onsdag, mars 31, 2010

tisdag, mars 30, 2010

(Lyck)salighet har inget med lycka att göra

I stunder av klarhet kan det anas att lycka och olycka är samma sak. Dom kan inte existera utan varandra. ALLTING har en motpol i dualismen. Vissa motpoler (som krig) vill vi inte acceptera, andra (som död) är lättare. Intellektet kan finna en stor vila när det reflekterar över dualismen. En vila som sedan sprider sig till kroppen. 
Det är som om intellektet sjunker ner under alltings yta och ser att där under, där är allt liv. Samma liv som flödar gränslöst. Men på ytan ter sig saker åtskilda, på ytan kan två vågor separeras från varandra, på ytan kan en våg krossas mot stranden och tyckas dö. Men bara på ytan, .... bara på ytan.
Många, många gånger har intellektet sjunkit ner i detta kontemplativa djup. 
Men kroppen då? Känslorna då? Björn, du är så "mental" har man sagt mig. Ja, kroppen/känslorna är lätta att glömma när tankarna sjunker ner på kontemplativa djup. Uppenbarligen går det inte att stanna där nere i tankarnas djupa, stilla vatten. Kroppen drar uppmärksamheten till ytan, gång på gång. Kroppen/känslorna säger, eller snarare skriker:
- Fan, jag hatar det här nuet, ge mig något bättre i framtiden, jag VÄGRAR att säga ja till det som är nu.
Lugnt och metodiskt drar då tankarna fram sina insikter och säger så pedagogiskt som möjligt
- Men Björn, den känsla du nu upplever är ju samma sak som dess motpol. Du känner oro nu, visst, men  det lugn du vill till kan inte existera utan oro ... och vice versa ... båda måste alltid finnas där som olika former av SAMMA SAK ... förstår du så långt? 
- Nej, gnäller kroppen/känslorna, och är väldigt irriterad på den pedagogiska rösten och klapp-på-huvudet-attityden som tankarna uppvisar.
Kroppen/känslorna fortsätter att längta bort från oron till lugnet. 

När jag var ute och promenerade idag hörde jag mig själv fråga - Björn, när skall kroppa äntligen fatta det som intellektet redan fattat efter tusentals timmars läsning/lyssning på Nondualism?
När skall DET HÄR sjunka in i kroppen?

Och plötsligt ramlade något på plats. Det var så löjligt enkelt, detta missförstånd som så länge funnits här men aldrig fått klara konturer.

Jag har hela tiden förväntat mig, att den "lycka"/bliss som vedanta kallar Ananda, i Sat-Chit-Ananda, skall kännas på ett speciellt sätt i kroppen. Det är nästan pinsamt detta. Men antagligen är det kroppens längtan efter välbehag, kroppens starka preferens för ljusa, lätta och mjuka känslor som förvrängt mitt förstånd.

Jag skall nu komma upp med några ursäkter till mitt försvar. Man hör så ofta Ananda översättas med Bliss. Och när man skall översätta bliss till svenska blir det antingen sällhet eller lycksalighet. Nu kan  man grotta i det där lingvistiska hur länge som helst, det är intressant men det hjälper inte. För missförståndet ligger trots allt inte på det planet.

Missförståndet uppkommer när kroppen går in och tolkar det som pratas om där uppe i huvudet. 
- Aha, lycka, säger kroppen. Det vet jag hur det känns. Det känns ljust, lätt och mjukt.... ja, och så lite varmt och pirrigt. Och när kroppen går runt och har sin tolkning så förvrängs hela tiden tankarnas förståelse. Så här vill jag illustrera det hela: 

In kommer budskapet - lycka och olycka är olika former av samma liv, essensen är den samma. 
Från kroppen kommer budskapet - och när du har fattat att essensen är den samma, då kommer det kännas som lycka i kroppen....mao, ljust, lätt, mjukt, varmt och pirrigt.


AJ AJ AJ
Så jävla fel det kan bli. Detta har jag gått och väntat på. Att det känns varm och gott när kroppen fattat. Jag skrattar åt mig själv här. Älska det som är SOM det är. Bra har jag tänkt. Det skall jag göra. Det låter vettigt. Och när jag lyckas med det .. hahahaha.... då kommer det kännas som lycka i kroppen.

