torsdag, december 30, 2010

Tomma ögon

Snart kommer nyår och då brukar vi se tillbaka på året som gått....
(Hahaha, den här texten börjar som en riktigt seg nyårskrönika.) Jag tänker på alla ansikten jag ser i mitt arbete på apoteket. Ansikten med tomma ögon. Ögon tomma på drömmar, tomma på mening. Ögon tillhörande kroppar som väntar på att tankas med kemisk glädje. Det är ju klart att jag blir glad när jag ser ögon som glittrar. Människor med stjärnor i ögonen (som jag hörde en personalrekryterare för en apotekskedja säga att hon letar efter). Människor som bubblar över av entusiasm över att finnas till. Det spelar ingen roll vad man ber sådana människor att göra. Säger man, - Du har en timme på dig att gräva ett hål i marken och vi förväntar oss att det skall gå att begrava minst 10 utbrända kollegor där, ja då gör dom det, gladeligen, med glittrande ögon. Dom är bara så glada och stolta över att få vara vara till lags och visa sig duktiga. 

Men det slår mig nu att dom här tomma ögonen, dom är mycket mer intressanta än dom med stjärnor i. Mycket, mycket intressantare. Vi vet alla hur det känns. Vi skådar framåt i den fiktiva framtiden och ser målbilder. Och ingen målbild känns meningsfull. Vi ser tillbaka, letar efter något minne att glädjas åt, någon bedrift vi kan känna oss stolta över, och vi hittar ingenting. Inte just då, när våra ögon är tomma, då ser vi ingen ting - INGEN TING - som betyder något. ALLT är tomt. ALLT är ett. ALLT är fullt. ALLT är perfekt. Men vi vet inte då att vi redan vet detta.
Om någon kommer med verktygslådan och säger, - Se så, det här skall vi fixa, det har bara lossnat lite grejer här. Meningsfullheterna har ramlat av och ligger här och skramlar, jag kan hjälpa dig att skruva fast meningsfullheterna igen. Ja då blir det just det. En konstruktion som känns just så, som en konstruktion. 
Vi ser tillbaka. Vad har egentligen hänt. Vad av allt detta som jag upplevt har förändrat mig? Hur har jag förändrats? Och vi kan inte se det. Vi är samma kille eller tjej som vi alltid varit. Ingenting har hänt, egentligen. Åren gick. Till ingen nytta. Och kanske kommer många fler år att gå - till ingen nytta. Tomt. Tomt känns det. Ödsligt. Ensamt. Frånkopplat.

I det här läget går många till doktorn. Och doktorn säger, jag kan ge dig lite kemisk glädje. Om du vill kan du få hjälp av en samtalsterapeut med att skruva fast dom meningsfullheter som lossnat. Och snart kommer dom in på apoteket. Ännu tomma i ögonen. Och jag har börjat älska dom här tomma ögonen. Dom är så vackra. Jag tror dom är andliga sökare. Rätta mig om jag har fel! Jag tror dom har fått korn på det som alltid är här. Dom kan inte längre fokusera på allt detta som kommer och går. Dom har tappat aptiten på det som kommer och går. Dom är hungriga. Hungriga på sanning. Dom är vidöppna. Redo att se det som alltid är här. Och dom ser DET redan. Dom ser DET överallt. DET som alltid är här. Men ingen har pratat med dom om DET. Det verkar som om dom är mogna för Nondualismen. Men jag misstänker att dom ändå har en bra bit kvar. Dom är nämligen fyllda av skam. Dom är proppfyllda med föreställningar om att dom borde älska det som kommer och går. Det är vad jag tror. Rätta mig om jag har fel! 

Vi är sociala varelser. Vi är nätet. Nätet av åsikter om rätt och fel. Vad vi bör och inte bör tycka eller göra. Och vi bör njuta. Vi bör brinna. Brinna för det som kommer och går. Få är dom röster som sagt till oss att vi skall vara hungriga på DET som alltid är här. Få har sagt att det uppenbaraste, det enklaste, DET som vi alltid är, betyder något. Men rösterna finns. Dom finns inom nondualismen. Sanningsfreaken. Men hur många har hört dessa röster? Jag menar, hur många av dom som kommer till mig med tomma ögon för att tankas på med kemisk glädje har hört dessa röster?. Och vad är denna kemiska glädje om inte en kemisk hjälp till att återigen förtrollas av det som kommer och går. Dom tomma ögonen är inte längre helt förtrollade av Maya. Denna evigt föränderliga dröm har förlorat sin tjuskraft. 

Jag tänker på Jed McKenna som i sina böcker, speciellt den första, - Spiritual Enlightenment, The Damnedest Thing - skriver att depression är en bra sak för den som är hungrig på sanning. Han skriver att det är ett första och nödvändigt steg. Tron att vi är på väg någonstans är befängd. Den är barnslig. Depressionen är växtvärk. Andlig växtvärk. Den dova smärtan i depressionen kommer från skammen. Om någon bara berättade att det skall vara såhär, du skall känna så här, (du har ju för fan upplevt det som kommer och går i decennier, du BORDE vara mätt nu) då tror jag att smärtan skulle avta betydligt. Men ingen säger det. Dom få röster inom nondualismen som säger det är så svåra att höra. Även om vi som är inne i DET HÄR tycker oss se internet svämma över av dessa röster så har mina kunder med dom tomma ögonen aldrig hört dom. När Mooji, en av dom största kändisarna inom Nondualismen kom till stockholm, gapade många stolsrader i Årsta folkets hus tomma. Dom flesta som var där tillhörde den Sangha som reser runt i världen med Mooji. En del var ditresta från andra länder och antalet svenskar, som kunde representera mina kunder med dom tomma ögonen, dom var ytterst få. 

Jag älskar tomma ögon. Jag vill bara säga det. Trots att jag fortfarande blir glad av glittrande ögon så älskar jag dom tomma ögonen mer. För dom är hungriga på samma sak som jag. DET som alltid är här. Det är min gissning. Rätta mig om jag är helt ute och cyklar!
Vem skall säga till dom tomma ögonen att det är ok att inte förtrollas av det som kommer och går? Vem har det språk som behövs för att nå fram? Ibland önskar jag att jag hade det. Men det är så många lager av föreställning kring skam och skuld som behöver borras igenom. Lager som jag har dålig koll på. Jag har mina egna lager att borra mig igenom. Jag gör det i stillheten. I meditation. Jag gör det genom att skriva. Jag gör det genom att prata med er - kära läsare av denna blogg - som också är hungriga på DET som alltid ÄR. Jag älskar er för att ni delar min hunger! Jag älskar denna hunger. Jag älskar DET som alltid är. 

måndag, december 13, 2010

Borde jag skaffa mig ett liv?

Söndagen den 6:e januari 2008 skrev jag det första inlägget på den här bloggen. Trots att det handlade om Coaching nämnde jag orden meditation och mindfulness. Redan i det andra inlägget den 7:e januari skriver jag om uppvaknande, upplysning, nuet, Eckhart Tolle, Adyashanti m.m. Och så har jag hållt på sedan dess. 415 inlägg har det blivit och 2750 kommentarer. Herregud!! :)

Jag skall "herreguda" lite mer nu och säga att det här inte var första gången jag skrev om det jag senare kommit att rubricera med ismen Nondualism. Detta skrivande drog igång på allvar sex år tidigare och ägde rum på internetforum, andra bloggar och i mailkorrespondens.

Har allt detta skrivande förändrat mig på något vis?
Vad har jag kommit fram till så här långt?

Det finns ingen relation mellan mig (vattnet) och mitt liv (vågorna).

Det är vad jag har kommit fram till. Därmed har jag också kommit att se att ingenting, inte ens denna upptäckt, har förändrat mig på något vis. Det är faktiskt tack vare denna upptäckt som jag inser att jag inte förändrats ett dugg. Jag är precis densamma som satt och skrev om Anthony Robbins den där januaridagen 2008. Jag är oförändrad, orörd, opåverkad av alla insikter, utsikter och avsikter. 

Den här upptäckten gjorde jag när jag låg i soffan den 11:e oktober i år. Det jag upptäckte var att jag vetat det här hela tiden... Ändå är jag fortfarande stum av förundran. Jag är faktiskt helt förbluffad. Jag kan inte fatta det! Jag får inget grepp om det! Inte heller verkar jag kunna formulera det på något begripligt sätt.

Men önskan att kunna formulera upptäckten finns här (även om ingenting förändras av ett misslyckande eller en framgång....) 

Upplevelser är som vågor som kommer och går. Många säger att sanningen inte är något man kan förstå. Dom säger att man måste uppleva sanningen - i sitt hjärta, i sin kropp. När man sedan upplever sanningen så "lever" man den i stället för att bara prata om den.....
Med andra ord ... nondualistiska bloggar är en sorts andra-sorterings-sanning ...

Detta sätt att se på sanningen - som något som skall levas, istället för att pratas om - kommer ur en förståelse.  Denna förståelse säger att sanningen är en upplevelse som kan komma till oss, för att sedan manifesteras i vårt sätt att leva. Vad är fel med denna förståelse? Jag vill inte säga något om rätt eller fel just nu, bara att det inte är en förståelse som har något att göra med det jag upptäckte i soffan den 11:e oktober.

Det är lätt att förstå att vattnet inte kan ha någon relation till vågorna. En relation kräver separation. Separation kräver en gräns. Visa mig gränsen mellan vattnet och vågorna! Det är nästan som en zenkoan. Kanske något att meditera över innan man somnar på kvällen. Vattnet OCH vågorna ... det låter som två men är det verkligen så?
Från vågornas perspektiv finns ett sorts beroende av vattnet. Det gör stor skillnad för vågorna om man skulle ta bort vattnet.... Men vattnet blir inte mindre vatten för att vågorna försvinner. Hur vågorna ser ut förändrar heller ingenting för vattnet. 

Vågorna är beroende av vattnet men vattnet är inte beroende av vågorna. En relation bygger på ömsesidigt beroende. Mellan vattnet och vågorna finns inget ömsesidigt - det låter som två, men är det verkligen så?
Det är lite samma sak med solljus och månljus. Månens ljus är beroende av solen men solens ljus är inte beroende av månen. Ömsesidigheten saknas också här - det låter som två, men är det verkligen så?

Nu har jag byggt upp det lite snyggt här för slutklämmen. Upplevelsen i soffan, vad är min relation till den upplevelsen?
Jag skrev förut att den här upplevelsen inte hade något mig mig att göra. Hur kan jag påstå något sådant?
Jo, soffliggande är precis som vågor eller månljus. Soffliggandet är helt och hållet beroende av mig, men jag är inte beroende av soffliggande (även om jag tycker mycket om det .... ) 

Jag är jag oavsett om jag ligger i soffan, i jacuzzin eller i rännstenen. Ingenting kan göra mig till mer eller mindre jag - på samma sätt som inga vågor kan göra vattnet till mer eller mindre vatten - på samma sätt som inga månar kan göra solen till mer eller mindre sol. 
Jag och soffliggande ser ut som två, men är det verkligen så?

Det som gör mig verkligt stum av förundran är att inte heller världshaven eller alla solar i universum har något med mig att göra. Haven, stjärnorna och universum uppstår och försvinner i mig....
Visst vore det festligt om detta handlade om megalomani !? Man jag kan inte se det så. Detta handlar om det som aldrig inte är här, om att jag är det som aldrig inte är här. Det är ju bara för uppenbart. Jag är aldrig inte här - med eller utan epistemologiska påståenden om motsatsen. Jag är här innan någon säger - Jamen du fattar väl att universum fanns långt innan du blev till och att det kommer finnas kvar när du är död och begraven? - jag är här medan jag begrundar detta påstående och jag är här när jag tröttnat på att begrunda det. 
Jag är aldrig inte här. 

Jaa, så här sitter jag nu och påstår att mitt liv inte har något med mig att göra. Det låter kanske konstigt men begrunda följande påstående: 
- Jag är här antingen jag har ett liv eller inte. Hur kan man säga att man inte har ett liv? Livet är väl inget som kommer och går? Jo, det verkar faktiskt vara det. Begrunda även följande:

Jag menar, hur många gånger har jag inte tänkt - Det här är ju inget liv! 
Hur många gånger har jag inte undrat - Hur har livet bara kunnat gå mig förbi? 
Hur många gånger har jag inte hört - Skaffa dig ett liv (för helvete), istället för att bara sitta där och skriva om livet .... 

