tisdag, mars 30, 2010

(Lyck)salighet har inget med lycka att göra

I stunder av klarhet kan det anas att lycka och olycka är samma sak. Dom kan inte existera utan varandra. ALLTING har en motpol i dualismen. Vissa motpoler (som krig) vill vi inte acceptera, andra (som död) är lättare. Intellektet kan finna en stor vila när det reflekterar över dualismen. En vila som sedan sprider sig till kroppen. 
Det är som om intellektet sjunker ner under alltings yta och ser att där under, där är allt liv. Samma liv som flödar gränslöst. Men på ytan ter sig saker åtskilda, på ytan kan två vågor separeras från varandra, på ytan kan en våg krossas mot stranden och tyckas dö. Men bara på ytan, .... bara på ytan.
Många, många gånger har intellektet sjunkit ner i detta kontemplativa djup. 
Men kroppen då? Känslorna då? Björn, du är så "mental" har man sagt mig. Ja, kroppen/känslorna är lätta att glömma när tankarna sjunker ner på kontemplativa djup. Uppenbarligen går det inte att stanna där nere i tankarnas djupa, stilla vatten. Kroppen drar uppmärksamheten till ytan, gång på gång. Kroppen/känslorna säger, eller snarare skriker:
- Fan, jag hatar det här nuet, ge mig något bättre i framtiden, jag VÄGRAR att säga ja till det som är nu.
Lugnt och metodiskt drar då tankarna fram sina insikter och säger så pedagogiskt som möjligt
- Men Björn, den känsla du nu upplever är ju samma sak som dess motpol. Du känner oro nu, visst, men  det lugn du vill till kan inte existera utan oro ... och vice versa ... båda måste alltid finnas där som olika former av SAMMA SAK ... förstår du så långt? 
- Nej, gnäller kroppen/känslorna, och är väldigt irriterad på den pedagogiska rösten och klapp-på-huvudet-attityden som tankarna uppvisar.
Kroppen/känslorna fortsätter att längta bort från oron till lugnet. 

När jag var ute och promenerade idag hörde jag mig själv fråga - Björn, när skall kroppa äntligen fatta det som intellektet redan fattat efter tusentals timmars läsning/lyssning på Nondualism?
När skall DET HÄR sjunka in i kroppen?

Och plötsligt ramlade något på plats. Det var så löjligt enkelt, detta missförstånd som så länge funnits här men aldrig fått klara konturer.

Jag har hela tiden förväntat mig, att den "lycka"/bliss som vedanta kallar Ananda, i Sat-Chit-Ananda, skall kännas på ett speciellt sätt i kroppen. Det är nästan pinsamt detta. Men antagligen är det kroppens längtan efter välbehag, kroppens starka preferens för ljusa, lätta och mjuka känslor som förvrängt mitt förstånd.

Jag skall nu komma upp med några ursäkter till mitt försvar. Man hör så ofta Ananda översättas med Bliss. Och när man skall översätta bliss till svenska blir det antingen sällhet eller lycksalighet. Nu kan  man grotta i det där lingvistiska hur länge som helst, det är intressant men det hjälper inte. För missförståndet ligger trots allt inte på det planet.

Missförståndet uppkommer när kroppen går in och tolkar det som pratas om där uppe i huvudet. 
- Aha, lycka, säger kroppen. Det vet jag hur det känns. Det känns ljust, lätt och mjukt.... ja, och så lite varmt och pirrigt. Och när kroppen går runt och har sin tolkning så förvrängs hela tiden tankarnas förståelse. Så här vill jag illustrera det hela: 

In kommer budskapet - lycka och olycka är olika former av samma liv, essensen är den samma. 
Från kroppen kommer budskapet - och när du har fattat att essensen är den samma, då kommer det kännas som lycka i kroppen....mao, ljust, lätt, mjukt, varmt och pirrigt.


AJ AJ AJ
Så jävla fel det kan bli. Detta har jag gått och väntat på. Att det känns varm och gott när kroppen fattat. Jag skrattar åt mig själv här. Älska det som är SOM det är. Bra har jag tänkt. Det skall jag göra. Det låter vettigt. Och när jag lyckas med det .. hahahaha.... då kommer det kännas som lycka i kroppen.

Den senaste tiden, med sitt rika utbud av svåra känslor, har klargjort att allt är liv. Essensen av allt är liv. Allt är levande. När man slutar stirra på formerna där uppe på ytan som något som är avskilt från djupet av levande liv, då spelar det inte så stor roll hur formerna där uppe ser ut. Jag vill inte uttrycka mig så kaxigt längre. Inte efter den senaste tidens stormar. Att säga att inge form kan tillföra eller dra ifrån livet något av dess levande livfullhet, det kan jag ana. Men upplevelsen av att det är så kommer och går. I denna livfullhet finns en oändlig stillhet. En oändlig vila eftersom allt är samma sak. Ingenting kan tillföra mig något och ingenting kan ta något ifrån mig. Så kan det sägas. 

