onsdag, december 23, 2009

Avkoppling


God Jul!

Själv skall jag resa bort över jul, utan dator, logga ut, koppla ner och KOPPLA AV ...
Kanske kommer jag tillbaka redan i år ...

torsdag, december 17, 2009

Red-pill-meditation

Viktor Rydbergs Tomte var något på spåren i den här strofen:

"...Tomten lyssnar och halvt i dröm
tycker sig höra tidens ström
undrar, varthän den skall fara
undrar var källan må vara...."

Den här strofen är lite sorglig. Tomten är så nära och ändå så förlorad i sina grubblerier. Jag känner igen mig själv i detta. Så nära och ändå så hopplöst vilse.

Och nu är allt så klart här.
Ur/genom/som mig ... flödar alla tankar fram och blir till former ... mentala, emotionella och fysiska former.
Ur/genom/som mig flödar alla rörelser.
Världen ... som tidens ström är min tankedröm.

Stackars Tomten undrar var källan må vara.
Men Tomten ÄR källan.
Tidens ström är Tomtens tankedröm.

Att världen är min tankedröm är såklart också en tankedröm. Tankedrömmen är lika mycket din som den är min. Du / Jag - Min / Din - är tankedrömmar. Vi är drömda. Vi är drömmens dröm och ... paradoxalt nog ... är drömmen vår dröm. It's the damnedest thing.
Truth is often guarded by paradox.

Och därför, för att jag allt oftare låter mig besegras av paradoxerna tappar jag greppet. Och faller. Och det är ett fritt fall. Jag rasar genom mig själv. Med ett brak rasar jag genom det torn av insikter som var jag.
Ja herregud, jag önskar det vore så dramatiskt och enkelt! Förresten var det kanske bara en liten hög av insikter ... lånade grejer ...
Det fria fallet är tyvärr ingen enkelriktad rörelse. Det är ett pendlande, famlande, trevande och tvekande. Men att mer och mer rasar är ofrånkomligt.

I takt med att allt fler strukturer ger vika ökar dragningskraften från källan/stillheten/närvaron.
Jackie O'Keeffe pratar ofta om en specifik andlig övning hon anser är allt vi behöver för att komma ur sökarhelvetet. Ett helvete med en stor dragningskraft. Ett helvete som ser ut som en himmel.

När jag först hörde om den här övningen tyckte jag den lät som allt jag inte behöver nu. Den lät som ett fotfäste, något att få grepp om. Något för jag-tanken att mumsa på - men ändå inte. Övningen lät skum. Såhär lyder Jackies instruktion:

"Place attention at the source of the next thought."

That's it! Och jag lovar. Det är allt som behövs. Resten ger sig självt. Övningen gör sig självt. Jag skall ge ett exempel på hur det kan upplevas innan allt blir stillhet och närvaro. Först vill jag säga att meditation för mig egentligen alltid varit en sorts byteshandel. Och i den här dealen har jag alltid varit vinnaren. Mer eller mindre. Jag har kunnat bli av med en viss mängd jobbig story i utbyte mot en fridfull story eller en liten simpel uppgift, kanske tråkig, men oändligt fridfull. Jag kallar det för blue-pill-meditation efter matrix-metaforen med den röda och blåa tabletten.

(..."This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill, the story ends and you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill, you stay in wonderland and I'll show you how deep the rabbit-hole goes." ...)

Blue-pill-meditation ger oss möjlighet att tro vad vill vill, om vi vill tro att vi är havet och att alla tankar bara är vågor på ytan, ja då är det så. Då drömmer vi en fridfull dröm. Om vi vill tro att vi är ett stort berg av tillit och frid, och att alla jobbiga tankar och stories bara är små molntussar som stryker förbi, ja då drömmer vi den drömmen. Jag inser nu att den meditation jag sysslat med genom åren till största delen har varit blue-pill-meditation.

Men Jackie O'Keeffes lilla instruktion, den ser inte så märkvärdig ut. Vad är skillnaden? Den första skillnaden bir tydlig när det gäller dömandet. Jag tog tidigt på min meditationsbana till mig det här med att inte döma. Detta med att tillåta, skapa utrymme, omfamna och transformera. Känns det igen? Alla som varit på Satsang vet att det här också är knepet som många Satsang-lärare kör med. Dom vet att besökarna kommer dit för att dom känner någon typ av obalans, något som skaver, grund-setupen är, - om jag tänkte, kände annorlunda skulle jag må bättre. Om jag inte hade dom här känslorna av tvivel, om jag bara kunde bli av med frågan varför det inte känns som att allt är ETT när jag ju inser att allt är ett .... etc.

