torsdag, april 29, 2010

Lark ascending

Så enkelt det här är. Hela dramat kommer ur ett missförstånd om vad vi är. Vad vi är kan aldrig förstås, det kan bara avtäckas genom ett kännande/vetande. Jag kan vila för evigt i bilden av havets våthet och alla vågorna där uppe vid ytan. I denna liknelse passar också andra "morbida liknelser in". Som den här av Steven Norquist, den som handlar om att människomonstret Jason Vorheer från fredag den 13:e filmerna. "Jason is perfectly happy to sleep in Crystal Lake (Truth) until a bunch of annoying kids arrive and interrupt his peace with their ego-saturated screwing and partying. So Jason awakes and kills them. He kills them not to hurt them, but to save them, and to allow him to return to peace." Jag tar upp den liknelsen för att jag nämnde den i en kommentar till ett tidigare inlägg. För mig gestaltar den liknelsen min egen ibland allt uppslukande längtan efter frihet i stillheten. Frihet till varje pris. En frihet Jason kan döda för. En stillhet som finns där i djupet. Där, djupt, djupt ner, borta från världens larm är det som tydligast att allt är våthet. Och det finns i mig ett motstånd mot att komma tillbaka upp till ytan, upp till dom oräkneliga vågorna, upp till manifestationen. Detta trots att jag vet att alla vågor är inget annat än våtheten som form. Men det är samma våthet. Dock är det så mycket lättare att vila i den enda sanna identiteten där allt är stilla. I djupet

Denna längtan uttrycks av Ken Wilber som den uppåtstigande riktningen. Den riktning där man av-identifierar sig med objekten. En efter en faller identifikationerna med objekten bort. Och man stiger högre och högre. Upp eller ner spelar ingen roll. För detta är bortom språket. Havets djup eller bergets topp, det spelar ingen roll. Det är samma sak. Det är ett kännande/vetande. Ett annat sätt att känna/veta vad det är att återvända till den enda sanna identiteten är genom musik. Igår hörde jag ett musikstycke på P2 som jag älskar. Lark Ascending av Vaughan William. Genom toner säger det här musikstycket allt om vad det är att komma ihåg att vi inte är en av vågorna utan hela havets våthet. Det är min längtan att göra som lärkan, stiga högre och högre upp, sjungande sången om friheten. En frihet vi alla känner igen. För den har aldrig gått förlorad. Den finns där alltid, närmare än våra andetag. Närmare än våra hjärtslag.



En annan liknelse som avtäcker mitt kännande/vetande om den sanna identiteten är spegeln och det som speglas i den. Vi är det enda medvetandets spegel. Men det som speglas kan aldrig vara åtskilt från det vi är, precis som ingen våg kan vara åtskild från vattnets våthet.
Och här kan jag också känna hur det finns ett motstånd/ en rädsla hos mig att närma mig ytan, närma mig det mylller av vågor som finns där uppe. Jag vill precis som Jason stanna där nere i djupet. Där uppe på ytan finns vågorna och det som kallas förståelse. Och jag tror att vi alla behöver vila i djupet (eller sväva långt långt där uppe som lärkan, och sjunga vår sång om frihet) tills vårt kännande/vetande är starkt nog. Tills varje cell i våra kroppar sjunger samma sång om frihet och stillhet och lek. Hur lång tid det tar kan ingen annan veta. Men när vi är redo, då är vi redo att älska, utan rädsla. Då är vi redo att komma ner till världens myller, redo att involvera oss i dramat. Men inte förr. Jag är inte redo. Så säger en tanke här. Varje gång jag kommer tillbaka till vågorna på ytan, till manifestationen och börjar tänka och involvera mig mer fullt ut i världens drama, så blir mitt kännande/vetande om den sanna identiteten, suddigt, det hamnar i bakgrunden, och en förvirring tycks uppstå. Och ett kännande/vetande KÄNNER och VET att det bara är tankar. Men ändå, men ändå......
Kännande/vetandet känner och vet att jag är havets våthet och medvetandets spegel som allting speglas i. Ingenting kan skada våtheten. Ingenting av det som speglas i medvetandets spegel kan röra spegeln. Ingenting lämnar några spår. INGENTING. Absolut ingenting.
Så vad är rädsla?

måndag, april 26, 2010

Ett starkt ego är bra på att bevittna (avidentifiera sig från laddade objekt)

Ett sätt att prata om nondualism är att börja med vad identitet är och vad vi identifierar oss med. Identitet är ett mycket fascinerande ord. Etymologin visar bl.a. detta:

[French identité, from Old French identite, from Late Latin identitās, from Latin idem, the same (influenced by Late Latin essentitās, being, and identidem, repeatedly), from id, it; see i- in Indo-European roots.


