torsdag, februari 25, 2010

Torktumlade tankar m.m.

Detta går inte att skriva om. Ändå gör jag det. Utan att veta vad det är, utan att veta vad jag är. Utan att veta vad göra är.

Det finns inom Nondualismen en mängd sätt att uttrycka det som inte går att uttrycka. Och ändå, till allmän förvåning tycks det hela tiden uttryckas, om och om igen, detta som inte går att uttrycka. Besynnerligt är bara förnamnet.

Många kommentarer på det här bloggen är väldigt positiva och uppmuntrande. Men via olika kanaler har jag också mottagit mycket kritik för mitt skrivande. Både konstruktiv och annan kritik. Jag har fått höra att det jag skriver är som ett evigt torktumlande av gamla torra koncept. För helvete, du kan sluta torktumla dina tankar nu björn.... Ungefär så har det sagts till mig, fast inte med exakt dom orden. Torkumlandet av redan torra koncept var en formulering som dök här och nu som en ganska rolig beskrivning av vad den här bloggen handlat om.
Däremot har det sagts att det jag skriver är "mentalt", bara mentalt och liksom inte förankart på ett känslomässigt och fyiskt plan.

Så då skriver jag väl om det fysiska och känslomässiga nu då, för en gångs skull....
Vem bryr sig om vad jag fattat?
Jag har ju redan skrivit vad jag fattat. Jag har ju redan fattat. Gång på gång på gång har jag fattat. Men kroppen har inte fattat. Så kan man säga.

Man kan säga att tid inte existerar. Man kan fatta det också. GÅng på gång. Men vad hjälper det? När kroppen envisas och envisas med att inte fatta.

Vissa säger att det tar tid för kroppen att fatta att det inte finns tid. Och det är ju lite putslustigt på ett sånt där nördigt nondualistiskt vis. Jag skrattar åt sånt. Åt hur tramsigt det lätt blir när man pratar om det enda, det enda som betyder något här. Och detta enda, det är i allt. Det kan man fatta, mentalt. Men kan man fatta det med kroppen?
Mentalt kan jag fatta att detta är ett resonemang som inte leder någonstans. Inga resonemang leder någonstans. Dom snurrar runt runt runt och faller tillbaka till och som det dom kom ur. Lekande böljande stilla närvaro. Så kan man säga, på ett mentalt plan.

Men kroppen då?
Hur känns det i kroppen när den bombarderats med dessa mentala insikter år ut och år in. Jag menar kroppen reagerar ju faktiskt på det mentala. Om jag säger, fan vad du är dålig björn, på allt, du suger på allt, och du borde inte leva, du har ingen rätt att ta plats här i världen. Ja då reagerar ju kroppen. Om den får höra detta om och om igen år ut och år in, då jäklar reagerar kroppen. Den kryper ihop. Spänner sig och gömmer sig .. i skam, i rädsla, för att ta plats, för att synas.
Och på samma sätt, om dom nondualistiska insikterna, i all sin underbara frihet och oräddhet, sjunker in i kroppen, om och om igen. Ja vad händer då?`
Hur känns det?
Alltså, jag har inte skrivit om det förut, av en enkelt anledning. Det har inte känts så mycket annorlunda. Lite grand kanske. Lite lugnare. Lite mindre krampaktigt. Lite mindre skitnödigt. Men nu, nu börjar kroppen förändras. Den kan fortfarande reagera på tankar som, nämen, såhär kan jag inte skriva. Hur låter det egentligen?
Men den reagerar väldigt väldigt mjukt. Eller snarare. tankarna fäster inte riktigt någonstans i kroppen. det är mer som att dom glider in och, glider igenom.
Det låter kanske skönt och fritt. Och det är det. Men det är också mycket märkligt. Mycket mycket märkligt. Inte märkligt som i ett problem som behöver lösas. Mer märkligt som i ett mysterium som aldrig någonsin kommer lösas. Som att ge upp och bara falla.