Vad Satsang-knepet går ut på (analys inspirerad av Greg Goode) är att få besökaren att känna hur det är ok att tänka och känna som man gör. Space är nyckelordet. Man inser att man ÄR space/närvaro/nuet. Med helt alldagliga ord skulle man lika gärna kunna säga "Min vän, du är ok precis dom du är, här i vår krets älskar vi dig som du är, du behöver inte ändra något". I en kristen kontext "Du är redan förlåten, Jesus har tagit på sig dina fel och brister, Jesus älskar dig som du är, du behöver inte ändra något".
Man blir jäkligt avslappnad helt enkelt. Det hela är kravlöst. Det är förbaskat enkelt egentligen. Men det hela - pratar nu om Satsang-dynamiken - har en form som känns exotisk och speciell. Och det här med att kanske för första gången någonsin få släppa alla krav och all självkritik och bara vara som man är, ja det gör ju att man vill gråta av lättnad och tacksamhet och glädje. Och när det händer så blir det en väldigt speciell atmosfär i gruppen. Det blir väldigt intimt och tillitsfullt och fler kan slappna av av släppa alla krav och omfamna sina fel och brister våga visa sig som man är inför gruppen. Och allt fler inser hur dom kan älska alla andra trots deras fel och brister. Det blir en dominoeffekt, ett sagolikt flöde och till slut är allas hjärtan vidöppna och det råder en energi i rummet som är sagolik.

Och allt detta ÄR FANTASTISKT. Jag är ett Satsang-fan. Jag raljerar inte här eller nedvärderar, jag säger bara att det är blue-pill-satsang. We believe whatever we want to believe. Om vi vill känna oss älskade och perfekta som vi är, med alla våra fel och brister, ja då tror vi att vi är det. Punkt slut. Om vi vill tro att vi älskar alla andra, inklusive den där gräsliga släktingen som ger oss eksem i själen, precis som dom är, ja då gör vi det. Det är så det funkar i drömmen, och blue-pill-satsanger och kurser i personlig utveckling in all shapes and forms är ju helfestliga på det viset.

MEN, det finns blue-pill-Satsanger och det finns Red-pill-Satsanger precis som det finns blå och röd meditation. Jackie O'Keeffe erbjuder bara red-pill-stuff.

Hon säger - drop the whole thing /story /show/ etc - Just drop it! Och det inkluderar såklart fåniga kategoriseringar i rött och blått. Gud så barnsligt. Drop it!!!!

Men hur gör man ..... :?
Det e änna lätt och säga att man skall släppa nåt, men det känns mer som att man hålls av det man ombeds släppa. Kanske är det bättre att säga till det/dom som håller oss att släppa oss. Eller nåt.

Det finns lärare/läror där ute som säger att problemet är just frågan - hur gör man. Dom bannlyser alla andliga övningar. Det är fasthållandet vid tron på att något behöver släppas som är boven, säger dom tvärsäkert. Man behöver alltså inte släppa nåt, bara släppa tron på att något behöver släppas ... wow, det låter ju smart. Men det är det inte. Det är ganska korkat faktiskt. Jag har prövat, många gånger, så jag vet av personlig erfarenhet. Dom här snubbarna låter väldigt övertygande när man lyssnar på dom. Men dom snackar skit. Synd att behöva säga det. Har man som dom här snubbarna dessutom gett ut böcker i ämnet och varit runt överallt, inklusive internet, och pratat sig varm för det här, ja då är det lite tufft att erkänna att man hade fel. Så då håller man upp fasaden. Och pratar på. För prata är lätt. Alldeles för lätt.

Det finns något man kan göra. Och det går att släppa allt genom att följa O'Keeffes instruktion - "Place attention at the source of the next thought."
Det blir så tydligt hur själva jag-tanken kommer och går. Hur den är en dröm, flyktig och substanslös. Och jag-tanken är roten till alla andra tankar. Jag-tanken är roten till tidens ström, till denna dröm.
Jag fattar det inte, det är skrattretande, varför har ingen lärt mig att meditera såhär förut!? Jag kan göra det nu, det räcker att ha fem sekunder.
Jag tror det har att göra med acceptansen. För den här meditationen ser ut att vara icke-accepterande, icke-omfamnande. Och då ser man lätt rött. För är det något man matas med så är det acceptans och omfamnande. Men det lustiga är att det vi kallar acceptans och omfamnande bara är koncept. Tomma tankedrömmar. Det är lika mycket drömmen som allt annat. Det är positivt bara inom en totalt illusorisk, dualistisk kontext där icke-acceptans och icke-omfamnande är negativt.

Men den här meditationen bryter ut från den dualistiska kontexten. Den bryter ut från tankedrömmen helt och håller. Den för ut ur The Matrix och därför är det Red-Pill.

The Matrix innefattar allt som är bra eller dåligt för mig eller för dig eller för oss eller för dom. Alla personliga pronomen är matrix. Alla värdeord är matrix. Alla ord överhuvud taget är matrix. ALLT SOM GÅR ATT TÄNKA ÖVER ÄR MATRIX. Så himla enkelt. Vad gör man då för att komma ut ur the matrix? Sluta tänka!!!!!

