torsdag, januari 21, 2010

Varför tror vi på jag-tanken och ägande-tanken?

Det finns två mentala aktiviteter som kan tyckas obetydliga men som utgör fundamentet för allt lidande. Sluta med dom aktiviteterna!
Nu på en gång!

Haha, nej, så funkar det såklart inte. Man håller på så länge man håller på. Det bara är så. Med följande är i alla fall vad som behövs för att göra slut på allt lidande.

1. Tro inte på jag-tanken
2. Tro inte på ägande-tanken

That's it. Period.

När dessa tankar inte kör på i hjärnan så finns inget lidande. Vi vet att det är så. Vi vet också vad som menas med ordet lidande. Fysisk eller mental smärta är INTE lidande. Lidande uppstår först när smärta eller lindrigare grader av kontraktion kopplas till jag-tanken och ägs. Med smärta menar jag helt enkelt olika grader av kontraktion - fysisk/mental.
Hör här, smärta/kontraktion är INTE orsaken till lidande. Smärta/kontraktion uppstår överallt, den kommer och den går. I ett kropp/sinne som inte längre kopplar smärtan till jag-tanken och gör smärtan till sin (äger den) - finns inget lidande -bara smärta/kontraktion. Enkelt och okomplicerat och helt fritt från lidande.

Det var teori-delen. Men fungerar det i praktiken?

Det är kanske det som den här bloggen kommer handla om framöver. Det blir ett sorts rapporterande där, hör och häpna, framsteg stäms av... Igår skrev jag om hur värdelöst det är att snacka om framsteg i sökandet. Så är det - Nondualismen är genomsyrad av paradoxer. Det måste bli så och det får lov att vara så för som det heter - sanningen vaktas av paradoxer.

Så länge jag-tanken ändå finns där kan den användas till nåt vettigt anser jag-tanken här.... Varför inte använda den för att ifrågasätta sin egen trovärdighet och myten om ägande. Det är ju ren jäkla fiction. Det är uppenbart. Detta kallas practice. Något man kan göra för att åstadkomma framsteg. Det är vad jag-tanken här sysslar med. Men varför inte säga JAG rätt upp och ner istället för jag-tanken. Så länge det är klart att JAG betyder den där spöklika tanken som kommer och går, kan man säga JAG JAG JAG så mycket man vill utan att det JAG som refererar till sig självt någonsin kan bli mer än en spöklik tanke.

Så jag övar och kämpar för att i framtiden kunna klättra uppåt på den Nondualistiska karriärstegen. Det är skoj. Jag skrattar åt alltihopa och tar min practice på största allvar - samtidigt - som Steven Norquist säger, - it's that paradox thingy ...

Jag insåg när jag läste igenom inlägget att jag inte svarat på frågan som postuleras i rubriken. Men jag tror det är bra, att låta den sväva där ... obesvarad, obesvärad ....

onsdag, januari 20, 2010

Framsteg i sökandet - vem fan bryr sig?

Senaste inlägget hette darkness och sedan dess har det varit just ... mörkt, nedsläckt här på bloggen.
Detta betyder såklart inte att livet stannat upp. Allt har flödat på med massor av ljus och rörelse. Tankar, känslor och sinnesförnimmelser har kommit och gått här. Som alltid. Med varats oundvikliga lätthet.
Fingertopparna vill så gärna knappa ner en redogörelse för hur Björn slutligen uppnått Tillståndet med stort T.
Men det är bara fingertopparna som orkar med sånt trams nu för tiden. Tillstånd med stora T gör mig uttråkad till max. Vilket jävla trams. T som i tillstånd men också - tramsig, tragikomisk, tokig och tröttande tillgjordhet....

"You will feel in yourself the inability to buy in, the inability to see meaning in anything.
You will become very bored with the world. Most, if not all, of what you enjoy will be gone"
~ Steven Norquist; Haunted Universe

För vad är det som verkligen roat mig de senaste åren?
Vad har verkligen upplevts som meningsfullt?
Svar: Sökandet och framstegen.
Vad vore sökandet utan framsteg? Meningslöst såklart ... hahaha
Inga andra framsteg i vad Norquist kallar "the world" har upplevts som meningsfulla här, utan mest som ett springande runt i cirklar utförande bisarra rörelser och utstötande fåniga ljud. Så har "världens" dramamättade viktighetskomplex upplevts.