Det här med att tankar inte fäster, det är en tanke som trots allt hittar ett fäste. Det känns skönt. Som att landa liksom. Men det är mer drömlikt än det var när kroppen tidigare grep tag i en tanke. Det är som att det är uppenbart att det bara är en tanke. Att känslan av säkerhet och visshet liksom inte är riktigt trovärdig. Mer på låtsas. Men det är ju kul att låtsas. Det är som att kroppen minns hur det var att leka som barn. Då var också allt på låtsas. Lite så har det blivit nu.

Kroppen leker att den hittat något att gripa tag om. Men det känns inte som en ansträngning. Det känns inte som att det gör något om jag skulle tappa taget om den här sköna formuleringen. För allt var enda bara en lek.

Nu kan man tro att jag är väldigt glad och uppåt hela dagarna och tycke allt är pånyttfött och festligt. Men så funkar det inte. Ibland är det faktiskt så. Men ofta är det som en stor vila. Eller som en stor leda. Faktiskt. Det är som att detta "sound and fury" som världen är, känns som att den inte hittar fäste i mig. Som att leken inte hittar fäste. Inte ens leken hittar fäste. Det är märkligt. Och då är jag bara stilla. Och ser kanske melankolisk ut. Och trött. Jag kan höra hur jag pratar så ibland. Som att allt är meningslöst. Och som att alla andra är korkade som springer runt i ekorrhjulet. Men det är bara som det kommer ur munnen, ord som inte alls speglar vad kroppen känner. Det är som att det är det mest närliggande för förståndet att tolka detta som. Ett tillstånd av apati och uppgivenhet ligger nära. Men ändå så långt ifrån. Så oändligt långt ifrån. Det är mer som förundran i stillhet. Som att vara stormens öga. Och samtidigt hela stormen. det känns inte som att det spelar någon roll vad jag gör eller säger. Och det känns inte alls som det låter. Det känns fritt.

Sedan känns det i kroppen på en massa andra sätt. Och jag återkommer till det. För nu är min lunch slut.

onsdag, februari 17, 2010

The Void sucks you down


Här kommer en av mina många Steven Norquist-favoriter:

"The Ultimate Truth is rest, stillness, sleep.
 As long as that Dragon is snoring away on that pile of Gold, life is good.
 The instant that human ego tries to assert itself: suffering, flames, destruction, annihilation, peace - in that order.
 It has been said: "The Universe is perfect; intervene at your peril."
 Once you become awakened you will get this."

Det ligger något i detta. Att leva ett liv (i konventionell mening) är att lägga sig i. Det bara är så. Vi leker Gud. Så fort vi säger nej leker vi Gud. Och det straffar sig. Och vad brukar det leda till ... att leva ett liv alltså, att lägga näsan i blöt?
Det leder till döden. Livet är livsfarligt. Det är dödsdömt. Egot är dödsdömt. Fan vad dödsdömt det är. Vad jönsar vi runt för? 

Är det en lek?
Jag antar det. Från stillheten är det lek. Med början och slut. Men stillheten bryr sig inte. Varför skulle den. Den har varken början eller slut. Steven Norquist säger såhär om att mer och mer  leva från stillheten:

"Bit by bit you will start to lose yourself. You may fear this at first, but eventually you will have no control or care as The Void sucks you down.
You will begin to feel less; hate and love will equally slip away.
Gradually, sleep will begin to call to you.
Then one day you will find a cave and lie down.
You will resent anything that dares to interrupt that rest, and you will become like The Dragon of The Universe: a flaming force, searing meaning and ego and hope."

tisdag, februari 16, 2010

En lek vi kallar "lidande"

Var är mitt liv?

Om någon kommer och säger - Här är ditt liv! 
Då säger jag - Jag förstår inte. Jag ser inte var gränsen går mellan liv och liv. Berätta för mig.
Och jag kommer lyssna, precis som jag lyssnat i hela mitt liv, utan att egentligen begripa. Och jag kommer tycka att det är ett lustigt påfund. Det har jag inte alltid tyckt. 

Allt är liv ,,, helt enkelt. 
Allt liv ÄR ... helt enkelt. 
Berättelsen om att jag har mitt liv och du har ditt liv, det är en lustig virvel som uppstår i livets ström. Det enda livets ström. Inuti denna virvel leker en liten luftbubbla som kallas jag/min-tanken.