1570, from M.Fr. identité (14c.), from L.L. (5c.) identitatem (nom. identitas) "sameness," from ident-, comb. form of L. idem (neut.) "the same" (see identical); abstracted from identidem "over and over," from phrase idem et idem. Term identity crisis first recorded 1954.
Från Dictionary.com

Med andra ord, det som är samma VARJE gång jag tittar. Så tolkar jag det lite löst.
När man inom Nondualismen pratar om att dekonstruera egot, (vilket man ofta gör), vad menar man då?

Alltså, det som är samma hela tiden, det som aldrig förändras är ju
se-ENDE, m.a.o. inte vad jag ser utan ATT jag ser.
hör-ANDE, inte vad jag hör utan ATT jag hör.
vet-ANDE, inte vad jag vet utan ATT jag vet.
etc.
Kanske kan man sammanfatta detta med
medvet-ANDE, inte vad jag är medveten om utan ATT jag är medveten.

Orden är liksom vågorna många och olika men havets "våthet" är samma. Våtheten är den enda sanna identiteten då den inte förändras från gång till gång. Det är fascinerande att få upp ögonen för detta med att (nästan) allting är under ständig förändring, liten eller stor. Vi är aldrig exakt samma person, kropp, tankar eller känslor som vi var sist vi tittade efter.

Ok, kort sammanfattning såhär långt:
Vad är nondualism?
Det handlar om identitet.
Vad är sann identitet?
Det är det som är SAMMA (identiskt) varje gång vi tittar efter.
Vad är samma varje gång vi tittar efter?
Det är inte VAD vi är medvetna om utan ATT vi är medvetna, eller snarare medvet-ANDE. Vi (som i vi är medvetna) förändras ju hela tiden. Vi är ju i oss själva ett objekt i medvetandet. Bara medvet-ANDE är samma varje gång vi tittar.

Subjektet
Nu dök just ordet objekt upp vilket leder oss till subjektet, som är en annan ingång i nondualismen. Saken är ju den att medvet-ANDE inte kan vara något objekt som finns in medvetandet. Vi kan alltså inte (även om vi säger så) se medvetandet när vi tittar efter. Men vi kan ana det. Ana det bortom alla ord och all förståelse. Det lyser klarare och tydligare än något annat trots att det inte finns någonstans. Allt finns i det, som det.
Jag återkommer till havets våthet, ingen våg kan beskriva vad våthet är, men varje våg är våtheten.

Ett annat sätt att säga allt detta är att nondualism handlar om SUBJEKTET. Det är ett lite abstrakt ord men det är ändå pang på. Vi tror på något vis att vi kan veta vad subjektet är. Jag kan tänka på mig själv som subjekt i meningen - jag hör ljud. Men det subjektet är inte ett subjekt utan ett objekt. Vi säger att något är medvetet om subjektet. Vi kan prata om subjektets subjekt. Och det hela blir hopplöst abstrakt. Men även subjektets subjekt blir då ett objekt. Allt vi pratar om, tänker på eller känner något inför blir objekt. Så egentligen kan vi aldrig veta vad subjektet är. Dock är det oerhört frestande att på oändligt många vis inbilla sig att man vet vad subjektet är. Vi kan förnumstigt säga att vi aldrig kan vara medvetna om subjektet EFTERSOM VI ÄR SUBJEKTET. Men genast har vi skapat ett nytt objekt.

Men ändå, ändå är subjektet det enklaste och uppenbaraste som finns. Det är samma varje gång vi tittar ... trots att det inte är ett objekt vi kan titta på. Men ändå vet vi. Det är oerhört fascinerande detta med att vi vet. Vi kan höra hur språket gör en paradox av det, men ändå vet vi. Det gör liksom inget att språket lägger krokben på sig självt, för vi vet ändå. Allt sjunger till av igenkänning. JA! utbrister vi. Så är det.