Det är så uppenbart att sökandet och dess framsteg varit världens medelpunkt i den värld där jag-tanken Björn utgjort ett fiktivt nav. Men fan vad allt detta börjat tråka ut mig. Missförstå mig inte, jag gnäller inte över att jag har tråkigt om dagarna. Det är bara det att jag inte kan investera (buy in) i den sorts tankar och känslor som handlar om jag-tankens letande efter andra tankar som den kan suga näring ur. Tankar som t.ex.:
- Ååh, det här är ett viktigt framsteg.
- Detta är en insikt som kommer betyda mycket för MIG och de MINA.
Visst kickar jag-tankens investerande igång med jämna mellanrum, men oftast kommer investerandet av sig, mitt i liksom, det bara stendör och i bästa fall skrattar jag åt att det blir så.

Sedan detta med stillhet... herregud vilket koncept, vilket fantasifoster.
Det är ett jäkla tjat om stillhet inom Nondualismen. Den här stillheten som man skall bonda med, gå in i, tala utifrån, titta ut ur, låta sig genomsyras av, bli ett med, sprida ... ja säg vad man inte skall göra med stillheten inom Nondualismen. Lite kul att tänka på faktiskt.
Men inget av detta är stillhet. Punkt.
Allt det där är alldeles för (med Norquists termer) "enjoyable and meaningful". Herregud, stillhet får ofta symbolisera en sorts sublimerad orgasm för sökarprocessen.
Stillhet är Grejen som betyder något,
Grejen alla vill ha,
Grejen alla vill vara,
Grejen alla är rädda att förlora.
Kort och gott, stillhet är grejen som alla investerar i ... stillhet är het och haussad. Med andra ord. Sälj nu! Fort innan det här läcker ut. Stillhet är så sjukt övervärderad....

Med detta sagt kan vi börja skala och känna inpå huden vad stillhet egentligen är. Vad menar Norquist med "you will become very bored with the world" ?
Den här texten och dom citat jag bjuder på här bypassar förståndet och går rakt in i magen.... Allt jag kan göra är att kräkas upp några fåfänga försök att formulera vad det här förståndet fått ut. En förståelse som är så tafatt och meningslös. Men formuleringen vill ändå göras:

Norquist pratar om dig. "YOU will become very bored with the world". Det här handlar inte om ifall världen är tråkig eller inte. Det handlar om dig, om att du inte finns. Because boredom will kill you. On the spot. Så är det alltid. Jag-tanken överlever det mesta, de svåraste motgångar, bottenlöst lidande, allt.... allt utom boredom.

Vad är kvar då? När jag-tanken ligger där utslagen, med en spruta i armen, en tom spruta som var laddad med boredom.
Kvar är stillness. En stillness som är ljudet från en hårt trafikerad väg. En stillness som är en serie irriterade tankar som kommenterar ett barn tjat och gnat.
Kvar är ALLTING
som det är.
Som former av stillness.
Kvar är allting som det är när ingen jag-tanke investerat i någonting och kallat det MITT...
eller DITT....
eller VÅRT, hans, hennes, dets, deras etc.

Ordet meningslös har alltid väckt konstiga vibbar hos mig. Det har varit laddat med lite skam tror jag. Det är fult att slå så hårt mot jag-tanken. Nu skiter jag i det. Vem fan bryr sig?
Det kan passa rätt bra här att runda av med några väl valda Norquist-citat. De illustrerar slagen, de hårda slagen mot egot som kan benämnas boredom & meaninglessness.

"Truth is a fuckin' sledgehammer to the nose, and anyone who doesn't know they have been hit with it is either dead, comatose, or high.
And when it hits, that's it. Story over.
You get up, pay your tab, put on your hat, and leave the bar."

~ Steven Norquist; Haunted Universe

Eller den här:

"Enlightenment is a pipe wrench to the back of the head followed by darkness. Yet with this darkness comes perfect clarity, perfect light... "
~ Steven Norquist; Haunted Universe

lördag, januari 09, 2010

Darkness


När jag var tonåring lyssnade jag en del på Heavy Metal band som Iron Maiden, Metallica, Dio etc. När jag hör den musiken idag tycker jag mest den är lite gullig. Jag minns att precis som ordet love var väldigt frekvent i mainstream pop/rock så fanns det ett ord man hörde om och om igen i nästan alla Heavy Metal texter från 80- och 90-talet. ... darkness... Och om jag idag tycker musiken är gullig så tycker jag att texterna är supergulliga. Detta flörtande med mörkrets makter är ju faktiskt lite okyldigt och charmigt, vilket jag inte tror är den effekt textförfattarna ville uppnå.