Idag är det så uppenbart att jag/min-tanken är lika mycket liv som något annat - en litet lekfullt krumsprång i och som livets gränslösa, bottenlösa ocean. 

Känslor jag tidigare kallade negativa är - om man låter dom vara vad dom är - helt enkelt känslor. 
Det är uppenbart att "negativa" känslor inte tillhör någon. Om vi nu måste konstruera en berättelse om känslor, så kan vi säga att dom är mänskliga. Dom tillhör oss alla - som mänsklighet. Det visar sig också som en märklig konstruktion att skilja ut vissa känslor från mänskligheten och kalla dom negativa. Vad är mänskligheten? Är vi inte, om vi nu skall roa oss med att definiera, en berättelse om allt som kan manifesteras genom oss? 

Går vi in på individ-nivå, vilket den här sökarleken förutsätter, så kan vi säga att känslor som inte längre klistrar fast vid min/jag-tankar, helt enkelt är mänskliga känslor som tillhör ingen och alla. Därmed tillåts dom flöda igenom oss, som oss. Vi är detta flöde av liv. Att separera ut något och konstruera motsättningar är en lek vi kallar "lidande". 

Denna lek har vi ingen kontroll över. Vi kan aldrig sluta leka den. Vi kan aldrig uppleva hur det är att vakna upp ur lidandet. Inte på riktigt i alla fall. För när lidandet upphör försvinner också jag-tankens realitet. 

Jag/min-tanken och lidandet.
Dessa två uppstår och försvinner tillsammans.

Det finns inte en verklig person (en trodd jag/min-tanke) där som kan njuta av att äga ett liv utan lidande. Inte i verkligheten

lördag, februari 13, 2010

Lekande Osho

Jag läste just något vackert om Osho.
Osho som dog 1990 och blev min stora kärlek 2002....
Jag var så förälskad! Satt som klistrad framför osho.com och lyssnade på ljudklipp efter ljudklipp. Det var innan YouTube.
Trots allt jag hört om skandalgurun nr. 1 genom åren kan ingenting kasta en skugga över det klara, stilla ljus som alltid finns där i mitt hjärta när jag hör namnet Osho. Det bara är så.
Nedanstående text kommer från Ed Muzikas blogg http://itisnotreal.blogspot.com/ och den robert som refereras till är Robert Adams, Eds Guru.

"Once I asked Robert if OSHO were enlightened. He said yes. He hardly ever spoke of other teachers. Osho got a bad rap for numerous reasons.
However, the video below shows Osho demonstrating having much the same appearance as Robert: still eyes, still demeanor, and total involvement at the same time, and an apparent radiance of peace.
What he says is true, but coming to that understanding, and finding your way to that completely doing nothing state is very difficult. Osho created a hundred ways for his students to get there.
The external trappings we all heard about are nothing. He knew it was nothing. It was his play."
 
Innan ni ser denna kristallklara video vill jag bara säga att jag älskar den kärnfulla sammanfattningen av dom 93 Rolls Roycen, drogerna, sexorgierna, vapnen på Ranchen i Oregon, etc, (förtal eller inte) .... IT WAS HIS PLAY.
Det är precis så det måste vara med Osho. Se på hans ögon. Se hur det leker runt ögonen. Se stillheten i mitten. Mörkret .... MÖRKRET

Många lärare kan idag använda språket på ett sätt som klarare och tydligare visar bortom språkets dualism. Osho pratar i helt dualistiska termer och har inga problem med det. För honom är dualismen lek. En underbar lek.

 

fredag, februari 12, 2010

Lyssnandet

Det finns ett sanslöst sug här efter att lyssna.
Lyssnandet efter vilka ljud som finns i rummet uppstår i detta gränslösa lyssnande. Vilka tankar som finns i huvudet är en annan manifestation som detta ENDA ODELBARA lyssnande leker fram.
Det är ett lyssnande som hjälplöst faller in i ett älskande lyssnande till sig självt.
Ord som "bottenlöst" vill leka i lyssnandets upplevande - tillsammans med ord som fritt fallande från sig självt till sig självt. Ett släppande taget om något som aldrig hållits fast vid.

