göra.

... objektens relation till tankar och tankarnas relation till medvetandet är en hörnsten i Dziubans lära. Jag återkommer till detta men låter nästa svar endast antyda konturerna av detta ämne...

A: Att tänka på objekt som något utanför tankarna är abstrakt. Ett objekt är inte närvarande förrän du tänker på det. Och när du tänker på objektet är det oskiljaktigt från tanken. Objektet är en tanke. Tankar är i sin tur oskiljaktiga från medvetandet. Det finns ingen gräns mellan medvetandet och tankarna. Alltså är allt medvetande....
Om du hävdar att objektet är närvarande oberoende av tankar och medvetande måste du först tänka på det. Finns dina (låt säga) badbyxor när du inte tänker på dom?
Q: Klart dom gör. Dom försvinner ju inte när jag slutar tänka på dom. Det är ju absurt att påstå något sådant.
A: Det är inte absurt, det är bara ovant. Bevisa för mig att dom finns när du inte tänker på dom!
Q: Det är lätt. Jag kan låta min fru ta ett kort på mina badbyxor när jag är på jobbet och tänker på annat. Kortet datummärks. När jag kommer hem visar hon mig kortet och säger: Sehär, dina badbyxor fanns när du inte tänkte på dom.
A: Jag bad dig inte bevisa att badbyxorna fanns när du inte tänkte på dom. Jag bad dig bevisa att dom finns när du inte tänker på dom. Jag utgår från vad som är. Vad som är närvarande.
Q: Åh ... jaha. Men ärligt talat. Det känns ändå knäppt att tänka sig att saker försvinner när jag inte tänker på dom. Försvinner min fru när jag inte tänker på henne?
A: Lyssna! Detta är absolut essentiellt. Att utgå från Närvaron är just vad det låter som. Vad är närvarande nu? Det är allt som räknas och allt som kan räknas.
Det kan tyckas kräva mycket disciplin och beslutsamhet att konsekvent utgå från närvaron. Men det är bara för att vi är så vana vid att konstruera och upprätthålla en virtuell icke-närvarande s.k. verklighet. En virtuell verklighet som inte alls är naturlig. Denna icke-närvarande tids-dröm är på inga vis fel. Den är bara icke-närvarande.
Q: Jag tycker ändå att det känns konstigt. Väldigt konstigt!
A: När du identifierar dig med den rena närvaron här och nu, känns det hur naturligt som helst. Säg mig, hur mycket ansträngning krävs för att du skall vara närvarande? Med närvarande menar jag helt enkelt här. Bry dig inte om vilka objekt som uppträder här. Kan du vara inte här? Händer det någonsin att du inte är här?

... och här kommer vi till en viktig distinktion. Vi är vana vid att prata om närvaro här och nu som ett tillstånd där vi lägger märke till vilka objekt som finns i rummet nu. Detta förefaller mig vara en väldigt snäv och begränsad definition av närvaro. Närvaro kan lika gärna handla om att vara närvarande i en dagdröm, ett minne eller en abstrakt tankegång. Det tog mig långt tid att släppa "Mindfulness-definitionen" på närvaro.

Q: Det händer ibland att jag är frånvarande. Ganska ofta faktiskt.
A: Vad menar du med frånvarande?
Q: Jo, jag kan åka med på tanke-tåget. Glida iväg från nuet och hamna någonstans i det förflutna eller i framtiden.
A: Men du är ju här för dessa tankar. Tankar är här. Eller hur?
Q: Jo, det förstås. Men att tänka sig bort är väl inte att vara närvarande?
A: Alla objekt är tankar. Ett ljud i rummet, frägen på mattan, en lukt, upplevelsen av att andas in med magen, kan du vara medveten om något av dessa objekt utan att "tänka" på dom?
Q: Nja, att vara medvetet närvarande i sin andning är ju inte direkt tankeverksamhet. Det är väl mer att känna, vila i ....
A: Min definition av "tänka" spänner över allt från analytiskt tänkande till subtila tankeformer, enkla formationer i sinnet. En tanke kan vara mycket subtil och enkel. Tankar är form. Energiformer, precis som känslor. Det finns inten gräns mellan tankar och känslor. Att lösa en ekvation eller vara uppslukad av logisk slutledning är intimt förbundet med känslor av klarhet och välbefinnande. Eller hur?
Q: jo, de förstås.
A: Säg mig nu. Kan tiden någonsin vara närvarande?
Q: Så som du definierar närvaro, nej.
A: Kan närvaro någonsin definieras som annat än gränlös? Om du utgår ifrån att närvaron har en gräns - att den slutar någonstans, då måste det som tar vid vara icke-närvaro. Eller hur?
Q: Jo. Men icke-närvaro tycks ju finnas.
A: Just det, den tycks finnas, men finns den i verkligheten?
Q: Ja, alltså, jag har ju lärt mig att det finns en absolut verklighet och en relativ verklighet. Jag skulle säga att icke-närvaro är relativt närvarande.
A: Jag vet att många tänker så. Dom utgår ifrån en dualistisk teori om verkligheten. Jag erbjuder en Nondualistisk lära. Det är allt. Eftersom du fortfarande har frågor, eftersom du fortfarande söker efter många års sökande inom dualismen, kanske du är mogen att pröva något nytt. Jag erbjuder dig att pröva något radikalt nytt. Vågar du gå i djupet med Nondualismen?
Q: Ja, absolut. Men det är mycket ovant.
A: Jag vet. Men det är också mycket befriande. Är du nu redo att titta närmare på det faktum att ingenting i verkligheten har hänt mellan det nu som är nu och samma nu som är i det som kallas fem minuter sedan, fem dagar sedan, femtio år sedan, fem tusen år sedan och - tro det eller ej -, samma nu som är i det som sägs ha varit före big bang och det som sägs komma efter att solen blivit en röd jätte.
It's the damnedest thing......................

3 kommentarer:

  1. Björn, det hela blir så brutalt radikalt när man utgår från själva är-andet, istället för att utgå från whatever som kommer sedan. Blir ju rätt mycket som utgår då … hmmm … tror bestämt att allt utgår … ;-)

    SvaraRadera
  2. Tydligheten uppskattas. Mycket.

    SvaraRadera
  3. Bosse! När man utgår från allt utgår allt.... hehe.
    Jenny! Bra. Som sagt tidigare. Jag tror det är den här formen att skriva som driver fram tydligheten. Tack för din uppmuntran!

    SvaraRadera

UA-3343870-1