En man vid namn Steven Norquist har skrivit boken Haunted Universe med undertiteln "The True Knowledge of Enlightenment". Det är den märkligaste bok om Nondualism jag någonsin läst. Och märkligast av allt är att ordet darkness förekommer frekvent.... utan att jag tycker det är pubertalt gullig. Faktum är att det funkar perfekt i denna kontext. Inte som en hjälp att förstå Nondualism, även om en och annan insikt faktiskt slinker med. Nej, Norquists text väcker något helt annat än förståelse, texterna väcker i mig ett sorts Vetande/Kännande som är absolut. Det är stora ord men jag lovar, dom betyder ingenting. Inga ord kan röra vid det vetande/kännande som Norquists bok öppnat upp här. Hur det kunde bli så vet jag inte. Men jag kan alltid spekulera, för att det är kul. Spekulera är för övrigt det enda mindet kan göra.... so they say .... men Björn har aldrig velat höra på det örat mer än korta stunder i taget. Nu måste jag acceptera mindets begränsningar eftersom den här boken är så bra och samtidigt så "sinnes-sjuk".

Jag tänker strax bjuda på några citat men förväntar mig absolut inte att dessa citat skall väcka något hos dig som läsare. Boken funkar inte på det viset. Jag skall berätta hur det var för mig. Det var inte förrän jag läst mer än hälften av boken som jag över huvud taget kände att det fanns något av värde i den. Jag minns att jag efter dom tre första kapitlen mailade en vän och skrev att boken inte var värd pengarna. Jag var besviken och lade den åt sidan. Sedan plockade jag upp den igen nästa dag och läste ut den. Den är ganska tjock men innehåller inte mycket text. På vissa sidor står det bara en liten mening. Efter genomläsningen fick jag lust att läsa om den, trots att Norquists språk ännu inte tagit skruv riktigt. Och då, under andra genomläsningen, när jag kommit i stämning så att säga, kunde orden börja tränga in i min hjärna och börja med sitt arbete.

"Enlightenment is not the discovery of our higher selves; it is not the revelation of God's blinding glory or the experience of perfect love.
Enlightenment is a pipe wrench to the back of the head followed by darkness. Yet with this darkness comes perfect clarity, perfect light... the answers to all mysteries finally resolved."

Märkligt va?

"The one who seeks freedom, true radical freedom, must walk this earth as the living dead.

All his life and vitality must be sapped away, all his hopes and dreams must be swallowed into darkness.
Only as a zombie, a ghost, a vampire, can the awakened walk if they choose to. Yet the awakened choose instead sleep and darkness as the closest they can come on this earth to final release into Reality.
Deep down you know this is true, yet these thoughts horrify you.
Horror is a correct feeling."

Första gångerna jag läste detta tyckte jag det lät gulligt på samma sätt som Heavy Metal-texterna jag nämnde. Men det var först när det hela kopplades ihop med "Drak-temat" som något lossnade. Jag visste inte at det djupt inne i mitt mind finns en stenhård knut som är mytologiskt laddad till max, en knut som det kollektiva undermedvetna knutit fast. Det urgamla temat om det godas kamp mot det onda, ärkeängeln Mikaels kamp mot Draken... ja herregud, jag trodde jag var klar med det för länge sedan, men icke... inom Satsang-kulturen kan man konsten att lätt och ledig manövrera förbi ord som mörker och ondska. För många är Satsang-kulturen också en fristad från denna mytologiska tematik som så totalt kopplat ett strupgrepp på den kyrka som Satsang-folket inte vill sätta sin fot i. En kyrka och en religiositet som dock är skyldig till dom mest grundläggande basprogrammen som utgör mallen för alla andra pålagrade tankestrukturer, inklusive nondualismens love-and-light-parfymerade sötma.