Allt det här handlar egentligen om det lidande som mal på i bakgrunden så länge jag tror att jag har en relation till mitt liv. Det handlar också om att detta lidande kan upphöra om man acceptera det uppenbara - att en sådan relation inte existerar. Det är lika omöjligt för mig att ha en relation till mitt liv som det är för vattnet att ha en relation till en våg. En relation bygger på separation. Så var går gränsen mellan vattnet och vågen? Det verkar finnas två, men är det verkligen så?
Sist men inte minst, vilka problem kan jag fortfarande älta när det blir uppenbart att det inte rör mig ryggen hur mitt liv utvecklas, invecklas eller avvecklas...?

Jag kan säga av egen erfarenhet - och här duger inget annat än total ärlighet - problemen försvinner inte, dom löser sig inte alltid, det kan fortfarande kännas jobbigt, men jobbigheten kommer och går på ett annat sätt. Den får en annan, lättare karaktär. Jag  har varit helt enorm på att älta problem, nästan världsklass. Men nu har jag lagt av mig, jag får inte upp farten längre på ältandet. Och om jag får upp lite fart så tappar jag väldigt snabbt orken. Jag var mycket uthålligare förut.
Den främsta skillnaden är nog att det jobbiga kommer och går snabbare. Som skurar. Och när skuren är över, ja då är den över. Och hela tiden finns den där, vissheten om att jag aldrig inte är här, och att jag är oberoende av hur mitt liv utvecklas. Ingenting som händer kan göra att jag blir mindre jag eller mer jag.
Förutom att försöka uttrycka det här, känner jag en stark önskan att följa Moojis råd - dag efter dag efter dag - det är typ att jag egentligen vill göra -

"Baptize your mind in the heart of being, over and over again." 
                                                                                       Mooji

lördag, december 11, 2010

Aldrig inte här

Är du vaken?
Såklart du är.
Det finns inget som heter (andligt) uppvaknande.
Eller finns det?

Under rubriken inspiration (till höger i bloggen) står namn på några kändisar inom nonduality. Tunga namn som Eckhart Tolle, Byron Katie och Adyashanti. Varför dessa namn och inte namnen på vänner och värdsliga lärare som inspirerat mig. T.ex. Harald Thedéen, professor i violinspel på Kungliga Musikhögskolan. Så fort den mannen kom in i ett rum blev det ljusare och klarare. Hans intelligens, charm och värme lyfte alla. Hans passion för pedagogik smittade. (Han undervisar inte längre då han drabbats av stroke för några år sedan) På vissa av hans masterclass har jag sett verkliga mirakel hända. Jag minns en tjej som med sitt fiolspel sade - ursäkta mig, men jag skall inte ta plats, jag skall inte uttrycka mig själv, jag skall försöka vara osynlig. Och Harald bara älskade den här tjejen för han såg vad hon hade inom sig och han skapade den totala trygghet hon behövde för att låta sitt uttryck flöda ut i rummet. Hon vågade visa sig själv, naken och vacker i sitt uttryck, hon berörde oss, hon vågade låta blodet pumpa genom kroppen, där fanns passion, där fanns gnistrande temperament, där fanns patos, där fanns den spelteknik som krävdes, där fanns en fullfjädrad artist och musiker och allt detta trollade Harald fram genom att ... ja, hur gjorde han? Han var Harald helt enkelt. Jag har mött många människor som inspirerat mig på liknande sätt. Varför nämner jag inte dom?

Jag nämner dom här andra namnen därför att dom pratar om det som alltid är. Det som ALDRIG INTE ÄR. 
Vakenheten, det tillstånd som vi tror att vi skall uppnå genom att gå på Satsangs, läsa böcker etc. är aldrig inte här. Att vakenheten aldrig inte är här sägs på alla Satsanger värda namnet. Att vi redan är det vi söker står i alla nonduality-böcker värda namnet. Att läraren inte är något vi andra inte är, sägs av alla nonduality-lärare värda namnet. Detta handlar ju om just detta - det som ALDRIG INTE ÄR.

Med den här bloggen vill jag försöka säga något om det som aldrig inte är.
Inspiration kommer och går. Konstnärligt uttryck kommer och går. Modet att öppna sitt hjärta kommer och går. Modet att manifestera sin fulla potential kommer och går. Det är därför som Harald Thedéen inte står med under rubriken inspiration.

Men uppvaknandet då?
Finns uppvaknandet också med i kategorin fenomen som kommer och går?
Jag påstår att det inte gör det. Vakenheten är aldrig inte här. Vakenheten ÄR det som aldrig inte är här. 

Varför lider vi? 
Jag vill påstå att vi lider för att vi fokuserar på det som kommer och går. Jag påstår att vi lider därför att vi av många olika anledningar ignorerar det som aldrig inte är här. 
Den främsta anledningen är nog att det som kommer och går är så spännande, så underhållande, så intressant, så utmanande. Det som kommer och går är helt enkelt så jävla fängslande. Ärligt talat. Det som kommer och går är en helt makalös show! Vi sugs in i denna show och har ingenting att sätta emot. Och när vi är där inne i showen, helt fängslade, då lyssnar vi inte när någon frågar - Har du lagt märke till det som aldrig inte är här? Och om vi lyssnar så fnyser vi. Vi säger - ja, so what? Jag är alltid här. Jag vet det. Tack för upplysningen! 

Men ärligt talat, man kan ju inte säga att man skall börja fokusera på det som aldrig inte är. Det som aldrig inte är kan för det första inte vara ett objekt som dyker upp i mitt medvetande. DET kan inte vara något jag kan fokusera på. Men ändå .... ändå .... 
Jag saknar förmågan att uttrycka detta. Namnen under rubriken inspiration däremot, dom kan uttrycka det - om än på ett indirekt sätt. Dom har sina knep. 
Allt jag kan göra är att uppmuntra alla (som vill bli fria från lidande) att lyssna, läsa och ta del av det som dessa namn har att säga. Jag kan också berätta hur min hjärna rör sig runt det den inte kan greppa. Jag hoppas att detta kan vara till glädje för någon. 

Om jag är rastlös kan jag t.ex. fråga mig - Vad är samma nu som när jag var lugn? Eller om jag är lugn frågar jag mig, - Vad är samma nu som när jag var rastlös?
Och jag bara vet att något är det samma. Jag bara vet att något är totalt opåverkat. Och jag väljer att kalla detta något för - DET SOM ALLTID ÄR. 
... och jag bara vet att det är jag ...

Hur vet jag att något är opåverkat? Hur känns detta något som är opåverkat?
Herregud, det känns som, .... alltså, allt jag kan göra är att skratta lite för mig själv. Det är så jävla obvious. Ingen kan missa det. Ingen har någonsin inte tittat rakt på det som alltid är. It's never not here - som för övrigt är en mycket trevlig site för alla som är intresserade av Nonduality. 

Jag kan bara göra det som alla andra gör - prata runt det som alltid är. Det är därför uttrycket - aldrig inte här - är bättre. Det visar att vi inte kan prata om det direkt, bara indirekt. 

lördag, december 04, 2010

Could it be ... this boring moment?

Nukunu har en välkomst-text på sin hemsida som jag älskar. Jag har under åren kommit tillbaka till dom här orden många gånger:

Man himself is truth!
In a moment of total presence, in a moment of silence,
in a moment of no grasping and rejecting - it is suddenly obvious.

It has been there all the time, silently waiting.
Truth is very respectful. It does not interfere. It can wait for eternity.
As long as we are busy "looking" for the truth, it waits until we are ready to dissolve and be it.

It is not a verbal, intellectual understanding; it is a shift in consciousness.
A change of reference point. Instead of living as a separate individual that is aware,
suddenly you realize that you are awareness itself.

Idag är det orden - It (truth) has been there all the time - som sjunker in lite djupare. 

Jag älskar att Nukunu i den här texten använder ordet sanning. Det är det ordet jag vill använda nu.

Men jag fick lust att städa lite först, i hjärnans virrvarr av associationer. 
Jag börjar med en mjuk inflygning, en reflektion kring ordet sanning. Det är nämligen inte oproblematiskt att idag, år 2010, prata om "sanningen". Det finns många skäl till detta. Ordet sanning får våra hjärnor att associera till mindre bra saker. En association är - något som är ristat i sten - Är det inte så att vi misstror allt som är statiskt? Vi vill prata process och dynamik. Vill vill prata liv. 
Vi vill tro att allt rör sig - snabbare och snabbare.
Vi vill tro att allt förändras - snabbare och snabbare. 
Jag menar, det är ju så kulturen är. Varför förneka det?
Låt oss flöda med i det, säger vi till varandra. Låt oss gilla läget. Ordet "sanningen" låter osexigt, det låter reaktionärt. Det låter som ett tröstpris för dom andra som får mjölksyra och inte orkar hänga med när vår kultur rycker i uppförsbacken. Sanning låter som en snuttefilt för dom svagsinta och räddhågsna.
Men sanning låter också blodigt, som korståg, som döda i Guds namn, hjärntvätt, sekt .... blääää

Om vi nu måste dras med ordet sanning vill vi åtminstone att den skall vara skräddarsydd. Designad att passa just vår unika personlighet. Vi vill välja den själva på samma sätt som vi väljer allt annat. Vi är barn av multi kulti, vi är pluralisterna, ju fler olika sanningar desto hääärligare. Inget är absolut sant, allt är relativt ... sant. Vi är barn av postmodernismen. Ingen har rätt, ingen har fel - förutom dom som hävdar motsatsen....

Usch, det här blev ingen mjuk inflygning alls. Det blev lite skakigt, lite koffeinförgiftat...
Kontentan är att jag struntar i alla dom här associationerna och kör på med ordet sanning. Utan att skämmas.

Det är ett otroligt påstående att sanningen redan är här. Att vi alla ÄR sanningen är ett ännu mer otroligt påstående. Men precis som Nukunu skriver, det handlar inte om intellektuell förståelse. Inte heller handlar det om tro. 

Det flesta av oss har kommit in på det här med sanning via någon form av meditation. Och när vi smakat stillhetens sötma börjar det trots allt sjunka in. Först som en insikt. Ja men det är klart, säger vi, att stillheten är här hela tiden bakom världens larm. Vi börjar inse att sanningen har något med stillhet att göra. Vi ser klart att sanningen är ordlös. Vi dras mer och mer till stillhet. 

Men det finns ett liv efter meditationsretreaten. Och då dyker dom upp igen. Dom olika tillstånden. Tillstånd av tankeloopande. Tillstånd av rastlöshet. Tillstånd av leda. Och vi säger till oss själva - Men, så här kan väl inte sanningen kännas?

Och nu har Nukunu gjort något genialt med sin hemsida! Längst upp på sidan står orden - Could it be ... this boring moment?

Alltså ... wow ... jag älskar det!
Vårt tänkande ställer till det för oss. Så är det ju bara. Kan det vara så att vi sätter likhetstecken mellan sinnestillståndet stillhet och sanningen?
Jag har definitivt gjort det. Det är så lätt gjort. Det är såå nära sanningen. Men ändå så långt ifrån. 
Vi säger, när allt är stilla i mig, då stämmer det nog att jag är sanningen (även om det känns som blasfemi att säga det högt). Men när jag känner leda och rastlöshet, då kan jag väl inte vara sanningen?

Låt oss nu prata om vad som är ristat i sten. Vi vet alla att NÅGONTING ändå, trots allt, är ristat i sten. Det finns en sak vi inte aldrig kan förneka. "Can you ever deny the simple fact that you are here?" frågar John Sherman (en lärare jag lyssnat mycket på de senaste veckorna) Visst, vi kan spekulera kring om jag som person är en mental konstruktion eller inte. Vi kan säga att jag som mental konstruktion kommer och går i medvetandet. Men den nakna känslan av att vara närvarande kan vi aldrig förneka. Vi VET att vi alltid är här oavsett hur vi känner oss. 

Vi är här när vi insvepta i rökelse badar i stillhet. 
Vi är här när vi tankeloopar. 
Vi är här OCKSÅ när vi inte vill vara här. 
Vi är här när vi dagdrömmer oss bort. 
Vi är här när den kemiska cocktailen i våra hjärnor gör det röda rödare, det blåa blåare och tapetens strukturer framträder med kristallklar skärpa. 
Vi är här när hjärtat öppnas och tårarna strömmar. 
Vi är här när rummets negativa energier tycks förgifta hela vårt system och förvandla allt till ett segt slem av missmod.

Vi är alltid här.
Det är fan ristat i sten.
Gilla läget eller låt bli.
Du är här ändå.

Och DETTA faktum slukar oss. Om vi låter det. Det slukar oss även om vi inte låter det. Förr eller senare. 
Det är sanningen. Det är det som alltid är här. 
Sanningen är det som är här när alla insikter är glömda. 