Jag minns att Eckhart Tolle pratar om detta vid nåt tillfälle. Han pratar om en av sina förebilder Jiddhu Krishnamurti, en mycket radikal andlig lärare som av många ses som närmast anarkistisk. Tolle sade att J.K:s undervisning kunde sammanfattas med tre ord. DO NOT THINK. Jag minns inte var jag hörde det här eller vad Tolle sade mer men det var nåt med att J.K. egentligen har rätt. Det är så enkelt menade Tolle. Men hur man får människor att följa en sådan lära, det var en annan femma. För vi ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR att tänka.
Jag med ... och du med .... och dom med .... oavsett om vi försöker inbilla oss motsatsen.

Men många kommer ändå till en punkt där kärleken till tankarna börjar avta ... mer och mer ... och sedan kanske kärleken blossar upp igen .... för att sedan avta ... och blossa upp ... och avta .... och avta ...........och AVTA, och AVTA mer och mer och där nån stans är jag nu. Och jag vet att du också är där. Annars hade du inte läst så här långt. Och då, då funkar O'Keeffes meditation.

"Place attention at the source of the next thought."

söndag, december 13, 2009

Det finns inga bättre sätt att säga något på

Nu blir det melodrama, big time. Inte nåt litet smågnäll utan nu kommer allt på en gång, och det riskerar att bli långt och tungt och för mycket.
Det hela är en blandning av en bön, en insikt och en fysisk upplevelse. Det är mycket otydligt och samtidigt skarpt i meningen - skärande. Kanske kan följande citat skapa en ingång och ett sorts fokus:

"Whatever can be taken from you - is not what you are. Let it go." J. O'Keeffe

Citatet är en i nondualitykretsar simpel truism. I sig självt har orden ingen skärpa alls. Men det tycks som att dom har det här, en jävla skärpa. Som att detta är vad allt handlar om. Och implikationerna är bottenlösa. Döden finns där långt ner men döden är bara början på detta bottenlösa ... obegränsade.

Bönen skulle kunna formuleras - Gud, ta allt ifrån mig nu. Jag är färdig. Ta allt. Nu. Ta även denna bön. Ta den som ber. Ta konceptet Gud. Ta allt. Nu.

Jag är inte en person som ber. Men nu ber jag. Den här bönen. Jag ser att bönen ber om något jag inte vill ha. Ett svar jag inte vill få. Det handlar om frågan - när kommer allt tas ifrån mig?
NÄR???

Allt kommer tas ifrån mig nu. Tiden blir en vertikal pelare av eld. Ett brinnande nu. Jag skrattar rått åt nonduality kitsch som klockor där varje timme är utmärkt med NU. Jävla kitsch! Mental onani för en uttråkad hjärna. Nu är inte kitsch, Nu är eld.
Och ändå, eländes elände, hänger tidsdrömmen kvar som ett dimma av rök.
Nya tag. Further är processen. Den enda processen. För vem? VEMS TIDSDRÖM?
Gud, ta tidsdrömmen ifrån mig nu. Ta den. Ge den till nån annan. Jag vill inte ha den längre.
Gud, ta ifrån mig konceptet Gud, ta ifrån mig konceptet bön. Nu, på en gång. Jag vill inte ha det! Kasta det nu, i det brinnande nuet.

Mina nära och kära. NÄRA OCH KÄRA. Det blir stilla här. Och jag vet, ingen gud behöver tala om det för mig, dom kommer alla tas ifrån mig nu.

Mina nära och kära kom till mig nu. Dom tas ifrån mig nu. That's it.
När? piper en liten förskrämd röst. En vidskeplig röst.
Jag tänker på den förbannade Nondualism-nörden med sin vidriga kitsch-klocka där varje timme är utmärkt med NU. Och jag ryser vid tanken på hur hans almanacka ser ut....
Jag frågar. När kommer mina nära och kära tas ifrån mig? Jag frågar fast jag inte vågar. Jag frågar och håller för öronen. Nörden kan se in i framtiden, en medial nondualism-nörd, han kikar i sin magiska almanacka och pekar på ett datum - titta säger han. Nej, säger jag. Ignorance is bliss, tänker jag. - jo, titta säger han, du vet redan, vad är du rädd för?
Och det är klart jag vet. Vi vet alla. För nördens almanacka är vår almanacka. Kitsch och nörderi är bara försvar. Gud, ta ifrån mig alla försvar!

En liten klok insikt vill lugna mig. Det är så med insikter. Dom är till för att lugna .. lilla mig. - Gud, ta ifrån mig alla lugnande insikter nu! Jag vill dö fullt vaken och klar i huvudet. Men insikten insisterar - och den säger.
- Björn, det är inte så att alla försvar kommer att försvinna, tiden kommer inte försvinna, allt kommer vara som det är. Ingenting kommer försvinna.... men en sak kommer vara annorlunda, en enda sak ... INGENTING kommer vara DITT. Du ser - det handlar om ÄGANDE - det är ägandet som är lögnen, de overkliga, filmen...

Den här insikten gör mig lugn och glad. Jag pustar ut. Jag vill dela med mig den här insikten. Dela MIN insikt. Så att andra också kan få ÄGA denna stora visdom.
Snacka om att vara fångad i en fälla! Holy smoke.... det här är ju som värsta skräckfilmen. Jag vill skrika, rakt ut. Och jag gör det.