Det kan också sägas såhär:


- Liv har ingen motpol -


Jag minns när jag hörde Tolle prata om detta första gången. Det var en sån där insikt som sjöng i hela kroppen. Vi tror gärna att livets motpol är död. Men så är det inte. Dödens motpol är födelse. Livet kan varken födas eller dö. 
Visst, detta är en lek med ord. Men vad kan vi göra, annat än leka?

6 kommentarer:

  1. Hej Björn. Lustigt... tänkte i nästan samma banor ett par dagar sen. Jag har liksom gått och väntat på att min inre (som är fridfull) skall manifestera sig i det yttre (som är mer eller mindre kaos :-))Typ... hur kan det vara så... vad gör jag för fel... när ska det bli harmoniskt och lungt. Och så fattade jag... ALDRIG :-D Det är omöjligt pga dualismen. Det är omöjligt pga att allt ändras hela tiden. Så... det finns inre/djup och yttre/ytan. Visserligen är dessa två ett, men ÄNDÅ annorlunda. Det kan jag leva med :-)

    Tack igen för alla dessa underbara inlägg som jag läser med tacksamhet.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  2. Pirjo!
    Visst är det en helt obetalbar insikt! :)
    I mitt senaste inlägg har jag lagt in ett klipp där det sägs att man måste släppa ALLA insikter. Det låter bra när Scott säger det men jag vete fan. Jag tror jag behåller den här insikten. Kallar den för MIN!
    MIN insikt.
    Den är härlig. Eller hur? Du har ju en likadan.

    SvaraRadera
  3. Hej Björn. Ska kolla klippet.. nån gång...

    Jag kan dessvärre inte kalla min insikt min. Har hört den "tusen" gånger utan att förstå hela innebörden. Försökt få andra att fatta. Haha!

    Visst älskar jag tillfällen då poletten trillar ner. Det blir så tyst. Och så kommer beundran... ta-mig-fan... det är så!!! :-)

    Och det förunderliga är att när man tagit till sig insikten "försvinner" den. Som om den inte behövs mer... eller som om den blivit en naturlig (vardaglig) del av tillvaron.

    Ha en underbar påsk!

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  4. Ja just det...lycka är det som ÄR, något annat är inte. Det finns ingen motpol till lyckan, lyckan är livets essens. Det som inte är, är inte, helt enkelt. Därför finns inte olyckan i mina ögon. Lycka Är, livet är, livet är lycka. Det finns ingen motpol till livet, precis som du säger. Det finns ingen död, alltså. Tack för detta underbara inlägg. Jag har skrivit ett inlägg för längesedan som jag kallade just LYCKA ÄR. Ondskan och olyckan i världen är endast verkningar av rädslan för det som inte är. När vi inser att det inte finns något monster under sängen i vårt mörka sovrum behöver vi inte vara rädda längre, vi slutar att fokusera på det som INTE ÄR och börjar se det som ÄR. ´När vi släpper rädslan för det som inte är, då blir vi till, då känner vi igen oss. Upptäckten att skapelsen är sant lycksalig värmer hjärtat.

    Vad dualism handlar om verkar i mina ögon vara just varande - icke varande. Det som inte är, är ju inte och då är det bara varandet som är kvar. Dock lyckas vi människor fokusera hela vår uppmärksamhet på det som inte är och skydda oss emot det som inte är, på något märkligt vis så styr det hela vår tillvaro. Ditt inlägg säger, tror jag, exakt detta. "Liv har ingen motsats" som du säger, så enkelt är det! Livet är det enda som är.

    Men livet uppbärs oomtvistat av två skapelsekväden, upp - ner, man - kvinna, ut - in. Detta handlar om rörelse vilket är livets kännemärke och har inget med gott eller ont att göra. Non dualism tar slut i det ögonblick vi vet att livet aldrig varit dualistiskt, bara vårt begränsade seende.
    Tack än en gång Björn!

    http://evigheternasbok.blogspot.com/2009/08/lycka-ar.html

    SvaraRadera
  5. Pirjo!
    Hoppas du haft en skön påsk. Javisst är det så med insikterna att när dom VERKLIGEN sjunker in försvinner dom och då kan man inte äga dom. Bra sagt!

    SvaraRadera
  6. Jennyli!
    Du klargör något här som jag själv inte fick fram. Tack! Låt mig försöka formulera det med egna ord. ALLT som finns är liv. ALLT tolkningar är vågor i detta liv, strömmar i detta liv. Vi säger att det är något annat än liv... det är en ström säger vi ... nej, säger en annan, det är en våg.... och då kan vi säga. Ni har båda rätt. Det SER UT som vågor och strömmar, men det är vågor och strömmar i livet, SOM livet.

    SvaraRadera

UA-3343870-1