"Think for a moment about pure evil.
I'm not talking thieves or rapists or any other self-involved person. I'm talking "pure" evil.
A monster such as the Balrog from "The Lord of the Rings", or a dragon, or even Jason from "Friday the 13th" movies, or any other monster.
What do they all share in common?
Sleep, darkness.
They all sleep the blissful sleep of full awakening.
They are all enlightened; they have all seen The Truth, and in that Truth they seek the peace of darkness and slumber. They never go out to harm, instead it is always some external disturbance that forces them to destroy.
The Balrog slept for ages deep in the heart of the mountain until the greedy dwarfs started diging for Mithril Silver (Truth) and awoke him.
He rose from the darkness in blinding flames and seared them all from existence.
The Dragon sleeps in his cave on his pile of Gold (Truth) until some macho ass tries to prove himself by slaying it.
So The Dragon awakes from his blissful slumber, stretches out his wings and flies the flight of eternal devastation.
Only when the fool who woke him up - and the village - are scorched from the earth does he return to his cave to sleep the sleep of the eons again.
Jason is perfectly happy to sleep in Crystal Lake (Truth) until a bunch of annoying kids arrive and interrupt his peace with their ego-saturated screwing and partying. So Jason awakes and kills them. He kills them not to hurt them, but to save them, and to allow him to return to peace.
You see, these monsters are scary and powerful and touch us on such a primal level because they represent The Universe.
The Universe is The Dragon
Do not wake The Dragon or you will be consumed."

Aldrig tidigare har det slagit mig vad den riddare symboliserar som skall rädda prinsessan från draken. Riddaren är inget annat än ett jobbigt jävla ego, prinsessan är inget annat än sanningen och draken är inget annat än Universum.

Men sååå kan man ju inte se det!
Jooo, det kan man....
It makes perfect sense.

Om jag utvecklar det här så går det pipsvängen ... insåg jag efter ett litet försök ...men det är inte det som är styrkan i den här bilden. Styrkan är att se att alla våra hjältars hjältedåd inte varit annat än svett som svettats till ingen nytta av en parad av spöklika egon. Draken vinner alltid i längden. Draken slakta dom alla, ego efter ego, lätt som en plätt. Så enkelt är det.
Det här må vara taget ur luften och helt irrelevant i sammanhanget. Men det slår mig att Nondualismen och Satsangkulturen sällan kommer åt det här basprogrammet som i våra mind. Draken försvinner inte genom att vi ignorerar honom eller intellektuellt postulerar att han är ett med allt. Det är bara genom att möta draken som vi (som egon) kan dö den död som måste föregå varje äkta och ärligt närmande av sanningen.... säger vem? .... hahaha
Så går det när man mot bättre vetande försöker utveckla det som inte kan utveklas - Åt skogen! Mörka, mörka skogen...

Det är bedrövligt att som jag generalisera och prata om Satsang-kulturen, jag vet, och därför tänker jag nu bjuda på ett lysande undantag. Jag lyssnade idag till en mp3:a med Adyashanti, och helt plötsligt, jag minns exakt var jag gick på den vintriga skogsvägen när allt plötsligt blev stilla inom mig, samtidigt som kroppen liksom hoppade till av förvåning och förtjusning. Jag gjorde ett transcript från stället där han släpper bomben.

Q: ... for the last couple of years I've had sporadic mystical experiences, in the last couple of months I'm having them almost daily. which is enjoyable, but I know, that at some point you got to know that yes, they are there now, and I know that there is something beyond, and the I hear you say "what always is", and he speaks silence, but this is where I'm left off, and if I could get a little more specific directions from you on what you mean by that.
Adya: ... long paus.... DARKNESS.
Q: Darkness?
Adya: Dark, dark, dark, dark, dark, dark, dark, dark. Okey?
Q: Okey?
Adya: Dark, Not dark like in bad, like the devil dark, dark as just in dark.

tisdag, januari 05, 2010

Man kan visst gå i och ur tron på tankarna

En mening hoppar upp och vill bli ett sorts centrum för den här texten. Något att kretsa runt.

~ När förmågan att tro på tankar upphör ~

Jag skrev tidigare att jag inte trodde på att gå i och ur tron på tankar. Men det var ju förstås också bara en tanke som jag inte längre tror på. Jag tror inte på jag-tanken heller just nu. Jag tror inte på något ... jag tror inte ens på påståendet att jag inte tror på något.... Så illa är det. Eller bra. Det spelar ingen roll nu.