MIN fångenskap. Hahahaha. Förtvivlan går över i uppsluppen, galen glädje. Som en adrenalinspruta rakt i hjärtat.

En annan klok liten insikt kommer och säger, på det mest intagande, avväpnande sätt - Björn, du behöver sitta i stillheten, som stillheten. Du behöver se allt detta från stillhetens perspektiv ... den bedårande insikten smeker mig med sin mjuka röst ... och det kommer bli klart att dina frågor endast är bubblor i det hav du är, molntussar som passerar genom den himmel du är ....

Och något i mig ser rött ... RÖTT .... fuck himmel-och-hav-metaforer!! Ta dom och kör upp dom i era upplysta arslen!
Jag VILL INTE bli lugn och fin. Fatta det!!!!!!!!!!!!!!!!!
Ta ifrån mig mina insikter nu.
Ta ifrån mig min idiotiska bön om att allt skall tas ifrån mig nu.

- Vänta här nu, vad är det för skitsnack? frågar en röst som ser rakt igenom mig. No escape.
Du vill ju ha insikterna din jäva hycklare! Ta dom, häng dom på väggen, rama in dom för fan, skriv en bok ... just det, skriv din jävla bok!

Var kom den rösten ifrån?
Ingen aning. Hur som helst, älskar jag den rösten. Den gör sig hörd ibland och den är min bästa vän. Min allra bästa och sannaste vän. Jag kan inte dölja något för den rösten, och jag behöver inte dölja något. Det är det stora. Stor, stor, stor är öppenheten. Oändlig är öppenheten där ingenting behöver snyggas till, eller döljas, eller sägas på ett bättre sätt.

En ny insikt jublar - precis så är det, ingenting kan sägas på ett bättre sätt. Så länge vi tror att det finns bättre sätt att säga saker, så tror vi på ord. Och så länge vi tror på ord tror vi på våra tankar. Och att tro på sina tankar är lidande. Att tankarna är MINA tankar är den mest övertygande tanken.
En sista bön:
Gud, ta ifrån mig tron på mina tankar nu!

- Men Björn, du vill ju tro på dina tankar.
- Nej
- Jodå, dom där tankarna som får dig att må prima....
- mhmm, låt mig få återkomma i frågan. Men du, kan man inte göra som Byron Katie säger, sluta tro på dom jobbiga först?
- Björn, du vill inte veta svaret.

torsdag, december 10, 2009

Filmrollen

Igår kände jag mig som en "pretender". Jag kände mig som någon som bara låtsas ha kommit någonvart på en andlig väg. Det gnisslade liksom. Det gnisslar när man låtsas. Man kan uppleva det här gnisslet hos sig själv och hos andra. När jag blir så där självkritisk och låg så brukar det kunde leda djupt. Något släpper för i dom stunderna finns verkligen noll anledning att låtsas. Allt som finns är gammalt hederligt själv(ego)förakt. Smakar skit men det är nyttigt. Ego-avslöjande. Dröm-avslöjande. Viktighets-avslöjande. Allvar-avslöjade.
Ett litet skratt brukar ligga på lur när jag tar mitt regelbundna ego-föraktsbad. Ett elakt litet skratt. Till en början elakt. Sedan allt friare. Egot tolkar det som elakt. Såklart.

Vänta nu lite, sade jag till mig själv. Jag är ju alltid på låtsas. "Lifes but a poor player ... ". Det är en film. Det är ju inte på riktigt. Ingen av dom här rollerna har ett dugg med verkligheten att göra.
Det finns ingen ärlig, sann Björn som verkligen ÄR sig själv ... oj, orden liksom darrar till lite här ... för denna insikt hittar ingen plats på kartan där den kan passa in. Björn är en filmroll/filmkaraktär. And the movie is already in the can (filmad och klar). En filmroll i en färdig film, det är vad Björn är. Kan den här rollen bli ärligare? Kan den här rollen bli mer vaken?

Trots att det är ganska obehagligt, låt oss stanna i den här bilden. Livet/allt vi vet - är en film som spelas upp. Vi låtsas påverka. Men triljoners triljoner celler dansar som dom vill i våra kroppar .... vi har ingen aning om hur en endaste av dessa celler funkar. Vi kan inte styra någonting. När jag var liten hade jag en bilbarnstol med en liten ratt som var placerad i baksätet. Jag satt där och låtsades styra medans min pappa körde. Så är det. Och pappa, ja det är univesum. Men vi låtsas styra, så länge vi orkar, så länge det är roligt vilket det är så länge det är trovärdigt. Och när det inte är trovärdigt längre, jag då fortsätter vi ändå, och blir allt mer utleda på leken. Ibland äcklas jag av spelet. Jag erkänner det. Det är ju så jävla uppenbart att vi allihopa låtsas och ändå är det nästan aldrig någon som ställer sig upp och ropar. HEY, VAD SYSSLAR VI MED HÄR EGENTLIGEN.... vilket också är uppenbart, därför att hela detta tankesätt i sig självt är en låtsaslek. Herregud, det finns ju ingen Björn här som kan bli utled på leken. Det finns ingen som kan ställa sig upp och ropa. Om det inte finns med i filmen. Vilket varken jag eller någon annan kan påverka. Det gör ingen skillnad. Jag vet det, önskan att ropa till, ruska om, är bara en subtil variant på leken som egot hittat på för att kunna fortsätta leka ostörd ...ett litet tag till....