Från nu
till nu
som nu
i nu.

Lyssnandet är allt. Lyssnandet längtar efter sig självt. Det sugs in i sig själv samtidigt som det blommar ut i sig själv som sig själv.

Dualistiska begrepp som ett lyssnandet subjekt som förnimmer något i form av objekt leker som små bubblor i lyssnandets mäktiga strömfåra.

söndag, februari 07, 2010

Killen som tror att han inte finns

Bakgrunden till det här inlägget är följande:
Jag fick för en tid sedan frågan om jag ville figurera som veckans bloggare i lokaltidningen där jag bor. Min första reaktion var att skratta till lite. Herregud tänkte jag. Jag kommer bli av med min kredit på banken, folk kommer peka på mig och prata om den där killen som är lite underlig. Killen som jobbar på Apoteket som tror att han inte finns. Du vet, han den korthåriga, trevliga. Konstigt att han är så sjuk fast han jobbar på Apoteket där dom har så många mediciner mot allehanda konstiga sjukdomar.

Sedan tänkte jag. Nja, egentligen är det ju inte så att jag är knäpp som tror att jag inte finns, det är mer det att jag har nått ett väldigt avancerat stadium på det andliga sökadet väg. Det avancerade består i att jag tvättat bort en massa konceptuell dynga och kommit hem till ett rent, ursprunligt och simplistiskt stadium, ibland kallat The Natural State. (Jag låtsades i alla fall ha uppnått detta) Ett stadium som tar många år att nå och som är totalt obegripligt för nybörjare - nybörjare som är nybörjare just för att dom tappat tillgången till beginners mind ... som det också heter. Om man inte vill kalla det för ett trans-rationellt, arkaiskt-oceaniskt inkluderande acceptans-läge.... med turbo.

När jag tänkte så mådde jag lite bättre. Att jag, petit moi, som den icke-existerande entitet jag är, faktiskt befann mig där. Wow! Jag tänkte att jag skulle tacka nej till tidnings-bloggandet med motiveringen at det jag skriver om kräver en massa förkunskaper (coola insikter) och därför inte är lämpligt för vanliga människor.

Sedan kära vänner, ser jag rubriken på Jac O'Keeffes senaste blogginlägg. - Spiritual Progress is a load of rubbish -
Aj som fan. Den visste var den tog. Jac är hårdhänt och kärleksfull samtidigt.
Jaa, tänkte jag. Så är det ju. För nån jävla ordning måste det ändå vara. Man kan inte först säga att man inte finns och sedan förklara att man kommit väldigt långt. Jag älskar att säga att sanningen vaktas av paradoxer, med det är skillnad på paradoxer och ren idioti (eller som Jac säger Gobbledygook = rappakalja på svenska) Vad är paradoxer och vad är rappakalja? Det är bara att fråga magkänslan så vet man.

Så vad handlar detta om? Jag menar, Nondualismen, hela Satsang-prylen? På ren svenska alltså. Vad är det för sekt som Björn är med i? Det är faktiskt vad vissa tror, (har jag hört på omvägar) att jag är med i en sekt. Kanske en sorts självmordssekt. Och då snackar vi såklart mentalt självmord. Inget blod. Bara ord...

Jo, sektmötena brukar kallas för Satsanger. Där sitter det nån snubbe, eller kärring, och snackar om för dom församlade att dom inte finns.
- Ni finns inte säger hon. Och det är typ hela grejen. Men det är ganska svårt att fatta ändå, så därför måste hon upprepa det en massa gånger på olika sätt.
- Jaja, säger hon till slut irriterat, jag vet att det känns som att du finns, men det gör du inte. Så kom inte här och gnäll om dina fåniga problem, för du finns inte, det finns INGEN här som kan ha ett problem, OK??? Comprende?