Men vissa tankar hoppar upp i alla fall. Och jag skriver ner dom fast dom helt säkert inte betyder ett dugg. KBT har blivit väldigt populärt. Massor av människor tror på KBT (kognitiv beteende terapi) som en väg till fysisk och psykisk hälsa/toppform. En av grundpelarna i kbt är att släppa tron på att tankarna är sanna. Syftet är att ersätta tankar som fungerar dåligt med tankar som fungerar bättre.
Kbt ger såklart dubbla budskap. Å ena sidan skall vi sluta tro på tankar (som vi tror är dåliga) och istället börja tro på tankar (som vi tror är bra). Det är ju för komiskt. Men allt fler människor ser kbt som mirakelmetoden som fixar allt - till stort förtret för terapeuter som sysslar med andra former av terapi, då deras metoder hamnar i skymundan och riskerar att utplånas av den mäktiga kbt-vågen. Jag kunde spinna vidare på det här men går tillbaka till kärnan. Tron på tankar.

Jac O'Keeffe har en teori om att förmågan att tro på tankar även har en neurologisk aspekt, något man skulle kunna se i hjärnan. Hon menar att dom som vaknar upp/blir upplysta har bränt bort dom nervbanor som möjliggör tron på tankar. I mina öron (som naturvetare) låter detta lockande. Det känns inte alls viktigt att se bevis för hypotesen, men jag tror att det kommer. Och plötsligt har hela sannings-sökar-uppvaknande-process-tjofräs-projektet fått en tankemässig profil som låter vettig. Men det är inte något som tankarna kan mumsa på, även om det ger en liten men naggande god känsla av mental kontroll.... Men ärligt talat, hur intressant är detta i längden? Blir någon förvånad? Knappast. Om man gick igenom alla dom stora lärarna/lärorna inom Nondualismen, skulle man finna att i princip alla i slutändan kokar ner till sitt budskap till just detta - Vill du finna sanningen? Tro då inte på dina tankar! Eller varianter på detta som man hittar överallt inom djupandligheten - Verkligheten är inte vad du tror att den är - Du är inte den du tror att du är, etc.

För att koppla tillbaka till kbt-spåret är det uppenbart att kbt handlar om en ultralight-dagis-version av Nondualismens hardcore-version av att sluta tro på tankarna. Hardcore-versionens implikationer är ofattbara om man bara ger sig lite tid att "tänka" igenom vart det leder. Men det är något man vänjer sig vid ganska snabbt när man "konsumerar" Nondualistisk andlighet - som jag gjort i snart åtta år. Det blir ganska snart en uppsättning coola grejer att tro på. Och visst ger det en annan livskänsla när man börjat anamma den här Nondualistiska tron. Men att ha Nondualism som tro är ganska torrt och man tröttnar efter ett tag när det inte längre känns nytt och provocerande. (Förutsättningen för att man, från första början, skall nappa är att man gillar provocerande grejer... och kanske också att man gillar att provocera andra i sin bekantskapskrets)

Nu är det som att den torra filosofin börjat tränga in i den här kroppens celler och kanske också att nervkopplingarna i hjärnan som möjliggör tanke-tro börjat brännas bort. Jag kan inte säga exakt hur länge detta pågått, bara att det accelerarat det senaste halvåret.
Jag hade antagligen fel när jag igår skrev att tron på tankar är en allt-eller-intet-affär. Och så här blir det allt oftare. Det spelar mindre roll vad jag tror och tycker. Det är liksom skit samma om jag har rätt eller fel. För det är så uppebart att rätt och fel inte är annat än olika former av samma sak. Rätt och fel behöver varandra. Tar man bort "fel" blir "rätt" jätteledsen och ensam .... Så när man har fel gör man faktiskt rätt en tjänst. Så skönt det verkar kan man tycka. Men nej, det är samma sak här, skönt känner sig ensam utan obehagligt. Och det här läget där allt liksom flyter in i och ur vartannat, är lika obehagligt som det är skönt.