Jag har inget som helst intresse av att diskutera fri vilja med någon. Jag har gjort det till leda. Och när det blev komiskt slutade jag. För att börja igen, tills det blev för absurt. Och då gick jag ett varv till ....
Men no-free-will-conceptet är döden för egot. Så är det bara. Så länge man känner att det skaver en liten aning någonstans vid tanken på att man inte kan påverka ett jota, ja då har man speltid kvar. Och jag har speltid kvar. Det skaver här. Lite. Men samtidigt känns det oundvikligt.
Hur länge orkar jag låtsas?
Och på ett annat plan är det uppenbart att jag aldrig funnits. Det är bara luft. Tankar. Dreamstuff. Och allt ALLT ALLT ALLT som sägs av mig som innehåller
jag
mig
min
mitt
är
PRETENDING
FAKE
RUBBISH
ETC
ETC

onsdag, december 09, 2009

The movie i already in the can

Det är nu, när det känns helt meningslöst och hopplöst, som jag skall skriva. Varför bara skriva när ögonblicket är fyllt av insikter och klarhet. Det är ju samma skit. Alltihop. .... Mind.
Jag har varit här förut, skrivit om det, hur mening föder meningslöshet, hur hopp föder hopplöshet, eller tvärtom, eller inte alls, att det alltihopa bara är ... #¤/&trash;¤/%/)(£$@

Men när jag tidigare skrivit om detta - transcendensen av dualismen ... eller nåt ... så har det funnits en strimma av hopp. Jag, Björn, är på G att transcendera (gå bortom... hahahaha) dualismen. Tänk att kunna kalla sig transdualistisk. ... vilken grej. Vilken intressant identitet, lite som transsexuell. Om jag dessutom övade "Transcendental Meditation" så kunde jag kamma hem trippel trans. Gud så tramsigt. Man kanske kan vara trams-dualistisk. ... det kan man alldeles visst och skall jag leka att jag är nåt, så får det bli det.

Jag är så trött på detta nu. Det tramsiga i trams-dualismen. Samtidigt tycker jag det är helfestligt! På Satsanger sitter en person och berättar för en annan att hon insett att hon bara pratar med sig själv. Och den som sitter och hör den andre säga att hon alltid bara pratar med sig själv säger ..... åååååh, vad fint, nu ser jag att jag alltid bara sitter och lyssnar till mig själv. Och självklart är det så. Och egentligen är det härligt att det hela är så tramsigt ... OCH SANT på samma gång.

Att lyssna på Jackie O'Keeffe håller mig i detta ljus av trams-sanning.
- It's ALL rubish! - säger hon. Gång på gång på gång. Och jag slappnar av. Kanske lite för mycket. Kanske lite för lite. Men det spelar ingen roll för the Movie is already in the can ... som hon upprepar gång på gång på gång. Det betyder att filmen är klar, färdigfilmad, färdigredigerad, klappad och klar. Allt har redan hänt. Det som tycks hända nu är bara ett eko av något som redan hänt .. ELLER ALDRIG HÄNT.
... lite som minnet av att ha drömt att man sett en film.... nåt sånt. Skit samma, it's all rubish, ingen idé att försöka få till det med orden längre.

Till slut orkar man inte längre förstå. Men hjärnan jobbar vidare ändå. Dödsryckningar. Vad vet jag. Herregud, vi vet ju att vi aldrig kan fatta det här. DET HÄR. Det är för stort, för litet, för enkelt, för svårt, spelar ingen roll, vi fattar inte. Ingen har fattat. Någonsing.
Jag visste när jag läste Liftarens Guide till Galaxen första gången, att det var game over i förståelse-spelet. Men jag lyckades glömma, och jag låtsas om och om igen att JAG skall bli den förste. Fantiserar om att jag skall få ett pris. Och en staty, så att folk kan minnas mig långt efter min död.