Jamen, det vet jag väl. Det är väl ingen big deal?
Så säger vi så länge vi orkar göra motstånd.
Men som Nukunu säger. Sanningen väntar. "...until we are ready to dissolve and be it"

Och hur känns det då? När vi lösts upp och blivit sanningen?
Hur känns det?
Herregud!!

Ser ni loopen?

Det känns som att oavsett hur det känns så har det ingenting med mig att göra. Jag är orörd, opåverkad.

Och hur känns det?

Faktum är att du redan vet hur det känns. Det känns som du. Som den du alltid är oavsett hur du känner dig. 

fredag, december 03, 2010

Jeff Foster sticker ut hakan

Nonduality-världen är som vilken värld i världen som helst.
- Ankdamm om man vill ... oas om man vill.
I perioder har jag haft hyfsad koll på på de olika namnen som befolkar denna värld, vem som skrivit den senaste boken osv. Men dom senaste åren har jag haft rätt dålig koll. Det blir mycket av det där "me-too-syndromet" som framför allt ses inom akademisk forskning. Vissa namn dyker upp som medförfattare till ett absurt stort antal artiklar. Alla vill associera sig med dessa stora forskar-namn. Alla vill göra forskning på det som är hetast just nu och komma fram till i stort sett samma sak från en något annorlunda utgångspunkt. Det är "me-too-syndromet".
Jag tycker mig ha sett något liknande inom Nonduality-världen. Det finns t.ex. en engelsk Nonduality-lärare och författare som heter Tony Parsons. För att leka lite med parallellen till forskningen kan man säga såhär. Tony Parsons har kommit fram till att det inte finns "någon" någonstans som kan göra någonting. Nu verkar det trots allt finnas ganska många "någon" därute som influerats av Tony Parsons och skrivit egna böcker som säger samma sak med ungefär samma ord. Nästan alla dom här böckerna har några berömmande från Tony Parsons på bokomslagets baksida.
I denna värld finns det som i alla världar vissa regler samt personer som ser det som sin uppgift att se till så att ingen bryter mot reglerna. Dessa personer har skämtsamt kallats "The Advaita Police". En regel i Nonduality-världen är att man skall vara försiktig med att säga meningar som börjar med "jag". Vill man gå säker för Advaita-Polisen är det bäst att uttrycka sig på följande sätt. - Det tycks finnas en person här som bryr sig....

Nu har Jeff Foster, ett av dom stora namnen i den här världen stuckit ut hakan och skrivit något riktigt, riktigt bra. Min gissning är att detta kommer bli ett mycket besvärligt fall för Advaita Polisen.


- 'I am officially no longer an 'Advaita teacher' or 'Nonduality teacher' - if, indeed, I ever was one. Life cannot be put into words, and however beautiful the words of Advaita/Nonduality are, they must be discarded in the end. I could never claim to be any sort of authority on this stuff. I will continue to speak, to sing my song to those who are open to listening, but gone is the need to adhere to any tradition, to use Advaita-speak to avoid real, authentic human engagement, to pretend that I am in any way more or less special than you, to kid you that i know more than you, to play the 'teacher' by refusing to meet you in the play, to stop listening to you because i see you as 'still stuck in the dream' or 'still a person'. This message is about love, in the true sense of the word - otherwise it is simply nihilism masquerading as freedom. The 'Advaita Police' reply 'Who cares?'. I say I do. I do. 

-- Jeff Foster


Min gissning är vidare att detta kommer öppna upp Nonduality-världen för människor som tidigare skrämts bort av detta analretentiva tjat om personliga pronomen.

Jag tror inte det behövs, men jag vill ändå förtydliga att jag älskar Tony Parsons böcker, jag älskar alla dom här andra böckerna också som fått Tony Parsons välsignelse på omslagets baksida. Jag tror inte att Jeff Fosters budskap egentligen kommer ändras efter hans senaste tillkännagivande. Det kommer bara bli något öppnare, mer avslappnat och tillgängligt. Det är min gissning.

- Vem bryr sig om mina gissningar?
Jag vet inte. Du kanske?

onsdag, december 01, 2010

Spiritual bypassing och andra hjärnspöken

Här sitter jag.
Jag tittar tillbaka på vägen jag gått. Det är förbluffande. Absolut ingenting har hänt. Ingen sträcka har tillryggalagts. Inga höjder har uppnåtts. Inga lågvattenmärken.
Här sitter jag. Ingenting har egentligen hänt. 
Men Gud vad jag har hållit på! Med allt möjligt. 

Insiktsleken. Meditationsleken. Fixa-mig-själv-leken. Utveckla-mig-själv-leken.
Avveckla-mig-själv-leken.
Terapileken. Bli-nåt-leken. 
Alltid-bara-kunna-vara-det-jag-redan-är-leken. 
Fixa-andra-leken. 
Låta-bli-att-fixa-andra-leken.
Säga-ja-till-allt-leken. Säga-nej-till-allt-leken. 
Inte-leka-några-lekar-leken. Vända-på-stenar-leken. 
.... Titta-på-alla-lekar-jag-lekt-leken.... aaaaaahh

Gud vad jag har hållit på!
Gud vad jag håller på!
Vad vi alla håller på. 

Och här sitter vi ändå. "Untouched" säger Mooji. 
"Unaffected".
Och jag kan bara hålla med.

Vissa lekar har dom senaste åren känts extra viktiga. Men här sitter jag. Untouched.
En av dessa lekar är ..... fatta-vad-spiritual-bypassing-är.... 

Vad är spiritual bypassing?
Alltså, det spelar ingen som helst roll vad det är. Men det verkade viktigt. Spiritual bypassing är ett spöke. Men när man möter det på vägen känns det på riktigt. Man blir uppjagad. Man säger till sig själv - Aj fan, det här är ju inte bra. Vad är det jag håller på med!? Så här kan jag inte hålla på! Jag måste gå till botten med det här. Jag måste sluta bypassa. Jag bestämde mig för att sluta med det. Jag misslyckades med att sluta med det. Jag sade åt andra att sluta med det. Sedan tyckte jag att alla kan få hålla på med vad fan dom vill.
Gud vad jag hållit på!
Och här sitter jag nu.

Jaa, här sitter jag nu. Som jag alltid gjort. Untouched. Unaffected, som Mooji säger. Han säger att det alltid är så. Och jag vet att det alltid är så.

Hursomhelst. Spiritual bypassing är ett lurigt spöke. Men det är ett spöke. Det är inte ens ett spöke. Det är ingenting. Men när det dyker upp känns det viktigt. Det känns på riktigt.

Jag blev så jävla knäckt när jag stötte på begreppet spiritual bypassing. Allt blev så jobbigt. Dom som pratar om spiritual bypassing brukar säga såhär ungefär:

- Vi har alla varit där, (lille vän), så säger dom.
- Life is scary, så är det för oss alla. Och att vara i det där som aldrig förändras, som alltid är detsamma, som lyssnar till alla ljud, DET är som värsta lugnande tabletten.Mjuuuuukt blir det. Som bommmmulllllll... ......ull..lull.llullll..... aaaaaaahhh.... 
Att vara i det permanenta som upplever hur allt förändras men inte själv förändras, det är peace. Piiiiiiiiiiiiissssss. Aaaaaaaaahhhhh.
Så säger dom. För att visa att dom förstår hur vi kunde kunde börja med spiritual bypassing. Vi är ju bara människor. Det är så vi är ihopskruvade, vi undviker smärta och söker njutning. Inget konstigt. Och när vi börjar med meditation och medveten närvaro och hela surven, ja då integreras dom grejerna i vår grundprogrammering som är just - undvik smärta och sök njutning. 
Och då, när vi sitter där och känner oss förstådda, om än lite klappade på huvudet, så slänger dom det i ansiktet på oss. - Men det där är ju barnsligt, säger dom. Det har inget med uppvaknande att göra. Det gäller att vakna upp ur sin grundprogrammering och våga konfrontera smärtan! För att vakna upp måste du sluta gömma dig och istället våga vara i livet i all sin hisnande och skrämmande livfullhet. För att vakna upp måste du sluta gömma dig i det gottiga bara-vara-ruset.

Gud vad vi håller på!
Hahahahaha....
Vi gör det inte lätt för varandra vi människor. Vi gör det inte lätt för oss själva. 
Men vad spelar det för roll. Här sitter vi ändå. Untouched. Unaffected. Som Mooji säger. 

Men genom all nonduality löper ändå en röd tråd som är totalt omöjligt att missa - det må vara zen, taoism, advaita, you name it, - och den röda tråden är .... Sanningen är redan här. Du är sanningen. Du kan aldrig uppnå sanningen eller förverkliga den eller manifestera den eftersom den redan är allt som är .... Du är redan allt som är. 
Du kan aldrig tänka dig fram till sanningen. Du kan inte ens tänka dig bort från sanningen. Den är överallt. Den är allt som är. Vad du än gör, vad du än låter bli att göra, så är du sanningen. Allt är samma sak.
BLA BLA BLA BLA HA  HA HA HA

Gud vad vi håller på! 
Gud vad vi dräller omkring med wisdom-one-liners. Wisdom-one-liners står som spön i backen i vissa andliga sammanhang. På vissa bloggar ....

Och här sitter jag. 
Untouched. Unaffected. 
Jag hör Mooji säga, med sin sköna karibiska accent, UNTOUCHED. UNAFFECTED.
(Som en parentes här vill jag tipsa alla om Moojis guidade meditationer som bl.a. går att köpa på hans hemsida. Dom är guld.)

Nu har jag pratat om spöket - Spiritual bypassing - och kan nämna ett spöke till. Ett riktigt stort fett spöke. Det handlar om relationen mellan det absoluta och det relativa, mellan det tidlösa och tiden, mellan det formlösa och form, mellan det oföränderliga och det föränderliga ...

Men hallå!?
Varför är det så svårt att slappna av i det uppenbara? 
Här sitter jag.
Untouched. Unaffected.

Gud vad jag hållit på!
Gud vad jag hållit på med relationen mellan källan och manifestationen.
Gud vad jag snurrat in mig i frågar som:
- Hur kan jag manifestera den här klarheten i min vardag?
- Hur gör man för att det här klara ljuset skall kunna lysa upp i denna värld av förvirring och dunkel?
- Hur kan mina tankar och känslor bli förädlade av den här klarheten?
- Hur kan mina handlingar stämmas till resonans med detta klara flöde?

Jag gud vad man kan hålla på! 
Hålla på och fråga och vända och vrida. Och leka. Det är väl en lek antar jag. Men gud vilken jobbig lek. 
Jag menar, här sitter jag ju. Untouched. Unaffected. 
Vad spelade det för roll? Allt detta pillande.

Det blir också så uppenbart att det kan få fortgå, detta lekande. För det fortgår ju. Hahaha. Men jag ville gärna att det skulle behöva mitt tillstånd. Min acceptans. Jag ville att Universum skulle stanna upp för ett ögonblick och säga - Hör upp universum! (ropar universum till sig självt ... typ...) - Något stort har inträffat. Vi har äntligen fått klartecken att leka vidare. Det är ok att leka nu. För Björn, den där killen i Lerum, har sagt att det är ok. Han är ok med allt som händer nu. Hurra hurra!

Och jag föreställer mig hur universum liksom andas ut i sig självt. Jag föreställer mig hur tacksamt universum måste vara för att det har fått mitt tillstånd att vara som det är. Hahahahaha

Jag Gud vad jag hållit på. Och Gud vad jag håller på.
Och här sitter jag. Untouched. Unaffected.

söndag, november 21, 2010

Folkmord

Filmkväll
Shooting Dogs.
Om folkmordet i Rwanda.

Jag grät så att jag skakade.
Nu har en stor tystnad tagit över här. Det finns tillfällen när ord kommer. Och det finns tillfällen när inga ord kommer.
Några ord försökte ställa sig i rad och bilda en mening. Men dom lyckades inte. Och det är ok. Det får vara alldeles stilla nu.

måndag, november 15, 2010

Obegripligt

Ord och uttryck är på väg som är helt obegripliga. Risken för missuppfattningar är enorm. Som om chansen till något annat än missuppfattning existerade.
Önskan att bara sitta. Överväldigande är den.
Livet rör sig genom mig. Livet rör inte vid mig.

Personen Björn har relationer, tycks det som. Personen Björn ÄR ett ständigt relaterande till tankar, känslor och människor.

Jag har ingen relation till personen Björn.
Absolut ingen.
Jag har bara trott att jag hade det. Det var en dröm. I mig. Genom mig. Som aldrig rörde vid mig. Precis som vågen inte rör VID vattnet. Vågen är vattnet - i rörelse.

Personen Björn är jag - i rörelse. Och just därför kan jag inte ha någon relation till Björnpersonen.
Så enkelt och samtidigt så obegripligt.