Nej, det är ju faktiskt rätt svårt att förstå. Att vi inte finns alltså. Så efter några timmar avslutas mötet och folk känner ofta att dom måste komma på fler möten. Hur många möten man behöver gå på för att fatta att man inte finns varierar mycket. Det finns dom som går på möten i årtionden. Andra fattar på första mötet.
- Wow, säger dom. Häftigt, jag finns inte! Så vad är jag rädd för? Och sedan skrattar dom hysteriskt i timmar och blir liksom medlemmar i sektledningen på studs. Den här killen (som tror att han inte finns) kan vi använda oss av tänker man inom sektledningen...Som inte heller tror att dom finns. Eller gör dom? Detta är oklart. Det här med ledningen är en mycket skum grej. Ingen vet riktigt vem som styr och ställer, på ytan ser det oskyldigt ut som en massa fristående enklaver men man anar att det hela är kusligt välorganiserat och styrs med järnhand. Men av vem? Det går rykten om att det hela sanktioneras av illuminati. Man ser nämligen ett stort värde i Satsang-sektens utbredning. Dom här människorna blir superlätta att manipulera vilket man gillar inom illuminati. Satsang-sektens medlemmar brukar ju sluta tänka och det är himla bra för makthavarna. Otroligt nog mäter man inom Satsang-sekten framsteg på det viset. Ju mindre du tänker desto längre kommen är du. Helt otroligt men sant. Man slutar ockå läsa tidningar och titta på TV.... Perfekt för makthavarna.

Nej, stopp på belägg! Det här blir ju helt fel! Men faktum är att jag en gång i tiden munhöggs en hel massa med en kille på ett internetforum som hade precis den här synen på Nondualismen. Det var väldigt slitsamt att argumentera med den här killen (det här utspelade sig på den tiden jag ännu tänkte ännu mer än nu....). Jag kan väl säga att jag fick kasta in handuken. Han vann, Mats heter han förresten. Som att det skulle spela någon roll. Men om han mot all förmodan skulle läsa detta nu, så erkänner jag mig besegrad.

Vad Mats aldrig kunde förstå var att makthavarna inte finns. Så ingen manipulerar eller låter sig manipuleras. Det var för enkelt för Mats. Han försökte angripa frågan med hjärnan uppskruvad till IQ120 och flög därför så snabbt över landskapet att han varken såg alla dom vackra blommorna eller kände den lätta brisen eller kände lukterna av vår. Det här är nämligen väldigt naturligt, enkelt och vackert.

Men hur pratar man då om det? Uan att använda för mycket Satsang-slang som jag börjat kalla det. Det här fikonspråket som gärna broderar ut sig i slutna sällskap med kufiska medlemmar.....
Som jag ser det finns det lika många sätt att prata om detta som det finns människor. Egentligen borde det vara oerhört enkelt att prata om något som är oerhört enkelt. Och det är det. Att människor sedan använder det rationella tänkandets oehört grovmaskiga nät (som Mats gjorde) för att fånga dessa små glittrande bubblor av sanning, det är ju bara som det är.

För att koppla tillbaka till rubriken, - killen som tror att han inte finns -, och hur detta inte kan vara en insikt som kräver framsteg på en andlig väg. På ren svenska skulle jag säga såhär:

Jag skulle sno några fraser rakt av från Sailor Bob Adamson. Kanske ändra dom lite lite.
Såhär:
- Se på din hand. Tänk sedan, "jag ser handen". Är det nu tanken "jag ser handen" som ser handen?
Stopp! Vänta in din nyfikenhet. Det här är så märkligt. Läs inte vidare på en gång. Fråga - är det tanken "jag ser handen" som ser handen?
Allt som krävs är är lite sunt förnuft. Det är ju klart att det inte är tanken "jag ser" som ser. Är det då ögonen?
Testa!
- Se på din hand. Är det tanken "ögonen ser handen" som ser handen?`
Såklart inte!
När man lekt runt lite med den här uppgiften ett tag ger man upp och konstaterar att ingen kan förstå eller veta vad som ser. Inom Satsang-kulturen (jag fimpar sekt-begreppet nu eftersom det är så grymt off target) baseras undervisningen ofta på den här typen av enkla, öppna frågor.
Man kan göra ... likadant med allt görande. Vad är det som andas? Är det tanken "jag andas" som andas?
Stanna upp! Njut av att utforska detta!
Roligast blir det när man kommer till frågan - Vad är det som tänker? Är det tanken "jag tänker" som tänker?