Och jag bara skrattar och skrattar. Och jag är helt respektlös. Det är ett sånt stort fett jävla skämt alltihopa. ALLTIHOPA ... me included. Och så får man inte säga, för man skall tänka på sitt ansvar, på klimatfrågan och korruptionen i Afrika och på alla som är ensamma. På dom som är ledsna och ensamma. Och gamla. Det är ett problem .... oh my god ... vilket problem. Vilket kollosalt problem för en trams-dualistisk Solipsist. ...
Jag skrattar hejdlöst, och jag sårar en massa människor i min fantasi som tror på ensamheten som ett problem. Jag ser den gamla mannen framför mig som inte längre kan läsa texten på TV:n, som inte kan skruva upp ljudet mer utan att grannarna klagar, mannen vars barn har tröttnat på honom och kommer på besök allt mer sällan. Jag tänker på hemtjänstpersonalen som inte hinner stanna och fråga hur han egentligen mår .... och hur skulle dom kunna göra det ... dom stannar ju inte ens upp för att fråga sig själva hur dom själva mår .... och jag skrattar, jag skrattar så hejdlöst åt allt detta och skrattet är fullt av liv. Skrattet är varken kärleksfullt eller elakt. Varken varmt eller kallt. Varken fyllt av smärta eller längtan efter befrielse - död - stillhet - eller frälsning. It's ALL rubish. It's mind. It's nothing but a story (O'Keeffes ord låter i mitt huvud) drop beneath the story, let (your) attention drop beneath the story.

Jackie pratar ofta om den här uppmärksamheten. Denna förbannade uppmärksamhet. Uppmärksamheten är vårt svärd. Vi kan antingen hålla på och stycka upp världen mer och mer med hjälp av detta svärd. Eller så kan vi rikta uppmärksamheten rakt mot källan till allting - OCH HUGGA - ta svärdet och hugga det rakt in i hjärtat.
Jag har ingen aning om det är en bra liknelse. Jag skiter i uppmärksamheten faktiskt. Men den tycks inte skita i mig. Den hänger sig kvar här och pockar på uppmärksamhet. Vill inte släppa taget liksom.
Det spelar ingen roll ifall vi hugger eller släpper .... för uppmärksamheten är bortom orden. Orden kan aldrig fånga uppmärksamheten men uppmärksamheten fångar alla ord.... typ...

Jag har pysslat med den här uppmärksamhets-muskeln länge. Jag kallar den för U-muskeln. Eller bara U. I flera år var jag fascinerad av meditation och framför allt Mindfulness. Mindfulness-åren var häftigt för då kunde jag pilla med U-muskeln dygnets alla vakna timmar. Vardagen var som ett enda stort träningspass där jag på olika sätt erbjöds chansen att träna den här U-muskeln.

Nu kom jag, efter en stunds skrivkramp, till en punkt i den här texten där jag känner att jag skulle behöva anstränga mig. Jag noterar hur hela texten mot min vilja byggts upp till den här punkten, stunden där Björn skall knyta ihop säcken. Det är som en sorts mental klåda. En mental kåthet. Om jag inte knyter ihop bitarna här så att dom tar formen av några fina insikter, då kommer klådan att kvarstå, är det så?
Jag hör röster säga, - men Björn, du är något på spåret här, det är en bra början, fortsätt nu....
Och jag känner i djupet av mitt väsen att nej, jag orkar inte längre.
Hur många varv skall ekorrhjulet behöva snurra?????????????????????????

HUR MÅNGA VARV??????????????????????????????????????

Dom enda ord som får tillträde just nu är - the movie is already in the can.
Relax. Let your attention drop beneaht the story. Let it all go.

Jag orkar inte mer. Jag orkar minnas att jag skrivit så förut. Flera gånger. Och ändå har sökandet fortsatt.
.... det är väldigt stilla här ... en stund .... och sedan kommer ordet desire upp. Jackie förklarade att enda anledningen till att uppvaknandet dröjer (i en specifik person/kropp) är att det fortfarande finns "desires running". Och hon säger. Watch it, see how it works. Och visst ser det enkelt ut. Vi åker med ett varv till därför att det finns begär kvar. Vi styr inte över det. Om vi vill veta hur många varv vi har kvar att åka så kan vi ju titta på filmen, som redan är filmad och klar...

MEN, och klådan blev outhärdlig, en strimma hopp måste få lysa in här på bloggen mitt i mörka december, ... då och då händer det att filmkaraktärer liksom poppar ut ur storyn, ut ur filmen. Och hur går då det till? Jag är helt med på att det inte finns NÅGON som styr detta. Men såhär kan det funka, här i alla fall.
Det finns ett SUG från beneath the story. Och SUGET suger ner uppmärksamheten i djupet och stillheten UNDER STORYN.
Gång på gång på gång.
Och varje gång som uppmärksamheten är där, bortom storyn, så suddas begärens hjulspår ut lite mer. En liten bit i taget. Oundvikligt. SUGET. Det är suget som gör det. Vi kan inte göra något. The Movie is already in the can.

onsdag, december 02, 2009

SUGET

I förra inlägget fann jag mig likna det här suget efter sanning med tungt narkotikaberoende. Det var ett infall jag genast ville radera, men så såg jag att det var en spännande analogi. I morse fick jag ett mail med tips på en Satsang-mp3:a av Adyashanti - "The falling away of personal will". Jag lyssnade precis på den och hoppade plötsligt upp ur soffan för att försöka för att föra samman dessa två - i ett nytt inlägg. Perfekt match. Vem VILL dras ner i heroinmissbruk och dö av en överdos?? VEM???