Men ärlighet är härlighet!! Jag vill säga det igen, senast IDAG trodde jag stenhårt på mina tankar. Jag trodde 1. att dom var sanna och bättre än motsatsen 2. att dom var MINA och att det jag är var hotat.
Det känns också skönt att säga att detta gör mig förbannad. Hur kan det vara så att tron ibland kommer tillbaka? Förbannat irriterande. Vilket såklart också är känsla född ur en idiotisk tanke på att verkligheten borde vara annorlunda än vad den här. I skrivande stund finns ingen laddning i något av detta. Det får vara som det är. Den elektriska impulsen i hjärnan som gör tanken till 1. Sann 2. MIN - går inte fram. Så kan det vara men det spelar egentligen ingen roll. Hela den här nervbaneteorin är snygg i sin enkelhet. Det är allt. Den sticker ut från det vanliga man hör inom Nondualismen eftersom den är lite charmigt kvasivetenskaplig sådär. Så för att spinna vidare på den - låt säga att det från början var en tjock bunt med nervtrådar som gjorde tankarna MINA och sanna. Anta att det nu bara är några få stackars trådar kvar. För det mesta, när det är tankar med normal laddning i en kontext som är normalt laddad, då går inga signaler fram. Men när laddningen höjs, det tvingar sig signalerna fram genom dom stackars kvarvarande trådarna....

Vem behöver förstå? Vem behöver förklaringar? Tankarna dyker upp här. Och ärligt talat har jag ingen aning. Mind gör sin grej bara. Det är som det är. Jag går faktiskt inte igång på den här teorin. Men den lägger sig ändå tillrätta och blir liggande. Jag noterar det. Som en snäll hund. Jag klappar den. Och trivs i dess sällskap. Så skulle man kunna säga. Men jag blir inte ledsen om den går sin väg. Jag vet att den komme göra det. Alla mina teorier har lämnat mig, förr eller senare viftar dom på svansen och går ut genom dörren.

Jaha, det var det. Jag slutar här.

måndag, januari 04, 2010

Hur man hittar den billigaste diskmaskinen

Jag vill börja med att önska dig som läsare en god fortsättning på det nya året/decenniet!
Jag är tillbaka framför skärmen och tänker - visst vore det roligt med ett inlägg som kommer med ett löfte om en bättre framtid! Jag KAN skriva positiva grejer, det vet jag, kanske några tips om hur dom små förändringarna som börjar hos dig, i din vardag, kan sprida sig som ringar på vattnet och till slut bidra till att förverkliga drömmen om en värld i fred och kärlek.

Men nej, det skall bli något helt annat, och jag blir själv förvånad över ämnet. Det skall handla om hur man hittar den billigaste diskmaskinen - som samtalsämne - och om hur det samtalsämnet är EXAKT LIKA viktigt/o-viktigt som något superandligt samtalsämne, - vad skall vi hitta på - varför inte: Hur man släpper taget om sitt behov av framtiden och blir ett med DET SOM ÄR NU.
Det är samma skit. Det är skit samma. Och nu citerar jag en kvinna som heter Jac O'Keeffe. Det känns som att det här inlägget vill bli en tribute till Jac och hennes sköna sätt att prata om Nondualism. Det är respektlöst, ärligt och häpnadsväckande vanligt, vardagligt och jordnära på något obegripligt sätt. Sedan är det faktiskt kärleksfullt också, på ett naturligt sätt. Nog med lovordande av Jac! Nu skall fokus ligga på detta med skillnader mellan andligt och o-andligt. Ärligt talat, vad är det för skitsnack!?
Om man "tar in" det här med att samtal om diskmaskins-priser är EXAKT LIKA viktiga/o-viktiga som samtal om det göttigaste andlighets-mumset du kan fantisera fram - då rodnar man lite. Det är lite som att få smäll på fingrarna. Jag rodnar faktiskt lite varje gång jag hör Jac säga sådana saker. Det är som att få kallt vatten hällt över sig när man är lite småberusad. Och samtidigt vill jag ställa mig upp, knyta båda händerna och sträcka dom mot himlen, och ropa - YES! - med all kraft. Så befriande är det att lyssna på Jac.

Det fina i kråksången är att det ju heller inte är fel att hänge sig åt andligt mums-mums. Det är precis lika viktigt som priset på diskmaskiner. Så vi behöver inte skämmas för att vi gillar att lyssna på Satsang-mp3:or ... vilket är en himla tur. Det är kanske något av det bästa med allt det här:)
Men om vi tror att Satsang är finare än att kolla på dokusåpan Ullared ... då gäller det att se upp. Herregud vad jag hatar kulturella magsjukesymtom som Ullareds-såpan. Om ni visste vad upprörd jag var när jag tittat på tio minuter av denna vidriga smörja. Men jag VET att det är i dom lägena som det visar sig om man fattat vad alla våra kära Nondualism-lärare pratar om. Det är i dom lägena det blir uppenbart att detta är en ALL OR NOTHING deal. Man kan inte fatta lite grand av detta. Antingen fattar man eller så fattar man inte. Och när jag lyssnar på Jac då ser jag att jag inte fattat ett skit. Och på ett sätt skäms jag. På ett annat sätt gapskrattar jag åt min egen idioti. På ett tredje sätt jublar jag och blir faktiskt, JUST HÄR OCH NU upplyst. Jo det är sant. Det är inte klokt. I dom här lägena är ALLT KLART. Och jag vet då att det inte har ett dyft med mig att göra.