Bevittnande
Och så det här med att dekonstruera egot.
Ken Wilber sade en sak som fick tiden att stanna i Björn. Han sade att inom de flesta psykoterapi-riktningar betyder ett starkt ego en stark förmåga att BEVITTNA. Låt oss ta ett exempel. Om man har ett svagt ego, som de flesta barn har, så finns där en väldigt stark identifikation med kropp, tankar och känslor. Jag minns det från min egen barndom. Jag VAR min kropp. Jag minns också hur jag VAR mina känslor. Jag minns att det ibland var väldigt plågsamt. Visst var livet på många vis väldigt intensivt och levande men där fanns ingen jämvikt, inget inre lugn, ingen förmåga att se att saker som känns jobbiga kommer att försvinna. Jag var ett offer för mina förnimmelser och känslor. Faktum är att jag idag mycket lättare kan känna ett stort lugn mitt i något som är jobbigt. Det går över, tänker jag. Och jag vet att det kommer gå över. För så brukar det vara. Att det INTE skulle gå över ter sig som extremt osannolikt. Alltså coolar jag ner mig.
Så här är det generelllt tror jag. Vuxna människor har ju varit med förr, dom blir inte så jäklar upprörda över småsaker. Jaja, säger dom, visst gör det ont nu, men DET GÅR ÖVER. Visst smakar medicinen beskt nu men om du tar den blir du snart frisk och det onda i öronen försvinner. Nu beror vårt vuxna jämnmod inte bara på att vi vet att det går över. Vi är heller inte så "i" våra kroppar som barn är. Vi har en viss distans. Vi kan prata om "min kropp". Vi har sett hur kroppen har förändrats genom åren. Vi ser den mer som ett redskap. Vi kan prata OM KROPPEN som ett objekt. Vi är inte så hårt identifierade med kroppen som jag minns att jag var som barn.

Ok, så vad betyder det här i relation till Nondualism och identitet? Jo, jag vill försöka illustrera hur jag förstår det Wilber säger om att ju starkare ego, desto starkare förmåga att bevittna. Vi hör ju detta hela tiden inom Nondualismen, vi indoktrineras med påståenden som

 - jag är inte min kropp, jag är inte mina känslor eller tankar, jag är det oföränderliga vittnet som kan bevittna allt som kommer och går, jag är det medvetande i vilket allt uppstår och försvinner.

Det här klarar inte barn. Jag tror inte heller att dom skall klara det. Dom ÄR sina kroppar, tankar och känslor och kan inte objektifiera något av det. Det är i alla fall så jag minns min egen barndom. Och jag minns hur jag led. Det var skitjobbigt att vara Björn som barn. Känslorna var så himla starka. Begären var överväldigande. Ta bara en sån sak som julklappar. Fan, jag kunde bli besatt av längtan efter nån fånig manick. Visst kan jag fortfarande se fram emot att köpa eller få vissa prylar. Men herregud, jag går ju inte omkring som i ett rus av vansinnig längtan efter en ny mobiltelefon ... i månader dessutom. Jag ligger ju inte sömnlös kvällen innan den nya bilen skall levereras. Visst kan det vara kul med en ny bil, jag kan känna glädje över den, men vad fan, jag kan lika gärna vara utan den ... faktiskt är det så, helt ärligt. Men som femåring, eller tioåring. Herregud, Jag var en helt annan person. Besatt av min begär. Ett offer för mina begär. Såklart inte bara begär efter prylar ...

Att stärka egot (ego = det som bevittnar)
Så något har hänt med mig, något helt normalt. Något som skall hända och om det inte händer så är man faktiskt inte riktigt riktig i huvudet och behöver hjälp. Vad har då hänt? Jo, med åren har egot blivit starkare. Förmågan att distansera sig till kroppen, tankarna och känslorna har ökat. Det är en process som sker även om man aldrig öppnat en nondualistisk bok. Men det lustiga är att det är den process som Nodualismen förordrar och tränar oss i.
... som ett första steg ....
för erkänn, det här är ju väldigt dualistiskt, väldigt mycket separation. Jag är INTE min kropp. Jag är ett och kroppen något annat.
Separerade.
Två.
... men som ett första steg ...
... ett steg som nog inte kan hoppas över ....