Denna pointer från Sailor Bob är kanske den enklaste och vackraste jag vet. Jag-tanken förnekas inte. Den får lov att vara där, som den tanke den i verkligheten är. Och egentligen handlar allt detta bara om just detta - att verkligheten får vara som den verkligen är. Ett mysterium.

Inlägget slutade inte med den punch line jag tänkt mig. Men ingentig blir egentligen som jag tänkt mig ... har jag märkt. Det är ganska coolt.

tisdag, februari 02, 2010

Mindfulness börjar i "fel" ände

På dagarna sitter jag på Apotek och säljer piller. Piller som gör oss glada, lugna, pigga, energifyllda och ... vilket många kritiker hävdar ... sjuka.
För ett tag sedan poppade det upp en idé. Varför inte starta ett litet företag som heter Red Pill Meditation Center. Det var när jag höll på och lekte med Matrix-metaforerna. Undertexten skulle då vara.

Red Pill
Meditation Center

(Morpheus till Neo i filmen The Matrix)
"This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends,
you wake up in your bed and believe whatever you want to believe.
You take the red pill - you stay in Wonderland
and I show you how deep the rabbit-hole goes."

Då föreföll det vara en kul idé, ett lustigt infall. Nu förefaller det som att idén slagit rot på nåt vis. Tankar kommer och går här kring hur detta skulle kunna se ut i praktiken (höll på att säga förverkliga... )
En tanke är att jag borde utbilda mig till instruktör inom meditation eller Mindfulness. Jag kollar runt på olika utbildningar och känner vad magkänslan säger. En utbildning som förefaller intressant är Mindfulness i Jon Kabat Zinns tappning. Seriöst och bra. Evidensbaserat. Rumsrent.

Men det finns en dissonans här. En oro i magen. Jag blir nyfiken på vad det är. Självklart är det inget fel med Mindfulness så som det lärs ut och praktiseras i Sverige och resten av världen. Tvärtom upplever allt fler människor att dom blir hjälpta av Mindfulnessövningar, både de meditativa delarna men framför allt de övninga som kan appliceras i vilken vardagssituation som helst.

För några år sedan läste jag det mesta jag kunde komma över inom Mindfulness, inklusive några av Jon Kabat Zinns böcker. En bok som ligger bredvid mig här på bordet är Ola Schenströms Mindfulness i vardagen. Jag tänker dyka ner i den boken nu. Och jag tänker göra det SOM närvaro, FRÅN nuet.
Jag ser att det som skorrar inom mig är identitetsfrågan. Jag vill minnas, men detta är något jag skall utforska, att Ola, som alla andra Mindfulnessförespråkare, utgår ifrån att Närvaron liksom Nuet är något vi skall komma till. Detta implicerar att vi ÄR något annat än Närvaron och Nuet. Jag KAN INTE köpa det. Jag vägrar att betala tiotusentals kronor för att någon skall lära mig att jag INTE är Närvaro och Nuet .... MEN att jag kan bli det. Nej, nej, nej säger en röst. Betala inte dyra pengar för lögner.

En klockren, kristallklar klang i hela kropp/sinnet vet att det som t.ex. Dziuban och Greg Goode säger utgår ifrån det absoluta. Plötsligt dök dom två namnen upp här och jag fylls av tacksamhet. Goode och Dziuban. Jag har aldrig tidigare, eller senare, läst något som för mig klingar så rent när det handlar om identitets-frågan.
Jag minns att själva titeln på Goodes bok - Standing AS Awareness - egentligen räckte för att det skulle sjunga till i mig. För en tid sedan lekte jag lite med hur man skulle kunna instruera en sorts meditation där utgångspunkten är att vi alltid ÄR Närvaron och Nuet (NuNärvaro). Jag såg en meditationsform som inte har Närvaro och Nuet som mål - en meditatiosform som utgår ifrån att vi redan ÄR det som alltid är, DET som aldrig kan tas bort, aldrig kan stoppas, aldrig kan bortses ifrån.