Den senaste tiden, med sitt rika utbud av svåra känslor, har klargjort att allt är liv. Essensen av allt är liv. Allt är levande. När man slutar stirra på formerna där uppe på ytan som något som är avskilt från djupet av levande liv, då spelar det inte så stor roll hur formerna där uppe ser ut. Jag vill inte uttrycka mig så kaxigt längre. Inte efter den senaste tidens stormar. Att säga att inge form kan tillföra eller dra ifrån livet något av dess levande livfullhet, det kan jag ana. Men upplevelsen av att det är så kommer och går. I denna livfullhet finns en oändlig stillhet. En oändlig vila eftersom allt är samma sak. Ingenting kan tillföra mig något och ingenting kan ta något ifrån mig. Så kan det sägas. 

Det kan också sägas såhär:


- Liv har ingen motpol -


Jag minns när jag hörde Tolle prata om detta första gången. Det var en sån där insikt som sjöng i hela kroppen. Vi tror gärna att livets motpol är död. Men så är det inte. Dödens motpol är födelse. Livet kan varken födas eller dö. 
Visst, detta är en lek med ord. Men vad kan vi göra, annat än leka?

söndag, mars 28, 2010

När det blåser upp till storm

Adyashanti säger att vi ibland glömmer bort vår sanna natur som "conscious spirit" och tror att vi är "egoic consciousness". Det är då vi lider säger han. Och vi kan lida hur mycket vi vill. Varsågoda, säger han. Det vi är har inget problem med lidande. Så säger han. Så säger dom alla, dom nondualistiska lärarna. Men när du tröttnat på att lida, då kan du vakna upp och komma ihåg vad du är. Det är deras stående inbjudan.

Vad vi är kan vi med lätthet instämma i, på Satsang, på retreat, när vi går promenader med våra iPods där lärarna påminner oss i våra lurar, när allt är frid och fröjd, när endast några små lätta rädslomoln seglar förbi på den annars klara himlen. Då vet vi vad vi är. DET med så många namn - stillheten, närvaron, etc.

Men sedan blåser det upp till storm. Stora svart rädslomoln tornar upp sig på himlen och vi får huka oss för de piskande rädslostormarna och ta skydd för blixtarna. Vad dessa moln handlar om är i det här sammanhanget totalt oviktigt. På ett privat plan är det såklart viktigt, men sett utifrån vad vår sanna natur är, så är det oviktigt. Därför väljer jag att inte gå in närmare på de moln som finns i mitt liv just nu. En av sakerna med dessa moln är ju nämligen att dom sveper med oss i tron att detaljerna är viktiga. Det är egots magiska kraft, att det får mig att tro att detaljerna i det som händer är av avgörande betydelse för det jag i sanning är. Egot lurar mig att tro att jag (som conscious spirit) kan välja och påverka, att om jag väljer fel, kan jag eller andra skadas.

Egots kraft är stor när det stormar. Egot kan säga saker som - men Björn, du använder den här nondualismen för att slippa ta ansvar, du använder den för att slippa bry dig, för att slippa känna jobbiga känslor, för att slippa möta konsekvenserna av dina handlingar. Du gömmer dig i nondualismens lära. Du använder nondualismen för egots syften .... och det där sista är ju ett smart drag.

Det är när det stormar som det visar sig om något av allt det man läst och hört inom nondualismen har slagit rot. Det som inte slagit rot rivs omkull hur lätt som helst av egots stormar. Jag tänkte först skriva dramat, istället för egot. Men jag inser att dramat är samma sak som egot, bara två aspekter av den fiktiva tankevärld som hela tiden pågår där upp i mitt huvudet, eller på ett kollektivt plan, som ett moln av mental fiktion som likt atmosfären omger den här planeten.

Egots grundbudskap är "du står på spel här". Och när vi glömt VAD VI ÄR så köper vi detta, rakt av. Utan att blinka.
Och när glömmer vi vad vi är? Jo, när rädslan slår till. När rädslan liksom smyger upp genom kroppen, från magen, griper tag om hjärtat med sin kalla hand och fortsätter upp till huvudet. Detta budskap sprids på många olika sätt. Egot säger - om du väljer si kommer ditt liv bli bättre, MEN om du väljer så, kan det gå åt helvete. Då kan du och andra skadas. Och på ett relativt plan är det ju sant, tror vi. Ända till vi ifrågasätter det. Och här, precis här kan vi stanna hela livet. I detta eviga vägande av för och nackdelar, med valet mellan si eller så, det är ett arbete som för dom allra flesta blir likt en passion, det pågår till sista andetaget.