Adya säger på den här mp3:an av det slutligen bara finns en sak som kan ta oss hela vägen, bortom ett ständigt knarkande på insikter (gosh vad jag börjat ledsna på insikter) och coola medvetandetillstånd. Jag citerar inte nu utan berättar fritt från min upplevelse. Detta enda något lyser och leder oss FURTHER genom Mayas försök att hitta nya, trovärdiga, andliga förklädnader för egot. Nu undrar man vad detta något är. Är det tillit? Är det tro? Är det disciplin?
Nej, detta något är som  ett virus som infekterar vår hjärna och gör oss monomaniskt besatta att ta reda på vad som är verkligt och sant TILL VILKET PRIS SOM HELST. Det är en sorts galenskap som driver oss att vilja veta sanningen OAVSETT HUR DEN SER UT. Om sanningen är nasty, ja då får den vara det.

Mina tankar och tacksamhet går återigen till Wachowski-bröderna för skapandet av den grymma Matrix-trilogin. Den som är galen nog att svälja "The Red Pill" får sig till livs en sanning som är groteskt vidrig ... att vi ligger uppradade där i våra små behållare och utnyttjas som battericeller av maskinerna som tagit över jorden och förvandlat den till ett skräckinjagande helvete.
Självklart vet jag inte om sanningen är nasty. Självklart kan den lika gärna vara ett hav av bliss och extas. VAD vet jag? Jag har ingen aning.

Mina tankar går såhär. Vi har fått en och annan ledtråd om sanningen. T.ex. att sanningen är ATT allt är ETT. Att det i verkligheten inte finns någon separation.
Kan det då verkligen finnas något som heter MIN berättelse, MITT ego? Om allt är ett måste det väl finnas EN berättelse, ETT ego, ETT drama.
Om jag jobbar som en tok med att lösa mina konflikter, bli av med MINA rädslor, släppa MINA fixeringar, rena MINA energier. Vad är vitsen?
Hur kan det finnas en liten story som är MIN story? Hur kan det finnas ett litet drama som är MITT.

Det finns EN story,
ETT drama.
EN mänsklighet.
THE ONE "human condition".

Ok, det var en insikt. Fuck it!
Tillbaka till suget. Det där suget som man inte kan vilja. Ett SUG som stavas FURTHER. Bortom allt jag kan vilja eller inte vilja. Och här tänker jag knyta ihop säcken för det här inlägget håller på att balla ur och bli ännu en stor stinkande hög med insiktsdravel.
Här kommer heroinmissbrukaren in. Vem kan vilja deka ner sig och dö på en stinkande toalett av en överdos. Det kan man inte vilja. Men man sugs in i det. Heroinet är bortom allt förnuft. Heroinet är för vissa hjärnor starkare än viljan. Heroinet kan knäcka alla våra förnuftiga och konstruktiva motargument. Om suget är starkt nog.
Låt mig bara döpa om heroinet till "The Red Pill". Det blir lite snyggare. Inte för att det egentligen spelar nån roll....

Att låta suget SUGA in oss i sanningen. Är det vad detta handlar om? Kanske, kanske inte. Jag vet inte. SUGET bryr sig inte om vad jag vet eller vill eller förstår. Så känns det HÄR. NU.

Som heroin

I kommentardelen till förra inlägget fick jag dom här frågorna från Joakim.

"Jag har ju som dig läst Eckhart Tolle böckerna, kollar på Adyashanti klipp och så vidare och helt enkelt försökt förstå/lära mig vad dom menar med allt i tron att om jag bara fattar blir jag lycklig, men då även min hjärna bara blir snurrigare och snurrigare av allt detta är jag mycket nära på att ge upp sökandet, i alla fall dra ner på tempot lite.
Jag hade en rolig tanke en gång, mycket oseriös men dock, att alla dessa andliga lärarna egentligen inte var ”goda” utan ville att människor skulle ta sina liv, och genom att ”predika” om deras läror som aldrig går att förstå så får det människan att till slut bli tokig och tar sitt liv.

... Är andlighet/Nondualism nått man bör rekommendera för människor? Gör det dem lyckligare? Finns det nått att hämta där? Nondualismen kanske är som vilken religion som helst och skulle kunna vara ”fel”, kanske är det Kristendomen med sina 2miljader anhängare som har ”rätt”."

Det här är vad jag kan säga till dig Joakim. Att du är nära att ge upp sökandet är ju precis vad Adya och Tolle vill. Är du med? Dom vill få dig att ge upp totalt. Så dom skulle nog vara väldigt nöjda med din utveckling... :) Dom säger ju just detta, att du ÄR vad du söker, att du aldrig kan förstå det här. Dom säger gång på gång att detta är bortom/över frågor och svar. Det är bortom kategorier som ond/god, rätt/fel.