En sak som är kul.
Alla dessa försök att beskriva är egodrivna.

Läsare har påpekat detta, med all rätt.
ALLT som Björn gör är ego. Björn är ego. Björns värld är ego. Hela världen är ego.
Allt som rör sig, allt som kommer och går är ego.
Det finns inget som heter MER ELLER MINDRE EGO.
Det finns bara ego.
Att gradera om något är mindre egodrivet än något annat är ett lysande uttryck för ego.

Men jag är inte ego.
Jag har inget med ego att göra.
Ego kan aldrig röra vid mig.
Ego kan varken skada mig eller hjälpa mig.
Jag har ingen relation till ego.
Punkt.
Det finns inte två.
Skall det vara så svårt att förstå?

fredag, november 12, 2010

Vem bryr sig?

- Vem bryr sig?
Trött tonåring undrar.

- Alltså, jag fattar inte, hur orkar ni bry er?
Minnet av en undran.
Vi pratar sent åttiotal. En trötthet som satte in i dom sena tonåren.

- Men det är väl inte mitt problem?
Minnet av en undran. En förundran över hur dom vuxna skapar problem som dom sedan kräver att andra runt dom skall engagera sig i.

En hatkärlek till morgnar. Jag somnar om, igen och igen. Sover så länge som bara möjligt. Och lite längre ibland.
Missar bussen.
Minnen av en trött tonårings sovvanor.

Sitter längst bak i bussen.
Sitter längst bak i klassrummet.
Känner hur lärarna slänger ut krokar till mig. Hur dom vill hålla mig uppe och hindra mig från att sjunka.
- Snälla, Björn, kan du engagera dig lite? Det här är viktigt!

- Viktigt för vem?
Minnen av en uppriktig undran.

- Viktigt för dig Björn. För din framtid.
Lärare som säger att dom bryr sig - som känner att dom bryr sig - som får mig att känna att dom bryr sig.
Och samtidigt en känsla av att det är något skumt med hela "jag-bryr-mig-om-dig-konceptet.

- Vem bryr sig?
Minnet av en total och sann undran. En undran som var förvånansvärt vagt formulerad. Jag hade inget behov av att formulera min undran, varken för mig själv eller för andra.

En undran som just börjat brinna. Långt, långt kvar tills allt som är kvar är aska. Fullt med vedkubbar i denna brasa - känslor av alienation och en önskan att dissociera. Mycket som kan brinna - länge.

Minnet av hinkar med kallt vatten som slängdes på denna brinnande undran. Vem-bryr-sig-undran är kringgärdad av kulturella tabun och hemsökt av bilder som kan skrämma vettet ur en tonåring. En människa som inte bryr sig lever ensam och övergiven i en stökig och stinkande lägenhet som är full av pizzakartonger med halvätna, ruttnande pizzor som flugor och råttor kalasat på.
En människa som inte bryr sig har fett och stripigt hår, luktar illa och drabbas av psykoser där hon ligger i sin obäddade, stinkande säng och tittar upp i taket mitt på blanka förmiddagen ...

Så Björn engagerade sig. Björn brydde sig. Driven av en primitiv och stark önskan om att vara en del av flocken. Driven av en rädsla för att hamna utanför - och börja lukta illa ...

Men kärleken då?

Jo, den fanns där. Redan då såklart.
Kärleken till det som alltid finns här.
Kärleken till det jag i sanning är.
Björn 18 år ville sjunka in i det. Sjunka in i det han visste att han var. Sjunka in i det som redan, alltid är här.

Men lärarna slängde ut krokar. Föräldrarna slängde ut krokar. Samhället slängde ut krokar.
Rädslans krokar. Rädslan för det alla redan vet, innerst inne. Rädslan för att ingenting egentligen är viktigt. Rädslan för att ingenting egentligen betyder något. Rädslan för att det inte finns någon någonstans som kan bry som om någon eller något - någonsin....
Rädslan för att allt bryende bara är onödigt huvudbry ...

Satsanger och Nonduality återstod att upptäcka. Jag fick vänta i nästan tjugo år på detta språk, denna form, den jordmån i vilken min kärlek skulle komma att blomma.

För kärleken, ja den fanns där redan då - finns här - alltid. En kärlek utan början eller slut.
Kärleken till det som inte kan beskrivas, till det som inte är ett objekt ...
... till det som likt vattnets våthet förblir orört av alla vågor - och som just därför inte är separerat från vågorna.
Ingen separation. Ingen alienation. Ingen dissociation.

Ingen som kan bry sig.
Ingen som kan låta bli att bry sig.
Bara kärlek. Flödande av sig självt, bortom allt som tänkandet kan begripa.

tisdag, november 09, 2010

Mr Tolle och lektion nr. 1 i ACIM

Dom är så himla söta dom här små orden, dom älskar att rada upp sig, rad efter rad efter rad. Och där står dom sedan. Och visar upp sig. Kanske dom väntar på något. Vem vet... ?
Väntar dom på att någon skall säga att det dom gör tillsammans, genom att stå där och rada upp sig, är meningsfullt och vackert?
Med andra ord, väntar dom uppradade orden på att någon skall komma och investera i dom?
Och här kommer han ju, haha, den store investeraren, god för väldiga summor, och säger, - Tjena, killar och tjejer, där står ni och står. Fina rader ni står i. Jag gillar att raderna är så raka och att ni står så stilla. Vet ni, jag tror på en framtid för er. Ni har potential. Jag ser att det kommer växa fram många fler ordrader ur er. Det här är något som kommer växa, ja jävlar i mig, vad det kommer växa! Vet ni, jag slänger in tio millioner på stående fot, så bra är ni....

Jag var i Köpenhamn förra veckan och lyssnade på en man som också är god för väldiga summor, men som inte är någon investerare, Mr. - Say YES to what is - The power of NOW - Eckhart - A New Earth - Tolle. Han bara skrattar åt alla ord, och vi var många i publiken som skrattade med honom. Han var som bäst när han bara använde sitt sagolika minspel och sina händer, sina kluriga och knepiga gester. Jag skrattar högt här och nu bara jag tänker tillbaka på det. - Alla ni som sitter här, sade han till oss, kommer försvinna, som om ni .... och här lämnade han orden och gick till gesterna och ljuden. Han gjorde något som förde tankarna till såpbubblor,  som man nuddar, och så låter det, nästan ohörbart ... da ... eller .... ta .... eller.... pa ....ett litet klickljud, och det där tyckte han var sagolikt roligt märkte man. Där satt han, den store underhållaren Tolle, och talade om för oss att vi var som såpbubblor som kommer försvinna, lika omärkligt och odramatiskt som just såpbubblor, med ett nära på ohörbart litet klick, ... pa.... ta .... da ....
Och vi skrattade med honom. Gud så märkligt. Egentligen. 
På tal om ord alltså, vad är vi, dessa såpbubblor, annat än ordbubblor, berättelsebubblor, helt utan substans, genomskinliga - även om värken griper tag i våra muskler, och ångestens kalla hand tar hårt om vårt hjärta, - för all-tid, ordbubblor, nu. 
Känslorna, de fysiska sensationerna, lika flytande, lika ogripbara som tankarna. Ogripbara för det vi är. 

Vi, 
all-tid orörda av all-ting, 
Nu.
Ingen-ting, kan någonsin röra vid oss, 
för ting, är ord, som likt bubblor, stiger upp i det hav vi är.... 

Tolle skulle säga till orden, som står här, uppradade, - Ni betyder ingen-ting. Jag investerar inte en enda dollar i er. Ni har ingen-ting med någon-ting att göra. Och ni har definitivt ingen-ting att göra med vad jag är. Tolle började faktiskt med att lära oss en läxa. Lektion nr. 1 ur ACIM (A Course In Miracles) - This table does not mean anything, this chair does not mean anything .... osv. Så där skall man hålla på. Under hel hel dag eller nåt. Oavsett vad som dyker upp, skall man säga att det inte betyder någonting ... någon-ting. 
Är det måhända själva "tingandet" som är grejen, som skapar fiktionen, som är likt såpbubblor?
Oavsett hur raka och fina ordrader man möter skall man hålla i pengarna och säga till dom, - Hallå där killar och tjejer, ni betyder ingen-ting .... :)
Möjligen kan man lägga till .... med en slängkyss, .... men ni är vackra .... för det betyder ju ändå ingenting ....

onsdag, oktober 27, 2010

Utanför restaurangen

- Herregud, här är vi nu, där är restaurangen, vår första dejt, minns du, undrar han.
- Det känns som hundra år sedan, säger hon, det känns som ett annat liv, och ändå känns det som att ingen tid alls har passerat. 
- Vad fan har vi egentligen gjort under dom här åren, undrar han.
- Ja, vart har dom tagit vägen, säger hon, och fattar verkligen inte. Dom står där utanför restaurangen där dom hade sin första dejt, och här och nu, i denna stund, vet hon, när tittar på honom, att han heller inte fattar.

Dom fattar inte men dom vet. Först anar dom, sedan vet dom, under bråkdelen av en sekund vet dom, innan tänkandet återigen suger in dom i storyn. Hon vet att ingen tid har passerat sedan deras första dejt för 10 år sedan. Det är inte bara som det känns - det ÄR så. Och han vet, bortom alla tvivel, i samma tidlösa stund, att dom bokstavligt talat inte lyft ett finger under alla dom här 10 åren. Ingenting har hänt.
Ingen ting.
Dom har älskat, skrattat, gråtit och pusslat med vardagspusslet. Dom har fått barn, skjutsat till dagis och skola, umgåtts med vänner, rest, upplevt och roat sig. Stridit, vunnit, förlorat, gett upp och tagit nya tag. 
Och dom vet, där utanför restaurangen, när dom tittar på varandra utan att fatta någonting, att ingenting av detta har hänt. 

Har dom någonsin träffats? Ägde den där första dejten någonsin rum? Dom vet båda att också det är en story. Varken mer eller mindre. En story som inte har någonting med dom att göra. 

Det är så med berättelser. Dom handlar aldrig om oss. Dom handlar bara om dom påhittade figurerna i berättelsen. Och vi vet att vi inte kan vara några påhittade figurer. 
Vi kan se berättelser komma och gå, men vi är alltid här. Vi ser hur berättelserna hela tiden ändras men att vi alltid är dom samma. Orörda, oförändrad av alla berättelser. 
Berättelser eller metaberättelser eller berättelser om metaberättelser. Det gör ingen skillnad. 
Denna berättelse är såklart inget undantag.

Livet förblir orört, gränslöst och öppet som himlen. 
Och vi är livet, i livet som livet. 
Med eller utan berättelser.

måndag, oktober 25, 2010

Kan inte göra mig hörd

Jag sitter här och lyssnar till Avadhuts sång (Avadhut Gita). Jag sjunger med.

You can't be heard, or smelled, or tasted;
You can't be seen or sensed by touch.
Truly, you are the ultimate Reality;
Why, then, should you be troubled so?

Ja varför bekymra sig om att det inte finns ord för detta?
Jag har aldrig haft några ord för detta. Och om jag haft, skulle ingen kunnat höra dom. - You can't be heard, sjunger Avadhut. Och jag vet att det är sant.

Inte heller hade jag kunnat skriva om det. - You can't be seen or sensed by touch, sjunger Avadhut
Jag kan inte röra vid någonting.
Ingen datortangent reagerar på min beröring.

Det är känslan just nu. Bortom ord. Bortom förståelse.

söndag, oktober 24, 2010

Bilolyckor och andligt sökande

Tidigare idag fick jag ett mail från en vän som läst mina senaste inlägg och undrat varför jag upprepar att 
- ingenting kan röra vid vad jag är - 
- När du skriver så kan det låta som att du försöker skydda dig, påpekade min vän. 

En gång var jag med om en bilolycka. Jag fick punktering på vänster bakdäck i 140 km/h och körde in i sidan på en mötande bil. Efter en sladd på flera hundra meter hamnade min bil i diket där den började volta för att slutligen hamna på vägen igen. Ingen omkom men båda bilarna totalförstördes. Jag och den andre föraren kom undan med lindriga skador.

Minnet av olyckan innehåller diverse märkliga komponenter som dock kan kännas igen av många som upplevt liknande traumatiska händelser. En sak var att tiden nästan stannade upp. Händelseförloppet upplevdes i slowmotion - nästan bildruta för bildruta. Men det som var mest förvånande var stillheten och friden. Jag lärde mig senare att den här upplevelsen av stilla frid mitt i extrem turbulens och stress är vanligt förekommande. 
För dom som roas av sådant, finns det en vetenskapliga förklaring på det här fenomenet. Den bygger på att hjärnan stänger av vissa funktioner för att kunna hantera stressen. Bland annat stänger den av dom områden som under normala omständigheter konstruerar sambanden mellan mig och det som händer i och utanför kroppen. Det kallas för att dissociera och ses som en psykologisk försvarsmekanism. 