Jag är verkligen ett skämt. Jag är en så stor fake så ni anar inte. Jo jag vet att ni anar. Det är väl det värsta. Lukten av lögner går inte att få bort hur mycket rökelse man än bränner.... hualigen vilken intensiv doft lögner har. Jag vill bara säga här så att det inte blir några missförstånd, jag skiter i andras lögner. Jag har fullt upp med mina egna. Visst, det kan förefalla finnas mycket lögner i omlopp inom SANNINGS-BRANSCHEN (haha vilket skämt) men dom är alla mina. Tro mig! Det är mina egna lögner jag ser hos andra. "Andras lögner" är mitt eget påfund, det är en urusel konstruktion som jag inte ens tror på själv, men tanken var förmodligen att lägga över min egen skit på andra.

Nej, nu håller det här på att köra ner i ett dike känner jag. Men det är ingen fara. Jag tar upp det på vägen igen. Så, nu är jag tillbaka. Jakten på den billigaste diskmaskinen var det ja, och dokusåpan Ullared. Vad har dom gemensamt med Satsang och andligt mums-mums? Det var det som var frågan.
Såhär är det. Jag har inte skrivit här på rätt länge nu. Och det beror på att det inte finns något behov av att rensa upp i röran längre. Varken den inre eller yttre. Jo, lite behov finns det, jag städar faktiskt ibland. Och visst har jag skrivit under julhelgen, tankarna får mer struktur och riktning då. Och jag gillar fortfarande det. Men såhär är det. Ju mer jag lyssnat på Jac desto klarare har det blivit att allt verkligen är skit samma... Jaja, jag vet, det lät inte kul. Det hade låtit bättre om jag skrivit att allt visar sig vara samma strålande ljus. Eller nåt sånt. Jovisst, jag kan skriva det om ni vill. Det ser ju fint ut. Under julhelgen har det blivit allt klarare att allt är olika former av samma strålande ljus. Det blev ju bra, strålande ljus passar fint på julen. Men det är faktiskt skit samma. Jag tänker inte ens påpeka att det bara låter depressivt utan att egentligen vara det. Nej, det ÄR depressivt. Det är tomt, meningslöst, skit. Livet är skit.

Ok, varför håller jag på så här? Jo, jag har faktiskt en plan med det här inlägget märker jag. Jag vill visa att ord (surprise, surprise) bara är ord. Tankar är bara tankar. Hallå eller!? Tror vi på tankar eller inte? Det är dags att komma till saken nu! Man kan inte tro lite grand på tankar. När det passar liksom. Det funkar inte så. Det har blivit klart genom att jag lyssnat på Jac och samtidigt varit brutalt uppriktig mot mig själv. Att tron på tankar sakta löses upp, det är nåt jävla skitsnack. Det är en painkiller. Det är nåt man tar till för att lindra effekten av jobbiga tankar. Det funkar i alla fall inte så för mig. Det finns en annan lite luring. Det är tron på att man går i och ur det här med tron på tankar. Att man är en periodare. Också skitsnack. Jag tränger in mig själv i ett hörn här som ni märker. Till slut tvingas jag erkänna. JAAA, jag tror på tankar. Så är det. När jag skriver något annat, som jag gjort här på bloggen, så ljuger jag. Jag ljuger för att framstå som en duktigare Nondualism-elev. Kanske kan man få nån medalj, tänker jag. Någon sorts utmärkelse för att man kommit typ halvvägs i min strävan att inte tro på tankarna. Trams!

Disclaimer: (vad nu det skall vara bra för) Kanske är det så för andra att den här processen sker i steg och att saker förändras gradvis. Men jag kan ju bara vara ärlig med mig själv och säga hur det är för mig, eller hur?