När man ser det såhär, då blir det ju lite oroande när man pratar om att dekonstruera egot. Egot i betydelsen "det som bevittnar", det som avidentifierar oss från kropp, tankar och känslor, det är väl något vi behöver behålla? Om inte annat för att slippa bli hjälplösa offer för våra begär.
(i detta sammanhang kan det vara intressant att kika på Freuds strukturella modell av DETET, JAGET och ÖVERJAGET, på engelska, the id, the ego and the super-ego http://en.wikipedia.org/wiki/Id,_ego,_and_super-ego)

Frågan jag började med här var - vad är identitet och vad är det vi identifierar oss med?
Vi har sagt att barn identifierar sig väldigt mycket med kropp, tankar och känslor. Jag har berättat att jag minns hur starkt det var. Jag minns också hur skrämmande och hotfull världen var. Det var inte bara för att jag inte förstod hur saker hängde ihop. Det berodde mycket på mina tunga investeringar i kropp, tankar, känslor. ALLT, precis allt hotade ju hela tiden att påverka mina känslor. Jag hade känsliga antenner och plockade upp stämningar och annat hela tiden, i varje rum, jag gjorde starka kopplingar till lukter i rummet, det minns jag särkilt. Och mina preferenser var väldigt viktiga. Vissa stämningar avskydde jag, andra älskade jag. Så var det. Och så är det nog för dom flesta barn.


Men hur är det då idag, efter många år av meditation och studier av Nondualism?Idag identifierar jag mig med det gränslösa medvetande som kropp, tankar, känslor uppstår i likt vågor uppstår på havet. Jag identifierar mig alltså med havet istället för med en liten sketen våg som heter Björn .... eller?
Är det verkligen så?
Nja, jag älskar ärlighet. Och jag är samtidigt väldigt duktig på att ljuga för mig själv. Men man kan väl säga att vackra soliga dagar, när jag har medvind och har vaknat på rätt sida, då ÄR jag havet.


Balansen mellan transcendens (av-identifiering) och immanens
Det där var steg ett ... bevittnandet ... avidentifiering ... frihet .... transcendens. Nu kommer den balanserande processen, immanensen. Immanens i betydelsen "vara i" världen istället för att dissociera från världen, lämna världen åt sitt öde och gömma sig i en grotta i Himalaya. Jag slänger in en karta här för att visa. En dammig gammal sak som jag precis dammat av.

Det här intresserar mig något alldeles vansinnigt mycket. Och det är inte för att jag är hjälplöst identifierad med mina tankar, eller för att mitt ego känner rädsla för att dö och därför behöver få kontroll med hjälp av nån förståelsemodell. Nej, nej, nej. Så har det kanske varit. Men så är det inte nu. Det är för att jag så tydligt anar det jag kallat "The Nondual Heart of "Suchness" (man kan också kalla det för havets våthet) Nondualismen är inte bunden vid den här riktningen som säger bye bye världen. Den är inte bunden till en riktning av allt mer enkelhet, alltmer stillhet, allt mindre tankar. Nondualismen eller "våtheten" vill också leka och skapa och manifesteras som oändligt komplexa och vackra former, oändliga i sin komplexitet.

MEN
och det här är ett jättestor MEN. Den här processen som vi kallar livet och "uppvaknandet" sker inte automatiskt. Det är därför det finns andliga läror och lärare. Om uppvaknandet varit inprogrammerat i oss alla så hade ingen behövt läsa en nondualistisk bok. Visst handlar mycket av uppvaknandet om att se hur "man redan är här" man är redan det man söker, osv. Men för att se det behöver man gå en viss väg. Man behöver gå en jävla lång väg för att inse att det inte behövdes... typ.

Egots utveckling - inte avveckling
Ungefär såhär tror jag att processen löper. Som litet barn startar man i formen, man startar STENHÅRT identifierad med form, men kropp, tankar, känslor. I alla fall gjorde jag det. Enligt Freuds teorier drivs man uteslutande av Detets begär efter omedelbar behovstillfredställelse. Och jag måste ge Freud rätt där. Det är faktiskt precis så jag minns tidig barndom. Så var det också långt upp i tonåren. Fan vilket offer jag var för mina känslor och impulser. Känslorna lekte runt med stackars Björn.
Vad jag gör här är som ni ser att försöka använda ordet ego på ett vettigt sätt. Ordet är ju faktiskt en psykoanalytisk term även om det kommer från Latinet och betyder jag. Att ordet sedan börjat användas i nyare Nondualism som något negativt, som något som MÅSTE transcenderas eller krossas eller plockas ner, ja det är som det är. Men jag vill inte använda ego-begreppet så. Jag vill vara tydlig med hur jag definierar det. Jag köper inte hela den här demoniseringen av begreppet ego. Inom Vedanta där Nondualismen har många rötter, pratar man ju till och med om Självet, Atman, som ju inte betyder något annat än det STORA STORA egot. Det gränslösa egot. Det allomfattande egot.....