När hjärnan slutar konstruera ett samband mellan mig och det som händer blottläggs det som alltid är här - stillhet och frid. Det är enkelt och vackert. I det läget skulle man mycket väl kunna utbrista - ingenting som händer kan röra vid vad jag är...

Det är en sak som måste till för att hjärnan spontant skall gå in i det här tillståndet. Hjärnan måste bli övertygad om att den helt saknar kontroll över händelseförloppet. Den måste helt enkelt tvingas att ge upp. 

Att vara en andlig sökare kan i långa loppet bara leda till en sak - kapitulation.
Hur lång tid den processen tar varierar såklart från person till person. Hur intensivt man söker spelar också in. Mitt sökande har dom senaste åren varit helt vansinnigt intensivt. Jag har i flera år haft en livssituation som gett mig nästan obegränsade möjligheter att hålla på. Vilket jag också gjort. Hållt på alltså.... Gud i himlen vad jag har hållt på! 

Till slut brast sambandet mellan mig och detta galna sökande. Det var då jag skrev inlägget - Molnet i soffan.
Jag ser nu att det till slut inte gick att skilja på sökaren Björn och resten av min personlighet. Sökaren och sökandet tog över allt mer av personen och livet. Så när sambandet mellan mig och sökandet till slut brast, brast också, i någon mening, sambandet mellan mig och björnpersonen och hans liv. 

Det var ett samband som aldrig egentligen fanns där - annat än som en mental konstruktion. För den som gillar eller tycker sig behöva vetenskapliga förklaringar kan man säkert finna att de områden i hjärnan som kopplar ihop mig med björnpersonen har släckts ner. 
Förutom denna sammankoppling finns nog det mesta kvar. Allt kan hända. Mitt i stillheten och friden. Bilar kan krocka. Tårar kan fällas. Skratt kan bubbla fram. Blogginlägg kan skrivas. Men ingenting kan någonsin röra vid vad jag är. Man får kalla det stillhet och frid om man vill. Detta ogripbara, obeskrivbara. 

måndag, oktober 18, 2010

Neti-Neti - medicinen för alla ord-allergiker

Självklart behöver inte ord-allergi medicineras bort. Det räcker med att vara tyst. Gå ut i skogen, till stranden, stänga in sig i garderoben, vad som helst. Låta datorn vara avstängd ett tag.

Ord-allergi kan vara något mer än behov av vila. Det kan vara en känsla av att aldrig mer vilja gå in i språket eftersom språket fängslar. En total mättnad. En känsla av att ingenting egentligen finns att hämta i språket. Att allt som kan hämtas där är kattguld. Billiga, smutsiga piratkopior.

Nonduality-nördar, som jag, drabbas med återkommande intervall av ånej-inte-en-bok-till-syndromet. Jag har hört att många känt så före mig. Många har drabbats av en sådan leda, inte bara över orden och böckerna, utan över allt, så att dom beslutat att göra sig av med allt dom äger, lämna allt och ge sig ut på vägarna med en tiggarskål. En tiggarskål och Avadhut Gita.

Avadhut Gita är som friskt vatten för den som håller på att törsta ihjäl bland alla torra ord.

En röd tråd som löper genom hela Avadhut Gita är Neti-Neti = varken det ena eller det andra. Låt mig ge några exempel för er som ännu inte druckit den gudomliga nektar som flödar ur denna lilla bok.

How could the supreme Reality be of the nature of bliss?
How could the supreme Reality be of the nature of blisslessness?
How could the supreme Reality possess either knowledge or ignorance?
If the supreme I am is the one Existence, It’s everywhere, like space.


My nature is neither emptiness nor fullness.
My nature is neither pure nor impure.
I’m neither with form nor without form.
I’m the supreme Reality; my nature is uniquely
my own.


I’m beyond being a soul or not a soul; I’m forever shining forth.
I’m beyond being a cause or not a cause; I’m forever shining forth.
I’m beyond both nirvana and bondage; I’m forever shining forth.
I’m nectarean knowledge, unchanging bliss; I’m everywhere, like space.


Though you may be spoken of, you have neither name nor form.
Whether you are divided or undivided, there’s nothing here but you.
O mind, O shameless, wandering mind! Why do you weary yourself so?
I’m nectarean knowledge, unchanging bliss; I’m everywhere, like space.

Sådär flödar det på, sida upp och sida ner. Utan början, utan slut. Varken det ena eller det andra. Neti Neti.
Och tänkandet flödar med. Ingenstans tillåts tänkandet att gripa tag. Ingenstans finns ett fotfäste för tänkandet.
Tänkandets gripande rörelse slappnar av. Och det blir klart att varken tänkandet gripande eller flödande kan röra vid mig. Det flödar utan varken början eller slut. Neti Neti - Varken början eller slut. Neti Neti - Varken gripande eller släppande....

Jag är varken sökandet eller sökandets upphörande. Jag är bortom bägge. Berättelser om sökandet upphörande (som mina två senaste inlägg) har inget med mig att göra. Jag är varken sökare eller finnare. Jag är varken sovande eller vaken. Som Avadhut Gita säger

... I'm beyond both nirvana and bondage ...

Eller som här:

... I never wake from within myself; I’m never not-awake. ...

Vad kan sägas om björnpersonens beskrivande av tillstånd samt icke-tillstånd?
Neti Neti - varken det ena eller det andra. Jag är varken tillstånd eller icke-tillstånd.
Vad kan sägas om identifikationen med björnpersonen?
Neti Neti - Jag är varken björnpersonen eller något annat än björnpersonen.

Så, vad är värt att sägas?
Orden som flödar ur Avadhut Gita. Som friskt vatten.

fredag, oktober 15, 2010

En fluffig wisdom-one-liner

Allt detta som kommer och går - som rök inuti mig - flyter igenom mig. Även bilden av mig själv som blåser på röken och får den att fladdra till, upplevs som en rökslinga som glider igenom mig.
Även detta beskrivande, dessa ord som likt rök, väldoftande för någon, stickande i näsan för någon annan, är ogripbara som rök. Ogripbara som doften av det kända, som ändå är så okänd.

Och så detta som jag är. Som alltid är. Ingenstans finns några spår av allt detta som kommer och går.
Dagböcker skrevs. Fyllda av berättelser om inre sår. Häromdagen deletade jag hela mappen med dagböcker jag hade på datorn. Alla dessa berättelser om mina sår, familjens sår, mänsklighetens sår. Svår, svår är denna väg där sår skall lämna spår i ord om det som kommer grävas ner i jord. ...

Var är den svåra vägen nu? Vägen fylld av spår från den kämpande björnpersonen är försvunnen.
Va!? - en hel väg fylld av spår är spårlöst försvunnen... det går inte att greppa.
Vägen lämnade inte ett spår - i detta enda ogripbara som varken kommer eller går.

Och björnpersonens gripande, begripande, beskrivande, reflekterande - denna bloggs huvudtema - var som en skugga som jagade sin egen skugga. Spårlöst försvunnen tycks det som. Men nu står det bortom allt tvivel att ingenting av detta någonsin varit här.

Jamen jag såg det ju! Det var verkligen här!
Ja, precis som en skugga verkligen kan tyckas vara här. Precis som man faktiskt kan se skuggan. Men den är ogripbar och helt utan substans.
Precis som bloggaren björns mentala rökringar.
Precis som meningen jag just skrev... pofffffff ....

Var finns spåren?
Fråga himlen!
Fråga himlen var spåren finns efter röken!

"Be the sky" kan tyckas vara en av dom fluffigaste wisdom-one-liners som finns. Om man vill göra intryck på någon som ännu inte tröttnat på wisdom-one-liners (en sån som jag när jag just upptäckt Osho ... ) skall man leverera "be the sky" med ett ansiktsuttryck som signalerar - gud, jag är helt överväldigad av min egen insiktsfullhet men samtidigt ödmjuk ....

Men egentligen är "Be the sky" inte fluffigare än något annat. Ingenting är mer eller mindre fluffigt. Allt är som ett ogripbart moln inom mig.
"Be the sky" lämnar ändå en efterklang här. Inte ett spår, men en lång efterklang.
Man kan tillägga. "Try not to be the sky".

tisdag, oktober 12, 2010

MOLNET i soffan

Idag låg jag hela eftermiddagen i soffan. I fosterställning. Solen lyste mig i ögonen under en lång period. Jag blundade. Jag hade en filt över mig.
Jag sov inte. Jag var liksom död men ändå fullt vaken. Det enda jag såg var MOLNET.

Ett moln av ord.
Björn och hans liv som ett ordmoln.
Som en fuktig dimma.
En dimma av orddroppar.
Ibland grått.
Ibland svart.
Ibland regnbågsglittrande i solen.

En disclaimer måste in här i början. Texten kräver det. Allt som skrivs här är en del av molnet. Även regnbågsglittret! 
I den nondualistiska ordleken finns en berättelse om himlen som förblir samma klara öppenhet före molnet dyker upp, medan molnet är där, och efter att molnet försvunnit. Bilden med molnet och himlen gestaltar hur inget moln någonsin kan lämna ett spår i himlen.
Himmel & moln-metaforer handlar precis som hav & våg-metaforer, om ett uppvaknande till vår sanna identitet
Jag ser detta. 
Jag ser också att dessa metaforer inte har någonting att göra med varken himmel eller hav. Dom har allt att göra med moln och vågor. 
Därför säger jag inte att jag är himlen. Jag säger att jag är jag. Och jag berättar vad jag såg idag.
Slut på disclaimern.

När jag låg där med filten över mig och solen i ögonen förde jag min hand genom den dimma som var Björn. Jag kände ingenting. Inte ens en fuktig kyla.
Där fanns ingenting.
Ett MOLN av ingenting.
Ett MOLN av berättelser om ingenting bestående av ingenting.

Nu sitter jag här vid datorn och för återigen min hand genom MOLNET. Björn-berättelse-molnet.
Där finns ingenting
Ett jävla moln av absolut ingenting.

Ett väldigt moln av alla ord som någonsin tagit form i den här hjärnan. Ord som blivit till berättelser som blivit till Björn. Björn i ett oräkneligt antal versioner.

Och ingen version har någonsin haft ett enda dugg att göra med mig.
Ingen berättelse, hur insiksfull och vacker den än må vara, kan säga ett skit om vem jag är. Punkt.
Så står det i de nondualistiska skrifterna. Ibland vackert och regnbågsglittrande, ibland skarpt och klart som blixten. Men oftast så molnluddigt som det anstår de ordmoln dessa skrifter trots allt är.
Tusen och åter tusen gånger har jag nickat instämmande. Men aldrig har jag förstått.
Jag förstår inte nu heller. Det finns ingenting att förstå. Det finns bara ett ogripbart ordmoln att föra sin hand igenom. Ett ordmoln av absolut ingenting.
Ett moln som på sagolikt intrikata vis refererar till sig själv från ett oräkneligt antal perspektiv.
Men INGENTING i molnet refererar till mig.
I N G E N T I N G.
... detta ingenting har aldrig någonsin blivit sett som det blev idag.
Sett av ingenting.

Vad gör jag med detta uppenbara?
Absolut ingenting.
Det finns ingenting där att göra något med.

MOLNET tycks finnas men har absolut ingenting med mig att göra.
Har aldrig haft och kommer aldrig ha.
Ingenting kan vara tydligare.
Ingenting har någonsin varit tillnärmelsevis så tydligt.
Någonsin.

* * *

Hur såg förspelet ut?
Förspelet till MOLNET i soffan?
Det verkar som att det funnits ett långt och intensivt förspel.
Hela mitt liv vuxna liv har jag skrivit dagbok. År av ursinnigt försök att definiera vem den här personen Björn egentligen är. En närmast livlång kamp där nya berättelser om Björn slagits mot och besegrat dom gamla berättelserna.

Detta finns på pränt. I en lång räcka av dagböcker. Några sparade, de flesta slängda.

Den del av förspelet som ägde rum omedelbart innan soffan, var att jag under förmiddagen satt och gick igenom texter jag skrivit som jag ännu inte fört över till min nya dator. Texter om min sanna identitet... Jag kunde inte fatta att jag skrivit alla dom där orden! Men framför allt, jag kunde inte fatta vad dom hade med mig att göra!
Och så var det att själva mängden ord blev överväldigande. Jag orkade inte stå upprätt. Jag gick och lade mig i soffan.

När det sedan slog mig att det där ordberget bara var en liten bråkdel av allt jag skrivit under alla år, orkade jag inte resa mig ur soffan.