Det låter som att jag själv accepterat det här med att sökandet är som att jaga sin egen svans - men så är det inte. Du ser ju själv. Jag skriver gång på gång att - nu är det över, - nu är jag klar, - nu har jag gett upp, och sen är jag igång igen. Jag börjar så smått acceptera att jag inte kan styra det här heller. Hjärnan måste få kämpa emot. Hjärnan måste få en ärlig chans att kämpa till sista blodsdroppen. För det är vad den gör. Kanske ändras faktiskt sturkturer i hjärnan vilket behöver få ta tid. Även om det är uppenbart att t.ex. rätt/fel endast är ett godtyckligt kategoriserande, kommer hjärnan aldrig acceptera det. Det kommer se rött och skrika och härja vilt. För den har ju investerat allt i att ha kontroll på vad som är rätt och fel.

Så det här med Nondualism är något jag tror att dom flesta går in i och ut ur många gånger, fram och tillbaka. För bara några år sedan lämnade jag nästan Nondualismen helt och började bli väldigt intresserad av NLP/Coaching. Jag tror jag berättade det för dig. Men jag sögs tillbaka in i det här. Det verkar vara lite så med dig också. Att du kommer tillbaka och nosar på dom här "grejerna" mot din vilja på nåt vis. Jag känner igen det. Men det verkar vara såhär för dom flesta. När jag säger att vi gör det mot "vår vilja" så menar jag hjärnans vilja. Det logiska tänkande som vill veta vad saker skall leda till ... och om det leder till något som är bra (som lycka) eller dåligt (som galenskap och suicid). Jag har börjat acceptera att hjärnan (den del som skapar illusionen av ego) måste få reagera som den gör på Nondualism. Den måste få försvara sig och testa alla sina överlevnadsstrategier. Tills den  (egot) ger upp totalt. Vad jag ser så slutar man inte alls att fungera. Jag menar Tolle har ju lyckats rätt bra i den här världen. Tjänat sina millar och lever ett ganska soft liv. Så vi behöver kanske inte oroa oss för att hamna på gatan. Inget tyder på det.

Ok, nu skall jag svara på din frågor. Det här var lite uppvärmning:) Att dom här lärarna vill att vi skall bli tokiga och ta våra liv?
Hmm... Vet du, såhär tror jag det är. Dom vill absolut inte att vi skall begå självmord! Däremot vill dom att vi skall ge upp våra försök att vara nåt vi inte är. ... som vadå? ... jo, som ett litet ego som sitter och låtsas ha kontroll på saker och ting.
Men som du har märkt, så går det fint att låtsas vara ett ego med kontroll. Dom här lärarna bryr sig inte. Men när vi börjar känna att vi inte orkar låtsas längre, när vi känner det där starka suget efter sanning, då finns dom där. Då ger dom oss en liten knuff, då säger dom, - sluta låtsas. Var DET som ÄR. Det är helt ok. ALLT är OK. INGEN TING ÄR FEL. Och så uppmuntrar dom oss lite, och säger, du kommer (troligen) inte få en hjärnblödning och dö. Du kommer bli fri. Du ÄR FRI. Redan.

Nu till frågan om man kan rekommendera Nondualism till andra människor, t.ex. till sina vänner. Bra fråga. Jag har försökt några gånger men det har egentligen inte gett något. Man dras till det här. Eller inte. Ingen behöver ledas till det här.
Ingen vill ledas till det här. 
Vissa säger att Sanningen hittar oss när vi är mogna. Kanske är det så.  Ibland drar något annat mer. Som familj, jobb etc. Man låtsas vara någon och låtsas att alla våra låtsaslekar är superviktiga. Det kan hålla på i många år. Men har man en gång fått smak på DET här, ja då är det nog lite som för heroinister. Jag såg en gång en dokumentär om en man som hade blivit ren och varit det i många år. Han hade försonats med sin familj och han drev nån sorts stödverksamhet för andra rena heroinister. Hela han var en riktig framgångssaga. Och så plötsligt en dag. Och ingen fattade någonting, så föll han tillbaka. Och dog inom kort av en överdos.

Såhär tror jag det är med Nondualismen. Har man en gång fått smak på det så glömmer man det aldrig. Det finns ett sug där. Ett sug efter sanning. Hur många år man orkar tro på att det är viktigt att leka låtsaslekar - det varierar. Men suget vinner till slut för det är starkare än hjärnan. Sanningen vinner alltid.

Jag inser att jämförelsen med heroin är något bisarr. Att man kan ta illa upp. Och att dom som varit i eller nära ett heroinmissbruk inte tycker att detta är något man leker med. MEN, jag låter det stå, för det säger något om hur mäktigt det här suget efter sanning är. Och det säger något om hur vi kan gå in i och ut ur det här sökandet. Fram och tillbaka. Och det säger något om att Nondualism inte är en lek. Det är på riktigt. It's the REAL DEAL. Och det säger något om att det andra livet i jämförelse med Sanning, faktiskt är en låtsaslek.

Det är svårsmält. Jag vet. Och det är därför det tar sån tid. Det är därför man studsar ifrån DET här gång på gång. Men jäklar vad starkt det är.
UA-3343870-1