Jag är mitt inne i detta arbete nu. Hjärnan jobbar tidvis på högtryck enligt programmet: om jag väljer si blir det bättre, om jag väljer så blir det sämre. Runt runt går tankarna. Och detta med runt runt överenstämmer med Adyas definition av egot:
"The Ego is a fiction created in the mind, by circular patterns of thinking, based on the belief in separation. (This principle includes a spiritual Ego, a seeker)"
Allt arbete som sker i tänkandet går runt runt därför att det aldrig kommer till kärnan, till navet som är en identitetsfråga - VAD ÄR JAG?
Och det räcker egentligen att känna doften av vad man är, ana vad man är, snudda vid det, lätt lätt. Med Adyas ord: "...there is a great silence that is listening to the thoughts".
Det är faktiskt allt vi kan göra. ANA VAD VI ÄR. Det vi är tränger sig aldrig på. Det väntar på att vi skall lyssna, väntar på att vi skall bli stilla.
Och när vi anar, då anar vi också att vi inte står på spel. Vi anar att ingenting kan skadas. Ingenting kan gå fel. Och vi anar att det inte bara gäller oss själva utan alla andra. För var finns separationen? Den finns på ytan, på vågorna. Vågorna ser ut att vara åtskilda. Men om man bara sjunker ner en liten bit så är det uppenbart att ingen separation finns. 


Och allt detta är så lätt att säga när det inte stormar. Hur skall jag välja, hur skall jag göra?? Så ropar egot. Jag vill känna hopp om att det skall bli bättre. Jag vill se en mening med detta. Så säger egot. 


Från vår sanna natur kan vi ana en inbjudan, en inbjudan till vila, till att överlåta livet till livet, låta livet röra kroppen dit livet vill röra sig, låta livet säga de ord som livet vill säga. För ingenting kan bli mer eller mindre liv. Allt är liv, överallt, i olika form bara. Helt, osårbart, perfekt. 


Men när det blåser upp till storm, när rädslorna piskar oss i ansiktet, då vill jag påminnas om att det bara är på ytan. Att jag är djupare än så. Oändligt djup. Och att vi alla är ETT där i djupet. Eller strax under ytan. Det är bara längst, längst upp på ytan som separationen tycks finnas.


Så allt det här handlar om perspektiv. Tittar vi från våtheten är allt perfekt och ingen separation finns. Tittar vi från egot, som är likt ett moln av tankar, så är alla vågorna separata och hotas av ond, bråd död när dom närmar sig stranden.... bara en metafor, inget som skall eller behöver utvecklas eller förstås. Bara en känsla, en aning...

söndag, mars 14, 2010

Det finns ingen mållinje

Jag vet inte riktigt hur jag skall inleda för att sätta in nedanstående citat av Adyashanti i ett sammanhang. Jag litar på att det kan tala för sig själv. Jag kan bara säga, att för mig, klargör det saker som rör ägande, egot och uppvaknande från illusionen om ägande. När egot får allt mindre ägodelar, kan det alltid försöka äga själva friheten från ägande. Detta väl kamouflerade ägande tjänar egots narcissistiska och eskapistiska begär. Men från och med nu blir det omöjligt, i alla fall så länge dessa ord av Adya lever i mig. Uppvaknandet har ingenting med mig att göra. Vilket jag hört tusen gånger. Men det här citatet gör att denna vetskap landar i varenda cell i kroppen. 
Det är faktiskt ett tufft citat som absolut inte får mig att må bra. Ändå jublar något här. För att det klär av mig, den otäckaste illusionen av alla, nämligen att någon någonsin kan äga ett andligt uppvaknande.


"It's not that you can go and sit in a cave to avoid it all, even if you get clear of all your own stuff. Don't think you can cross some finish-line, its all One. There is only 7 billion more of you to go. You meet yourself everywhere! It's not about: 'I got it, I've crossed the line, I'm enlightened, thats it!'. We litterally meet ourselves where we go. And if we are not stuck in a personal point of view, we litterally meet ourselves wherever we are. It's not THEM that we are meeting and seeing if we can help. Its just one thing, its life. There is no end, no goal, no finish line. That's just mental nonsense."

fredag, mars 12, 2010

Nondualism - grundprinciper och praktik enligt Adyashanti


Basic Principles of the Teaching

1. We suffer when we identify with an egoic state of consciousness and become unaware of our true nature as conscious spirit.