Kampen mot berättelserna har utkämpats under så många år. Jag har stridit med pennan i hand på slagfält av papper, och i datorernas tidevarv med ursinniga tangenttryckningar på slagfält i form av worddokument och blogginlägg.

En del av berättelsen är att det funnits ett inre och ett yttre slagfält. På det inre slagfältet har jag stridit med penna och tangenter. På det yttre slagfältet har jag brutit mig ur livssituationer och brutit med människor som jag upplevt som begränsande. Jag har sagt, - Jag hör inte hemma här! Jag har sagt, - Det här är INTE jag.
Hela tiden ovetande om att allt varit ett ordmoln utan minsta koppling till mig.

- Nej, ropade jag när jag var 21, jag är INTE musiker! Jag bröt mig ur musikerberättelsen och flyttade till tyskland där en ny berättelse tog form som 2001 skulle sluta med att jag ropade - Nej, jag är INTE homeopat!
Återigen bröt jag mig ur en livssituation som inte var något annat än en yttre manifestation av en berättelse, ett ordmoln som jag trodde hade med mig att göra.

Just nu kan jag inte för mitt liv begripa vad det gör för skillnad om det finns en musiker, homeopat, farmacevt eller Nondualist där i molnet. Vad har molnet med mig att göra?

* * *

Det finns inga berättelser som handlar om mig. Berättelsen att jag är öppen och fri som himlen verkar ligga nära till hands. Men nej, den hör hemma i molnet. Jag ser den tydligt. Den är inte jag.

Det förvånar mig att alla dom nondualistiska orden hör hemma i molnet. Men det gör dom. Utan undantag. Dom må vara hur regnbågsglittrande som helst.

Detta är den totala friheten och den liknar ingenting jag någonsin kunnat föreställa mig. Här finns ju för fan ingenting. Inte ens frihet.

Friheten finns i molnet. Känslan av mystisk enhet med allt och alla finns i molnet. Känslan av att det är över nu, den finns också i molnet.

söndag, oktober 10, 2010

Ordhuset i ordstaden

Det enda jag vill prata om är ....
... att det inte finns något att prata om.

Denna önskan att prata om det opratbara kommer som en sug från alla håll samtidigt.

Det är som att hela ordhuset imploderar.
Ordhuset Björn.
Denna blogg en ordstad. Full av skyskrapor av ord.

Opratbarhets-pratet som sprängladdningar som detonerar i den ödsliga ordstaden.

* * *

Upplev-ANDE
Det är allt.

Orden - jag upplever något - kan aldrig uppleva någonting. Så enkelt är det.

Det enda som upplever är upplev-ANDE
-ANDE är allt.
Allt är -ANDE

* * *

Jag lutar mig tillbaka. Jag sitter här ensam i mitt rum. Det kan inte framstå klarare och skarpare att tanken - jag upplever något - inte kan uppleva någonting.
Som en skugga är den. Omöjlig att få grepp om. Men hur lätt som helst att se igenom.
Tanken - jag ser igenom - kan aldrig se igenom någonting.
En tanke kan aldrig se en datorskärm. Det är seendet som ser.

Samma sak med tänk-ANDE, lukt-ANDE, välja-ANDE, gör-ANDE etc.
Tanken - jag luktar - är fullständigt täppt i näsan. Det är uppenbart.

* * *

Föregående stycken står där som exempel på vilken sorts ord-hus den här ord-staden har byggts upp av.

* * *

Vad är jag?
Egentligen?

Hur kommer det upplevas när jag vet vad jag i sanning är är?
Fel fråga!
För det första. Jag kan aldrig vara en upplevelse. Jag kan däremot tyckas ha upplevelser.
För det andra. Det finns inga upplevelser. Upplevelser är en del av den skugglika efterkonstruktion hjärnan gör ibland, när den säger - jag upplever något.
Det finns inga upplevelser. Det finns ingen upplevare. Det finns bara upplev-ANDE.

Här kommer nu översta våningen på den ord-skyskrapa som just konstruerats:
Ja, jag vet det där om att jag inte kan definieras av någon upplevelse, säger tänkandet (för jag har läst dom och dom Nonduality-böckerna). Men det känns fortfarande som att jag upplever saker. När skall upplevelsen av ett jag som upplever saker försvinna?

Uppenbarligen kan ingen ord-skyskrapa, hur välbyggd och majestätisk den än är, få något ordhus att på riktigt fatta någonting. Av uppenbara skäl. Nondualism handlar om att klä av, ta bort. Inte om att lägga till. Framför allt inte om att lägga till en stor jävla skyskrapa av ord.
Frågan - Varför känns det som att jag finns när jag vet att jag inte finns? - är en klassiker. Det är en av de frågor som ställs på Satsanger världen över om och om igen. Och aldrig någonsin ställs den av någon som inte redan vet svaret. Vi frågar om saker vi redan vet. Varför?

Är svaret måhända:
Därför att ordhusen ännu inte har rasat.
Därför att vi tror att det bor någon i ordhusen.
Därför att vi tror att det är vi som byggt ordhusen.
Därför att det känns jobbigt att rasera något vi tror att vi lagt ner en massa arbete på.
Eller kanske ....
... för att vi plågas av en krypande misstanke om att jag själv är ett ordhus. Bara ett ordhus och inget annat. Och för att en nära förestående död alltid väcker en viss - hur skall jag säga - eftertanke. En önskan om dispans. En önskan om en sista önskan. Och denna sista önskan är att ett nytt ordhus skall byggas upp. Med andra ord. Önskan om ännu en bok, ännu en mp3a, ännu ett blogginlägg.

Hemma finns inga ord. Inte ens ordet - Hemma.
Jag stannar hemma nu och skiter i vad som händer med ordstaden. Må den implodera eller explodera. Eller kanske bara stå där. Jag behöver inte bry mig längre.

Vem vet. Kanske byggs det ett nytt ordhus redan imorgon. Men vad har det med mig att göra i så fall?

torsdag, oktober 07, 2010

Bortomsuget

Bortom orden vill jag.
Bortom upplevelserna vill jag.
Bortom personligheterna vill jag. 
När jag säger bortom menar jag också innan. Jag vill stanna i det jag är. Rent varande. Rent upplevande. Rent  vetande.
Drömmen skapar ord, upplevelser och personligheter. Den får göra det. Jag stannar här. Jag stannar HEMMA. Jag skiter i drömmen nu. Den får drömma på bäst den vill. 
- Inte bra Björn, detta låter dissociativt. 

Bortom pillandet med personlighetsstrukturerna vill jag. Bortom psykologiserandet. Jag går inte ut i det mer. Jag stannar hemma.
- Immanens Björn. Moder jord älskar alla sina barn. Öppna ditt hjärta för henne och låt den universella kärleken flöda i den materiella dimensionen. Hör du mig eller har du redan loggat ut?

Jag hör. (jag önskar jag hade öronproppar)
- Du vet Björn, längtan att transcendera är väldigt stark nu i dig. Men alltid finns där två poler. Alpha & Omega. 
Du vet väl vad Nisargadatta säger?

Jag vill bortom ord säger jag. Ord tråkar ut mig just nu. Skit samma om det är självaste The Niz som uttalat dom. Ord är ord.
- Jag förstår det Björn, det kan bli så tillfälligt när viljan att transcendera tar överhanden. Nisargadatta säger: 
"Love says "I am everything". 
Wisdom says "I am nothing". 
Between the two my life flows."
Jag vet att du hört det här förut. Men jag vill påminna dig. Det är wisdom som drar dig till sig just nu Björn. Men balansen mellan kärlek och visdom kan aldrig rubbas. Pendeln svänger till visdom nu. Den kommer svänga tillbaka till kärlek. Var lugn. 

Du citerar The Niz som fan citerar bibeln. Det där citatet är taget ur sitt sammanhang. Senare i samma citat säger han:
"... since at any point of time and space I can be both the subject and the object of experience, I express it by saying that I am both, and neither, AND BEYOND BOTH."
Jag vill bortom. Jag är varken Alpha eller Omega. Jag är före allt. Jag är bortom allt.
- Jag hör en rädsla här Björn. En rädsla för att vara i världen, vara i ord och känslor. Det låter som att du inte är riktigt fri att leka. Du vet, den som är fri kan leka fritt och behöver inte springa och gömma sig i någon grotta. 

Dom som säger att dom är fria och därför kan leka fritt, dom ljuger. Dom är inte fria från lusten att leka. Och när dom säger leka menar dom lusten att identifiera sig med personen /drömkaraktären. Lusten att glömma att det är en dröm. Glömma att man är en drömkaraktär. Fria människor leker fritt är rökridåer skapade av personer för personer. Jag är trött på personen!!
- Jag hör dig och vet inte riktigt vad jag skall säga.

Bra, säg ingenting. Om du vill kan du stanna HEMMA med mig. Hemma är ett annat namn på bortom.
Drömfilmen må vara lockande. Att glömma att det är en film må vara frestande.
Min längtan är bortom upplevelser.

BORTOM UPPLEVELSER / FÖRE UPPLVELSER

Hela Satsangcirkusen är en upplevelseindustri. Men det är här man känner suget från bortom - bortomsuget.

BORTOMSUGET

I Satsang finns båda sugen.
Bortomsuget och upplevelsesuget.
Satsang är en dualistisk setup. Såklart.
Medan bortomsuget kan anas här, mer påtagligt än någon annanstans, drar upplevelsesuget i oss med doften av något sakralt och upphöjt. Upplevelsesuget kittlar våra näsborrar med rökelse, smeker våra ögon med blommor och bilder på The Niz eller Ramana. Det vaggar våra personer med löften om att inga ansträngningar behövs. Att allt och alla är en aromatisk, väldoftande okayness-soppa. Det är upplevelsesuget. Som en mjuk och varm benzotripp utan varken början eller slut.
Men bortomsuget står här, omöjligt att missa, som ett berg, Som Ramanas Arunachala. Majestätiskt.
- Mmm

Bortomsuget är orört av upplevelsernas kommande och gående. Dessa personligheter vi vill gå in i och låtsas att vi är, flaxar som fåglar kring bortomsugets berg.
Så är det.
Hemma.
Jag vill stanna.
Hemma.
Nu. 

måndag, oktober 04, 2010

Frågan som korsfäster oss

Står jag på spel i mitt liv?
När livet är turbulent sveps jag lätt med i tron att jag verkligen står på spel.
- Ojoj, nu jäklar, nu måste jag lämna stillheten och gå in här och styra upp och väga och värdera och välja och fixa och dona.!!!

"Ojoj" är ett visst tonläge. Men det finns andra, tyngre tonlägen också. Skakande gråt till exempel. Eller rädsla som får blodet att frysa till is. När min kropp reagerar så kraftigt, står jag på spel då?

På ett mentalt plan kan jag lätt övertyga mig själv om att svaret ligger i frågans formulering. Kan JAG stå på spel i MITT LIV? Nej, självklart inte. Jag och mitt liv är ju två olika saker. Det hör man ju. Sånt kallar jag för insikts-plåster. Jag skulle kunna öppna ett eget litet apotek som bara säljer mentala insikts-plåster. Jag kan tillverka dom själv.

Jag har den senaste tiden raljerat ganska ordentligt med det inom Nonduality som jag kallat för insikts-plåster, tröst och Satsang-vaggande. Och det är jag inte ensam om. För en vecka sedan ställde jag mig bakom ett nytt motto - "Fuck tröst". Det var vågat. Det var rått. Det hade samma klang som Jed McKennas "The price of truth is everything".

Parallellt med "fuck tröst-temat" har något annat pockat på att uttryckas. Sanningen är ogripbar. Att vara i sanning är att inte gripa tag i någonting. Det är att inte sätta ner foten någonstans.
Vad som börjar träda fram ur detta är följande:

Trots allt, och jag menar verkligen TROTS ALLT, finns det en brännpunkt här. Och det är frågan - VEM ÄR  JAG?
Frågan - Vem är jag - har ingenting att göra med varken tröst eller behov av att få grepp och sätta ner foten på några mentala konstruktioner. Vem är jag är FRÅGAN. Det är sannings-frågan. Frågan som bränner bort alla svar vi vill ikläda oss. Det är elden som bränner bort allt som inte är sant. Det är vägen till uppvaknandet. Det är processen. Naken, rå och enkel.