Jo, vad hände då när jag blev äldre, tjugo, trettio och nu fyrtio? Vad hände med egot?
Jo, jag skulle vilja säga att det blev starkare. Känslorna kan fortfarande leka iväg med mig och skapa en hel del drama, men nu tror jag åtminstonde att jag ser vad det handlar om. När hela havet stormar så är det för att jag drabbas av svår förvirring kring vad det här jäkla egot är för nåt... egentligen. Om jag går runt och tror att egot är en sorts mental cancersvulst som skall ignoreras, ses igenom svältas ut, plockas ner, ja då får det konsekvenser. För när då egot försöker göra sitt jobb, hålla Detets drifter i schack, och inte tillåts göra det, ja då blir det drama. Att ignorera egot är att säga:
Hej och välkomna, alla starka begär! Gör med mig vad ni vill! Jag följer er till världens ände. För jag har inget ego som går in och försöker styra och ställa. ...
...  och det låter ju så bra. Hej och hå. Följ flödet och VAR FLÖDET.

Såhär ser jag det idag. Om vi verkligen vill vakna upp och inte bara bedra oss själva, genom att använda Nondualismen för att rättfärdiga ansvarslöshet, så behöver egot bli starkt så att det kan avidentifiera sig från ALLA laddade objekt, från kroppen (dess behov), från tankar och från känslor.
Ungefär såhär tror jag processen ser ut. Riktningen alltså.

MEN
MEN MEN MEN
samtidigt finns den balanserande riktningen. Omfaming, kärlek, compassion, immanens. Se bilden.


 Båda riktningarna behövs. Och då, när båda dessa riktningar samverkar, eller när det blir en cirkel, så som bilden illusterar, då kan vi snacka nondualism.
Jag har varit här tidigare och nosat. Jag har lyssnat oändligt mycket på vad Adya säger om embodiment, vilket egentligen är samma sak som den högra, nedåtriktade delen på bilden.

Och här, här vill jag stoppa in en sak som jag nu hört både Adya och Ken Wilber betona. Att vända tillbaka neråt är trixigt. Det är så lätt att fastna i dom tio tusen tingen. Men inte bara det, det är dessutom lätt att fastna i bara en bråkdel av de tiotusen tingen. Vi kan åter börja krampa om vårt lilla liv. Och det är därför det ibland kan tyckas enklare att dissociera helt. Sätta sig i sin grotta i Himalaya på tryggt avstånd från manifestationens dragningskraft. En sak som många nondualister håller på väldigt stort avstånd är tänkandet och förståelsen för vilka processer som är involverade i uppvaknandeprocessen. När man äntligen, ÄNTLIGEN transcenderat tankarna och hittat hem till den enklaste enkla, vackraste vackra, stilla närvaron ........ då vill man till inget pris åter fastna i identifikation med tankarna. Där har jag varit och där ser jag att många är. 


Men det kommer en tid då vi behöver inkludera det vi transcenderat, omfamna det vi befriat oss ifrån. Och när den tiden kommer då kan vi börja prata Nondualism. 


Men vi måste vara etablerade i bevittnandet. Det måste vara ett tillstånd som är lika naturligt som andningen. Först då kan vi tryggt vända åter och inkludera, omfamna och identifiera oss med manifestationen....
... och då.....
... då blir det ingen krampaktig liten identifikation med lilla Björn och hans små jävla problem, hans kropp, känslor och tankar. Då är vi havets våthet eller "suchness" som jag kallar det i bilden. Och då finns vi i alla vågorna. Inte bara den här lilla vågen.

söndag, april 25, 2010

Tvivel och ifrågasättande

Tänk om vi människor bara flödade med i livet SOM LIVET?
Det låter så härligt. Livet är ju ett gränslöst flöde. Allt hänger ihop och vad som får oss att tänka, känna eller göra det vi gör, är för alltid bortom ALL KONTROLL. Förra sommaren skrev jag, om och om igen, några rader som jag älskade att skriva. Men vissa variationer skrev jag:

Tanken - jag skriver - kan inte skriva
Tanken - jag älskar - kan inte älska
Tanken - jag hör - är döv
Tanken - jag ser - är blind
Tanken - jag lever - är död

Allt är ett skriv-ANDE, älsk-ANDE, hör-ANDE, se-ENDE, lev-ANDE ......................