Såhär skrev jag då:

Syfte: Att i två steg lägga märke till skillnaden mellan SINNESNÄRVARO och REN NÄRVARO.
Metod: Steg 1 är att identifiera sig med SINNESNÄRVARON .... och sedan i steg 2 identifiera sig med REN NÄRVARO.
(Man behöver inte berätta om varken syfte eller metod.)

Instruktioner under en position (jag tänker mig sittande meditation på stol för att göra det avskalat och enkelt):

Lägg märke till VAD som är närvarande i kroppen nu. ... Spänning. ... Oro. ... Avslappning. ... Lägg bara märke till vad som dyker upp .. du behöver inte döma. ... du behöver inte ändra på något. ... du behöver inte hålla fast vid något ... du behöver inte släppa något

... tystnad (kanske en minut)

Om tankar är närvarande. Lägg bara märke till dom utan att döma och flytta sedan varsamt tillbaka uppmärksamheten till VAD som är närvarande i kroppen. ... utan att döma.

... tystnad

VAD är närvarande? ... FÖLJ uppmärksamheten och låt den på egen hand hitta VAD som är närvarande. ... Låt uppmärksamheten hitta vägen själv. ... du behöver inte styra uppmärksamheten. ... den hittar själv

... tystnad

(nu kommer steg 2 - identifikation med REN NÄRVARO)

Känn efter hur lätt det är att vara närvarande ... du behöver inte bry dig om VAD som är närvarande ... känn bara hur lätt det är ATT vara ren närvaro ... släpp VAD som är närvarande att vila i ATT vara närvarande.
... tystnad

ATT bara vara närvarande ... går denna rena närvaro att STOPPA?

... tystnad

Kan du tänka fram den rena närvaron?

... tystnad

Är ren närvaro något som BARA ÄR här nu, oavsett vad du gör eller tänker?

... tystnad

Känn efter hur det är ATT VARA ren närvaro. ... känn hur lätt det är

... tystnad

Känn hur närvaron är medveten .... känn hur det är ATT vara medveten ... du behöver inte bry dig om VAD du är medveten om ... känn bara hur det är ATT vara medveten ... känn hur lätt det är.

... tystnad

måndag, februari 01, 2010

Lidande orsakas av ägande-tanke-klister

Ägande-tankar kan ses för vad dom är - tankar.

Det är egentligen allt jag har att skriva nu.

Men det vill skrivas om och om igen. För att det är så besynnerligt. För att det inte passar in på någon karta. Om och om igen uppstår ägande-tankar. Jag-tankens klister. Ett klister med en söt doft som lockar till sig berättelser. När berättelserna klistrar ihop med jag-tanken förefaller jag-tanken verklig. 

Jag-tanken skapar inte lidande när den ses för vad den är. Inte heller ägande-tankar skapar lidande när dom ses för vad dom är. Det är först när jag-tanken och berättelserna klistrar ihop - till följd av att ägade-tankar setts för något annat än tankar - som resultatet blir lidande.

Det är oerhört enkelt.
Försök inte äga någonting. Se att allt ägnade är tankar och ingenting annat.

Jamen det KÄNNS verkligt. Säger vi.
Nämen det känns inte verkligt när ägande-tanken avslöjats som en tanke och INGENTING ANNAT ÄN EN TANKE.

Tankens effekt på kroppen får oss att tro att den är verkligare än den är.

En sak till att se. Känslor är fysiska reaktioner på tankar. Och här kommer ägande-tankar in igen. För känslor kan aldrig skapa lidande om dom inte klistrar ihop med jag-tanken med hjälp av ägande-tankarnas klister.

Haha, vilka långa krångliga meningar det blev. Riktigt roligt. Det ville ut bara. Som ord, ännu en gång. Precis som lidandet vill upprepas gång på gång. Precis som ägande-tankar upprepas gång på gång på gång. Så är det. Och det tillhör ingen.
UA-3343870-1