Jag säger enkel, men det finns inget behov av förenkling i detta som vill uttryckas nu. För även om processen kan formuleras med dom tre orden - Vem är jag - så finns det ingen karta som vi kan följa. Det blir alltmer uppenbart att även kartorna brinner upp i sanningen, en efter en.
Vi kan mötas i sanning - Satsang - och dela med varandra vad som brinner i sanningen just nu, i just den här kroppen. Och hur brinnandet ser ut i just mitt och ditt fall. Och vi brukar alltid känner igen oss i varandra. För även om det på ytan kan se väldigt olika ut är det samma eld, samma process av att bli alltmer naken. Tills bara sanningen återstår.

Låt mig återgå till det här med tröst eller inte. Tröst har att göra med personligheten. Sanningen behöver inte tröstas. Att säga att tröst är fel, är att konstruera ett fotfäste någonstans i dualismen. Det blir en fixering. Det är som att säga att törst är fel. Tröst eller törst, det spelar ingen roll. Varken rätt eller fel.

Förr eller senare kommer vi tvingas släppa en fixering vid en rå och mörkstämd Jed McKenna-andlighet. Det är dualism. Rakt av. Jed McKenna är. Punkt. Hans böcker är varken rätt eller fel. Om vi tror att vi behöver Jed McKenna så behöver vi honom. Vi kan stirra på nedbrytning och död i hundra år, barn kommer fortsätta födas och knoppar slå ut i blom. Om det är något som skall brytas ner och dö så är det våra fixeringar vid den ena eller den andra änden av dualismen. Vi kommer tvingas släppa. Punkt.

Frågan - Vem är jag - flyttar vårt fokus. Nonduality handlar om var vi har vårt fokus. Om vi vill ha vårt fokus på hur dualismen leker runt i personligheten då får vi ha det. Det är varken rätt eller fel.

På tal om fokus. När jag pluggade i Uppsala hade jag en kompis som brukade säga - Nu skall jag spika fast mig på stolen fram till tentan. Jag gillade det uttrycket. Spika fast sig på stolen. Killen hade ett grymt fokus. Han hade bestämt sig. Han skulle ha sin examen till varje pris. Efter att ha strulat runt en del i livet där han besökt diverse återvändsgränder, hade han bestämt sig. Nu jävlar spikar jag fast mig på stolen tills jag har min examen.

Dom halvkokta satsangisarna kan få tjafsa på om huruvida det finns EN NÅGON här som kan uppnå NÅGOT  ... och om det finns något att uppnå. Jag har tröttnat på deras tjafs. Det är bara så jävla mentalt och skitnödigt. Varför inte arrangera en tävling där den som är mest non-existent vinner?

Jag menar allvar. Jag vill brinna klart i frågan - Vem är jag. Visst har ett och annat brunnit bort. Det är uppenbart. Men känslan av att stå på spel när det blåser upp till storm. Den uppstår ibland. Och när den gör det vet jag att jag inte är klar. Då vet jag att jag inte är här. Jag förstår mentalt att resan går från här till här. Men när det blåser upp till storm då är jag DÄR, därute i personligheten och vill fixa och dona.

När livet lunkar på är det lätt att vara HÄR. Men när det blåser upp då är det svårare. Jag förstår ju intellektuellt att det är jag själv som skapar turbulensen. Det är jag som betalar biljetten, det är jag som kliver på känslosvallens berg-och-dalbana, det är jag som sitter och kryddar manuset med en massa dramatik. Jag fattar det. Men jag tror inte det handlar om att begripa. Det handlar om att göra eller inte göra. Det handlar om att spika fast sig på stolen och brinna i frågan - Vem är jag. Det är vad det handlar om.

Det handlar om att låta bli att agera på rastlösheten, låta bli att gå till nöjesparken, låta bli att köpa biljett till känslornas berg-och-dalbana, låta bli att krydda manuset med dramatik. Det är vad Nonduality handlar om. För mig. Moi. Björn.

Apropå att spika fast sig. Eller snarare låta sig spikas fast. Nej, jag tänker inte på Jesus som person. Jag tänker på korsfästelsen som symbol. Jag vill avsluta med ett citat av Michael Brown, som jag transkriberade från filmen Leap! För övrigt en sevärd film för alla som är intresserade av Nonduality.


"... even the Crucifixion is a clue, the crucifixion says, nothing you can do physically with your hands can help you realize what is true, ... so hammer them down. 
Nowhere you can go with these feet, no sacred site will help you know what is true, you might as well hammer them down. 
Ok, now, you can start have an experience. Be with whats happening with you in the moment. And while you sit in there, the heat of the emotional body will start to come up. The fear, anger and grief that you have been running away from by your doings and by your going to different places, these will come up, and when you allow yourself to sit in this, it will awaken your feeling capacity to a point where you can realize what you are and where you are. That heaven is now. That you really died, People go, this is death, (pointing at the graves in the cemetry where the interwiev is filmed) This is not death. Its a physcal shift of the experience. ..."


Visst har Michael Brown ett fokus på personligheten. Men samtidigt inte. Han pratar om Heaven. Och jag hör Sanningen. - Sanningen är nu, hör jag honom säga. Sanningen är här.

Och vi har alla hört att det vi söker redan är här. Sanningen är inte det svåra. Det svåra är att spika fast sig på stolen och plugga tills man har sin examen. Utmaningen som kallar på mig är att sitta med frågan - Vem är jag - tills bara sanningen återstår. Att prata om att låta alla lögner brinna i sanningens eld kan också uttryckas som Michael Brown gör. Elden är "the heat of the emotional body" och lögnerna är att vi måste springa ifrån våra svåra känslor. Det här är något Adyashanti också pratar om. Som en practice. Att sitta i en svår känsla tills det brunnit klart.

Det sägs att vår längtan att springa till pilla-med-personligheten-parken och leka, är något gott. En sorts gudomlig kreativitet och leklust. Jag kan inte se att det behöver värderas som varken bra eller dåligt. Gudomligt eller demoniskt. Det bara är. Däremot kan jag se att det är det ultimata svaret på alla Satsangfrågor som har strukturen - Jaja, jag vet, jag inser det, MEN ..... YesBut-syndromet. Jag ser bara ett botemedel mot YesBut-syndromet och det är - korsfästelse ....

Och VEM kan vilja det???
Jaa, det är frågan. Eller en av tusen varianter på frågan. - Vem är jag.

tisdag, september 28, 2010

Bara en tanke

Frågor ropar runt denna jord. Dom ropas ut i natten. Frågor ur djupaste förtvivlan.
VARFÖR??
Varför finns ondskan?
Varför skadar vi varandra?
Och alla svar är som vind som blåser genom torrt gräs.
Teodicéproblemets alla lösningar låter som "rats feet over broken glass".

Varför far barnen illa?
Vi ropar ut frågan mitt i natten. Eller mitt på dagen. När vi ser en fetstilad kvällstidningsrubrik. Varför far dom gamla illa?
Varför far hela jävla civilisationen illa av att springa runt i ett jävla ekorrhjul som ingen kan ställas till svars för att ha konstruerat?
Vi ropar och ropar....
Varför, varför, varför .... gör det så ont att vara människa?

De flesta av oss ansar våra häckar och inreder våra hus och sitter där i höstmörkret och tittar på romantiska komedier.
Och dricker varm choklad.

Varför far barnen illa?
Vi kan lindra. Vi kan finnas där. Vi kan ge pengar. Och det gör vi. Många av oss. Men frågorna lurar där i mörkret. Vad driver människor till att skapa lidande?
Samsaras hjul.
Vakna upp!
Vinden blåser återigen genom gräset. Sssssshhhhsssss låter vinden. Vi anar detta svaga sus. - Vakna upp, tycker vi oss höra. Vakna upp ur drömmen.
Och innan vi vet ordet av har vi börjat springa runt i satsang-cirkusens ekorrhjul. Istället för att inreda våra hem i lugnande färger inreder vi våra tankestrukturer med lugnande insikter. Och vi leker denna lek så länge vi tror att det är något mer än en lek.
Vissa kanske fortsätter även efter att dom sett att också den hippa satsang-cirkusen är opium för folket ... som gamle Marx sade om religionerna. Jaa, och här sitter jag nu och har fan blivit beroende av att suga i mig dom där lugnande insikterna.

För nio år sedan dog min mamma i en bilolycka. Många strukturer i mitt liv gick sönder då. Det uppstod, som det sägs, en reva i drömväven. Jag tyckte mig få syn på det okända. Det som alltid är här men som aldrig går att greppa. Ett intensivt sökande inom Nonduality tog sin början. Och jag tyckte mig få grepp om det ogripbara. Och detta grepp gav en viss tröst. Tröst för mig. Opium för Björn.
Jag skall försöka styra undan från ett försök till psykologiserande av det ogripbara. Jag överlåter till religionspsykologerna att försöka få grepp om det ... Jag ser fram emot deras slutsatser ....

Men medan jag sprungit runt i satsang-crikusens ekorrhjul har jag också stött på några oroande insikter. En av dem är följande:

Så länge vi håller fast vid saker som kan tas ifrån oss så lever vi i en lögn. 
Sanningens pris är ALLT. 

Vad betyder det?
Jag vet inte. Och jag vill inte konstruera några svar här. Jag är trött på att konstruera svar. Allt jag kan säga är att dom orden ger en speciell klang i kroppen. Som om dom vore mer än vind genom torrt gräs. Och jag vill utforska varför det är så.

För det första går det här djupare och djupare ju längre man låter det verka. Det tycks inte finnas någon gräns för hur djupt det kan gå. Det är en dekonstruerande insikt. Inte en tröstande insikt.

Jag tänker känna mig fram här, helt fritt. Smaka på orden. Följa dom i lite olika riktningar.

Det första som kommer upp är ett spöke vid namn Värdenihilism. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha träffat på detta spöke. Mina möten med Värdenihilism har oroat mig. Det finns ett superego, ett föräldrajag där upp i huvudet, som har till uppgift att hålla ordning och reda bland de impulser som uppstår här i kroppen. Föräldrajaget går på regelbundna föräldrajags-möten där det bestäms vad som gäller. Vad man får göra och vad man inte får göra. Men föräldrajaget är ju något obeständigt. Något som kommer och går. Hur väl det fungerar hänger intimt samman med vilka specifika kolväten som råkar cirkulera i hjärnan vid den givna tidpunkten. Högst opålitligt. Och definitivt något som kan tas ifrån mig. ....

Vad betyder det att sanningens pris är ALLT? Betyder det att jag måste deala och i utbyte mot föräldrajaget få lite mer sanning?

Det är faktiskt en berättigad fråga. En återkommande fråga på Satsanger världen över. Grejen är den, att för mig är de svar som brukar ges ... som de flesta ord numera ... like wind in dry grass. Det är opium. Det är fluff. Inte bluff men fluff. Jo, kanske lite bluff också.... Jag vet inte.
Jag hade en liten tanke på att dra några av dom vanligaste svaren här, men jag avstod. Min hjärna svarar inte längre på drogen. Har jag blivit immun?

Vad kan tas ifrån mig?
Lugnande satsang-fraser kan definitivt tas ifrån mig. Dom kan ni ta. Jag kan vara utan dom nu.
Vad kan mer tas ifrån mig?
Nära och kära.
Och det är där det bränner till.
Det är där det hugger till i magen.
Jag har minnen av hur det var när jag fick veta att min mamma omkommit. Hur det var att se henne död på sjukhuset. Hur det vara att röra vid hennes kalla ansikte. Overkligheten. Smärtan. Sorgen. Allt som gick sönder. Hon höll i så mycket. Hon var så stark. Och när hon inte fanns där längre rasade så mycket samman.

Mina armar kan tas ifrån mig. Så att jag aldrig mer kan skriva. Eller kramas. Min talförmåga likaså. Min förmåga att tänka kan också tas ifrån mig. Jag kan bli som en guldfisk utan minne. Jag kan förlora förmågan att skilja på dröm och verklighet. Min förmåga att använda lugnande meditationstekniker för att dämpa oro kan försvinna. Jag kan bli som ett inferno av ångest. Helt oförmögen att kontrollera några känslosvall. Allt beror på små justeringar i nivåer av hjärnans signalsubstanser. Små små obalanser och hela helvetet brakar loss.

Så friden, lugnet, stabiliteten kan tas ifrån mig.
Och det här, det är bara början, det är bara på ytan. Den där dekonstruerande insikten går precis så djupt som man orkar låta den gå.
Och genom varje lager är allt bara lögner. Man sjunker ner genom lager på lager av lögner. Så säger insikten.

Allt är bara tankar säger Nonduality. Där finns jag-tanken och ägande-tanken. Se att det bara är tankar.
Ingenting kan tas ifrån dig! (fan, nu kom dom ändå, dom där svaren, det där opiumet)
För du är bara en tanke. Att du skulle äga något är bara en tanke. Det du äger är bara tankar. Du är inte egentligen fäst vid dina nära och kära, du är fäst vid dina tankar om dom, dina berättelser om dom. Och du är bara en tanke. Och att dina nära och kära är dina, det är bara en tanke.