Ett förnimm-ANDE
Ett vet-ANDE
..........

Det visade sig, att det inbillade subjektet som hade kontroll och gjorde - eller inte gjorde - saker, inte var annat än en mental efterkonstruktion. Det visade sig att "jag" är ett spöklikt, livlöst, ingenting.
"Jag" finns inte.
Så skrev jag.
Det har länge varit den här bloggens tema med variationer. Och det är ett vackert tema. Det är fritt, det är levande, men också skrämmande.

Varför skrämmande? Jo, för att egot inte tycker om att negligeras. Egot vill inte räknas bort, stå i ett hörn, bortvalt, utan att få vara med och leka. Då börjar egot sura. 

Men låt egot sura! Egot skall dekonstrueras. Egot skall lösas upp. Det skall svältas ut. Ignoreras till döds. 

Så har det skrivits här på bloggen. Så sägs det på Satsanger över hela världen. Så skrivs det i Nondualistiska böcker, på nondualistiska hemsidor och bloggar, över hela världen. 

Och sedan, när egot har dött, eller snarare, när det inses att det alltid varit dött, en skugga, ett spöke, som kan SES IGENOM, då, då är det klart. Då har sökandet kommit till ett slut. Då kan den stackars sökaren äntligen vila och inse att den aldrig egentligen funnits. Då kan det f.d. sökaren skratta, och leka och älska så som livet självt skrattar och leker och älskar. Gränslöst och fritt. SOM LIVET SJÄLVT

Så långt är allt mycket vackert och hisnande. Djupt och fridfullt. Sant och skrämmande. Skrämmande sant ... eller?

* * * 

Det är så med mig att jag aldrig, aldrig kan sluta ifrågasätta. Det är min förbannelse om man vill men också mitt innersta väsen. Det är så den här personligheten är ihopskruvad. Säga vad man vill om personligheter, att dom bara är berättelser, utan substans, utan väsen, utan liv, och inget annat än berättelser, men så lyder i alla fall berättelsen här. JAG TVIVLAR. Jag vänder på stenar.... OCH JAG ÄLSKAR ATT GÖRA DET!

Jag tvivlar på att det här med egots dekonstruktion är så bra. Jag tvivlar på att det funkar på det vis jag tidigare trott att det funkar. Jag tvivlar på att det är så enkelt eller så komplicerat som det beskrivs på Satsanger och i Nondualistiskt litteratur. Jag anar att det är mycket enklare och mycket mer "enligt sunt förnuft". Jag känner på mig att Ken Wilber är något på spåren när han säger att människors problem inte är att dom har för stora egon, deras problem är snarare att dom har för små egon. Små egon som är identifierade med den här lilla kroppen, det här lilla livet och dom här små problemen. Jag antyder härmed vad nästa inlägg kommer handla om. Det kommer handla om egot. Det kommer röja upp bland missförstånden och skapa klarhet där det tidigare var förvirrat, jävligt förvirrat.

måndag, april 19, 2010

Att avidentifiera sig från form och identifiera sig med det formlösa

Vad betyder Nondualism?
Dom flesta Nondualister säger att vi måste lämna språket och tänkandet och smaka på DET som Nondualismen handlar om. Vadå DET? Vad är DET som vi skall smaka på?
Smaka! Fråga inte. Skit i svaren. Skit i förståelsen. 
Smaka! 
För helvete!

För någon som aldrig har kysst en annan människa, vad är vitsen med att läsa en text om kyssar? När man väl smakat på dom där läpparna blir det så uppenbart att inga ord kunde komma i närheten.
Det här var en analogi... såklart. DET som genomsyrar Nondualismen kan inte ringas in som något som är sensuellt men inte verbalt. Man kan säga att DET som Nondualismen handlar om genomsyrar allt - inklusive saker som kan kallas sensuella och verbala. 