2. The Ego is a fiction created in the mind, by circular patterns of thinking, based on the belief in separation. (This principle includes a spiritual Ego, a seeker)


3. Freedom from egoic consciousness, comes about by awakening to your true nature as conscious spirit.


4. Awakened Values - values that are inherent in our true nature as conscious spirit - as opposed to egoic values based on a belief in separation.




Application of the Teaching


1. To be still - allow everything to be as it is.





1 a) Allow everything to be as it is - as a meditative question - what happens when I allow everything to be as it is?





2. Inquiry - who or what Am I?

(Who are you without referring to a thought or feeling to tell you who you are)

(The answer is not in the mind (thoughts and feelings). The question is meant to take you out of your mind.)





2 a) Inquiry - is it really true? - about ideas, beliefs and opinions - these three are what makes up the egoic state of consciousness.





3. Conscious living - from awakened values

(egoic consciousness values (often unconsciously): separation, conflict, victimhood, blaming, controlling,


(conscious spirit values: what is true, what is real, unity, freedom for all of existence, peace, gratitude, appreciation of existence, love.)






3 a) Conscious living - from awakened values 
(these values are inherent in your true nature as conscious spirit)


onsdag, mars 10, 2010

Från en myt till en annan

Adyashanti säger i en intervju med titeln Living Reality en hel del intressanta saker om Nondualismens olika läror och alla de sätt på vilka vi kan förhålla oss till dem.

Jag skall här roa mig med att fritt återge mina egna tolkningar och funderingar kring det han säger. Detta är alltså inte representativt för Adyas lära utan enbart mina egna funderingar kring mina egna tolkningar.

En av de mest intressanta sakerna han lyfter fram knyter an till det som inom Integral Teori kallas för "The Myth of the Given". Inom parentes skall sägas att Adya studerat Integral Teori ingående och för mig som också nosat på det Integrala känns mycket igen.
Adya visar på hur djupgående vårt behov av konceptuell sanning är. Han menar att de flesta Nondualistiska läror i grunden har till uppgift att få oss att släppa det han kallar "fixeringar", då ofta av konceptuell natur. En fixering kan vara att man ser sig själv som en separat individ som kan välja att göra olika saker i syfte att förbättra sitt eget liv och världen i stort. Med fixering menar nog Adya att man ser detta som en sanning, som något givet, som att "såhär är det", m.a.o. som en myt,  "The Myth of the Given".
För att slå hål på denna myt kan man intellektuellt resonera sig fram till det som kallas Non-doer-ship. Dvs, det finns inga separata individer som gör saker utan allt manifesteras spontant i medvetandet som medvetande, eller hur man nu väljer att formulera sig. Man kan också resonera sig fram till att det omöjligt kan finnas något som heter fri vilja osv.
Om läran/läraren är effektiv kommer myten om "doership" effektivt slås hål på. Vilket är fantastiskt som Adya säger. MEN, och här kommer hans integrala förhållningssätt som kanske skiljer sig från många andra nondualistiska lärares,
 - vad vi gör efter att myten om doership är sönderslagen är att köpa en ny myt, nämligen den om non-doership. Och när vi gör det, det vill säga börjar "tro" på att vi inte har någon fri vilja, inte kan göra något osv, då gör vi exakt det som Integral Teori kallar för att köpa "The Myth of the Given". För nu har vi en ny sanning som vi fixerar vid, på ett intellektuellt plan. Och just här befinner sig enligt Adya väldigt många inom den Nondualistiska andligheten, dom är i olika grad "Nondualistiska fundamentalister".

Men vad förordar han då? Hur skall vi komma vidare, hur skall vi undvika att fastna i fällan att tro på motsatsen till allt det vi tidigare trott på?
Jo, här menar Adya att vi måste släppa fixeringar helt och hållet. Han drar fram den gamla metaforen från Buddhismen, där en lära/lärare liknas vid en båt. Om någon skall korsa en älv, så sätter dom sig i båten, åker över och lämnar sedan båten vid andra stranden och går vidare .... eller? Nej, det konstiga är att vi inte beter oss på det viset, vi lämnar inte båten när vi korsat floden utan bär med oss den. Vi säger, detta är sanningen, såhär är det. Båten blir till en bild av "the Myth of the Given".