Hur kom jag fram till att jag är en lögnare som tror lika mycket på tankar som alla andra som aldrig hört talas om Nondualism? Hur???
Jo, för att det är uppenbart! Allt detta med hur långt vi kommit i processen och  bla bla bla, det är ju bara story alltihopa. Ren jävla story. Att förstå vad Adyashanti eller Tolle pratar om är ju inte svårt. Inte om man ger det några månader. Men det är story. Och dessa andliga stories är inte viktigare än storyn om hur jag hittade den billigaste diskmaskinen! Så är det och jag vill krama Jac för att hon fick mig att se det. I alla fall skall jag någon gång skriva en rad och tacka henne. Men inte ännu. För jag är inte död än. Det blir när jag dött ego-döden. Om det då fortfarande känns meningsfullt. Antagligen inte. Självklart är detta också story, vadå när jag dött ego-döden? Ha, vad är det för trams?

Nu är det dags att runda av lite skarpa kanter här tror jag. Jag tänkte att jag lika gärna kan lägga upp den oredigerade versionen. Vad har jag dölja? Vad har jag att vinna på att slipa och fixa? Ingenting såklart. Men att slipa och runda av har också sin plats. Varken viktigare eller oviktigare än något annat.
Vad Jac säger är att man såklart kan närma sig stupets kant. Man kan blotta strupen. Ungefär så. Man kan sluta göra så förtvivlat mycket motstånd mot det uppenbara - som är att vi skall dö. Kanske dör kroppen först och egot med den. Eller så dör egot innan kroppen dött. Vi kan blotta strupen, det är vad vi kan. Det var mina ord. Jag minns inte riktigt hur Jac brukar formulera det. Men det är så jag uppfattat det. Så visst, vi kan prata om hur nära stupet vi är. Vad nu det skall vara bra för. Jag menar, vi kan ju gå och ställa oss precis på randen till stupet och bli stående där i tjugo år. En anna person kan befinna sig flera mil från stupet och redan nästa vecka falla ner. Så vad är poängen med att jämföra?

Och sedan detta med varför det är viktigt att prata om uppvaknandet som ALLT ELLER INGET. Jo, för det måste ju vara så. Så länge man överhuvudtaget orkar bry sin hjärna med stories om vilka som vaknat upp eller inte, så är man ju så jävla sovande man kan vara. Det är ju bara en story. Vadå JAG har vaknat upp? Vilket trams! Och visst, många lärare påpekar just detta. Omöjligheten och absurditeten i att prata om att man själv eller någon annan har vaknat upp. Så det är inget nytt Jac kommer med. Men hon är bara så jäkla tydlig. Man kommer inte undan. Absolut INGEN kan sitta i samma rum som Jac och säga att dom är uppvaknade. Ingen kan heller sätta Jac på en piedistal och kalla henne uppvaknad. Hon vägrar mer hårdnackat än någon jag tidigare hört att gå med på sånt trams. Hon pratar för att folk har bett henne prata. Och då kan hon bara säga som det är. Gång på gång hör man hur satsang-deltagare vill få henne att agera Guru. Men hon vägrar blankt. Hon svarar på frågor och säger det hon kan säga. Det är allt. Och hon har ett ord för allt som är trams. Nej, två olika ord faktiskt som hon växlar mellan. Det ena är - It's all rubbish, ALL of it. Släng skiten. Eller så säger hon - It's ALL movie, ALL. Och hon säger faktiskt att allt hon själv säger är rubbish. Och DET gillar jag. För det är ju uppenbart. Hon säger också att Satsang är rubbish. Och när man lyssnat ett tag på henne så fattar man vad hon menar. Och det är så sant. SANT. SANT!!!!!

Jac pratar faktiskt mycket om The Inner Guru. Hon tror att Guruernas tid är över. Och jag tror henne. Och jag gillar det. Vi VET, vi VEEEEET vad som är sant och vad som är lögn. Innerst inne vet vi. Vi behöver inte ha någon lärare som skall ge oss en medalj när vi blivit upplysta eller kommit till den slutliga insikten. Vi VEEET att allt sånt är trams. Och vi ÄÄÄÄÄÄLSKAR att lura oss själva. Förlåt, JAG älskar att lura mig själv.

Ok, nu får jag runda av här. Så vad håller jag på med. Jo, jag försöker befinna mig så nära stupet som möjligt, så ofta som möjligt. Så är det.
UA-3343870-1