Trots att Nondualismen egentligen handlar om något som är bortom språk och förståelse, använder Nondualisterna vissa ord för att beskriva DET. I alla fall dom som pratar om DET. Det finns säkert Nondualister som inte alls förstår vitsen med att prata om DET, eller vitsen med att kalla sig för Nondualister. Men dom som pratar, dom använder ord som "ren medvetenhet", nuet, närvaro, liv, verklighet, befrielse, etc. Om dom är en del av en religiös tradition kan dom använda ord som Gud. Men alla, ALLA vet att ord inte kan fånga DET. Så varför håller vi på? Varför pratar vi om att DET inte går att prata om. När skall vi sluta prata om att DET inte går att prata om?

Jag tror att om vi väl börjat prata om det kan vi aldrig sluta. Vi kan försöka sluta, vi kan lyckas vara tysta i veckor, månader och kanske år. Men till slut åker vi dit igen. Varför? Jo, för att DET inte kan utesluta något. DET inkluderar allting, språk, sensualism, allt.. Det är helt enkelt inte sant att DET inte går att prata om. 

Det som är sant är att DET transcenderar språket. DET låter sig inte ringas in av språket. Det är sant är DET är utan början eller slut. DET fanns innan vi lärde oss prata och DET tar vid där orden tar slut. DET tar vid och fortsätter för evigt när språket nått sin yttersta gräns, sin subtilaste och mest intelligenta skönhet. Men någonstans finns den där gränsen för språket och då tar DET vid. Det är sant att DET också genomsyrar varje ord, varje tanke. 

Just nu vill jag bara vara stilla. Men jag vill också uttrycka denna önskan. Jag vill skriva en lovsång till DET. Jag vill också slita mitt hår (om jag kunde) eftersom det är så jävla svår att skriva om det. De texter jag lyckas plita ihop får mig att gråta. Orden får mig att nysa. Damm.
Det är bara damm.
Fan också. Hur skall man lyckas förmedla läppars mjuka fuktighet med hjälp av damm. Bara en analogi. Men så känns det. Samtidigt har kärleken till tänkandet börjat spira här igen. Jag lyssnar igenom en fantastisk intervjuserie med Ken Wilber som heter Kosmic Consciousness. Och vad Ken gör som är stort, det är att han klargör att DET inte exkluderar språket. Transcenderar JA, exkluderar NEJ. Han klargör att allt finns, allt måste inkluderas. Allt vill inkluderas. Det är kärleken. Kärleken är allt och den kräver allt. När något har transcenderats är det precis som det alltid varit, men ändå upplevs det som så totalt annorlunda. 

Nej, jag måste runda av här. Jag rundar av med att skissera upp det jag kunnat skriva om ifall jag inte varit så sömnig ... och blyg. Det är märkligt, mycket märkligt, men jag känner mig blyg inför ämnet. Så har jag inte känt förut. 

Jag skulle vilja skriva om IDENTITET. Om att Nondualism handlar lika mycket om "att identifiera sig med" som det handlar om att av-identifiera sig" ifrån.... identifiera sig med det formlösa och avidentifiera sig från form.

Havet och vågorna är bra material för analogier på det här temat. På ytan är vågorna separerade, men egentligen är det ju samma vatten i alla vågor. Vår sanna identitet är, utifrån den här analogin, vatten. Vi lider därför att vi identifierar oss med en separat våg, en separat form (kropp/sinne) , men när vi istället identifierar oss med vattnet så försvinner all separation och därmed lidandet. I den här liknelsen är vattnet DET som transcenderar språket. Vattnet symboliserar DET som Nondualismen handlar om. Men vattnet utesluter ju inte heller vågorna. Ett ord för vattnet som jag gillar allt mer är liv. Allt är liv. Allt är former av liv. Men livet är bortom form. Det är formlöst. Ändå uppstår alla former i livet SOM LIVET.

Som en liten futtig slutkläm på inlägget som aldrig riktigt tog form, vill jag säga följande. Att säga att DET som Nondualismen handlar om, inte går att prata om, det är som att säga att havet inte kan ha vågor. Att havet inte borde ha vågor. Att det kan vara skadligt för havet om det blir för mycket vågor. Att vattnet kan skadas av vågorna. .... Att vattnet kan förändras av vågorna. ....
Hmmm....

Men 
UA-3343870-1