Adyas jävliga medicin är att svälja följande - DET FINNS INGEN SANNING. Det finns ingenting att hålla sig fast vid någonstans. Och inte ens det är något vi kan hålla oss fast vid. Inte ens det!
Och här öppnar han upp för ett integralt synsätt som är totalt inkluderande. Eftersom ingenting är SANT, absolut ingenting, så finns det ju heller ingenting som kan vara fel. Allt har sin plats. Allt har sin funktion i en viss given situation för en given individ.

fredag, mars 05, 2010

Meckande

Insikter
Jag låter ordet stå där. Oförklarat. Jag går till kroppen och ser om kroppen kan säga något om insikter. På sitt språk. Ett språk som är mycket rikt faktiskt. Att prata om kroppens språk med ordens och förståndets språk är komiskt. Det är en koppling som inte går att göra. Ändå görs den. Förunderligt säger förståndet. Men vad säger kroppen?
Kroppen säger - det behövs inte Björn. Du behövs inte. Men du är rätt kul. Så länge du håller på ... och "meckar". Mecka på du, det ändrar ingenting. Så säger kroppen. 
Hmm... är det så? Är det allt kroppen säger? Nej, den säger mer. Den säger att den är van vid Björns meckande. 
Som en parentes vill jag säga att kroppen bl.a. ser Björn som en sorts muskelspänning. Ett av kroppens uttrycksmedel är muskelspänningar. Och dessa spänningar står förstås i samband med en massa olika kemiska processer som ger upphov till det vi brukar kalla känslor. 
Ojoj, säger kroppen nu. Vilket trams. Lägg ner det här Björn. Vem bryr sig? Man skulle kunna kalla kroppens svar på den här utläggningen för milt överseende och måttligt roat. Kroppen är måttligt road. 
Vad du håller på ... säger kroppen till Björn. Tröttnar du aldrig på att mecka?
Faktum är att Björn börjar tröttna. Men förståndets vana är stark. Eller är det så att det är kroppen som är så van vid förståndet? 
Vad menar jag? Jo, kroppen är ju ett mönster. Ett mönster så komplext och intrikat att förståndet egentligen borde ge upp alla försök att kartlägga och förstå. Den medicinska vetenskapen kämpar på - för att kartlägga och förstå. Det är otroligt. Det är som om den medicinska vetenskapen är en myrstack och kroppen en symfoni av Beethoven. Myrorna springer runt där med sina små pinnar och organiserar och bygger förklaringsmodeller av små barr och jord, men ingenting av det som händer i myrstacken har ett dyft att göra med Beethoven-symfonin. Kroppens mönster är ofattbara för förståndet. Jodå, visst går det framåt. Jag vet det. Jag vet att detta från den medicinska forskningens perspektiv låter respektlöst och helt enkelt dumt. Men jag låter det låta så. 
Vad var min poäng?
Förståndet älskar poänger. Och kroppen är vad vid förståndet poänger. Poänger får kroppen att slappna av och njuta lite. Aaaaah......, säger kroppen när förståndet skickar ner en poäng i systemet och svarar med att skicka ut en liten cocktail av mysiga droger i blodet. 
Men dom här poängerna är ju ganska poänglösa. När förståndet börjat fatta det då känns det inte längre lika skönt i kroppen och cocktailen uteblir. Det här påverkar såklart förståndet. Varför skall den hålla på när det inte kommer nån belöning. I alla fall inte någon belöning som är värd mödan.
Förståndet (Björn) börjar tröttna helt enkelt. Och kroppens efterfrågan på poänger och insikter avtar. 
Hur känns det i kroppen? 
Jo, jag skall berätta hur det går till det här. Vanans makt är stor. Så väldigt ofta börjar förståndet konstruera en poäng eller insikt. Men mitt i processen kommer jag av mig. Så är det väldigt ofta. Poäng-konstruerandet avbryts plötsligt av en tanke som säger - lägg ner! Vad håller du på med? Du är komisk.
Och då händer nåt lustigt. För kroppen borde ju vänta på att poängen skall bli klar så att den kan levereras ner i systemet. Varpå belönings-cocktailen kan serveras. Men så är det inte längre. Om det alls finns en sorts belöning med i spelet, så kommer den i själva släppandet av poäng-konstruerandet. 
Fan, detta låter ju helknäppt. Men jag låter det stå. 
UA-3343870-1