Bara en tanke
Bara en tanke
Bara en tanke

Oj, jag svarade visst på opiumet ändå. Det känns rätt utspejsat det här ....

tisdag, september 21, 2010

Kvartett

Jag älskar stråkkvartett. Ni vet, guldkanten på minglet som är förspel till den exklusiva middagen, stråkklangerna som likt ett skimmer blandar sig med champagneglasens glittrande bubbel. Jag älskar det. När vår stråkkvartett - Clausenkvartetten - får vara den där skimrande guldkanten, har jag min dyra kostym på mig, med en rymlig innerficka där jag stoppar ner det diskret överlämnade kuvertet innehållande överenskommet antal femhundralappar. Mer guldkant. Violinistens snabba cash. Värdens och värdinnans biljett till en bjudning med klass. Överklass.
Det var ett tag sedan. Sist det hände var i december förra året. En stor middag på svenska mässan i Göteborg. Vi satt och repade hemma hos mig. Fyra musiker med kalendrar som var svåra att synka ihop. Men vi hittade tiden. Och vi förundrades. Över kvartettspelets magi. Vad är det som händer när fyra musiker spelas av musiken?
Instrumenten tycks spelas av oss. Och vi tycks spelas av musiken. Och något onämnbart tycks spela musiken. Är det lyssnandet som lyssnar fram musiken? Ur stillheten kommer allt detta. Till stillheten återgår allt detta. Stråkkvartettspel är en av de vackraste lekar som leker oss människor i den västerländska kulturens finrum.

Vad kan vara vackrare än stråkkvartett? Vilken umgängesform kan klinga skönare?
Ingen ting.
Det som är bortom alla jämförelser. Eftersom det är ingen ting. Och ingen ting kan omöjligt jämföras med någon ting.
Bortom personer och umgängesformer samlades vi ikväll. Drack kaffe och åt choklad.
Om någon tittat in genom fönstret hade dom sett fyra personer sitta där runt ett bord.
Men det var ingen ting som spelade ... ingen roll.
Ingen ting spelade... ingen roll.

Vad är det som händer när fyra personer (eller två, eller fler) samlas utan att någon skall ha eller göra någon ting?
Vad händer när ingen skall underhållas eller få några upplevelser eller insikter?
Vad händer när det inte spelar någon roll om någon spelar en roll ... eller inte?
Vem hade frågorna, vem hade svaren?

Ingen visste och ingen brydde sig. Plötsligt blev det så stilla att tiden kom av sig. Ingen kände att ... ååh, måtte denna stillhet bestå ... för evigt. Ljuva stillhet, lämna oss inte. Inte ens stillheten spelade någon roll. Och det blev sett att stillheten aldrig spelat någon roll. Det fanns ingen stillhet på dagordningen. Det fanns inga skratt på dagordningen. Det fanns ingen dagordning. Det fanns ingen dag. Det fanns ingen ordning. Det fanns ingen oordning. Det fanns ingen ting.
Och ingen ting satt på fyra stolar och skrattade och var stilla. Tankesnurrade ibland och skrattade åt det. Spelade en roll ibland och skrattade åt att det inte spelade någon roll.

En av dom roligaste punkterna på vår nonexisting dagordning ... var när någon föreslog att jag skulle skriva ett protokoll över vad vi kommit fram till.... Det bara bubblar i hela mig när jag tänker på det och inser att det är vad jag nu gör.
Trots allt.
Bara för att jag är en sådan himla komisk liten figur i detta fantastiska lustspel som kallas andligt sökande och finnande.

Tack för att du finns!
Tack för att du finns!
Tack för att du finns!

Det är vad jag finner mig själv skriva. Som sammanfattning av kvällen. En kväll som aldrig kan fattas samman eftersom kvällen aldrig var isär.
Vi kunde aldrig mötas eftersom vi aldrig varit isär .... eftersom ingen någonsin var där ... eller här.
Och vi möttes för att skratta åt det.

Du och du och du och jag.

Vi möttes för att vara stilla i detta ... ingen... ting.

Du och du och du och jag.

Som aldrig var där, eftersom vi aldrig varit isär.

fredag, september 17, 2010

Livets vind

Jag är längtan. Jag är väntan.

Det är vad jag är. Också.

En tanke glänser till, lika förförande vacker för mig, som en kromad, solgnistrande original-oldsmobile-fälg är vacker för raggaren i Arvika. Min tanke är av märket ZenKitsch, en originaltanke från en av Zen-traditionens mest eftertraktade mästar-citat-årgångar. Om vi åker hem till filosofi-garaget och tar isär tanken, lägger delarna på bordet, tänder lysrören i taket, tar en klunk kaffe och tittar nyktert på den, ja då visar det sig att super-duper-insikts-tanken blott är en liten nördig tripp. Lika nördig som klockan för 49$ där alla klockslag är utmärkta med Now.
Med andra ord. Det är jobbigt att känna tomhet och längtan. Jag vill bedöva mig och gör det med hjälp av en liten headtrip. Konstigare än så är det inte.

Jag är inte alls ute efter att förringa coola insikter från fjärran länder och kulturer. Hela jag är ju för fan en enda cool insikt. Om man nu kan säga så.... Jag kanske borde förtydliga, jag är en insikt därför att - om jag inte siktar in mig på mina tankar om mig själv i relation till något annat så finns jag inte. Det var så jag menade. Tror jag.

Vad jag vill fråga är kanske vem som kan bli fri från längtan. Vem kan säga att han/hon inte längre väntar på något ... utan att det skorrar lite i mina öron.
Själv väntar jag på nästa Lotto-dragning, på att mina barnbarnsbarn skall komma på besök och lysa upp i min ensamhet, på operation, på att föda mitt barn, på att få en bedövningsspruta, på att hoppa, på att kladdkakan skall bli klar, på att mitt första sommarlov skall börja, på att mitt andra sommarlov skall börja, på att släppa bomben, på att få åka in i krigszonen och dela ut mat och medicin, på att solen skall gå upp. Väntan är vackert. Headtrippar om det eviga nuet och också vackra. Betongväggar likaså. Och genom nakna ögon och ett öppet hjärta - även petflaskor som ligger slängda i skogsdungen.

Var går gränsen mellan den som inte längre väntar på något och den som väntar?
Jag hör dig säga att en berömd spågumma berättade för dig när du var 20 år, att du skulle bli miljönär innan du fyllt 40. Jag vet att du köpt lotter i snart 20 år.  Det närmar sig nu. Jag vet att du vänt och vridit på varenda krona i så många svåra år. Att du aldrig fått välja en resa ur en katalog med glansiga bilder. Varför skulle du inte vänta på storvinsten? Hur skall jag kunna förklara för dig att framtiden endast är en mental projektion av dåtiden? Har du ens bett mig förklara? Vet jag ens själv att det är så? Eller är det bara så att jag lärt mig förklara saker jag inte vet?

Är det kanske så att jag ivrigt väntar på att du skall köpa mina coola insikter? Väntar jag på att få befria dig från det lidande det innebär att vänta?
Vem har sagt att väntan är lika med lidande?
Var det Eckhart Tolle? Eller självaste Buddha himself?

Det är förbryllande detta. Och jag älskar att bli förbryllad. Förbryllning är vackert. För när Eckhart Tolle säger att han inte längre väntar på något, då skorrar det inte. .... vänta, jag känner efter ... nej, det skorrar inte. Det klingar rent. Hur kan det vara så?

Vinden blåser rakt igenom den mannen. Genom hans kropp. Ur hans mun ljuder ord. Luften som får stämbanden i hans strupe att vibrera är vinden från evigheten. Den blåser igenom honom som den blåser genom trädkronorna i skogen.
Det är ingen hemma. Bara livets vind som leker bland löven. Var finns den som slutat längta?
Jag ropar. Inget svar. Om jag skulle träffa Eckhart Tolle och säga, - Hej, Eckhart, så skulle han vända sig om och svara. Såklart han skulle. Men det skulle inte vara någon där som svarade. Bara en röst. En röst från evigheten. En ödslig vind. Gränslös och oändlig.
Men gud vilket tramsigt försök av mig att göra slut på förbryllningen och förklara vad som skiljer en person som Eckhart Tolle från andra personer. Jag låter det stå. Raderar inte. Ett fint avskräckande exempel kanske.

Jag hade tänkt fortsätta i samma stil och på fullt allvar skriva om vinden för att det är en sådan härligt luftig och lätt metafor. Vinden som blåser genom alla trädkronor. Livets susande och vinande. Evighetens viskande. Men jag hade svårt att hålla mig för skratt. Ett förbryllat skratt bubblade upp.

Vinden är längtan. Också. Varifrån kommer vinden? Vart är den på väg? En rörelse i sig självt.
Den sveper genom sig självt.
Som en längtan efter sig själv.
- Men herregud Björn, nu får du väl ge dig, hahaha
Nej, jag tänker inte ge mig. Jag längtar efter att sätta ord på det här.

Jag längtar efter människor som får mig att stanna upp. Bli stilla. Och minnas. Att allt som finns är livets viskande vind. Eckhart Tolle är en person jag längtar efter att möta. I alla fall på avstånd. Han kommer till Köpenhamn den 3:e november. Då kan jag få syn på honom.
Jo, jag har svårt att hålla mig för skratt och det är ett förbryllat skratt. Det handlar ju inte om personen Eckhart Tolle och ändå handlar det om honom. Och om Mooji som jag fick uppleva live i Stockholm när han var här för några veckor sedan. Och om Nukunu.
Och om dig.
Och dig, och dig som resonerar med evighetens viskande längtan efter sig själv.

Jag älskar att livets längtande vind inte stannar upp någonstans. Att den inte bygger bo i någon trädkrona. Att den blåser rakt igenom Eckhart Tolle och skapar en av de vackraste sånger som sjungits av en torr liten engelsktalande man med tysk brytning.
Men livets viskande vind bosätter sig inte i Eckhart. Livets vind kan inte bosätta sig någonstans i någon. Livets vind kommer som en viskning om att allt kommer ur ingenting och återgår till ingenting. Den viskar att det inte gör något att jag inte förstår. Den viskar att den vill sjunga genom mig ändå. Trots att jag försöker hålla fast den. Den viskar att jag är en rolig liten filur som tror att jag kan hålla fast vinden och klä den i ord. Den viskar att ingen kan få grepp om den. Den viskar att det ingenstans finns någon ting som kan stoppa den. Att det inte finns NÅGON TING. Punkt.
Att ting är som pratbubblor som ritats dit med osynligt bläck. Att ingen ting har ritat dit dessa pratbubblor och att det inte finns någon ting som kan läsa dessa pratbubblor.
Den viskar att TINGENS VÄRLD är en dröm utan början, utan slut. Att personer är ting. Att personer betyder ingen ting. Att ting inte betyder någon ting. Ting betyder ingen ting.
.... bla bla bla .... hahaha

Livets längtande vind bosätter sig aldrig någonsin i någon. Jag möter dig som har en kropp som är full av spänningar och kramp. Jag ser att du i många år försökt få grepp om livets vind. Göra den till din. Försökt styra den åt ett visst håll. Styra mot vissa ting. Styra bort från vissa ting. Jag ser att du försökt hålla fast den för att se vad den är och inte är. Är livets vind längtan? Är den dåtid, framtid eller the power of now? Men allt som hänt är att du spänt dina muskler. I konstiga formationer. I vackra formationer. En förbryllande dans.

Jag säger, - visa mig livet! Och du säger. - jag vet att jag ÄR livet. Eller är det du som frågar mig? Jag vet inte. Är det jag som svara att jag ÄR livet?
Ingen vet. Livet vet inte heller. Livet bryr sig inte om någon ting. Det är inte livet som med osynligt bläck avgränsar det obegränsade och kallar det för någon ting.
Vad är det som ritar alla dessa gränser?
För livet spelar det ingen roll. För livet är allt som finns. Kanske är det ting som ritat dessa gränser. Ting som är ingen ting.

Gud vad jag babblar. Men jag längtar efter att vila i att jag är denna längtan. Det är allt jag är. Så länge jag är det. Men fråga mig inte något om gränser som målats dit med osynligt bläck. Var finns gränsen mellan längtan och icke längtan?
Var börjar längtan och var slutar den?
Jag vet inte. Det känns som att ingen ting har ritat dit också den gränsen för att den skall kunna uppfattas av ingen ting. Bara vindens viskande. Livets längtan viskar. Den viskar mitt namn. Och när jag hör det så vet jag ingen ting. Då finns bara liv.
UA-3343870-1